31 juli 2008

Mitt första getingbett



Jag blev av med min getingoskuld igår och är ju alltid något av en sorgsen upplevelse. Man sitter där, ren som en vit lilja, har aldrig upplevt det där hemska som folk pratar om. Hur ont det gör. Sen - pang - har det hänt och man är en av dem. Och det hela är naturligtvis inte ens hälften så smärtsamt som de säger, vardagssadisterna. Det kändes knappt. Minns samma känsla kring att knulla, tatuera mig, göra cellprov och bryta ett ben. Inget speciellt. Inte så ont. Inget att hetsa upp sig över.

Jag ska bli deras motståndare, vardagssadisterna. När jag gjort min första rotfyllning ska jag lugna er med att det inte var så farligt. Om jag föder barn ska jag göra detsamma.

För den som tycker att svullnaden, som trots allt är ganska imponerande, syns lite dåligt så kan man fokusera på mitten av vaden ungefär. Där finns den. Om än svårfångad på bild.

Back and slow

Tillbaka i staden med allt vad det innebär. Vad det innebär? Långpromenader med Lisa innan frukost, frukostmackor med ägg och kaviar, spenderar dagar med svettig nos i parallellästa böcke på bryggor och i parker, spenderar kvällar i detsamma om inte trenden bryts och man går till en vän med en balkong, till exempel Emelie, och dricker rosa drinkar innan man går till F12 (gillar inte det stället men gör ett undantag ikväll) och dansar till kära gamla Chapel-tjäjerna som har reunion bakom skivspelarna. Sånt gör man i stan en het vecka i juli-augusti. Inga konstigheter. Känner ingen direkt brådska tillbaka till jobbet, det gör jag inte.

30 juli 2008

Hästens mule




Den absolut lenaste finaste känslan av dem alla. Utan konkurrens.

Frukost i aulan




Att vara här på adelsö är förutom underbart även en jättebra fobiterapi. I vårt sovrum inatt, förutom tiotusen grader, några vårtbitare, nattfjärilar, myggor och SJU bålgetingar. Perfekt!

Läser mig äger ingen




Och tänker nu officiellt ge upp. Åttio sidor är ändå ett rättvist försök. Visst?

29 juli 2008

Utebio




Drink bok hängande matta




Resultatet




Min i mitten. Tjäjjig och romantisk med hästar och sånt.

Målarverkstad 2




Målarverkstad




Nästan framme




Och det bästa av allt.




Landet igen




Nu blev det adelsö och livets hårda. Jag körde hela vägen. Känsla nu: att vara hemma.

Semestersyssla 2

Idag när jag hade följt med Lina och Emelie som köpte två likadana cyklar gick jag med Lisa till Årstaviken. Där hittade vi en brygga som vi lade oss på. Badade lite. Läste lite. Pratade lite. Brände oss lite. Lyssnade på sommarpratare lite. Allt gick ganska sakta. Sedan bokade vi bord på Nyfiken Gul dit älskade personer kom och åt och drack vatten med oss. Till exempel Elias, underbara Elias. Och Emelie och Tobias och Lina och Erika och Wille och Håkan och Tobias och Edward. På Nyfiken Gul får man grilla sin egen mat. Det sämsta av två världar, resonerade Edward som tyckte att poängen med att gå ut och äta rimligtvis borde vara att man slapp laga maten själv. Jag höll med honom. I hate laga mat. Och handla mat och duka för mat och diska efter mat. Inget nytt under solen. Men gott var det. Sedan tog vi profilbilder på varandra att ha på telefonernas displayer när vi ringer och smsar och sedan gick jag och Elias hem till mig. Vi pratade om skuld och skam och besvikelse och bitterhet och otacksamhet och jag var den svaga och Elias var den kloka. Vi varvar den rollen, han och jag. Och klockan blev sen och han gick hem och nu ligger jag här och det är så hett att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Allt är liksom klibbigt. Och om mindre än sju timmar kommer ett visst borrljud väcka mig brutalt. Då ska jag väcka Lisa, med vanligt telefonljud, sen ska vi powerwalka med stegräknare. Sedan tar vi en bil med dåliga bromsar och åker ut till ett land. Oklart vems. Lisas på Muskö, mitt på Hölö eller Görans på Adelsö. Man får se.




28 juli 2008

Semestersyssla




Köpa cykel helt vanligt bara.

Noll. Sju. Noll. Noll. Pip.

Ok vi har ett problem. Borrarna på min gård. De där som börjar nollsjunollnoll som jag berättat tidigare om. De där som till förra veckan inte var ett riktigt problem eftersom nollsjunollnoll brukar jag ändå gå upp. Eller strax därefter. Men nu har jag semester. Orkar inte vakna nollsjunollnoll hela semestern. Till borrar som skallrar i väggar och öron. Det går inte. Måste åka bort en sväng. Vart ska jag?

27 juli 2008

Fortsättning på den spännande berättelsen om Gagnef

I alla fall. Jag kom av mig här nedan. Efter att vi sjungit ganska många sånger och dansat och ätit och druckit begav vi oss åter till festivalområdet. Den här gången stannade vi cirka två timmar innan vi insåg att det var med varandra vi hade roligast och gick hemåt igen. Väl hemma drack vi några ytterligare glas och sedan fick jag för mig att jag var arg/ledsen över en grej som någon sagt till någon annan och gick och lade mig i protest. Grät en självömkanstår också, den syntes på örngottet imorse i form av en svart mascarafläck och då skämdes jag och var lättad över att ingen visste på samma gång.

Gick och badade igen. Med Wille. Läste ut boken jag läst hela helgen (Det är bara bra tack) och grät ännu fler tårar för den var så hemskt sorglig i slutet. Brukar aldrig gråta till böcker och vill därför ge den ett ganska högt betyg. Alternativt var jag bara påverkad av sakers tillstånd, men skitsamma. Simmade lite mer med Wille och gick tillbaka till trädgården där gänget vaknat och det visade sig att min bil i princip var redo att åka. Snabbpackade, snabbstädade, åkte hemåt. Stannade i Borlänge och tittade på en urgammal och vacker kyrka. Lekte lite i kyrkan. Åkte vidare. Åt hästkorvsmacka på ett café vid dalälven. Åkte vidare. Kom hem.

Jag har semester nu.














Nu har jag skankat loss och nu är jag trött

Nu är jag hemma igen. Efter en härlig helg i Dalarna och Gagnef, som nog är en av de sötaste små städer eller byar jag någonsin besökt. Det finns en älv där, och det är ett böljande landskap med små gamla trähus och härbren och sådana där staket som är gjorda av pinnar som ligger snett och är ihopbundna av typ... rep. Orkar inte komma ihåg vad de kallas men landskapet liknade en midsommarnatt och sällskapet lämnade i princip inget att önska eller längta efter.

Vi bodde på en gård från 1500-talets slut som varit i en konstnärsfamiljs ägo i flera hundra år. Tills Britta-Nisse tog över, det är hon som har det nu. Gården hette Hampgården och där fanns sjutton sängplatser att hyra. De kostade hundra kronor per säng per natt, vilket kändes mer än humant. Vi installerade oss i fredags kväll. Samlades på det mjuka gräset och drack lite olika saker. Promenerade i skymningen till festivalen som kallar sig skankaloss (vad är skanka?) och i mina ögon inte var speciellt mycket att hänga i granen. Sjuhundra spänn och där fanns liksom ingenting. Två matställen vars köer ringlade sig så långa och hopplöst långsamma att man enbart stod ut för att man måste. Äta bör man annars dör man osv. En scen vid vattnet, en vid en dansbana. Idylliskt område egentligen, vid älven och en brygga. Håkan kom på den briljanta idén att hoppa i vattnet och jag var inte den som var den. I upphetsningen råkade jag kasta min klänning, som jag tagit av mig, i vattnet och stod snopet och såg hur min klänning flöt mot den blanka och svarta ytan, medans jag själv stod ovanför och var mer än bekvämt avklädd. Fick plocka ihop folks medhavda kläder för resten av första natten. Gick hem tidigt.

Vaknade till stekhet lördag. Halva gänget försvunnit till badplats jag inte visste hur man hittade till. Tog en promenad, frågade en man i en trädgård, fick instruktioner, hittade en liten tjärn och en brygga men inte mina vänner. Lade mig att läsa och bada och där blev jag kvar tills vännerna kom och gick och avlöste varandra. På eftermiddagen lämnade vi tjärnen för älven. Graderna i vattnet uppskattades till omkring 20, kanske ännu varmare. Det var enormt hett.

Grillkväll i trädgården sedan. Tre Bord-sångerna började hagla. Det är en för komplicerad sak att förklara men ungefär såhär låter det om oss när vi är igång.

25 juli 2008

Två timmar till semester

Sådärja. Men då sticker vi väl iväg då. Till Gagnef och Dalarna och härbret och myggorna. Det kan väl vara en bra och fin idé va? Något för mig?

Jo men vi säger så. Det får bli bra det här.

Något som heter Heliga familjen

Börjar snart på radjon. "Könet på hjärnan" är temat. Forskare ska tycka mot varandra. Inget nytt men ändå, gah, cannot leave radio these days.

Oj oj oj

Ring P1 i Pridetider. Det är så galet, så vansinnigt, så sinnessjukt. Folks åsikter! Folks idioti! Kvällstidningsfolk som tar det-bara-är-så-mentaliteten till heeeeelt nya höjder.

Det naturliga är att det är en man och en kvinna som skapar framtiden, det är det naturliga.


Det är en medicinsk biologisk grej som händer i fosterutvecklingen. Ungefär som att du kan bli vanskapt under fosterutvecklingen, du kan sakna en arm eller något sånt där. Jag har läst väldigt mycket om detta, både illustrerad vetenskap och kunskapskanalen. Man ska inte hålla på och tjafsa om det, det är en biologisk grej som inte går att åtgärda.


Men hallå Täppas om barnen får fel hormonpåslag då är det ju något fel!

24 juli 2008

Den lilla systern




Det finns även en liten syster i min lägenhet just nu. Hon ligger och läser min dagbok från när jag var tolv. Som hon är nu. Jag tvekade lite innan jag sade ja, där finns så mycket pinsamt och liksom ickeföredömligt, tex en tjej som bara bara och enbart bryr sig om killar och är olycklig över än den ena, än den andra av dem. Nu läser hon ett parti som handlar om hur förkrossad / svartsjuk / arg jag var när min pappa träffade min styvmamma. Högt. Eh. Kul syster. Fast det är ganska mysigt ändå. Hon är så himla söt min syrra. Läser med monoton röst och avbryter med små frågor. Tyckte du inte om disco eller? Hade du fått mens här eller? Blev du ihop med niklas nån gång?

Den förbjudna skon




Jag vill bara meddela att det finns ett par så kallade foppatofflor i min lägenhet just nu.

Uggla




Jag tycker att uggla är bra. Jättebra. Och het. Så, då har vi rett ut det en gång för alla.

Allt är bara bra, tack

Nu är det torsdag och jävlar i min lilla låda vad varmt det är ute. Idag kommer min syster hit. Tolv år har hon fyllt och nu ska hon på shoppingtur i Stockholm och därefter gå på Skansen och kolla på Amanda Jenssen och lite apor. Allt detta med sin konstiga storasyster, den av två som inte är blond och har två barn och man och jobbar inom friskvård och gillar att motionera. Den med lika ojämn frisyr som humör. Den som inte har en fyra på Kocksgatan utan en etta på Ölandsgatan där man får sova på soffan när man hälsar på. Jag vet inte om det låter som ett svarta-fåret-komplex som avslöjas här, jag vet inte heller om det i så fall är sant. Eller jo. Klart det är sant. Frågan är bara hur mycket. Skitsamma.

På tal om det började jag på en ny bok igår, den heter Allt är bara bra, tack. Moa Herngren heter författaren och jag tänker genast på Måns Herngren och Lena PH:s barn, heter inte det typ Moa Månfare? Kan det barnet vara gammalt nog att skriva en bok? Den handlar hur som helst om kärlek och obsession och fixering och passion och om en oförmåga att släppa taget om något som gör en illa men som man inbillar sig älska och vara det enda i hela världen som får en att leva upp, som får färgerna att skimra på riktigt och dagarna att kännas meningsfulla på riktigt osv. Om att betala höga pris, om att bli orättvist behandlad, om att fly in i en låtsasvärld med någon annan, en låtsasvärld som ser på pricken ut som den värld man vill leva i, om att påstå inför omvärlden men ändå inte erkänna för sig själv att det inte är på riktigt, om att välja fel om och om igen, om att se det hända men göra det ändå. Destruktiv kärlek antar jag. Eller klassiskt vanligt himla medberoendebeteende. Den är inte fantastiskt skriven, emellanåt rakt av sentimental, men den bränns och än en gång praktiserade jag denna morgon min nya finess: läsa och promenera samtidigt utan att krocka med träd/människa/bil.

Och imorgon klockan fyra börjar den. Min semester. Min resa till Gagnef och det stora tomma hål av kalenderdagar som därefter tornar upp sig. Min period av nowhere to go and nothing to do. Hästresan blev inte av. Kapstaden var för dyrt. New York har tillfälligt förlorat sin dragningskraft. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra. Eller jag vet vad jag vill men det går inte. Så jag kanske gör som alla andra som tillbringar sina semesterveckor i Stockholm. Hänger på Reimersholme och Långholmen och är jävligt noggrann med att berätta om det i min fejjastatus.

23 juli 2008

Och den ljusnande framtid är vår

Jag har hittat en hästkompis. Alltså en människa. Som gillar hästar. Det här låter så himla töntigt för en snart trettioåring att säga men jag är ju då liksom en gammal ridtjej. Som slutade rida när jag började gilla killar. Eller egentligen långt senare, jag slutade rida när jag var sexton och blev ihop med en kille som jag snart flyttade in hos och därefter levde samboliv med utan minsta plan på att hänga vidare ute på gården där min häst stod ensam och övergiven och först fick en medryttare och senare en ny ägare och senare ändå dog. Det kanske låter hjärtlöst men i'm telling you, det är exakt så det går till för 90% av alla hästtjejer out there. Man gillar hästar, man har en häst, man tränar och tävlar på hästrygg, man träffar killar, börjar gilla musik, börjar gå på fest, man tröttnar på häst.

Sen fyller man tjugofem och lite till och önskar att kroppen kunde se ut lite mer som när man var sexton men man kommer inte på en enda sport i hela världen man någonsin kan tänka sig att ägna sig åt och sen slår det en: JAVISSTJA, hästar! Och först gnäller man några år över att man inte har råd att bli medryttare på en häst och förresten är det rent principiellt också för det är ju faktiskt helt sinnessjukt att det ska KOSTA PENGAR att HJÄLPA en person med att motionera deras häst och att i SALA fick man minsann inga pengar för att låta någon rida på ens häst, snarare tvärtom, men sedan slutar man gnälla och hittar en hästkompis som också längtar efter att rida och man sätter in en annons på ett medryttarforum och sen, sen håller man bara tummarna.

Ungefär så går det till.

HÄRBRE

Det började med ett aldrig-i-livet, forsatte med ett men-kom-IGEN-är-ni-galna med tillägget jag VÄGRAR tälta, gick därifrån vidare till ett men-hallå-vad-ska-vi-DIT-att-göra för att slutligen, efter en hemskt lockade beskrivning av Tobias, landa i ett ok-ge-mig-en-jävla-bilplats-då-så-följer-jag-med. Och nu står vi här. På väg till hippiefestivalen Gagnef om bara några få dagar. Mina första semesterdagar, för övrigt. Ska spenderas i en (säkert) myggig skog på en festival där man inte känner igen banden och man hyr ett så kallat HÄRBRE att sova i, ett ord jag tills för 24 timmar sedan inte trodde fanns men som enligt wikipedia "är ett fristående mindre förrådshus eller visthus för förvaring av bondgårdens spannmål, kläder och diverse redskap, förekommer i nordeuropa" och ser ut såhär:












Fråga ett: vad har jag gett mig in på?

Fråga två: varför har barnen inga ansikten?

Fråga tre: hur är det på/i Gagnef?

Fråga fyra: ska man köpa myggstift?

22 juli 2008

RIDRESA!

Nu vet jag vad jag vill göra på min semester. Häst/ridresa i Rumänien/Transylvanien. Kostar typ 8000 ink helpension och häst. Annars Polen, eller Estland. Snälla följ med mig. Vi snackar nästa vecka nu.

21 juli 2008

Buffe heaven




Här hade vi ännu inte fattat att gubben skulle laga till maten vi valt ut så på tallriken närmast mig är saker råa. Även det som gärna hade fått vara tillagat. Men det löste sig sen. I magen. Närå.

La Zona och mongolian barbecue

Ikväll middag och bio. En bra måndag. Fyra dagar till semester.

La Zona handlar om ett gated community i Mexico City där den rika överklassen skapat sig en låtsasvärld innnanför murar där allt (=trygghet)går att köpa för pengar och man är safe så länge elen funkar och med den övervakningskamerorna. Eftersom polisen är korrumperad finns, helt logiskt, ett slags neighbourhood watch som närmast liknas vid en gerilla där hemliga möten hålls, egna lagar skapas, en för alla alla för en, minoriteten lägger sig för majoritetens beslut och såna saker råder. Och så händer det där som inte får hända och en sextonårig pojke från slummen blir inlåst efter ett inbrott och jakten och paranojan tar sin början. Jag gillade den verkligen, den påminde lite om Ian McEwans historier i det att det kändes som att gränsen mellan gott/ont, moraliskt/omoraliskt var hårfin och ibland liksom vald/ovald av bara slumpen och omständigheterna. Eller hur the good guys gör the worst things och tvärtom. Och hur en sak, en liten skitgrej, får konsekvenser och ringar på vatten och dominoeffekt och gud vad dåligt jag beskriver den men skitsamma, det var en bra film, en osentimental och rå historia som inte precis fick en ett tro på mänskligheten. Filmbolag: Nonstop Entertainment, mitt gamla jobb, heja Jakob och co, vad bra de blivit på att köpa in film.

Men det var inte det jag ville berätta. Jag har ikväll även provat det här MONGOLIAN BARBECUE som ligger i korsningen Tegnérgatan och Birger Jarlsgatan, ett ställe man går förbi och tänker wow vad turistigt och sen tänker man inte mer på det. Dit gick jag idag. Och alltså kalla mig white trash men jesus vilket himmelrike. Där fanns liksom allt. I BUFFÉ-form. Sushi som buffé. Olika råa köttsaker som buffé. Många olika grönsaker och woksaker som buffé. Man plockade ihop sin tallrik och lämnade den till en argsint man som stekte på allting och kryddade det med olika sorters såser. Och inte nog med det, där fanns även all möjlig friterad mat à la räkor och crabfish och något annat jag inte minns och såna där knyten som jag inte heller minns vad de heter och vårrullar och friterade bananer och glassbuffé och olika sorters frukter och ja ni hör ju själva. Jag rullade från restaurangen till biografen. Sen rullade jag hela vägen hem. Och nu ligger jag här. Mumintrollsformad.

Harry King

Jag vet inte varför jag tycker det här är så hysteriskt roligt, kanske eftersom det lika gärna hade kunnat vara jag, eller för att det är en av mina topplåtar i hela denna värld, men ok. Sundsvalls Tidningar skulle alltså recensera Håkans konsert förra helgen och recensenten som skulle beskriva vad som hände när Daniel "Hurricane" Gilbert gick på scenen missuppfattade hans namn och valde att kalla honom Harry King. Det rimmar ju nästan på Hurricane. Och så blev det såhär.

Drama på Östermalm

Om jag hade varit lite mer av en uppmärksam typ hade jag eventuellt kunnat hjälpa till med det här värdetransportrånet som just skedde utanför mitt jobb, prick när jag och Frida gick förbi på väg till Fältan för att köpa mat på världens troligen sämsta restaurang - Stockholm glass och pastahus. Men nu är jag alltså inte det. Uppmärksam. Det är mycket synd.

Ännu en båt man vill hoppa på




Den här har väldigt många rep och snören. Heter det segelbåt även i denna size? Skitsamma, det ser hur som helst mysigt ut att vara där. På SEA CLOUD.

20 juli 2008

Simone och jag

Jag läser Åsa Mobergs "Simone och jag" och fascineras och blir upprörd och förvånad om vartannat. De Beauvoirs förhållande med Sartre - vilken RÖRA. Och vilket svin han verkar ha varit. Och hon, som aldrig erkände sina lesbiska förhållanden när hon levde, som var uppenbart manodepressiv men/och alltid hävdade att hon var skapt och programmerad för lycka men kände det som att hon var sakta döende från att hon var tretton år gammal (hej döds/åldringsångest), hon som påstod att hon trivdes ypperligt i hennes och Sartres obundna arrangemang som lovers/soulmates men som i brev och skönlitterära böcker beskriver en svartsjuka och sorg hon aldrig i verkligheten erkände, hon som drog största lasset vid skapandet av en tidning eftersom Sartre var bortrest och förälskad men ändå skulle komma hem och lägga "sista handen" på och då dedikerade tidningen till älskarinnan (hat), hon är liksom vår förgrundsperson inom den moderna feminismen och man ba OUCH. Det betyder aj.

Savanntema 3




Savanntema 2




Savanntema 1




Så går en dag från våra liv osv.

Jag är kvar i skogen, hos mamma, med mormor, i skogen där huset har öppen planyta och det är giraffer och elefanter i olika material och former vartän man vänder blicken. Mammas kille är pilot och någonstans under sina yrkesverksamma år runt över världen har han snöat in på det här med elefanter. Och saker gjorda i mörkt trä. Jag vet inte ens om det finns ett ord att beskriva stilen med men det spelar ingen roll, jag förklarar ju såhär. Elefanter. Mörkt trä. Giraffer. Savanntema.

Det är ovanligt trevligt att vara här. Mormor är näst intill harmonisk och sakerna hon berättar är inte lika maniska som vanligt. Till exempel historien om hur hon frågade en veterinär om hon också kunde få en sån där spruta som man somnar in av har vi sluppit. Hon verkar glad. Och mamma är fin också. Hade skurat hela källarvånigen inför min ankomst igår, för att hon vet att skulle jag någonsin hitta en spindel i sängen (har hänt en gång) kommer jag inte återvända och sova kvar ever again. Katterna hänger runt våra knän och fötter och hunden ligger på ett skuggigt ställe och flämtar. Snart ska vi sticka till en golfbana och äta lunch, sedan kör jag mormor tillbaka till stan och snart börjar min sista arbetsvecka innan semestern.

Jag mår bra tack.

19 juli 2008

Siwan




Här sitter mormor och kollar på minnenas television på råhög volym. Siw malmquist är gäst i något gammalt frågeprogram från åttiotalet. Jag älskar siwan. Hon är en av de roligaste jag vet. Hon och schyman.

Salladsansvarig




Jag övar mig fortfarande på min nya mobil, som har ett alldeles speciellt tangentbord som gör att det tar all världens TIIIID för mig att författa ens det minsta lilla sms. Hur som helst. Efter en skitlång natt där både en underbar daniel johnston, indigo riche berns bla bla bla ingick, vaknade jag idag till ljudet av min nya väckningssignal, tog mitt pick och pack och stack till lidingö för att hämta mormor och ta med henne på bilutflykt. Hon envisades med att köra första sträckan men när ett antal bilar tutat och tvingat in henne i vägrenen då hon körde cirka 60 km i timmen för långsamt satte jag ned foten och tog över ratten. Och åkte väldigt vilse. På en väg jag kört hundratals gånger, nämlgien den som går till min mor i skogen. Till slut kom vi fram och nu dricker vi en melondrink och jag har lagat en sallad. Mamma ber mig akktid göra just salladen. Hon tycker, och det har hon alldeles rätt i, att jag är hopplös i köket och att det enda jag duger till är att göra sallad. Och jag säger visst, inte mig emot. Sen gettar jag down to business.

Test




Testar lite ba och om det här funkar kan jag nu mobilblogga från nya telefonen och det tackar vi i så fall Eff för.

18 juli 2008

Ny telefon

Jag har fått en ny telefon idag. En fin men krånglig en. Den heter Sony Ericsson P1i och verkar vara en väldigt avancerad sak. Dock verkar den inte gå att ansluta till blogger, vilket innebär goodbye till mobilblogga. Det är lite synd. Men kanske har jag fel. Hoppas det. Det kan väl någon berätta för mig i så fall?

Nu hemgång. Sen Johnston. True Love Will Find Me In The End. I'll Find Out Who Is My Friend. Don't Be Scared I Know I Will. But Don't Give Up Until. True Love Will Find Me In The End.

Puss.

Listen up and I'll tell a story

MEN HURRA. Ikväll spelar Daniel Johnston på Berns och jag, jag är där.

Framtiden

Något mystiskt har skett. Någon har satt in 500 kr på mitt konto. Jag har nu råd med både lunch och kanske även en kvällsaktivitet. Jag har ingen aning om vem min välgörare är men jag bockar och bugar och tackar och av bara farten ringde jag min tokiga mormor och bestämde dejt imorgon klockan två och då tar vi bilen och åker på utflykt till skogarna utanför uppsala och på söndag går vi på Mamma Mia fast vi båda har sett den och gråtit ögonen ur oss. Det här blir bra det.

Förresten tittade jag på lägenhetsannonser på vägen till jobbet idag. Det är lite som att surfa på flygbiljetter, man börjar fantisera om saker som inte kommer hända precis just nu men kanske sen. Och om jag får välja ska jag förr eller senare bo på Metargatan. Det är Stockholms finaste gata, på en höjd vid en park precis bakom Ringvägen. Det är alldeles tyst där. Husen bildar en slags ring och det är gräsmattor och hängmattor och burspråk i fönstren och stora gatlyktor som känns som från tusen år sedan. Eller ok hundra. Carolina + Metargatan = framtiden.




17 juli 2008

Fear of missing out, men vafan.



Först ösregn, sen stekhetta i sol. Sen ösregn igen. Och svarta himlar. Och så håller det på. Juli i Sverige. Twotusandejt. Prickade in solen på hemvägen från jobbet, svettades och suckade, hamnade hos mitt ex, eller ex-ex för att vara alldeles korrekt. Han ska snart ha barn och det är ganska konstigt att tänka på, men fint, och i hans lägenhet står fortfarande en säng han fick av min faster en gång. Jag har försökt göra mig av med den i flera år, sade han och förklarade att den är för mjuk och förresten ska han ändå flytta ihop med hon som han ska ha barn med nu alldeles snart, ett skorpionbarn blir det, det bästa av stjärntecken, det bästa av barn säkert också. Efter en stund gick jag hem igen och då brakade helvetet loss, eller regnet kom och himlen blev svart igen och nu ljuger jag för det var inte exakt ett helvete - promenaden tog två minuter och jag hann knappt bli blöt. Alla mina vänner är på middag och kalas hos lina och jag undrar hur dom har det och önskar jag var där men nu blev det såhär för jag var trött och senast jag var ensam en endaste liten kväll var för två veckor sedan. Det har varit usa-besök hit och festligheter dit. Arenakonserter hit och husmansmiddagar dit. No time for me. Så jag blev här. Hemma. I sängen som vanligt när jag är här. Älskar min säng. Den är inte för mjuk. Jag planerar min trettioårsfest nu, skriver inbjudningar och bokar bussar och jo, jag tror minsann den kommer bli någonting alldeles extra speciellt. Farlig tanke jag vet, men det känns så. Imorgon bitti får det inte regna för jag ska gå till jobbet för jag har fortfarande inga pengar att köpa remsa för och ingen formuleringsförmåga heller för den delen. Godnatt.

Jaha men då vet vi det då

Usch jag hittade ett kort på fejjan idag, på mig vid min stuga. Får urdåliga vibbar. Längtar inte tillbaka alls. Kolla vad sned den är, stugan. Och tänk på alla fästingar. Och tjackpundaren på midsommar. Och bajset i handfatet. Och misären utan internet och krisen i skallen då. Och galna kattgrannen och ensamheten som var helt vidrig när den låg i så tät anslutning till så många andras ensamhet precis bredvid. Och undanflykterna att åka in till stan igen. Och den fuktiga luften om nätterna. Och alla regnskurar och leran på golvet inomhus. Och lukten på gemensamma toaletterna och BLÄ i don't ever wanna go back.

Regn och annat

Nu öppnar sig himlen igen, den har tagit för vana att göra det några gånger om dagen på sistone. Sådär så att regndropparna inte ser ut som droppar utan som raka streck, en rak linje från molnen ned till marken. Och jag myser, gud vad jag myser, här på kontoret där precis i denna sekund ytterligare en kollega sticker in sitt huvud och säger hejdå, nu går jag på semester. Hejdå, säger jag och försöker att inte hånle och snegla utåt samtidigt. Ha det så fint. Säger jag. Och tänker på min bok som jag läser, jag läste hela vägen till jobbet idag, läste gående och gick inte in i en enda vägg, stolpe eller människa. Simone och jag heter den och Åsa Moberg har skrivit den. Den är gammal, begagnad och gulnad och trots att den är lånad får man vika i den, bända upp ryggen och andra saker jag tycker om att göra med böcker. Jag hatar böcker som ser olästa ut, hatar att låna böcker med fläckfria omslag, ovikta sidor och raka ryggar. Känner mig hämmad med dem, som att jag tar en oskuld som inte bör tas om jag läser lite för vårdslöst och tar med mig dem i väskan eller lägger ifrån mig dem uppslagna på bordet bredvid sängen. Nu slutar det regna. Hoppas det fortsätter vara uppehåll för Elias spelar ikväll, utomhus under en ek som folk tydligen ska veta var den ligger eftersom adressen som anges är Under eken, Djurgården. Det kanske bara finns en. Själv vill jag ha uppehåll eftersom jag inte ens har råd med en bussbiljett hem. Åtta dagar till lön idag. Just snyggt.