30 april 2009

Framme! Yay!




Debasers uteservering




Kl 17.00 öppnade den för säsongen. Kl 17.05 var vi där. Och oj vad vi inte var först.

[edit. de hade öppnat tre.]

Bokaffär - min bästa affär




Här har jag jobbat. Praktiserar lite såhär på valborg.

Valborg

Det här vädret, det som är i Stockholm idag, vet ni hur ofta man vaknade med pirrmage i tonåren på Valborg och bara ÖNSKADE att det skulle vara just såhär? Och vet ni hur sällan det faktiskt var såhär? Så många år man klämt in sig i för kalla och tighta kläder eftersom man hade lagt studiebidraget, det ynka lilla, på något nytt plagg från HM eller JC som man liksom bara MÅSTE visa upp på Valborg, lunginflammationföljder eller inte. I Sala åkte man till Uppsala förstås. Satt bland tusentals andra i Slottsbacken. Började dricka billigt bubbel redan på tåget, som om jag inte missminner mig gick klockan 10.34. Det var årets höjdpunkt då, Valborg. Första vårdagen och ibland, sisådär vart tredje år, det här med fylla i solsken. Det gillade jag och de mina.

I år åker vi till Livets Hårda Skola på Adelsö och konceptet är ungefär detsamma om än snäppet lugnare. Först jobbar man. Sen klipper man sig lite. Äter lunch någonstans. Sätter sig på en inhyrd buss tillsammans med kanske hundra andra glada gynnare. Kommer fram, kollar eld, grillar korv, tittar på The Field, dansar till Emelie och Lina som spelar skivor. Och vädret, ja det är ju helt jäkla perfekt dårå asså bah.

Confession

Jag har gråa hår. Några stycken. Fler och fler. Och jag insåg igår, dagen innan jag skulle gå och klippa mig, att jag färgar över dem allra mest för min frisörs skull. Hur sjukt är inte det?

29 april 2009

Kamma lillräkans hår




Det här med borste och kam är inget som Lillis tänker slösa dyrbar ungdomstid/pengar på att använda/köpa. Därför har hon dreads. Mot sin egentliga vilja är hon en dreadstjej. Ibland kammar hon över promoefrillan så att man inte ser dreadsen (det är egentligen mest en stor), ibland hinner hon inte det och låter den guppa fritt i vinden. Ibland säger jag till henne att det gått lite för långt, undefär samtidigt brukar kollegorna börja kalla henne för trollet. Då får jag rycka in. Mina flinka fingrar jobbar och jobbar, nedifrån och uppåt, för att reda ut dreadlocken. Detta har skett idag. Jag kom uppskattningsvis en femtedel igenom röran innan lunchen var över. Vi har alltså lite jobb kvar. Till en annan gång.

Nu blommar kungsan!




Så vi kan väl kalla det vår och själv är jag så trött att hälften vore nog och kunde jag lägga mig raklång på marken här och nu skulle jag somna pä fem röda ingen överdrift.

28 april 2009

Älska Chapel Hill




Jag har ätit middag med tre av mina favoritpersoner, nämligen Lina, digge och erika AkA chapel hill crew. Nu är jag så mätt på crepes att det känns orimligt att jag någonsin kommer känna hunger igen. Men det var inte det jag skulle säga, jag ville mest bara visa vilken himla gullig tröja chapel hillarna gav mig eftersom jag evt är deras största fan. En tröja rakt från the hills. Eller ja, budapest för att vara mer exakt.

Im just standing in a doorway, Im just trying to make some sense

Under hela min uppväxt var den årliga fjällenresan till Härjedalen och Ramundberget och hotellet där Susanne - KNIIIIIP - Lanerfeldt hade after-ski-gympa och Kjell Lönnå var traktens kändis och läskigaste backen hette Ravinen lite av det bästa jag visste. Sportloven, helt enkelt. Och något av åren hade Olof Palme blivit skjuten och man fick tårar i ögonen när man åkte snabbt i backarna och en toppstuga med våfflor och varm choklad var lika självklar som Vasaloppet i radion på bilresan hem. Och resorna, de långa bilresorna upp och ned från fjällen. De där man tog av sig skorna och hade kuddar i baksätet och man turades om att välja musik och jag alltid valde Magnus Uggla och pappa alltid valde Rolling Stones för han älskade dem, alltid, år efter år, han tröttnade aldrig, det fanns så många skivor att välja på, flera hundra bergis. Med roliga omslag till kasettbanden och hefftiga texter som Tattoo You och Let It Bleed och Sticky Fingers och egenhändigt ihopsatta blandband förstås. Och hur han sjöng i bilen, det var falskt och det vinglade men det gjorde aldrig något för det lät så roligt och han gjorde det så innerligt och efter några vändor började man lära sig låtarna själv. Man var för liten för att fatta allt men texterna satte sig ändå. Meningar och fragment utan inbördes sammanlänkning i ens barnhjärna. Som den här låten. Waiting On A Friend. En tidig favorit eftersom det var roligt att sjunga med i oh-oh-oh-partierna och det var extra svårt för pappa att sjunga rent eftersom det går i falsett och förresten tyckte man att det var hemskt busigt att sjunga att man inte väntade på en WHORE.



Jag älskar den låten fortfarande. Jag älskar Rolling Stones fortfarande, i allmänhet alltså. Men just den låten, den är så jävla bilresa-till-fjällen för mig. Och när jag läser texten idag tänker jag att jäklar, han har en poäng, han som väntar på en vän och inte på en lady. Han menade det liksom inte bokstavligt, även om det var så jag tolkade det då, för tjugo år sedan.

Dont need a whore
I dont need no booze
Dont need a virgin priest
But I need someone I can cry to
I need someone to protect
Making love and breaking hearts
It is a game for youth
But Im not waiting on a lady
Im just waiting on a friend

Bortsett från det där med WHORE: så himla himla himla himla fint. Och melankoliskt förstås. Han väntar ju fortfarande, han som sjunger, han vill bara få hitta en som är en bästis som han kan få älska och beskydda och gråta med nån himla endaste gång. Ska det vara så svårt. Liksom. Och jo det är ju det det ska vara, tydligen, men fifan ändå. Vilken fin låt.

And I wonder when we are ever gonna change

Hej. Jag har varit borta men nu är jag tillbaka. Jag har varit ledsen men nu är jag glad. Och jag vaknade i morse med Tina Turner på hjärnan och blev tvungen att ägna morgontimmen innan jobbet på att youtuba klipp från hennes konserter under turnén som pågår nu. Fy fan, jag älskar alltså henne. Älskar We don't need another hero och när hon sjunger ALL THE CHILDREN SING.

25 april 2009

På ölandsgatan




Tittar vi på Robinson och jag har ju liksom då inte sett det innan. Hänger med så gott det går. Spontant gillar jag den här Jarmo mest. Vilka hejar ni på?

Kära Debban, jag saknar dig. Öppna snart tack.

Kan vi prata om ärrvävnad fast det är äckligt?




Såhär är det nämligen. Jag har två ärr, ett på vardera sida bruten fotled. Inga nyheter där inte. Det kortare av ärren döljer två ganska långa skruvar, det är det man ser på bilden. Det längre, som jag inte visar, döljer en lång platta och cirka åtta mindre skruvar. Nu till mitt dilemma: mina ärr beter sig väldigt olika från varandra. Det är som att de inte alls inser att de tillhör samma fotled, samma kropp med, rimligtvis, samma typ av läkkött. Det här ärret är nämligen svinfult. Som en utstickande daggmask sitter det där, i all sin ickeprakt, och alltid när foten gör ont så är det just där, under fula ärret. Andra sidan ba: snygg, rak, lek, ickesmärtande. Min fråga är egentligen mest av fåfäng karaktär såhär dagen då man för första gången i år spatserat staden runt i enbart tygskor och inga strumpor: kommer det bli bättre? Kommer det alltid vara såhär fult? Kan jag göra något? Någon som vet något om sånt här? Mvh, ärrad.

Check!

Jag gör sällan checklistor fast jag borde. Ibland när jag jobbar har jag mycket svårt att förstå varför jag är så stressad. När jag skriver ned allt jag borde hinna och komma ihåg inser jag snabbt varför. Men det är skönt att stryka streck över sakerna när de är gjorda. Det är det ju förstås. Igår fick jag chansen att smygkolla på min vän Lovisas checklistor. Hon har dem i ett litet block i väskan hela tiden. Min absoluta favorit här är "nyckel-frågan?". Med ett frågetecken efter. På andra plats kommer "surdeg". Är också mycket imponerad över att hon gör små rutor att bocka i när hon är färdig.


24 april 2009

Note to self: läsa om atonement

Den här mannen älskar jag. Atonement är en av mina absoluta favoritböcker. Och här finns en ganska bra text om just Ian McEwan och sättet han skriver/berättar. Hur han hela tiden använder slumpen och dess konsekvenser och är en sucker för hemligheter och tvära vändningar och trauman och hur de resulterar i förlust av oskuld. Typ.

"McEwan is addicted to the withholding of narrative information, the hoarding of surprises, the deferral of revelations; this manipulation of secrecy, apart from its obvious desire to keep the reader reading, seems to incarnate a desire to repeat the texture of the originating trauma, and in so doing, to master and contain it."

"At a formal level, the confession of any withheld revelation, even an unsettling one, is satisfying. It contains and closes; it solves a narrative puzzle. This manipulation of surprise is reproduced at the level of McEwan’s sentences. He writes very distinguished prose, but is fond of a kind of thrillerish defamiliarisation, in which he lulls the reader into thinking one thing while preparing something else."

Och det här, är inte det så JÄLLA BRA slash CREEPY:

"In The Innocent, Leonard and Maria are having sex in her bedroom. He hears her whispering and thinks it is an endearment. This continues for two paragraphs, and then McEwan reveals the content of the whisper. ‘What at last he heard her say was, “There’s someone in the wardrobe.”

Morgonshoppar på VOX!




Nu är det lön. Och utförsäljning hos Vox. Members Only, Ida Sjöstedt, Tretorn (älska tretorn), Pudel och lite annat. Tvåhundra kronor plagget. Jag handlade för åttahundra. Ett par skor, två par blänkande shiny tights, en tröja rikare. Wee. Och så vädret på det.

22 april 2009

Lillräkan är bakis




Här sitter Lillräkan som jag kallar henne nuförtiden, Lillis alltså, och är bakfull. Mitt på blanka dagen! Hon hade tydligen trevligt på Nalen igår medan en annan packade upp i snigelfart. Nu ska jag berätta något som är alldeles sant om Lillräkan. Hon har just skaffat konto på raggarportalen. Lillräkan heter hon där, om man vill gå in och ragga lite.

Nu gör jag det bara!




Städar. Närå. Men börjar använda gummistövlar till vardags. Ih!

Zopiklon och Tretorn

Alltså, jag tycker så mycket om att vara hemma igen. Jetlaggen slänger sig som en tung filt över mig ibland, senast igår på bussen från jobbet, så att jag omöjligen lyckas hålla ögonen öppna trots offentliga platser och jag måste attacksomna en stund. Och på kvällarna tar jag sömnisar eftersom jag framåt halvtre på morgonkvisten ännu inte lyckas bli naturligt trött. Tänk att jag är en sådan tönt för jetlag. Hur som helst. Jag tycker så mycket om att vara hemma igen. Jag tycker om mina sammanhang här i Sverige. Jag vill nog kanske aldrig flytta härifrån.

Nu tittar jag på morgonnyheterna och hoppas på regn så jag kan använda mina impulsinköpta stövlar. Fortfarande lite blyg inför dem, även om jag tycker de är jättesnygga utan regn så känns det liksom... lite pinsamt. Måste vänja mig av med den känslan. Här ska bäras gummistövlar i vått och torrt. Vi börjar idag.

21 april 2009

Somnar om och vaknar igen, som jag alltid gör




Jetlagstatus: rätt dålig. Kunde ej somna inatt, tog halv sömntablett vid två, vaknade i chock halvåtta, otroligt oberedd på att börja en ny dag. Men nu är man här igen. På balansbrädan. Rätt glad vad det verkar. Så: god morgon!

Fucking fantastic var det faktiskt

20 april 2009

Tina Turner




Jag och Elias fick globenrelaterat infall. Sitter nu framför en alldeles gudomlig tina som undrar vafan kärlek har med saken att göra. Fifan alltså, hon är magnifik.

Bring your kids to work




Ibland har mina kollegor med sig sina barn till jobbet. Då brukar de - barnen, inte kollegorna - få glass och smyga runt här i kontorets korridorer. Idag har jag smugit in frida. Hon sitter där i ett hörn och pratar telefon med någon. Medan jag jobbar med mitt. Funderar på att snart ta henne till köket och bjuda på en glass. Det har man väl hört att man ska göra.

Hemma. En balansjakt.




Nu är jag tillbaka på jobbet. Hemma igen. Kom igår vid tolv, lyckades sova hela flygresan trots massiv turbulens över island (tydligen). Kände mig nästintill normal, jetlagwise. Det är bara magen som är dum. Äcklad när man ska äta, hungrig när man ska sova. Fikade och promenerade och åt och kollade filmer hela dagen och natten igår. Som vilken vanlig söndag som helst. Och nu är jag tillbaka hos Lillis på jobbet. På mitt rum en ny grej: en balansbräda. Jag tror jag behöver den. Foten, osv. I övrigt är mycket sig likt och schmarro *likes this*

Hur jag shoppar

Jag går aldrig i affärer. Bryr mig inte så värt mycket om mode. Handlar kläder sällan och då nästan enbart på impuls och magkänsla. Det vill säga, ser jag svarta höga gummistövlar på några personer jag tycker ser fina ut i New York och luskar ut att de kommer från Tretorn och dagen därpå går förbi Tretorns New York-butik så går jag in och köper mig ett par höga svarta gummistövlar. Trots att Tretorn är svenskt och troligtvis billigare här. Trots att det är tungt att bära hem. Trots att svarta gummistövlar inte är nummer ett på listan över plagg jag behöver. För köper jag dem inte exakt när jag går förbi butiken så kommer jag inte göra det hemma heller och då går jag miste om den spontana och ovanliga känslan av att jag verkligen verkligen vill ha något specifikt. Så handlar jag.

I övrigt går jag mest runt i butiker och tänker att saker är snygga men att det inte känns som "måsten" och därmed skiter jag i att handla. Det är bara en av tio grejer jag senare inte kan släppa taget om i tanken, och de kan jag således i efterhand gå tillbaka för. Det enda som dröjer sig kvar efter New York är en baddräkt från American Apparel som jag inte kommer över hur gärna jag vill ha. Så den köper jag. Snart. Nästa lön. Eller nästnästa. Fan vad skönt det ska bli att inte visa magen i sommar. Jag kan ta hon i lilas boobs och frippa också om de kommer på köpet.

Mvh

Carolina, jetlaggad



18 april 2009

Nu ni, nu far jag hem

Nu är det morgon, sista morgonen, den där då du kom till mig och våren var som vackrast och vi körde på en fågel och begravde den. Igår var tanken att vi skulle gå ut PÅ RIKTIGT men det blev inte riktigt så. Ola var jetlaggad och Santos var fullt och vi blev storstadstypiskt rådvilla och ba: gick hem.

Idag är det sol och tjugo grader i newwan och vi ska hänga runt till femsnåret. Då går tåget till Newark och sedan blir det lång resa hem. Har passat på att vakna med ryggskott för säkerhets skull. Så att resan inte ska kännas för enkel att uthärda.

Jag lyssnar på Livet & Döden med Eric Schüldt. Jag älskar livet och döden. Det första programmet har tema godhet. Jag vet inte vad jag tror om godhet men jag vet några människor som jag kommer att tänka på när jag tänker på ordet. Elias är en av dem. Åh, vad jag saknar dig Elias.

Nu duscha, skriva vykort, ligga på pir, åka hem. Hejdå Nyc för den här gången.

Trillade förbi en filminspelning

Spent it all on hats

Gick upp redan sju imorse. Hängde på laundromat och betalade i tjugofemcentare för att tvätta och torka saker. Som lakan. Och underkläder. Och flyttade sedan ut ur Jiddans lägenhet i Brooklyn. In på hotell i China Town. Ut på stan, tyckte jag hade lite för mycket resekassa kvar att bränna. Köpte smink och mediciner för tvåtusen spänn. Blev pank. Gick hem till hotellet. Tittade ut på gatan. Väntade på Hanna. Väntar fortfarande. Ikväll sista kvällen. Ut och äta med Ola. Oklart var. Oklart när. Väntan är oliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiidlig.

17 april 2009

Våren alltså:





Hit me hard hit me right between the eyes

Förresten. Den här utställningen med Sophie Calle som jag pratade om häromdagen. Take Care Of Yourself. Brevet hon fick, som 107 kvinnor tolkade. Såhär löd det. Spontana reaktioner?

As you have noticed, i have not been quite right recently. as if i no longer recognized myself in my own existence. a terrible feeling of anxiety, which i cannot really fight, other than keeping on going to try to overtake it, as i have always done.when we met, you laid down one condition: not to become "the fourth"
i stood by that promise: it has been months since i now have seen the "others", because i obviously could find no way of seeing them without maiking you one of them.

i thought that would be enough, i thought that loving you and your love would be so enough so that this anxiety - which constantly drives me to look further afield and which means that i will never feel quiet and at rest or probably even happy - would be calmed when i was with you, with the certainty that the love you have for me was the best for me, the best i have ever had, you know that. i thought that my "disquiet" would dissolve into my writing so that i could find you. but no. in fact it became even worse, i cannot even tell you the sort of state i'm in. so i started calling "the others" again this week. and i know what that means to me and the cycle that it will drag me into.

i have never lied to you and i do not intend to start now.

there was another rule that you laid down at the beginning of our affair: the day we stopped being lovers you would no longer be able to envisage seeing me. you know this constraint can only ever strike me as distratrous and unjust (when you still see R and J...) and understandable (obviously): so i can never be your friend.

but now you can gauge how significant my decision is from the fact that i am prepared to bend to your will, even though there are so many things - not seeing you or talking to you or catching the way you look at people and things, and your gentleness towards me - that i will miss terribly. whatever happens, remember that i will always love you in the same way, my own way, that i have ever since i first met you: that it will carry on within me and, i'm sure, will never die.

but it would be the worst kind of masquerade to prolong a situation now when, you know as well as i do, it has become irreparable by the standards of the very love i have for you and the one you have for me, a love which is now forcing me to be so frank with you, as final proof of what happened between us will always be unique.

i would have liked things to have turned out differently.

take care of yourself.

Everyday's like thursday

Vakna åtta. Gå upp och göra kaffe till Hanna. Sist förstörde jag bryggaren, den här gången kokar mjölken över. Hopplös. Ofokuserad. Prata på dator med person i Sverige. Äta frukost, lyssna på P1, byta till Nationalteatern, sjunga med. Hanna duschar. Jag duschar. Kolla kolla. Barn av vår tid. Sent en lördag kväll. Underbar text. Lämna lägenheten. Åka tunnelbana. Åka till Prospect Park. Solsken. Värme. Titta på killar som spelar baseball. Försöka förstå reglerna. Tycka att killarna är roliga när de skäller ut varandra. Promenera lite. Köpa vatten. Titta på Brooklyn Museum. Titta på Brooklyn Library. Hamna på Washington Avenue. Fortfarande solsken. Hitta restaurang med bakgård. Äta fantastisk tonfisksallad. Ta tunnelbanan till Manhattan. Möta Martina vid New Museum. Titta på Generational: Younger Than Jesus. Gilla Ryan Trecartins grej mest. Ta en drink på Cake Shop. Ta tunnelbanan hem. Läsa bloggar. Grina till inlägg. Googla på Ryan Trecartin. Titta på 30 Rock på amerikansk TV. Somna.


16 april 2009

Tallest man on earth

Vi höll på att missa det för det visade sig att Bowery Ballroom hade en hel stor övervåning med en hel stor scen. Vi satt i källaren i baren och ba: undrar var han ska spela egentligen? I det där hörnet kanske?

Anyways. Min mobilkamera plockar tyvärr inte upp ljud så bra, varför man inte hör hur den här killen spelar gitarr som att det vore cirka fem andra där. Och sjunger som lite av en gud, om man frågar mig.

15 april 2009

Shine your light on me as I chase through the night

Idag tror jag att det är onsdag. Veckan börjar lida mot sitt slut nästan. På lördag kväll hoppar vi på planet hem och jag funderar mycket på huruvida det är en smart eller osmart idé att ta ett (riktigt, receptbelagt) sömnpiller på planet. Så att man får sova och tvingar sig tillbaka till svenska tiden lite snabbare. Men tänk om vi störtar och jag är borta? Eller om grannen behöver gå på toa och vill att jag ska ställa mig upp ohc jag inte kan? Åh, är ambivalent.

Idag gör jag och Hanna saker ifrån varandra för första gången på sex dygn. Hon går på Neue Gallerie och jag går på det här. Sophie Calle, "Take Care Of Yourself" på Paula Cooper Gallery. Alltså, jag är så peppad.

I received an email telling me it was over.
I didn't know how to respond.
It was almost as if it hadn't been meant for me.
It ended with the words, "Take care of yourself."
And so I did.
I asked 107 women (including two made from wood and one with feathers),
chosen for their profession or skills, to interpret this letter.
To analyze it, comment on it, dance it, sing it.
Dissect it. Exhaust it. Understand it for me.
Answer for me.
It was a way of taking the time to break up.
A way of taking care of myself.


Sophie Calle har alltså blivit dumpad över ett email och emailet slutade med "take care of yourself", vilket hon inte riktigt visste hur hon skulle göra. Så genom fotografier, textanalyser, filmade performances och lite annat presenterar hon alltså 107 kvinnors olika tolkningar av hennes dumpningsmail. Ett medium har bland annat fått säga sitt. Och någon vetenskaplig studie. En barnsaga. Osv osv osv. Alltså jag ÄR SÅ SUGEN.

Examining the conditions and possibilities of human emotions, Take Care of Yourself opens up ideas about love and heartache, gender and intimacy, labor and identity. 107 women (including a parrot) from the realms of anthropology, criminology, philosophy, psychiatry, theater, opera, soap opera and beyond each take on this letter, reading and re-reading it, performing it, transforming it, and pursuing the emotions it contains and elicits.


Fast innan jag åker lyssnar jag på den här sisådär fem gånger i rad när jag borstar tänder och tvättar fejja. Jag älskar när kören och hon sjunger mot varann och kören sjunger "you must be kind to yourself" och hon svarar "i don't know why to do that" och kören säger "no one's gonna do that for you" och hon svarar "well i'm not asking them to" och kören svarar "be kind and fine at the same time" och hon svarar "one too many things to keep track of". Alltså ni hör ju. Så fint.

14 april 2009

Midweek typ

Ojojoj, här rusar dagarna fram fast vi rör oss i slow motion. Ungefär så känns det. Jag minns inte ens när jag skrev här sist. *Betyder inget pga är obsessive*. Hur som helst. Vi har gått och gått och gått och gått. Ibland har vi gått på stora gator, ibland på mindre. Överallt dessa vita fantastiska blommande träd. Några av dem heter Magnolia, det har Hanna lärt mig, de andra vet vi inte exakt vad de kallas så vi kallar dem rätt och slätt lind. Vi har gått på två house parties, båda två i så gigantiska läggor på Manhattan att frågor om pris inte besvarar med annat än menande blickar och skamsla it's crazy expensive. Vi har gått på en av världens bästa klubbar, Sway's, som varje söndag har Morrissey-tema och därmed spelar minst en låt med Morrissey eller Smiths i halvtimmen. Ibland fem. Plus att folk som på ett magiskt klockslag (läs: tolv) börjar röka inne på klubben, först med cigaretterna långt ned under bord och senare med armarna i luften till dansen. Vakterna ba: ser mellan fingrarna. Eller ser inget i den rökiga luften. Oklart. Jag har knappt shoppat en enda grej vilket har med dollarkurs och matbegär att göra. Lägger det mesta på mat, dryck, mer mat, och en och annan upplevelse typ Whitney Museum (har jag berättat om det? det var hsh jätteöverskattat och Holzers installation blev typ TOM pga dess overload och hastighet) och bio. Såg igår Sunshine Cleaning och gillade.

Idag åker min kollega Anna som varit här hela veckan hem. Vi har fem dagar kvar. Under de dagarna tänkte vi gå på New Museum, hänga i Prospect Park, sticka på en smärre utflykt och mest bara vara. Vi gör det ganska bra faktiskt.





12 april 2009

Obs allvarlig fråga

Har ni någonsin sett något klyschigare än detta:

Vill ut

Jag vaknade idag klockan sju. Jetlaggen vinner över mig men jag skiter lite i det. Förutom att Hanna sover både dag och kväll och morgon och det får mig att känna mig lite som en misslyckad person, så får det vara bra som det är, det här. Det här ickesovandet.

Nu är klockan tjugo över åtta och jag Googlemappar efter en bra rutt för en morgonpromenad. Idag har New York lika fint väder som Stockholm om jag förstått saken rätt. Skriver ihop en promenad enligt nedan och får veta att den bara är 3,04 km. Lite svårt att gissa såhär i främmande kvarter. Hm. Aja. Kanske två varv?

Do you like to watch, like to watch the bird?

Vi var på Starr Space igår. Inte så mycket att säga om det förutom att

- Andrew W.K. inte var där.
- Det inte bara var musik utan även performances.
- Jag fattar inte performances. *okonstnärlig*

11 april 2009

Damn straight

Katter och hundar regnar det. Hemma är det sol och påsk. Ojetvist.

Man kan säga att det inte har gått så bra för oss idag. Regnet öser ner utan pauser och det blåser vidrigt snålt och vi bestämde oss för att möta Anna på en mittpådagenbio vid Union Square klockan ett. Väl på L-linjen mot Manhattan fick vi veta att det var banbygge och enbart var 25:e minut skulle tågen gå över vattnet. Givetvis inte det vi var på. Vi fastnade på jävla Bedford Avenue. Blev dyngsura och iskalla, köpte kaffe och muffins och funderade på vårt inställda eftermiddagsöde. Mötte Sigfrid och Petter på ett brunchställe som hette Rabbit Hole, gjorde en snabb sammanfattning över humör och planer och bestämde oss för att officiellt lägga ned den här dagen och satsa på kvällen i stället. Åka till ett ställe som heter Starr Space och ikväll har något som heter Sweet Thunder Talent Expo 2009 och ligger i en gammal industrilokal några stop från vårt. För att vara på den säkra sidan bestämde vi att ta en bil dit. Man kan inte lita på L-linjen idag. Inte heller på vädret. Eller våra humör.

Så nu ligger vi här och semisurar. Slash surfar. Slash läser. Lyssnar på Crazy Frog på Spotify för Sigfrid var tydligen inblandad i dess succé. Har inte exakt vågat fråga på vilket sätt, den är ju hemskt dålig alltså. Ikväll ska vi hur som helst se Fischerspooner och den här heta snubben som heter Andrew W.K. och som jag inte känner till mer än att den här låten som låter en aning som Turbonegro var med i Spung. Världens bästa Spung.

05.42, ger upp om er nu

Klockan 05.43 svensk tid kan jag konstatera att det var fler online igår vid den här tiden. Pratglada fyllisar som berättade snaskigt oredigerade versioner av sina kvällar i Gubbrummet, där Popmorsa spelat skivor. Hihi. Det var roligt. Idag inte alls lika kul. Och Hanna har somnat trots att hon sov TOLV timmar inatt. Jag sov dryga fem och ligger ändå här vaken. Man har olika behov. Tydligen.

Träd och brand




Bäst just nu: olika vita träd

Efter världens längsta frukost åkte vi till slut till Whitney. Det var bra för att jag har velat gå till Whitney cirka sedan första gången jag var här i Nyc. Det var dåligt för att det var så oimponerande. Femton dollar för tre våningar och inget speciellt. Inte ens Jenny Holzers textbaserade Protect Protect var så mycket mer än blinkande rader som for fram och tillbaka över olika digitala remsor. Så att säga.

Sedan gick vi ut och gick. Och gick och gick och gick och gick. Vädret var mulet och temperaturen var tio grader. Ibland regnade det. Då luktadet det som det helst ska göra när det regnar. På Duane Read köpte jag receptfria piller och PeptoBismol för trettio dollar, sedan åt vi Falafel, sedan åkte vi hem. Planen var att byta om och åka tillbaka in till Manhattan för att möta Sigfrid och Co för drinkar, men väl hemma blev vi tantigt trötta och gick och lade oss. Klockan elva.

För så får man faktiskt göra när man är på semester. Som man vill.

Såhär såg det ut i nederkanten av Central Park. Det är det här med de vita träden, jag blir helt galen av dem.

10 april 2009

God morgon!

I USA: Nya teer. Bra skit.

Väntar fortfarande på att Hanna ska vakna. Tänker på vänskap.

Igår när vi satt i en park och tittade på alla som hade hundar och alla som kastade tennisbollar och alla som hade stuprörsjeans och stora solbrillor och yvigt Strokes-inspirerat hår började vi prata om vänskaper. Vilka man har sedan länge, vilka som är nya, hur de olika typerna liksom ger sitt till ens bild av sig själv och sin tillvaro. Och det slog mig, och slår mig egentligen mycket oftare än jag någonsin säger det till dem det berör, att jag älskar mina vänner så att det nästan inte är klokt. Hela bunten, i den sammansättning den är. Jag tänker på dagarna på sjukhuset förra året, när folk bara var där fast jag var helt borta på morfin och inte kunde prestera ett sällskap värt namnet. Jag tänker på min packning här i New York som har gästspel av både Cals datafodral, Pelles laddare, Annas bok (inte att förväxla med Anna Book), Annas väska, Jaris sömntabletter, Lovisas scrubsbrallor, Willes iPod, ärva emelieplagg. Var jag än rör mig och vad jag än gör påminns jag liksom om det här. Och hur de/ni faktiskt är orsaken att jag ens är här, ska tilläggas eftersom det jag gör nu är min trettioårspresent från dem. Eller er.

*Blir sentimental*

*Gråter lyckotårar*

*Ok inte exakt gråter men nästan*

Lång fredag, åtminstone morgonen

Godmorgon Långfredag. När jag tittar på klockan i högra hörnet på skärmen får jag små skurar av panik och vill ställa mig upp i sängen, sätta händerna i sidorna och skrika HANNA VAKNA HON ÄR NÄSTAN TVÅÅÅÅÅÅÅ. Men så tittar jag på mobilens klocka, tänker om, inser att föregående mening med slutkläm åtta istället för två inte funkar lika bra. Jetlag igen alltså. Vaknade sex. Det får duga.

Somnade ju nykter och före tolv och allt. Efter en middag med Jd och Sia i en källare där belysningen bestod av lysrör och hela China Town verkar ha samlats. Råstimmigt. Skrikigt. Jd hävade att Anthony Boudain gått dit när han velat äta riktig kinamat i New York. Skitsamma. Det var väl helt ok. Sällskapet viktigare. Och killing of jetlag, igen dårå.

Nu kollar jag på utställningar. På New Museum finns en som heter Generational: Younger Than Jesus*, som jag vill se (Cal, Roysdon är en av de 50 konstnärerna där). På Whitney pågår Jenny Holzers Protect Protect. Klara Lidéns installation Moonwalk visas på Moma (hur stort är inte DET).

Äsch, inget speciellt. Vanlig långfredag bara.

Vår, DuMonts, En kudde hos Jiddan



9 april 2009

Framme, safe osv.

Nu ni älsklingar, nu är jag framme i New York. Malaysian Airlindes var långt ifrån så lylligt som jag mindes dem, helt vanligt bara, och jag tvångsblundade mig igenom exakt hela flygresan pga sömnbristen och jetlagsmördartestet (se nedan). Väl framme kunde en spegel på Newark berätta att jag var likblek i fejjan och hade en frisyr som Gud glömt, men ingen brydde sig. Tåg till Penn Station, vilse i tunnelbanan (note to self: downtown och uptown betyder inte exakt samma sak), svettigt med väskor, ta sig till Brooklyn och Lorimer Street, plinga på Jds dörr där hennes tjej Sia öppnade och betedde sig som att vi var bästisar från förr fast vi aldrig ens mötts innan. Tror jag fick fyra eller fem pussar och hennes två hundar, varav den ena såg ut som en valp och den andra bara hade tre ben, var uragulliga. Lägenheten fantastisk, vädret fantastiskt, humöret fantastiskt, det är en bra början detta. I Sverige är väl klockan sisådär åtta nu. Eller nio. Här är den tre och medan Hanna duschar (jag SKITER i't, vem behöver duscha egentligen) skriver jag detta.

Jodå. Fint som snus.

*livebloggar från plan*




Lina, vi träffade nyss sigfrid, frykberg och glantzelius eller hur han stavar, på planet. Så då vet du. Nu far vi på ricko. Hej.