31 december 2009

Snart nytt

Jaha, tiden flyger när man har roligt. Och när man får UVI och när man får magsjuka. Men sen sist har jag träffat Kakans storebror för första gången, han var stor och broderlig och hade jätteblåa ögon. Och så har jag köpt en hälsovåg, det är en våg som berättar inte bara vad man väger utan också hur mycket vatten man har i kroppen (jag: för MYCKET!?) och hur mycket fett och muskler och ben. Mycket spännande. Roligast att jag har helt okej mycket muskler enligt vågen, bara lite mindre än till exempel Kakan som ju faktiskt i verkligheten är starkare än jag. Ps jag gjorde åtta armhävningar härom morgonen, på knäna, med böjd rygg, höll på att dööööö.

Ikväll blir det fest på Södra teatern. Vet inte hur det ska gå till med tanke på att det inte ens var tolv timmar jag låg skakande på mitt toalettgolv men jag tar det i stillsam takt. Åt två rostmackor nyss och det gick bra. Succé.

29 december 2009

Öppet meddelande till mitt fadderbarn Fanny

1. Adda mig på fejjan.
2. I got news for you.

Öppet meddelande till alla andra:

Filmen om Keats var helt okej! Typisk jullovsfilm. Tips.

den här snubben har jag spanat in ett tag nu

Det här är bruden jag är kär i:

underställ: på

Bli aldrig som jaaaaag

Okej det var alltså slask och regn igår när jag gick och lade mig. Nu är det minus nio grader, säger min dator. Det är ju helt sjuuuukt kallt. Och jag måste gå utanför dörren typ NU! Innan jag ens vaknat ordentligt! För att rida i ett - tydligen - iskallt ridhus! Hallå Carolina hur tänkte vi när vi bestämde lovaktiviteter?

På tal om stiltjen och självhatet i att inte göra något av värde med sin tid så började jag klockan ett inatt läsa en bok. Som jag läste ut, ser man på. Klanerna i Palos Verdos, av Joy Nicholson, om högstadietid och att vara missförstådd och ratad av människor i skolan, om föräldrar som skiljer sig och den enes djupa depression, om första ligget och första kärleken och, tja, surfing. Den var helt okej. Lyckades ändå inte väga upp känslan av att igår var en kväll som bäst sammafattas med orden är det här allt det blir så dör jag.

Stiltje. Förbannad stiltje.

Idag när jag gick med Martin och Lina i slasket på Götgatan kände jag mig som ett djur, ett understimulerat djur som ville trampa snabbt i förväg och liksom göra av med energi på något eller hitta stimulans eller vad som helst, jag kände mig som en hund eller nervös häst, en sådan som man på beskrivningen skulle säga "det här är inte för nybörjare, den måste ha massor med motion och stimulans och hårda regler och tydliga gränser". Förstår ni vad jag menar? Jag menar att jag är så jävla dålig på att ta det lugnt och idag, att promenera sakta mellan Hornstull och Slussen och sedan se en nästan tre timmar lång film av Haneke som jag bara tyckte var ganska bra, att efter filmen gå hem och that was all today, det räcker inte. Jag ville trötta ut mig med något! Ge mig själv ett intryck eller springa mig utmattad eller slå på en sandsäck eller jag vet inte. Bara något. Det är ledigt och jag är stressad, kan man tänka sig. Jag vill göra tio saker till men jag vet inte vad, jag vill inte vara full och jag kan inte vara bakfull imorgon för jag ska rida, en för övrigt exakt sådan häst som jag kände mig som fast människa idag, en nervös som har nerver på utsidan och liksom hittar på faror av ingenting bara för att hjärnan är så jävla understimulerad. Sån är jag. Jag är min häst. Eller en sån hund man inte rekommenderar till nybörjare. Jag måste börja springa igen, haha att jag skriver "igen" eftersom jag bara sprungit tre gånger på tio år, jag kanske ska gå och simma i mellandagarna, jag kanske borde gå svinlånga promenader, jag borde göra NÅGOT för såhär rastlös är fan inte sunt att vara. Nu är alla mina kompisar antingen i sina hemstäder eller ute på krogen. Och jag gjorde fem armhävningar i morse men jag orkar inte mer, jag är så svag någonstans som är avgörande för armhävningar, det är pinsamt men det är sant. Och jag är så understimulerad. Och ändå låter jag mitt hem förfalla, jag har inte gjort ett jota ikväll. Legat framför datorn och tittat på världens bästa program om schimpanser men ändå, så jävla tråååååkigt. Ge mig nåt som tar mig någonstans. Liksom.

28 december 2009

And we're back

Ja men sådär då. Då kom dagen när julen var över och jag är tillbaka i Stockholm och dessutom, som grädde på moset, är ledig i sju långa dagar. Älskar livet. Under de senaste fem dagarna har alltså följande skett:

- Ett knappt dygn hos Kakans fina familj på Gudö. Underbart, förutom förlust i Monopol och påföljande råilska.
- En kväll hos syster med familj i Täby Kyrkby. Fint det med, men matlust hade jag icke, och missade julbordet gjorde jag i princip. Min bror var tomte, barnen var många, jag färgade min blonda systers hår.
- Ett dygn i skogen hos mamma. Vitt överallt och rådjur på tomten på morgonen. God mat, fina presenter tex ett nytt täcke och en hemmastickad tröja.
- Hemkomst till Stockholm och spelkväll hos Emelie med påföljande vända på Kåken. Har inte varit på Kåken på ett halvår. Har inte varit ute pÅ STAN på ett halvår. Typiskt nog träffade jag Linus och Jimmy från Sala på Kåken så jag tror inte jag interagerade med en enda annan person. Aja. Så blev det.
- Spelat dessa spel: Monopol, Qoute Svenska Språket x2, TP x 2, Master of Music (?), Rummy. Förlust i samtliga, vilket i sig är en bedrift. Let's move on.
- Försökt få se Avatar men slutsåld salong sade nej.
- Ätit brunch på Mosebacke. Gillade allt som fanns på tallrikarna, kvantiteten var god, idéerna likaså, men innehållet kändes... torrt och lite snuskigt.

Nu ska jag vara ledig ett tag. Och rida lite häst. Och kanske se Hanekes nya film. fira lite nyår. Och klippa lite lugg. Sen får man se.

26 december 2009

Påminn mig att aldrig byta profilbild på fejjan

mammas stickande julklapp

Sjung vackert om kärlek ändå

Min bror har fått ett spel (av mig, se nedan) som handlar om svenska språket. Man ska bland annat fylla i andra halvan av bevingade ord typ "Jag tänker, alltså..." eller "Släpp fångarna loss..." eller "Den som gräver en grop..." osv. Den kategorin är jag bäst på. Kanske för att det är skitenkla citat, kanske för att jag kan många. I alla fall. Idag fick jag den här "Jag köpte min kärlek för pengar..." och satte den på en gång utan att komma på vilken poet det var som skrivit det. Googlade och det var Fröding. Och den är ju jättefin och jättesorglig och då blev jag tvungen att läsa på lite om hans liv, denne Fröding. Och AJJE, sorgligt det med. Mycket vackert i alla fall. Så nu tänker jag, för första och förhoppningsvis sista gången i den här bloggens historia, klistra in ett stycke klassisk gammal dikt:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.


25 december 2009

I skogen kollar man i album:










Christmas Schmarrol

One down, two to go. Jag sitter på ett tåg nu, vet inte vilket i ordningen under de senaste två dygnen. Julen är halvvägs igenom och det är nu bara ett stopp kvar: mamma. I skogen. Där stannar jag två nätter och sedan är vi klara. Bredvid mig på tåget sitter tre finniga tonårskillar, de verkar ha samma mamma (som varandra, inte som mig) och olika fäder. De berättar om sina julaftnar och vad de fått. Skojar om en matvåg som en av dem ska väga sitt kokain på. Den andre fick ett skjutmått. Vad är ett skjutmått, undrar jag men lägger mig inte i. Han heter Benny. Benny. Jag funderar på vilken mammatyp som döper sin yngste son till Benny och jag är full av fördomar.

Mittemot mig: min bror. Hans flickvän firade med en av mina familjer igår, det gick bra, hon är snäll, vi pratade mycket om hästar. Nu är hon på väg till Norrland och han är på väg till skogen, med mig. Min bror är bättre på distans än jag är, har alltid varit, han tar inte saker så hårt, har aldrig gjort. På nyår ska jag följa med honom på en champagnelunch. Det ska bli fint.

Det verkar som alla tonårskillarna har fått biocheckar i julklapp. En av dem har fått en spikmatta. (Insert heavy laughing från de andra två, inklusive Benny). Jag har fått ett par ridhandskar och en brödrost. Bland annat. Posten tappade bort min viktigaste julklapp, en parfym som jag köpt till Kakan, jag trodde jag var smart när jag köpte allt över internet men det fick jag ångra. Man vet fortfarande inte var den finns. På kvällen innan julafton tvingade jag in honom på ett Åhléns för att spraya lite av den på sina handleder. Så att han åtminstone skulle känna vad han kommer att få. Han var motvillig men gjorde det. Det luktar gott om den. Sedan åkte vi till hans föräldrar. Jag älskar dem, de är fantastiska.

Vi spelade Monopol kvällen innan julafton. Bara jag och Kakan. Det var ett stort misstag och jag tror vi gjorde det bara för att han ville se hur dålig förlorare jag är. Det fick han också. Och till skillnad från många andra så tog han tillfället i akt att retas och hånas och driva med mig, i hans familjs hus, framför hans mamma, jag hade ingen riktig möjlighet att bita ifrån. Kunde inte somna på hela natten sedan. Ilskan. Hettan. Sov två timmar och vaknade lite nedstämd. Inte över Monopol (although: fortfarande arg). Åkte bussar och tåg till familj nummer två.

Om cirka två minuter blir det Märsta, säger konduktören nu. Sen blir det Knivsta, det vet jag av gammal erfarenhet. Sen blir det uppsala och sen blir det skogen och mamma och hunden och katterna och granen och julklappar, jag vet vad jag ska få. Ett täcke. Ett till täcke, så att vi kan ha ett varsitt hemma hos mig när vi sover, inte jag och mamma. Min bror ska få ett spel av mig som han själv igår gav till vår styvmamma, lite förvirring uppstod och jag avslöjade mig. Vi spelade det och jag kom sist. Ilskan inte lika stor som dagen innan. Men ändå. Värdelöst.

Jag bar min systers nya bebis på armen i tio minuter och jag har träningsvärk idag. Jag har fortfarande träningsvärk efter ridningen förra lördagen. På tisdag går jag på det igen. Och nästa söndag. Då ska jag hoppa för första gången på femton år. Längtar/fruktar.

Jag undrar hur mina kompisar har det. Facebook berättar en del. Frida åker skidor idag och Lina går på bio. Lillis är med fantastiska Lillisfamiljen i Piteå. Elias ska ha julkonsert i Falun. Erika är i Bangladesh. Nu är jag i Knivsta, det står en bock gjord av gran här. Detta får bli slutet på en ganska lång och ganska meningslös rapport från julen 2009.

Oj, ps! Bennys mobilsignal är Ratatat, wild cat. Benny hoppar nu upp några snäpp på min stege. Go Benny. Ds.

23 december 2009

Söderfamiljen

Söderfamiljen alltså. Jag är delad. Skrattar ibland åt den och tycker den är närmast briljant men ibland känns det så... trött, och som att jag ser den där glasögonprydde tjockbågade reklamaren som sitter och känner sig jävligt mycket som Killinggänget gjorde på nittiotalet framför mig. Känner för att starta en klichéblogg om honom och sen blir allt bara meta meta meta. Och nu undrar Resumé vem som skriver den. Jag tycker inte det spelar någon roll. Lika lite roll som huruvida Sarah var på riktigt eller James Frey verkligen hade suttit på rehab. Den är underhållande, det räcker för mig. Och med detta superintelligenta inlägg så sätter jag på autosvaret på datorn, packar ihop det sista och beger mig hemåt, mot tusen tågresor och familjer och mat, mat, mat.

Rörigt i juletid

Vilken jävla ynklig vecka jag har haft. Mina ögon står ut som frallor av all självömkansgråt jag ägnat mig åt, har lagt till fem år på mitt utseende and it's not flattering kan jag lova. Igår och i förrgår kunde jag inte träffa folk, jag var liksom värkande och gjorde allt värre genom isolering, genom att köpa en jävla julskinka och äta med senap och vörtbröd och cheddarost i min ensamhet hemma. Cried a river över nästan ingenting. För det blir så svårt ibland, det här med jul och traditioner och utanförkänsla och ensamhetsdito, för mig. Sammanhangslösheten, det är nu den kommer, det är nu den smäller till. Och jag känner mig så bortskämd och överdramatisk som blir ledsen men det kan inte hjälpas, jag bara blir det, minsta motgång gör ondare än ondast och jag har liksom ingen hud.

Jag gillade också julen förut. Jag var också ett barn som längtade till kvällen innan när man skulle göra skinkan och klä granen och om det var snö ute vid jul jublade jag lika högt som alla andra. Jag bakade också lussebullar med en mamma och pepparkakshus med en pappa. Jag gillade att köpa julklappar och skriva rim. Jag längtade så att jag blev alldeles varm inombords. Jag hade också traditioner, och om alla inblandade hade levt och fortsatt att vara tillsammans så hade jag också varit en av er som längtar idag, som myser och sitter på tåg mot era familjer och ser fram emot helgen. Jag hade så gärna känt så också, jag är avundsjuk på er och jag skäms för att jag är det.

Men grejen är ju den, och den är nog densamma för de flesta som fått sina familjeförhållanden rubbade i form av uppbrott eller död, att traditionerna blir så hemskt jobbiga när man inte längre kan bevara dem såsom man hade dem, så man ville ha dem. Allt blir i stället en enda stor upplevelse av exkluderande. Att vara utanför, att inte dela en allmän känsla, att knappt kunna med att dela alla andras glädje. Och min familj, min fina brokiga familj, jag älskar dem ju, jag älskar alla som är kvar, men det är inte samma sak. Det är resor och samvetskval och fördelningar av tid mellan de olika familjehalvor jag har kvar, men navet finns inte längre, pappan finns inte där mer och vare sig jag vill det eller inte så känns allt vi gör nu som alldeles för små plåster på alldeles för gapande hål.

Vi samlas på det ena stället ena dagen. Försöker göra så att de yngre i familjen har det bra, får många klappar, hittar och upplever sina egna traditioner, vi är väl medvetna om att bara för att vi är tomma så ska det inte färgas över på de yngre. Sedan samlas vi på det andra stället andra dagen. Där finns det alldeles för mycket mat för bara tre personer att äta upp, vi kommer inte ens halvvägs, vi äter och äter och äter och när vi har ätit så att vi nästan spricker tar vi oss lite kaffe och tårta och gröt och kakor. Sedan äter vi igen, för vi får dåligt samvete av all mat som någon stått och lagat för att kompensera det vi inte längre har. Och när det blir tyst sen, då blir jag ledsen, och när jag blir ledsen skäms jag för att jag blir ledsen, och när jag skäms för att jag blir ledsen smyger jag ut i buskarna och "ringer någon" och gråter. Det är hemskt bortskämt att inte kunna uppskatta de som faktiskt finns kvar, och jag skäms över det, men den här enda perioden på året blir liksom... tom. Den blir påtaglig, för samtidigt som människor omkring mig längtar och njuter så smyger jag in i ett rörigt känslokaos bestående av lika delar skuldkänslor och sorg och irritation och avund och vilja att fastforwarda tiden och vakna den 27:e och låta det vara över.

Men i alla fall. Det är bara ena sidan av det. Andra sidan är att jag är glad att jag ska få vara ledig en vecka, glad att jag ska få fika på dagtid (!) med mina kompisar som också är lediga, glad att jag ska hälsa på min killes familj och vara en kväll i en kärnfamilj där pappan finns och mamman också och ingen är traumatiserad och alla är peppade, glad att jag har två ridlektioner under mellandagarna och glad att träffa min egen utspridda familj. Trots allt. Det ska bli fint, det är inte så sorgligt som jag gjort det till under de sista dagarna, det är bara lite rörigt såhär i juletid.

22 december 2009

skissar på julen

För Lydia

Det var nästan två år sedan nu, som jag läste Maken av Gun-Britt Sundström och älskade den, älskade den tydligen mycket mer än jag minns i efterhand, för såhär lyriskt skrev jag då, och när jag läser det jag citerade då håller jag med mig själv, igen, den är älskvärd, Maken. Nu har jag, efter Modernistas fantastiska rea förra helgen, köpt och gett mig på För Lydia, en bok jag velat läsa länge, Gun-Britt Sundströms omarbetning av Den allvarsamma leken, ur Lydias perspektiv, ur perspektivet av kvinnan som i förordet till Den allvarsamma leken beksrivs som ett "litet kvinnligt rofdjur, den typiska förförerskan, det sugande och trolösa Eva-blodet". Minns ni den allvarsamma leken? Arvid älskar Lydia, Lydiga är hungrig på livets goda och gifter sig med rik gubbe, Arvid inleder affär med annan kvinna som senare blir äktenskap, Arvid kan inte släppa Lydia, de inleder en affär, de är olyckliga i sina påtvingade äktenskap, de skiljer sig. I alla fall Lydia. Det är alltså ungefär densamma berättelsen som berättas i Sundströms roman från 1973, men ur hennes perspektiv. Arvid är hennes första kärlek och han ringer henne aldrig efter en sommar i Skärgården. Hon väntar på honom och letar efter honom men han hör inte av sig. Hennes pappa dör. Hon gifter sig med pappans vän när hon fortfarande är tonåring. Hon lever i ett tryggt äktenskap utan kärlek men med desto mer trygghet. Hon blir uttråkad, hon hör talas om Arvids förlovning, hon skaffar sig en älskare. Hon återförenas med Arvid.

Det jag gillar med Gun-Britt Sundström, men samtidigt provoceras av, är hennes ganska svala hjältinnor. De som liksom får vara hela människor med allt vad det innebär i fråga om egoism och bortlängtan och lättja och missnöje. Lydia är liksom inte speciellt ädel. Och det provocerar mig att jag reagerar på det, att jag trots igenkänning ändå måste leta i mig för att inte döma henne och vilja säga åt henne att nej, man får faktiskt inte ha en kaka och äta den och nej, du får skylla dig själv. JANTE wants to speak out och jag hatar honom, jag hatar min inneboende snörpta mun som tycker att hon aldrig skulle gift sig med den rika/snälla och att om hon verkligen älskade Arvid som hon i ganska svala ordalag hävdar sig ha gjort från deras första sommar tillsammans, så kunde hon ha tagit reda på the facts innan hon gick vidare i sitt liv och sedan spenderade år efter år i gnällig längtan bort. Jag är en sådan jävla moralkärring ibland. Och Gun-Britt Sundström tar fram det i mig och jag gillar det, jag gillar att märka det och skämmas för det och tänka ett varv till. Så att säga.

Hur som helst. För Lydia. Är på sidan 143 av 235 så mycket kan ännu ändras, men hittills är mitt intryck att den är bra men inte lika som Maken. Och att Lydia måste ta och rycka upp sig och get things going. Återkommer om fortsättningen.

21 december 2009

Insomnia

Nämnde det här lite längre ned men tycker det förtjänar ett eget inlägg. Detta är en direkt uppmaning till er alla från mig. Upptäck den här låten nu. Läs texten och lyssna samtidigt. Han är ju ett textgeni.

Natt efter natt, efter natt efter natt
väcks jag av gamla skratt.

Natt efter natt efter natt efter natt gamla skratt,
river upp allt gammalt.

Natt efter natt efter natt gamla skratt,
klär meningen från allting annat.

Djuren i skogen om våren är vakna men varför jag, vafan,
jag vill ha sömnen tillbaks.

Gudar och döden och allt som är ogreppbart stort,
4:48 kommer alltihop, 4:48 är hjälpen långt borta
4:48 kan mörkret inte stoppa.

Svetten täcker sängen allt jag vill är att vakna med dig tätt intill
Men sömnen, satans jävla sömnen var är den, istället ligger man
på rygg och ältar minnen.

Klär mig och går ut och går det dåliga samvetet hänger på.
Klär mig och går ut tänker på otrohet och allt som är fult.
Jag vet att du inte vet.

Men mamma o pappa,
Fredrik och Filippa, hon och han, alla har nånting att dölja.

Minns hur illa orden lät när du skrek men just det ljudet
växer och jag älskar det. Nån som är arg och bryr sig.
Det är meningen, snälla kom och skrik igen.

Taket och golvet fönstren och väggarna har sett allt
Från första till sista akt. Dom suckar och undrar när
ska människan lära sig att det som brändes kommer brännas igen.

Ångesten gamla vän kom och sitt här på
axeln så rider vi ut natten.
Ungdomliga ångesten jag är för gammal för att ha den
Men det är inte jag som bestämmer.

Klockan ringer innan ljuset grannarna skyndar ner i trapphuset.
Öppnar ett fönster och låter frisk luft in, sen stänger jag och sätter
på tv:n.

Malou har besök av nån som spår med tarotkort.
Malou kan inte vara riktigt klok.
Ljuset och dagen och solen här kommer räddningen
Allt är nytt och på gång igen.

Då, äntligen, så tappar jag huvudet här kommer den sömnen äntligen.

And remember that I'll always love you

Lina gjorde en lista för ett tag sedan, den heter begravningslåtar och gick ut på att folk fick lägga till det de vill höra på sin egen begravning. En smula morbidt (morbid-t?) javisst, men åh så fina låtar det blev. Och jag lade in en låt jag inte har kunnat släppa sedan jag hörde den första gången, nämligen Badly Drawn Boys A Minor Incident, från About A Boy. Vet inte varför jag tyckte så mycket om den filmen, men något med den där halvtjocka killens utsatthet med sin deprimerade morsa som försöker ta livet av sig, hur han liksom inte skyddas mot LIVET som drabbar honom vare sig han är redo för det eller inte, hur han inte har ett skit att säga till om när det kommer till hans icke-närvarande pappa och hans hippiemammas depression och hur hon inte orkar längre och lämnar honom behind, hur han hittar henne nedkräkd i soffan och hur den här sången representerar brevet hon skrivit till honom, hur hon försöker säga att hon älskar honom och alltid kommer göra men att han kommer få det bättre i längden utan henne, jag dör på det, jag dör dör dör orättvisa livet-döden. Alltså älskade jag den filmen. Alltså älskar jag den här låten. Cheesy eller inte.

Fast om man bara vill ha julstämning idag kan man lyssna på Sonics jullista i stället, här. Och mina två bästa jullåtar är den här, och den här.



En brunch jag verkligen gillar: Malmens

Vi satt där över två timmar idag. Först gick vi hårt ut (se bild), sedan lugnade vi oss en stund. Mådde lite illa av all mat. Drack lite juice och tog lite fruktsallad. Sedan var det dags att grädda sig en våffla, lite glass till den. Sedan paus med juice och kaffe. Sista portionen var bäst: mintpastiller och lakritsdito. Sedan var klockan kvart över tre och brunchen var slut. Tittar tillbaka på den nu och längtar lite till nästa gång.

Aooo

Alltså. Min. Kropp.

Note to self: att rida varannan vecka fungerar inte. Man hinner inte jobba upp muskler, de gör lika ont varje gång efteråt. Idag gör det här extremt ont på mig: rumpa, lår, ryggslut, mage, armar, ring- och lillfingermuskel. Och vi är enbart på dag ett. Imorgon kommer vara värre. Ps glömde vaderna, de gör nästan ondast. Ds.

20 december 2009

Home is where my heart is

Emelie har redan skrivit om det här, och hon beskrev ungefär det jag också känner kring middagen igår, med de där som känt mig nästan längst av alla, de där som det gick att träffa för första gången på säkert fem år (en del av dem) och ändå känna att hej, det är ju DU, vi är ju VI, inget är konstigt här, vi känner ju varann och kommer alltid att fortsätta göra. Jag älskar dem, varenda en av dem. Och framåt natten hamnade vi i sängen, det var mysigast så.








När ska människan lära sig att det som brändes kommer bränna igen

Mats och Emelie gör, och då gör jag med.

Årets bedrift: började året med att halta med bruten fotled (x 2) i gips, repade mig relativt fort, i oktober togs en första springvända och i december rider jag privatlektioner varannan vecka. Go foten, go! Go läkekött, go! I rule! Vid sidan av detta avslutade jag en terapi, påbörjade och avslutade en annan, träffade en PÅ RIKTIGT-PERSON och blev PÅ RIKTIGT-IHOP och det är jag så fruktansvärt jävla stolt och glad över. Som sagt: I rule.

Årets bittra: hmm. Tror jag var rätt bitter ett tag i somras när jag jobbade varje helg och alla andra hade semester.

Årets bästa semester: Hade inte speciellt mycket semester. Åkte till New York i april och Island i oktober. Båda var fint. En sommarhelg på hotell Bellevue på Dalarö var också vackert.

Årets nytillskott: Stor tv i hemmet. Fin Kaka i hjärtat. Klackskor och ny kamera. Nytt systerbarn. Fanastisk terapeut. Jordglob. Ridkläder.

Årets förlust: vad har jag förlorat i år? Minns inte.

Årets vuxenpoäng: alltså, jag har så mycket att säga om fenomenet att räkna vuxenpoäng men jag låter bli. Svarar med gamla vanliga: ingen kommentar. *är vuxen*

Årets fysiska förändring: gått upp säkert 8 kilo från jan -> december. Börjat få nackspärr med jämna mellanrum. Fräscht.

Årets nya kändisförälskelser: inte mycket nytt där. Chuck Bass? So 2008 men still going strong.

Årets mest gåshudframkallande låt: Natt efter Natt med Markus. Hittills mycket underskattad.

Årets läsupplevelse: Jag har läst otroligt lite men den jag läste på Island, en sorts kärlek, var ganska fantastisk at the time. Om man med fantastisk menar att grina ögonen ur sig, det gör tydligen jag.

Årets insikt: hmm. nej.

Årets tv-besatthet: Paradise Hotel (och ja, jag skäms). Samt Mannen som talar med hundar och På spåret och Louis Theroux.

Årets fest: Lovisas trettioårsfest och Novells vårfest och nätterna på Trädgårn under bron och Dalarö och Peace and Love och Siestafestivalen och Monkans bröllop och natten med Sala.

19 december 2009

Alltså den här hästen jag är så kär i, jag kan bara inte kalla henne vid hennes rätta namn. Kimberly. Det går bara inte. Leker med Kimpa och Kim och Kimmie och Kimban, har inte hittat rätt men Kimberly, att säga bra Kimberly, det går faktiskt inte. Känns nästan snuskigt på något sätt, som att jag är pedofil, svårt att förklara. Men i alla fall, kär i henne är jag ändå. Idag var hon helt galen, jag höll på att ramla av säkert tre fyra gånger pga att ljud på läktaren, en jacka vid sidan av ridbanan och ett ridspö på en hylla tydligen var orsak nog att fara och flyga all världens väg med höga hopp och krumsprång än hit, än dit. Men det gick bra till slut, jag höll mig kvar och en hel del möda senare gick vi hemskt fint tillsammans. Och något underbart verkar hända på den fronten, jag verkar få en fast plats i en specialgrupp varje söndag. Alltså special för den är mindre än vanliga grupper, inget annat obs obs. Fatta vad detta vore underbart! Jag får rida varje vecka! Klockan elva varje söndag! Åh, det här gör hela min helg. Livsglädjen! Nu är jag på väg i snön mot Qne, salamiddagen blir äntligen av. I detta nu tappar han upp ett bad till mig ity jag luktar häst. Kimberlyhäst.

Jo, några saker om ikväll kort bara.

1. modernistas utförsäljning på kvarngatan. Gå dit. Så otroligt bra och FINA böcker, mellan tio och sjuttio kronor. Fantastiskt.

2. Debaser medis after work. Helt okej. Billigt. Lite julmarknad också.

3. Snygg sexig och singel. Mycket bättre film än man kan tro. Började gilla Cameron igen, otippat.

4. Ljunggren på kvällen. Med kollegor som djs: helt ok. Gillar kollegor.

5. Ryggsäck som ny grej (utöver klackarna). Otroligt ovant. Känns mycket konstigt, töntigt och fel men detta kan icke förnekas: så himla skönt. Med dator i lasten, värt töntkänslan.

6. Klackar i snö. Skitläskigt, men det gick.

18 december 2009

Nya stilen går hittills: bra!

Somliga skulle kanske valt svarta strumpor dagen då de införde nya stilen Klackar Till Vardags men inte jag, jag tog vita. Hade fullt upp med att beundra nya dojjan och oroa mig för fotbryt och så.

Dagens låt

Tror jag pratat om den här tidigare, men vi gör det igen. MEN heter de, består alltså av underbaraste Jiddan och några till och videon har Matt Wolf gjort, han som gjorde dokumentären om Arthur Russell om ni minns den. I alla fall. Men spelade här tidigare i år och det gick rätt obemärkt förbi får man nog säga. Nu har de turnerat med Gossip och Peaches och rykten säger att det blir ett nytt besök i Sverige i början av nästa år, då dyker ni upp. Här lite Credit Card Babies så länge.

Tre nya:

tre ovanliga saker för att vara jobbmorgon för mig och lillis.

1. Svinmycket snö!
2. En bil! Att borsta snö ifrån!
3. Nyårslöftet! Klackar till vardags!

17 december 2009

tips

stick till sickla och köp alla julklappar och gör det klockan sex en vardagskväll. Det är NOLL folk och hundra butiker. Och jag är nu officiellt klar med årets julhandel. Så jävla skönt. Plus att för varje krona jag lagt på familjen har jag lagt fem på mig själv *makes it more fun*

Nu ska vi dricka smoothies!

Nostalgi 2: compare people på fejjan

Nostalgi 1: brädspel






Eat this

Ring radiopsykologen i P1 idag. En kvinna tröstäter, tar åtta mackor i stället för två till mellanmål. SOM jag relaterar. Jag tar alltid, har alltid gjort, så mycket mackor och frukt och godis och kakor och portioner av mat som det någonsin finns att tillgå. Mättnad, äsch vad är det? Mitt värsta när jag var liten var familjer som bjöd en på middag som hade små portioner, jag fick paniken. Jag kan verkligen, verkligen, verkligen inte äta lagom mycket. Stor i maten, så att säga. Men i alla fall. Den här kvinnan har gått upp 20 kg på ett år och inser att hon har ett problem men kan inte sluta. Jag tycker ätstörningar är det absolut svåraste att förhålla mig till när det kommer till vänner och syskon och sådana man känner och bryr sig om. Alltså, hur gör man? Ska man prata om det eller låtsas som ingenting? (Att hålla koll på hur de mår rent allmänt fattar jag, men jag menar mer ett direkt förhållningssätt till ätstörningar). Är påpekanden om folks minskande vikt eller ickeätande något som gör nytta eller funkar mer som komplimang och gör dem ännu mer ickeätande och magra? Hur gööör man med ätstörningar egentligen? Som vän och syster osv. Detta tycker jag att man borde prata med skolklasser om, tidigt. Minns att min lillasysters klass började få ätstörningar och anorexi (som smittade, förstås, så funkar det ju) redan i fyran. I FYRAN! När jag gick i mellanstadiet sket jag fullständigt i smal/tjock, det verkade vara helt andra saker som avgjorde poppis/opoppis då, det kom kanske i sjuan då jag på allvar började sörja avsaknad av bröst. Bla bla bla. I alla fall.

Och så en helt annan sak. Letade efter brädspel på lunchen. Det är för dyrt. Monopol kostar typ 600 kronor och TP likaså. Jag fick stora chocken. Tänkte komplettera lite julklappar som känns futtiga med ett roligt spel, men nu blir det ju då av förklarliga skäl inte så.

dagens väder, dagens kläder

Såg en jättebra dokumentär med Martin ikväll, såhär var det:

16 december 2009

och nu, mina vänner...

... nu är jag officiellt out of therapy! Inte helt frivilligt *älskar* men ändå. Jag kan tydligen leva livet helt på egen hand, vilken grej va? Och Världens Bästa Terapeut sade de bästa sakerna idag, att han gärna hade fortsatt träffa mig för sitt eget höga nöjes skull (och sen lite skrytiga saker om min fantastiskhet) men att det vore för hans egen, och inte min, och så ska det inte riktigt funka. Gud vad jag älskar den mannen. Nu ska vi aldrig ses mer. Buhu och hurra. Har jag sagt att jag älskar terapi och tycker alla ska unna sig nån gång i sina liv? Ja det har jag. Men jag säger det igen. No more leva i sadness när möjlighet finns till annat, kan vi bestämma det? Bra. Nu ska mina numera sköna stövlar och jag gå till jobbet. Gick med Kakan över Västerbron i snöstorm och piskade isig känsla imorse, fick fjällenvibbar, ville vara liten igen och stå högst uppe på en backe efter en lift och liksom bara åka rakt ned i hög fart. Älskade fjällen när jag var liten. Älskade att åka fort så ögonen tårades av vinden och kylan och det stack och pirrade i kinderna och låren när man kom in och åt sin lunch. Gah, minnen! Men nu var det bara Västerbron och på den högsta punkten på vänster sida sitter det en ros fastbunden, för han som hoppade.

15 december 2009

Fyra fyrtioåtta är hjälpen långt borta

Alltså allvarligt, folk som ba "men mig gör det inget om jag får några julklappar, jag tycker mest om att geeee", finns de i verkligheten, alltså känner de så innerst inne också, att när de har gått där hela december och tänkt och påtat och pysslat och prickat in helt perfekta julklappar och sen på julafton får se hur glada alla blir när de öppnar sina och det sedan visar sig att de julklappar de får tillbaka är köpta lite med vänsterhanden typ biocheckar och presentkort på Åhléns, känner de VERKLIGEN att det inte gör något för att det roligaste ändå var att ge? På riktigt? Eller läggs det egentligen inte bara till en slags hemlig bitterhetsbank typ den där man lägger alla kvitton som bevisar att man minsann BRYR SIG MEST och inte älskas lika mycket som man älskar? Eller fick man frid i hjärtat bara av att ge? Really? Gud vad jag inte kan relatera till det. Jag må vara totalt ogin men jag tycker inte att det är speciellt roligt att handla saker på beställning. Alltså till ett visst datum sådär, så man inte kan köpa precis när man kommer på att nu vill jag ge min mamma just det här utan nu måste jag ge ALLA bra saker, och fort ska det gå för jag har inte tid att gå på stan mer än över lunchen eller bland alla andra på söndag förmiddag innan ridningen. Jag får sån jävla ångest. Sprang runt på Fältan idag och lade nästan en halvtimme på leksaksaffären med min syster som har tre barn under fyra år i luren, och allt vara bara nej för högljutt, nej det har hon redan, nej det tycker hon inte är så kul och nej det har jag redan köpt. Man ba WTF? Vad ska jag KÖPA då? Så att barnen minns sin moster som åtminstone en person som kom med bra presenter (in lack of being närvarande mer än vid födelsedagar och högtidsdagar)? Jag _H_A_T_A_R_ leksaksaffärer. Däremot börjar det bli ganska roligt att köpa till min andra syster, jag kommer ihåg hur det var att vara tretton, vad man (jag) tänkte mycket på (killar och, eh, sex) och vad man hade uppskattat mest men aldrig fick. Slutligen har jag i år det angenäma dilemmat att lyckas köpa skitbra men samtidigt balanserade julklappar till Kakan. Balanserade som i det vore skittråkigt om jag gick bananas och han kom med en bok. Eller om jag kom med en bok och han gick bananas (okej den känns lite roligare). Och det känns inget roligt att säga okej nu köper vi för XXX kronor, för lätt på något sätt. Och det känns värdelöst om man inte kommer på en enda sak som känns klockren. Och det känns liksom för dominant och morsigt att komma med saker som har med typ inredning att göra. Och konsertbiljetter går bort pga mitt jobb. It's a tough one. Men jag tror jag har några idéer som är bra. Obs inte alltför bra, bara "helt okej". Fast jag gillar att låtsas att jag har värsta snillejulklapparna, öka pressen en smula. Insert evil laugh.

Vad mer? Jo Novells nyårsfest har fått tretillstånd, det hurrar man för på ett Facebook nära mig just nu. Och apropå det, i Sala sade man, på fullt allvar, "närma" när man menade nära. "Vi bor ganska närma varandra". LIKSOM! Så får man inte säga, ju! Förstår ni hur det kändes för en liten nollåtta som jag? Sedan sade man även vissa andra obegripliga saker, som att man bangar när man blir så full att man kräks och att man pular när man täcker någons ansikte med snö och att allt var tråckigt i stället för tråkigt (helt vanliga saker man pratar om i tonåren) men det är en annan historia. På lördag ska jag ha en Salahistoria förresten. En återträff kan man säga, mellan mig och killen jag var ihop med under gymnasiet och min bästis hela jävla barndomen och yngre vuxenåldern och hennes alldeles egna gymnasie-ex, och popmorsa och hennes ex tillika min kompis (pinkodsmannen) och två till. Känsla inför detta: LJUVLIG.

Och med det sagt. Över och ut. Med en liten bild jag har knåpat ihop, ett collage kan man säga. Det är en hyllning till alla som lägger upp album på Facebook som de kallar för "min konst" eller "mina skisser" eller dylikt.