31 januari 2009

Sufflör

Inatt drömde jag att jag stod bredvid Håkan Hellström på en scen, det var en enormt stor teaterlokal med röda säten och anledningen att jag stod där var att jag skulle hjälpa honom komma ihåg texten. Jag stod bredvid och sjöng, hade ingen egen mick, och ibland glömde Håkan bort sig. Då tittade han på mig, som tryggt sjöng vidare "jag vet att du är lessen..." varpå han glatt fyllde i "jag är lessen meee". Udda.

Tvätta diska bränna känna

Nu undrar jag såhär: om jag ska se en film som heter Good Dick eller en film som heter My Name Is Bruce medan jag tvättar idag, vilken ska jag då se? Vet inte om det här är en korrekt grammatiskt formulerad mening, men vafan. Jag är lite wild idag.

Igår åt vi på VietNam-Nam, Stockholms bästa restaurang som dessutom ligger tre minuters promenad (ink. lätt halt) från mitt hem, sen gick vi till hemliga stället och sedan tog jag med mig Lovisa hem. Bäddade upp madrassen och went to sleep, medan de andra hade någon form av efterfest med yogabrallsprovning hos Frida.

Idag känns det helt ok.

30 januari 2009

Fredagslistan

Den har Lång-Kalle gjort. Den finns att lyssna på här. Den är urbra! Han är urlång! Jag är skitglad! Nästan allt detta illustreras på denna bild:

Madonna?

Inatt kunde jag för mitt liv inte somna igen. På timmar. Och jo, jag skulle hata om det berodde på den här nyheten och att jag var alldeles UPPSPELT och nervös över att släppa ut den klockan noll nio noll noll pip imorse. Men det kan ha varit så. Det kan det.

29 januari 2009

I woke up and one of us was crying

Min bokklubbsväninna har startat en blogg som handlar enkom om låttexter. Jag tror det är rättvist att påstå att hon, liksom jag, är smått fixerad vid bra textrader. Att hon utöver detta även har en högt utvecklad spatial förmåga är en annan femma. Men strunt samma. Jag duger som jag är. (obs sant).

Hur som helst. Jag är lite avis på hennes bloggkoncept. Låttexter, liksom. Textrader. Genier som får ner mycket på få ord.Om jag hade en blogg som hennes skulle mitt första inlägg ha rubriken: I woke up and one of us was crying. Den raden är jag mycket fäst vid. Sen kanske jag skulle fortsätta med You said young man I do believe you're dying. Sen skulle jag skriva mig alldeles långrandig om Elvis Costellos I Want You. Världens i särklass mest geniala låt. Med världens i särklass mest geniala gitarrsolo. Och framför allt: världens i särklass mest geniala text. Hör ni det. I särklass.

Den handlar om att ha förlorat, om att fortfarande vilja, om att inte kunna göra sig kvitt de onda tankarna på den man förlorat med den man blivit bortvald till förmån för. Den handlar om detaljerna man visualiserar. Om att inte kunna sluta. Älska och älta. Fast på ett rått och osentimentalt sätt. Inte ostigt alls. Hopplöst möjligen. Men inte sentimentalt.

I want you. Här i Fiona Apples egen tolkning.



Oh my baby baby
I love you more than I can tell
I dont think I can live without you
And I know that I never will
Oh my baby baby
I want you so it scares me to death
I cant say anymore than I love you
Everything else is a waste of breath
I want you
You've had your fun you don't get well no more
I want you
Your fingernails go dragging down the wall
Be careful darling you might fall
I want you
I woke up and one of us was crying
I want you
You said young man I do believe you're dying
I want you
If you need a second opinion as you seem to do these days
You can look in my eyes and you can count the ways
I want you
Did you mean to tell me but seem to forget
I want you
Since when were you so generous and inarticulate
I want you
Its the stupid details that my heart is breaking for
Its the way your shoulders shake and what they're shaking for
Its knowing that he knows you now after only guessing
I want you
Its the thought of him undressing you or you undressing
I want you
He tossed some tatty compliment your way
I want you
And you were fool enough to love it when he said
I want you
I want you
The truth cant hurt you its just like the dark
It scares you witless but in time you see things clear and stark
I want you
Go on and hurt me then well let it drop
I want you
Im afraid I wont know where to stop
I want you
Im not ashamed to say I cried for you
I want you
I want to know the things you did that we do too
I want you
I want to hear he pleases you more than I do
I want you
I might as well be useless for all it means to you
I want you
Did you call his name out as he held you down
I want you
Oh no my darling not with that clown
I want you
You've had your fun you don't get well no more
I want you
No-one who wants you could want you more
I want you
Every night when I go off to bed and when I wake up
I want you
I want you
Im going to say it once again til I instill it
I know Im going to feel this way until you kill it
I want you
I want you

Spatial agnosi

Det finns ett ord för min störning. Det här med att jag inte känner igen ansikten och inte märker om man målar om i ett rum eller skaffar en mustasch eller går ned i vikt eller tar bort stora växter i ett kotorslandskap (obs har hänt. nyss.): det kallas spatial agnosi.

Det är något allvarligt fel på min spatiala förmåga. Det kan vi konstatera, sen kan vi lämna det där.

Soundtrack till dagen då jag och Lillis surrendered och köpte sl-kort

Det finns här. Det är ingen ordning på temat förutom att det speglar mitt humör och sug just idag. Men ändå.

29 januar: tema mormor

Min mormor har också fått tre barn. I alla fall som jag vet om. Hon föddes 1924, kom till Sverige när hon var tonåring från England och fick sitt första jobb på amerikanska ambassaden. Egentligen ville hon studera musik, precis som hennes kusin operasångerskan Elisabeth Södergren, men det tillät inte hennes stränga pappa. Hennes storasyster var 16 år äldre än henne själv, och på gamla dagar började hon yra om att hon egentligen var mormors mamma. Mormors mamma var nästan 20 år äldre än mormors pappa. Det hela är mycket mystiskt. När mormor hade jobbat på ambassaden ett tag kom hon på att hon ville bli flygvärdinna. Hon var egentligen för ful för att bli flygvärdinna, mormor, men hon hävdar att med humor och ödmjukhet så lyckades hon få jobbet ändå och blev därmed en av Sveriges första flygvärdinnor. Hon, och Margaretha Krook, kan nämnas.

På flyget blev hon kär i en flygkapten som hette Uno och var gift. Hans fru var en vacker skådespeleska som hette Anna-Lisa. Även i detta avseende var mormor alldeles för ful för att egentligen ha en rimlig chans. Men med vapen humor och ödmjukhet gick även detta projekt vägen och de förlovade sig så småningom. Eftersom morfar hade varit gift innan och mormor var katolik fick de problem när de skulle gifta sig. På något sätt löste de det ändå. Efter detta följde ett cirka femtioårigt äktenskap där tre barn, varav min mamma är äldst, föddes och uppfostrades på olika platser i världen eftersom om ens make/fader är flygkapten på 60-70-talet så flyttar man dit han får jobb. Japan till exempel.

När mormor pratar om sitt liv gråter hon över hur fint det har varit, och jag tror henne när hon säger att hon var kär i morfar tills han dog för tio år sedan. I hennes ögon har hon gjort det allra bästa med vad hon fått, och trots att hon aldrig fick lära sig spela piano efter noter eller utbilda sig till operasångerska som sin kusin höll hon musiken och ödmjukheten och humorn som topp-tre viktigaste ingredienser i livet hela tiden. Hon är åttiofyra idag. Och börjar bli trött och ledsen på livet. Tycker att det kan få vara färdigt nu. Om det ändå ska hålla på och vara såhär ensamt.

Jag tror man blir sån med åldern. Ser poänger även med perioder som ter sig poänglösa när man genomlever dem. Det var väl egentligen bara det jag ville ha sagt.

Gav upp




Jag och Lillis har räknat lite på det här. Vi har, tills idag, vägrat att köpa dyra sl-kort för 690 kronor med motiveringen att vi ju ändå ska gå till och från jobbet. 50 minuter vardera väg, inga problem. Tänkte vi. Och köpte sl-remsor, för 180 kronor (8 resor) för 'undantagsfall'. Men grejen var visst att undantagsfallen, under rådande årstid och med rådande jobbstress och brutna fötter, blivit till lite av en vana. Inte går vi till och från jobbet varje dag. Inte går vi ens till eller från jobbet varje dag. Är vi hurtiga går vi en bit. Men remsa efter remsa har vi köpt. Undantagsremsorna. Som blivit regel. Nu gav vi upp. Idag är det officiellt. Vi är kortinnehavare.

28 januari 2009

Setterwall is trött

Nu står det klart. Jag klarar två dygn av maximal stress, sen bryter jag ihop. Detta har hänt idag. Symptomen påminner mycket om vanlig influensa, man kallsvettas och fryser och har matta ben och röda ögon och huvudet värker och munnen kan inte formulera hela meningar och det låter som man försöker dölja en lögn vad man än säger. Så brukade jag känna dagen efter att vi gick i tryck när jag jobbade på tidning. Och tydligen även dagen efter vi släpper en viss typ av konsertbiljetter. Det fina med allt är att det går över på en dag eller två och man inte har riktig feber, det bara känns så.

Hur som helst. Jag ska börja kalla alla mina kollegor vid deras efternamn. Det tycker jag verkar kul. "Fråga Andersson, jag vet inte" eller "Det är Jonasson som har den" eller "Dahlberg, kan du komma hit ett ögonblick". Hihi. Detta börjar jag med exakt nu. Nu.

Vanligt dygn

08.15: Lämna Söder med buss mot Karlaplan.
09.00: Börja jobba. Lite mindre panik än föregående dag.
18.00: Promenera sakta mot Södermalm. Fot ond.
18.20: Tugga tugummi, tappa stor fyllning i tand. Oja sig över jobbigheten i detta.
18.30: Hälsa på Elias på Café Edenborg. Äta både macka, paj och polsk ostkaka pga utebliven lunch och orimlig hunger.
18.50: Träffa Frida på Café Edenborg. Ligga i en soffa.
20.30: Gå med 20% halt till Debaser där kusin sjunger på releasefest. Träffa äldre släktingar och yngre. Konstatera att Debaser luktar för jävla illa.
21.45: Halta hem.
22.15: Duscha länge. Inte orka sluta duscha.
23.00: Ligga i säng med dator på mage.
00.00: Släcka lampa, utmattad.
01.15: Titta på klockan sista gången. Oja sig över hur dåligt man somnar nu för tiden.
07.10: Stiga upp. Sätta på tv. Inte orka göra kaffe. Titta på inslag om valar.
07:30: Vicka på foten. Konstatera att den är öm.
07.32: Undra vad som passar i klädväg för dagen. För foten. Tänka på kvällen i tunnlarna under Globen, undra vad bröderna Oasis tänker ha på sig. Sluta undra.
07.35: Undra om man kan välja annan folktandvård än den som ligger närmast ens hem.
07.40: Stiga upp.
07.45: Klä sig. Inget speciellt. Konstatera: dålig fotdag.
08.10: Lämna hemmet.
08.15: Lämna Söder till fots mot Karlaplan.

27 januari 2009

Oh Nina!

Luuk och Sinding på Nyhetsmorgon nu. Berättar att Nina Persson och Markus Krunegård imorgon kommer till Debaser Medis för nya livemusikprogrammet Popcirkus. Själv ska jag jobba på Oasis på Globen. Some girls have all the luck.

26 januari 2009

I duett med Gud

Jo men förresten. Igår var jag ju i kyrkan, Uppenbarelsediton i Aspudden, eftersom Moto Boy spelade där. Kan inte komma på just någon jag tycker passar bättre i kyrkan. Det var smått fantastiskt. Och det luktar så gott i kyrkan. Och det var en vacker kyrka, som nästan hade fyllts till brädden en söndagkväll för att Oskar skulle komma. Med sin röst. Och sina ledsna texter. Amen.

Gillart ändå

Jahapp och som vanligt finns det så mycket jag skulle kunna lägga ut texten kring men huvudsaken är att jag ligger här och har överlevt dagen, och med fyra till av den här varan har jag även överlevt veckan. Det här är en så kallad helvetesvecka. Den andra i raden. Kanske blir det fler, kanske fortsätter det ända fram till påsk. Överbelastad och strulig och rörig och svårhanterad och med snabba bud och känsliga ämnen och ryckiga ändringar hit och dit. Men det var inte det jag skulle säga. Jag skulle säga att GUD vad jag har fina och roliga kollegor och människor omkring mig överlag just nu. Det är nästan svårt att förstå. Det går inte att bli nedbruten (obs lögn, det går men det känns inte så nu) med den här typen av människor omkring sig. Som på tre röda, när saker skiter sig, utan frågor bara hoppar in och delar upp en arbetsbörda som egentligen inte tillhör dem. Någon som, utan att fråga för de märker att man är så stressad att man inte kan svara på frågan om huruvida man tänkt hinna äta eller inte, springer och köper och dukar fram en lunch. Någon som kommer med en present och lägger på ens bord och säger "nej, för man kan faktiskt inte prata jobb hela tiden". En annan som kommer in just när allt känns ohanterbart och säger att man ser ledsen ut i ögat och slår lite på en och säger att nu blir det snart ännu värre så get used to it. (Okej det sista lät inte charmigt men det var det.) En som följer med en till världens godaste Vietnamnam efter jobbet när det är kväll och man är så trött att ens ögon är röda och man knappast orkar stå eller gå.

Äsch, jag svamlar. Och jag borde sova. Men det är så fint bara. Det är bara det.

I came for you but you did not need my urgency

Nyvak. Jag sover så dåligt nu för tiden. Somnar aldrig före två, fast jag dag efter dag envisas med att gå upp sju. Det ger fem timmars sömn. Max. Veckans alla nätter. Jag undrar om det är ok. Det känns inte helt ok. Men inatt drömde jag om New York och det slog mig att jag snart åker dit igen. Och att det ska bli kul. Inatt åkte jag längdskidor i Brooklyn och var med om ett rån i en liten butik, eventuellt fanns en kniv inblandad. Jag var betraktare. Han som utförde brottet blev arg när gubben i butiken avbröt honom när han ville beskriva sina förkylningssymptom. Helt vanligt.

Idag blir en stor/svår dag på jobbet. Bruce Springsteen säger jag bara.

Up up and away

Nu är det slut på helgen och detta firade jag ikväll med att 1. gå i en kyrka och titta på en konsert, och 2. komma hem till Lovisa som tillfälligt flyttat tillbaka hem (till mig) och lagade en korvgryta till middag. Nu ligger hon på en madrass bredvid och vi har pyamasfest igen. Så himlans mysigt. Snipp snapp snut nu är helgen slut.

23 januari 2009

INTE SÅ DEPPIGT

Här trodde man att man skulle gå hem och utmattningssova. Men nej, det ringde på dörren och sen ringde det igen. Snart åt man vietnamesisk mat och drack lite Retsina (ÄLSKAR RETSINA) och det började pratas fontänorgasmer. Sen kom ännu en vän. "vi pratar om fontänorgasmer" sade vi till honom när han kom. "är det nån som vill ha en" sade han. Stolt innehavare av inte en, inte två, men tre. Sedan drack vi lite whiskey. Och nu pratar alla om en skidresa de har planerat halvt i hemlighet utan mig. Jag och min brutna fot kommer inte följa med. Så surt. Så deppigt. I övrigt är livet just nu INTE DEPPIGT.

I heart IRONVILLE, det should you heart too:


Ironville - Roses from Henrik Ohberg on Vimeo.

Yrsel och löfte

Idag har jag jobbat så snabbt att jag vinglade i korridoren när jag tog ett djupt andetag. Samt höll på att kräkas upp lunchen. Det är inte så farligt tror jag, det är inte alltid det är såhär. Alldeles nyss kom en av mina chefer in till mig och sade "kan vi komma överens om att jag inte får ett enda mail till av dig idag". Jag sade att jag inte kunde lova något men skulle göra mitt allra bästa.

I övrigt har jag glömt att berätta att jag köpte ett läppglans för 330 kronor förra helgen. Det var lite spektakulärt tyckte jag.

Idag:

* Få lön minus sjukavdrag
* Hämta sjukersättning på bank
* Jobba jättemycket
* Ta helg

HIHI VUXENPOÄNG!!!

Skoja.

22 januari 2009

Strezz prezz prezzure

Jag är så himla bra på jobbet den här veckan.
Vill jag bara berätta.
Lite som en RIKTIG person som jobbar.
Lite som en riktig.
Förutom att jag stavade Jean Michel Jarre som Michelle nyss och skickade till väldigt många musikjournalister som jag gärna skulle vilja fattade att jag har VISS koll ändå. Bara inte på det här med stavning av Michelle. Men aja. Väntar nu med spänning. Vem blir den förste att korrigera mig?

En liten låtlista bara

Det är inget speciellt med den alls. Ingen så kallad framtidsvision ryms i den här listan. Det är bara låtar jag kan leva med att lyssna på även under den pissigaste av pissdagar. En av dem hade jag igår och då blev den till. Februari Feeling på Spotify. Only for you. Och me.

Till detta en bild på min favoritperson i världen idag. Emelie Thorén, världens bästa popmorsa.

21 januari 2009

Språket

Imorse kom jag på att om jag skulle jobba med något annat, något RIKTIGT, skulle jag vilja vara språkforskare. Eller språkprofessor. Eller vad man nu är, när man ägnar dagarna åt språk. Fredrik Lindström kanske. Jag skulle jobba med att gissa dialekter och spåra uttal och kanske diskutera nya ord och gamla ord och kanske också ha en språkspalt i en tidning. Det skulle jag vilja göra. Synd att jag bara har läst en termin språk på högskolan, jättemycket kvar ju. Äsch, jag blir kvar där jag är ett tag till. Det är också roligt.

Jag har lagat en hemskt äcklig sallad till middag. Om någon undrade. Den innehöll en hel massa saker som jag tycker är goda men oj, inte tillsammans tydligen.

Who's your boyfriend, Carolina?



Om jag lyssnar på den här när jag är sur blir jag nästan alltid glad igen.

Carolina, she's from Texas
Red bricks drop from her vagina
Oh, her lips taste just like sunk ships
But her breasts taste just like breakfast
There's her hand now on the cock sock
Filled with white tears from the thrift store
She's an eyesore in her red dress
I'm the ghost of her deceased when she said

Give us back our lives
Leave him, Carolina
Everything's just fine
Refill my prescription
Until next time
I get so lost inside the rooms inside my mind

Goodnight Sweetheart
Flying high on birth control
She knows the pregnancy will show
That she smells nice when you look twice
Who's your boyfriend, Carolina?
And it's goodnight sweetheart
Flying high on birth control
She knows rejections in her bones

Carolina, she's from Texas
Red bricks drop from her vagina
Carolina
Carolina
Carolina

Tips till Obama:




Ta lärdom av södertälje i invandrarfrågan, hälsar Lillemor som fick författa valfritt sms till Obama i dagens DN. Andra skrev klyschor som make love not war och lycka till och sådär. Men Lillemor gick rakt på sak. Ta lärdom av Södertälje nu så ordnar det sig.

Morgonstund osv etc m.m.

Kaffe och nyhetsmorgon och täcken och data i sängen. Älskart. Varför somnar jag aldrig på mindre än 1-2 timmar nu för tiden, varför känns det som kuddarna är sneda och sängen gungar och hjärtat slår för fort och foten dunkar och tankarna spinner om nätterna, när allt är så skönt och perfekt och lagom varmt och alldeles mysigt om morgnarna?

Tulpanerna som stod här från Lovisa när jag kom från Göteborg vissnade prick samtidigt inatt. Nu ligger de alla i en ganska deprimerad vinkel över mitt bord. Varför vissnar alla samtidigt? För att de är planterade samtidigt och har en exakt lika lång livslängd? Tydligen.

Jag funderar på att ta sovmorgon. Komma in halvtio i stället för nio. Fast nu minns jag att jag har ett möte klockan nio. Doh. Gotta go.

20 januari 2009

Trött på ont

Idag fick jag ett bra besked från mitt försäkringsbolag. De går med på att ersätta mig, för sveda och värk och trasade kläder och medicinkostnader och sjukhusvistelse. Det är bra. Jättebra. Samtidigt som min sveda och min värk är mer än påtaglig fortfarande, och jag är inte säker på hur länge det ska vara såhär. Hur länge det är normalt, liksom. Att en fot inte riktigt går att gå på. Att den plötsligt svullnar upp så den inte ens i ett par för stora och uppklippta skor får plats. Att inte kunna stå på tå eller gå nedför i trappor utan att trippa ojämnt och på tå. Jag är otålig och det har bara gått två veckor och jo, det har gått framåt, men ändå.

Kort sagt. Jag är trött på den nu.

Second Life Replay

På P3 Guld förresten, det absolut snyggaste på hela kvällen, det var det här. Jesus vilken bra låt. Och vad fina visuals därbakom. Utan att man liksom märkte av det så tändes de, en efter en, och sen stod de bara där. Stilla och enorma. Tills det byttes ut till en vacker och skarpt upplyst nattskog. Som en gigantisk Ebbot plötsligt i slow motion och med udda min börjar falla ned igenom. Det är lite för mycket närbilder för min smak i den här inspelningen, men känn på låten, känn på hans röst, är de inte världsklass så säg?

Bruces bästa?

Snälla alla. Hjälp mig nu. Jag har fyra månader på mig att lyssna in mig ordentligt på Bruce Springsteens bästa. Den 4 och 5 juni står han på Stockholms Stadions scen och jag är en pinsam rookie på Bruce. Jag gillar Born To Run och For You väldigt mycket. Säger detta något om exakt vilken typ av Bruce-låtar jag gillar mest, eller är jag bara vanlig hithora? Om ni vill fylla på min playlist på Spotify med era pärligaste pärlor så snälla, gör det. HÄR ÄR DEN. Jag är peppad. Och han är skitsnygg på nya pressbilden.

ps. biljettsläpp på måndag kl 10.00, och man köper på ett nytt ställe än vanligt, nämligen här. end of reklam. ds.

Till Eff:




19 januari 2009

Kände ingen sorg, men trötthet, i Göteborg

Jo, det var det här med Göteborg. I Göteborg hände följande saker i inte kronologisk ordning:

* Jag åkte snabbtåg ned, tog bara 2 timmar och 45 minuter, inga stopp, himmelriket.
* Jag delade hotellrum med Lillis som var den mest ultimata rumskamraten man kan tänka sig. Snarkade inte, gjorde i ordning vätskeersättning åt mig när jag mådde dåligt, delade bubbelflaskor med mig när jag ville dricka bubbel, fixade skavsårsplåster åt mig när jag hade ondare än ondast, sällskapade mig till frukosten, hängde ute på stan, hade hemliga tecken för olika räddningssituationer i offentliga sammanhang, låg på sängen och spelade spotifylistor och jobbade med mig, var allmänt supergrym som bara superlillis kan vara helt enkelt.
* Träffade en mycket märklig taxichaufför under hans första timme som taxichaufför och konstaterade att Göteborg sannerligen är staden med märkliga taxichaufförer.
* Jag packade 600 påsar med olika reklammaterial för olika bokningsbolag.
* Jag besökte Jazzhuset, Trädgårn, Scandinavium och Park Elit för diverse festligheter som min fot mådde MYCKET dåligt av i slutändan.
* Jag såg Detektvibyrån, I Are Droid, Adam Heldring, Annika Norlin, Markus Krunegård, Bullet, Fantastic Four, Erik Hassle, Melody Club, Titiyo, Soundtrack Of Our Lives, Maskinen, Håkan Hellström, Rednex, Jonna Lee, Dundertåget och några andra spela live. Oftast bara en låt, i sann gala/showcase-anda, men ändå. Det var fint.
* Jag somnade med kläderna på när jag var uppe på hotellrummet på samma hotell som P3 Guld-efterfesten hölls. Skulle bara byta skor. Och vila lite. Vaknade morgonen efter och hade för andra kvällen i rad missat en lång och festfylld natt med kollegor och vänner. Shit happens.
* Jag åt frukostbuffé tre dagar i rad. Ny favorit på buffén: scrambled eggs. Mums.
* Jag såg ett seminarium om konserternas framtid och förstod inte den röda tråden men imponerades över mina proffsiga kollegor som deltog.
* Jag åkte ett nästan lika snabbt tåg hem igen.
* Jag kom hem, jag var slut i själ och hjärta och fot, jag hade en Lovisa med kaffe och tulpaner i mitt hem, jag höll på att börja tjuta av trötthet och överväldigan.
* Jag somnade och vaknade till en hysterisk vecka på jobbet och en fot som knappast tänker svullna av. Elefantben, I'm telling you.

Det var ungefär det. På bilderna nedan syns jag och Louise och ett band som heter Fantastic Four, och cirka 600 påsar.




Hej Stockholm

Jag är tillbaka från Göteborg nu. Det känns både bra och dåligt.

15 januari 2009

Never marry a railroad man

Nu beger jag mig alltså. Rälsen bär till Göteborg. Några ord på vägen:

Jag åker så himla snart nu

Och när jag ser det här blir jag så sugen att jag nästan, men bara nästan, kissar på mig.

Traumaskon!




I stesolid- och morfindimman härom månaden grät jag högt och hysteriskt när man klippte upp mina finaste jodpurs. Är det här verkligen nööödvändigt, skrek jag i tårar redan innan de börjat lirka skon av min snedvridna och brutna fot. Man kunde tro att allt handlade om smärta, men eftertårarna handlade lika mycket om skorna. Jag har inte råd med nyyya, grinade jag barsligt till min styvmor i telefon (ett samtal jag glömt bort pga drogerna och fått återberättat för mig i efterhand). Sedan gick jag in i en dimma och diverse operationer och gipsningar och sjukhusångest tog bort skoångesten. När jag skrevs ut senare i veckan visade det sig att läkaren inte klippt i lädret alls, bara tyget. Detta innebär, insåg jag imorse, att jag fortfarande kan använda dem. Hurra för det.

14 januari 2009

Pyamaskalas




Fina L har haft dumma tjuvar på ovälkommet besök. De hade klättrat in genom fönstret och snott både det ena och det andra. Smycken och kontanter och mediciner och så. Så nu får hon inte vara ensam mera. Nu bor hon här lite. Det känns bra för en annan. Måtta sex koppar i kaffekokaren tills imorgon bitti i stället för tre. Ligga med varsin dator på magen. Tända ett ljus, tjyvröka en cigg för att det är ett special occasion. Time of need osv. Nu är min väska packad, och urtung, och jag är väl i princip redo för fyra dagar i gbg. Solong!

Cornelis och kärleken

Jag packar inför helgen i gbg till ett tv-program på tvåan som heter Cornelis och kärleken. Förutom Palme är Cornelis den ende vars död i min barndom jag minns tydligt.

Jag var nio år och två dagar i veckan hämtade vår barntant Ingegerd mig och min bror efter skolan och gick med oss hem, detta för att vi skulle slippa gå på fritids alla dagar. Ingegerd städade våra rum, bäddade våra sängar, hon skällde på bred skånska på oss om vi var elaka mot varandra eller henne. Hon lagade mat, fet mat, lika fet som hennes bröst var gigantiska och hennes skratt högt och klingande. På torsdagar dammsög hon, på tisdagar tittade hon på tv, men först eftar att hon försäkrat sig om att vi gjorde våra läxor.

Hur som helst. En dag kom jag in i vardagsrummet och fann henne gråtande framför tv:n. Cornelis har dött, hulkade hon förtvivlat och jag förstod inte riktigt vad det var som var så hemskt med det. Nio år gammal hade jag inte förstått hans storhet. Det har jag nog inte idag heller, när jag tänker närmare på saken. Även om det slår mig när jag ser programmet nu att jag kan nästan alla hans sånger, mer eller mindre utantill. Däremot kommer jag att tänka på Ingegerd och jag undrar om hon lever än idag. Jag har svårt att räkna ut hur gammal hon är idag om hon lever. Hon var tant redan då. Rimligtvis borde hon vara gammal tant om hon lever idag.

Jag letar upp henne på Ratsit och hittar både henne och hennes man vid liv och dryga åttio år gamla. De verkar ha flyttat till Örnsköldsvik. Jag borde skriva ett brev till dem. Ja det ska jag göra. Imorgon går det med posten.

Cirka här blev jag övermodig




Klockan var halvnio och om tjugo meter borde vi gått ned i tunnelbanan. Jag borde inte ha sagt äsch vi går till gamla stan. Och när vi var i gamla stan borde jag inte ha sagt äsch vi går till kungsan. Och i kungsan borde jag inte ha sagt äsch vi går till strandvägen. Men det gjorde jag. Och det var jäkligt vacker ute. I morse. Så det var värt det.

På jobbet:

Lill-Frida är från Piteå och Emil från Ängelholm. De förstår inte varandra när de pratar. Allt man hör är "va?" och "vad sa du?" när de försöker kommunicera. Jag tittar på dem ibland, sitter i mitten och gottar mig i att jag förstår dem båda. Ibland blir jag otålig och snabböversätter, men ofta lyssnar jag bara på dem. Va. Vad sa du. Vad säger du. Vad menar du. Va.

Göteborg

Jag far ned till Göteborg några dagar. Imorgon är det något på Jazzhuset och på fredag på Trädgårn och på lördag på Scandinavium. En gammal kär tradition, skulle vi kunna kalla det. P3 Guld och så vidare. Jobbgrejs. Roligt grejs. Bo i hotellrum med Lill-Frida och bada varje morgon och äta frukostbuffé och titta på Spung från dubbelsängen och såna saker.

Status: mycket sugen.

Aj

Vissa saker verkar liksom inte gå över med ålder. Som det här med att övergöra saker. Att bli entusiastisk, överdriva något i ren entusiasm och betala priset för det i efterhand. För att sedan säga ALDRIG MER SKA JAG, och sen gör man det igen, nästa gång man blir entusiastisk.

Som när man är barn och får tolv påskägg och äter upp allihopa innan det blir kväll och spenderar natten i magkramper och säger till sig själv ALDRIG mer godis, för att lördagen därpå lägga hela veckopengen på kryptoniter, krokodiltårar och hallonmumrikar.

Eller när man är arton och blir för full på gin & tonic och kräks utanför sitt sprillans nya vinbarjobb i London och bestämmer sig för att ALDRIG mer bli full inför sina två chefer, som man dessutom bor i samma hus som, för att veckan därpå göra i princip samma sak igen.

Eller när man är trettio och bryter foten och börjar gå försiktigt, korta sträckor, på den igen och en morgon blir så entusiastisk över hur jävla mysigt det är att kunna gå att man driver sig att gå hela sträckan om 5 km till jobbet. I slutet haltar man mycket gravt. När man kommer fram bultar den närmast mördande, får inte plats i skon. Man lovar sig att ta det lugnare nästa gång. En timmes promenad var för mycket, man fattar det. Men vem vet vad som händer imorgon.

Things stay the same, is all I'm saying. Själva innehållet på löftena ändras. Möjligen. Men mönstrena = desamma.

13 januari 2009

Porr?

Jag har inte hunnit göra speciellt många listor på senare tid. Inga bra i alla fall. Inga att besvära någon annan med. Det finns en som heter När jag var liten och innehåller The Pinks och Busungarna. Det finns en som heter Inneskor och innehåller nyårsmusik från 12 middagsdeltagares favoritarkiv. Schizofren är ordet för den. Men här, här finns en lista som heter duga. Eller egentligen heter den Porr, men den heter duga i min bok. Min vän och blivande resekamrat Hanna har gjort den. Och nu får alla lyssna på den. Som beskrivning har hon skrivit "Långsamma låtar. Som gjorda som bakgrund på borgerlig finmiddag." Det stämmer ganska bra. En middag med vita väggar och en kakelugn och några par som blir lite för fulla och pratar om dagarna då de var vilda och dansade på möbler och kanske låg lite promiskuöst. En sån middag passar den till. Eller en morgon på jobbet. Eller vanligt porr. Yäh, go Hanna. HÄR är listan.

De ofrivilliga

Igår efter Guldbaggegalan var de flesta jag känner hemskt upprörda över att inte Östlund/Hemmendorff vann några baggar. Jag rycktes med i ilskan över detta en god stund, tänkte rent av hoppa på klaga-på-juryn-i-facebook-statusen-tåget, innan jag mindes att jag faktiskt inte sett filmen och därmed kanske inte borde reagera så starkt. Därför tänkte jag se den ikväll. Så att jag kan få vara lika arg som alla andra. Klockan sju på Söder går den. Följ med?

12 januari 2009

En dåligt tecknad fot och en vanlig:




Konturer, någon? Nä. Tydligen inte.

Tröst




Idag har min fot gjort så ont att jag blivit deprimerad. Jag har gått och gått och gått för de helvetes lederna SKA mjukas upp, och det har gjort jätteont och ganska ont i en härlig variation. När jag kom hem från jobbet såg foten ut som en dåligt tecknad fot. Ett skämt. Ursvullen. Jag råkade även handla lite nya skor på vägen hem. Inte för att jag kommer i dem, men. Något att längta efter. Cirka.

Läkaren sa gå, så jag går. Och går. Och LIDER jävligt mycket hela tiden ska ni veta. Tröst vore på sin plats. Till exempel i form av middagssällskap och jävligt mycket pengar på kontot. Det ena får jag, det andra får jag inte.

Simple as that

Det här med att man måste ansöka om inresetillstånd till USA via nätet innan resan, det lät läskigare än vad det var. I verkligheten var det urenkelt. Och gick snabbt. Och jag är nu officiellt godkänd:

Ansökan godkänd

Din ansökan har godkänts och du kan resa till USA under Visa Waiver-programmet. Detta svar garanterar inte att du blir insläppt i USA; Customs and Border Protection (tull och gränscontrollen) kommer att vid ankomst ta det slutgiltiga beslutet.

Om nödvändigt du kan du uppdatera följande uppgifter i en godkänd ansökan: adress under din vistelse i USA, flyginformation, e-postadress och telefonnummer. För att få tillgång till ditt inresetillstånd måste du ange ditt ansökningsnummer, passnummer och födelsedatum. Om du vill ändra andra uppgifter i formuläret måste du ansöka om nytt inresetillstånd.

11 januari 2009

Bonjour madame!

Good news travel fast:

Cal och Schmarro börjar plugga franska as of februari 2009.

HURRA!

Strandad

Igår var jag på Strand för första gången sedan Strand blev Strand och slutade vara Street. Hade låga förväntningar, alltid ett bra recept på att bli positivt överraskad i slutändan. Jag gillade det. Jag tyckte de hade lyckats dela av lokalen på ett bra sätt. Jag tyckte om hur nederdelen hade många stolar och bord och möjlighet att sitta/prata/slappa. Jag gillade scenen, och dj-båset uppe i luften, och nivåskillnaderna. Gillade folket där. Gillade Strand, helt enkelt. Att klubben sedan hade bjudit in ca 15 djs att spela sina toppfem bästa låtar 2008 var en mycket schizofren upplevelse, tiominuters technolåtar varvades med Bleeding Love och lite Markus K och Jonathan J osv. Var förvånad över hur dålig smak många hade. Det, eller så hade alla "tänkt ett varv till" och försökt undvika de uppenbara. Till förmån för tiominuters techno. Usch.

Christopher Sander från [ingenting] spelade live förresten. Älskade röst. Älskade älskade röst. Han sjöng en sång om en Caroline och jag låtsades att hon hette Carolina och var jag. Så jobbar jag.

Nu ska jag laga en soppa med vitt vin i och se en hemlig film med en hemlig vän.

Ps. Idag lyssnar jag på den här låten om och om igen. Vet inte varför, vet heller inte varför jag berättar det. Tänkte bara att ni skulle veta. Att den funkar bra att dammsuga till.

10 januari 2009

Wait for me to fit

Nackdel med att inte längre ha cd-skivor och vara utelämnad till eget minne och fantasi när man lyssnar på musik: man glömmer sina pärlor. Den här pärlan till exempel. Bortglömd ett år minst. Nu jävlar minns jag.

Windmill och Fit, en av världens bästa låtar.

Fit in fit in I'm running out of ideas so screw me over now screw me back in

But i don't fit

Sjunger han. Som ni hör.

Dagens nya kunskap: skiftnyckel

Nu vet jag skillnaden mellan en skruvmejsel och en skiftnyckel och nu sitter benen på min säng fast igen. En bra lördag, helt enkelt.

Tjena, vi är busungarna

Så extremt coolt namn på en debutskiva. Tjena.

OBS: Viktiga frågor i natten: vem har 12 23 05? Och exakt vad gör alla i The Pinks idag?

Carolyna says: (02.05.17)
nä ska vi sova elleh
johan says: (02.05.24)
nääääää!
Carolyna says: (02.05.28)
hähähä
Carolyna says: (02.05.45)
mysigt att sova ju.
Carolyna says: (02.05.49)
lylligt att drömma saker
johan says: (02.05.50)
ja kanske
Carolyna says: (02.05.57)
när jag var liten brukade jag längta till drömmarna
Carolyna says: (02.06.00)
och hoppas på tecknad film när jag lade mig
johan says: (02.06.13)
undra vad jag önskade?
Carolyna says: (02.06.16)
försökte börja spela upp en tecknad i huvudet som skulle fortsätta sen
Carolyna says: (02.06.20)
men det hände liksom aldrig
Carolyna says: (02.07.10)
ja jag drömde även om att den här sångaren
Carolyna says: (02.07.12)
http://open.spotify.com/track/4298CyroivMVeuuNqVVZi5
Carolyna says: (02.07.25)
skulle klättra in genom mitt fönster och röva bort mig på äventyr
Carolyna says: (02.07.30)
typisk pre-erotisk fantasi
johan says: (02.07.41)
love pre erotik
Carolyna says: (02.07.53)
tyckte han hade så härligt hes sexig barnröst
Carolyna says: (02.07.57)
tänkte mig att han hade pottfrilla
johan says: (02.08.05)
jag var lite sugen på pink man fatta nog inte att de var killar..
Carolyna says: (02.08.11)
haha jag ÄLSKADE the pinks
johan says: (02.08.31)
jag mä!
Carolyna says: (02.08.42)
http://open.spotify.com/album/379KVhHcIr6hNpneQvweBK
johan says: (02.08.48)
vill vara dom!
åh mina fyra tjejkusiner var askära!
Carolyna says: (02.08.53)
ÅH HELA SKIVAN FINNS FÖRSTÅS
Carolyna says: (02.09.01)
älska älska spotify
Carolyna says: (02.09.20)
nu lyssnar jag på det spelar ingen roll... så himla bra BUDSKAP
Carolyna says: (02.09.31)
fan vad kär man var
Carolyna says: (02.13.58)
asså texten i Marie Marie
Carolyna says: (02.14.07)
"jag satt i min skolbänk, och ämnet var geografi"
Carolyna says: (02.14.12)
guuud man kunde ju relatera
"jag är på väg, någonstans där du ser
och lägger märke till allt som jag ger"
DÖR!
johan says: (02.17.54)
jag vill aldrig lyssna på nått annat!
Carolyna says: (02.18.36)
inte jag HELLER
Carolyna says: (02.18.38)

linda linda
Carolyna says: (02.18.41)
den är fan en av dom bättre
Carolyna says: (02.18.48)
men 12 23 05 är också bra, jävligt bra är den.


9 januari 2009

Ditten, datten, fredagen


Eftersom jag förtjänade något att längta efter tyckte jag att det var lika bra att köpa den där resan till New York som aldrig blev av under hela förra året, så det gjorde jag idag. Lyxade loss med Malaysia Airlines eftersom det är det andra bästa flygbolag jag någonsin flugit över Atlanten med. (Det allra bästa hette Virgin Atlantic men de flyger inte direkt från Sverige och det gör Malaysia, så det blev Malaysia.) Där ser flygvärdinnorna ut som på bilden och där tar resan dit bara åtta timmar. Man åker klockan sju en morgon och är framme klockan tio samma morgon. Oh, the miracles of tidzoner. Ännu ett mirakel är det faktum att hemresan alltid står skriven som sju timmar, och jag kan för mitt liv inte förstå varför det är så. Är det alltid medvind från USA mot Sverige? Hur kan det alltid diffa en timme mellan ditresa och hemresa? Kan någon förklara?

En annan intressant sak är det här: jag kommer PIPA I SÄKERHETSKONTROLLEN från och med nu, i och med de plattor jag har inopererade i foten. Jag tycker det är oerhört skrämmande att ta mig igenom säkerhetskontroller utan plattor som piper på mig. Jag tycker USA:s tullar är vidriga att gå igenom. Känner mig som en bov och bandit och värsta sortens terrorist och det faktum att de, som man hört skräckhistorier om, har rätt att bara NEKA en inträde i landet gör mig livrädd. Tänk vad bortslösat det vore. Så snopet. Så vidrigt. Hur som helst. Numera ska jag tydligen resa med ett läkarintyg som berättar att jag har stålplattor och skruvar i foten, vilket förvisso ger mig orsak att ringa heta läkaren igen men hallå, är inte det HELT bisarrt? Jo det är det.

Om ni förresten undrar hur första dagen med fri fot gick så gick det bra. Mellan sju och tio haltade jag gravt, mellan tio och tolv satt jag stilla, mellan tolv och ett gick jag till Historiska Muséets restaurang och tillbaka till jobbet (200 meter totalt) och mellan två och fem gick jag så bra att jag inte kunde låta bli att gå små ärenden över kontoret hela tiden. Hämta en vatten. Lägga ett brev på lådan. Gå ned till receptionen. Såna saker. Sedan kom jag hem och då svullnade foten och jag kunde inget annat än att ligga stilla igen. Tills jag blev hungrig och åt middag på Bjurholmsplans Vietnames, världens i särklass bästa, godaste och mest prisvärda restaurang. I alla fall i min del av stan.

Och det var väl det om den här dagen. Nu avslutar jag tredje säsongen av Grey's och det är lika bra för jag har tröttnat både på TÖNT-McDreamy och TÖNT-Meredith. Fokus har skiftat, nu gillar man Addison och George och Izzie i stället. Men allra mest: Cristina Yang. ÄLSKAR Cristina Yang. Hon har tydligen vunnit en Golden Globe förresten. Det kan hon gott ha.

Olika men ändå lika:




8 januari 2009

Död åt gipsblogg! Leve ärrblogg!

frida says:
berätta!

Carolyna says:
ok. tog bort gipset. gick bra. väntade på läkarn. noterade att jag ej kunde röra foten typ mer än i gipset. blev oroad. gick in. läkarn het ohc härlig och trygg och proffsig. kollade lite röntgenbilder. han sade att det var perfekt läkt och att han var stolt över mig som pajat så många gips.

Carolyna says:
han klämde över båda frakturerna. frågade om det gjorde ont etc. jag sa nja och nej. han ställde mig upp och släppte mig ohc tog några steg bort. han sa kom. jag kom. alltså med steg.

Carolyna says:
tog några steg fram och baklänges, noterade att jag är råstel och inte kan ta stora steg vare sig framåt eller bakåt, han sa att lederna stelnar redan efter två veckor i gips och att det tar nån vecka innan jag kommer kunna gå normalt, sen upp till sex veckor innan lederna mjuknar helt igen.

frida says:
men en vecka innan lite mer normal, det är ju skitsnabbt!tänk att du var så bra på att läka. känns imponerande på ett ganska konstigt sätt.

Carolyna says:
sen GICK jag hem från sös. sakta sakta och halt men GICK! med två fötter! sen gick jag hem och rakade djungeln som uppstått där under gipset. tvättade bort blodet från ärren. vickade lite på foten. nu ligger jag här helt SALIG.

Carolyna says:

vad gör du? när kan du sluta? hörru förresten läkarn ba: skit i sjukgympa, du är redan igång, ba rör dig som vanligt, gå så mycket du orkar, ingen fara.



Vackraste jag sett!




I'll live as I choose or I will not live at all (and I'm not so suicidal after all)

Okej hörni. Såhär är det. Om tjugofem minuter hoppar jag in i en taxi som tar mig till SÖS och där säger vi en gång för alla adjö till Gips 2008. Med detta säger vi adjö till saker som mongosko, blöta tår, handikappsanpassade danser, svårigheter att sova på grund av räfflat och hårt underben, sittande duschar och taxifärder till och från arbetet. Utan direkt koppling till detta men med viss anknytning säger vi samtidigt adjö till 2008 - hemska 2008 när mycket var svårt och mycket var fint, samtidigt. Vi säger adjö till terapin som jag avslutade tidigare den här veckan efter nästan tre års regelbundna sessioner. Vi säger adjö till någon från det gamla som med eller mot sin vilja bitit sig kvar för länge i det nya. Vi säger, och det här tror jag när jag skriver det, adjö till mitt eviga klättrande på möbler och bardiskar när jag har druckit och vill dansa ensam/synlig.

Det kändes inte så för en vecka sedan, men nu gör vi det till slut. Nu börjar vi om. Och i minnet håller vi alla de som fanns där under förra året och under dess trasiga avslut. Familjen som jag aldrig - aldrig - trodde att jag fortfarande hade så nära. Vännerna som alltid fanns kvar. Resorna och gemenskapen och all hjälp jag fick. De mentala kryckorna som alltid fanns där bredvid de riktiga. Jobbet tackar vi också, när vi ändå är igång.

Allt detta gör vi idag. Eller jag gör det. Med den här låten på repeat, för övrigt. Hejdå gips08, hejdå hela 08. Och sen, sen haltar vi vidare mot bot och bättring och starkare ben och en ljusnande framtid som är min.

Jaaaaaa!

Ovan syn: högersko




Hittills bara i väskan men ändå. Snart så. Stort.

7 januari 2009

Jo hej

Jo men jag finns här nånstans i bakgrunden. Håller på att avsluta lite grejer bara. Ikväll är till exempel sista kvällen med gipset och jag är klistrad framför Grammis. Det går fint för våra artister. Kleerup till exempel. Och Håkan. Ingen av dem har exakt spottat i glaset. Själv dreglar jag och fattar inte varför jag inte är där. Eller jo jag vet precis men ändå. Det känns fel just i detta nu.

2 januari 2009

2009: ska lära mig mer om vin

Nu vill jag ha tips. Jag gillar vitt vin. Chardonnay. Fylliga. Eldiga. Runda. Fat, kanske gillar jag fatkaraktär. Om det finns på vitt. Såhär skriver någon om Lindemans, som jag gillar ganska mycket:

Doft: Stor, intensiv med tydlig citruskaraktär och inslag av rostat bröd.

Smak: Fyllig, intensiv och generös med tydlig citruskaraktär och balanserad ek. Mycket lång eftersmak.


Alltså. Balanserad ek. Generös. Rostat bröd? Det är lite svåra termer för mig, detta. Men jag älskart. Jag ska hitta världens godaste vita viner under det kommande året. Och ni ska hjälpa mig. Sätt igång.

This is a downcast position at least it is real



This is no final solution
No this is just for today
I'm running from London pollution
Still cold from the rain

These are not perfect conditions
No this is far from ideal
This is a downcast position
At least it is real

It may be silent but I hear bombs fall
I hear sirens down in Whitehall
I see fires around you Paul
But you stand so still
And you look so small
And I'm so tired,
Of no help at all

You've been missing for weeks now
You never go far from the site
They won't ask when you show up
They're paid and polite

It may be silent but I hear bombs fall
I hear sirens down in Whitehall
I see fires around you Paul
And you need a drink
Your eyes are glowing
It might be too late
There's no way of knowing

This is no final solution
No this is just for today
I'm running from London pollution
Still cold from the rain

Lunchdags!




Klockan blir tolv och för de som jobbar betyder detta klockslag lunch. Jag försöker locka lillis med dagens matlåda: pannkakor med glass. Och spung. Lillis tittar närmast äcklad på min påse. Säger att jag måste lära mig det här med matlådor. Jag ignorerar henne. 2009 kommer bli matlådans år. Med eller utan låda. Jag ska vara rik, sund, lycklig och snygg. Snart.

Fredag. Känns som måndag. Ser trött ut. Tydligen.

Vi är vanligtvis omkring sextio personer här. På jobbet. Idag är vi två, eventuellt tre. Det ekar i korridorerna och i kaffemaskinen finns ingen mjölk. På radio pratar Anders och han gör det med bravur. Jag lämnade kryckorna hemma imorse. Kände mig pigg och tuff. Killen på 7 Eleven sade att jag såg trött ut. Frågade om jag hade "festat hårt" i helgen. Nä, sade jag. Stött. Jo men på nyår festade du väl ändå, fortsatte han. Jo litegrann, sade jag, fortfarande sur. Ja men precis, då är det därför du ser så trött ut. Sade han. Och jag tänkte att sådär får man väl bara inte säga till en kund. Kunde inte låta bli så jag bet av med trumfkortet jag kallar Foten. Som att den vore förklaringen till att trettio svåra år satt sig på ett ansikte som var nyvaket och utan smink. En bruten fot. Annars skulle jag vara snygg och pigg och du skulle inte känna dig manad att kommentera hur sliten jag är. Lilla 7 eleven-barn.

Jahapp. Nä men om jag skulle jobba lite då.

1 januari 2009

Spår av igår.




13.30:

Hittar en polaroidbild i bh:n när jag vaknar. Har sovit med klänning på. Jaha 2009. Vad ska vi göra av dig då?

14.30:

Min kusin kommer. Det är sju timmar sedan vi sade hejdå, godnatt, godmorgon, gott nytt. Vi tittar på varandra. Våra blickar är mörka, rymmer både skuld och skam och frågor och humor. Vi är tysta några sekunder. Sen sätter vi igång. Vi har en lång natt att unpack så we better get to it.

19.47:

Jag ligger i sängen. Vill somna. Vakna till en ny dag, en annan sådan.