31 augusti 2009

Mer om böcker: längtan till fadersskötet

Nu läser jag en bok av en kvinna som heter Christine Persson och är gestaltterapeut och psykolog och utbildad vid Jung-institutet (obs viktigt, läser sällan psykologiböcker skrivna av outbildade "tänkare" eller "coachar" eller såna som liksom kommit på saker själva, det kanske är cyniskt eller bittert eller jag vet inte vad men nä, vill inte) som heter Längtan till fadersskötet och fokuserar på relationen pappa-dotter. Denna, menar hon, är liksom en aning bortglömd/bortprioriterad inom psykologin som allmänt fokar så mycket på anknytningen mor-dotter för att inte tala om mor-son (eftersom mamman är den som ammar och är närmast i början, samt ofta den som har den närmaste/mest framträdande relationen till kids i ung ålder när massor av ens pyskologiska profil/hangups/neuroser/identitet bildad, mer förr än nu men ändå, fortfarande). I alla fall. Boken handlar om dilemmat med alla dessa döttrar, eller vuxna kvinnor, som går runt i liven och försöker läka såren mellan dem och deras fäder, genom nya mönster, nya relationer, att liksom försöka återskapa den initiala och allra första kärleken, den till pappan. Sort of. Hur som helst, avsnitt jag fastnade för ikväll:

Vi bearbetade tillsammans hennes behov av att FÖRTJÄNA kärleken. Som vid varje annan psykologisk "upptäckt" var det egentligen en återupptäckt hon gjorde:

Vi älskar inte någon på grund av det han eller hon gör.

Vi älskar, eller så älskar vi inte.

Karin kunde förstå detta när det gällde hennes kärlek till Gösta, men den enkla sanning blev svårare att hålla fast vid när det handlade om den kärlek som hon skulle ta emot. Hon hade redan tidigt som liten flicka lärt sig att om hon ville ha kärlek så måste hon förtjäna den.

Med tiden förstod Karin att den kärlek som vi får av andra, antingen det är vår pappa, vår man eller kanariefågeln, inte kan fötjänas. Den kan bara ges och tas emot gratis.

Därför är försöket att skaffa sig kärlek onödigt. Dessutom är det i sig fullkomligt omöjligt att förtjäna kärlek, eftersom vi kärleken som vi "betalar" för ändå inte känns som kärlek.

Ganska fint tycker jag. Tankar på det?

dörtkant på tillvaron!

Snillen spekulerar: vacciation och svenska uttryck

frida säger:
jahapp, vaccinationsdags igen alltså
Carolyna säger:
ja, hmm
Carolyna säger:
ambivalent som vanligt
frida säger:
förra året hoppade vi ju
Carolyna säger:
ska man? ska man inte?
frida säger:
jag var då ursjuk hela året
Carolyna säger:
ah, du är inne på att vi gör det i år?
Carolyna säger:
vad är nackdelarna nu igen?
frida säger:
hm, jag minns inte
frida säger:
att man blir sjuk?
Carolyna säger:
ja man får feber en sväng va?
frida säger:
har för mig att det är nåt sånt
Carolyna säger:
28:e är en måndag, då kommer jag vara sjuk på tisdagen och missa en yoga. hmm.
frida säger:
fast det är inte säkert att man blir sjuk
frida säger:
såg dba-rellen ok ut?
Carolyna säger:
japp ser fin ut
Carolyna säger:
uttryck jag måste börja använda mer sällan: i bagaget
frida säger:
jag med
Carolyna säger:
men det är ju så BRA för just det vi vill säga
frida säger:
exakt!
frida säger:
andra liknande?
frida säger:
i ryggsäcken
Carolyna säger:
i ryggan?
Carolyna säger:
resväskan?
Carolyna säger:
tygpåsen?
Carolyna säger:
kofferten! ord jag aldrig använder. koffert liksom. vafan är det?
Carolyna säger:
en hård resväska?
frida säger:
jättebra!
frida säger:
i kofferten!
frida säger:
ja, det är typ en... hård resväska
Carolyna säger:
samsoniteväskan
frida säger:
tänkte säga mellanting kista - resväska
frida säger:
men mer resväska då
frida säger:
typisk koffert iofs http://1.bp.blogspot.com/_GnrqFDgT8a0/SJlmEXZgb1I/AAAAAAAAAeU/1SEhUpJQ1a0/s320/a+lv.jpg
Carolyna säger:
känns inte klockren på de band vi jobbar med?
Carolyna säger:
vilken artist skulle släpa runt en sån liksom
Carolyna säger:
wolf?
frida säger:
wolf!
frida säger:
klockis
Carolyna säger:
moto boy?
Carolyna säger:
nä?
frida säger:
hm, jomen lite. men han är mer... lackväska.

Nu kör vi - igen

Okej, den här veckan har fått en fresh början. Innan jobbet gjorde jag det här och på lunchen ska jag och Lillis låsa in oss i något hemligt rum här i krokarna och se den här:


30 augusti 2009

My precious

Jag gillar verkligen hur han skriver, Stig Larsson. Ändå tar det mig jättelång tid att röra mig framåt i Autisterna, det är som att hans meningar inte går att läsa snabbt. Som att varje bisats och believe me there are many måste läsas långsamt och eventuellt fler gånger för att de kan innehålla något alldeles briljant man missar vid snabb och första läsning. Ja. I alla fall.

Popaganda = festival i mitt hem snarare. Varje dag från 16.00 och framåt trillade folket in och ut ur mitt hem, där fanns finingar jag inte träffat på länge och såna jag får umgås med ofta. Vem som var där när och vilken dag är oklart, det smälter liksom ihop. Men jag gillar det, idén med spontana fester och öppna dörrar.

Det var roligt att se Suburban Kids igen, det var alldeles för länge sedan. Och Ternheim var mycket bättre live än jag trott och Markus och Mauro var toppen och sen var det liksom slut. Resten missade jag. Och precis som förra året avslutades nätterna i baren på Clarion och precis som förra året vaknade jag söndagen efter Popaganda med ett pyrande självförakt och spontan lust att trycka upp en tisha med texten "förlåt" rakt över hela bröstet.

Men det blev lite bättre sen. Lite mat och promenad och nästan en hel ananas senare känns det nästan ok. Kollar på Sagan om ringen del tre i Hornstull. Jäkla lång film det där.

söndag:

29 augusti 2009

Lillis med specialutgåva

sådärå, ny festivaldag.

You can't get here fast enough

Igår hade vi tyvärr alldeles för roligt hemma hos mig, med diverse playlists och photobooth (se nedan) och diskussioner av typen "när ska man berätta för ett engånsligg att man inte kommer träffas igen" eller "hur ska man visa för ett engångsligg att den är ett engångsligg" och annat sådant som igår kändes livsviktigt. Viktigare än Deportees och Lykke Li i alla fall, bevisligen. Vid tio tog vi oss ut, vid tio började det även ösregna, så MGMNT sågs i hällregn och sedan gick det inte att bli torra. Alltså REGNET. Man bara gav upp efter en stund, gick inte att skydda ansikte och smink och hår och kläder och det var bara att låta det hända eller gå hem. Vilket vi inte gjorde. Förrän några timmar senare.

Och nu är det lördag och himlen är blå och jag vaknade tio och diskade och städade efter festen igår och pantade alla burkar och köpte frukost för 300 spänn och väckte min kille till dukat bord som värsta husmodern, hade till och med köpt blommor. Och nu ska vi kolla på Suburban Kids With Biblical Names. Länge sen.

28 augusti 2009

puss puss osv etc





bildbevis:













En av de finaste låtarna jag vet:

Broder Daniel

Jag lyssnar på Broder Daniel och tänker, inte helt osökt, att fan vad Fucking Åmål var bra ändå när den kom (och säkert idag med, men har inte sett på evighter). Fan vad på riktigt den kändes. Så bra att vi skrev en b-uppsats om den på högskolan sen, jag och Monkan, den hette "Homosexualiteten i Fucking Åmål - varför tiger recensenterna?", hahaha. Åh Monkan. Åh B-uppsatsen. Inte jättebra tror jag att den var.

Cruel town/No time for us/You die when you're young:

"Sommar 96. Jag är med Vanjas familj på Gotland två veckor, sen åker vi (dvs jag och Vanja, inte hennes familj) till det där skrivarlägret, också det på Gotland. Under tiden dör min farfar och pappa får beskedet att hans cancer spritt sig fast det får jag inte veta då. I alla fall. Hela tiden planeras en fest ute där i det där huset som dina släktingar har, temat skulle vara åttiotal. Magnus och jag har haft uppehåll hela sommaren men vi ligger med varann/går hem ihop jämt, och det är han som gjort uppehållet och jag som vill vara ihop.

Fast sen på åttiotalsfesten när jag har krusat hår och är brun om benen blir jag jättefull och jag och Eskil hamnar på en gräsmatta och hånglar och sen ligger vi med varann på det där loftet du vet. Och någon ser och berättar för alla på festen och Magnus är jättefull och jagar mig och när han kommer ifatt skakar han om mig och liksom gråter sådär hulkförtvivlat. Och så plötsligt står en stortaxi och väntar nedanför häcken, i den sitter Eskil och Tom och jag rusar ur Magnus grepp fast han hulkar och säger att jag har förstört hans liv och jag har inga skor på mig och hinner inte leta efter dom heller, jag hoppar in i taxin barfota i krusat hår och det liksom GÅR inte att tänka på vem som gjort fel och rätt och jag bara följer med taxin in till stan och jag sover bredvid Eskil på Toms soffa och han förgås i princip av ångest och allt är förstört, både det nya och det gamla.

Lämpligtvis ska han flytta till Sundsvall några dagar senare och jag minns att jag ringer honom kvällen innan han flyttar (det åskade och pappa sa att jag inte fick ringa men jag smög ut i hans kontor och gjorde det ändå för allt var så himla TRASIGT och jag behövde liksom få något sagt fast jag inte visste vad) och Eskil vill inte prata med mig utan bara flytta och komma bort och samtalet blir kort och konstigt och vi lägger på i tomhet.

Och sen får jag veta att pappa fått skelettcancer och att han ska dö och sen helgen därpå går en iskall Magnus, framför mina ögon, hem med hon du vet Elsa som var med hela tiden den sommaren. Jag ringer honom på natten och han svarar och säger att han inte är ensam. Jag ringer honom morgonen efter och han säger att hon är på väg att gå, vi möts redan vid lunchtid och båda bara gråter och gråter och sen är vi ihop igen. Ett år till.
"

And if I was your brightest hour she is now, as far as I can see

Inatt drömde jag att jag födde ett smalt och kladdigt litet gossebarn, det kändes knappt värre än att kissa, och jag var oförberedd och hade inte ens en filt att vira barnet i, han var hal och min kille, eller en kille, jag såg inte hans ansikte men antog att det var min, han tappade honom i marken och kanske bröt han några små smala ben av tappet, ungen alltså, och mitt i allting blev jag fotad för att vara på Nöjesguidens omslag och plåtningen gick ut på att jag gungade utan livlinor i en gigantisk gunga och jag såg livrädd ut på bilderna men de publicerades ändå och vad allt det här handlar om kanske man inte behöver vara Freud för att förstå men ändå, idag är ingen bra dag. Åtminstone inte hittills.

Fast jag planerar att få det att vända snart. Det är ju festival för bövelen.

Åh Nina

27 augusti 2009

Har förlustat mig. På press stop:

Terapi #1

Nä, det var väl klart som fan att jag inte sa något, lite stolthet har man väl, det har man väl ändå, och det säger ju sig självt att en som ingen vill vara med gör sig knappast mer attraktiv som sällskap genom att prata om hur ingen vill vara med den, fattar du hur jag menar? Så kontentan blev i alla fall att jag höll tyst. Jag har liksom blivit ganska bra på att hålla tyst, det är inte ens jobbigt för mig, jag tycker det är mycket lättare att vara tyst än att prata för när man pratar krävs det ju att man kan formulera sig och berätta vad det är som känns för jävligt och det är inte så lätt att veta alla gånger ska jag säga dig. Och du, mitt liv har nästan kantats av sådana där situationer du vet där man känner en sak och visar en annan och med annan i det här sammanhanget menar jag så lite som möjligt, helst ingenting, och det är lättare än man tror för de flesta människor ser inte längre än deras jävla nästippar räcker, de flesta tycker inte att petitesser som till exempel andra människors känslor är speciellt viktiga att notera. Förstår du hur jag menar? Att det inte fanns en poäng i att säga hur det kändes? Jag menar att det är ju liksom min egen kaka att bita i, eller hur säger man, det är mitt eget sura rönnbär att antingen svälja eller spotta ut, eller vänta är det äpplen som är sura? Du fattar ju vad jag menar, jag vet att du fattar men du bara sitter där, alldeles tyst, det är en grej du gör för att jag ska bli nervös och prata mer. Tänk om jag skulle göra så mot dig, komma hit och sitta alldeles tyst och så skulle timmen gå och sen gick jag härifrån och du skulle inte veta ett skit om hur jag kände mig? Det skulle du inte gilla, det tror jag inte att du skulle, fast du skulle förstås inte säga något för det är jag som betalar dig och inte tvärtom, det är jag som är kunden! Hahaha, jag är din kund, känns inte det underligt? Va? Nähä. Okej. Men i alla fall, jag sa inget om hur det kändes för herregud, vad skulle jag säga? ”Nu känner jag förstår du Bella att det är jävligt jobbigt va, det här med den här nya chefen som du ska vara så tillgänglig för helt plötsligt, jag tycker det är lite jobbigt förstår du att när han ringer dig så skiner du som en jävla sol, det tycker jag är lite joooobbigt, och sen blir jag ledsen också Bella för att du aldrig vill träffa mig längre”. Det sa jag alltså inte, och jag vet inte ens om det var så jag kände det, på ett sätt kändes det bara som att jag ville dra därifrån och det fort som fan, jag ville sticka någonstans där hon inte visste var jag fanns och sedan ville jag bli den där mystiska du vet, den där som inte svarar i telefonen eller går att få tag på, den där hon skulle få längta efter. Alltså inte som ett straff, inte som en hämnd utan bara för att man är så jävla svårt att få grepp om, sån ville jag vara, en sval och oåtkomlig jävel. Jag ville inte sitta där på hennes sängkant och se henne skratta sådär klingande i telefonen och sedan, när hon lagt på, vända sig med den där trötta blicken tillbaka till mig, och sen skiftningen när den trötta blicken blev den lite ursäktande och hon trodde att jag missade det och jag ville för allt i världen inte vara den hon behövde be att gå men nu blev det ju så ändå, nu fick hon dra sin jävla grej om ensamhet och vila och jag vet inte vad, och jag blinkade knappt när jag sa att jag fattade precis, jag bara sade det och sedan reste jag mig och jag lyckades fan till och med småprata när jag satte på mig skorna och sen gick jag därifrån. Rakt ut bara. Visste inte ens vart jag skulle gå och hon såg förvånad ut när jag vinkade åt henne från hallen där hon satt kvar på sängen, jag vet inte om det var förvåning eller lättnad jag såg men något var det och man kan ju inte precis påstå att hon försökte stoppa mig och då fanns det ju inte så mycket mer att orda om så jag gick, jag tände en cigg redan i porten så det måste ha luktat rakt in i både hennes och hennes grannars lägenheter, men det tyckte jag att de kunde ha, allihopa kunde få ta del av den där ciggen, den var som ett slags jävla statement att jag skiter i er och ni kommer inte åt mig. Eller jag vet inte hur jag tänkte. Jag bara gick. Det var som att något var alldeles knutet inuti mig, jag var så arg att jag hade kunnat sparka ned en lyktstolpe eller något utanför. Inte för att jag gjorde det, hur hade det sett ut, men jag hade kunnat, på ren adrenalin bara, jag hade kunnat slå ner någon. Men det hade ju inte gjort någon nytta det heller. Så jag gick hem. Rökte nästan ett helt paket på vägen. Kom hem, tände inte ens i sovrummet, bara gick och lade mig och allt jag tänkte var att nu är det över, nu är det så jävla över, hon ser inte röken av mig igen, hon förtjänar mig inte, den jäveln, hon kan ta sin stiliga chef och knulla skiten ur honom om hon vill, hon kan stoppa upp sin jävla vila och ensamhet nånstans, men en sak borde hon veta och jag tänker inte vara den som berättar det för henne, men hon kommer aldrig, aldrig, att träffa någon som älskar henne som jag gjorde och nu använder jag dåtid, hör du det, jag säger älskade för nu bryr jag mig inte längre, nu orkar jag inte mer. Fattar du, jag bryr mig inte längre! Får man röka här?

I talk as if it's now but nothing is new

Väääääääääääääääääääärldens finaste göraslutlåt:



Me and you
I better laugh in 20 years from now
with some perspective and dedication
I will find somebody new

It better be someone special
He Better be coming very soon
It better be for real this time
Oh I know, it always was with you

You or no one
I hope I'm wrong before I die of boredom
I want more than
days and nights when I amuse
myself alone

He better be someone special
He better be devoted just like you
It better be for real this time
Oh I know, it always was with you

Friends forever, oh no
another girl will change your mind
in less than half the summer
So before you fall in love, I wonder
when you asked for
something that I couldn't give you
more of
Me and you
I talk as if it's now but nothing is new

She better be someone special
She better be more in love than me
And if I was your brightest hour
she is now, as far as I can see

Ursäkta, kan jag få lite knäckebröd tack?

Dagens andra störning: östermalmsdamer på lunchhak (obs: hak), som beter sig som att de sitter på Sturehof och vägrar själva gå till sallads- och brödbuffén och hämta det de vill ha bredvid maten utan frågar personalen, med krävande, avbrytande och lite missbelåten ton: "ursäkta, kan jag få lite mer knäckebröd", varpå personalen i ren förvirring går och hämtar deras jävla knäckebröd och smör i stället för att tanterna själva, som alla andra, hämtar det.

Mvh,

Lättstörd

Jag är så oteknisk, kan inte du visa hur man gör bara så går det snabbare?

Okej. Idag. Jag känner stor irritation över de som säger att de är otekniska och därmed vill ha värsta grundläggande instruktionerna i helt enkla tekniska saker som man kan lära sig lätt om man bara tar två minuter att läsa innantill hur man gör eller bara använda förnuftet och göra det som är helt logiskt att göra. Att ba "men jag är så oteknisk, hihihi, förklaaara" när det typ gäller registrera ett gratiskonto på en gratissida. Alltså nej. Jag vet precis vad det där kommer av för jag använder det ibland själv, men det stavas LÄTTJA och inte oförmåga. Lata människor som rättfärdigar det genom att skylla på oförmåga. Dagens etta på störningslistan.

26 augusti 2009

Brustna omfamningar och Om natten

Förutom att jag såg Brustna omfamningar ikväll (och gillade) så hamnade jag även framför en dokumentär på SVT som heter Om Natten och går att titta på här. Och. Alltså. Den var så jävla fin. Den handlar om människor (updelade i små episoder/kapitel, samtal med, avsnitt om) under nattens timmar, om en sjukvårdare på nattjouren, om en kvinna i rullstol som åker ut och rullar på nattens folktomma trottoarer och pratar med människor, om en polis, om en kvinna som har ett taxichaffisfik, om en dj på Berns, om han som klistrar upp Folke-lappar över hela stan, om en sopbilsåkare och slutligen om en hemlös man som krossade mitt hjärta i tusen bitar med sina trötta ögon och berättelse om hans liv, hur han växte upp i Västerås och gick lantbruksskola men inte fick jobb inom lantbruket så det blev betong i stället, och han flyttade till Stockholm för bara nio år sedan och nu lever han utan hem och sover gör han på pendeltåg och han har hittills inte testat vare sig härbärgen eller droger och han var så TRÖTT hörni, han var så otroligt trött och ensam där på bänkarna och sen har han mage att säga att han inte tycker synd om sig själv och att han är helt bombsäker på att allt kommer ordna sig skitbra för honom till slut och jag dooooooog. Okej jag vet att det inte är nytt men han var så fin och så fint skildrad och med det här vill jag alltså tipsa om dokumentären. På länken ovan, eller mer info på deras hemsida, dom som gjort den alltså. PUH.

innan brustna omfamningar:

Det här med räntan och det där

Det är så jävla svårt att gissa sig till hur man ska göra och alla säger ju olika och ende vars råd jag aldrig skulle ifrågasätta är dödens död så jag gissar mig fram lite här kring mina bolån och då gissar jag på att det är en bra idé att binda 1/4 på några år nu, jag får ränta 2,5 om jag väljer två år och 3,3 om jag väljer tre år och det måste väl ändå vara helt okej även om det bara handlar om en fjärdedel av ett lån? Sen är en halva är obundet och den sista fjärdedelen går ut i februari nästa år.

Tankar på det?

Chöpte ett par chusiga skor idag:

Ibland, eller nästan jämt faktiskt, vill jag bara klä mig i mans/uni6-kläder. Idag var en sån dag. Anastelle säger att jag måste börja ha klackskor om jag ska få långa modellben men jag, jag vill bara ha såna här, jag. Synd.

ett köpargument så gott som något:

25 augusti 2009

IMPAD (och svettig)

Okej, det här är typ det ballaste jag varit med om på länge. Vilket iofs säger lite om mitt liv men skitsamma, kolla på bilden nedan nu. Det är alltså det här programmet som heter Sports Tracker som finns i min mobil. Som man kan slå på när man tex ska gå hem från jobbet (se nedan bild) och stänga av när man är framme. Då berättar den dels hur långt jag gått (5,9 km), dels hur fort jag har gått vilka bitar (vilket har med övergångsställen och trafik att göra mostly, förutom vid trapporna upp mot Mosebacke (de VÄRSTA PÅ HELA HEMVÄGEN), där står det "high" och jag fattar inte exakt om det gäller höjd över havet eller heart rate. Den påstår att den känner min heartrate, men det kan den väl ändå inte göra? Det måste vara något slags missförstånd. Men ändå. Vilket jävla ballt program va?

Nu ska jag vila, fick tävlingsnerver av programmet och promenaden (ville gå under 45 minuter, missade med typ 20 sekunder). Sen ska jag på yoga. Fan vad hurtigt, tur att det är Popaganda i helgen. Mitt liv: mycket kontrastrikt, åtminstone fräschhetsmässigt. Jao.

åh stig:

'Jag hyrde en rätt stor lägenhet i andra hand på Östermalm, högt i tak, med nötta antika möbler, persiska mattor, dammigt, väggar som om de kunde tala skulle vara tysta, jag vattnade de stora gröna växterna och jag tänkte på ingenting särskilt.'

Blogger, kom igen nu

Det är inte helt okej att det ser såhär stört ut bara för att man klistrar in en stor video. Lös det, Blogger. Säg nej. Eller lös det.

Ny vidjo:

I do yoga and pilates and the room is full of hotties so i'm checking out their bodies and you know i'm satisfied

Det här med min nya yoga, det är dags igen ikväll och jag är oroad. Förra gången pratade den underbara läraren i säkert en halvtimme, sedan andades vi en kvart, sedan gjorde vi några små rörelser en halvtimme, sedan vilade vi en kvart, och jag hade träningsvärk fram till i lördags. Ikväll ska vi INTE prata en halvtimme. Ikväll ska vi röra oss hela tiden, minus vilan/avslappningen. Jag kommer ha så ONT den här veckan. Så aj aj aj kommer jag vara.

Förresten har jag hittat ett roligt program på min mobil som mäter promenader, hur fort man går, visar på en karta vart man går, berättar i olika diagram hur snittempot är och hur högt över havet man är och lite sånt, det är hemskt roligt. Plus att det visade sig att promenaden Ölandsgatan - Radiohuset inte är 4,8 som jag trodde utan 5,2. Vilket innebär att jag då och då går 1,4 mil på bara en dag. Vilket låter skitmycket.

älskade lilla lägga, vi ska aldrig mer vara osams du och jag:

Nu läser jag den här, gissa vem:

Okej inte så svårt kanske med tanke på bilden cirka tio centimeter nedanför, men skitsamma:
När tåget kom hade jag läst ut den ena halvan av en dubbelwestern, den handlade om en grupp sydstatsdesertörer som rånat en lönetransport och var på väg mot den mexikanska gränsen, men dukade under genom inre stridigheter, den andra delen handlade om boskapstjuvar och verkade så tråkig att jag slängde ut den genom fönstret när vi passerade Upplands-Väsby. Vi var fyra i kupén, en gammal säkert nittiårig tant och någon yngre släkting till henne, den äldre såg ut som om hon bestämt sig för att dö när som helst, kanske här, den yngre, en välmenande tant, låtsades få hjälp av sin äldre släkting då hon löste en damtidnings korsord, den tredje var en stor flicka i tjugorårsåldern, med välordnad rätt omodern frisyr, små bröst, vit blus och borgerlig barnuppfostran, hon läste en debattbok om samlevnad och rörde oupphörligt sina små knän. Den gamla damen somnade till slut, kvinnan med korsordet log mot mig och sa: så skönt att hon äntligen får vila; jag log artigt men ointresserat tillbaka, och när hon frågade mig vem en TV-kändis på tapeten med sju bokstäver var, reste jag mig och gick till restaurangvagnen.

Alltså: IIIIIH. Jag får provokations/imponans/goda teckens-rysningar här. Jävla svin. Jävla långa meningar. Jävla fint att slänga in saker mitt i allt uppradande som är briljant. Hello Stig, vi kanske ska bli om inte vänner du och jag, så något annat. Hatkära? Enkelriktat?

24 augusti 2009

skapar något stort. oklart vad.

helt vanligt gå och köpa garn och stickor kl nio en måndag kväll

längtan till fadersskötet!

vilken himla fantastisk boktitel. jag längtar nu till inte fadersskötet, men till ölandsgatan 46. LÄSA.

Augusti

Alltså, har ni märkt hur SJUKT det är i stan just nu? Med trafiken menar jag då. Att det tar en timme, minst, att åka buss från Radiohuset till Söder och att hela Strandvägen står stilla? Eller att röda linjen inte funkar och ersättningsbussarna är fullproppade av människor som redan 08.30 är svettiga och arga och kommer ha en skitdålig dag på grund av svett och trängsel och svininfluensanojja och andras morgonandedräkter rakt i ansiktet?

Vi löser det såhär. Går och går och går och går. Och jag som vaknade klockan halvsju av oro för mina elektriker som skulle ringa på, jag känner mig smått trött men ändå, det här vädret funkar ganska bra ändå. Att promenera i.

Nu snart: lunch i Fältan. Och besök på biblioteket.

Ps. Imorse när jag låg och stirrade ut i nya lägenheten där blickfånget numera är bokhyllorna (från sängen) och inte fönstret och innergården (och grannarnas fönster) så slog det mig att om jag inte fixar fler hyllor till min stringhylla kommer jag aldrig mer börja köpa böcker igen. Och så får det inte bli. Att låna böcker = underbart, men så kymigt när man älskar dem och vill stryka under och kopiera och visa vänner osv.

Nya mål i livet: få upp skogen på väggen (hej projekt som släpat ett drygt år utan att ens närma sig förverkligande) samt ordna nya hyllor till stringisen. Yäh.

Snubblade över det här och undrar: när börjar Gossip igen?


23 augusti 2009

fengen:

Kära Dagbok,

Det är söndag kväll och jag ligger hemma, på Ölandsgatan, ensam. Jag har möblerat om och nu när sängen är i ett annat hörn av lägenheten och jag ligger här och känner mig så jävla FRESH får jag flashbacks till när jag var liten och möblerade om cirka en gång i kvarten. Undrar varför jag gjorde det så mycket? Typ hmmm undra vad man ska göra ikväll jag är trött på boken/dockan/brollan/spelet, jag vet, jag MÖBLERAR OM! Och sen låg jag där på samma sätt som jag ligger här ikväll och bara känner att allt är så jäkla nytt och rent och annorlunda och att framtiden ligger i mina händer osv. Konstigt.

Fast idag vet jag vad det berodde på. Det berodde på att jag sprang på lägenhetsvisning med Lillis som jag numera försöker övertala att flytta in på min mysiga, perfekta lilla gata. Hon låg halvt utslagen i min soffa när vi upptäckte att en lägenhet port i port med min var till salu. Samma innergård och allt. Och att visningen pågick 20 minuter till. Så på med skor och över till grannport we went. Lägenheten var SÅ FIN. Jag älskar mitt hus, det är från 29 och tamefan varenda lägenhet här verkar ha så fina gamla trägolv. Det hade alltså även den som Lillis ska flytta in i (om jag får bestämma). Och värsta finaste atmosfären, det var ungefär samma känsla som när jag första gången kom in i min egen. Känslan på innergården. Eller om det är ljuset. Eller takhöjden eller trägolven eller inte vet jag. Men något är det, något bra. Nu håller vi tummarna på att Lillis spinner iväg i köpsug inatt, och att alla som tittade på den tyckte den var för liten eller så, så att hon liksom bara får den för utropspris och sen lever vi som goda grannar forever and ever amen. Ja. Så säger vi.

Sen gick jag hem och började möblera om och egentligen vet jag inte om det blev så bra men det kom lite bra saker med själva projektet eftersom onödiga prylar flyttades till förvaringsutrymmen och en rejäl dammsugning took place. Sen kom min kille och var bakis och när jag frågade om han tyckte det var fiiiiiiiint sa han att han inte kunde tänka för att han var hungrig och sen åkte vi till hans föräldrar och plockade hallon och åt pannkakor och jag botaniserade i fantastiska mammans psykologibokhyllor och sen åkte vi tillbaka till mig och åt på ett ställe på Gotlandsgatan och nu är jag hemma igen och jag orkar inte riktigt göra det sista med möbleringen för att jag måste liksom ligga här och KÄNNA lite på läget. Alltså möbelläget. Fengen, så att säga.

Over and out.

21 augusti 2009

You die when you're young

Har gjort en liten undersökning kring vilka kändisar mina vänner var kära i när de var små. Själv hade jag Liam Norberg, Orup, Alexander Skarsgård och Slash. Och han som spelade Isak i Dårfinkar och Dönickar. Övriga kandidater som dykt upp från bekantskapskretsen är: Niklas Strömstedt, AHA-Morten, Joey i Huset Fullt, Lili & Sussie (med betoning på och), Coma i Storstad, Rebecca De Ruvo, Glenn Medeiros, Björn Skifs, Jason Donovan, Luke Macahan, Diana i V, Bros och Milli Vanilli samt Jane Björck. Glömt någon?

20 augusti 2009

20 augusti: dags för sommarens första kulglass!

Välkommen, suget

Och nu när biljettpengarna kommit tillbaka och flygbiljetterna känns värda sitt pris kommer suget tillbaka. En onsdag till en söndag ska vi vara där. Verkar inte jättedyrt med boende heller. Verkar finnas massor av lägenheter man kan hyra mitt i stan. Så now is the time om någon har tips eller erfarenheter att dela med sig av.

Några goda:

1. Pengar från Iceland Air åter på mitt konto. TACK GUD.
2. Filmpremiär Man Tänker Sitt = fin plus överraskande nog fanns jag i eftertexterna. STOLT.
3. Så himlans supersugen att se Forgetting Sarah Marshall nu snart igen. ÄLSKAR:

Lovisa
jag tänker alltid på det där avsnittet i sex and the city när Samantha är kåt och mimar till en kille i yogaklassen: wanna fuck? men han fattar inte så till slut skriker hon det över hela rummet och sedna går de två ut tillsammans

12:29amCarolina
haha
jag tänker på forgetting sarah marshall

12:30amLovisa
vad är det för yoga där?
glömt

12:30amCarolina
jo, minns du han brittiska rockstjärnan som hon blitt ihop med
de går alla tre på en yogakurs

12:30amLovisa
innan han blir "lycklig"
haha

12:30amCarolina
och lärarn är såklart kåt på britten
och typ lägger sig över hans kropp

12:30amLovisa

hah
gu, minns inte.

12:30amCarolina
och ba "you dont need this, this i do for me only"

12:30amLovisa
hahahahaha
jaa!
ja!
där på resorten

12:31amCarolina
haha och i början när han tappar handduken när hon gör slut

12:31amCarolina

och hon ba, gråtande, please could you get dressed

12:31amLovisa
ja ååh
hahahaha

12:31amCarolina
han ba NO I WON'T I KNOW WHAT HAPPENS IF I GET DRESSED NOW
THIS WILL NEVER GO WELL

12:31amLovisa
hahaha just ja! man får se hela penitz

12:32amCarolina

åh jag äLSKAR den filmen

12:32amLovisa

väl? eller äre önskedröm
med penitz

12:34amCarolina

hmmm minns inte prick
jo men man fick se lite pille

12:34amLovisa

tror man sågen


Carolina
http://www.imdb.com/title/tt0800039/quotes
!!!!!!!!!!
Brian: You don't need to put your P in a V right now.
Peter Bretter: No, I need to B my L on someone's T's.

1:00amLovisa

fattar inte det sista

1:00amCarolina
tits? blow my load?

1:00amLovisa
hahaha
nu fattar jag!


19 augusti 2009

Nån i Stockholm som har en TV de vill bli av med? Tex: GE BORT? GRATIS? TILL MIG? NÅGON?

Jag kan betala med:

- En spikmatta, nästan oanvänd.

Tänkte fylla på den här listan med flera punkter men jag har tyvärr nästan ingenting att ge bort. Jo iofs, en ganska fin soffa som egentligen kanske inte prick är MIN men det verkar inte som att Martin Ström vill ha tillbaka den, så jag slänger in den också i ekvationen:

- En soffa, tresits, jättefin grå bra skön.

Samt även:

- Dejt med valfri av två puddingar placerade i soffan på bilden nedan.

Kom och köööööp.

breakfast at ölandsgatan

kompisdate kl 07.30, ny grej. kul grej!

18 augusti 2009

Efter yoga kommer...

... Coops billighetsflingor. Och om någon undrar om jag fått tillbaka mina 5000 som Iceland Air tjyvat från mitt konto så är svaret nej.

Yoga baby

Nu har jag testat yoga - följetongen i serien "saker jag testar och hoppar av" fortsätter i jämn takt - och den här gången var det Ashtanga på Gotlandsgatan. Första intryck: BRA. Det var en fantastisk liten kvinna (obs varför har yogamänniskor så korta ben och långa överkroppar och små fötter) som berättade massor i temat "historiskt om yoga" och lärde oss att andas så det låter som man snarkar och tro't eller ej men jag blev helt harmonisk (kräks i munnen men it's true). Sedan gjorde vi lite solhälsningar och hundens position och minns inte prick men det var typ skönt. Och min brutna fot klarade det. Och det var rart att ha Lovisa med sig. Bikram kändes som SLARV i jämförelse. Hurra. Tänk om jag kommer avsluta det här projektet? Åtta gånger kvar iofs. Många veckor att tröttna och hoppa av kvar.

TIPS TIPS TIPS OBS: This American Life!

Alltså This American Life. Vilket jävla radioprogram! In och prenumrera på EN GÅNG. Det avsnittet som ligger uppe nu heter Going Big och handlar om ett projekt i Harlem där man vill förbättra fattiga barns möjligheter/utsikter inför framtiden och eftersom det har visat sig att sjukt mycket av personligheten grundas innan man fyller tre år och det som skiljer barn från lågutbildade/fattiga familjer från högutbildade/medelklass/rikare familjer allra mest är SPRÅKET. Hur många ord de kan. Hur de kan kommunicera och argumentera och förklara saker, och ta till sig saker. Vilket såklart ger vidare ringar på vatten när det är dags för utbildning sen. Och så vidare och så vidare och så vidare och enter fortsatt fattigdom. Hur som helst. Det här programmets första del handlar om det här Harlem's Children Zone, och hur man där har åttaveckors kurser för nyblivna föräldrar om just såna här saker, eller vikten av att kanske läsa för sina barn, eller skillnaden mellan att prata kritiskt till dem och uppmuntrande och såna saker som liksom inte är så jävla självklara för alla men gör svinstor skillnad. Hur som helst. Det är del ett av fyra i veckans program. Sen följer några bitar till, alla på temat "going big", dvs om folk som inte drar sig för att sikta högt to make changes. Kan man säga. Om svengelska är ens språk of choice alltså.

Det avsnittet vi lyssnade på i bilen till Göteborg handlade om Breakups och det var smått fantastiskt. Sjukt rolig tjej i del ett. Alltså SUPERROLIG + BRA. Rekommenderas. Varmt!

Enda dilemmat jag har är: vad fan ska man göra när man är hemma och lyssnar på radio? Man kan only sortera strumpor och vika ren tvätt for so long, börjar man surfa glömmer man att lyssna och läsa går ju knappast heller. Börja sticka? Bara sitta stilla och lyssna och stirra ut i luften? Alltså SVÅRT. Hur gör ni?

17 augusti 2009

linnegatan - gamla stan: 49 minuter.

Tror man säga att semestern är över nu. Bussen imorse var full av KTH-kids som ba IH första daaaaan. Min inställning var lite mer såhär: håll käft.

Antichrist

Förresten, följer ni debatten i DN om Antichrist och von Trier och KVINNOHATET? Det gör jag, lite i alla fall, och jag som älskade filmen kände mig tillfälligt som en misslyckad människa (otillräckligheten igen) som inte, likt Sveland och Wennstam, blivit alldeles upprörd över von Triers "kvinnohat" utan mer tyckt att han/filmen, precis som jag känner inför tex Houellebecq, slänger upp ett ämne, en fråga, kanske ett påstående, något för den som tittar och läser att reagera på, tänka på, bli arg på eller ledsen över eller rädd för eller åtminstone diskutera kring. Inte presentera en egen åsikt och definitivt inte claima att ha rätt sådan. Då var det skönt med det här inlägget i lördags. Tyckte jag. (Plus att jag tyckte det var mannen i filmen som var det största offret. Han, som helt oförmögen att reagera på förlust, blir den klassiske rationella som totalt misslyckas i sitt redan på förhand dödsdömda quest).

That I would be good osv

Okej, jag måste hitta ett sätt att sluta vara så jävla moody blues hela tiden. Kan faktiskt inte hålla på och kasta mig mellan himmel och helvete på det här sättet. Sen NÄR är jag en på-liv-och-död kind of person? Va?

Det är lite såhär nämligen, och har så varit en bra bit inpå den här sommaren som jag för övrigt inte riktigt kunnat njuta av pga alla dessa helgtripper till GBG och allt jobb som kommer med det, att jag antingen är totalt lugn och cool och tillfreds och lycklig (jo, sant, LYCKLIG), eller helt jävla insjunken i självömk och stress och ännu lite mer självömk och en känsla av marginallöshet. Och det är liksom inte helt okej längre. Jag är trött på att vara trött. Trött på att höra mig själv beskriva hur trött jag är. Trött på att vilja gå hem först om nätterna. Trött på att låsa in mig ensam i veckorna för att jag ska "räcka till" och hålla ut. Trött på att känna mig otillräcklig som flickvän och vän och dotter och dotterdotter och syster och kollega. OTILLRÄCKLIGHETEN hörni. Vad gör man av den? Det undrar jag.

16 augusti 2009

det känns som höst

jag var så yeah yeah wow wow men nu är det nog

Nu har jag gjort min sista festival för den här sommaren. Nu är det slut på p&l och wtai och wow och alla andra bokstavskombinationer. Nu är det verkligen verkligen slut, och det känns bra.

Igår såg jag ingenting och det är sant på två sätt. Dels eftersom jag verkligen inte såg ett enda band, förutom då ingenting, som var fina. Sibille var finast.

14 augusti 2009

gud, jag älskar henne så jag nästan dör

gissa bandet:

framme!

Okej. Igår ägnade jag dagen åt självömkan och utmattning. Grät på riktigt, säkert en kvart, när jag kom hem helt utan anledning utöver total tröttma. Samt sov. Hela kvällen. Och vaknade - OH HAPPY DAYS - till ett helt annat humör. Nämligen det livsbejakade. Körde hela vägen till Göteborg och gjorde det, om jag får säga det själv, som en gudinna. Och nu är vi framme. I Göteborg igen, på Park igen, och i detta nu missar vi både Beirut och Bon Iver men det gör just inget. Band of Horses och Wilco och Laakso återstår. Snart är kvällen vår. Bara jobba lite först.

13 augusti 2009

Och förresten

Det är när jag är på sådant här humör jag bryter fötterna av mig. Hände sist. I ilska över att vara fattig rusade jag över isfläckar till jobbet eftersom jag minsann inte hade råd med en ynka sl-remsa. Och så pang.

Note to self: buss från jobbet idag.

Arrgh

Typisk känsla om man tex varit full och blivit av med plånbok / mobil eller dylikt: skam. Man skäms och tycker det är ens eget fel som har sån dålig kontroll och man tänker att nu jävlar, nu är det jag som slutar gå ut för det här går aldrig bra, jag håller på att tappa greppet. Det var länge sedan något liknande hände mig men jag hör det omkring mig hela tiden, för folk BLIR bestulna och så fort man själv druckit minsta droppe lägger man det på sig själv. Sitt eget fel. Skam och skuld.

Och gissa vad. Det går att applicera på dubbeldebiterade flygresor också! Köpta av seriöst flygbolag över nätet, mitt på blanka dagen. Det är ju helt befängt. Men Iceland Air har tagit dubbelt för min flygresa och jag är femtusen back på kontot och Iceland Air säger att de inte gjort fel och inte tagit mer pengar och att jag säkert tryckt på "köp" två gånger, och banken säger att de visst tagit dubbla pengar och att en utredning och anmälan tar ungefär sex veckor, och jag saknar femtusen och ligger på minus och plötsligt känns allt som mitt fel. Att jag är slarvig och slösaktig och dum i huvudet som har sådan dålig koll på ekonomin att sånt här får hända. Att det är rätt åt mig om jag lever på vatten och bröd framöver. Att jag minsann aldrig mer ska unna mig minsta lilla, för allt blir ändå bara fel.

Jag är lite utsliten, jag. För jag har inget utrymme för fel, inga mariginaler. Och jag är sjukt osugen på Way Out West nu, all lust är som bortblåst och det ska regna och jag har inte råd och fy fan. Livet. Hatart.

12 augusti 2009

Först sa jag nej men Frida har ett märkligt sätt att få som hon vill till slut

Okej, det här är old news. Tidningen Novell ska göra lista över 2000-talets bästa låtar. Folk som håller på med musik har ombetts att lista hundra var. Jag fick frågan. Jag sade nej. HUNDRA LÅTAR går inte sade jag bestämt och det höll jag fast vid ända tills igår eftermiddag. Vet inte vad som hände riktigt. Men nu sitter jag här. Med bara ettan klar för mig. Happ.

Två som är med i filmen jag snart ska se (dom kommer bergis pussas)


Midweek

Jag älskar att mellanlanda i Stockholm. Det är lite så det känns nu, att jag mellanlandar några regniga vardagar med sömn och kärlek och vänner, och sen far jag igen. På fredag morgon blir det Göteborg för tredje helgen i rad, sedan får det vara nog med Sveriges framsida på ett tag. I Göteborg ska jag försöka se Bon Iver, Wilco, Antony and The Johnsons, Band Of Horses, Laakso och Beirut. På fredag. Att det är en utopi som på intet sätt kommer att bli verklighet säger sig självt, men det är kul att hoppas.

I övrigt har jag ont i mage, är iklädd mycket konstiga kläder, ska gå på en film som heter Änglavakt i eftermiddag/kväll samt gläds åt det faktum att resten av Sverige också är tillbaka på sina jobb och att det regnar så det känns helt ok att vara inomhus samt att buss 76 går med tät frekvens igen. Lyssnar på radiodokumentärer som en idiot och läser bok om anknytningsteori och negativa moders- och faderskomplex, lagar korvmiddagar och somnar tidigt. Och just det. Längtar till [ingenting]-spelningen på lördag. Den kommer jag inte att missa. Det är sanning.

10 augusti 2009

Hittade min drömsoffa idag. Tillräckligt liten för min lägga. Yey!

Det är bara det att jag råkat köpa island för sista pengarna. Och att jag liksom alltid lyckas bli pank redan efter halva månaden nuförtiden. Trots högre lön än ever. Nu är alltså frågan: köpa soffa på avbetalning (tusen spänn i sex månader) eller inte? Typisk sak man är sur för efter två månaders avbetalning? VILL HA. Hm svårt.