30 april 2008

Lättnadens suck

Nu så. Kontrakt undertecknat av alla parter. Det är klart nu. Här hänger jag i sommar.

Tidigare ikväll:



Min fina kusin lättar upp stämningen med ett helt vanligt snuskskämt - en så kallad fräckis - för mormor över en kopp kaffe. De har så bra humor, båda två. Ligger i släkten.

29 april 2008

Rather than love, than money, than fame, give me truth

Kvällens film: Into The Wild. Den manlige naturromantikerns, individualistens och dystopikerns våta filmdröm.

Handlingen, eller huvudpersonen, kort sammanfattad: En vilsen man, en som är trött på förljugenheten inom konventionerna; en ung man ur (övre) medelklassen; en med toppbetyg han i den här onda världen inte har användning för; en som sticker iväg på självförverkligande upptäcksfärd och lämnar de som älskar honom behind; en som romantiserar kring ensamhet och naturen; en som på sin upptäcksfärd och genom sitt sökande efter SANNINGEN träffar oh so spännande människor vartän han hamnar (men hoppsan: männen han träffar får prata till punkt, kvinnorna däremot, dem lägger man musik över när de samtalar - kanske en lika ödslig som övertydlig banjo - och för säkerhets skull också lite vacker slow motion för den som mot alla odds missar vilken deras viktigaste kvalitet är = hotness); en som är ädel ända in i benmärgen; en som tar till citat à la Thoreau och Lord Byron eftersom de redan sagt det han menar; en som i sista sekund inser att delad glädje är dubbel glädje men då är det försent, då ska han redan dö sin ädla död.

Har vi träffat honom förut?
Har vi hört den förut?

Retoriska frågor förstås. Svaret är ja, och jag kanske missade hela filmens poäng men min poäng är hur som helst att jag är trött på den mannen, trött på att vara kvinna i den mannens värld, trött på hur vackert Sean Penn säger att jag ska tycka den mannens öde är, sur på alla recensenter som ba: "storslagen" och "sökande efter något bortom det materiella", sur på självaste Grand Canyon och Coloradofloden. En grej gillade jag dock. Någon av alla "visa män" han träffade sade "I believe good gets better" och jag tänker mig att det finns en fortsättning på det ordspråket som lyder "and bad gets worse". Jag gillar - och fruktar - den tanken. Men hallå två timmar och tjugotvå minuter? Lätt ovärt.

Så länge skutan kan gå?

Imorgon har Nöjesguiden smygläsning och det är egentligen inget speciellt med det förutom att de bjuder på grillat och Södermälarstrand ligger på min hemväg. Två bra saker. Vid den här tidpunkten förra året hade de också smygis, på Hotell Eken den gången, och jag minns exakt vad jag gjorde den dagen. Köpte en lägenhet. Skrev på ett kontrakt. Tog ett skitstort lån. Kände mig konstig, som lite av en annan människa, en ny jämfört med dagen innan. Och min lägga såg så fin ut på bilderna. Så stor och ljus och vuxen. Jag hade bara sett den fem minuter då, på visningen, och det hade passerat veckor av budgivning och låneförhandling och jämförelse av banker och gud vet allt. Men den dagen, den veckan, precis innan valborg och då Nöjesguiden hade smygläsning var det klart. Så jag satte på mig klackskor och gick och träffade vännerna. Nu som lägenhetsägare. Det var kul. Har jag för mig.

Den här gången kommer inget vara annorlunda jämfört med dagen innan, det vill säga idag. Förutom att jag, om kontraktet kommit fram, skrivit på för två veckor i en liten röd stuga i sommar. Inte lika stort. Men likväl. Ett steg i rätt riktning.

För övrigt ser jag fram emot den här helgen på fler än ett sätt. En dag i skärgården är inplanerad. Med böcker och hundvalpar (hund - jag är där igen)och kaffe på brygga. En annan dag innefattar en räk/tacobåt, för lilla Lina blir stor, blir trettio, och vad som började med ett födelsedagsfirande litet sällskap om trettio personer har likt snöbollen vuxit och nu är vi över hundra som ska med. Hon önskar sig en pocketbok, gärna läst och bucklig, med en personlig hälsning i. Och ett tal. Hon letar klänning så det står härliga till och överallt pratar folk om vad de ska ha på sig denna båtkväll. Förväntningarna är skyhöga. Väljer man räka får man en ostbricka. Väljer man taco får man kött. Såna är reglerna på M/S Vindhem.

Man tror vi är fyra men vi är fem

Jag fortsätter att titta på den där pudeln här nedanför och jag fortsätter stirra på hans tassar som liksom ser ut som luddiga fingrar. Jag vill ta hans tass och skaka den. Göra en affär med den där tassen. Seal a deal - nice doing business med dig tassen. Han var så pigg den där pudeln, och så smidig och när han hoppade såg det så lätt ut. Tyst var han också, ögonen sade allt. Och tassarna. Hjälp vad jag håller på att fixera mig vid rasen kungspudel. Det trodde jag aldrig. Har nu finkammat nätet efter till exempel en stackars vuxen kungspudel med fingerliknande tassar som behöver ett nytt hem omgående. Hittade ingen. Lika bra kanske, jag har inget hem att erbjuda i verkligheten. Bara en väldig massa lust.

En annan bild jag stirrat både en och två gånger på under det senaste dygnet är den här. Den har jag snott från Magasinet Novells flickrkonto och föreställer ett ögonblick av den releasefest vi spelade på i fredags. Jag tycker den är fin, bilden, och liksom händelserik. Lite som en bild man har i taket på en tandläkarmottagning. När borren viner och det ilar och värker kan man fastna vid den, fundera lite på den. Man kan undra om de där pigga tjejerna verkligen är så pigga eller om de eventuellt skulle gå hem trettio minuter efter bilden togs. Man kan undra varför han i kepsen ser så oengagerad och engagerad ut samtidigt. Man kan tycka att det ser ut som ett hundhuvud sticker fram ur väggen bakom han i skjortan. Och framförallt kan man stirra på den lille figuren som sticker fram bakom hon i vita linnet. Han har gömt sig bakom, så nästintill perfekt att bara den lilla luggen avslöjar honom.

So if you wanna be with me, with these things there's no telling we'll just have to wait and see

Nu spelar P3 en av världens bästa låtar. Såhär går den.

28 april 2008

Det bästa som hänt på länge

Jag skakar lite när jag skriver det här. Jag är nämligen glad. Så väldigt glad. Såhär var det, är det, blir det:

Det närmade sig sommar. Folk planerade semestrar. Jag övervägde New York. Jag tänkte på Prag. Jag tänkte vad som helst men inte Ölandsgatan, Stockholm. Halvhjärtat sökte jag resesällskap och - troligen på grund av det halvhjärtade i min sökning - fann inget. Ville egentligen mest vara själv. Lekte med tanken på att resa ensam men på måltiderna föll det. En vecka ensamt restaurangätande kändes för sorgligt, slash läskigt.

Nåväl. Ett samtal, ett fax och ytterligare några mail på förmiddagen idag resulterade i följande helt fantastiskt underbara besked: jag har fått hyra en stuga i Skärgården i sommar. Två veckor minst, kanske mer. Pytteliten är den, bredvid havet och 20 min med buss från Slussen ligger den, och - weeee - alldeles ensam ska jag hyra den!

Det här kan bli alldeles fantastiskt. Jag kommer ligga vid ett vatten och lyssna på sommarpratarna i P1 och titta på finlandsfärjorna passera i horisonten och på kvällen ska jag koka små potatisar och jag ska läsa böcker och börja skriva på en egen och jag ska banne mig få bli uttråkad för första gången på jag vet inte hur länge och skriva brev, jag ska skriva fysiska brev, och ibland, men inte varje dag, ska jag ta emot besök från dem jag älskar i min lilla stuga och då ska vi tända ljus och titta ut över vattnet och andas, bara andas.

HURRA!

27 april 2008

Tanke: det kanske är en pudel jag ska ha



Idag träffade jag en pudel. Plötsligt var den liksom bara där. Lade en slemmig boll i mitt knä där jag satt försjunken i min arton år gamla dagbok. Satte sig nära nära och bara väntade. Så jag kastade. Och han rusade. Mycket pigg var han, denne grannens förrymda pudel. Strax var han tillbaka hos mig. Ivrigt lade han den våta bollen i mitt knä och vi upprepade proceduren. Det hela var ganska trivsamt. Jag sprang lite. Han sprang mer. Sen kom grannen och hämtade tillbaka honom. Nu är allt som återstår ett minne och den här bilden på pudeln i en högst tvivelaktig ställning.

[edit: asså kolla tassarna. som ett gosedjur. som fingrar. sådär såg en apa ut jag hade när jag var liten. goseapa. så jävla sött jag DÖR.]

Tantskor


Jag fick fem par fotriktiga tantskor av mormor igår. Hon blev så glad när jag tog dem. Hade samlat ihop ett tjugotal par och när jag gick runt i dem framför spegeln skrattade hon förtjust och klappade i händerna. Äntligen, tänkte hon kanske, ska skorna få komma ut på roligheter igen. Jag låter henne tro det när jag idag går runt i skogen med mina nygamla tantskor.

Kvinnorollsrollsroycefällan

Ok. En enkel fråga: varför har jag inte läst Bodil Malmsten förut? Vad har fått mig att aktivt låta bli? Jag jobbade i bokaffär när alla ville läsa Priset på vatten och jag, jag ba: nä. Bodil får ni andra läsa. Inte jag. Det kanske handlar om mognad eller något. Hur som helst. Nu är vi lyckligtvis förbi den dumma fasen och hon har mig i sitt våld och jag misstänker att jag hittat mig en ny kvinnlig förebild. Så tillåt mig citera. (Och gud vad hon har rätt om Ian).

Ian McEwan var länge - jämte Marti Amis - en av mina favoritförfattare bland de nu levande .
Särskilt The Cement Garden, Black Dogs och Enduring Love älskade jag. Så kom Amsterdam, sedan Saturday och min kärlek till Ian McEwan tog slut. Ändå - det är här det behändiga med beständigheten kommer in, det är här de tusen åren har sin plats - de tidigare böckerna finns kvar precis som de var.
Oberörda av de senare.

Jag läser ett utdrag ur Ian McEwans kommande bok On Chesil Beach och det är så tråkigt så man kan dö och så duktigt att man kan bli galen. I stället för inspirerad och avundsjuk som jag blev av McEwans tidigare böcker blir jag nu bara trött på hans manligt framsvällande prosa.
Jag blir galen på alla dessa duktiga gubbar och deras stora romaner, gubbar som McEwan och Amis fast de är mycket yngre än jag.
Hur gör de här männen, hur är det möjligt, hur bär de sig åt för att skriva alla sina romaner, hur får de ihop det?
De och inte jag.
Av en händelse råkar jag bläddra igenom min roman från 1994, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, jag letar efter ett citat ur en dikt av Gunnar Ekelöf som ska finnas i texten, jag läser igenom boken och jag blir utom mig. En så välskriven, tragisk och dramatisk machoroman helt utan gubbighet, att jag har skrivit den, hur kunde jag och varför har jag inte gjort det igen?
Varför har jag inte bara gjort det?
Varför har jag inte fortsatt att skriva stora romaner med manliga huvudpersoner som skenbart inte har något att göra med mig, varför gör jag det inte när till och med manliga litteraturkritiker har sagt att jag har en sådan obestridlig talang för att skriva stora romaner?
Varför gör jag det inte?
Ska jag säga varför?
Drar jag mig inte för att komma med en sådan kolossal klyscha, en sådan fruktansvärt gammal tråkig sanning, kan jag inet försöka vara lite modernt ironisk i stället för att kommma dragandes med detta satans gamla därför?
Därför att jag är kvinna, för att jag har fått den kvinnliga rollen, därför att jag har fastnat i kvinnofällan, den vårdande kvinnans kvinnorollsrollsroycefälla.
Jag är musen i fällan, hon som tar över där samhället inte gör det, hon som gör det för att någon måste göra det oavsett läggning och natur. Hon som tänker att det går nog bra, det går alltid, det går lovely, det går finemang. Jag klarar mig alltid, jag skriver på lediga stunder. Några lediga stunder blir det alltid, om inet får man väl lägga en timme eller två till respektive dygn.
Jag sover ju ändå aldrig, jag är för trött. För trött på att vara för trött.
För trött på att inte skriva mina stora romaner, för trött på att ha allting kvar när jag dör, för trött åp att ta med mig de romanerna i graven.
I vargtimmen skriver jag, det har kvinnor alltid gjort när de inte haft tjänstefolk eller varit gifta med Leonard Woolf.
Skrivit eller tagit livet av sig.
Kvinnor är som de är, kvinnor ändrar sig inte - envist skrivande och ihärdigt tagande livet av sig.
Så många kvinnogravar med så många oskrivna romaner på kvinnoromanernas superkyrkogård.

Det här handlar givetvis inte om Ian McEwan och inte om mig, det är långt bortom oss, det handlar om strukturer som ingen av oss rår på, alla dessa kvinnooffer på bålet för rådande struktur.
Om det inte helt enkelt handlar om det behov en skrivande har av att skylla på rådande strukturer när hon inte kan skriva sin stora roman.
Den mänskliga rätten att skylla ifrån sig - det kanske helt enkelt handlar om den.


Ur Kom och hälsa på mig om tusen år.

God morgon söndag


Jag vaknar i skogen och en katt ligger på mitt högra lår. Jag läste bodil malmsten tills jag somnade inatt och hon skriver verkligen som jag gillar det, denne bodil. Dessutom verkar hon ha förverkligat typ alla mina drömmar: hon bor på landet i ett hus. Hon verkar trivas i ensamhet. Hon är författarinna. Måste kolla upp den här bodil lite närmare känner jag. Steg ett: börja läsa hennes blogg. Men först: kaffe och morgonluft som doftar våt jord. Och ljuden. Sa jag att min mamma bor i fågelreservat?

26 april 2008

Post Bokmässa


I påsen: tre nummer av bang. Nonfiction av anders johansson. Kom och hälsa på mig om tusen år, av bodil malmsten. Manifest för filosofin och vad är kärlek av badiou. Två glidmedel, av rfsu. Och min gamla jurgen reeder, begär och etik. En mycket fin påse tycker jag själv. Nu sticker jag till ett hus i en skog.

25 april 2008

En annan kamp

Hörni, nu bokar vi biljetter till En annan kamp innan de tar slut. Spelas mellan 3-7 maj, själv funderar jag på att gå den 5 eller 7. Vem går med? Här bokar man biljetter. Det här handlar den om:

En pappa klär ut sig till superhjälte för att få träffa sin dotter. En döv man berättar minnen från en bortglömd politisk motståndsrörelse. Och en systers försvarstal för en finsk massmördare.

Tre verkliga berättelser om den lilla människan som kämpar för något större. Två av dem gestaltas av skådespelare. Den tredje av Lars-Åke Wikström som berättar om sitt eget engagemang i den radikala Deaf Power-rörelsen. En rörelse där aktivisterna slog sönder hörapparater med yxa i fransk tv och drömde om att förvandla Gotland till en separatistisk dövstat.

Marcus Lindeen debuterade förra året som regissör och manusförfattare med hyllade dokumentärpjäsen Ångrarna på Stockholms stadsteater. En annan kamp är hans examensproduktion från Dramatiska Institutets regiutbildning.


Hejdå Gondry

Såg Be Kind Rewind igår. Inte speciellt... speciell, var den. Jack Black var, sin vana trogen, tjock, aggressiv, "rolig" och full av överdriven mimik. Gäsp. Historien var mycket mer klassisk och konventionell än man hade kunnat hoppas. Vi snackar mil ifrån Eternal Sunshine. En gång skrattade jag högt. En endaste liten gång. Och jag tror verkligen tanken var att den skulle vara sprängfull av sådant. Detta säger eventuellt mer om min humor än om Gondry men det spelar liksom ingen roll. Kvällens roligaste var ändå trailern för Will Ferrells nya. Semi Pro heter den. Jag längtas.

Vad ska dom göra med oss?

Sommar 2006. Elias och jag och Pär gjorde allt tillsammans. Bokstavligen allt. Vi visste att det skulle komma en höst och vi visste att vi skulle få en baksmälla, gud vad vi visste det. Att det var saker som skulle tas itu med. Förr eller senare. Men vi väntade lite. Vi valde senare. Och då, då var det alltid vi. Ganska ofta sjöng vi en rätt fantastisk låt av Autisterna*. Johanna.

Festen var misär jag var full och du var sur
Jag hade på mig fula skor
Visst har jag förfallit något annat vore lögn
Men det är yta och ett skal
Johanna
Johanna
Vart har alla drömmar gått?
Johanna
Johanna
Torka alla tårar bort





* Autisternas debutskiva har nyss släppts och den är väldigt, väldigt bra.

24 april 2008

Men åh!



Skymning!



Det är fortfarande vackert


Men på dagarna är man inte ensam om den åsikten.

Ånej nu snöar körsbärsblommen


Typiskt kort liv.

There's so much i need to say to you, so many reasons why

Om ni undrar om jag har slutat vältra mig i det här så är svaret:

nej


Tre små saker

1. Drömde att jag tillsammans med svensk tv-profil väntade in dennes död inatt. Det skulle ske inom 60 sekunder och mycket riktigt, efter en minut dog han. Pang boom. Död. Sval kropp, sval hals utan puls. Jag har känt på en död person en gång. Min pappa. Så kändes tv-profilen också. Sval liksom. Livlös. Det speciella i det här fallet var att han vaknade sedan. Det fanns en promilles chans att han skulle vakna efter lite vanlig hederlig dödtid, och japp, det gjorde han. Slutet gott allting gott.

2. Ringde skatteverket imorse. Enkelt och pedagogiskt förklarade de att jag bara skulle fylla i "förlängt räkenskapsår" i rutan "övriga upplysningar". Så fick jag bita i deklarationskakan 2009 i stället. Ja tack, sa jag. Och så var slutet gott där också.

3. Fick ett mail av styvmor imorse. Som påminde mig om att jag är skyldig min lillasyster väldigt väldigt mycket pengar. Vi snackar sexsiffrigt. Femnolligt. Jag hade förträngt detta. Jag hade lekt löjligt mycket med tanken på att "unna mig ett friår" när mitt vik går ut i höst. Flytta ut till landet och liksom tänka på vad jag vill bli, skriva lite på en bok, promenera vid ett hav, såna saker. Nu kan vi säga tack och adjö till de drömmarna. Jag får fortsätta jobba. Inga konstigheter. Bara en krossad dröm.

Helt vanlig lunch i gräset bara


Med tillhörande stretch.

Bilden på dasset


Ok hångel är överdrift. Mer öronstirr.

23 april 2008

Gone to Carolina in my mind

Min mamma bor mitt i ett fågelreservat i en skog bredvid en sjö. Min faster bor på en höjd vid ett hav i en röd stuga. Mamma har en hund och fem katter och en pilotman som har mustasch. Faster har tre hundvalpar och ett utedass med ett inramat tidningsomslag där hon och min pappa i princip hånglar. Jag kan inte bestämma mig vart jag längtar mest men bort, bort längtar jag. Och bort ska jag. Snart. Innan dess ska jag spela några små låtar från några små skivor på en fest nära dig* tillsammans med Lina. Kan hända att det blir på fredag. Kan hända att vi** ses där. Jag är åskmolnet med hjälmfrillan.

* dig = du som bor i Stockholm, nära Mariatorget
** om du tänkt fira födelsen av en sprillans ny musiktidning på fredag kväll.

Allt ska man klara själv, tydligen.

Min stackars lilla själ. Den kippar efter andan och snart dör den. Jag känner det i hela mig. Ingen rast och ingen ro. Är det inte det ena så är det det andra. Låt mig berätta om det andra. DEKLARATIONSHELVETE stavas det andra.

Så! Så jag startade företag den sista november förra året. Så jag tänkte att det här klarar jag hur lätt som helst. Så jag fyllde i en ruta och bad om förlängt räkenskapsår. Så jag fick min deklaration för några veckor sedan och gladdes enormt åt tusenlapparna jag skulle få tillbaka pga bostadsrätt och skatt och jag vet inte vad. Man ifrågasätter inte pengar tillbaka, det gör man bara inte. Man åker till New York för pengar tillbaka. Så i alla fall. Så jag tog fram den för att titta på den ikväll. Min för övrigt första ensamma lediga kväll på veckor (som jag längtat! bok och te och serie och ensam-LYX var det tänkt). Så jag ser att skatteverket vill ha in en så kallad N-blanket eftersom jag innehar F-skattesedel. Känner ni? Känner ni redan hur man liksom dör av tristess och frustration? Så jag kollar vad en N-blankett verkar vara. Så jag fattar absolut ingenjävlating. Så jag ringer min mamma. Så hon säger att vi kan titta på det i helgen men att jag borde fått förlängt räkenskapsår eftersom jag startade sent på året. Så jag klagar hos några andra, som säger att de minsann fått förlängt år. Så jag suckar och får stressrelaterad hjärtklappning och undrar om jag kan fixa den jävla bokföringsskiten själv. Så jag tittar på de fakturor jag skickade år 2007. Så jag ser att det är bara två stycken, totalsumma 4000 kr. Så jag VÄGRAR anlita en revisor för TVÅ FAKTUROR. Så jag surar och suckar och tittar på klockan. Så jag ser att hon är way beoynd vad jag vill att hon ska vara. För jag skulle göra själasmekande saker ikväll. Inte själamördande.

Och min dag idag. Let's not even go there. Eller ok, let's. Jag blev svuren åt, kränkt, förnedrad goddammit, och ja, ännu mer hjärtklappning, av ilska och förödmjukelse. Ovan att känna mig kränkt. Kränktchockad! Ovan att vara i konflikt med kollega. Så arg att anställningsavtalet åkte fram och luslästes. Så arg att världen liksom gick i slowmotion och bara jag, bara mina rörelser, gick i normaltempo. Och hjärtat. Pang pang pang. Gå inte på svettyoga ikväll sade det. Du ska hem och vila. Och vara ensam äntligen hallå.

Så nu har jag varit det. Och det var himla tråkigt kan jag tala om. På grund av deklarationen och företaget och - fortfarande - ilska över bråket.

Broder Daniel sätter punkt med minneskonsert på Way Out West

I Slottskogen, Göteborg, sent den 8 eller 9 Augusti år 2008 sätter Broder Daniel punkt, snart tjugo år efter den vacklande vackra starten. Det kommer att göra djävligt ont, och det kommer att vara djävligt vackert.


www.wayoutwest.se

22 april 2008

Take a look at me now

I onsdags i mammas nya kille skulle Patrik lista de bästa förförarlåtarna. Han valde, på andraplats, Against All Odds med Phil Collins. I torsdags laddade jag ner låten och lyssnade några gånger. I fredags - godforsaken fredags - satt jag på mitt kontor och blinkade tårar till den på hög volym och repeat. I fredags kväll kände jag att det var dags för vänkretsen att dela min sentimentalitet. Det gick skitbra. Vilka vänner va. Vilket engagemang.

Och såhär



Såhär ser det ut



21 april 2008

Och koltrasten sjöng sin sång

Det började för några nätter sedan. Jag vaknade vid halvfem av en stillsam och liksom ensam fågelsång på min annars knäpptysta bakgård där två kala träd sticker upp ur asfalten (och en råtta ibland springer kring rabatterna). Lugnt och melodiskt sjöng den, lät lite som att den småpratade med sig själv. Övervägande bakre vokaler (a, o, u, å), inte knappt några pipiga i:n eller e:n alls. Jag funderade sömndrucket på om jag skulle bli störd eller inta en mer förlåtande hållning till de nytillkomna nattljuden och bestämde mig för det senare av alternativen. Det fungerade även denna morgon. Dock placerades en kudde över örat, vilket är ett tecken på att jag inom kort kommer börja störa mig. Kanske. Hur som helst: Såhär låter det, fast ännu lite lugnare. Jag tror således att det är en koltrast. Det är lite synd, för det låter finare att ha en nattsjungande näktergal på sin gård, men man tager vad man haver.

Koltrasten tillhör de arter som tidigt börjar sjunga om morgonen. Kort före soluppgången börjar den sin vidsträckt hörbara sång. När andra arter stämmer upp sin sång reducerar den sin intensitet. Under den intensiva tiden i maj och juni sjunger den ofta även på sena eftermiddagen och kvällen, ibland ända tills det är fullständigt mörkt.

Japansk temadag

Nu blommar körsbärsträden (sakura!) i Kungsträdgården och det gör de bara en vecka per år har jag fått förklarat för mig. Så jag ska gå en omväg hem. Sedan ska jag gå på svettyoga. How very japanskt av mig.

[edit: eff berättade just att yoga är indiskt. jaha. jag får äta sushi till middag för att göra denna japanska temadag rättvisa. alternativt ändra kvällsaktivitet till karate.]

Det var när...

Läser en DN-artikel om Anders Eklunds erkännande, och psykologin bakom erkännanden i förhörssituationer i allmänhet, och slås av den här meningen: "Det var när den 42-årige lastbilschauffören Anders Eklund konfronterades med dna-bevis som han plötsligt erkände de två morden". Den är rätt vanlig i tv och radio-reportangen, att börja en mening med "det var när bla bla bla som bla bla bla hände". Och jag minns att jag för ett tag sedan alltid hajade till vid sådana formuleringar. Vadå "Det var när", liksom. Som att det är tidpunkten man vill berätta om. Som att tidpunkten är nyheten. Som att det viktiga är att det var exakt DÅ han erkände och inte ATT han gjorde det. Nu tänker jag nästan aldrig på det längre, har liksom vant mig. Förrän jag ser det i skriftspråk och inser att jag själv skrev en exakt likadan formulering härom veckan. "Det var när XX var XX år som hon flyttade till Sverige" skrev jag. Inte "När XX var XX år flyttade hon till Sverige". Skillnaden är förvisso minimal. Men den finns där.

Popaganda återuppstår!

Popaganda kommer tillbaka men på ny plats och under nya datum. 29 och 30 augusti, på Eriksdalsbadet. Vid Skanstull. Hurra!

(Hittills klara band är Sébastien Tellier, Bonde do Role, Shout Out Louds, Joel Alme.)

www.popaganda.se

20 april 2008

söndag

Vi har skapat en fin liten tradition, jag och Sandra. Den går ut på att vi sitter vid ett bord, med en varsin dator framför oss; vi kanske jobbar med en text, eller förbereder inför maratonkoll av In Treatment, eller läser Expressen och upprörs av idiotin. Plötsligt gör någon av oss en snabb rörelse och välter ut en kaffekopp över den andre. Detta har hänt i hundra procent av fallen vi har suttit vid Sandras köksbord. Igår var det hon, över mig. Gången innan det jag, över henne, eller om det var den nymålade köksväggen. Rättvist ska det vara.

Det är idag exakt en vecka sedan jag började kolla på In Treatment och jag har nu sett 33 avsnitt, à 25 minuter. Det blir ganska många timmar av underbar, underbar serie. Känner separationsångesten komma krypande i takt med att avsnitt 43, som tycks vara det sista tillgängliga, närmar sig.

I övrigt har jag gett bastuyogan en andra chans och kors i taket, det gick rätt bra. Jag rann lika mycket som första gången men yrseln och illamåendet var alldeles frånvarande. Detta låter kanske som en positiv grej men jag är inte säker på att så är fallet. Jag misstänker nämligen att jag allra mest fascinerades av just det där, yrseln och minnesluckorna som kom efteråt. Att vara så UNDER THE INFLUENCE (of heat) att man liksom tappar bort sig. Nu blev det inte så. Nu blev det bara svett, svett, svett, i 90 minuter. Testar en gång till så får vi se.

Ljugarbänk



Idag satt vi på den rosa bänken vid vattnet vid Skanstull och pratade om hur vi skulle lösa livets största dilemma. Det om pengar och frihet. Arv och rikgifte och stipendier och finansiärer och utbildning till tjänapengajobb; vi avhandlade allt utan att direkt komma någonvart. Inget kändes helt klockrent. Den idé som låg närmast om våra hjärtan gick ut på att befrienda en snäll pensionär som tar hand om ens hundar på dagarna och någonstans på vägen börjar tycka så mycket om en att den tillslut vill ge alla sina pengar för att stödja en i sitt unga (nåja) liv. Sedan frågade vi oss hur länge man skulle vara beredd att göra något helt vidrigt själadödande om man visste att det skulle göra en ekonomiskt oberoende för all framtid efteråt. Två år, sade vi sedan i kör, jag och Anastelle.

19 april 2008

Young at heart?

Nu gjorde jag det här testet som Sandra pratade om. Hon var trettionågonting och jag fick följande information: "Din ålder borde vara 25.8 år enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse". Ok. Jag är alltså fyra år efter. På grund av, tror jag, att jag inte har ICA-kort, inte har bil, inte bor med någon, inte storhandlar och inte betalar tv-licens.

Tatueringar med havstema





Is this it?

Igår hade Chapel Hill tema Rederiet, ett tema som snabbt spårade ur och innehöll allt fler element av sjörövare och pirater och träben och saker som inte hade speciellt mycket alls med serien att göra. På förfesten upptäcktes att Magnus var duktig på att rita tatueringar. Jag valde en sjöjungfru och den blev så fin att jag flera gånger tänkte att jag nog skulle göra en på riktigt. Så tänker jag inte idag.

Hur som helst. Kvällen var bra, människorna var fina, roliga, vi skrattade mycket, inga skandaler, men ändå, idag vaknade jag med en så jävla bitter känsla, typ IS THIS IT. Ska det här föreställa livet, liksom. Jobba jobba sova läsa jobba mera gå ut vara bakis fika sova jobba jobba runt runt runt om och om och om igen. Testa lite yoga. Sticka till ett land. Återvända till jobbet. Och cirklarna. Och sen ska man dö. Ringde mamma och beklagade mig, fiskade efter svar och visdom men gick bet. Hon ba ja det är tråkigt att leva.

Jag tänker nu att någon läsare till den här bloggen kanske vill dela med sig av svaren på de här små anspråkslösa frågorna: vad är meningen med allt? Hur slipper man tristess? Svar emottages tacksamt i kommentarsfältet nedan. Bäst svar belönas med något riktigt speciellt. (Obs: den som svarar "barn" eller "gud" blir diskad.)

18 april 2008

Saker som gör mig glad


Broar. I nästan alla dess former.

I'm just saying

Resor till New York

Från Stockholm till New York den 15 juni till den 22 juni. Retur.

4731 kr: Virgin Atlantic

UTRESA: Avgång 07:55 09:35 Mellanlandning LHR - 14:00 16:40 Ankomst New York

HEMRESA: Avgång 19:40 07:50 Mellanlandning LHR - 10:35 14:05 Ankomst Stockholm

The circus boy is feeling melancholy

Fortsätter att testa mig på Fejjan. Efter Shane-succén fanns liksom ingen anledning att sluta. Dagens test: Which Belle and Sebastian song are you? Dagens testsvar: "You're now taking your life in your own hands, it might have been necessary. You left all the bad things with themselves, you can't be wrong."



You know my wandering days are over
Does that mean that I'm getting boring?
You tell me
I'm tired of listening to myself now
I'm tired of fixing things for Michael and the rest of them

You know my bip-bopping days are over
I hung my boots up and then retired from the disco floor
Now the centre of my so called being is
The space between your bed and wardrobe with the louvre doors

I said "My celibate days are over"
You put me straight on the finer points of my speech rehearsed
In the mirror of my steamy bathroom
Where the lino tells a sorry story in a monologue



Dagens låt är således: My Wandering Days Are Over.

Lyssna själva.

Maggie. Gå och se. Gör det.

17 april 2008

Maggie vaknar på balkongen och schmarro testar ensamgrejer

Projektet "försöka sova 8 timmar per natt" har utvecklats till "försöka sova 8 timmar per natt och gör mer saker ensam". Det går ut på att jag förutom att sova åtta timmar per natt ska göra lite mer saker ensam. Och då andra saker än att ligga i sängen och maratonkolla på In Treatment. Det vore inget utmanande projekt alls, det vore som att ta en dusch och kalla det för dagens utmaning. Ibland är det ifos dagens utmaning, vissa söndagar känns precis så, men det hör inte till saken. Det här projektet handlar om att GÖRA SAKER ensam. Bland folk. Jag hatar att göra saker ensam. Går inte och fikar ensam, har aldrig någonsin gått ut och tagit en öl ensam. Tänkte att man skulle bli lite bättre på detta. Så igår gick jag på yoga ensam. Fatta utmaningen. Tyvärr träffade jag redan i väntrummet utanför en gammal vän, och efteråt, när jag satt och skakade och svettades och darrade, ytterligare en bekanting, en tjej vars lägenhet jag tillfälligt hyrde när jag med buller och brak flyttade ut från mitt exex. Men jag gick dit ensam, det är poängen. Ikväll går jag på bio ensam. Halvsjuföreställningen dessutom, det kommer bli trixigt. På matinéerna får man gå ensam, det är inte konstigt alls, det gör alla pensionärer och kufar och man sitter liksom utspritt över salongen i små egna öar. Men halvsju. Par och grupper, I'm telling you.

På tal om det så hoppas jag ganska mycket på en Håkanbiljett till lördagens spelning i Stockholm. Käre gamle Håkan. Då jävlar kan vi snacka ensamhet. En ARENA fylld av kids. Och så jag. Gah. Ryser av obehag, slash skräck, av tanken. Jag blir hellre lycklig ensam än med någon annan liksom. Huga.

Under behandling

Jag har slutat svara i telefon när det ringer på kvällarna. Skickar ursäktande sms med "det är lite mycket nu, kan vi prata imorgon?" och antyder att jag jobbar med något viktigt. I själva verket kollar jag på In Treatment. Så mycket jag hinner, avsnitt efter avsnitt, betar jag av i min ensamhet. Nu närmar jag mig tjugo och det är väldigt spännande. Undrar om riktiga psykoanalytiker varit med och skrivit serien eller bara faktagranskat manus. Hela tiden (speciellt när psykoanalytikern det handlar om går i sin egen analys) kommer det termer och uttryck jag läst om på andra håll. Tex överföringskärlek (=patientens förälskelse i doktorn, lik vanlig förälskelse men är inte äkta utan en normal fas i patientens process och ska förstås inte uppmuntras eller levas ut i verkligheten), om detta läste jag en lång artikel i Divan i julas. Minns att jag funderade på om jag någonsin skulle kunna bli förälskad i min terapeut. Och kom fram till nä, det skulle jag nog inte. Men så går jag inte i analys heller. Hur som helst, detta hittar jag understryket efter min läsning av artikeln i Divan (skriven av en Martin S Bergmann):

För behandlingsprocessen är det lyckligtivs så att det patienter inte kan komma ihåg, lever de i stället ut och återiscensätter i såväl överföringen som det verkliga livet. De upprepar i stället för att komma ihåg. På detta sätt ersätts den infantila neurosen med överföringsneurosen. Det blir analytikerns uppgift att dechiffrera det som uppenbaras i överföringsneurosen och tolka det tillbaka till tidigare beteenden och tidigare känsloupplevelser. Freuds teoretiska beskrivning från 1914 ger oss en möjlighet att förstå en ny aspekt av kärlek. Kärlek kan ses som ett sätt att återiscensätta förflutna känslotillstånd som kanske inte är tillgängliga för faktiskt minne.


Tillbaka till In Treatment. Och Paul. Och Laura. Jag tycker hon har en poäng när hon ställer honom mot väggen och säger att det alltid, alltid, alltid kommer finnas förklaringar till varför hon upplever att hon älskar honom eller, för den delen, varför han upplever det tillbaka men inte vill göra något av det, det kommer alltid finnas en teori eller ett förflutet att hitta rötter i. Men sen då? Det framgår liksom aldrig vad man ska göra när man vet det, men ändå känner det man känner. Ska det vara någon slags lättnad att känna jaha här började det här mönstret? Jaha nu håller jag på och upprepar mig minsann? Jaha det här är inte riktiga känslor utan bara ett uttryck för det här? Liksom, vad gör man med allt detta teoretiserande av känslor? Kommer det i slutändan förändra känslorna? Ska kunskapen till slut göra att man blir av med neuroserna och i så fall: vad ersätter man dem med? Stillhet? Lugn? Harmoni? Nya neuroser? Jag fattar det inte. Och hittills, i avsnitt 20, gör inte Laura det heller.

16 april 2008

Post-yoga.

Ok. Kalla mig gärna blåst (gör inte det) men... hallå! News flash! Fyrtio grader är BASTUHETT. Det är exakt lika hett som i den medelsvaga bastu jag lämnar efter fem minuter eftersom jag får panik av värmen. Det är exakt lika hett som den där veckan i Grekland när jag inte sov en enda natt för att jag hade, just det, panik av värmen. Exakt så hett är fyrtio grader. Lamslående hett.

Vad fyrtio grader INTE är: Det är inte en temperatur att stanna 90 minuter i. Det är inte en temperatur att göra böjövningar som att låtsas sitta på en stol fast ingen stol finns under låren i. Det är inte en temperatur att göra yoga i, goddamnit! Hur tänker de? Hur tänkte jag?

Inte alls tänkte jag. Eller ännu värre: Jag tänkte "fyrtio grader, bara lite varmare än kroppen, kommer inte göra skillnad". Jag hade glömt att en svensk sommardag i varmaste laget närmar sig trettio. Jag hade glömt att luften inte är lika varm som kroppen. Jag hade glömt att jag får andnöd av hetta och att jag tusen gånger hellre skulle dö frysdöden än svettdöden om jag tvingades välja. Idag valde jag alltså den senarenämnda, helt på eget bevåg, enbart på grund av min ointelligens.

Ni kanske undrar hur det gick? SKITDÅLIGT gick det. Läraren frågade om någon var där för första gången och jag övervägde att inte erkänna att jag var det, tänkte att jag säkert var lika bra som de andra i salen. En del såg skitstela ut. Redan vid det här skedet hade min hjärna slutat fungera av värmen. Men jag räckte upp handen. Läraren ba, på nyazeeländska, "välkommen, du heter Carolina va?". Ehum. Ja. Trettio ansikten stirrade inte. De var upptagna av att stirra rakt fram och GÅ IN I SIG SJÄLVA. Sedan sa läraren att för mig skulle målet vara att stanna kvar i rummet hela sessionen på 90 minuter, och jag skrattade nästintill hånfullt åt det bebislätta målet. Sedan började övningarna.

Jag hängde med cirka tjugo minuter. Och med "hänga med" menar jag i det här sammanhanget att jag stod upprätt och liksom försökte göra balansövningarna men gång på gång tappade den, balansjäveln, såg ut som ett miffo bredvid tjejen framför mig som gärna trasslade ihop sina armar och ben som ett annat garnnystan. Men jag hängde med. Jag levde fortfarande. Efter en stund började jag bli yr. Det ignorerade jag så gott jag kunde. Efter ytterligare en stund började mina ben skaka. Vid det här laget var jag så svettig att inte en yta av min kropp var annat än dyngsur, det droppade alltså, rann, alla kläder var tunga, mitt ansikte blossande illrött i den elaka spegeln. Som en röd och tjock tant såg jag ut (ser jag fortfarande ut, för det har inte lagt sig, tack för den). Hur som helst. Strax efter detta började jag bli så yr att jag inte längre kunde följa med i rörelserna, bara att sitta upprätt kändes som att begära för mycket av min värmechockade kropp som rann och rann utan att ens behöva arbeta för det.

Jaha. 90 minuter passerade. Allt jag tänkte var Stay in the room, stay in the room (på nyazeeländsk dialekt förstås) och jag var uppriktigt nära att både kräkas, få panik och börja gråta. När det var över kunde jag nästan inte ställa mig upp och gå ut i den vanliga luften. En jävla mes till kropp har jag. Och värme tål den tydligen inte alls. Svag är den också.

Ändå. Just nu. Lite... stolt, typ. Jag ba: går på yoga.

Damn you, impulsivitet!

Åh nej typiskt. Min nyandlighet rann av mig under natten. Liksom mitt nya "öppna sinne". Idag är jag inte alls sugen på vare sig yoga eller hypnos eller meditation eller träffa medium eller någon av alla de flumaktiviteter jag i tanken lekt med under de senaste dagarna. Förstår inte alls var lusten kom ifrån från första början. Vadå svettas och göra samma rörelser om och om igen under 90 minuter? Vadå lägga dyrbar fritid på att andas i takt I GRUPP? Jag fattar inte vad jag tänkte med. Och nu har jag bokat den sista platsen. Försöker titta på den här bilden och hitta inspiration men det går åt helvete. Sådär vill man ju inte se ut.

15 april 2008

Sex veckor

Och så var det det här med lenktan. Denna eviga lenktan. Skitjobbig.

När jag gick från jobbet idag öppnade sig himlen igen. Jag blev blöt överallt. Utanpå och innanför och i telefonluren pratade en styvmor om hur jag var när jag var liten. Du hade aldrig riktigt någon sa hon och jag ville gråta för att jag tyckte så synd om mig själv. Men det regnade så det verkade poänglöst.

Och sen gick jag på terapi och sen kollade jag på en serie om terapi. Den senare mer dramatisk än den första. Imorgon ska jag på yoga. Bikramyoga, vilket i praktiken innebär ett rum, ett fyrtiotal grader, ett tjugotal rörelser och ett trettiotal kroppar. Och så jag. Lilla lilla jag.

Let's go, let's go. Yogasteady.

Alltså man undrar ju ibland. Could i BE more klyschig?

Hej snart trettio, hej bostadsrätt, hej gå i terapi, hej jobba med kultur och/eller media.

Hej YOGA.

Japp, nu hoppar jag på en nybörjarkurs i yoga, (troligen en snedvriden reaktion på min hypnosliknande workshopupplevelse och nyupptäckta "öppna sinne" i lördags).

På torsdag kväll kör vi igång. I Skanstull ligger stället. Vill man följa med mig går det bra, men tro inte att vi ska himla med ögonen och köra något slags distanshållning, oh nej. Hädanefter råder ironiförbud varje torsdag och måndag mellan sju och halvnio. Nu jävlar ska här yogas.

PS. Jag frågade även om det var för sent att hoppa på meditationskursen och det var det lyckligtvis. Man får ta en sak i taget. Men snart ska jag träffa ett medium. På riktigt. DS.

Mer Miranda

Every morning i was shocked to remember i lived alone in this town that wasn't even a town, it was so small. It was just houses near a gas station and that was it. This story won't be very long, because the amazing thing about that year was that almost nothing happened.

The citizens of Belvedere thought my name was Maria. I never said it was Maria, but somehow this got started, and I was overwhelmed by the task of telling all three people my real name. These three people were named Elizabeth, Kelda and Jack Jack. I don't know why Jack twice, and I'm not completely sure about the name Kelda, but that's what it sounded like, and that's the sound I made when I called her name. I knew these people because I gave them swimming lessons. This is the real meat of my story because of course there is no bodies of water near Belvedore and no pools. They were talking about this in store one day, and Jack Jack, who must be dead by now because he was really old, said it didn't matter anyways because he and Kelda couldn't swim, so they'd be liable to drown themselves. Elizabeth was Keldas cousin, I think. And Kelda was Jack Jack's wife. They were all in their eighties, at least. Elizabeth said that she had swum many times one summer as a girl while visiting a cousin (obviously not cousin kelda). The only reason I joined the conversation was that Elizabeth claimed you had to breathe underwater to swim.

That's not true, I yelled. These were the first words I'd spoken out loud in weeks. My heart was pounding like I was asking someone out on a date.

You just hold your breath, I said.

Elizabeth looked angry and then said she'd been joking.

Kelda said she'd be too scared to hold her breath because she'd had an uncle who died from holding his breath too long in a Hold-Your-Breath-Contest.

Then we stood there for a little while in silence. I was really enjoying the companionship and hoped it should continue, which it did because Jack Jack said: So you've swum.

I told them about how I'd been on a swim team in high school, and even competed at the state level, but had been defeated early on by Bishop O'Dowd, a Catholic school. They seemed really, really interested in my story. I hadn't even thought of it as a story before this, but now I could see that it was acutally a very exciting story, full of drama and chlorine and other things that Elizabeth and Kelda and Jack Jack didn't have firsthand knowledge of. It was Kelda who said she wished there was a pool in Belvedere, because they were very lucky to have a swim coach living in town. I hadn't said I was a swim coach, but I knew what she meant. It was a shame.

Then a strange thing happened. I was looking down at my shoes on the brown linoleum floor and I was thinking about how I bet this floor hadn't been washed in a million years and I suddenly felt like I was going to die. But instead of dying, I said: I can teach you how to swim. And we don't need a pool.

Miranda's back

Nu kommer Mirandas novellsamling No One Belongs Here More Than You översatt till svenska. Ingen hör hemma här mer än du heter den då. Logiskt nog. Jag tycker man ska läsa den på engelska. Men jag tycker man ska läsa den. Det var bara det.

Här ett citat om hur en person vaknar mitt i natten av att någon går i trappan utanför hennes sovrum. Hennes man sover vidare och hon är ganska säker på att hon snart kommer att möta sin mördare.

He seemed to have all the time in the world for this, my God, did he have the time. I have never taken such care with anything. That is my problem with life, I rush through it, like I’m being chased. Even things whose whole point is slowness, like drinking relaxing tea. When I drink relaxing tea, I suck it down as if I’m in a contest for those who can drink relaxing tea the quickest. Or if I’m in a hot tub with some other people and we’re all looking up at the stars, I’ll be the first to say It’s so beautiful here. The sooner you say it’s so beautiful here, the quicker you can say, Wow, I’m getting overheated.

The man on the stairs was taking so long, I forgot the danger for whole moments at a time and almost fell back asleep, only to be awakened by him shifting his weight. I was going to die and it was taking forever.


Tiden går och hon hinner tänka på både sin första kärlek och lite annat. Men sen:

The man on the stairs pauses for such incredibly long periods of time, I almost wonder if he’s having a problem. Like maybe he’s disabled or very old. Or maybe just very tired. Maybe he’s already killed everyone else on the block and now he’s all worn out.

I stood there and waited to die or for my eyes to adjust, whichever came first.

14 april 2008

Moto, Maja, Titiyo

Jag såg Moto Boy på Södra Teatern ikväll. Han sjöng om kärlek och saknad och allt var väldigt emo och barnen längst fram hade små hattar och ganska mycket smink. Två gäster hade han med sig. Den första var Titiyo och det såg ut såhär:



Den andra var Maja från The Sounds och det såg ut såhär:

Fotboll schmotboll

Herregud vad alla tjatar om den här matchen som tydligen ska gå av stapeln ikväll. Stockholmsderby. Hammarby - AIK. Vem hejar på vad? Vem tippar vad? Vem berättar vad den tror på sin facebookstatus? Vem bryr sig?

Men visst. Jag är inte den som är den. Schmarro gissar på att AIK vinner med 2-1.

Ajje

Nu öppnar sig himlen utanför mitt kontorsfönster och på radion berättar de att om man är kvinna och lång och dricker mer än två glas vin i veckan och har bröstcancer i släkten är det mer än 50% större risk att drabbas själv. Det ser inte så himla ljust ut för mig. Önskar att jag var kort och nykterist och man.

In Treatment

Efter en i det närmaste panikartad dag kantad av textredigering, väntan på korr, ledsna samtal med ledsna vänner, glada fikor med glada vänner, mer textredigering och en välbehövlig tvättid, gav jag slutligen In Treatment en andra chans igår. Tvingade mig igenom de första fyra för att då finna mig alldeles sugen på ett femte avsnitt. Och ett sjätte. Och ett sjunde. Och ett åttonde. Och ett nionde. Vid halva tian stängde jag av på ren självdiciplin. Har satt igång ett projekt som går under arbetsnamnet "försöka-sova-åtta-timmar-per-natt". Det går ut på att jag ska försöka sova åtta timmar per natt. Det går sådär. Landar oftast på sju.

Hur som helst. In Treatment kanske inte är så tokigt ändå.

13 april 2008

The Kid

I fredags spelade The Kid och Pacific på Medis och believe me när jag säger att Majas oklädsel skapade folksamling väldigt nära scenen. Väldigt bra var de. The Kid alltså. Pacific minns jag tyvärr inte speciellt mycket av.

I did the Weld!

Då ska vi se. Skulle vilja berätta om den här workshopen jag deltog i igår men det är ursvårt att förklara. Såhär beskriver i alla fall Weld det på sin hemsida:

Lundahl&Seitls’ arbete är koreografier där betraktaren används som medium.

Projektet W/W består av workshops i en iscensatt miljö skiftande från ljus till totalt mörker. Varje deltagare får en individuell ’timeline’ med förinspelade instruktioner att röra och förhålla sig till.


Fast det där säger ju inte så mycket. Så jag gör ett försök. Here goes.

Sju personer anlände strax före tre igår till Weld. Betalade sin hundring, skämdes över att komma i uppenbar gårdagens outfit och kletigt partysmink (ok eventuellt kände inte alla exakt så men jag gjorde det och jag berättar den här historien) och dofta sprit. Sneglade oroligt på varandra och försökte se avspända ut. Blev ledda till ett litet rum där två soffor stod. Satte sig i sofforna och tittade på varandra. Visste inte vad som skulle hända.

En kvinna kommer in och berättar att det är vi som kommer göra den här upplevelsen med hjälp av vårt inre. Typ. Hon sätter ett par hörlurar på var och en av oss och allt ljud utifrån försvinner. Det susar och brusar stillsamt i lurarna och en kvinna bredvid mig i soffan reser sig plötsligt upp och går ut ur rummet. I lurarna säger en spöklik flickröst "it is not your turn yet. relax. breathe". Jag blir lite rädd och får en stor lust att börja fnittra. Lyckas hålla det inom mig. De atmosfäriska ljuden fortsätter. Någon annan reser sig upp och lämnar rummet. Rösten säger att jag ska vänta lite till.

Till slut får jag anvisningar att resa mig upp. Gå ut i en korridor. Notera kvinnan som står vid en trappa. Gå nedför en trappa. Lägga mig på ett golv. Jag lyder förstås och en liten stund senare blir det mörkt. Kolsvart, utan minsta ljuskälla. Jag har härmed berövats både min syn och min hörsel, i alla fall den typen av hörsel som berättar hur ett rum låter. Jag hör sus och dus och en spöklik kvinnoröst som berättar att hon är bredvid mig nu, tänker ta min hand. I mörkret tar någon min hand.

Sedan följer 45 minuter av mörker och ljus, röster och ljud, famlande utmed kroppar och långsamma rörelser i ett kolsvart utrymme. Det är ENORMT härligt. Jag blir lugn och vill aldrig att det ska ta slut. Efteråt samlas vi sju och dricker te i foajen. Pratar om våra upplevelser av mörkret och ljuden, det visar sig att alla inte kände likadant som jag. Att bli ombedd att sträcka ut sin hand i mörkret och finna en annan hand kunde tydligen vara skrämmande. Det var väldigt intressant, hur som helst. Jag rekommenderar det verkligen. Kolla in på Weld så kanske det blir tydligare än hur jag beskrivit det här ovan.

11 april 2008

Let's talk about books baby

När jag läste High Fidelity älskade jag den. Nyinflyttad till London, bosatt på en vindsvåning ovanför en vinbar i Chelsea där jag joinat min blivande vapendragare och bästa vän Nik, fann jag mig i en situation där en äldre engelsk skådespelare och hans dansande fru - båda givetvis alkoholiserade, charmerande och de vackraste vithåriga jag i mitt 18-åriga liv hade sett - hade tagit sig an mig, gett mig jobb och rum och en tillvaro som kändes mycket mer spännande än den i Sverige någonsin hade gjort. Och där fanns alltså Nik.

På lunchrasterna, som varade mellan ca 15 och 16 på eftermiddagarna, (timmen då de slipsbärande lunchgästerna halvberusade gått tillbaka till sina kontor och kvällsgästerna ännu inte anlänt) brukade vi springa upp till Niks rum och... läsa. Vi låg på hans obäddade säng, jag med huvudet mot hans axel, (den för övrigt enda fysiska kontakt jag tillskansade mig under mina 11 månader i London, hej långtidscelibat), han med en joint i högra handen och High Fidelity i vänstra. Sen läste han högt för mig. Sida ut och sida in, han läste och jag lyssnade och vi flinade förtjust åt formuleringar som "Lyssnar människan på popmusik för att hon är olycklig är blir hon olycklig för att hon lyssnar på popmusik". Jag tyckte att det var så fantastiskt bra. Nick Hornbys ironi, hans tilltal, hans nästan-trettio-karaktärer som klängde sig fast vid den sista gnuttan ungdom genom popmusiken, drogerna, de flyktiga relationerna och språket. Älskade High Fidelity. Älskade Robs lista över hans genom tiderna mest smärtsamma break-ups. Älskade blandbanden. Älskade hur Laura i slutet valde Rob eftersom hon just då "inte orkade att inte vara med" honom. Älskade Nick Hornby. Det här var 1997, jag var arton och jag undrar om inte den boken var det första jag överhuvudtaget läste efter gymnasiets obligatorieläsning.

Följaktligen älskade jag strax därefter även Doglas Coupland. Och Erlend Loe. Och David Eggers. Och en hel drös andra ironiska omkring-trettio-män som levde på att skiva lättsamma böcker om allvarsamma ämnen. Fyndigt formulerad livskris light, typ. Obligatoriska element: ironi, självdistans och förmåga att själv (före alla andra) konstatera att man är patetisk, att skratta högst och först åt sig själv och därmed ta udden av omvärldens skratt och eget utanförskap.

(Detta följdes snart även av faiblesse för huvudkaraktäerna i Napoleon Dynamite, Me and You and Everyone We Know och nu på senare tid The Office, Eagle Vs Shark och Flight Of The Concords, men det är ett sidospår).

Hur som helst. I'm getting to the point även om det tar tid.

Jag har nu gett mig på en textsamling av Chuck Klosterman, journalisten som rönte rätt stora framgångar med glamrockmemoaren Fargo Rock City för några år sedan, i viss mån USA:s svar på Englands Toby Young och Sveriges Fredrik Strage (in terms of witty populärkulturjournalister som kastat sig in i (sub)kulturer och gjort sig roliga genom sitt utanförskap och sin utifrån-blick). Sex, Droger och Kalaspuffar heter den och är en samling BETRAKTELSER, eller ska vi säga KRÖNIKOR, eller kanske ESSÄER, nä inte essäer förresten, men kanske... KÅSERIER. Chuck pratar om lite ditten och datten, om hur Real World är att likställa med postmodern konst genom att det utvecklats från att ursprungligen låtsas skildra verkligheten till att medvetet skildra en låtsasverklighet. Han pratar om att Billy Joel aldrig kan vara cool och han pratar om The Sims. Han hänger med ett Guns n Roses-coverband en vecka och han berättar glatt om kvinnor han dejtat och ratat och blivit lämnad av, konstaterar att de flesta av dem - eller nä han hävdar att ALLA kvinnor öppet eller i hemlighet - älskar John Cusack, som av en händelse spelade Rob i filmatiseringen av High Fidelity och nu blir allt väldigt meta.

Chuck skriver alltså lättsamt om samtidsfenomen och även om jag stör mig på översättningen lite här och där fattar jag grejen med Chuck. Han är en av DEM. De där skojiga som fattar att de är lite töntiga och gör en grej av det. De där ungdomliga och inte vill bli vuxna riktigt ännu. Som tar sig en jonne när tillfälle bjuds. Som gärna kallar sig själva galna och utstickande utan att skämmas ögonen ur sig. Som - mellan raderna eller helt explicit - berättar att de ligger med tjejer way out of their league. De där som hänger med och inte är bakåtsträvare men också, samtidigt, briljerar med sina pricksäkra REFLEKTIONER och visar att det också är TÄNKARE.

Folk har helt enkelt ingen aning om sin sanna natur. Jag har oräkneliga vänner som beskriver sig själva som cyniker - de har alla fel. Verkliga cyniker skulle aldrig beskriva sig som sådana eftersom det skulle innebära att de visste att deras syn på världen var orättvist negativ; trots alla sina försök att vara tjurig är en själverkänd cyniker i hemlighet optimistisk vad gäller mänsklighetens normala natur. Individer som är cyniska på riktigt hävdar alltid att de är pragmatiska. Samma sak gäller för alla som påstår sig vara kreativa. Om man definierar sin personlighet som kreativ innebär det bara att man förstår vad som UPPFATTAS som kreativt av världen i stort, så man följer bara en inlärd kreativ mall. Det är motsatsen till kreativitet. Alla har fel om i stort sett allt hela tiden.


Det är inte helt tokigt, det är det inte. Faktum är att stycket ovan är ett av de jag uppskattat mest i boken hittills. Men grejen är att jag tror jag vuxit förbi Chuck och Douglas och Nick och Eggers. Jag tycker inte att det är så roligt längre. Inget wow alls. Knappt ens ett heh. Bara ett enkelt jaha.

Slutsatsen blir: Antingen passade den här typen av ironiska utläggningar bättre i mitten/slutet av nittiotalet, eller på passade jag bättre för den här typen av ironiska utläggningar i mitten/slutet av nittiotalet.

Eller så har jag bara tröttnat på män.

Det är mycket möjligt.

10 april 2008

vikänd 2

Om exakt ett dygn ska jag stänga av min dator och gå hem och lägga mig och vila på sängen. Om exakt ett dygn och några timmar ska det pling-plonga på min dörr och det ska vara en popmorsa och en vinare. Om exakt ett dygn och ytterligare några timmar ska vi stå på Debaser Medis och säga fan vilken dålig lokal det här är och sen ska vi kolla på The Kid och Pacific. Inte så spännande med andra ord. Det exotiska i berättelsen är Popmorsas närvaro. Alltför sällan sedd sen hon började på pastan.

Smart

Hör mig sucka nu, i enlighet med nedan inlägg. Calle Schulman har länge försökt "ha överseende med tjejbloggarna" men nu får det faktiskt vara nog, säger Calle. En bearnaise-fet skitunge var droppen som fick bägaren att rinna över. Fettot har bloggat om sina problem med invandrare och då får Calle Schulman nog. Han, som länge försökt ha överseende med alla tjejer som bloggar och alla bearnaise-fetton, tycker att gränsen är nådd. Tjej och bearnaise-fet och bloggar om problem med invandrare. Trippelfel, tycker Calle. Och jag (som hoppas att Calle är yngre än jag för annars spricker det här) suckar.

Growing cold

Jag håller uppenbarligen på att bli tant. Dam. Snart trettio. Till min förvåning inser jag att jag tycker det är skönt. Då menar jag inte i första hand fysiskt (det är inte spännande, bara det gamla vanliga helt förutsägbara: hej rynkor, trötthet, baksmällor osv) men på andra plan, där händer det mysiga grejer. Saker som eventuellt har med förslappning och cynism att göra men är ack så bekvämt. Tex detta: jag BRYR mig inte så mycket längre. Blir inte lika arg. I stället för rasande blir jag numera max småtjurig. Lägger en djup suck i stället för upprörd utläggning. Finner mig ha en ny sorts överseende med idiotiska uttalanden från... ja, yngre. Folk som säger något alldeles banalt+självklart och claimar det som deras egen sprillans nya upptäckt. Folk som hårddrar och talar på svartvitiska. Folk som slänger in bisatser som "framförallt killar" i frågan om huruvida porr är ok utan att reflektera över vad de tar för givet. Är de unga ser jag nästan genom fingrarna. Jag ba suck. Väx upp. Kom in i the world of småtjurighet och cynism. Här är det ganska mysigt.

... jag förstår att det lockar, framför allt killar, så att hindra killen från att kolla känns omöjligt och jag anser mig inte ha rätten att säga nej heller. Men jag tycker att det känns fel om ens partner tittar på porr. Även om jag vet att det inte "konkurrerar" ut mig så blir det ändå som om man inte skulle räcka till. Och vem vill känna att man inte duger?


Citat: Blondinbella.

9 april 2008

Vadå kalaspuffar? Vad heter den egentligen?

Ikväll skulle jag lämna tillbaka en lånad bandspelare av Sandra. Som tack för lånet bjöd jag henne på middag. Fast tvärtom. Som tack för lånet blev jag alltså bjuden på middag hos Sandra, en skitmysig hemmalagad tantmiddag med efterföljande paj och vaniljsås, efter vilken jag tog fram datorn och i princip bad om korrhjälp och i samma veva spillde ut en kopp kaffe på hennes nymålade vägg. Så himla många tjänster och otjänster inbakade i en och samma kväll. Sandra är fantastisk, för er som inte förstått det. Jag är lite mindre fantastisk.

En sak jag däremot är (hoppas jag) är färdig med en text och jag känner mig enormt lättad. Så lättad att jag nu, äntligen, för första gången på vad som känns som en evighet men i själva verket bara handlar om en vecka, ligger i sängen med en bok jag fick hemskickad av ett snällt förlag idag. Chuck Klostermans "Sex, Droger och Kalaspuffar" ska härmed ges en fair chance. Jag känner mig nervös eftersom det är en översättning. Jag ogillar oftast översättningar engelska-svenska. Spårar ursprungsuttrycket, stör mig och kan inte koncentrera mig på handlingen. Men nu sätter jag igång. Femtio sidor kan den i alla fall få.

På tal om fantastiska vänner förresten. Jag har oförtjänt många. En av dem är i högform i Oslo ikväll. Att mötas av den här synen i mailen gör mig helt enkelt varm i hjärtat. Puss.

Det är jag och yngwie nu.



Le som en fotomodell

Yngwie gör två konserter i Sverige i sommar. Det spelar mig ingen roll alls. Men jag skulle ändå vilja ta tillfället i akt att ta av mig hatten jag inte bär för hans nya pressbild.

Men hallå.



Hur gör man?

Katti I hear you. Så till den milda grad att jag måste fylla på med ett inlägg om samma ämne. Livsnjuteri, vad är det för en förbannad lyx som somliga tycker sig ha rätt att ägna sig åt? (Eller rättare sagt: hur gör man?)

Mina dagar ser ut såhär: vakna 07, promenera till jobbet (för att mildra samvetet som berättar att någon typ av motion och inte 100% stillasittande liv framför dataskärm är bra och att jag annars kommer dö i hjärtinfarkt innan 40 och bla bla bla). Framme 09.00. Jobba jobba jobba till 18. Ta sig hem. Hemma 19. Inte orka handla och laga mat. Äta macka eller köpmat (beroende på ekonomi). Inte orka diska och städa. Jobba med text till 23 eller 24. Däcka. Sova. Vakna. Ny dag, samma sak igen. Jag tycker så hemskt synd om mig själv när jag tänker på det. Samtidigt som jag VET att det är mitt val och jag VET att det är över om några dagar och jag VET att man kan prioritera annorlunda och jag VET att man inte BEHÖVER gå ut två dagar i veckan och vara bakis dito och jag VET att om jag bara brydde mig lite mer skulle jag också laga goda middagar och ha ett städat hem och inte spendera varje vaken sekund i missnöjd längtan till andra platser och efter personer jag inte hinner träffa eller prata med. Jag vet det. Men jag känner det inte.

8 april 2008

Weldmystiken tätnar, Emily hade varit där!

its not scary at all.
but you do have to trust them
it feels really good if you let go and just do it.

Men hjälp

Men HJÄLP. Vi ska på mörkerperformance på lördag. Se nedan om Weld. Och Josephine har hört med arrangören som säger såhär om det hela:

Bra att tänka på? Hmm? Ju, du ska ta av dig skorna inne i scenrummet, så ta strumpor du trivs i. Föreställningen är på engelska. Och om du skulle vilja lämna föreställningen kan man göra det. (Ingen har gjort det, men det går bra att göra det om man skulle känna att man vill göra det.) Men det går säkert bra, men som Örjan Abramhamsson skrev i dagens DN så finns det moment i mörket som kan framkalla ett visst obehag, även om helheten har upplevts som mycket positiv.

Facebook har en ny applikation:

Carolina completed the quiz "The L Word: Which Character Are You?" and the result is You are SHANE.

Sandra säger:
MÄH
Sandra säger:
gissa vem jag är!!!
Carolinka säger:
inte jennie?
Sandra säger:
TINa
Sandra säger:
buhu
Sandra säger:
den tråkiga som aldrig ligger med nån
Sandra säger:
och är gravid
Carolinka säger:
ja?
Carolinka säger:
själv är jag bara shane. inget speciellt.
Carolinka säger:
*urstolt*
Sandra säger:
hahahaha
Sandra säger:
shane i korvbrallor liksom
Sandra säger:
mot Tina i tunika

*********************

anastelle@hotmail.com säger:
jag blev alice!
Carolinka säger:
hur känns det att vara alice? hon är underbar ju.
anastelle@hotmail.com säger:
ja, jag älskar henne
anastelle@hotmail.com säger:
jag va rädd att bli moira
anastelle@hotmail.com säger:
hur känns det att va shane?
Carolinka säger:
helt fantastiskt. made my day.

**************************

Linda Eliasson wrote
Du vet ju att jag måste ligga med dig nu.
Carolina Setterwall wrote
ja om du måste så är väl inte jag den som lägger käppar i hjulet för ditt öde.

**************************

emelie säger:
You are quirky, witty and outspoken. You have a tendency to speak before you think, but that's what makes you so exciting! Your sassy nature is just as likely to get you into trouble as it is to get you out of trouble.
emelie säger:
YOU ARE ALICE!
Carolinka säger:
HURRA!
emelie säger:
gillar. helt okej. näst bästa till och emd.

***************************

Lina Thomsgård
GRATTIS!!!! HON SOM MAN VILL LIGGA MED!!
var ska vi äta? vad är mest läckert för din gom, själva COMBO eller?
jag vill bara bara ha mos och roger von r.

Carolina Setterwall
ska vi äta på korvmojja? jag är seriös.

Lina Thomsgård
jag ÄLSKAR korvmoja!!!
var finns KORVMOJJA!!
på karlaplän och nere vid vattne.
nere vid vattne!!!!

7 april 2008

Note to self

Orsak att inte bli journalist på heltid: jag blir nästan alltid kär i dem jag intervjuar. Blir så fascinerad av det de berättar att jag glömmer allt vad kritik och objektivitet heter. Det spelar ingen roll om man heter Salem eller Mika eller Emily eller Windmill - när jag intervjuar är jag smått förälskad. (Förutom Solstollen, honom gick det inte att älska.) Ikväll har jag intervjuat en helt fantastisk person som jag inte får berätta om förrän tidningen kommer ut men herrejesus vad spännande och intressant hon var. Och vacker! Och ERFAREN! När hon var nitton hade hon levt mitt liv upphöjt till trehundra. Jag var så imponerad och full av beundran (och obs: barnslig idoldyrkan bör även tas med i beräkningarna) och när jag nu lyssnade igenom och transkriberade bandet hör jag till min stora besvikelse exakt hur pantad jag låter. Jag är precis som de där tjejerna som är kompis med snygga tjejen i Ebba och Didrik. De som säger JA PRECIIIS hela tiden. Kappvändarna. Sån är jag. Trodde bara jag blev sådan på engelska, att det var en språkbarriärsgrej, men tyvärr. Ikväll står det klart och tydligt. Jag är jordens största tönt. Plus att jag är hobbypsykolog som gärna vill prata om krishantering och post-trauman och att bearbeta upplevelser från barndomen. Jisses.

Weld på lördag!

Carolinka säger:
ok nu fått bekräftat. nu gör vi det här. lördag 15.00.
Frida säger:
men gu
Frida säger:
va läskit
Carolinka säger:
JA
Carolinka säger:
plus att man lär va bakis
Carolinka säger:
och jag lär ha korvbrallan

* Eftersom enbart sju personer kan se föreställningen per gång kräver vi bindande förhandsanmälningar.

WELD with me!

Snälla kära någon följ med mig på det här på Weld antingen på torsdag kväll klockan åtta eller i helgen, på lördag närmare bestämt. Kostar hundra spänn och måste förbokas så säg till mig nu för jag vågarnte själv! Men kolla vad spännande!

Work/Workshop av Lundahl & Seitl

- en fysisk och virtuell performance i totalt mörker

Work/Workshop av Lundahl & Seitl är en performance som genomförs med utgångspunkt i totalt mörker. Mörker varvas med ljusa moment där det sker en interaktion med aktörerna. Endast sju personer kan besöka föreställningen åt gången. Deltagarna får trådlösa hörlurar och lyssnar på en röst som leder besökaren genom stycket. Genom en teknik inspirerad av hypnos påverkas deltagarnas upplevelse av rummet. När de medverkande följer rösten förlorar de orienteringen över kroppens naturliga rörelse och kurs. I denna både fysiska och virtuella realitet blir den inre perceptionen den enda verkliga hållpunkten.

Lundahl & Seitl är baserade i London och tillhör de mest uppmärksammade konstnärerna inom den yngre generationen. Förra året gjorde de ett omtalat besök på Weld och nu är de tillbaka med sitt nya platsspecifika projekt Work/Workshop. Lundahl & Seitl har nyligen visat verk i Duveen Galleries på Tate Britain under deras Late Tate koncept och de var inbjudna gästkonstnärer i Punchdrunks nya produktion på BAC i London.

6 april 2008

Hittade en katt



Den heter martin ström. Så här ligger vi, martin ström och jag.

You try to tell me that i'm clever but that won't take me anyhow, or anywhere, with you

Ok. Då ska vi se. Korvbrallan och jag har haft en ganska fin, om än något dekadent, helg och man kan konstatera att i dagsljus väcker den både skratt och förtjusta (slash förundrade, slash nedlåtande) kommentarer. På bakverket i morse konstaterades att the joke is on me, bokstavligen alltså, men det gör inget. Man blir glad av en turkos korvbyxa, det bara är så. Vill man ha sig ett eget par kan man beställa dem via den här sidan. Snart. Rykten gör gällande att det även finns hamburgermönster men dem har jag inte sett ännu.

Förresten. Såg första fem minutrarna på rumänska skräckisen Them igår och höll på att bajsa på mig av rädsla. Lyckligtvis ringde det på dörren och jag blev räddad av the bell. Både vill och vill inte ge mig på den igen, filmen. Hu.

5 april 2008

Korven i repris


De får gå ut en dag till, korvbyxorna. Gjorde så att säga för stor succé igår för att inte förtjäna en tur till på stan. Ikväll gör vi slick. Hurra för slick.

Ingen stress!

mer körv.

4 april 2008

Korvpresenten



Så HiMLA fina.

Korvpresent

"Du ska få korvpresent kvinna. Kom nu." Så stod det i ett sms nyss. Och jag ba: sätter på mig kläder och stiger upp ur sängen och fredagsdeppdimman och tar ett glas vin och sticker till korvpresentgivaren. Lättköpt som ingen annan.

(ps. vad är korvpresent? ds.)

Say my name bitch. (Snällarå.)

Alltså. Allt jag begär är bara att någon skriver en himla liten sång om mig eller tatuerar mitt namn på en kroppsdel eller dedikerar en bok till mig. Tänk att det ska vara så JÄVLA svårt.

Anthony - ¡Ya Basta! säger:
http://www.facebook.com/photo.php?pid=2633509&id=542485570&ref=mf
Carolinka säger:
farmor. är den ny?
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
gjorde i tisdags. årsdagen.
Carolinka säger:
åh fint
Carolinka säger:
när ska jag få en?
Carolinka säger:
måste man dö först?
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
tyst
Carolinka säger:
annars vill jag ha en kanske i svanken
Carolinka säger:
ser framför mig "couz 4-ever"
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
ska ja ha carolina i svanken?
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
fuck inte..
Carolinka säger:
var ska du ha den då?
Carolinka säger:
du får alltså välja helt själv
Carolinka säger:
bara det är tydligt att det handlar om mig.
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
ja tänker inte ha en i svanken
Carolinka säger:
ok. kanske på handen?
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
neh händerna ska va rena en stund till...
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
morsan börja gnälla
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
gjorde en dödskalle också på armen...."neeeh, inte dödskalle tony!!"
Carolinka säger:
jaha. handleden? halsen? kanske över pannan? "carolina" bara. eller något ballare.
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
mamma sa precis samma sak..."när ska du göra mitt namn då?" då svara ja "när du har somnat..."
Carolinka säger:
meh. du kan ju inte jämföra din gamla mamma med MIG. hello! prioriteringar!
Anthony - ¡Ya Basta! säger:
räcker de inte att ja har döpt min hund efter dig?
Carolinka säger:
nja alltså "teddylina" är inte helt uppenbart

It's aliver!

Stureplan.se firade X antal år igår och jag fick tillfälle att för första gången testa råbiff och anklever. Eller om det var gåslever. En typ av lever var det hur som helst. Det smakade varken fågel eller mittemellan. Fisk smakade det. Mina leriga jodpurs smälte inte in alls. Blev tvungen att gå vidare ganska snart. Till Guldägget där det fanns väldigt många reklamare i glasögon och röda t-shirts. Mer än så finns liksom inte att tillägga.

God morgon fredag!

Carolina, du dansar
som ett smältvatten när det blir vår.
I din klänning bor regnbågens färger,
och himmelens stjärnor
förgyller ditt hår.
Carolina, du dansar ikväll;
Ja, du svävar omkring för dej själv.


Tänk att jag aldrig hört den förut.

3 april 2008

Sveriges vanligaste man



Man ska utse sveriges snyggaste vanligt klädda man ikväll. Eller sveriges vanligaste snygga man. Eller sveriges bäst klädda vanliga man. Tänk man, tänk bäst och... Vanlig. Så är du nära. Vi står i Björn Borgs egna lilla butik, i hörnet vid badkläderna om ni undrar, och spelar lite skivor vi. Jag ser gratismat men blir inte bjuden på'n. Ojetvist.

Men hurra och vad var det jag sa?

De Lyckliga Kompisarna ger dig sommarturné

7 juni - Stockholm, Huset i Parken
26 juni - Göteborg, West Coast Riot
28 juni - Borlänge, Peace & Love
12 juli - Kristianstad, Tivolirock
1 augusti - Mariestad, Folkparken/Klubb Kaliber Fyller Fem
2 augusti - Lindesberg, Augustibuller

DLK’s segertåg förra helgen har gett mersmak. Vi är stolta att få presentera DLK’s sommarturné.

Martin Hällgren låter hälsa:

Det här var ju kul! Vi kör i sommar också! Vi har hört av publiken vilka låtar vi ska repa in till dess, och så kanske det blir några nya låtar också. Ett tips är EPA-traktor, en slags utveckling av konceptet med långsamtgående fordon.

2 april 2008

I mitt mörker står Bob och väntar

Åh, Katti vilken jobbig situation.

Men jag tänker såhär, och det är baserat på egna erfarenheter: Mörkerrädsla vänjer man sig av med när man är ensam i mörker en del. Förr eller senare kanske man måste, och det skadar ju inte att ha det liksom gjort.

När jag är stressad eller ledsen får jag något som heter sömnparalys som går ut på att kroppen men inte hjärnan är på väg in i sömn, så hjärnan vill väcka kroppen genom: HALLUCINATIONER. Mysigt va? Det kan vara både synhallisar och hörselhallisar, men jag får den senare varianten. Någon står helt plötsligt bredvid mitt fullt vakna öra och snackar råhögt med mig. Ibland skriker någon plötsligt i mitt öra och jag blir livrädd och tror att jag är galen, men så är inte fallet, inte mer än vanligt i alla fall. Lite vanlig sömnparalys bara.

Och du är väl kanske i en lätt omtumlande period nu. Och då kanske mörkerrädslan är värre just bara för det. Tänker jag. För att det inte bara är mörker utan helt plötsligt massa saker som ensamhet och vissa typer av tankar du ska deala med.

Som: går över med tiden.

Men: suger när det sker.

Ps1. Jag brukar också tänka att jag ska dö i sömnen och ingen ska notera att jag saknas och jag ska hittas ruttnad och maskäten i min säng tre veckor senare. Men mina grannar och vänner har mina extranycklar. Och jag tror man skulle bli saknad redan efter ett osvarat samtal. Och så är det bra med den saken. Så bra det nu kan vara om man ska tvingas dö i sömnen, ensam, alltså.

Ps2. Min brandvarnare började jävlas för några månader sedan. Tog ut batteriet. Så var det bra med den saken också. Den är tyst och snäll nuförtiden.

So I heard that you're good at writing, doesn't mean you're good at putting things on paper

Pratat med a-kassa idag. För att höra vad som händer om man skulle bli arbetslös när ens vik tar slut och man kanske råkar ha ett litet ynkligt företag som knappt gör något alls för världen. Tänkte att de skulle vara förstående och ba inga problem. Det var inte så enkelt. Det var i själva verket så svårt att inte ens handläggaren på a-kassan kunde förklara eller säkert säga om det skulle funka eller inte funka. När jag frågade om det ens var någon idé för mig att fortsätta vara ansluten till hans dumma kassa sade han ja det är klart. Men när jag frågade exakt varför hade han inget svar förutom ett manligt mumlande. Nu solskenswrap på Östermalmstorg. Allt löser sig.

1 april 2008

I don't want to change the world, I'm not looking for New England, I'm just looking for another girl

Just det! Momo hette ju en bok man läste när man var barn. Momo eller drömmen om tiden? Minns inte. Var den bra? Hej Wikipedia, älskar att du finns. Nu kollat upp, kampen om tiden var det ja. Tror inte jag läste den. Tror dock jag ägde den. Att omslaget var brunorange. Ser att Momos kompis hette Mäster Hora. Mäster Hora. I en barnbok.

Saker jag ser fram emot just nu: Textmässan 2008. Slick på lördag. Oh, förresten. På torsdag spelar jag som tillfällig Chapel Hill-stand-in på något slags Björn Borg-event. Mellan sex och nio händer det så man får vara både snabb och tidig. Kanske även inbjuden, för säkerhets skull. Minns inte det heller. Overkligt trött ikväll. Godnatt.

Why not take up that work and see what it feels like?

Jag har så många inspirerande människor i mitt liv. Jag vet att jag är bortskämd som gnäller så ofta, som saknar så mycket, som längtar så mycket framåt, tillbaka, ditåt, bortåt hela tiden. Det är min största svaghet. Oförmågan att nöja mig. Hur som helst. Härom veckan intervjuade jag Emily och hon sade såhär:

I'm sort of obsessed with the idea of freedom because it's so impossible, and complicated, and... I like this idea of what's impossible and still trying it. And sometimes, you know I just think "why not?" That's the most simple possible phrasing really. Why not? Why not think about freedom, why not take up that work and see what it feels like.


Sedan dess har jag tänkt på det nästan konstant. Frihet. Vad frihet är i mina ögon, vad frihet skulle innebära för mig, vad det egentligen är som jag upplever har ett så hårt hold of me. Ekonomi förstås. Min historia. Mitt psyke. Mitt samhälle. Tiden som går. Livet som rinner.

Mer konkret: Min dröm om frihet handlar alltså om tid. Om frigjord tid och mera utrymme. Men tid kostar pengar och så länge jag inte ärver en jävla massa pengar eller flyttar ut i skogen och lär mig laga mat på frön och hemodlat eller gifter mig rikt ser jag inte var alla dessa pengar som ska köpa mig tid ska komma ifrån.

Det är hursomhelst min dröm om frihet. Som jag tänker på ganska mycket nu. Tack vare Emily.

(Bubblartanke: gemenskap, sällskap, närhet till vänner och familj kanske inte måste finnas runt hörnet? Om man släpper det, flyttar ut på landet där omkostnaderna är mindre kan man frigöra pengar, som i sin tur kan köpa tid. Skulle jag palla? Våga? Orka? Hur viktigt är sällskap för mig?)

Ingenting som Gustav någonsin har sagt har gjort så ont som när han säger vi och inte menar oss.

Jag läste ut Maken i söndags och kan inte understryka det tillräckligt. Läs den. Läs den om du någonsin undrat vad det är med kärleken som är så jävla svårt. Läs den om du fascineras av det irrationella i din längtan. Läs den om du någonsin lämnats eller lämnat trots att du egentligen inte velat. Läs den om du tilltalas av baksidans första rader "När två vill ha varandra, men olika mycket, hur ska man göra då? När man glider isär fast man vill vara ihop, när man glider ihop fast man vill vara isär". Så gör det. Läs den.

Som bonus kan jag nämna att språket är helt förundrande bra på så vis att det är urenkelt och ändå alldeles på pricken. Det var länge sedan jag berördes så av en roman, och nu dessutom trots att jag ibland har svårt att identifiera mig med berättaren, som okonventionellt nog är kvinna, egoistisk och emellanåt helt elak i sin egentligen alldeles mänskliga önskan att ha kaka och äta kaka samtidigt. Hon är inte alls speciellt heroisk och det är ovant, uppfriskande, fräscht. Efter att ha testat öppet förhållande och inte lyckas värja sig mot svartsjuka och kontrollbehov har hon nu lämnat Gustav. Mest för hans skull, intalar hon sig, och pekar på att för honom kommer aldrig hennes sätt att älska vara nog. Men hon mår inte bra, inte bra alls.

Arbeta, inte tänka. Läsa, skriva, inte känna efter. En dag i sänder, varje dag för sig, låta bli att tänka på "mitt liv". Det är värst på morgonen, att vakna och återfå medvetandet. Komma igång och jobba så fort som möjligt, jobba tills man inte orkar mer. Sen får man gå och lägga sig och tänka att det nog blir bättre imorgon.

Man kan inte leva med kronisk panik, alltså måste den gå över.

Jo, den akuta går över, men långt bort försvinner den inte, den väntar bakom varje hörn.

En vacker morgon. Mars: mjuk fuktig mark torkar i solen, den gror.

Smärtreflexen: en morgon att fara till landet. En sådan morgon då vi brukade mötas vid hållplatsen med matkassar och bokkassar och skaka iväg ut ur staden, ut till havet.

Idag. Kanske de. Gustavs nya "vi".

Det borde finnas olika ord i språket för det vi som innefattar andra person och det som innefattar tredje. Ingenting som Gustav någonsin har sagt har gjort så ont som när han säger vi och inte menar oss.

Om det åtminstone inte var vår. Ljuset sticker i ögonen, jag köper nya och mörkare solglasögon men det räcker inte, jag skulle vilja ha ett svart paraply att gå under, jag skulle vilja bo i ett svart tält, skyddad för solen och allt detta outhärdliga spirande.

Det finns bara en tröstttanke: han har det bra, han är nöjd nu, det är bättre såhär. (Och förstås bi-tanken: ha, jag är en bättre människa än du, ty jag kan ägna mig åt andras lycka.) Det måste räcka med den.

Umgås med honom är jag inte i stån till, jag får fortsätta att låta honom vara som död. Och försöka tänka som man gör om dem för vilka döden har kommit som en befriare: Han har det bättre där han är nu.

Inte låta tankarna irra ut efter andra tröstegrunder. "När jag sa 'om tio år' sade han 'om fem', då måste han bry sig om mig i alla fall, då kanske det ändå inte är för sent"... Börjar man med sånt tar det aldrig slut.