31 maj 2008

Mera bilfest


Som sagt. Så gott vi kan.

Andra dagen


Vi är trötta men vi gör så gott vi kan. Dansar räggi och sådär.

Festivaldag två


Ser ni tälten och leran? De fulla barnen och bakfulla rockgubbarna? Nix, såklart inte. Här ligger vi i villaträdgård och smälter snart bort. Igår avklarades den enda orsaken att jag kom: håkan. Nu slappar vi mest. Hässleholm är gissningsvis lika stort/litet som Sala. Eller vimmerby.

30 maj 2008

Det är så jag säger det


Mannen i mitten av bilden heter håkan och honom älskar jag. Här spelar han det sista av en rad extranummer, det är så jag säger det. Jag stod liksom ensam på en liten trappa men det gjorde inte så mycket skillnad. Kärleken likamed intakt.

Framme del två


Och det är onekligen skönt att sträcka på benen, men jag är ivrig. Jag vill gå nu. Till håkan. Åh jag vill. Men alla andra ba: ska sjunga UPP.

Framme


Och note to self: hässleholm är SUPERHETT. Som en bastu. Nu checkar vi in och går till håkan.

På väg del tre


På systemet gör vi vad vi kan för att distanshylla våra älskade vänner i chapel hill som kör sin säsongsavslutning på spyan ikväll. Är man i sthlm bör man gå dit. Det kommer bli magiskt. Själva rör vi oss vidare nedåt i landet.

På väg del två


Huskvarna stadshotell erbjuder tre olika dagens på fredagar: schnitzel, fisk eller schnitzel. Jag valde: schnitzel.

På väg, del ett


Jag har många gånger under mina dagar betraktat band som packar i och ur bilar. Ibland har jag hjälpt till också, men de gångerna är lätträknade. Oftast står jag just såhär. Ser en minibuss baklucka fyllas av hårda, tunga, hemska lådor. En gång tappade jag en synthlåda på min fot och blev halt i veckor. Idag står jag på tryggt avstånd. Tycker att de ska skynda sig en aning så vi kommer iväg någon gång. Men vågar inte säga det. I stället: ler uppmuntrande med en min jag tänker mig utstrålar: Bra jobbat killar!

Siestadags

Nu är det natt och jag har haft några av de absolut bästa på besök i mitt hem ikväll, hela kvällen. Någon trillade in efter en dag i solen. En annan efter en korvfest på ett tak. En tredje efter ett redaktionsmöte i förorten. Så satt vi här. Det var mysigt. Jag packade en väska samtidigt som någon skrev på datorn och en annan åt indisk take-away. Nu har de gått och jag är utmattad. Imorgon bär det av nedåt i landet. En festival som heter Siesta ska besökas och jag ska framförallt se Håkan klockan åtta på kvällen imorgon. Det ska bli fint väder säger dom och jag undrar om jacka är ett måste. Jag packar min necessär full av piller för magen och brustabletter för bakishet. Gäspar och packar. Lägger mig ned. Somnar med datorn i knät. Nästan. Hej på ett tag.

29 maj 2008

Den blomstertid osv.

Igår såg jag de sista avsnitten av Klass 9A och det var gråtfest på hög nivå - både i serien och på mig, framför datorn. Det är något med skolavslutningar, jag går sönder bara av tanken på dem. Och nuförtiden - det slog mig igår - kan ju barnen sjunga BRA låtar i kyrkan, tex Hallelujah, i stället för, som in my prime days, Wherever You Go eller Because I Love You (båda framfördes på avslutningen i sexan, jag grinade givetvis till båda, var kär i han som spelade piano, tror han hette Linus och tror han hade brun pottfrilla, det hade alla jag var kär i mellan 11 och 13).

Och sedan tänkte jag såhär: lärare, vilket beundransvärt yrke ändå. Tänk att verkligen gilla barn, att tro på deras framtid och vilja göra skillnad. Att bakom finnarna och skitattityden och flackande blickarna och menlösa fnissen och kråkorna i halsen se något... mänskligt.

Slutligen tänkte jag på alla mina lärare, framförallt de i högstadiet och gymnasiet, och på hur vidriga vi var mot dem. På hur jag aldrig riktigt såg dem som människor med känslor och goda viljor utan för det mesta enbart jobbiga, illaluktande, gnälliga tanter och farbröder. Och smeknamnen vi hade på dem. Lena Slidbena till exempel. Som ringde mig ett sommarlov och ba: jag tror på dig, jag vill att du ska ha det här stipendiet, och hur jag liksom eh tack men ändå tydligen behövde gå tillbaka till skolan och berätta att SLIDBENA ringt mig i lätt förfärad/äcklad ton. Ungefär så.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag tycker inte speciellt mycket om ungdomar. Jag tyckte inte speciellt mycket om mig själv som ungdom. Det verkar vara något man (läs: nästan alla) går igenom och därmed förlåtbart, men ändå. De som står ut med dem: beundransvärda.

Hot mama

Igår när min mamma varit på biblioteket satte hon sig i framsätet på sin bil och åt en mjukglass innan hon skulle vidare i sin dag. Då kom en man fram till henne och började prata. Han hade sett henne på biblioteket och tyckt att hon var så fin, och undrade om hon kanske möjligen ville ta en kaffe någon dag. Mamma, som lever med en pilot sedan tusen år tillbaka och liksom är upptagen, blev så rörd och smickrad och glad att det gjorde hela hennes dag igår. De hade fortsatt prata en bra stund på parkeringen och mamma tyckte att han var så gullig, den här typen som bjudit ut henne på kaffe. Jag blev rörd av historien. Alla borde få bli raggade på med jämna mellanrum.

Glada mannen



Vi väntar alltså på rosenbad, vi femhundra eller tusen eller vad vi är. Man ska lasta in rosenbad i bilar som man sen ska köra förbi oss. Mannen på bilden sade nyss: vi hade i alla fall tur med vädret. Det har han ganska rätt i. Jag gissar på 28 grader. Nu åker bilarna förbi. Stort.

Stoppad



Det går inte att komma fram. Vid korsningen strömbron och kungsträdgården är allt avspärrat. Vi är väl sisådär en femhundra pers som står snällt i solen, under en surrande helikopter och framför ett tiotal polisbilar, och bara väntar. Jag tror vi kommer bli sena till jobbet idag.

28 maj 2008

Dressed in black



Här sitter jag och inser att det är sommar och att det är rätt fint med vita kläder. Alla mina kollegor är vita nuförtiden. Vita byxor, vita skor, vita blusar och tishor och överallt bara: vitt. Jag tänkte på detta när jag tittade i min klädkammare imorse. Eller ok jag har ingen klädkammare men ni fattar. Jag har inget vitt. Jag har inga vita urtvättade tishor. Det har min vän lina och hon är så fin hela tiden. Jag har inga stora tishor alls och det vill jag ha. Utan tryck. Tyvärr har jag heller inga pengar för jag har lån och stughyror och sånt att tänka på. Det hela är lite olyckligt. Jag vill ju också hoppa på det vita tåget.

27 maj 2008

Krokodiltårar!

Här ligger jag och äter godis som om det inte fanns en morgondag. Älska Godislandet på Folkungagatan, det är som ett litet - nej stort - paradis. Länga efter länga med exakt alla godissorter man kan tänka sig, alla från när man var liten (läs: krokodiltårar) till de allra mest avancerade ur dagens sortiment. Gissningsvis ett femhundratal sorter, eller ok överdrift, men tvåhundra i alla fall. Fem och nittio hektot, om ni undrar. Och dom tar kort.

På icke-förekommen anledning ska jag nu lista de mest irriterande paren:

1. De som hånglar offentligt i tid och otid. De som måste bevisa sin enorma passion och lusta och inte drar sig för att sätta sig och kyssas - länge - trots att man bara är tre, man själv och dem, på stället. Get a room-paren.
2. De viskande paren med eget "hemligt" språk. De man frågar vad de pratar om och som svarar "det var inget viktigt" och flinar mot varandra.
3. De bråkande paren som är passivaggressiva i vänners närhet och pikar och hånretas på icke-kärleksfulla sätt med varandra så att omgivningen blir obekväm och vill gå därifrån och låta paret i fråga get it out of their system.
4. Paren som tycker exakt likadant om allting och fyller i varandas meningar när de berättar om något. Piff och Puff-paren.
5. Paren som pratar bebisspråk och kallar vandra plutten och gumsan.

De bästa paren, de egentligen enda uthärdliga paren, är de som beter sig som vanliga kompisar som gillar och respekterar varandra utan att låsa ute omgivningen eller göra den obekväm. Har man inte lärt sig det borde man inte få vara par. Inte i sociala sammanhang i alla fall.

För övrigt verkar det som att jag reser nedåt i landet till helgen. Hela långa vägen till Hässleholm. Var det nu ligger.

Fråga. Viktig sådan.



Om man sitter på båtcaféet nedanför skanstull, en bit från nyfiken gul, och tittar ut över vattnet, så ser man en stuga på Årstasidan som enligt rykten är en föreningsstuga som man kan hyra och ha fest i. Vad heter den? Hur får man tag på den? Någon som vet? Snälla hjälp om du vet något, tala ur skägget och sådär. Man får en fin belöning om man hjälper till. Tex komma på min trettioårsfest. Kanske få en egen sång tillägnad sig osv.

Mera bajs

Angående bajs så minns jag att jag hört någonstans att man vid förlossningen stoppar upp barnets huvud i mammans anus* för att få den att få immunförsvar eller ha samma bakterieflora som sin mamma, minns inte exakt. Problemet är att jag inte heller minns var jag hörde denna äckelfascinerande historia och när jag berättar den för folk** säger de att jag har fel. Vet någon?

* Inte exakt UPP i anus men liksom kanske trycker näsan lite lätt.

** Inte den historia jag drar först på fester och vid nya bekantskaper men det har liksom kommit upp vid något tillfälle. Och ingen tror mig. Knappt ens jag själv.

Bajs och bebisar

Sandra - jag hoppas du lyssnar på P1 nu. Dom ba: bajs vid förlossning, bajs i barnens ansikte, bajs bajs bajs föda barn. Jag kan inte förmå mig att stänga av.

25 maj 2008

Tobias ser en stare



Det är en flyttfågel, berättar han nu. Känns som världens vanligaste fågel men man ser den inte så ofta.

Som sagt. Älskar.

Way Better Now.

Speedmarket Avenue

Igår såg jag dem änltligen live. Som jag älskat deras skiva de senaste dagarna. Speedmarket Avenue that is. Way Better Now heter skivan. Sibille Attar heter en av personerna i bandet. Som jag älskar den flickan. Det är nästan löjligt.

Studenten igen

Angående studenter, och de tider vi är i nu vars väder man älskar men jippon och studentmössor och skrålande sånger man avskyr, så hatade jag precis som du, Sandra, att ta studenten. Jag älskade det faktum att skolan var över och att jag var fri att flytta till annan stad och annat land, men jag hatade perioden som våren innebar: festerna och sångerna och jippona och tårarna man skulle gråta för att man skulle skiljas. Precis lika mycket som jag ogillar annan form av påtvingat socialt umgänge där den sociala koden säger att man ska HA KUL och GILLA VARANN fast man egentligen bara är där för att man jobbar ihop/är ihop med killar som är kompisar/är släkt. Oddsen var iofs rätt dåliga också, jag hade:

1. gått gymnasiet i annan stad (västerås) och pendlat 1,5 timme varje dag och aldrig känt mig delaktig i vare sig stad eller klass.
2. en pappa som dött några månader innan studenten. mycket besvärligt att hitta feststämning och tro på framtiden då. Vem skulle hämta mig i konstig vagn, vem skulle hålla tal på fest, vem skulle orka, liksom.
3. gått teaterklass i en skola fylld av ekonomer och samhällsvetare i stad fylld av blondiner och solariebränna. man var outkast från dag ett och inte blev det bättre under årens gång.

Hur som helst. Jag deltog ändå. Jag var en så jävla duktig flicka på den tiden. Fick stipendium för flit och bla bla bla på studenten. Köpte Hultsfredsbiljett för pengarna. Och vaknade dagen efter studenten med ett lugn i kroppen, en pojkvän mindre och en sista sommar i Sala innan London och allt som kom efter det skulle hända. Åh old times. Memories.

Dagens inköp:



En skitsöt dammsugare! Linea heter hon och har nyss förvandlat min självbild markant. Jag förr: vakna på söndagen av ångest och vara handlingsförlamad. Jag nu: vakna på söndagen (tidigt trots sen lördag), köpa dammsugare och storstäda hemmet innan klockan ens slagit elva.

Ps. Kan man köpa städgrejer på företag? Ds.

24 maj 2008

Här sitter jag och väntar på igår


Åh elias. Världens gullebullegris.

Fridas smultronställe



I vitabergsparken har frida ett ställe hon gillar allra bäst. Det är mot en mur och lite avsides. Man får vara själv där. Det är även mitt i väldigt mycket brännässlor. Jag är inte säker men jag misstänker ett samband.

This is how we do it



I solen alltså. Där gör vi det.

saturday looks good to me

God morgon. Körövningarna slutade klockan 02.15 igår. Den sista timmen tog de verkligen i, mina grannar mot gården. Jag gissar på två män och två kvinnor. Säkert en DUBBELDEJT, en kristen PARMIDDAG, som spårade ut i KÖRSÅNG. Usch jag vill sätta upp en lapp i porten. Tyvärr är jag inte redo att identifiera mig som hon som hänger upp arga lappar i porten (än). Jag är mer hon som bloggar surt om saker.

Men nu är det morgon och nu är jag inte sur längre. Nu tittar jag på Markus på nyhetsmorgon och planerar en parkdag och en födelsedagsfest för Elias och till slut, äntligen, Speedmarket Avenue på Debaser Slussen. Det var så länge sedan jag var på Debaser Slussen och då bör tilläggas att det i princip fungerade som mitt vardagsrum hela 2005 och en bra bit inpå 2006. Man behövde liksom aldrig fråga varandra vart man skulle. Debaser it was. Jag har gjort mycket roligt där. Sett många bra band. Blivit utkastad en gång. Säkert hånglat en del. Smygdruckit på toa. Spelat skivor ett otal gånger. Kanske grinat en skvätt. Och sedan en dag var allt bara över. Man hade ett uppehåll, över sommaren 2006 säkert, och kom tillbaka till ett ställe som inte längre kändes som ett hem, inget vardagsrum, bara en främmande bajsluktande lokal där barnen revirstirrade på oss tanter som fick lust att säga klassiker som det var bättre förr och på vår tid. Det gjorde vi inte. Vi slutade gå dit bara. Inte som uttalat beslut men det blev så. Och ikväll ska jag dit. Återbesök! Reunion! Debaser och jag! Hurra!

23 maj 2008

Det ligger i luften

Det är tydligen schlagertema på körsångarna ikväll. Nu sjunger de I am not a sinner nor a saint, visst var den med i någon festival? Tidigare, och det hör ni om ni drar upp ljudet en aning, var det La Dolce Vita som gällde. Tyvärr hade inte männen hunnit ansluta körkvinnorna i detta klipp, det blev lite mer tyngd då.

Jag ska sluta klaga nu. Det finns bara en sak att konstatera. Det är så hemskt mycket jag hellre skulle lyssna på än de här stämsjungarna vid den här tiden en fredagskväll.

Vi bär på en längtan osv.

Tecken på att fler än jag börjat ha öppna fönster om kvällar och nätter: körsången mot gården är igång igen. Ett tag förra sommaren var jag säker på att The Real Group bodde mot min gård. Nu tror jag mer att det är helt vanliga mediokersjungande människor som äger ett Singstar. Hur det än ligger till är det irriterande. De håller i detta nu på att förstöra min relation till Arja Sajoma. Det är lite synd, den som brukade vara så fin. Men grannen ba: vem är du vem är jag om och om igen.

Nackdel med att vara hemma en fredagskväll: man hör sånt här.

Ånej! Nu sjunger de "En Dag" med Tommy Nilsson och banne mig - några män lägger en understämma.

Steg för steg



Här ligger två stegmätare och undrar vad de gör tillsammans, i par är de nämligen inte vana att röra på sig. Looks like någon var girig igår. Tog dubbel ranson. En av dem visar hur många steg jag tar en typisk dag. Karlaplan-skanstull och lite annat. Blir alltså drygt 8000 steg. Och man rekommenderas tydligen att gå tiotusen om dagen. Sjukt, säger jag.

Lättköpt

Efter gårdagens personalfest med tillhörande båtresa, gudomliga typer av kött, framträdande av en Erik Hassle samt ett gäng stå-upp-komiker, dans (ibland ensam, ibland i sällskap, var inte så noga) kan följade konstiga kostateras:

Jag ÄLSKAR mitt jobb.

Och när chefen läste upp en rad namn och vi som fyllde jämt i år fick ställa oss och blev tilldelade generösa resecheckar och champagneflaskor tänkte jag såhär:

Jag ska aldrig någonsin lämna det här stället. Lite hederlig uppskattning and I'm all yours. Forever and ever amen.

PS. Inga skandaler alls. Möjligen en av stå-upp-personernas humornivå iofs. DS.

Nu ett sk spritbord



Det är lustigt. Vi fylls, bokstavligen fylls med sprit, sen ska vi gå hem och sen, om några timmar, ska vi hit igen. Inte till café opera kanske, men till samma umgänge, fast nyktert. Hm. Jag vet inte. Men vad gör det.

22 maj 2008

Det artar sig



Fint fyra


Och nu kommer jag tappa räkningen så jag slutar här.

Fint tre



Fint två



Fint ett



Vår båt


Och jag har även hamnat i ett lag. Lag jay z.

NU börjar


Festen. Första spexiga grejen: en stegräknare. Genom att hoppa på stället har jag nu tillskanskat mig prick 350 steg. Det är skitvarmt. Skitvarmt.

Snart åker vi båt

Jag sitter och äter en äcklig lasagne, i förebyggande syfte. Inte att den är äcklig - det är en slump - men att äta överhuvudtaget. Egentligen borde jag låta bli. Vi slutar redan halvfyra idag. Men nu är det såhär, att anledningen till tidigareslut på arbetsdagen är densamma som att jag äter: vi har firmafest ikväll. Företagsgalej. Den där typen av fest som nästan alla har berättelser om, då när den chefen blev för full och den receptionisten hånglade med den ekonomen fast den ena var gift och så vidare. Spyor, slipsar i pannor, tal, utskällningar och sexet, framförallt sexet.

Alla verkar ha de här historierna. Jag har inte en enda. Jag har historien om mitt förra jobb som skulle leka och spela spel och klä ut oss så fort det vankades fest. Och jag har historien om när vi åkte till Toscana med Nöjesguidenn (memory flash! det hände ju visst saker då! två personer LÅG!) och den om kryssningen och lite andra, men skandalfaktorn har varit extremt låg på dem alla. Och tur är väl det.

Jag vägrar vara orsak till en skandal. Jag vägrar vara den med slipsen i pannan när det gäller mina kollegor. Jag vill inte blir ertappad hånglande på toa med kollega (oh no, ny memory flash) eller skälla ut den otrevlige kollegan för att han är så förbannat uppblåst. Jag vill äta maten, dricka drinkarna, gå hem med heder i behåll och kunna komma hit imorgon utan att ducka. Så tråkig är jag. Och därför äter jag nu. Äcklig lasagne.

Way better now

Fan vad bra Speedmarket Avenue är. Fan vad bra Sibille är. I helgen går vi alltså på Debaser. Så då vet ni det. Lördag it is.

Morning sickness

Testar något nytt. Kollar på Nyhetsmorgon, eller Morgonsoffan eller vad det nu heter, i stället för att lyssna på radio. Just nu: kvinnor som är singlar tjänar mer än kvinnor i förhållanden. Män som är singlar tjänar mindre än kvinnor som är singlar. Män vinner på förhållanden med andra ord. Mäns löner ökar i snabbare takt än kvinnors när de är i förhållanden. Kvinnor investerar mer i familjen och gör mer extraarbete hemma i stället.

Hittills är jag väldigt o-chockad. Men nu, nu jävlar, nu ska man prata om något, citat: "ganska märkligt" dvs Thomas Beatie i USA som genomgår könsbyte (kvinna till man) och har, citat: "skägg och är gravid". Utropstecken. Nu ska en expert prata om vad det är "vi ser på bilderna". En man som efter vid ett könsbyte behållit sina äggstockar, that is, som när det visade sig att hans fru inte kunde få barn valde att avbryta testosterontillförseln och därmed kunna skaffa sin familj ett barn.

Åh jag äcklas av det här så sjukt mycket. På att det anses vara något tv ska kalla in en "expert" på, som ska UTTALA sig om "vad det är vi ser", jag hatar hur det presenteras som det underligaste i världen skådas, på vad jag vet att folk sitter och säger framför sina tv-skärmar just nu, på hur självgod och bombsäker experten låter när hon säger att i Sverige kommer det aldrig bli såhär för här måste man först vara steriliserad, hon ba: den här personen är nog "lite både och, och mittemellan" (bekymrad min), honom skulle vi minsann inte släppa igenom i Sverige.

Sen ba: då går vi vidare, hejhopp, kul att ni kollar, kul att du kom.

Här finns i alla fall Thomas egen berättelse för den som bryr sig om ett annat perspektiv. Tv4 hann inte riktigt med det.

sandra säger:
man kan ju tycka att åtminstone en enda person kan tänka på vilken stor uppoffring det änså är, att avbryta en sån allvarlig behandling för att få ett barn
sandra säger:
vilken kärleksgrej!
Carolinka säger:
verkligen
Carolinka säger:
de vill ha ett barn, de har biologiska möjligheter att få ett barn, VAD ÄR PROBLEMET? jag fattar inte. jag fattar inte. men jag vet vad alla jävla käringar och gubbar satt och sade med morgonkaffet i halsen imorse.
sandra säger:
ja det är så man spyr
sandra säger:
men jag undrar om det inte är en väldigt svensk sak
sandra säger:
just rädslan för det som är annorlunda, lite galet
Carolinka säger:
ja vi ba: panik. kallar in en expert som LOVAR att det inte kan hända här.
sandra säger:
http://www.expressen.se/noje/1.1168803/om-sex-veckor-blir-han-mamma
sandra säger:
här är länken till skitartikeln
sandra säger:
med en liten "faktaruta" om att vi knipsar alla könsbytare
sandra säger:
det är ju helt skandal

21 maj 2008

Typiskt

Av någon anledning blev jag tvungen att ta fram den här länken igen och nu har jag i princip kissat ned min stol här på jobbet. Poängen är att jag inte ska tänka på läskiga saker och onda krafter, inte innan stugan, inte innan tvåveckorsisoleringen. Det är det som är poängen. Inte det här.

För övrigt finner ni mig om en timme och tjugotvå minuter hos ett medium.

Ouch

Hörni vi har ett snor- och nysrelaterat problem här. Med tillhörande huvudvärk. Inte kan det väl vara... pollen? Jag har ju aldrig varit allergisk. Mot något alls i hela världen utom djävulens maträtt: quorn. Så. En vanlig förkylning säger vi va?

(ps: vilken typ av pollen finns i luften just nu?)

Som en tisdag

Idag har jag:

sett ett gigantiskt hundstånd, doftat på en lila syrénbuske, agerat agent/bokare åt utländsk vän, annonserat mitt avhopp i en styrelse, diskuterat med min terapeut om jag ska sluta till sommaren eller hösten, ringt min mamma och påmint henne om hennes äldsta dotters namnsdag, lyssnat när min mamma förklarade att namnsdagar behöver man inte komma ihåg, tittat på en föreläsning om kärlek och varför man blir kär och vilken typ av drift kärleken är och vad som händer i hjärnan while in love, ätit middag på restaurang fast jag inte hade råd, diskuterat med personen jag frilansar som agent för om priser och tider, tyckt att jag varit extremt rolig när jag inför tre kollegor yttrat repliken "nu förstår jag att ni sitter och undrar över vad jag tycker om aubergine" utan att röra en min och därefter ingående berättat vad jag tycker om aubergine (sådär), bokat lite annonser, skrivit lite presstexter, nojat lite över besök hos medium imorgon, tittat på ett regn, tittat på en sol, skrivit ett brev, läst ett horoskop.

Carolina,
Diet, exercise, and work somehow mean more now and you want to feel good about yourself and the way you do things. You are beginning to love something that at one time caused you great fear. This could lead to a strong, long-lasting relationship. Speak your mind while you still have the opportunity to do so.

20 maj 2008

Yelp

Jag känner mig otrygg och spattig. Hoppar högt för minsta ljud och sover oroligt och liksom springer i stället för att gå framåt. Vet inte riktigt för vad bara. Lite olika saker. Beslut, ickebeslut, framtid och samtid. Antar jag.

Imorse på väg till jobbet gick jag förbi en stor och muskulös kamphund som satt bunden utanför en butik. Den såg så snäll ut på ögonen, jag tittade på den en bra stund innan min blick gled ned mellan hans ben där ett praktstånd - köttigt och rosa och fanimig det största jag någonsin sett på en hund - stack fram. Där satt han liksom. Mitt på Götgatan. Och var KÅT. Djur alltså. Så himla konstiga.

Det här är La Puma:

Det bästa med La Puma är deras sångerska. Hon fick barn för mindre än en månad sedan. Hon har en röst som i princip är lika mäktig som Gossips Beth Ditto. Hon rör sig inte helt olikt Beth heller. Jag är väldigt förtjust i den här tjejen.




Exakt såhär lång ska den vara.

Inte längre, inte kortare. Prick såhär. Luggen alltså. Synd att det bara varar några dagar, sedan ser man igenväxt ut och några veckor och sedan klipper man sig och ser ut som en prins. De är verkliga gissel, luggarna. Så mycket möda för så lite reward. Svåra att förutse också. En dag står man där och kammar sig och inser att den är lagom lång. Man önskar det kunde hända vid ett speciellt tillfälle men oftast blir det bara en vanlig måndagskväll när man står och borstar tänderna.

19 maj 2008

Bästa låtarna på svenska?

Carolinka säger:
hann med fyra konserter, en teater och en bio. aktivt.
Staffan säger:
nån bra konsert/bio?
Carolinka säger:
ja den där mobilfilmade filmen. go see.
Staffan säger:
ingen bra konsert?
Carolinka säger:
hmmm jo jag gillar ju [ingenting] väldigt mycket
Staffan säger:
jag med
Staffan säger:
bra att du påminde mig om det
Staffan säger:
jag ska nog ta och ladda ner deras skiva på en gång
Carolinka säger:
gör det. "på drift" är en av mina topp tio bästa svenska låtar.
Staffan säger:
jag gillar allt jag har hört med dem skulle rentav kunna köpa skivan
Carolinka säger:
andra svenska låtar på listan:
Carolinka säger:
aprilhimlen och magiskt men tragiskt med håcke. !
Staffan säger:
magiskt men tragiskt är en av mina favvisar också
Staffan säger:
"Hon har ett sätt"
Carolinka säger:
nej då tycker jag snarare "tårarna"
Staffan säger:
massa kentlåtar
Carolinka säger:
kanske någon kentlåt... hm... fast fan jag tror inte det. såg jocke på stan igår. med unge på axlarna.
Carolinka säger:
markus kommer nog slinka med för min del också, på bästa låtarna på svenska. stort för honom.
Staffan säger:
jag gillar en låt som går på radio med ett band som heter "Parken"
Carolinka säger:
ja dom är bra. vi bokar dom.
Staffan säger:
vad är det för någe?
Carolinka säger:
åt helvete med himmelen.
Staffan säger:
ja, men vad är det för band?
Staffan säger:
har inte läst ett ord om dem nånstans
Carolinka säger:
kanske att jag vill slänga med karenina/thåström också.
Staffan säger:
det är ju en av årets stora hits
Carolinka säger:
du kommer höra mer om dom inom kort.
Staffan säger:
några wilmer x-låtar platsar också
Staffan säger:
Vem får nu se alla tårar, t ex
Carolinka säger:
och så lilla fågel blå förstås.
Staffan säger:
mm Lisa Nilsson har ett par dunderhits också
Staffan säger:
liksom Titiyo
Carolinka säger:
nej usch tycker du?
Staffan säger:
det är lätt att den där svenska 90-tals-rnb:n hamnar i skymundan
Staffan säger:
det är riktigt bra skit
Staffan säger:
säkert nästa stora grej i gubbrummet

Ångrar mig

Kom på att jag måste dra ned mitt betyg till filmen nedan, att jag bara var exalterad igår kväll och att jag missade en grej som det under natten visade sig att jag stört mig på men behövde en natt att komma fram till: budskapet att kärleken är räddningen.

Såhär: Patrik blir dumpad, hamnar i depression, är olycklig, söker ny kärlek, hittar ingen ny kärlek, fortsätter deppa, hittar ny kärlek --> slutar vara deprimerad. Det är lite synd tycker jag. Att det fick bli budskapet. Fast jag kanske övertolkar. Och det kanske var exakt så det gick till. Men jag hade ju gärna sett en film där folk löser sin shit på egen hand och inte låter förhållande vara A och O för personens ickelycka eller lycka. Sån kultur har vi så det räcker och rinner över av. Kan man tycka. Fan vilka korta meningar jag skriver idag. Helt trubbig skrivstil. Vadan? Ingen aning. Och en annan grej: hur har det gått för Maggie? Någon som vet?

18 maj 2008

En enastående studie i mänsklig förnedring

Nu har jag sett den. Mobilfilmen vars titel i sin fulla längd lyder En enastående studie i mänsklig förnedring. Och som en naturlig fortsättning på helgens tema som i och med teatern igår, Turning Shit To Roses, går under arbetsnamnet SKAM skulle jag 1. vilja prata lite om ensamhet och 2. säga att jag gillade filmen mycket.

Det enklaste först. Filmen. Filmad med mobilkamera av och med huvudpersonen Patrik Eriksson och hans två närmaste vänner får man följa honom genom en rad situationer som alla skulle kunna gå under benämningen patetiska. Han grinar och runkar och obsessar över tjejer som inte vill ha honom lika mycket som han vill ha dem. Han käkar antidepressiva och får problem med ståndet. Han pratar och pratar och pratar om hur olycklig han är. Nämner tankar på självmord. Blir emotsagd av Ruben och Erik, både när han formulerar sin profilsida på Match.com ("allvarligt talat, du låter som en psykopat") och när han smsar tjejen han är intresserad av. När Patrik säger att han inte orkar med falskheten på krogen och är trött på att socialisera utan att veta om det kommer leda till något säger en av hans vänner att han är dum i huvudet, att man inte kan gå fram till en tjej och säga hej får jag stoppa min balle i ditt hål. Roligt verkar de ha, mitt i depressionens mörker, och gulliga verkar de vara, hans två bästa vänner som liksom vägrar köpa bilden som Patrik har av sig själv, som den ynkliga, svaga. Bildkvalitén är förstås usel och ibland är det helt sonika ett tak man får titta på medan röster redogör för vad som händer.

Vad jag gillar med filmen: att den handlar om det skämmiga, det man inte så ofta pratar om för att det är så satans svagt: ensamhet. Att känna sig ensam. Att vara ledsen. Känna sig utanför. Att inte orka tänka positivt och att det ordnar sig hela tiden. Precis som i Thereses teater igår fastnar skratten i halsen för att man å ena sidan instinktivt verkligen tycker han är patetisk, att han borde hålla tyst om det där fula och att sådär kommer han verkligen inte att hitta kärleken som han så desperat jagar; å andra sidan vet att det man skäms för å Patriks vägnar är det man skäms för själv. Fast man vet att det är allmängiltiga känslor så gör man ju det. Skäms och gömmer sin ynklighet bakom murar som bara ens allra närmaste, om ens de, kommer innanför.

Alltså blir schmarros betyg till Ett hjärtslitande verk, nej jag menar En enastående studie i mänsklig förnedring, så nära en femma man kan komma. Eller vafan. Vi säger väl en femma rätt och slätt. Mitt biosällskap tyckte att det var svårt att bli engagerad för att de var uppenbart medvetna om att de filmade och skulle göra sig roliga hela tiden. Det stördes inte jag av. Det är ju uppenbart att de är medvetna om att de filmar. Det är ju bortom den där marginalen av show-off man får se på dem. Och det är där jag gillar dem. Och ämnet.

Yeah I'll miss the boredom and the freedom and the time spent alone.

Jag älskade förra helgen för då var det sommar och jag flydde hemmet och låg i parker exakt varje vaken sekund tills jag ramlade in i en taxi och mister visa mig den maximala hastigheten vart du vill så fort du kan. Och så vidare.

Jag älskar den här helgen för det har regnat exakt hela tiden och jag har med gott samvete stannat inne och läst och slappat och fått besök och varit ensam och jag har gått armkrok med Frida i en allé och tittat på de ljusgröna jävla trädkronorna som gör mig smått galen och jag har blivit skjutsad i en rolig liten bil mellan olika destinationer och jag har sett Henriks band Blind Terry och jag har sett Thereses föreställning Turning Shit To Roses och jag har dansat på en båt framför Yacht och nu är det söndag och jag har skitmycket frysta hallon och yoghurt och man fattar ju vad det kommmer bli av det.

Vill se den där mobilfilmen vars titel är omöjlig att komma ihåg men känns som att den som satte titeln läst Dave Eggers Ett Hjärtslitande Verk Av Förbluffande Genialitet och hm, ja, inspirerats. Den om han som får ett krossat hjärta och gråter och runkar och sånt. Den vill jag se. Idag.

För övrigt kan nämnas att Emelie gjorde min morgon när hon ringde och väckte mig med order att lyssna på Mgmt för att de - citat - är så sjukt jävla skitbra och man gråter blod över att de spelar på Accelerator när vi är i Borlänge på Peace & Love. Så då gjorde jag det. Lyssnade. På hög volym. Och sedan var jag ännu gladare. Time To Pretend alltså. Den får bli försommarens soundtrack.

I know you like to think your shit don't stink


Varför är det så pinsamt att prata om skam? Varför skäms vi för att vi skäms? Och hur kan det vara så svårt att erkänna våra misslyckanden för andra, när det enda vi längtar efter är att bli sedda i allas vår uselhet, att bli sedda men ändå accepterade och att den som ser säger: Det är okej, ingen fara, det ordnar sig, det var inte så farligt.


Turning Shit To Roses går på DI ikväll och alla kvällar fram till torsdag. Några anldeningar att gå: Den är tänkvärd, den är fin, den är rolig, den är sorglig, den är gratis.

Här bokar man. Gört.

16 maj 2008

Joråsåatteh

Carolinka säger:
på onsdag ska jag träffa ett medium
Carolinka säger:
btw
emelie säger:
och det slänger du ur dej bara så där.
emelie säger:
som om det vore det mest naturliga i hela världen.
Carolinka säger:
med mig vet man aldrig nuförtin
emelie säger:
vad ska du fråga då?
emelie säger:
är det nåt särskilt tema på mediumet?
Carolinka säger:
nej allmänt bara första gången. hon kan snacka med ANDRA SIDAN.
Carolinka säger:
kanske får ett hello från daddy
emelie säger:
men guuuuud. är det i jobbsyfte? nån som tvingar dej?
Carolinka säger:
nej nyfiken bara
Carolinka säger:
anna går till henne ibland
emelie säger:
du är så härligt öppen för grejjer.
Carolinka säger:
"härligt öppen"
Carolinka säger:
ska jag börja skriva på mitt cv
emelie säger:
why am i not suprised?
Carolinka säger:
du kanske ser trenden här: workshop med kroppar och beröring i mörker --> yoga --> träffa medium.
emelie säger:
snart börjar du göra egen eld med bara två pinnar till hjälp.
Carolinka säger:
ja, inte helt samma grej men jag uppskattar att du försökte.
emelie säger:
har du eld? du ba "vänta tjugo minuter!"
Carolinka säger:
fast iofs. lajv ska jag nog testa snart.
emelie säger:
du går tillbaka till naturen och det inre själslivet. solklart.
emelie säger:
men det är väl bra
emelie säger:
whatever rocks your boat.
Carolinka säger:
"jag är en sökare"
Carolinka säger:
"öppen för förslag"

And if I fall will you pick me up?

Jag vet att de flesta hatar folk som pratar om sina drömmar och ni som gör det kan sluta läsa nu because I won't back down. Jag älskar drömmar. Jag älskar att drömma. Både läskiga drömmar och konstiga drömmar och glada drömmar och you name it, I love it, så att säga. Jag tackar och tar emot varje typ av dröm och tänker thank you brain, det där betydde säkert något som min vakna lilla hjärna nu slipper slåss med och mot. Lite avlastning liksom.

Hur som helst. Här kommer det. Min vanligaste obehagsdröm utspelar sig i ett trångt säte på ett flygplan. Fönsterplats, alltid fönsterplats, och planet börjar skaka och kränga och plötsligt far vi i nittio graders vinkel rakt ned mot marken. Det är oklart om vi håller på att störta och ska dö, men man kan anta det. Jag brukar anta det. Brukar tänka ok det här var alltså det hela. Nu är det över. Ofta vaknar jag precis innan dödsögonblicket. Det är inte så mycket mer att säga om det, förutom nu, inatt, när något helt fantastiskt hände: planet störtade - i vanlig ordning - rakt nedåt för att sedan, plötsligt, utan förvarning, VÄNDA UPPÅT IGEN. Rakt uppåt, lika konstig vinkel iofs, men ändå. På något sätt lyckades jag ta mig till kockpit som mer liknade en terass med pool och solstolar och jag frågade den kvinnliga piloten om vi hade problem. "Har vi problem", sade jag. "Nej absolut inte", sade den kvinnliga piloten. "Jag letar efter uppkoppling bara, mottagning så att säga". "Jaha, vad bra", sade jag och lade mig i en av solstolarna och kollade ut över ett vackert himlalandskap och på någon som badade och plaskade i poolen.

Saker att vara nöjd över i denna dröm:

* Den kvinnliga piloten (är hon jag? är det jag som tar kontroll och letar mottagning? hon såg inte ut som jag, hon hade kort mörkt hår och var lik en barndomskompis mamma.)
* Att vi inte dog / jag inte vaknade. Vi vände uppåt igen och överlevde.
* Killen som satt bredvid mig i solstolen. Så himla HET med skrattgropar och stora glasögon och skitsnygg mun. (vem är han? var finns han? när ska vi träffas?)

Tidigare i veckan drömde jag för övrigt att jag tämjde en vansinnig kamphund som bara ville käka upp alla människor den hade omkring sig. Jag lade ner rösten till en nästan löjligt låg stämma och sade upprepade gånger NEJ - NEJ - NEJ på ett väldigt lugnt och kontrollerat sätt, och det funkade. Hunden började lyda.

(Jag inser att symboliken i mina drömmar ter sig ganska enkel, men jag är tydligen inte mer avancerad än såhär. Inte ens mitt undermedvetna.)

Det här firar vi med underbara The Quiz. Och så sjunger vi med på textraden "and if i fall, will you pick me up" och så svarar vi oss själva med ett dämpat men förhoppningsfullt "yes".

Queen of the world

Nu är det fredag och låt oss impas av hur Ida Maria är så tuff och ball och ung. Jag älskar Ida Maria litegrann.

För övrigt: Jag var skitdålig i Morgonpassets introtävling imorse. Och ikväll går jag på det igen, ska quizza med Per Sinding Larsen som lekledare. På Debaser Medis mellan fem och sju, om någon vill sällskapa.

Note to self



Köp paraply.

15 maj 2008

Jag ville skriva en liten visa där ögonblick blev till evighet

Godafton alla bloggbarn. Nu är det torsdagskväll och klockan har just passerat nio. Jag har kokat soppa och tömt min hårddisk på filmer som jag därefter placerat på min externa. Jag har så sakterliga påbörjat förberedelserna för vad som komma skall: mina två veckor på landet, i stugan, vid havet, i tystnad, utan internet, utan tv, utan vänner och utan sällskap överhuvudtaget. (Ok jag överdriver en aning för den dramatiska effektens skull, men ni fattar grejen. Två veckor. I stuga. Me myself and I.)

Jag har ingen aning om hur det kommer kännas. Jag längtar ofta till ensamheten, fler än de flesta jag umgås med, men jag har egentligen aldrig utsatt mig för den under längre tid än en kväll eller en helg i sträck. Två veckor: never. Och två veckor utan internet eller tv: verkligen never.

Jag tror det kommer kännas märkligare än man kan föreställa sig. Man vaknar någonstans, man gör en kopp kaffe, man lyssnar på radio. Man läser i en bok, man går en promenad, man skriver lite. Sen är det eftermiddag och man har en hel kväll och natt kvar innan man ska sova och dagen därpå göra exakt samma sak igen. Dag efter dag. Någonstans lagar man väl mat får jag förmoda men det väljer jag att inte tänka på.

Vad jag däremot tänker på, och där ni kommer in i bilden, är följande:

* Vilka böcker tar jag med mig?
* Vilka tv-serier tar jag med mig?
* Vilka filmer tar jag med mig?

Frågetecken.

Den första frågan behöver jag egentligen inte speciellt mycket hjälp med, jag handlade böcker för 600 kronor inatt på nätet och jag har en hel hög frestande, lockande, pockande böcker alldeles här bredvid mig. Här finns allt ifrån Maja Lundgren till Martina Lowden till Anders Johansson till Jurgen Reeder till Åsa Moberg till Renata Salecl till Jaqueline Rose till Bodil Malmsten till Anais Nin till några tidskrifter och magasin jag inte hunnit läsa men längtar efter redan. Ergo: med läsning kommer jag ha nog.

Men serier? Jag bör ha minst två serier med mig, kanske tre. Vilka ska jag se? (Har sett: Big Love, L Word, Brideshead, In Treatment, Tell Me You Love Me, Californication, Six Feet Under och Studio 54).

Och filmer? Vilka ska jag se? Vilka ska jag passa på att se när jag har så innerligt mycket TID?

Kom igen nu. Ge mig tips. Berätta om det bästa i film- och serieväg ni vet, gör min ensamma semester helt fantastisk. Det kan jag väl vara värd?

(OBS: får inte vara läskiga grejer, ingen David Lynch får följa med till stugan. Även jag har en gräns.)

ABF behind the scenes

Som alltid när jag hoppas mycket på något så blev jag besviken igår; på ABF och föreläsningen om gränslöshet och psykoanalys, på analytikern som talade/läste innantill med långsam och sävlig klichéartad terapeutröst, på hennes svar på de fria frågorna i slutet då hon hann med att både säga att kvinnor och män bör vara åtskilda och inte försöka likna varandra (med argumentet "vi är ju olika, titta bara på våra kroppar") samt missförstå en fråga om missbrukare och börja svara sävligt på en helt annan, om tjejer som skär sig. Nej usch.

Det var hur som helst roligt att gå dit. Det var fint att promenera genom Humlegården, fint för att det är den här årstiden jag liksom exploderar inombords av, skolavslutningsårstiden, den som bara håller några få veckor och det är första gången man känner doften av nyklippt gräs och träden är ljusgröna och allt det där. Jag blir galen. Galen. På ett bra sätt. Och det var roligt att titta i psykoanalytiska föreningens medlemsförteckning och deras tidskrifter och utgivna litteratur och det var all in all en bra kväll trots att både ABF och tanten gjorde bort sig fatalt. Fatta att gå i analys hos henne. Obehagsrys vid blotta tanken.

Och lite fick jag med mig hem, trots allt. Exempelvis två nya ord att gå hem och läsa mer om: omnipotens och motöverföring. Och när jag ändå var i farten började jag surfa böcker och tidskrifter och kontokortet åkte fram och lite konsumtion på kvällskvisten har väl ingen dött av.

14 maj 2008

Min smala lycka:

Carolinka säger:
jag är så SJUKT PEPPAD
Carolinka säger:
ska leka skola
Carolinka säger:
med glasögon och anteckningsblock
Carolinka säger:
men det kanske inte var det du undrade
anastelle@hotmail.com säger:
JO
anastelle@hotmail.com säger:
jag ska också ha glasögon
anastelle@hotmail.com säger:
jag vill följa med
anastelle@hotmail.com säger:
älskar psyk
Carolinka säger:
föreläsningsserien heter "vad är psykoanalys" och anordnas av svenska psykoanalytiska sällskapet/föreningen (som jag måste komma med i innan jag dör)
Carolinka säger:
och såhär står det om kvällens föreläsning:
Carolinka säger:
Med psykoanalys från vaggan till graven. Föreläsningsserie om psykoanalys och hur man kan använda psykoanalytisk teori och metod för att tänka kring och förstå människans olika levnadsvillkor och skapelser. Att skapa, hålla och överskrida gränser – Psykoanalytiska tankegångar om gränslöshet och psykiskt lidande. Elisabeth Wikén-Kolev, läkare och psykoanalytiker. Moderator: Anders Bengtsson, psykolog. Onsdag 14 maj 19.00-20.30, Z-salen. ABF-huset, Sveav ägen 41 • Entré 50 kr
Carolinka säger:
ASSÅ FATTAR DU VAD UNDERBART!
Carolinka säger:
för mig känns det som födelsedag!
Carolinka säger:
ska vi ses på tex café 60 kvart över sex och ta en kaffe och gå igenom... anteckningarna. eller nä det går ju inte. men sätta glasögonen på plats och sådär?
anastelle@hotmail.com säger:
ahha, ja! vi kan vässa pennor
anastelle@hotmail.com säger:
med psykoanalys från vaggan till graven
anastelle@hotmail.com säger:
DRAMATSKT

Nu börjar dagen



Och idag har jag på mig christians fina pillertröja. Det finns en tanke bakom det. Ikväll ska jag på föreläsning, psykoanalytiska sällskapet anordnar samtal om gränslöshet och psykiskt lidande på abf-huset. Är URsugen! Tänker mig att man ska lära sig lite mer om tex borderline. Försöker få med sandra men vet inte riktigt om jag lyckas. Hon har lärt mig en grej jag ofta mässar för mig själv. Det handlar om gränslöshet lite. Det jag mässar är no cheese. Åh sandra kan du inte berätta? No cheese?

Make that change



Alltså: michael jackson. Kom tillbaka allt är förlåtet. GUD vad man in the mirror är bra. Och ser ni vad täta trädens lövverk har blivit? Ingen sol kommer in. Det är skolavslutningsväder. Och jag skrev nyss ordet lövverk för första gången i mitt liv.

Things i love:



Att mitt knä inte gör ont och jag kan gå till jobbet igen.

Min väg till jobbet.

Innehållet på min ipod.

Nu africa.

Den nya given



På bilden finns två män. Den ene håller i en hammare, den andre i en typ av borr. Med dessa gör de något med väggen på min innergård. Klockan är sju, eller ok halvåtta. Det är tydligen såhär vi ska ha det nu. Hm.

13 maj 2008

Förresten!

Nya numret av Re:Public Service är ute och där har jag skrivit två av artiklarna. Den första handlar om amerikanska konstnärinnan Emily Roysdon som bor i Sverige på konststipendium. Hon pratar om begreppet frihet, om att ställa frågor genom konst, om att resa och att inse att interaktion med andra människor i förlängningen betyder omförhandling av sitt jag.

Den andra handlar om Efti, ni vet Midi, Maxi och Efti-Efti; hon pratar om sin uppväxt i ett gerillaläger i Eritrea, om kriget och livet under ständig rädsla att bombas och dö, om flykten till Sverige och hänget i förorten, om att bli upptäckt som trettonåring på plattan i Stockholm, om att bli stjärna när man är barn, om att flytta till London för att spela in soloskiva när man är sexton, om att komma hem och krascha mentalt, om att börja om igen. Den sistnämnda ligger på nätet. Här.

Ännu ett inlägg om lycka. Och om Refug.

Jag har tänkt vidare på lycka hela dagen idag och av någon anledning började jag tänka på en av mina älsklingsböcker, Refug. Ingen verkar riktigt gilla Refug, de som gillar Houellebecq tycker att den är en besvikelse och pratar maniskt om Elementarpartiklarna; de som hatar Houellebecq tycker att den är hans sämsta och säger saker i stil med att till och med Houellebecq verkar ha tröttnat på Houellebecq i och med Refug men jag, jag bara älskar. Som i ÄLSKAR. Jag älskar språket och jag älskar det det innehåller.

Men tillbaka till ämnet. Lycka. Jag tänkte idag att lycka kanske helt enkelt är frånvaro av olycka, det kanske är där man ska lägga ribban i stället för att jaga kickar hela tiden. Jag tänkte på att den typen av kickar som till exempel jag själv konsekvent jagat alltid har åtföljts av fler, djupare, längre dalar; perioder av sorg och saknad och bitterhet och längtan bort, det har länge varit tydligt. Men jag har alltid tänkt att det är det värt, det är priset gärna betalar för att få KÄNNA något, starkt och på riktigt, då och då. Och halva jag tycker det fortfarande, mina instinkter och impulser vill fortfarande ha snabba kickar, höga kickar, eufori och passion, och jag vet nog fortfarande inte vad det är som ska kallas lycka om det inte är lyckan.

Men å andra sidan - och det var här någonstans jag började tänka på (och sakna) Refug - jag har tröttnat alltmer på berg- och dalbanan. Jag har börjat undra om det jag kallat lycka i själva verket är något helt annat. Och jag har lekt med tanken på att lycka som jag jagat den kanske inte finns, inte som normaltillstånd och inte som det varaktiga läge jag hela tiden velat, och att det i stället är frånvaro av olycka som är the shit. Och jag inser att då måste jag tänka om och definiera om och göra om och dämpa fall och i samma veva även toppar.

Och jag undrar lite om det är det man kallar att mogna, att åldras; att ge upp en smula, att stänga av och koppla bort och ge upp drömmen om gemenskap och förening med någon/något/omvärlden och testa teorin att en människa visst kan vara en ö för att det är i slutändan som ensam och som ö man kommer leva och dö. Hej isoleringskänsla. Hej tomhetsdito. Hej misantropi. Hej Houellebecq:

My career had not been a failure, at least not on the commercial level: if you attack the world with sufficient violence, it ends up spitting its filthy lucre back at you; but never, never will it give you back joy.

Så jag läste lite recensioner och tolkningar av Refug och jag insåg att det är ganska få (av dem som recenserat/skrivit om den) som känner för den som jag. Folk verkar provoceras av huvudkaraktären Daniel något enormt, det verkar liksom uppröra så att det förblindar och reaktionerna blir USCH och FY och NÄ och BLÄ och DET DÄR VILL VI INTE VETA AV; som att inte det är själva poängen, som att inte det är själva diskussionen, som att inte det är själva frågan och inte ett svar som levereras.

Like some of the spiritual and morally empty humans before him, Daniel seeks meaning but only manages to come up with momentary pleasures that, like a bandage, only cover up the real hurt. He then joins a new age cult, the Elohimites, a group that seeks reincarnation through sexual hedonism and suicide. The hypocrisy, anti-speak and double morality of fashionable political correctness and its myriad web of nihilism is a major focus of this novel. Daniel understands this and creates sketches that will elicit a response from an infinity of groups that demand special-rights.

Och visst, jag fattar det, men jag fattar det samtidigt inte. Jag tolkar det inte som att han förespråkar något utan mer pekar på det, med hjälp av sina snuskiga, osympatiska, bittra, fåfänga, cyniska, elitistiska och nihilistiska karaktärer. Och jag identifierar mig skitmycket. Och känner mig inte arg eller kränkt. Trots att jag är kvinna, könet som enligt Daniel och flera andra v Houellebecqs huvudkaraktärer (och kanske även enligt honom själv, vad vet jag) ligger sämst till i den allt hårdare marknad som styr och gör vinnare och förlorare av oss, inte bara våra karriärer och ekonomier utan vårt privatliv, kärleksliv, vår intimitet.

För liksom: Det är ett ganska tufft klimat därute. Är det livsfarligt att prata om det? Är det helt idiotiskt att överväga att stänga av, att dämpa smällar, att sluta hoppas för att slippa bli besviken, att döda eller ignorera eller förtränga sin längtan och sitt begär för att det i slutändan alltid gör ondare än det gör gott, är det här helt OBEKANT? Får man inte prata om det? Vad är det jag missar?

Men så till slut. Roland Paulsen i Svenskan:

Det är lätt att uppfatta Houellebecq som en amoralisk provokatör som försvarar en cynisk jakt på njutning. I själva verket är han en konsekvent moralist som riktar sin vrede mot de olika sållningsmekanismer som gör vissa till vinnare medan andra förlorar.

Houellebecqs senaste attack, påminner om de tidigare romanerna: vettskrämda hedonister söker lycka i erotiken, men allt de finner är en kärlekslös värld där den fysiska attraktionens lagar gynnar fåtalet. I fokus står den västerländska sexualiteten sådan den utvecklats efter sexualliberalismens genomslag i slutet av 60-talet. De pornografiska skildringarna stannar ej vid det erotiska utan lyfter fram den mekaniska, prestationsinriktade, kärlekslösa och narcissistiska utformning som sexualiteten tagit sig i bakvattnet av fyrtiotalisternas "sexuella revolution". Kritiken är inte nådig; det som skulle leda till sexuell frigörelse har lett till ett sexuellt förtryck av hittills ouppnådda dimensioner.

[...] sammanfattar den moderna människans situation; den konkurrens som tidigare varit förpassad till den ekonomiska sfären har spridit sig till den privata. När sexualiteten och, genom den, kärleken konkurrensutsätts blir tävlingen en fråga om liv och död. Under sådana omständigheter kan "leken" omöjligen förbli lek - den sexuella erövringen eller vetskapen om att vara ett åtråvärt objekt ger främst en narcissistisk tillfredsställelse som vi förväxlar med erotik.

I "Refug" framhävs problematikens allmängiltiga relevans. Även den fysiska attraktionens vinnare förlorar när åldern gör sig gällande. Ett liv inriktat på förströelse och sex tappar helt sin mening på ålderns höst. Ingen man väljer i första hand den gamla kvinnan med hängbröst och eftersom det är omöjligt att "erigera av medlidande" går äldre kvinnor och män en fundamental ensamhet till mötes; en ensamhet som cementeras av att deras kärlekslösa liv gjort dem oförmögna till inbördes solidaritet. Skönhet, ungdom och makt - nazismens ideal, skriver Houellebecq - ingår tillsammans i en kult utan motstycke. Familjen, "det sista som skiljde individen från marknaden", kan naturligtvis inte överleva under sådana förhållanden. De generationer som nu växer upp skapar sig därför inte några illusioner. Kärleken, denna 1800-talsmyt, finns inte - så varför inte ägna livet åt att "ha roligt"?

Gestalterna i Houellebecqs romanvärld är så väl inrättade i den sexuella ordningen att Houellebecq stundvis framstår som dess cyniske apologet. Medan kvinnorna, som trots allt har svårare att släppa kärleksidealet, oftast tar livet av sig, är männen extremt härdade i sin jakt på sexuell njutning. Den naturlighet med vilken brutaliteterna beskrivs och de erotiska utsvävningarna som ofta inte verkar ha något annat syfte än att upphetsa (för att inte nämna Houellebecqs medverkan i en porrfilm som sändes i franska Canal Plus) skapar förvirring kring på vilken sida Houellebecq egentligen står.

I Houellebecqs värld är det lika illa att använda sig av fysisk attraktion som av pengar för att erhålla sexuell tillfredsställelse; båda myntslag är i grunden oetiska, men den fysiska attraktionens välde har, till skillnad från penningens, blivit oberättigat legitim.

Det de övriga redaktörerna främst vände sig emot var Houellebecqs biologistiska hållning till människans problem. Med en något knepig läsning av Kant bakom sig hävdar Houellebecq att etiken är viktigare än människan och eftersom människans natur, liksom all annan natur, är brutal och vedervärdig kan etiken enbart räddas genom genetiken. Genom att mutera fram odödliga varelser vars fortplantning inte har någon koppling till sexualiteten kan "morgondagen feminiseras" som Houellebecq skriver i "Elementarpartiklarna". Trots återkommande attacker på det nietzscheanska maktförhärligandet delar han Nietzsches människosyn. Människans främsta drivkraft är strävan efter makt och hon måste därför ersätta sig själv med en biologiskt förädlad övermänniska.

Trots hans medlemskap i den växande sekten Raëliterna, som påstår sig vara först med att ha klonat ett människofoster, kan man samtidigt ana en ironisk sida av Houellebecqs biologism. Framtidsscenarierna i "Elementarpartiklarna" och "Refug" upplevs inte som särskilt lockande. I "Refug" lever framtidens kloner isolerade utan kontakt med omvärlden. De är varken lyckliga eller olyckliga. De lever i all stillsamhet för sig själva. Reproduktionen sköts in vitro av systemets funktionärer. Enbart i ensamheten och den intellektuella reflektionen kan man komma nära något slags harmoni enligt den härskande Systern, och i en något tveksam liknöjdhet begär inte heller klonerna något annat. Boken slutar inte desto mindre med att en klonad version av huvudpersonen Daniel rymmer från den perfekta harmonin. Han står inte ut längre; han vill uppleva känslolivets stormar som de forntida "vildarna" vittnade om. Inte heller genetiken tycks således ge någon garanti för beständig lycka och subjektiv transcendens. Houellebecqs författarskap stannar med "Refug" vid cynismen, pessimismen och negationen.

Varför vill så många gräva ner sig i den här sortens läsning? Det är uppenbart att Houellebecqs verk fyller ett uppdämt behov av sanning bortom det korrekta. Den som inte låter sig skrämmas finner en bedrövad författare vars ärlighet uppmanar till reflektion bortom text, misantropi och uppgivenhet.


Ok jag kanske har lämnat ämnet lycka en aning. Det jag menar är väl i princip att jag har svårt (synd för mig) att ta till mig det här klappandet på sin egna axel som DN skrev om härom dagen, svårt för tron att man kan bli sin egen lyckas smed i speciellt stor utsträckning. Jag tror att man dras med skit som är långt större, tyngre, mer strukturellt baserad, mer down to the bone än tusen självkomplimanger och positiva tankar om dagen någonsin kan fixa till hundra procent. Jag tror att vi lever i en tid där individualism och självcentrering och press att hitta sig själv och förverkliga dito i nio fall av tio gör oss ledsna och får oss att känna oss som förlorare. Jag tror att det inte bara är jag som känner så. Och jag tror inte att det skadar att prata om det. Eller skriva om det.

Och ursäkta men den här!

Det är Erikas fel. Hon spelade den under förkvällen på lördagen, en av årets bästa kvällar. Hur som helst. Just my imagination. Så jävla bra.

It's hard to carry on but that is what I do (babe)

Jag har nu officiellt återfunnit på världens bästa band. The Cranberries. Och alltså den här låten! Har ni någonsin HÖRT något bättre? Jag kan den utantill fast jag säkert inte lyssnat på den sedan jag var femton eller sexton. Den får mig att vilja bilda coverband.

But I miss you when you're gone, that is what I do
And it's hard to carry on, but that is what I do
BABE BABE BABE!


12 maj 2008

A rich person is he who has enough

Jag läste i DN idag och i Telegraph för någon vecka sedan om lycka. Båda handlar om ungefär samma sak, man har forskat på lycka och kommit fram till att sambandet mellan pengar, social/yrkesmässig framgång, kärlek eller karriär och lycka är mindre än man kan tro. Att folk vänjer sig vid goda förhållanden och att den lyckokänsla de initialt ger trubbas av efter tid, att om de goda förhållandena inte kontinuerligt ökar kommer de till slut inte bidra till lycka längre. Det kallas hedonisk anpassning.

Hur som helst. Poängen med artikeln i DN är att förutom de genetiska anlagen som ger mer eller mindre goda förutsättningar för människor att bli mer eller mindre lyckliga, och förutom den ganska minimala biten som har med sociala omständigheter att göra; så är det en ganska stor del, typ 40%, som man kan påverka själv, träna upp så att säga. Och det gör man, enligt DN (eller egentligen enligt en professor i psykologi vid California University) genom HAPPY THOUGHTS. Helt enligt den kognitiva beteendeterapimodellen, med andra ord. Lite tacksamhet hit, lite ödmjukhet dit. En vänlig blick här, en god tanke där. Tydligen är det viktiga frekvensen av positiva känslor, mycket viktigare än intensiteten i dem. Det vill säga: kickar i form av passioner och berusning och manisk eufori är i det långa loppet mindre viktigt än vardagsförnöjsamheten.

Telegraph menar mer att begreppet lycka blivit urvattnat och liknar det vid ett par gamla brallor som blivit för stora och sladdriga och att man borde prata om annat än just lycka. Typ tillfredställelse, bedrift, utmaningar, såna saker. Och att människor som ska definiera sitt eget lyckotillstånd kanske inte upplever sig som just lyckliga när de är uppslukade i något som känns worthwhile, även om mycket talar för att det är just det som är lycka. Att brinna för något eller att känna mening. The surest way to unhappiness is to seek happiness directly, menar professorn (i det här fallet i filosofi, vid University of London). En rik person är en som har nog, liksom. Oberoende av vad nog är.

Så jag tänkte lite på lycka. Funderade på varför jag blir så provocerad av alla kognitiva modeller à la happy thoughts och klappa sig själv på axeln och cutta sig själv some slack och titta sig i spegeln och säga fem bra saker om sig själv eller skriva tacksamma dagboksanteckningar innan man somnar och berätta vad man gjort bra under dagen. Liksom, om det funkar för folk, vad har jag emot det? Tycker jag att det är fusk? Tycker jag att dom är dumma som inte fattar bättre, som inte - som jag - fattar att livet är SVÅRT och TUNGT och JOBBIGT? Vem är dum i så fall?

Sen tänkte jag på det här nybuddhistiska, som iofs går i samma linje, i att försöka finna något slags ro och harmoni i det man har och om man inte behöver så mycket så saknar man heller inte så mycket och ju mer man törstar efter njutning desto mindre njutning ska man finna och så vidare. Och jag tänkte på hur dåligt jag lyckats med den modellen också. I want it all and I want it now liksom. Och jag blir fortfarande - fast jag har börjat på yoga och går i terapi och har ett jobb jag skulle tänkt på som drömjobb för bara några år sedan - besviken och ledsen och sur och deppig när allt jag vill ha visar sig vara svårare/tråkigare/mindre inspirerande än jag hade tänkt mig och varje gång jag måste sänka en ribba eller en förhoppning grusas har jag skitsvårt att acceptera det och liksom vila i lugnet av någon typ av vetskap att det minsann tillhör livet och you can't win'em all och det går över och det blir bättre.

Schmarro i P1

Nu kanske det inte är så många läsare av den här bloggen som lyssnar på Lantz i P1 men ni som gjorde det kanske hörde mig vara BISITTARE där idag. Det gick bra tror jag. Det hela skedde via telefon och allra roligast tyckte jag att jag själv var vid detta replikskifte:

A: Carolina tror du att man blir smartare av yoga?
C: Nej men jag tror att man blir smalare av yoga.

I övrigt finns inte så mycket mer att berätta. Vi pratade om intelligens och yoga mest helt vanligt bara. Här.

Och vem tror på evig kärlek, vem tror på den nu

Det finns ett samband mellan de här klippen. Det nedre fick mig att fatta hur mycket jag älskar det övre.



Och att dina ord i natten är det enda som når in

Jag sket lite i För sent för Edelweiss. Vilket i sig är ganska galet. Jag älskar ju Håkan. Som alla andra men lite mer. Jag tror mest jag är besviken över att han är kär och lycklig och barnafader och att Kär i en ängel låter för mycket som Moneybrother och för lite som trasiga romantiska Håkan som inte får ihop det. Nu har han fått ihop det och jag är inte glad för hans skull, jag sörjer honom, saknar honom som han var. Trodde jag.

Jaha men så hade Håkan - en annan Håkan - med sig skivan till parkerna i helgen och jag, som surt knappat bort den till förmån till Hurricane Gilbert Theme Song och lite annat gammalt gott, gav upp och jaha det var väl för jävla typiskt, nu är vi där igen, jag är hans igen, hans fast han har gått vidare och stadgat sig och hittat den där lyckan och harmonin som poängen var att han inte hittade fram tills ganska nyss.



I SOMMAR:

30.5 Hässleholm, Siesta
31.5 Kalmar, Springbreak
11.6 Helsingfors, From Sweden with love-festival
13.6 Stockholm, Gröna Lund
14.6 Hultsfred, Hultsfredsfestivalen
27.6 Kiruna, Kirunafestivalen
28.6 Borlänge, Peace & Love
3.7 Arvika, Arvikafestivalen
4.7 Kristiansand, Quartfestivalen
5.7 Sundsvall, Sundsvalls Gatufest
11.7 Strömstad, Strömsvallen (med Kent)
12.7 Eskilstuna, Strömsholmen (med Kent)
15.7 Visby, Wisby Strand
17.7 Ljungby, Utebadet (med Magnus Uggla)
18.7 Halmstad, Marinfestivalen
19.7 Linköping, Bergs slussar (med Magnus Uggla)
20.7 Malmö, Folkets Park (med Magnus Uggla)
23.7 Helsingborg, Sofiero (med Kent)
24.7 Mariehamn, RockOff Festivalen
25.7 Piteå, Piteå Dansar & Ler
1.8 Karlskoga, Putte i Parken
2.8 Östersund, Storsjöyran
3.8 Mariestad, Karlsholme Folkpark
9.8 Göteborg, Way Out West

Kill your friends!

Carolinka säger:
asså tobbe
Carolinka säger:
vi har haft så JÄVLA roligt åt en grej i helgen
Tobias Dahl säger:
tell me
Carolinka säger:
har du, på riktigt, sagt att du önskar att alla dina kompisar skulle dö?
Tobias Dahl säger:
ja
Tobias Dahl säger:
fast mest i teorin
Carolinka säger:
vi ba "eh. ok. kul. jo men tobbe, han är bra, vi gillar honom även om han vill att vi ska dö"
Tobias Dahl säger:
haha
Carolinka säger:
så började vi fantisera om en ny facebookapplikation
Tobias Dahl säger:
det är inte så jag menar
Carolinka säger:
"kill your friends"
Tobias Dahl säger:
hehe
Tobias Dahl säger:
bra
Carolinka säger:
och att man ba "oj där kommer en dödning från tobbe"
Carolinka säger:
"jahapp. där dödade tobbe en"
Tobias Dahl säger:
hahaha
Carolinka säger:
så ba "would you like to add this application"? man ba "hmm ja det är väl lika bra." och så inom några timmar: "tobias dahl just killed you".
Tobias Dahl säger:
skulle kunna få mig att återvända till fejjan den där applikationen

I'm not in love, I'm not in love with you

Under första halvan av nittiotalet hade jag och min bästis Linda ett band som hette Teenagers. Vi hade exakt fyra låtar. "Gatans barn" handlade om en stackars liten tjej som blev utnyttjad av äldre män, den var ganska influerad av Mörbyligan (ensamma sussie) och Nationalteatern. "Svinen" och "Fjortisvisan" går i samma tema, den förstnämda skäller lite på killar som bara vill ligga och aldrig bli ihop och den sistnämnda var ett slags manifest som berättade att "vi fjortisar" faktiskt också hade hjärnor och att man inte skulle vara så snabb att döma ut oss helst tack så mycket liksom precis. "Jag vill ha mer" var min personliga favorit, den hade både vers och refräng och brygga och stick. Varför ger du mig inte din tid när tid är det enda som du har, frågar vi i den fina, Noice-inspirerade sången som precis som alla våra andra sånger gick i ackordföljden C, Am, D och G. Barréackord tyckte vi var för obekvämt i händerna så vi höll oss till de där fyra, ibland spexade vi loss med ett Em men för det mesta funkade ovan nämnda varv utmärkt. Man kunde göra skitmånga olika melodier baserat på samma ackord kontaterade vi slugt. Och sedan gick åren och vi började göra annat än progglåtar.

Nu har det ju tydligen kommit ett annat band och kallat sig Teenagers, snott vårt namn rakt framför våra ögon and there's nothing we can do.

Jag lyssnade nyss på deras Love No och kände att vi kanske inte har jättemycket gemensamt. Eventuellt till deras fördel.

Jättetuff



Han verkar tuff den där jens



11 maj 2008

Helgen i bilder

Söndag kväll och jag är hemma igen. Har varit bortrest över helgen kan man säga, tagit en liten storstadssemester såhär i medelhavsvärmetider. Jag har dock inte legat på latsidan överhuvudtaget. Exempelvis har jag gjort min sångdebut i Vita baren, med kompband och körsångare och PUBLIK. Det var... stort. Jag sjöng Torn, Natalie Imbruglias gamla dänga ni vet. Vidare har jag gjort ungefär det här med ungefär de här (och ja, korvbrallan fick komma ut och röra på fläsket, så att säga):