30 oktober 2008

Ädla Jerkan

Min vän Erika agerar hundhem. Eller, hur ska man säga, hon är som ett tillfälligt hem för herrelösa hundar. Jourperson. För irländska små sötnosar som väntar på ett permanent hem. Fattar ni? Det är hemskt gulligt och dessutom behöver hon inte ta ansvar för tio år framåt, utan i små kortare stötar, vilket passar hennes livsplan mycket bättre. Förut hade hon en orange hund som hette Woody. Nu har hon en svartbrunspräcklig valp som heter Svetlana, fast vi kallar henne Svettis. Tidigare ikväll var jag och hälsade på Erika och Svettis. Vi läste sagor på engelska för Svettis så att hon skulle somna. Det fungerade utmärkt.

Ny frisyr: kortsida




Ny frisyr: långsida




Ny frisyr: framsida




Dom kallar oss fans

Men SNYGGT JOBBAT Magnus och Camilla.

En rubrik som sitter där den ska:




Hånglade med Chuck Bass inatt

Och jag borde verkligen, verkligen sluta kolla på Gossip Girl.



29 oktober 2008

En kyss att bygga en dröm på

Sådär, femte gången gillt. I maj var det Hässleholm, i juni var det Borlänge. I juli var det uppehåll, i augusti var det Way Out West. I september var det Liseberg, ikväll var det Cirkus. Och nu får vi ta en paus, jag och Håkan, hur fantastisk han än fortfarande är. För det ÄR han. Och, alltså, det är lite svårt att veta vad man ska säga förutom att han kan ju sin skit, den där Håkan. Han vet hur man mellanpratar och han vet hur man dansar och sjunger så att det låter som själen är på väg halvvägs ut genom lungorna. Han vet vad vi går igång på och han vet att det är honom. Han vet vad tjejerna längst fram skriker över och han har sina små historier att berätta. Det är den om bänkkamraten i matten på högstadiet som skvallrade när han fuskade, för att nu femton år senare råka vara den som skickar kronofogden på honom efter en obetald faktura (sensmoral = vi är de vi är och det är inte så mkt vi kan göra för att ändra på det, things stay the same liksom). Det är den om Hurricane vars föräldrar hade lämnat dörren öppen då de åkte in för att föda honom och när de kom tillbaka låg en huggorm på dörrmattan och sedan dess finns det något dåligt tecken över honom. Det är den om hur det känns att vara omkring trettio och leta efter den stora kärleken men finna att var och varannan människa går runt och är skadeskjutna och rädda för dito. Och det är den om Aprilhimlen.



Och den om Elin och Marie och Store poeten som hon var förälskad i. Med allsång:



Och den om att det inte finns så mycket mer att säga nu. Något säger mig att du blir borta en lång, lång tid. Eller jag. Någon av oss.

Projektioner











Du kommer aldrig va med om det




Och nu känner vi ingen sorg




Har någon sett till hurricane?






(jag har. alldeles bakom dig, H.)

Frankly, Mr Shankly

Min gulliga lilla bror kom på besök till jobbet nyss. Vi drack latte och bläddrade i kvällstidningar en stund. Pratade om Slash och Axl Rose. Oasis. Gamla hjältar liksom. Sedan kom Lillfrida ut och återgav Carolin-mordet för oss syskon som världsfrånvänt missat nästan hela cirkusen. Sedan diskuterade vi vem som sagt Frankly my dear I don't give a damn. Jag gissade på Churchill. Broren sade att i så fall var det till sin fru han sagt det. Nej något mer politiskt måste det varit, sade jag. Jag har ingen aning alls, sade Lillfrida. Så vi googlade. Och fann att det var Rhett Butler som sagt det till Scarlett O'hara i Borta med vinden. Samt att repliken röstats fram som världens mest berömda filmreplik. Jahapp. Sen gick broren hem igen och jag och Lillfrida gick och jobbade igen.

Ge mig nåt som tar mig någonstaaaaaans

Nu har jag lånat böcker. Det ser man på bilden under. Och vi kom att prata om vad man vill läsa när man är arg, sur eller ledsen på tillbakavägen till kontoret. Jag och sympatiska lillfrida alltså. Lillfrida sade att hon gärna läser bloggar som tex glada tjejer på landet skriver. Jämförelselycka, avfärdade jag det som och hävdade att det inte funkar på mig. Jag vill och kan sällan titta på andras liv och tänka åh, skönt ändå att det där inte är jag, att jag åtminstone i mina egna mått mätt har det bättre. För grejen är att när jag är sur eller ledsen och arg tycker jag att jag har missuppfattat allt som alla andra har fattat, att jag har gjort fel och då vill jag läsa om andra som hävdar att nej, du har inte missupfattat, livet ÄR ensamt och människan ÄR hopplös och alla ÄR idioter och det kommer inte bli bättre för du kommer fortsätta ha det du har det, varken mer eller mindre, men det är ok, det är det vi har att jobba på, det är såhär det är. Punkt. Om jag inte hade läst Houellebecq så pass nyss hade jag gett mig in på honom igen, men nu blev det alltså Coetzee och Kureishi i stället. Och lite psykoanalys och samhälle on top of things. En lisa för själen.

Och snart är det Håkandags på Cirkus. Man kunde ju hoppas att det var en sittkonsert men nej, sån tur ska vi nog inte ha ändå.

Tröst




Sympatiska lillfrida

Carolyna säger:
kanske långlunch i fältan och BIBLIOTEKET?
Carolyna säger:
jag är så sur. kan inte komma på nåt som skulle göra mig glad. KANSKE ett bibliotek.
frida säger:
oj, såpass, hinner du sånt?
frida säger:
är inte jättebibblopeppad, men if it makes you happy
frida säger:
kan jag stå ut.
Carolyna säger:
tack. då går vi då. mungiporna i asfalten.

Och ursäkta...

... men vafan är det för jävla skitlåt som Killers har klämt ur sig egentligen? Human or dancers? Alltså, båda please? Men inte den låten. Vi har redan ett Coldplay och ett Keane. Det räcker så.

Grrrr

Lite olika saker att vara arg för:

* Blair och Chuck. Bli ihop nån jävla gång. Ligg. Gör något.
* Min dator. Hänger sig när det är bråttom och saker måste ske en viss minut.
* Min musarm. Gör ont. Ont ont.
* Folk. Idjoter.
* Stockholm. För litet.

28 oktober 2008

Transprat

Nu är det lite synd att jag inte hinner skriva om den här jättelånga artikeln som jag ägnade lunchen idag åt att läsa. Synd, för den var så himla intressant. Den handlar om transgenderbarn, i det här fallet en kille/tjej som heter Brandon/Bridget som när historien börjar bara är några år gammal och övertygad om att han är en flicka. Den handlar också om John Moneys experiment med tvillingparet pojkar där den ena, David Reimer, efter en olycka i bebisålder då hans kön gått förlorat uppfostrats till flicka, i syfte att befästa teorin om att kön är helt och hållet socialt konstruerat. Experimentet gick åt helvete då David kände sig som en stympad man och när han i tonåren fick veta vad som skett när han var liten valde han att byta tillbaka till man och sedemera även berätta sin historia för The Rolling Stone Mag, vilket gjorde honom berömd men icke lycklig. Det hela slutar tragiskt med att både David och hans tvillingbror begår självmord vilket ju på alla möjliga sätt går att använda som argument för att Dr Moneys sociala konstrutionsteorier inte håller och att kön sitter mer låst i hjärnan än man velat erkänna vilket ju i sin tur blir skitjobbigt när man ska diskutera jämställdhet och ja, ni fattar. Hur som helst. Artikeln. Som handlar om barn som är transgendered (svenskt ord, tack, någon) långt innan det egentligen finns sexuella preferenser att tala om, tar upp frågan om hur föräldrar ska agera, om det nya revolutionerande kring att ge barnen sk blockers (så att de inte hamnar i puberteten och utvecklar skägg och bröst och adamsäpplen och senare behöver genomgå operationer som alltid kommer göra att de sticker ut på ett eller annat vis), fördelar och nackdelar med dessa blockers som ju ger föräldrar en läskig möjlighet att leka gud i ett stadie som kanske är alldeles för tidigt med tanke på att inte alla transgendered barn (långtifrån) senare visar sig vara just det utan i lika många fall är homosexuella och ja, alltså jag beskriver det här hemskt dåligt men LÄS, LÄS om ni har en halvtimme till övers!

27 oktober 2008

Måndag, sammanfattningsvis

Husliga saker jag gjort idag:

* Ställt ned en påse med papper till pappersinsamlingen i porten. Hoppsan ett dygn för tidigt och när jag kom hem hade den åkt ut över trottoaren och någon hade lagt en tom ginflaska i den. Men tanken var god och jag plockade upp efter mig.
* Köpt två paket kaffe och cirka 30 satsumas.
* Köpt en förgreningssladd.

Ohusliga saker jag gjort idag:

* Ätit stekt korv och makaroner för att allt annat verkade så svårt att tillaga.
* Inte diskat efter min stekta korv och makaroner för att det verkade så tråkigt.
* Inte diskat efter helgens mat och dryck heller.
* Inte dammsugit fast jag lovat mig själv flera dagar, kanske veckor, nu.
* Inte börjat läsa den där boken för att det var mysigare i teorin än i praktiken och på fejjan pågick en hejdundrande underhållande mailtråd jag inte kunde missa.

Mitt eget bästa

En annan sak man kan reflektera över om man orkar är det här med vakterna på ställena man går på, de där fascisterna som kommer och påstår att man har druckit för mycket och när man myndigt säger att nehejdu det har jag inte för jag har bara druckit tre glas vin på hela kvällen så tittar de på en och vet att man ljuger och säger att det spelar ingen roll för man ska ändå åka hem och när man sedan lyckas finta bort vakten genom att låtsas gå hem men gömma sig på rökrutan och sedan smyga in igen så känns det som att man VANN och sen stannar man två timmar till och när man väl kommer hem och vaknar dagen efter undrar man lite varför man såg dem som sin fiende och inte insåg att de hade alldeles rätt redan från början. Men aja. I'm too smart to be fooled by myself sjunger ju Markus i nån sång och det både stämmer och inte stämmer i det här fallet. Mest inte.

Jag är så yeah yeah

ÅH alltså jag är så djävulskt förtjust över det här enkla: jag har en lugn vecka. Jag slapp undan ett kvällsjobb ikväll och imorrn är min terapeut på semester och på onsdag ska jag se Håkan och OBS inte i jobb utan för mitt eget höga nöjes skull och sen ska jag klippa mig dagen efter onsdag som jag inte kommer ihåg vad den heter och varje djefla kväll får jag komma hem tidigt och lägga mig om jag vill och bara vetskapen om detta lyxiga lilla faktum får mig att vilja gå ut och springa tjugo mil i ren energikick och lycka. Äckligt va?

Nattliga cravings




Tack ica ringen.

Den sista presenten




Idag kom mammas egna pälstäcke äntligen fram. Med två kuddar och en nalle bredvid. Det är alltså en fuskpäls som har vit fleece på ena sidan, som man har som överkast eller filt. Det känns som att ligga på en björn eller en jättestor och varm katt här nu. Frågan är om jag någonsin kommer upp igen. Tack fina mamma.

Dåså. Ny vecka. Hej!




25 oktober 2008

Himla rart det här livet ändå:




Vanlig lördag




Idag red vi till säby gård, vilket är ridskolan där jag tog mina första stapplande häststeg när jag var liten. Jag tror jag började i tvåan, och fortsatte till sexan då pappa fick för sig att stockholm been there done that och köpte gården utanför sala, där min uppväxt del två tog plats. En gång i veckan red jag på säby gård, eller järfälla ridcenter som det också heter. I cirka fyra år. I alla fall tre. Och idag var jag alltså där igen. På en hästrygg. Det är så himla skumt med mitt urusla minne. Jag red förbi stallet, ridhuset, hagarna och de små vägarna där jag VET att jag tillbringat så många barndomstimmar. Men jag mindes... Nästan ingenting! Mina klara minnen börjar typ vid tretton eller fjorton års ålder. Jag fattar inte. Måste sakna nån viktig komponent i hjärnan.

Magic magic

Hej det är jag igen. Hinner bara säga hej helt kort för nu ska det stickas till the stallet och ridas the häst igen. Har ägnat morgonen åt att sortera tomma burkar och flaskor i glas och kartonger i kartong. Disk och spis och ja ni vet. Sånt där. Lyssnat på På minuten och älskat Pia Johansson, som vanligt. Fastnat på den här låten och börjat längta till den 4 november för då jävlar, då kommer NAS och DE LA SOUL och MOS DEF till stan. Hurra!

24 oktober 2008

Lön också

Jag köpte en skjorta nyss. Och jag känner mig väldigt osäker på vad jag ska tycka om den här lilla strama minikragen. Det går liksom inte att ha den uppknäppt. Och har man den knäppt ser den väldigt strikt ut och man kan nästan inte andas. Kanske tog jag fel storlek. Jag kanske är en large nu för tiden. Aja. Too late anyways. Nu sticker jag till Pet Sounds och äter middag. Jag trodde det var ett halvbilligt söderhak men oj vad fel jag hade. Men skitsamma. Den 24:e får det funka.

Bzzzzz

Känner ni till Buzzador? Det är ett företag som ger bort saker för att privatpersoner ska testa dem och prata om dem med sina vänner och göra lite klassisk word of mouth-reklam. Jag har tidigare fått godis och deodoranter och lite såna grejer. Den här gången ska jag få något alldeles extra spännande, nämligen toalettfräschare. Det kom ett mail nu, som löd såhär: 

Hej schmarro

Du tillhör de Buzzadorer som kommit med i kampanjen One Touch luftfräschare.

Du bör motta ditt paket den 3-5:e november.

Vi blir väldigt glada om du skickar oss någon bild från Buzzningen.
Du kan skicka den till mailto:foto.se@buzzador.com.


Jag fastnar lite extra på den tredje meningen. Det här med bild från "buzzningen". Jag undrar hur det är tänkt att gå till. Skicka en bild från min toalett när jag "buzzar" om hur bra luftfräscharen är? Typ: kom in nu alla kompisar, känner ni hur det luktar lite bajs nu när ni kommer in, men alltså känn på det här, *bzzz bzzz*, känner ni vad himla gott det luktar nu, känner ni vad fräsch doften härinne blev, om ni kunde ställa er här vid den här lilla sprutan och kanske bara illustrera det lite vanligt framför kameran här?

Jag undrar om det är så de har tänkt. Och jag undrar om jag kommer göra det i så fall. Eller nej det undrar jag inte förresten.

Digital flashmob?

Didn't we almost have it all?

Alltså, det här nya där artister får leka djs i radion en timme på fredagar, just love the koncept. Mange Schmidt var värdelös, Lasse Lindh var bra. Nu får vi se vad Timo tänker bjuda på. Inleder starkt med Whitney Houston.

Och 49 minuter in i hans timme kör han Creep med Radiohead och saken är biff igen. Och därefter jävla Without You med Mariah Carey. Åh nu går jag sönder.

PST OSV

Ibland, när jag använder den i jobbet, brukar jag fastna på den här sidan och bara sitta och titta och tänka: wow. 

23 oktober 2008

Hajtek

Men allra mest synd var det ändå om mig, åtminstone tills alldeles nyss. Jag hade köpt en router och jag skulle få mitt trådlösa nätverk och jag skulle slippa alla helvetessladdar jag ständigt snubblar på i mitt hem, det var planen. Bara att det inte alls var så lätt att installera det här trådlösa på min nya dator. Bara att han som jag känner som skulle lära mig allt om Mac valde att flytta till New York samma vecka som jag fick den. Bara att Netgear var ett jävla skitmodem, eller router, eller vad det nu kallas. Bara att det tog cirka tre timmar och när vi var färdiga slutade iChat att funka. Bara att i princip varenda en av mina vänner satt två kvarter bort och förlustade sig på en bar. Bara att alla verkar ha bestämt sig för att torsdagsfyllor är nya bästa grejen. Bara att jag inte klarar det. Bara att jag måste vara vaken och pigg på jobbet för annars funkar det inte. Bara att det är så himla orättvist att sitta med teknik som inte funkar och känna sig utanför. 

Men sedan ordnade sig allt. Och nu ligger jag spiknykter här med en dator utan nätverkskabel. Ett semiframsteg får man väl ändå kalla det. 

2009: monsterår




Jag beställde en ny kalender till 2009 häromveckan. En sån man har mellan datorn och tangentbordet. Den såg helt vanlig ut i katalogen. En vecka per sida. Lagom att fylla i möten och pressreleaser och sånt jag gör. Igår kom den. Och man kan konstatera att jag måttade fel. Eller möjligtvis har en omedveten inte önskan att fylla mina dagar med lite mer saker. Här får en generationsroman plats. Minst.

22 oktober 2008

Låt den rätte osv osv osv

Nu har jag sett den och nej, den var ju inte speciellt läskig. Alla jag mötte utanför biografen efteråt tyckte den var urbra men det gjorde ju då inte exakt jag. Jag tyckte den var ganska långsam. Och att den realistiska förortsgråa snöknastrande sverigevardagsstämningen kändes lite... överdriven. Sen tyckte jag att skådisarna inte var helt klockrena heller. Barnen kan man ju förlåta, men alkisarna var parodier på alkisar och elaka sliskgubben var lite överdrivet mycket elak sliskgubbe. Några scener var riktigt bra och ibland fick man nästan lite feeling, men det var alltför sällan, jag hade väntat mig mer. Den var verkligen inte DÅLIG. Den var bara inte så bra. Som jag hade hoppats. Som Fyra Nyanser Av Brunt. Är min sammanfattning av Låt den rätte komma in.

Ps. Sen vill jag gärna att någon förklarar för mig vad poängen med Elis nakna kön var. Ds.

If only we knew...




... Att det hade bjudits på sushi innan filmen hade vi inte ätit hamburgare innan. Eller jo kanske.

Bra grej: det går alltid fler.




Onaj

Amenåh. Inser först nu att den säkert är läskig. I hate läskig.

Kan inte någon vänlig själ berätta mer om det här med hotell bla bla bla där man ska checka in (på nätet) efter en viss tid osv. Jag vågar inte kolla. Men vill så hemskt gärna veta.

21 oktober 2008

Hungern




Såhär kan två hungriga hästar som egentligen gillar varandra men låtsas motsatsen se ut. Imorgon kör vi på träningsvärk igen, träningsvärk och vampyrfilm. Mys.

En vacker dag ska jag lära mig franska

Dåså, hörni. Ännu en HELVETESDAG till ända. Eller nej jag ljuger, inget helveteslikt över den här dagen eller den igår eller den i förrgår heller för den delen. Det är bara lite mörkt nu. Mörkt när man vaknar och när man går hem och om man inte går hem är det också mörkt och det är svårt att vakna och svårt att somna och på jobbet har man så mycket att göra och efter jobbet är man så trött att man inte hinner ta hand om det privata och ja, sådär liksom. Som det kan bli. Men det är roligt och lärorikt och även om jag liksom knappt syns till som det känns utanför det här kontorets väggar så lär jag mig en jävla massa varje dag, fortfarande, och det får väl vara definitionen på en period av utveckling och växande. So they say.

Till exempel så jobbar jag med min konflikträdsla en del. Tar emot samtal med människor som är arga, besvikna, upprörda, bestörta. Skriker och hotar och gråter, rent av. Vilket är konstigt. Vilket känns läskigt. Vilket får mig att öva på det här med att låta människor prata färdigt, ösa lite av sin skit över den de kommer över, känna sig uppmärksammade en stund, för att sedan ta ett djupt andetag och med min lugnaste röst och tydligt artikulerande stämma förklara vad jag har att säga. Det är nyttigt för en sådan som jag. En huvudet-i-sanden-typ av människa. Oj vad jag tränar.

Och när det inte är arga telefonsamtal är det ganska glatt faktiskt. Nu regnar det utanför och om cirka fyrtio minuter plockar jag upp Lillfrida från rummet bredvid, går förbi kaffeautomaten och fyller den termos vi dagen till ära har med oss. Sätter oss på tunnelbanorna ut mot Akalla och hästarna där vi ikväll ska göra det här, i nedan nämnd ordning:

1. Lassa hö, fylla en skulle med en ny leverans av... ja, hö.
2. Mocka boxar.
3. Fixa foder, blötlägga betfor och lucern och måtta korn och hö och såna saker.
4. Borsta hästar.
5. Sadla och tränsa hästar.
6. Rida hästar. I regn, vad det verkar.
7. Mata hästar, kvällsmat vid halvnio.
8. Sätta oss på tunnelbanorna hemåt, mot söder igen.

Det kanske låter helt jävla skittråkigt men det känns bra, det känns som något jag behöver. Going back to my roots och allt det där.

För sedan är det ny dag och då är det filmpremiär av Låt Den Rätte Komma In och sedan är det installationsdag av trådlöst nätverk i hemmet och sedan är det helg och det är trettioårsfest och sedan är det söndag och The Moody Blues på Annexet och sedan är det måndag med Randy Crawford på Cirkus och sedan är det ny vecka och då kommer Håkan hit igen och jag, som officiellt har kommit över honom, tänker förstås vara där.

Så ja. Det rullar. Snabbare och snabbare och snabbare.

Blyg i natten

Igår när jag skulle sova var det väldigt blåsigt utanför. Det blåste så mycket att mina gamla och tunna fönsterrutor började knäppa. Eller om det var ramarna. Något knäppte, och det var kallt. När jag släckt min sänglampa hände något konstigt. En skum doft spreds i min lägenhet, en doft som påminde om ett smutsigt kylskåp eller en gammal plåt. Kunde det vara gas? Nej, gick upp och kollade, gasspisen avstängd. Gick runt som en blodhund och sniffade, var kom doften ifrån? Ventilerna? Kanske. Men mest bredvid sängen, där absolut inget som ens påminde om en smutsig kyl eller en gammal ungsplåt fanns.

Lösning: öppna fönster och sova med dubbla täcken.

Konsekvens av lösning: vakna halvfyra när två pundare / galningar i fyrtioårsåldern klättrade över staketen mellan de fyra innergårdar som möts vid min. Nivåskillnader, vassa pelare, inga stegar, vingliga byggen, gnisslande stänger, rasrisk och fallrisk; de var på väg från min gård och mot mina grannars. Pratade högt om hur mannen, som var den tjockare och klumpigare av dem, skulle kunna klättra över det höga staketet som dessutom var vingligt. Upprörd smög jag på dem genom mitt öppna fönster. Undrade om de var farliga och var på väg att göra inbrott. Tänkte att i så fall har världen aldrig skådat två mindre diskreta inbrottstjuvar. Undrade om jag borde ringa någon. Störningsjouren? Kom fram till att jag inte hade numret. Tanken att öppna käften och säga till dem att lugna ner sig slog mig inte för en enda sekund.

Sedan lade jag mig igen. Med stängda fönster. Tänkte att jag hellre blev ingasad än lyssnade vidare på galningarna på gårdens lilla klätterfärd. The things you do för att slippa öppna käften.

confession

Jag är oallmänbildad och det hatar jag. Jag är usel på historia till exempel, statusämnet nummer ett att vara duktig på. Jag vet inte riktigt varför det är så, jag är inte dum eller något, jag tror att jag bara kanske, när det begav sig och man hade sin chans att lära sig, inte brydde mig speciellt mycket. Det bästa jag visste när det handlade om prov och läxor i ämnen jag tyckte var tråkiga var att säga till pappa att jag inte fattade, få honom att bläddra igenom kapitlerna vi hade prov i och återberätta dem för mig med hans egna ord. En gång minns jag att han började med orden "alltså Carolina, nu var det ju såhär att XX inte började ur ett vakuum utan  du måste förstå att det låg XX bakom". En liten vakuum-metafor sådär på tisdagskvällen. Som jag snodde rakt in i provet och fick MVG eller åtminstone VG och alla var glada och nöjda. Det är bara det att jag är vuxen nu, och min pappa är död och skulle troligen inte ens om han levde känna för att återberätta vanliga saker folk känner till för mig i tid och otid. 

När jag tänker på sådana saker är jag så hemskt glad att människor som Wille finns. Med honom kan man ligga på en filt en sommardag och säga "ok, nu behöver jag lära mig lite om XX, kan du berätta lite om det." Och grejen är att vad man än sagt i stället för XX kan man ge sig satan på att Wille kan något om det. Oftast en massa. Och han berättar gärna och glatt det han vet, med egna ord, personlig touche och roligare än en faktabok någonsin skulle klarat. Idag: andra världskriget. 

20 oktober 2008

*nöjer sig med det lilla*

En sak som är bra är att lillfrida kommer börja rida i samma stall som jag rider. På en hästkompis till Sune. Lillfrida är urduktig på att rida förresten, har varit instruktör och tävlat svåra klasser. Så man kan säga att från och med imorgon har jag en personlig tränare. Och tills för några dagar sedan stod våra hästar Laban och Sune i grannstall, men nu har de flyttat ihop i samma stall. Det var en god nyhet. I övrigt suger det mesta.

Carozlyna säger:
god nyhet:
Carozlyna säger:
sune har redan flyttat!!!
frida säger:
åh!!
frida säger:
mycket god nyhet
Carozlyna säger:
rykta IHOP!
Carozlyna säger:
mocka IHOP!
frida säger:
jaaa
frida säger:
jaaaa
frida säger:
love this
Carozlyna säger:
jämföra bajskorvar och karleder osv. ihop.
Carozlyna säger:
kaffe i termos. ihop.
frida säger:
jaaa!

19 oktober 2008

Helt vanlig släktträff, part 2




Och sen öppnades det presenter och sen hölls en kurs i photoshop och man åt wallenbergare och sen åkte man hemåt sthlm igen. Inga konstigheter.

Nu, på tåget, berättar en tjej för en kille om något slags boot camp hon varit på i helgen. Hon berättar stolt om de långa och hårda 'fyspassen' och om något som heter 'grönpåse' och 'mp-soldater' och matbrist och förnedring och hallucinationer man fick av utmattningen. Hennes röst är monoton och vidrig att lyssna på. Som att hon vill förmedla att äsch, det där var väl inget särskilt, det där gör jag varje helg. Men det faktum att hon aldrig slutar prata om saken avslöjar henne.

Helt vanlig släktträff




Mormor berättar historien om en mask. Den fick hon när hon flög i afrika. Den ger tur, säger momor, men mamma som haft den hos sig på sistone har inte direkt märkt något. Lillebror provar lyckan. Kusin inte jätteimponerad.

I skogen




Här pratar vi omväxlande på engelska och svenska och barbara berättar här det osannolika faktumet att får inte har några teeth på övervåningen.

Igårdag

Igår var så fenomenalt perfekt och bra och mysigt. Jag mådde, av oklara orsaker, lite illa på dagen och Emelie kom förbi med hamburgare och Gossip Girl. Med öppna fönster och under ett täcke i sängen låg vi sedan, avsnitt efter avsnitt. Pratade lite mellan. Slängde på ytterligare ett avsnitt. Och ett till. Vid nio öppnade vi en flaska vin. Vid tio en till. Vid elva gick vi på inflyttningsfest på Bondegatan. Vid två åkte vi till Spy Bar där raringarna i Chapel Hill Crew spelade. Vid tre stod jag på ett bord och dansade. Vid fem över tre sade en vakt åt mig att komma ned. Vid kvart över klättrade jag upp igen. Och så höll vi på. Tills en taxi körde mig hela vägen hem och jag sov och jag vaknade och jag klädde på mig och jag åkte till Centralen och mötte upp en bror för att åka till en mor som fyllde år.

18 oktober 2008

Lördag




Got too much time to kill, get into bands and gangs

Det var väl klart att det där skulle hända förr eller senare men det var fan inte roligare för det och det började blåsa så himla mycket precis efteråt så jag fick vinden i ögonen och det var därför och bara därför dom rann. 

Min kusin förresten. Vilken jävla stjärna. Dyker upp oanmäld hos mig vid nio och spenderar sedan kvällen med mig och de mina. Berättar historier som är helt hisnande långt ifrån vår värld. Sen skvallrar vi om släkten förstås. Om våra systrar och mostrar och mormödrar och andra. 

Nu kommer lillfrida hit på frukost och Spung. Vi ska börja köra hela serien. Eventuellt kommer jag börja skriva trånande och kärt om Kim igen, it's been known to happen. Men jag hoppas jag är i ett annat stadie nu. När såna personligheter inte lockar och väcker räddainstinkten i mig. But god knows förresten. Johan Palm, det är ju inte direkt en chock att jag älskar honom. När han körde sticket i Beautiful Ones igår skrek jag rakt ut. Precis som tjejerna i publiken. Bara femton år äldre. 


17 oktober 2008

Min älskling du

Nej men det var väl inget speciellt direkt. Mer än att jag tänkte gå hem nu. Vänta på Emelie några timmar, äta några tiokronorsburgare. Kolla lite idol. Dricka lite vin. Gå på lite födelsedagsfest. Hänga på Love. Gå hem. Innan dess lyssnar jag mig nostalgisk på My Darling You. Please don't talk to me I fall in love so easily. Och Everything allright. Tycker det är lika jävla skitbra som den där vintern 2006 när allt var på ett helt annat sätt än idag.

My Morning Jacket

Om någon tänkt se dem nästnästa vecka så re-schedule genast. De ställer in.

The word's on the street and it's on the news

Det är hemskt fint väder ute idag. Och igår när jag efter stallet gick förbi posten och hämtade ut det där som hade kommit på den där avin som jag tappat bort visade det sig vara något av det finaste paket jag någonsin i hela mitt liv fått. Det är lite privat så jag ska inte berätta exakt vad det var tror jag. Men det handlade om en gammal vän, en mycket mycket kär person som jag av olika orsaker inte har så mycket kontakt med längre. Det var lite av en kärleksförklaring och ett bokslut och en sammanfattning och en genomgång och det var öppenhjärtigt och alldeles vansinnigt rörande. Jag struntade i middagen och låg i sängen och skrattade och grät och det hela resulterade i ett mycket, mycket långt brev. Det här med åtta timmars sömn fick vänta. Det finns viktigare saker.

Nu spelar radion min älsklingslåt igen. Jag tröttnar aldrig. I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you ni vet. Och jag börjar fundera på om idag inte är dagen då jag och Frida går till Örtagården och äter hemmalagad vegetarisk buffé. Det känns lite så.

Och sen vill jag tillägga att jag har ont i rumpan efter gårdagens träningspass och att jag gillar det. Att ha ont i rumpan.

Snart helg!

16 oktober 2008

Hemväg




Det här är så otroligt larvigt av mig, men jag skäms alltid jättemycket efter stallet på tunnelbanan hem. För att jag luktar häst. Jag har bytt om, har inga hästiga kläder på mig, men det liksom sitter i håret och huden och händerna och under naglarna. Och så sitter jag här och skäms. Tänker att jag hoppas ingen ska sätta sig bredvid, att jag stinker, att någon ska få en allergisk chock eller bara helt allmänt tro jag är en person som luktar stall till vardags. As if it matters. Jag skäms för att jag skäms. En mycket liten och töntig sida av mig, helt uppenbart. Och ännu fånigare är att min skam ökar ju närmare stan jag kommer. När jag bytt till gröna och åker över söder vill jag bara försvinna. Träffar jag någon jag känner dör jag. Typ så. Gotta skärpa mig va? Jo. För övrigt gick det så himla bra idag. Det börjar sätta sig, det här. Hur man gör. Hur man jobbar hästen. Såna saker. Skitmysigt. Men nu är jag trött och åtta timmars sömn here i come!

Morot. Gott.




Gud hör bön

Mutti

Min lilla mamma fyller år och vad köper man till en tant som inte behöver något eller säger sig vilja ha just något alls utom sockor i olika färger och former. Förutom sockor i olika färger och former alltså. Tips emottages tacksamt.

hösten kommer/kom/kommit

Ok, nu är det torsdag och jag är trött efter en helt vansinnig gårdag+natt och jag jobbar och jag ska sen åka ut till stallet och sen ska jag åka hem och sen ska jag sova minst åtta timmar och gud, det ska bli så skönt.

Igår berättade en trollkarl för mig att det finns en annan trollkarl som kan gå på vatten. Detta skulle jag vilja se med egna ögon. Tack.

15 oktober 2008

Jobbar




Oj oj oj nu har vi haft intervjuer hela dagen och nu är det snart slut och om saker går som jag vill, och det brukar de, så är jag på cirkus och last shadow puppets inom några timmar. Håll tummarna!

Två till:

I helgen måste jag se Bridesheadfilmen. MÅSTE. Vem vill gå med mig? Jag tänker lördag eftermiddag, Victoria. Om den nu haft premiär ännu. Tänker mig att den har det imorgon.

Sedan tycker jag att det är roligt att Lili & Susie-Susie är en av bidragsskaparna till Mellofesto 2009. Jag har sett dem på GLOBEN när jag var liten. Den första Globenkonserten jag gick på. Så gammal är jag.

Avi




Ameh hjälp. Längst in i mitt postfack hittas en avi om ett paket/skrymmande brev. Från den tredje oktober! Några dagar efter min trettioårsdag! Detta innebär att någon eventuellt kanske möjligtvis postat mig något till min födelsedag, som jag inte hämtat ut, inte sett och inte heller tackat för. Fy fan vad oartigt. Fy fan vad hemskt. Vill egentligen stanna hemma nu till klockan nio då uthämtningsstället öppnar, men vafan det går inte. Ska berätta en grej på jobbet prick tio. Sen måste jag gå ut med en viss trummis ikväll. Också jobb. Och imorrn efter jobbet måste jag rida. Kanske hinner jag hem till paketet då. Åh nyfikenheten och skämseln i kombination. En speciell känsla.

14 oktober 2008

MEN JAAAA!

Åh nu börjar jag grina av lycka. Kolla. Min FAVVOBOK. Som film. Vad tror ni? Vad säger dom?

Mvh,

Kan inte franska

Orkanpartyt inställt

Jag försökte verkligen komma in i Orkanpartyt ikväll men herregud det gick ju bara inte. Klas Östergen. Ditt språk, det finns ingen annan som slår det, du har det perfekta flytet och de vackraste meningarna och du porträtterar människor mer kärleksfullt och levande än någon annan men på senare tid har du blivit en farbror som skriver om gamla myter om Loke och Midgård och ärligt talat, ska vi prata postapokalyps finns det en viss fransman som gör det långt mycket mer rafflande. Jag är besviken. På mig som inte lyckas läsa dig och på dig som inte lyckas behålla mig. Ge mig Henry Morgan tillbaka. Ge mig nu.

Balans




Ramlösa har kommit på en fiffig ide och lanserat ett nytt vatten som smakar hembräntsgrogg. Namnet de valt är balans. Don't try this at home, kids. Hett tips.

Trollfrillan.




Såhär är det med min frisyr. Ena dagen är den för kort, sedan tänker man inte på den på några dagar eller kanske veckor, och sedan vaknar man en dag och den har helt självmant gått in i ett fluffigt och trolligt stadium. Jag gillar verkligen trolliga lookar, men den trolliga stilen bär en förvarning med sig: du är på gränsen nu. Snart vaknar du en morgon och trollet är borta och du ser alldeles förjävlig ut. Man ska inte låta sig luras av ett fluffigt troll. Man ska titta på det, plocka upp luren och inom två veckor ska man ha en tid hos hanna inbokad i kalendern. Nästa gång tror jag vi gör en lite sned grej med luggen men jämnar ut det här hiskeligt ojämna pa sidorna. Man får se.

Åh igen

Jo ett sista tjat bara. Om jag får tre barn ska de heta Built, To och Spill. I ovan nämnd ordning.

Jag har så sjukt mycket att göra hela tiden. Är det normalt? Orkar man hur länge som helst? Om sakerna man gör är liksom roliga men utmattande?

I och med detta klipp kan vi säga att det är färdigtjatat om de häringa BTS. Lovar.

Dröm




Så himla fint var det. Mamma hade stickat en nästan likadan som den pappa stickat. Lite mer gult fanns i den nya, och lite bättre passform. Det var en födelsedagspresent. Eftersom jag älskar pappas så himla mycket. Jag frågade hur länge hon jobbat på den, hon sa flera månader. Jag frågade vad den skulle kosta om hon skulle sälja den (ocharmig fråga, skulle ej ställt i verkligheten), hon sa tiotusen. Otroligt rart av henne. Vaknade rörd.

13 oktober 2008

You thought of everything but some things can't be thought

Det här är det sista inlägget där jag kommer tjata om Built To Spill på ett tag, så björn med mig tack. Jag är nämligen lätt euforisk och kommer inte kunna somna på en bra stund fast jag måste, fast jag har strupkramp och ska gå upp så tidigt att det fortfarande kommer vara mörkt, för jag ska träffa Lina på McDonalds och äta frukost klockan före åtta imorgon, hon ska ge mig sina mediciner för sin strupkramp, och jag ska bli frisk sen, men skit i det nu, jag tänkte liksom nyttja min rätt att skriva om vad jag vill och vad jag vill är Built To Spill som jag såg ikväll på Medis, min hatlokal nummer ett i Stockholm för övrigt. 

Publiken var your average blandning av skäggiga killar, glasögonprydda killar, mustaschkillar, killar med okammat hår och några mörkhåriga tjejer. Jag hörde till den senare kategorin. Medan förbandet, Infadels tror jag de hette och det spelar egentligen ingen roll för det var milt uttryckt inget att lägga på minnet, spelade pratade vi om publiker, olika utseenden till olika band osv. Att det är läskigt förutsägbart. Till Band Of Horses och Built To Spill får man skäggkillarna och kufarna och de som gillar militärkoftor. Jag gillar den publiken, jag känner mig som en del av den publiken, jag trivs bra bland skäggen, liksom. Skäggen är snälla. Skäggen är trogna sina band. Skäggen är eventuellt inte de i mina ögon hetaste, men vad gör det, jag är troligen inte den hetaste i skäggens ögon heller. Skitsamma. Vi gled in på andra typer av publiker och frågan kring vilken publik man trodde att man skulle vilja ligga med flest procent uppkom. Jag fick panik i samma sekund jag ställt frågan. Det var uppenbart att den som kläckte det bästa svaret skulle paxa hela den publiken. Febrilt började jag tänka på olika publiker. Håkan - för mycket småtjejer. AC/DC - för mycket hårdrockare. Där någonstans fastnade jag. Klämde ur mig att Bernspubliken kanske var snyggast ändå, fast man inte gillar att hänga på Berns själv. Då sade han det, som den självklaraste sak i världen klämde han ur sig bandet vars publik LÄTT innehåller flest liggbara personer, i vilkets hav man hittar både vicebarn och hipsters och popsnören och rockfolk och skäggmössor och dansskor och vernissageminglare och punkbarn som vuxit upp. Justice. Såklart. 

Jävla Emil, han förstörde halva min kväll. Jag kände mig så snuvad på konfekten och han log så belåtet åt att han snott hela Justices publik rakt framför ögonen på mig. Irriterad och som den dåliga förlorare jag är fortsatte jag tänka publiker långt efter att samtalsämnet var avslutat. Glasvegas, tänkte jag. The Strokes. Clap Your Hands Say Yeah. Men visste att jag låg i lä. Inget slår Justice publik. Inget jag kan komma på. Och till saken hör att jag bara vid ett tillfälle sett Justice och då inte för en sekund tänkte att publiken var speciellt het. Det är mer grejen, det är en sån bra gissning. Tycker jag. 

Sen började de spela. Och jag glömde allt vad liggbar publik hette. För där stod de, grungiga och skäggiga och lönnfeta och med tre gitarrer och en cello och en bas och ett trumset och plötligt var allt som i himlen. Som han SJUNGER. Och som de FÖRSVINNER in i de där långa gitarrpartierna som egentligen inte alls är sådant jag vanligtvis älskar men bara för att det är dom, bara för att det är så fantastiskt genialiskt vackert och mångdimensionellt och för att låtarna liksom växer och bultar och blir något annat än det de börjar i, för att de liksom fortfarande överraskar fast de är skitgamla, för det älskar jag Built To Spill och gud, jag tror jag har sett den bästa konsert jag någonsin i hela mitt liv har sett ikväll. Låtarna kom från Perfect From Now On och Keep It Like A Secret och någon enstaka från You In Reverse och förutom Made Up Dreams som var helt sjukt jävla fantastisk så var Velvet Waltz helt GAAAALEN. 


Randy described eternity




Allstå jag dör och vet ni, nu börjar i would hurt a fly. Tänk om dom kör skivan rakt av, i skivans ordning liksom? Fine by me. Jag smälter här. Hetta och passionerad musikkärlek helt vanligt bara.

Nu händer det väldigt snart




Nedräkning

Nu sitter jag här på golvet i min lägenhet och räknar ned. Snart snart börjar Built To Spill spela. Jag kommer dö av lycka, knall och fall. För övrigt har en mycket mystisk åkomma satt sig i min hals, nej min strupe, nej mitt adamsäpple: det krampar. Gör ont att äta och svälja. Men inte vanligt halsont. Strupont. Som strupmuskeln krampar. Lina hade samma förra veckan fast hela vägen ner i revbenen och lungorna, hon fick göra EKG och äta muskelavslappnande och ingen kom på vad det var. Och nu känner jag samma. Fan vad ont det gör.

Men det kommer icke stoppa mig från att se Built To Spill nu snart. No way. Uh-uh. Never. 

JD:
i wish i was there
CAROLYNA:
tonight i'm going to see built to spill
i'm so thrilled
i love them
JD:
me too i love them so much that i could never see them live
CAROLYNA:
i feel the opposite way
i can't die without having seen them
JD:
i'm so afraid i will be let down
those are the differences between us
CAROLYNA:
i dont care if i'm let down
if i'm not it's worth everything
if i am well then i am
i dont think i will be. he seems amazing live. his voice.
JD:
i'm listening now
thank god modest mouse went away
CAROLYNA:
my favourite song: made up dreams
i LOVE these lyrics:
hard to believe, that after all this time, that after all this i'm, still me
JD:
that's what i'm listening to!!!!!!!!!!
CAROLYNA:
good choice!!!!

Smygfotad på möte i jay-zs egen lilla keps.




Jonathan Johansson

Jo sen var det en annan grej. Jonathan Johansson. Han släpper debutskiva på Hybris i februari nästa år, men jättesnart är det dags för första singeln En hand i himlen och den är faktiskt, i mitt tycke, smått fantastisk. Så lyssna nu.

Made Up Dreams

På tal om Built To Spill då. Som jag ska se ikväll. Äntligen äntligen. De har gjort en låt som heter Made Up Dreams. Som går såhär. Låter såhär, alltså. Klick på länk. Nytt fönster. Kom tillbaka hit igen. Och lyssna nu. Lyssna på hur fantastisk jävla genialisk den är. Lyssna vad som händer efter en stund in i låten. Hur den ändrar karaktär och hur han sjunger. Och så de här texterna. Känn på dem. Känn hur det känns att säga dem, och lyssna hur det känns när han sjunger dem.

Hard to believe, that after all this time, that after all this I'm, still me.

No one wants to hear, what you dreamt about, unless you dreamt about them.

Don't let that stop you, just tell them anyway, and you can make it up, as you go.

Min gata




Oj hoppsan jag somnade halvtio igår. Helt sjukt tidigt om ni frågar mig. Så tidigt att jag vaknade en timme innan alarmet skulle gått, så tidigt att jag nu är på väg till fots till jobbet. Skitmycket att göra idag. Men sen, men sen hörni, då är det dags. Built to spill.