27 februari 2009

Titiyo




Nu kör vi!




Berätta nu.




Om ni tvingades ligga med en av de här, vilken skulle ni då välja? Eller nej förresten, i vilken ordning skulle ni välja dem? Obs: viktig fråga. Jag vill ha dem rangordnade, vi kallar dem ettan, tvåan, trean, och fyran. Från vänster. Ge mig.

Jag:

Ettan
Trean
Fyran
Tvåan

Status: pigg igen!




Nästan lika pigg som bakom den här kryddväxten igår. Nu har jag styrt upp en hel massa grejer inför morgondagen på globen (judas priest), legat på en parkbänk vid en kyrka i solen, varit jätterolig i några interna jobbmail, snott en berocca av strehl, beställt en taxi till kl sex, skickat martin att köpa cava, lyssnat på snusklistan på spottan och ätit kinamat. Den här baksmällan klarade jag galant. Högsta betyg till mig.

Men orättvist!

Det är bara att konstatera att något har hänt med mig. Åldern har hänt, eller något annat, jag vet inte vad. Men lyssna på det här: jag gick hem nio igår. Tjugoett nollnoll. Låg i sängen, tandborstad och klar, klockan tio. Tjugotvå nollnoll. Hade druckit två eller tre glas vin på Vapiano, mellan cirka sex och nio alltså. Kanske lite bubbel på det. Men alltså inga katastrofmängder.

Ändå mår jag uselt idag, USELT. Har sovit nio timmar, hinkat i mig vattenglas efter vattenglas, promenerat cirka fem kilometer, men usch, mår verkligen inte bra. Hjärnan liksom skvalpar omkring därinne och jag inser att något är kapitalt förändrat sedan tidigare år. Då kunde man kosta på sig en utgång mitt i veckan ibland. Komma hem både ett och två och ändå ta sig till jobbet med humöret på om inte topp så åtminstone halvflagg. But no. Not anymore.

Jag är officiellt tant på riktigt. Det här har hänt under det senaste året, dvs exakt när jag fyllde trettio. Så då vet ni vad ni har att se fram emot, Katti och Sandra. Eller hur, Cal, visst har jag rätt?

(Obs: Detta ska ändå inte få förstöra peppen jag känner inför Nöjesguidens prisutdelning ikväll. Har med vulgära små kläder i en liten påse i väskan. Med betoning på små och liten.)

26 februari 2009

Delad efterrätt är dubbel efterrätt.




Vin, jag, basilika, LILlIS!




Tidigare ikväll, av oklara orsaker, tog vi en drink med Linda Skugge. Hon tog kort till sin blogg. Det första hon frågade oss var om vi också hade bloggar. Jo, det har vi ju. Vad handlar din om, frågade hon mig. Jag blev konfys, kom inte exakt på vad min blogg handlade om. Så jag frågade Lillis. Vad handlar min blogg om, sade jag. Mig, sade Lillis. Och jo, hon har en poäng. Och här, first time ever, en bild på Lillis, live and kicking! Med krydda och vin och mig bredvid. Det bästa av sällskap, ju.

Va, piano?




Nu på något slags introkväll. Vapiano heter restaurangen. Gamla stan heter stadsdelen. Snöstorm heter väderleken. Vitlök heter smaken. Rosébubbel heter drycken. Gratis heter prislappen. Värre har det vart.

Shake it like a polaroid picture

Festligheter som återkommer regelbundet som jag alltid (hittills) haft så himla roligt på:

1. Way Out West
2. P3 Guld
3. Natten
4. När Chapel Hill spelar skivor
5. Nöjesguidens Stockholmspris

Festligheter som återkommer som jag bara haft roligt på varannan gång:

1. Popaganda
2. Where The Action Is
3. Accelerator

Nummer fem på första listan sker alltså nu på fredag. Det är imorgon. Jag längtar så in.i.helvete. Dels eftersom jag en gång jobbade på Nöjesguiden och således antagligen kommer träffa nära och kära from the past och from the now. Dels eftersom jag tänker mig att även det här året kan jag eventuellt dansa den här gravida bongodansen, som ett ettårsjubileum.

God I miss the horses and how they made me feel




Jag har varit på frukostmöte på top shop i gallerian. Där fick man förutom information även lyxfrukost och 25% rabatt på hela sortimentet. Nu undrar ni förstås om jag köpte ett halsband med en vit springare på. Svaret är ja. Det gjorde jag

25 februari 2009

I love my life too




Ikväll till exempel, enligt nedan beskrivning, eftersom saker som dessa finns i det. Bland annat. Annaahlund.se är adressen. Beställ den nu.

Fortfarande konstig stämning men ingen verkar bry sig

Jag har alldeles glömt att berätta det största som hänt på den här sidan årsskiftet. Något alldeles underbart är på gång och det bästa är att alla kan ta del av det. Eller henne. Eller alltså. Äsch.

Det jag vill säga är att en av de mest unika och fantastiska personer jag känner, Anna Åhlund heter hon, har gjort en bok. Och det är inte vilken bok som helst, det är en av de mest underfundiga och finurliga och sorgsna och roliga och fina och udda böckerna man någonsin har haft i sin hand. Eller inte en av dem förresten, den. På riktigt. Det är teckningar med text men det är inte en serie. Det är som konstverk, varenda en av sidorna, där texten ibland på uppenbara vis hör ihop med teckningarna, ibland till synes inte alls. Det är djur och figurer och små streckgubbar som gråter och älskar och är ilskna och runkar och ligger och är ensamma och tillsammans och tänker små och stora tankar som för det mesta är alldeles glasklara men emellanåt snurrar ihop sig och ja, det är inte lätt att förklara. Men precis som Anna själv (hon kommer tyvärr inte med på köpet, då hade den kostat miljoner, nu är fyndpriset 150 kronor) är hennes bok, som har den briljanta titeln "Fortfarande konstig stämning men ingen verkar bry sig", ett slags mångfasetterad och spännande labyrint som man aldrig vill hitta ut ur. Jag tänker ofta så med Anna. Tänk att få vara en fluga på en av väggarna i hennes hjärna, tänker jag. Tänk att få följa med. Det verkar så spännande, så oförutsägbart och roligt.

Och nu finns en del av det på print! Eller snart, den 27 mars närmare bestämt.

En konstbok. En konstig bok. En vacker bok. En bok vars bilder och texter man inte glömmer eller tröttnar på. Exakt så fin är den.

Här kan man titta på den, beställa den, se utdrag ur den. Lyckliga värld.

Obs Hyvönen




Kan inte leva med felstavet nedan. På frida alltså. Fast på bilden här är en av those dancing days-tjejerna. Vill ni veta en rolig grej? Jo härom veckan i L Word när Shane stod och tvättade Jennies bil så lyssnade hon på dem. Är inte det rätt ballt? Att vara typ tolv år och haft en sång med i L Word? Det tycker jag. För övrigt är jag hos emelie nu, för att titta på nämnda serie. Vi har två dryga timmar till hennes kille kommer hem. Han verkar inte gilla L Word. Eller mig. Oklart. Hur som helst, vi har tre purfärska avsnitt att plöja. Och mat från Vietnamnam. Och jag har köpt två nya böcker och fyra tröjor och klippt luggen cirka en millimeter. Jag hoppas ni antecknar nu, all denna viktiga info jag kommer med i väntan på att Hanna ska dricka upp sin välling och somna. Över och ut.

ps. kolla vilken jättestor tv emelie har. eller man kanske inte kallar det tv när det händer sådär direkt på väggen, men ni fattar. ds.

Åh frida




Frida Hyvänen på Popcirkus ikväll. Så duktig, så fin.

Public announcement:



Förut var min favoritlåt med Radiohead Fake Plastic Trees. Nu är det den här. Varenda textrad är så perfekt, så fantastisk, så bäst. Skildrar en sådan hopplös och fullkomlig utmattning. Bruises that won't heal. Och detta till den stillsamma, lätt naivt klingande, melodin bakom. Pling plong. Bring down the government. Älskar.

A heart that's full up like a landfill
a job that slowly kills you
bruises that won't heal

You look so tired, unhappy
bring down the government
they don't, they don't speak for us
I'll take a quiet life
a handshake of carbon monoxide

with no alarms and no surprises
no alarms and no surprises
no alarms and no surprises

Silence, silence

This is my final fit
my final bellyache
with no alarms and no surprises
no alarms and no surprises
no alarms and no surprises please

Such a pretty house
and such a pretty garden
No alarms and no surprises
no alarms and no surprises
no alarms and no surprises

please

Så går ett ägg från våra liv och kommer aldrig åter




Ont gör det också. Men det var inte det jag skulle berätta, utan det här: en man ramlade i snön framför våra fötter idag. Utanför östermalmshallen, på en trång trottoar så att han råkade sparka anna på knät och låret. Han såg förargad ut när han reste sig och hastade vidare. Ville inte ta emot den hjälpande hand som anna, nysparkad och stor i sinnet, sträckte fram mot honom. Man kan förstå att han var arg. Att ramla i snöslask är säkert inte kul. Men jag tänkte såhär: du bröt i alla fall inget. Gubbtjyv. Sedan tänkte jag inget mer på det för jag hade tolv portioner på örtagården att fokusera på. It's hard job men någon's gotta do it, right.

Guldrum?




Ok hostis, vad tror du? Detta är alltså längst in, bakom svenska avdelningen, där finns fyra sådana här stolar, och två cyklar (!?) och ett bord. Inte prick en säng eller soffa att vila i, men fatta vad avskilt och hemligt! Här kan man attackvila! Yey?

sandet blev evt till guld

Jag har länge eftersökt ett vilorum på vårt kontor. Har tänkt att det vore guld värt vissa dagar, när man stressat så man vill grina eller råkar vara bakfull (obs händer nästan aldrig längre) eller bara jättejättetrött och behöver ha lite tyst en kvart eller två. Somliga dagar längtar jag så mycket efter det att jag nästan blir fixerad vid tanken. Idag, av en slump, traskade jag in i en del av vårt kontor jag aldrig varit förut. Ett öppet kontorslandskap med en vägg längst bak. Bakom väggen fanns vad som skulle kunna bli ett himmelrike i framtiden. Håll i hatten, Lillstrumpa, snart kommer en bild.

*cliffhanger*

Frågor om räntor och lån

Svintråkiga frågor för de flesta men någon kanske vet (min person som borde hjälpa mig med sånt här är tyvärr inte i livet och jag är totalt förvirrad och okunnig):

1. Om man måste binda om ett bolån, säg i slutet av mars, borde man då välja:

- lång tid, över tre år
- kort tid, mindre än ett år
- jättekort tid, tre månader

2. Brukar man förhandla igen när det är dags att binda om bolån?

Sick, tired and homeless

Idag är det tomt på kontoret för Frida, aka Lillis, kör hostfestival och trots att jag aldrig träffat en flicksnärta som är så ovillig att stanna hemma eller söka läkarvård när hon är sjuk så har jag (ok inte exakt bara JAG - det har varit en massiv lobbyverksamhet i spel under det senaste dygnet) lyckats övertala henne att stanna hemma och vila. Hon är så rolig, slash irriterande, på det sättet, hostar avgrundsdjupa hostningar som liksom rosslar och skallrar i väggarna och ibland (obs sant) stannar den kvar i månader, men ändå tycker hon att hon är fresh to go to work exakt varje dag. Och att man, typ, inte ska gnälla så mycket. Undrar om detta är ett norrländskt drag. Int ä de nån fara med mig, int. Typ.

Senast hon hade så ont i halsen att hon grät av smärta sade jag att hon skulle åka till akuten eftersom det UPPENBARLIGEN var en dålig halsfluss på gång och hon UPPENBARLIGEN behövde penicillin, och det snabbt. Jag använde all min auktoritet för detta ändamål, ringde till och med storsyster Anna för hjälp, men icke. Flickungen vägrade. Tyckte nyponsoppa och glass gjorde biffen och stannade hemma till normala läkartider gällde, dagen efter.

Hon är tapper, Lillis. Och envis. Och idag även sjuk. Hence: tomt på kontoret för Schmarran men avsaknad av avgrundshosta i rummet bredvid och större chans att Friska Lillis återvänder utvilad snart. Seger till mig.

24 februari 2009

AOUM!

Jag = ansiktsblind och mathandikappad. Behöver inte mycket för att bli nöjd med mat, vanlig mättnad räcker. Ikväll har jag däremot ätit något som i min smak är femstjärnigt: Brysselkål och ostsås. Så nedrans gott.

Ute smälter snön och jag har gått så långt att fötterna blev blöta och nu ska jag se en film som heter 4 månader 3 veckor 2 dagar, som vann lite olika priser i både cannes och sthlm under festivalerna 2007. Lyckliga lilla gullejag.

3 saker jag inte förstår:

* Folk som tycker att det är ens plikt att svara i telefon eller på sms och tar sig friheten att bli sura när man låter bli. Har aldrig hört något mer idiotiskt, alla bestämmer välj själva om de vill socialisera eller bli nådda på sin fritid eller inte? Man kan väl inte bli SUR eller ge arga PIKAR när någon väljer att inte svara för att den sover / vill vara ensam / inte orkar prata / kollar på film / whatever? Hur tänker man då? IDJOTISKT.

* John ME's låt. Maken till självutplånande idiottext har jag knappast hört. För det första låter den som vanlig tråkig mainstreamindie à la Motorhomes, vilket inte ens var spännande 1997 eller när de nu var aktuella, vilket ändå är ok om man nödvändigtvis gillar, men har någon lyssnat på TEXTEN? Ba: om du behöver ljuga så täcker jag för dig, om du tänker trampa på mig kommer jag stanna kvar hos dig, om du blir låg kan jag bli lägre, liksom HALLÅ MEDBEROENDEROMANTIK? Och sen lite härliga heroin-liknelser i refrängen för det moron som inte fattat poängen i verserna. Stanna hos mig älskling för kärlek är min drog och min medicin. IDJOTI.

* Folk som berättar vanliga tråkiga anekdoter eller historier som inte har en poäng, men ändå bygger upp dem som att det kommer en slutkläm och att alla menlösa detaljer egentligen bara fungerar som transportsträcka till given och väntan värd pay-off i slutet av berättelsen, och sen GÖR DET INTE DET, det kommer bara en tråkig punkt efter en tolvtusen lång rader lång mening om absolut INGENTING. IDJOTISKT.

1 sak jag förstår:

* Den här smått hysteriska versionen av Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp.

23 februari 2009

Min gata




Jag älskar min gata. Den är så kort och ändå så innehållsrik. En sushi, en afrikansk hårsalong, en pizzeria, en indisk restaurang. En kiosk med alldeles för gammalt godis och en tropical travel shop. En seven eleven, en tv-spelsbutik och en reselitteraturbokhandel. En butik med street fashion. En blomaffär. En läkarmottagning. Och sist men inte minst: Ingeborgs stenar. Vad gör Ingeborgs stenar? Vem är Ingeborg? Jag vet inte det, men det låter så fint. När jag flyttade in bodde Ingeborgs stenar vägg i vägg med mig och jag brukade tänka mig att det är därför all ENERCHI i min lägenhet är så vacker, men nu bor där en vanlig hårdrockstjej och teorin om stenarna har spruckit. Men skylten vid porten, den hänger kvar. Med versaler står det. INGEBORGS STENAR.

Längst ned på min korta lilla gata: ringens köpcentrum och systembolaget. Den är så bra, min gata. Stockholms bästa, tror jag.

What would you take away if I said no?




Andreas Tillianders nya. Så himla bra.

Biffen och bögen, del 2

Jo men alltså Cal, "Jag blev berörd, av människan och mänskligheten" skriver du och jag undrar bara det här: vad exakt kände du dig berörd över? Sorgset berörd, väl? Eller hittade du någon form av hopp eller guts i den filmen?

Jag, som egentligen och vanligtvis älskar filmer där allt går åt helvete och människans förändringspotential är likamed noll trots alla goda intentioner i världen, kände mig mest tom efteråt. Inte på ett nödvändigtvis dåligt sätt, jag blev också berörd av hur han gör sina försök att hitta nya vägar, bli förlåten, börja om, men samtidigt fanns där en känsla av "jaha?" när filmens eftertexter började rulla. Jaha, så var det där allt? Några tafatta försök med dottern som han in the end of the day fortfarande inte lyckades älska eller se? Några tappra dagar i köttdisken tills längtan efter bekräftelse och gemenskap från det enda han tidigare bekräftats för blev för stor? Alltså, när han ba: "jag är ensam och jag förtjänar det, men jag vill inte att du hatar mig" till sin dotter kunde jag inte låta bli att tänka att han var nothing but a lat och självömkande egoist som ville/hade för vana göra det, åtminstone på känslomässiga plan, jävligt enkelt för sig. En vanlig himla känslocripple till karl. Och JOOO han skildrar den alldeles utmärkt, det gör han, men är inte själva budskapet och historien (att förändras är svårare än man tror / omöjligt / strukturer och vanor och den lilla människan i det onda samhället där ingen ser eller har tid att ta hand om varann, speciellt inte om du är fattig, kroppens förfall och dess konsekvenser) ändå någonstans ganska deppigt och rent av... uttjatat?

Olika ställningar att jobba på/i:




Har vi en biff här, Cal?

Ja, men Rourke var ju jättebra men att alla älskar honom måste ju ses i förhållande till allas våra ömmande hjärtan för avståndet mellan det han VARIT och det han är i Wrestler, dvs ens sentimentala sinne förförs av "förändringen" eller kontrasten, plus att filmen The Wrestler i sig är så stark, vilket Milk ju också är fast på ett annnat sätt och Penn är enligt mig snäppet vassare när det kommer till rollprestation och även om han hållit en mycket högre medelnivå prestationsmässigt genom sin karriär så tar det inte bort det faktum att han är so fucking worth it för Milk. Samt att om man ser dokumentären om Milk kan man även hänföras lite retrospektivt sådär över hur jävla exakt han lyckats skildra Harvey, inte bara till det yttre utan i mimik och små detaljer och liksom.. uppsyn, och tal.

Sean vann och det var bra faktiskt

OK buhu för Rourke som inte vann Oscar för Wrestler, men alltså Sean Penn VAR bättre i Milk så allt är i sin ordning. Sluta sura.

Idag är det snö och sportlovets första dag och jag har långkalsonger och hela vägen till jobbet ska jag tänka på forna sportlov och en trästuga i Funäsdalen som jag och pappa brukade hänga i.

22 februari 2009

Nu är det över

Tänkte skriva "för i år" men det stämmer inte. I juni ses vi ju igen. Då på Ullevi. Älskade gamla gubbrocksband.

Vintern kom




Såhär vitt är man inte exakt bortskämd med i sthlm. Nu på väg till globen. Igen.

Malmens frukka:




Min frubbe: allt samtidigt. Jag älskar malmen, det har jag sagt va?

I wanna reach out and grab you!

Äsch, jag borde inte sova mitt på blanka dagen. Väl? Det är lika bra att duscha av sig gårdagen och ta sig ut i snön? Väl? Sova kan man göra i graven. Väl?

Om någon undrade så åt jag frukost på Malmen idag.

Den här låten tycker jag är underskattad. Dessutom en helsexig "video":

Elias on my mind

Det snöar ute. Jag ska snart gå över en bro. Kanske mellanlanda på kaffe hos Jenina och Daniel, sedan arbeta på en Glob med ett band. Men inte ännu. Nu ligger jag mest och vilar och tänker på att jag saknar ihjäl mig efter Lajjan.

21 februari 2009

Trivel




Nu ska jag snart gå hemifrån. Mot så kallade nya äventyr, i sanningens namn är det också första gången sen igår jag går utanför dörren. Jag har frusit så jävla mycket på sistone. Och svettats, samtidigt. Fräscht jag vet. Som att ha råkat sätta på sig fuktiga jeans och sedan gå ut i minusgrader har det känts mest varje dag. Mycket obehagligt. Men det var inte det jag skulle säga, jag skulle säga att jag är så himla nöjd med den här skrivbordsbilden, eller underlägget som man kanske kallar det. Från håkans konsert. Låten 'tro och tvivel'. Tro har just börjat blekna och övergår i tvivel, men fortfarande syns de båda två. Tvivel är starkare. Vattenglaset halvtomt. Halva ute. Ja ni fattar. Den talar direkt till mig, den här bilden. Så ja. Nu går jag. Ut i natten, fylld av tvivel och samtidigt en smula tro. Yes.

Gosh

Förlåt älskade Lillstrumpa, vi skulle gjort det här tillsammans, men jag kunde bara inte hålla mig. Blev tvungen att se även dokumentären om Harvey Milk innan dagens göromål kunde sätta igång och buhuhuhuuuu vilken film, så jävla jävla bra.

Happy happy joy joy

Saker jag blev glad för när jag vaknade:

1. Att jag ska se AC/DC imorgon igen.
2. Att jag inte är bakis.
3. Att jag är ledig.
4. Att jag snart har rena kläder.

Självgottis

Det är väldigt mycket mitt i natten och jag är väldigt trött men för en enda gångs skull så gör det ingenting, eftersom jag får sova hur länge jag vill imorgon och det är minsann inte varje dag det står till på det lilla viset. Det är heller inte varje helgdag jag vaknar utan att som första aktivitet tvingas snabbscrolla i minnet genom föregående natt och fortast möjligt försöka komma fram till 1. vad som hände igår, och 2. om jag sagt eller gjort något dumt, eller 3. om jag mår som jag förtjänar eller bättre.

Ac/Dc var alltså otroligt fina. Jag var mycket glatt överraskad och kände mig rent av upplyft av hela grejen, men när jag satt på tunnelbanan hem med Lillis, vars fina föräldrar jag fick träffa och i mitt stilla sinne tvångsadoptera idag (obs: på mindre än en halvtimme hann jag kramas, bjuda in mig själv till Piteå i sommar, berätta att jag letade efter lämplig norrländsk PV så att vi kunde spendera somrar tillsammans framöver samt halvt bjuda in mig på familjemiddag imorgon - jag borde skämmas men tänker inte göra det), så kände jag att NEJ jag orkar inget mera. Inte idag. Det är för kallt ute. Jag är för trött. Jag vill duscha bort Globenlukten och lägga mig i sängen och stanna uppe hur jäkla länge jag vill utan att känna mig stressad inför morgondag och tider. Så jag gjorde det. Ignorerade diverse inbjudningar till fest och drink och tjo och tjim och stannade inne.

Det var urskönt.

Imorgon tänker jag må bra. Min skröpliga body ska få vila och imorgon ska den få mysa hela långa dagen. Det är jag värd.

20 februari 2009

Jag i väntans tider




I ett rum bakom globen. Alltså, jag måste bara säga att scenproduktionen är det maffigaste (ursäkta tantigt uttryck men hallå det är tant- och farbrosstämning på hela globen) jag någonsin sett. Loket! Som brann! Gubbarna! Som gungade så rart på sina mysiga gubbaxlar! Åh jag ÄLSKAR ac/dc.

Framför loket:




Globen och jag:




Vanligt live-size lok rullade just in på scenen. Det brinner. Mycket spännande, detta.

Strandvägen, Stockholm, 08.55:




19 februari 2009

Vill också göra dagens!




Dagens outfit: nya tröjan från bakislunchshoppingen.
Dagens accessoar: halsband, slash utstickande daggmaskliknande ärr på båda sidor höger fot (det är en dålig kvällsvana de har, att svullna upp och bli äckligt blålila).
Dagens grej: fest på le rouge bar för par som blir ihop igen efter ett år isär. Kl tio skrevs äktenskapsförord, klockan elva ändrades fejjastatus. I skivspelaren låtar om lycklig kärlek.
Dagens nu: sömn.
Dagens imorrn: ac/dc.

Tårta på plan fem! Globen fyller tjugo!

Carolyna säger:
jaaa tårta!!!
frida säger:
är vi plan fem?
Carolyna säger:
nä, sex ju
frida säger:
aha
Carolyna säger:
du vet, knappen vi trycker på varje dag i hissen?
frida säger:
du tänker så.
Carolyna säger:
den med en sexa på?

Min lunch:




*den till vänster*

Min nya mössa och min nya filt:




Min favoritkontorsgrej: häftapparat. Ingen av dem nya.

Och en grå tröja också. To be worn as a dress.




Allstå verkligen mäh




Kolla vad bakis jag är, påsarna, det är sanslöst. Samt man kan undra vad det är som försiggår på min haka. När jag kom hem igår såg det bara ut sådär. Vanlig hudlossning. Man kunde tro att det berodde på en härlig skäggstubb från annan part som liksom skavt en rodnad men nix, så kul hade vi alltså inte. Och idag är jag orättvist bakis. Och jo jag shoppade visst på lunchen ändå. En svart mössa och en jävla massa strumpbyxor.

Mäh

Oj, jag blev just bakis. Otippat. Det firar vi med Thelins urgoda quinoasallad i Fältan. Om Fältan hade varit något annat än en hemsk galleria med hemska butiker och en jävligt god sallad hade jag kanske shoppat något också. Sånt gör jag när jag är bakis nämligen. Men nej. Fältan är ett sorgligt ställe. I will not shop. I will eat. Säläd. With kräftasses and avocado and that yummy quinoa.

Twiksdagen?

Klockan är tidigt och jag ska snart gå till jobbet. Om bara håret ville torka. Jag äger ingen hårtork, jag använder inga hårprodukter, väldigt länge ägde jag heller ingen kam eller borste. Nu önskar jag att jag ägde en hårtork.

I SVT:s morgonsoffa pratar man nu om Twitter. Programledaren, och "ingen han pratat med", hade aldrig hört talas om Twitter. Det har jag. Men jag vet hittills inte om jag älskart. Kanske har jag inte fattat grejen med att börja följa sådana man inte känner, typ politiker. Det kanske är det som är grejen.

Inatt drömde jag att Noel Gallagher samt en femtonårig pojke blev urkära i mig. Jag fick ett kärleksbrev av den ena. Den andre snodde en sömntablett av mig. Oklara budskap i de drömmarna. Och nu orkar jag inte vänta på håret längre. Nu går jag. Hej.

18 februari 2009

Idag är ingen vanlig dag idag är Schmarrans Örtagårdsdag

Pepp pepp pepp pepp pepp pepp pepp. Exakt så känns det. Jag är inne i en fas av ganska extrem (och eventuellt inte jättesund men vem orkar bry sig om sådant när det är sol utomhus) matfixering. Jag äter hela tiden, och är det inte mat och mackor så är det godis och frukt och kaka och vad än jag kommer över, och när jag inte äter tänker jag mest på vad jag ska äta nästa gång. På ricko. Hela tiden. Därför känns en dag som idag, då jag vet att jag och Anna och Lillis kommer åka (japp, åka, här tar man bilen de fem kvarteren mellan Garnisonen till Östermalmstorg - don't ask) till världens mest fantastiska Örtagården och deras LJUVLIGA buffélunch ungefär lika spännande som en födelsedag när man var barn. Om 31 minuter går bilen. Om 55 minuter är jag inne på andra, av kanske fem sammanlagt, portionen. (ok, uppenbart fel i grammatik men skitsamma, man fattar)

Älska Örtagården, hörni. Samt kolla in Frida Hyvönen där hon sitter, på nämnda restaurang, vid samma piano som min mormor utan att fråga först brukar ta i besittning när vi är där och äter lunch tillsammans. Jag och mormor alltså. Jag tror inte jag skulle våga äta lunch med Frida.

I want to be a part of it

I morse ringde jag Ortopeden på SÖS. Sade att jag var på väg till USA och helst inte ville fastna i säkerhetskontrollen pga att min skrämmande metallfyllda fot börjar pipa. Berättade om intyget jag hört talas om, det på engelska, som man visar upp om detta händer. Hon i luren var frågande och sade att det hade hon aldrig hört talas om. Hon tyckte jag skulle ta med en utskrift på min röntgenplåt och "visa upp ärren" och så skulle det nog vara bra med den saken. Själv kände jag att jag inte ville chansa, men om det inte finns några intyg så finns det väl inga intyg.

Vet någon något om det här? Talade kvinnan på Ortopeden sanning eller höftade hon bara? Finns det ett intyg som hon inte kände till? I så fall är det dags att speak up, kära älskade ni som läser det här och vet saker jag inte vet.

Oklart

Några väderrelaterade snabbisar bara:

1. När jag gick från jobbet mot bion igår och klockan var halvsex var det inte helt mörkt.
2. När jag gick till jobbet mellan 8.15 och 09.00 var det strålande solsken. Tills jag kom fram till Linnégatan, där gör solen det där fula tricket ni vet, när man tror att man alldeles säkert har något fint på gång och så plötsligt, utan förvarning, ba nä. Det här betydde inget för mig, sade solen. Det här var bara lite kul, kul så länge det varade, inget som skulle bli något på RIKTIGT.

Fan också. Tänkte jag. Hatar när solen gör sådär. Sen gick jag in och nu sitter jag här och tittar ut och den skiner igen och jag undrar: vad HAR vi, solen? Är det vi eller är det inte vi? Va?

Mera Milk:

Och obs Harvey Milk finns det dessutom en dokumentär om, från 1985. Den vann en Oscar. Och ännu en gång: Sean Penn i Milk: så JEFLA JEFLA bra. Dokun ska jag se tonajt tror jag. Innan Helgi på Hotellbaren.

17 februari 2009

Go see go see go see go see

Filmen Milk - jag DÖR. Sean Penn - jag DÖR. Gus Van Sant - jag DÖR. Harvey Milk - jag DÖR.

Hade knottror på ben och armar hela vägen hem och det var inte pga kylan.

Öppen fråga till Sandra (och andra evt hugade):

Vill du gå på det här med mig?

Milk

Ikväll ska jag se Milk. Med Sean Penn. Fast när jag såg affischen trodde jag på fullt allvar att det var McDreamy från Grey's som stod och flinade på bilden. Jag undrar om ansiktsblindhet generellt blir värre med åren, eller stannar som den är.



















Igår på franskan lärde vi oss det här:

Je suis
Tu es
Il, elle, on est
Nous sommes
Vous êtes
Ils, Elles sont

Jag var tyvärr för arg för att uppskatta kvällen. Jag kan inte gå halvfem på måndagar inser jag, och båda alternativen som står framför mig känns oacceptabla. Att avsluta kursen för att mitt jobb inte tillåter utsvävningar av slaget "gå en kvällskurs" = inte ok. Att gå halvfem varje måndag = inte ok.

16 februari 2009

Måndagsarg

Notering: Jag är arg på måndagar. Så även idag. Så arg att jag gick de 4,77 kilometrarna till jobbet mycket fort redan klockan kvart i åtta imorse. En tidig tid att gå snabbt, speciellt en måndagmorgon. En annan gång när jag gick fort pga ilska bröt jag foten av mig. Idag höll den hela vägen. Jag planerar senare idag att gå mycket ilsket och snabbt tillbaka till Söder där franskakursen drar igång redan klockan halv sex. Vaffan är det för tid att börja en kvällskurs egentligen? Normalt folk jobbar väl cirka till sex och SEN går på kvällskurs? Gah, världen. Så fylld av idioter.

Arg, arg, arg. Imorgon kommer jag vara snäppet gladare. Onsdag ännu bättre. Eventuell svacka på torsdag igen. Fredag och söndag jobbar jag på Globen, då kan det gå lite hur som helst. Antingen tycker jag det är kul och spännande, eller så tycker jag enormt synd om mig själv som måste jobba när andra är lediga. Sätter mina pengar på det sistnämnda.

Igår när jag hade ätit konstant hela dagen landade jag i mitt hem där jag avslutade De älskande vid Pont Neuf och i fint sällskap av Ruben, kladdkaka och glass såg Pianisten. Jesus vilken trasig människa, pianolärarinnan alltså. Inte Rubie. Hade glömt slutscenen, den där man inte hinner blunda innan hon gör DET DÄR ÄCKLIGA som man inte är beredd på. Så att säga. Nu har jag fyra franska filmer kvar att avverka innan torsdag. Kan funka. Kan bli svårt.

Snö och dialekt

I mitt jobb ingår att prata med människor, mest journalister, från hela Sverige (och ibland även andra länder men det hör inte till den här historien). Jag gör då ofta - ibland med flit, ibland av bara farten - det här: härmar deras dialekt. Vet inte hur uppskattat det är men att få säga "tjennaaaa" på överdriven Göteborska eller "jo, men visst" på grav norrländska gör åtminstone mina dagar lite roligare. Oklart hur de jag pratar med känner, antagligen att jag är en jävla tönt. Vilket jag är. Så inget nytt under solen. Som för övrigt inte skiner i Stockholm idag.

Mys




Jag och Lillis har något slags mysfestival på jobbet. Det började med raggsockor - mysigt att ha på sig på jobbet. För stora ska de vara. Såna man har bara på jobbet och tar av sig när man går därifrån. Idag toppade Lillis det hela med att ta med en varsin fleecefilt till oss. Nyinköpta efter tur till IKEA igår. Så nu sitter jag här. Om luften i mitt rum är lite rå så bryr jag mig alltså inte. Jag har sockor och filt, jag.

15 februari 2009

Waiting at the station, waiting for the boat that will take me home




Tycker fortfarande det är så uralyxigt att bo i en stad där vissa sträckor enklas färdas i båt. Nu vill jag hem. Min mage är trött.

Rosendal, mor, mormor




Mama came bearing gifts




Hon är så hemskt duktig på sånt jag är dålig på, min lilla mamma. Tex tålamod, och pyssel, och hantverk och mat. Den här beställde jag genom att peka i en katalog med mönster och färger på julafton. Och så nu: klart. Nu åker vi mot rosendals trädgårdar. Älska rosendal.

Går in på brunch nr 2




Nu på lidingö med moder och moderns moder. Jag är så mätt att jag är sprockfärdig men tänker inte vara den som är den. Den här dagen kommer ägnas åt matintag. Till hundra procent.

Framme!




Nära-äggen-upplevelse




I väntans tider

En timme och elva minuter kvar till äggröran. Värt att notera: om en hotellfrukost/brunch får mig såhär lycklig redan innan den sker borde jag kanske satsa på att äta sådana oftare.

Efter brunchen åker jag till mormor på lunch. Dit får man inte komma förrän efter två för hon ska på katolska mässan först. I katolska kyrkan "nere på stan". Där hon brukar hänga med Pia Johansson. Allt detta nämns alltid i samlad klump när mormor pratar om sin religion.

Sedan lagar jag och Ruben fransk mat (potatissoppa?) och ser fransk film. Jag borde plugga också, har ju fått läxa inför kursen imorgon kväll. Ska lära mig hur olika bokstavskombinationer uttalas, och så det här med accenter.

Ja det är mycket nu.

God stil 2




God stil 1




Ägg och annat

Om jag orkade lägga in bilder nu skulle jag visa hur jäkla ball Hanna blev i det guldglittriga hårband hon fick av mig på sin tvåårsdag idag. Så himla god stil av henne att sätta det på sig, rakt av, med lappen kvar på baksidan, och sedan glida runt med det på sig som att det vore den naturligaste sak i världen. Hanna är världens bästa tvååring, for reals. Ingen protest.

Innan dess gick jag och Lillis på promenad. Vi hamnade i Stockholms finaste kyrka, den i Vitabergsparken, heter den Sofiakyrkan? Där hölls en alla hjärtans-dag-konsert och olyckligtvis kom vi just när applåderna bröt ut och det hela var över. Men det var vackert, det var det. Solen låg på och skulle just gå ned, det var några få minusgrader och frosten, slash snön, gnistrade vit omkring kyrkan. Det kom rök när vi andades och luvorna satt som smäckar på våra huvuden. Och så applåderna, och det höga höga taket, och den vita vita kyrkan. Fint var det. Jodå.

Senare på kvällen fick jag äta på Namnam. Jag älskar Vitentamnam. Vietnamnsalladen där, alltså det är ungefär exakt svaret på frågan man ställde sig förr i världen "om du bara fick äta en enda sak för resten av ditt liv, vad skulle det vara". Jag skulle svara Vietnamsallaen. Om de bara kunde ta bort en chilifrukt eller två. Det blir så starkt ibland. Plötsligt blir man chockskadad av ångest i munnen. Det är chilin som gör det.

Och ännu senare. Snotty och Momma. Eller om det stavas Moma. Skitsamma. Där spelade Eskils skivor och vi möttes upp, flera sällskap. Jag älskade nästan varenda en av dem. En av de gamla, en av de finaste finaste, sade att det gick rykten om mig nu, att jag mår så dåligt, att någon borde ta tag i det här, se till att jag går och pratar med en psykolog eller något. Jag blev nästan stum av förvåning. (Obs lögn: jag blev inte stum, jag berättade för den finaste fina som undrade om ryktena stämde att det var fel, jag mår inte dåligt, jag har jobbat sepemycket och dragit mig undan en smula men att mitt i allt det så har jag gillat läget och känt mig ganska tillfreds med allt).

Jaha. Så vad mer. Äh, jag vet inte. Jag ska sova nu, för imorgon ska jag få äta min godaste frukosträtt i hela världen: SCRAMBLED EGGS. Alltså, som jag älskar äggröra! Det började i Göteborg för bara några veckor sedan, då berättade Lillis för mig att ingen äggröra är den andre lik, just när jag i det närmaste orgasmerade kring en sådan på Park Elit Hotell på Avenyn, där vi bodde. Och så rätt hon hade, nästa dagens äggröra var inte alls lika bra. Men nu så, nu hoppas jag så innerligt på Scandic Malmens äggröra, den känns viktigare för mig än någon utgång någonsin. Imorgon klockan elva gäller det. Jag och Lillis och äggröran. Can't wait.

14 februari 2009

Plogen plogar:




Såhärrå:

Jo alltså ikväll. Så skulle jag på middag hos Göran. Finaste Göran, med finaste mysigaste läggan på Skånegatan, en sån lägga man trivs i, en sån kille man trivs med, Göran alltså. Och hans lägga. Så efter jobbet behövde jag slå ihjäl några timmar. Så jag åkte till Fritzs Corners kontor, det som de delar med Hybris och I Made This. Där hölls det en två år försenad inflyttningsfest, vi drack en öl. Lillis och Emil var med. Och lite andra. Sedan gick jag till Göran, vi skulle laga HEMMAGJORD GNOCCHI. Versaler nödvändiga på den, ni fattar själva varför. Hos Göran fanns även Frida, och matlagningen tog all världens tid. Jag ansvarade för att skölja salladen och trycka randigt mönster i gnocchibollarna som Frida rullat. Det var hemskt avancerat, alltihopa. Mina ränder, gjorda med en gaffel, blev extremt snygga om jag får säga det själv. Sedan hände något. Vi slängde gnocchin i kokande vatten, som man ska, och de LÖSTES UPP. Det var inte planen. Det var mycket olyckligt, det hela. De löstes upp till en såsig röra i det kokande vattnet och planen om middagen gick halvt om intet. Vi räddade de upplösta flytande gnocchibollarna efter bästa förmåga, och lade dem på ett fat där de sorgligt flöt runt och såg ut (och smakade) som barnmat, puré ungefär. Vi gjorde vad vi kunde av situationen, dvs samlade samman röran och stekte till potatisplättar. Vi åt gnocchiplättarna tillsammans med en ganska så magnifik ruccolasallad med rökt fisk och en salsicciagryta som Göran svängt ihop. Vi drack rött vin, och vitt vin, och en citronlikör. Vi pratade om olika saker, Frida pratade mest. Jag blev tröttare och tröttare. Göran smsade och kollade hur det såg ut på källarfesten jag kommit ifrån tidigare på kvällen, den med Fritzs och Hybris. Den var i full gång, bara ett kvarter från där vi var. Vi gick dit. I ett av rummen satt en Jon och en helt stört begåvad slagverkare och JAMMADE. Nittiotalslåtar, orepade men ack så fantastic. Man drack öl, satt i soffor, någon dansade, låtarna gled in i varandra, helt improviserat. Jag hittade Henrik och Altay och Björn och en rad andra gamla ansikten jag kände igen. Vi konstaterade att det var för jävla härligt ändå, med fester av det här slaget. Att om vi råkat vara i låt oss säga NEW YORK och hamnat på en sådan här fest skulle vi minsann prata om den i veckor efter att vi kommit hem. Nu ba: jaha. Ballt. Vi beundrade musikanterna mycket. Jag hade en grå luvtröja uppfälld och kände mig under-cover och anonym. Vid tre kom grannarna ovanpå och klagade och tvingade oss att lämna lokalen. Vi gick hemåt. Jag drack vatten och borstade tänderna. Det var ungefär det. Om ikväll alltså.