29 augusti 2007

Cause if it's ever gonna get any better it's gotta get worse for a day

Tankenöt:

Det är lite av ett mysterium för mig att så många jag gillar verkar älska Magic Numbers och de för mig alltid varit så... likgiltiga. Säger jag rätt nu? Jag menar förstås att jag är likgiltig inför dem; att de är likgiltiga inför mig säger ju liksom sig själv. Anyhow. Jag finner mig nu vara nästintill maniskt förälskad i Bishop Allen, som jag på många sätt tycker påminner om just Magic Numbers. Som jag är likgiltig inför. Det här kan jag inte förklara.

28 augusti 2007

Ocharmigt men sant

Det är dåligt förstås, men vissa saker känner jag bara inte för att lära mig. Eller, kanske ännu mer, att göra själv. Jag vet att jag skulle kunna men jag vill inte. Bland dessa saker finns att rensa avlopp (sådär så att man skruvar och tar isär rören under handfatet/badkaret), olja/slipa golv, installera/lära mig nya program till datorn, samt att borra/skruva ihop/upp saker. Just skruva och borra är värst av allt, motståndet oöverstigligt, avskyr tanken på att ens försöka lära mig.

Lina säger att man känner sig stark och lycklig när man väl gjort det, att en slagborr borde minsann alla äga. Att det bara är att sätta tänderna i det och sedan när det är gjort infinner sig den behagliga känslan av självtillräcklighet. Att hallå, idag ska väl vi självständiga kvinnor i snart trettioårsåldern inte behöva be andra om hjälp att skruva upp våra hyllor, och framförallt inte av män. Så förutsägbart, så trött, så genusvidrigt. Och ja - må så vara. Jag håller egentligen med, jag brinner egentligen för småfrågor som just dessa. Men ändå. Jag ORKAR inte. Jag VILL inte. Det blir aldrig AV. Min säng har fortfarande inga ben och allt som krävs är en skruvmejsel så är det gjort på en pisskvart. När det gick en propp i våras kom Elias på välkommet besök. När jag köpte badrumshyllan i somras råkade som av en lycklig tillfällighet Ruben vara där.

Och tydligen har jag hellre en sned hallhylla som någon annan improviserat upp med HM-kartong som vatttenpass än en ouppskruvad. Det tredje uppenbara alternativet uppenbarar sig liksom aldrig riktigt.



27 augusti 2007

Dampakethållare

Jag hade träningsvärk i benen större delen av helgen. Det här är orsaken.

Bottoms up, hearts on the floor

Obs: rubriken till förra inlägget är en textrad. Inte min känsla. Jag är inte alls sugen på att ge upp. Jag, som precis har upptäckt Bishop Allen, har en hel del att leva för.

Plus att jag har såhär fina vänner, fattar ju vem som helst att man inte kan checka ut redan. När Emelie såg Görans ihopskrivning av "härinne" sade hon genast att det är skitjobbigt med särskrivningar så att det bara är bra om man skriver ihop lite för att kompensera. Själv var jag inte ens säker på att det inte funkade som det var.





This is time is the first that I've been thinking of giving up on life but I can't

Augusti ska bli brittsommar, brittsommar höst. Det är det som händer nu. Man fryser på morgnarna och svettas på dagarna. Slår på en dammig tv som stått tyst ett tag. Rotar längst bak i garderoben efter varmtröjorna. Köper en kalender. Funderar på att börja sporta. Läser böcker och längtar in i biomörker. Tänker på nystart, förändring, förbättring. Vet inte säkert om man är glad eller ledsen eller melankolisk eller bara uttråkad.

98 % a russian

26 augusti 2007

En i mina ögon jätterolig fotoserie








Du kunde göra mig glad men lät oftast bli

Städar , fejar, dricker kaffe, sätter på mig fin klänning just utan anledning, shufflar låtar och tänker att harmoni utanför kan ge detsamma inuti. Har för mig att jag hört något sådant. Vill ha. Ge mig. Stöter låtar jag glömt att jag gillar. Watching the detectives med Elvis Costello, till exempel. Eller Once Again Late At Night med Laakso. Eller Johan och Musik 77, fy satan vilket monster till röst han har. Snubblade även över Las Palmas och en söt vaggsångsliknande låt med följande textrader:

när jag sa att jag älskade dig så sa du det med
men det verkade aldrig som du menade det
mina känslor struntade du alltför många gånger i
du kunde göra mig glad men lät oftast bli
du tryckte ned mig, det var dålig stil
så nu ska du försvinna ur mitt liv
mitt liv, försvinn ur mitt liv,
försvinn ur mitt liv och från min fantasi

25 augusti 2007

Who told suck?












Linas nya leg

Vad heter igår på tyska?

Igår hände följande. Jag gick hem från jobbet och läste ut min bok om självkänsla. Somnade. Fick besök av Emelie och Hanna. Drack kaffe. Fick besök av Martin. Gick till Erika. Drack vin och höll på med data. Gick till Babylon. Träffade några bekantingar. Fick skjuts på Martins damvänliga pakethållare till Riche. Träffade andra bekantingar. Fick skjuts igen till Spymlan. Andra bekantingar. Skjuts till Spyan. Tråkigt. Stannade exakt tio minuter. Fick skjuts av Martin hela vägen över staden ända till porten, cykeln är jättelåg så man måste hålla upp benen högt. Vaknade idag med träningsvärk. Idag händer så himla många bra saker att jag inte hinner skriva mer. Vi börjar med Bakverket. Hej.

24 augusti 2007

städa städa varje fräda

Nu städar vi och möblerar om och jag spelar Timo och låtsas att det inte är jag som gört. Oskyldiga looken. Och öl, vi dricker öl. Snart dras sladden ur min dator ur. Buhu.


Ännu en orsak

Jag har sagt det förr. Här till exempel. Men apor alltså. Bästa bästa djuret.

(Tack till Silverfirren som hittade den här fina bilden)


New friend

Jag blev vän med en Max Adolfsson av misstag på Facebook, trodde han var en annan. Vi övervägde att sluta vara vänner när vi kom på misstaget men beslutade att fortsätta ändå. Nu ser jag att han är fotograf, min nya vän, och att han minsann tog kort på Älske Ett och Älske Två i Malmö i veckan. Bilderna kommer från rockfoto, vet egentligen inte om det är ok att sno såhär men jag anger fotograf och källa och hoppas att det ska gå bra. Rockfoto alltså. Och Max. Sådärja.


23 augusti 2007

Hannas lägga

Ikväll dog jag av imponans. Herre min jesus vilken utsikt Hanna har. Vilket läge, vilken lägga, vilket hem. Den där kyrkan. Jag saknar ord. På bilden nedan förbereder hon middag bestående av bland annat hemmagjord pesto. Man kan säga att hon satte saker i perspektiv ikväll. Och det var inte till min fördel.



You, youyou, you, youyou

Det finns en låt på Timos nya skiva jag inte kan värja mig emot. My Valentine heter den. Den är skitbra. Den påminner om något jag älskade för tio år sedan men jag kommer inte på vad det är. (Lite Weezer blåa skivan tror jag, och den börjar inte helt olikt whatever låt av Rage Against The Machine eller Therapy). Jag vet däremot precis vad det är jag älskar mest med den. Det är sticket i mitten, det blir tyst och sen viskas det och sen stegras det och i slut skriker man i någon form av pubertal eufori. Såhär går texten:

you, youyou,
you, youyou,
you, youyou,
you, youyou,
i think of you,
youyou, you,
my darling you
oh all i think about is you
my fairytale goddess

Banalt va? Men så jävla bra.

Sex minus gör inget plus

Ikväll är det modefest och Sveriges bäst klädda man ska utses. Själv sitter jag på jobbet och leker med tanken på att dyka upp i dagens outfit. Det vore lite roligt. Alternativt deprimerande. Alternativt helt jävla otänkbart. Torsdagen till ära är min alltmer höstbleka lekamen nämligen iklädd:

* Klarblå jeans som får mitt bakre parti att se osmickrande brett ut. Hål på bakre låret, under rumpan, vänstra sidan, troligen den fetare av kroppens två sidor (min vänstra hand och fot är större än vänstra dito - somliga säger att det har med att hjärtat sitter på vänster sida att göra)
* Trasiga sneakers i rött och svart av märket Tiger/Onitsuka. Fula som fan.
* Otroligt ful gråblå tischa jag lovat mig själv att enbart sova i, aldrig använda bland folk. Lite för tight över semesterölmagen är den dessutom. Näst intill nittiotalsglipa mellan tröja / jeans. Så jävla ohet att klockorna stannar. (Jag har testat, klockan på kontoret ÄR samma nu som sist jag kollade).
* Filip Hammars kofta som Emelie snott/lånat. Stor vit gubbkofta. Doftar vagt av svett när den blir varm, har gjort så sedan jag fick/lånade den. Går inte bort i tvätten vilket torde vara orsak nog att slänga den. Men tydligen inte. Kanske är det stjärnglansen jag håller så ömt av, kanske är jag bara dum i huvudet. Gissar på det senare.
* Fulstrumpor som en gång var exets. Hatade dem redan då. Svarta tunna med strukturränder. Gubbiga på ett högst ocharmigt sätt.
* Underkläder med, read and weap, SNOBBEN på. Fick av lillasyster (11 år), enda ursäkten att behålla dem. Ursäkt att använda dem: ingen.

Hoppas ni som går på modefesten har trevligt ikväll. Jag gör oss alla en tjänst och går hem och lägger mig.

Lika som Pär

Igår kollade jag och Frida på film hos Martin. Half Nelson. Det var tredje gången jag såg den men första gången jag var vaken genom hela. Frida kom på att Ryan Gosling är skitlik Pär Lernström och det är hemskt skönt att hon finns och kommer på sånt. Själv kommer jag så långt att obsessar över VEM ÄR DET HAN ÄR SÅ JÄVLA LIK men jag kommer inte på det. Och medan jag funderar glömmer jag bort att följa med i handlingen.

Jag upptäckte för övrigt att Martin möjligtvis delar min oförmåga att känna igen ansikten, det var kul, jag och Marre ba: aha nu går han hem med lärarinnan! Frida ba: suck, nej. Vi ba: JO! Hon ba: åh, hopplösa människor. Kanske har det något med våra stjärntecken att göra. Kanske har vågar allmänt sämre ansiktsminne?






















Trevligt mail att inleda dagen med:


From: Lina Thomsgard
Subject: Kolla better laughtoppen!

(Between You, Martin Benninge, Digge Zetterberg and Lina Thomsgard)

1 Digge Zetterberg 4, (100%)
2 Lina Thomsgard 3, (100%)
3 Carolina Setterwall 3, (100%)
4 Martin Benninge 3, (75%)

Somliga borde portas


Frida säger:

jag tror jag har middat en sisådär fyra fem stycker innan gumnasiet
Carolyna säger:
fy fan vad illa du skriver.

Asså. Vad menar hon? Vad försöker hon få sagt? På tal om vad? Det här är min vän Fridas favoritsysselsättning, att ploppa upp från ingenstans på msn och skriva så att ingen levande varelse förstår. Namedroppa folk man aldrig har hört talas om, stava som en kratta och skylla på att hon "sitter snett". Smisk borde hon ha.

22 augusti 2007

Men du LÄR ju!

Idag har jag hunnit med både ett tretimmars pitchmöte, ett sjukhusbesök hos mormor, en snabbfika på String med Lina, Digge och Lisa, och ett häng på det här sköna stället (Louie Louie). Jag tycker det är så jädrans coolt att dom tog tag i saken för några år sedan, ni vet det där man pratar om (fan vi borde öppna ett café... som typ säljer skivor och lite kläder där det är soft att vara och alla kompisar kan komma och hänga och vi ordnar lite spelningar och sådär) men som man aldrig gör eftersom det är osäkert och råddigt att lära sig hur man startar eget osv. Dom bara gjorde det, och nu funkar det alldeles utmärkt. Och nu ska mitt jobb fixa fyra spelningar där i november. Frågan är bara vilka band vi ska ha. Tänka tänka.

Nu är jag hos Frida och det luktar mat så jag lär gå. Så säger man i Gävle och Sala, att man LÄR göra något när man måste göra något.

Läs och Lär.






Fem saker om mitt självaste jag

1. Jag har inte ätit en endaste liten kräfta i år. Detta måste snarast förändras. Men hur. Och när.

2. Jag läser en bok om självkänsla som en fil dr i psykologi knåpat ihop. Den är ganska intressant. Författaren hävdar att det finns två varianter, inre och yttre, och att man kan falla inom ramen för fyra personlighetkategorier baserat på om man har har hög/låg inre/yttre självkänsla. Har man hög av båda kallas man "glad presterare", har man hög yttre men låg inre kallas man "tvångspresterare", har man hög inre men låg yttre kallas man "livsnjutare" och har man låg av båda blir man "försakaren" (apatikern). Det låter som ett veckorevytest när jag skriver det såhär, men det är ganska intressant. Om inte annat att reda ut lite begrepp. Självkänsla, självförtroende, självbild, självuppfattning, självsäkerhet, osv.

3. Från och med igår kväll och för två år framöver är jag invald styrelseledamot i musikklubben Fritzs Corner. Då jag mest tackade ja för att det lät fint och egentligen var osäker på vad det innebar blev jag tvungen att researcha på nätet, wikipedia och google etc. Search: ledamot. Search: styrelse. Jag är inte mycket klokare nu, men ledamot, det är jag minsann. Så det så.

4. Jag är lugnare igen, kring det här med sjuka mormorn och dödsångesten och rädslan. Inser nu i efterhand att det som gjorde mig ledsnast var att se henne rädd och ensam i kombination med att inte kunna förändra något. Maktlösheten.

5. Jag är så trött hela tiden. Min säng är så ofantligt skön och jag sover så gott, så gott, vill bara ha mer. Speciellt på morgnarna. På nätterna vill jag tydligen ännu hellre Facebooka och läsa böcker om självkänsla.


21 augusti 2007

Dear diary

Kära dagbok,

Idag var jag i Hultsfred med Staffan och Bjarne. Vi åkte bil dit, jag fick inte köra en enda meter. Jag frågade i och för sig inte om jag fick köra heller, och när jag tänker efter tror jag inte ens att jag ville köra. Så det kan kvitta. När vi åkte igenom Kisa sade Bjarne att han trodde att han skulle ta livet av sig om han var tvungen att bo där. "Håll käften, jag är fan uppvuxen här", sade Staffan då. Svordomarna inkluderade. Sedan pratade vi om arbetsintervjuer och om att ingen av oss någonsin varit på en riktigt knivig en, en sådan där de frågar hur många platt-tv man tror det finns i Sverige. Jag blev paralyserad av frågan och mina kollegor förklarade att det inte handlade om att kunna rätt svar utan att man skulle kunna resonera vettigt. Typ såhär: Jag tror att det finns 4,5 miljoner hushåll i Sverige. Jag tror att 4 miljoner av dem har tv-apparat. Jag tror att varje hushåll i snitt har 1,5 tv-apparater. Det blir 6 miljoner tv-apparater. Jag tror att ungefär 10% av dem är plattskärmar. Det blir 600.000. Mitt svar är sexhundratusen.

De testade en annan variant på mig. Hur många slipsar finns det i Barcelona. Jag blev paralyserad igen. Jag tror inte jag är redo för en knivig intervju. Tur att jag redan har ett jobb.

I Hultsfred gick allt bra föruom lunchen som var det äckligaste jag ätit i hela mitt liv. Vi pratade om festivalen som närmar sig och om lite andra grejer. Tidsplaner och marknadsföring och sånt. Sedan åkte vi hemåt igen. Vi stannade i Norrköping och åt på McDonalds. Jag var hungrig så jag tog en plusmeny.

Godnatt,

C

Jag vill ju bara få vara lite HET nån endaste liten gång

Jag ska snart på roadtrip, så jag hinner egentligen inte skriva det här. Men jag måste. Det handlar - igen - om det här med Compare People på Facebook och om hur jag har noterat en tendens hos mig och alla jag känner som blivit junkies av det. Den är att ingen tycker att de de får högt betyg för är värt just någonting, och bland det man får låga poäng på är det bara vissa saker man stör sig på.

Typ såhär: dom som får höra att dom är modiga duktiga talangfulla men kanske inte har så höga rolig/humor-poäng blir sura och ba "ja kul men hallå vadå inte rolig, jag är väl för fan rolig". Eller dom som får veta att dom är roliga att vara med och har härliga personligheter och vackra leenden men inte tippas vara mest kreativa och organiserade hakar upp sig på det senare. Själv tycker jag det är kul om någon tror att jag har makt och kommer att bli framgångsrik, men det väger ändå inte upp det faktum att ingen vill äta middag med mig och att jag ligger lågt på alla het-kategorier. Att folk tror att jag är en dålig lyssnare och dålig på att komma i tid skiter jag däremot i och känner mig helt säker på att någon jag knappt känner valt bort mig där. Jag är tämligen säker på att vara bra på båda, nämligen.

Men alltså. Jag menar bara. Att Compare Me-sjukan råder överallt och ingen är helt nöjd. Man kanske borde slopa hela skiten. Eller ta det som indikation på vilka sidor man borde jobba hårdare på att visa sin omgivning. Eller ta det med en klackspark och inse att det är ett fånigt test på en fånig stalkersida. Yeah right.

We are all the dinners,

Igår kväll höll jag och Lina kurs i Compare People på Facebook. Eleven hette Erika och hon var verkligen imponerande snabb att förstå hur det gick till. Bara en eller två kategorier fick vi säga saker som "ja nu väljer du alltså vem du helst skulle gifta dig med och då tar du väl XX.. eller alltså gör PRECIS som du vill.. Men ta X!"

Snabbt började Erika arbeta självständigt, men eftersom hon var placerad i vårt knä fortsatte vi titta på vad hon valde, vilka hon valde mellan. Och plötsligt bara hände det. Utan vår inblandning. Who would you rather have dinner with, frågade Facebook Erika. Att välja mellan: mig och annan tjomme. Utan att ens tveka väljer Erika MIG och nu, nu finns ingen nolla kvar på min jävla lista! Jippi!

(Ok correction: är tydligen fortfarande nolla på useful. Och LUKT?! Vafan.)


1st braver 10 9 90%
1st more famous 10 10 100%
1st more powerful 8 8 100%
1st more likely to succeed 5 5 100%
1st more fashionable 5 5 100%
1st harder worker 6 5 83%
1st a better profile picture 5 4 80%
1st more likely to do a favor for me 6 4 66%
1st rather get stuck in handcuffs with 5 4 80%

2nd more creative 7 6 85%
2nd crazier 4 4 100%
2nd a better sense of humor 4 4 100%
2nd rather be trapped on a desert island with 7 4 57%
2nd more naturally talented 8 5 62%
2nd more confident 9 5 55%
2nd better public speaker 4 3 75%

3rd more talkative 8 5 62%
3rd more adventurous 5 4 80%
3rd more artistic 3 3 100%
3rd a better smile 6 4 66%

4th more outgoing 2 2 100%
4th would make a better mother 5 3 60%
4th more athletic 4 3 75%

5th more loyal 5 3 60%
5th rather kiss 2 2 100%

6th a better laugh 2 2 100%
6th better singer 4 3 75%
6th more popular 6 4 66%

7th more cuddly 5 2 40%

8th more punctual 4 2 50%
8th better taste in music 4 3 75%
8th rather date 4 2 50%

10th rather sleep with 2 1 50%
10th more trustworthy 5 2 40%
10th rather live with 5 3 60%

11th more generous 2 1 50%
11th studies harder 4 2 50%
11th more attractive 2 1 50%
11th rather travel with 5 3 60%
11th sexier 3 2 66%

12th smarter 4 2 50%

13th more reliable 5 2 40%
13th would i rather take shopping 7 3 42%

14th prettier 4 1 25%
14th funnier 3 2 66%
14th am I more jealous of 2 1 50%
14th a better body 4 2 50%

15th nicer 4 2 50%
15th hotter 2 1 50%

16th kinder 8 2 25%
16th rather hang out with for a day 2 1 50%
16th more well-mannered 6 2 33%

18th happier person 7 2 28%

19th better friend 5 2 40%
19th more likely to skip class 6 3 50%

20th smells nicer 2 0 0%

21st more entertaining 2 1 50%
21st cuter 3 1 33%

22nd more organized 8 1 12%

25th better listener 5 1 20%
25th better at science 4 1 25%

28th rather have dinner with 5 1 20%

29th more tech-savvy 5 1 20%

33th more useful 3 0 0%

20 augusti 2007

På uppvaket

Jag gick till sjukhuset idag igen fast man egentligen inte fick. Tydligen är det kinkigt med besökare till dem som är på uppvaket. Jag tänkte bara lämna några blommor men frågade sköterskan om jag fick gå in och säga hej. Det gick bra, en kort stund bara. Jag gick in och där låg hon i ett hörn. Skakade om händerna och var lite grå i ansiktet. Slangar och sladdar överallt och bakom en sådan där apparat jag bara sett i filmer, med ett grönt streck som berättade att hjärtat slog, och när. Hon blev glad att se mig, sade att jag var vacker och klappade mig på kinderna. Hennes fingrar luktade sjukhus och var lena. Hon sade att hon kände sig som en julgran med alla slangar och tyckte synd om sköterskorna som aldrig verkade få ledigt. Gå och drick kaffe du, jag klarar mig, sade hon när de kom med näringsdryck med svartvinbärssmak.

Hon trodde att det var lördag men annars var hon klar. Och alldeles lugn. Viskade förtroligt att hon inte riktigt trodde att de hade koll på vad de stoppat i henne, drog ut en slang ur näsan och visade glatt att den sprutade luft. Hon var så söt att jag nästan smällde av. Men bara nästan. I stället höll jag hennes hand och pratade om vad vi skulle göra när hon kom hem igen. Hon undrade om hon inte borde lämna Lidingö för att bo närmare staden ändå, närmare biograferna. Vem vet hur länge jag kan köra bil, funderade hon högt. Bad mig berätta om This Is England igen. Sedan tittade hon på mig och sade det raraste idag: Ibland önskar jag bara att någon kunde berätta för en vad man skulle göra. Jag nickade och höll med, av hela hjärtat höll jag verkligen med.

Ibland önskar man att någon bara kunde berätta vad man skulle göra.

Uppåt framåt

Imorgon ska jag och två kollegor åka bil till Hultsfred för att ha några möten. Vi längtar jättemycket efter den just bilresan, eller roadtrippen som vi kallar den. Pratar om vem som ska köra, vad vi ska ha på oss och var vi ska stanna och äta. Jag tror det kan bli trevligt. Senast vi åt lunch ihop pratade vi om avancerat bögsex och huruvida man får adoptera apor i Sverige. Kollegorna är för övrigt de som gjorde det utmärkta valet att anställa mig för några månader sedan. Bjarne och Staffan heter de. Nu måste jag sova så jag kör mitt allra bästa imorgon. E4:an och 32:an, here I come.

Things that make me go what

Jag förstår inte hur någon kan förvånas över att information i Wikipedia manipuleras efter olika personers slash företags slash organisationers intressen. Det ligger liksom i Wikipedias natur. Väl. Har detta gått allmänheten förbi eller är man mer förvånad över... det omoraliska? Förklara gärna vad i detta som utgör en huvudnyhet.

Vidare. När jag kollar på Facebook och vad folk kommenterar hos varandra märker jag till min stora besvikelse att mina, och mina vänners, kommentarer och status updates nästan alltid handlar om något så banalt som fyllor. Typ "XX is bakis" eller "XX is trying beer" eller "full som en kastrull igår" osv osv. Känns som på högstadiet. På gott och ont men mest ont tänker jag idag.

Same old story

Under större delen av min so-called karriär har jag jobbat tätt ihop med män. Ofta en åt gången. Männen har varit mina chefer och jag har varit någon form av koordinator eller sidekick. När vi har tagit möten har vi således ofta suttit tre eller fyra personer, inte sällan en-två män från ett företag som vill starta samarbete med mitt jobb, och så jag och mannen jag jobbar med. Och det här händer nästan alltid:

Ingen tittar på mig. Inledningsvis nickar vi och hmm-ar och bekräftar att vi hör och ser varandra, men i takt med att motpartens blick alltmer fästs vid mannen jag jobbar med, för att i slutet av mötet helt ha glömt bort min existens, så känns det inte längre speciellt värdefullt att alls delta.

Jag har funderat på det här så länge jag har upplevt det. Vilket i princip är så länge jag har jobbat. Jag har undrat om det handlar om min privata icke-pondus eller helt enkelt bara det faktum att jag är tjej. Jag har försökt med lite olika taktiker, ställa extra mågna frågor för att påminna om min plats i rummet, byta position så att jag sitter närmast tillhands i personens blickfång, verka extra entusiastisk över produkten personen försöker sälja, men nej, inget har riktigt hjälpt.

Det hände alldeles nyss igen. Jag blev matt och sur och tänkte att jag aldrig i mitt liv ska hoppa på tåget han ville sälja in, trots att det egentligen passar oss ganska bra. Jag räknade antalet gånger han gav mig en blick under det halvtimmeslånga mötet. Fyra. Fyra gånger en flyktig blick, resten av tiden: ett samtal mellan två män.

Sade till min kollega efteråt. Han hade också noterat och stört sig. Hade tänkt säga hej, vi är tre på det här mötet men nöjde sig med att konstant försöka dra in mig i samtalet. Tur att han inte sade till. Det hade ännu mer förmedlat att jag inte kan föra min egen talan. Så frågan är, vad ska man göra? Vara bitterfittan som börjar hojta efter några minuter? Typ hallå det blir ingen deal om du inte inser att jag också är här och också i allra högsta grad är viktig för dig i den här situationen?

Det gör mig trött, is all.

19 augusti 2007

Jag såg this is england och ville ha en likadan

Lyssna nu, så här ligger det till. Om några veckor, högst en månad, då ska vi titta tillbaka på den här perioden i min frisyrs liv och skratta gott. Tills dess håller vi bara käften. Käften.

Söta släkt


Aj överallt

Satan och helvetet och jävlar och fan. Hon är så himla fin och det är så orättvist och jag är så otillräcklig och hon är så ensam och rädd, så rädd och stark och modig och duktig och liten och rädd igen, och hon försöker att inte visa det och pratar om roliga saker och vi skrattar och tittar på båtarna och Gröna Lund och skojar och äter glass och sen kommer den ändå, stunden då man måste gå och hon ska bli ensam och hon ser så liten ut i den tomma korridoren och hennes kofta hänger lite snett och jag får så ont och hon gråter och hon säger att hon är rädd och det finns ingenting i hela världen jag kan göra, ingenting alls.

Och jag kan inte låta bli, jag tänker på alla gånger jag låtit bli att svara när hon ringt. Alla gånger hon velat ses och jag inte haft tid. Alla gånger jag tyckt att hon varit pinsam när hon pratat med okända människor på stan. Alla gånger jag skämts när hon kallat folk hon inte känner för älskling. Gångerna jag blivit arg när hon sagt att jag är tjock om rumpan eller ser trött ut. Då jag gnisslat tänder över hennes bilkörning eller när vi rykt ihop över skilda åsikter om kvinnor och män och kärleken och livet och och skilsmässor och sex och trohet. Och allt känns så smått. Så obetydligt.

Att gå därifrån. Att se henne ensam. Att se henne försöka. It breaks my heart, it absolutely breaks my heart.

Go Lina, go Lina

Ikväll hejade jag och Ruben och Martin på Lina som sprang Midnattsloppet. Jätteduktig var hon, och fin i sin röda tröja.