31 oktober 2009

oklart

lycklig igen!

Alla helgons osv

Igår gjorde jag exakt allt som står nedan. Dvs gick till svinpackat Moderna Muséet, man såg inte ens tavlorna för allt folk, gick till söder, åt en hemskt god smörgås på Albert & Jacks (note to self: ät där oftare) i Gamla Stan, gick på Bröllopsfotografen (den var BRA, jag gillar Malmros), gick hem, åkte till min kille, lagade white trash-mat och kollade på white trash-tv (tacos, idol, äppelpaj), somnade med P3 dokumentären om Anna Lindh i lurarna, vaknade gick ut och sprang, bestämde mig för att jag måste springa fem låtar no matter what låtar som kom upp i iPoden, det blev Magiskt men tragiskt, Darkness on the edge of town, Prinsessan av peking, Minnen av aprilhimlen och Mulder & Scully. Eftersom låtarna i snitt är över 4 minuter räknade jag ut att jag därmed borde sprungit 20 minuter utan avbrott. Good enough. Fast jag vaknade arg och ledsen och det där med att svettas ur sig agressioner funkade inte skitbra. Drömde helt vidriga drömmar inatt. Alla om övergivenhet och ensamhet, typ. Och att min brorsa var bög och VD på mitt jobb men obs det var INTE därför jag var arg när jag vaknade. I alla fall. När jag sprang där på Långholmen och Södermälarstrand och se karta, så mötte jag kanske... tjugo eller trettio personer som sprang. Och en var kille. En enda. Är inte det konstigt? Vad betyder det, betyder det något alls? Springer killar inte på lördagsmorgnar? Springer killar inte på Långholmen? Springer killar mindre än tjejer, punkt? Any theories?

30 oktober 2009

kommande 30 timmarna *älskar*

Jobba halvdag, gå på Dalíutställning på Moderna, gå på eftermiddagsbio, möta kille, äta + sova med dito, vakna, lyssna P3 Dok om pyskiatrireform, springa runt Reimers, äta frukost, göra valfri aktivitet, gå på inflyttningsfest hos Wille.


I'm in

Mats frågar om jag kan hoppa på hans bloggutmaning. Det kan jag verkligen. Är det något jag är rik på, så är det pinsamma dagboksinlägg from the past. Måste bara komma hem först. Välja en av dagböckerna. Läs hans så länge.

29 oktober 2009

TP

Man vet inte riktigt varför, men jag har varit så sjukt dålig på att lägga *viktiga* saker på minnet tidigare i mitt liv. Tex sånt man lärde sig i skolan. Viktiga grejer. Allmänbildande grejer. Om historia och politik och krig och geografi och sådär. Jag var bra på proven och sedan släppte jag all kunskap som en het potatis någonstans där jag tyvärr inte lyckas hitta den igen nu när jag skulle vilja ha den. Vilket orsaker enorma luckor i, just det, vanlig allmänbildning. Vilket betyder att jag hatar att spela T.P med folk jag inte känner. Vilket betyder att P3 Dokumentär är så fantastiskt perfekt för just mig. På promenaderna till och från jobbet går jag liksom och... lär mig saker. Lär mig om nittiotalskrisen och bordellhärvan och baltutlämningen och stureplansmorden. Och idag, om psykiatrireformen och vansinnesdåden. Så himla intressant. Undrar varför jag bryr mig nu och inte förut. Hjärnan full av annat då, kan man tänka. På söndag handlar det om Porrkriget and I can't wait. *älskar krig och porr*

Gråtlåtar från barndom/tonår

Emelie skriver idag om Ikaros med Afzelius och berättar att hon grinade läppen av sig åt den när hon var liten. Det gjorde jag med, fast på en helt annan hörna av Sala och med helt andra förutsättningar och vänner och problem. Den är så... universell, och talar till det där med att vara oälskad och förbisedd och att inte duga och ingen älskar ett barn som inte lyckas. Ni vet.

En annan låt jag nästan grinade till under samma tid, vi snackar alltså tiden när jag och Linda gick med i Ung Vänster för att vi tyckte vänstermänniskor verkade så hefftiga och bra på musik, var Ensamma Sussie av Mörbyligan. Där har vi ett till litet barn som inte blir sedd eller älskad, hon bor i en förort och hennes mamma är full på hennes fjortonårsdag. För att fira går hon ner på Centrum och blir tafsad på av nån gubbe som ger henne en femma att köpa choklad för. Sen sjunger hon happy birthday för sig själv och mitt fjortonåriga jag ba buhuuuuuuuuuu och sen skrev jag och Linda helt fristående en låt som hette Gatans Barn som vi spelade in och sjöng för min släkt som genast trodde jag var prostituerad knarkare på Salas gator. Oh those were the days.

Lyssna sorglig då:

You dont need matches to make something burn

Har ni hört vad bra Anna Ternheims Make It On My Own är förresten? Idag har jag svårt att hitta bra saker, rent allmänt. Men den här! Vilket hopp om framtiden! Cowboybeat och pepptext. Gillart mycket.

Bendy

Jo, angående det här med mina nackspärrar/ryggkramper och det att alla som "vet" är så jävla oöverens. Får man gå till kiropraktor eller ska man låta bli? Ska man vila och äta smärtstillande eller ska man röra sig och äta smärtstillande eller ska man inte äta något alls? Får man kombinera snabbfixbehandlingar med långsiktigt, som träning? Om detta tvistar de lärda. Men om detta tvistar det inte, för detta har konstaterats nu av två kirros, en napra, en massör: jag är överrörlig i ryggen. Överrörlig. Smaka på den ni. *vig*

28 oktober 2009

JAG SPRANG

Blev så jävla arg i eftermiddags. No special reason. Hade varit på terapi och fått massage och jobbet gick fint och sen blev jag alltså arg. Storfrida sade att det bästa mot aggression var att springa. Så jag tänkte why not och sen gjorde jag det. Sprang. Jag som aldrig i hela mitt liv lyckats springa mer än femtio meter och som alltid får håll på båda sidor, bakom båda lungorna. Jag som alltid verkligen har hatat att springa. Jag som redan hade gått en och en halv mil idag. Och har en bruten fot (snart ett år gammal men ändå, den gör ont då och då fortfarande). JAG SPRANG.

Okej bara 3,5 kilometer och jävlar vad sakta jag sprang, men JAG SPRANG. Hela vägen. Precis varenda meter sprang jag. Och dyngsur blev jag och trodde att jag varit ute i en timme men det var bara 25 minuter. Och foten funkade. Och JAG SPRANG.

Ville bara berätta det. Nu måste jag återgå till att chockas över Roger i Bonde söker fru.

Bye Lilils

Det händer saker på mitt jobb just nu. Lillis, min vapendragare och granne och rumsgranne och bästiskollega, har blivit värvad till en annan avdelning. Hon kommer inte jobba med samma saker som jag gör längre. Hon kommer inte sitta i rummet bredvid mitt längre. Det handlar om kanske tio meter men en annan avdelning. Det känns lite sorgligt. Nu sticker hon. Buhu.

på tunnelbanan just nu:

En tjej i tjugoårsåldern snett mittemot mig tar fram en påse mariannegodis. Vecklar upp den. Tar ingen själv. Vänder sig åt sidan. Frågar tjejen bredvid om hon vill smaka. Hon frågar tanten mittemot om hon vill smaka. Hon frågar mig om jag vill smaka. Uppmuntrande nick i kombination med frågan. Jag skäms för att jag nyss tänkte onda tankar om henne som just i en nästan tom vagn valde att sätta sig vid min grupp av stolar, där det var som trängst. Jag ler urskuldande och tackar nej. Hon stoppar tillbaka godispåsen i väskan. Går av. Åh.

Och nu. En kvinna i 60-årsåldern (läs: tanten från förra stycket) träffar av slump gammal kollega. Man i 40-årsåldern. Han frågar hur det är med henne. Hon är vänlig och rar och säger att jodå det är bara fint. Lite långa dagar nu när hon inte har ett jobb längre. Att hon söker andra men att hon inte lyckats få något hittills. Att hon minsann *skratt för att inte låta sorglig* hade trott att något skulle man väl fått vid det här laget men nej, det har inte blivit så, fast hon har sökt nästan allt som finns, man kanske *skratt* är lite för gammal. Men det ska nog bli bra. Jodå det blir bra, jag söker vidare jag. Och det var jätteroligt att se dig och höra att de gamla kollegorna har det fint.

Åh mitt hjärta. Aj mitt hjärta.

27 oktober 2009

Fjortischocken

Jag är så himla besviken på mina fina Clarksstövlar. De bruna. De som mormor gav mig. Clarks ska vara sköna från första sekunden, de ska inte göra ont. Jag har så ont av dem. Och vägrar tro att vi ska ha det så, jag och mina stövlar. Vägrar att låta bli att använda dem också. De är ju mina höstens SKÖNA stövlar liksom. Måste bli full i dem snart så jag tappar känseln, sen ska jag vakna dagen efter och skorna ska sitta som handsken på handen. Så jobbade jag när jag var liten med alla eviga Dr Martens jag köpte för små för att fotkomplexet regerade över allt annat.

Idag har jag gjort en marknadsundersökning med min lillasyster. Hon är född 1996 och därmed hänger hon på nätet på ställen jag inte känner till men vill veta om pga jobbrelaterade grejer. Jag frågade vilka bloggar hon och hennes kompisar läste. Hon svarade kissie dessi poaw agybloggen krilleboois och rahlenfeldt och jag tittade igenom dessa bloggar och fick tantchock. Jag ba HUR SER DOM UUUUUT och vad SKRIIIIVER DOM OM. Tusen utropstecken. Åh min skyddade lilla verkstad, jag trivs bättre i dig än utanför.

Mvh,

en som hade mexicotröjor, svartfärgat långt hår i mittbena, runda glasögon, batikjeans och jazzbrallor på sig när hon var fjortis.

Rod och ost

Rod Stewart har gjort en coverskiva med... SOUL. Det tycker jag att han gott kan få göra. Men när han sjunger If You Don't Know Me By Now känns det bara lite för ostigt. Plus att jag alltid har stört mig på textraden "cause we only act like childen when we argue for some fight". For some fight liksom. Vilket jävla hittepåspråk. Fast nu googlade jag texten och ser att det inte är så han sjunger, han sjunger fuss and fight. Det är en annan sak förstås. Men inte så mycket mindre ostigt för det.

Gud, är sugen på ost nu. Köpte en skitstor igår.

26 oktober 2009

Roast

Alltså Roast. På Berns. Mobbning/roasting av Sofia Wistam. Jag är helt chockad. HELT CHOCKAD. Okej, jag gillar inte henne speciellt mycket, jag var kär i Orup när hon träffade honom, jag var en ungjävel som sydde en voodoodocka som hette Sofia på den tiden. Sedan dess har mycket hänt och jag har kommit över min olyckliga kärlek till Orup och inte exakt tyckt att hon varit speciellt superbra men alltså... ROAST PÅ BERNS. Jag dog. Så mycket påhopp om hennes utseende, hur sliten hon ser ut, som en mumie, hur lång tid det tar att sminka henne, hur hon knullat runt och vill bli sprutad i alla hål och liksom, jag kan knappt formulera mig nu. För att jag är så... skärrad? Och jag antar att poängen är att slå under bältet men det där kändes så himla hemskt att titta på. Hon såg så ledsen ut. Och alla var så elaka. Är de alltid det? Handlar det alltid om folks utseende sådär? Är det där roligt verkligen? Åh jag är så hopplöst efter. Och jag tänker att jag aldrig någonsin i hela världen och helvetet skulle ställa upp på en sån där grej. Aldrig.

Aldrig har jag väl lagat något så gott som sett så äckligt ut. *fascinerad*

Det enda jag bryr mig om nu och jo jag vet att jag är manisk:

Anna säger:
åh vad ROLIGT att du ska börja rida carro!
Carolyna säger:
haha, here i go again!
Anna säger:
frida sa det. jag tittade in på deras webb nu och kom ihåg vad min älsklingshäst där hette till och med! alltså, jag red där för några år sen
Carolyna säger:
jag ska rida nån gran torino
(han såg tråkig ut)
(men säkert en SNÄLLIS)
Anna säger:
den hära http://www.enskederidsallskap.se/ridskolan/hast/Nabantos.htm
så himla fiiiin
lylligt att få veta vilken häst du ska rida till och med!
Carolyna säger:
men liksom: "Övrigt:Väldigt snäll och vänlig häst. Mer info kommer." jahapp.
men det vi vill veta nu är: håller min fot för att rida? samt: kan jag rida?
Anna säger:
haha,VÄNLIG
det är bäst ju
Carolyna säger:
läs: trög?
Anna säger:
kan också bara vara en rar häst som gör som man säger åt den
älskar att dom har en häst som heter satsumas
Carolyna säger:
ja men du vet, själva ridandet sitter lite i ryggmärgen, men kommer jag ihåg allt annat? rätt sittben liksom, vad fan var DET om?
Anna säger:
när jag började rida där hade jag vart ifrån ett tag. men jag mindes det där om sittbenen hela automatiskt ändå. däremot var det vingligare än jag mindes det
Carolyna säger:
efter förra året på Sune tror jag jag är ganska fine med vingel
herregud, en travhäst liksom, urlånga steg, det gick fint. men som sagt, foten? och tekniken? trixen?
Anna säger:
jag red där kanske i ett år, sen började jag rida ridlärarfarbrorns urfina häst ett tag. och sen hade jag liksom inte tid nåt mer, plus att det ju var hemskt dyrt
Carolyna säger:
svindyrt. jag började spara vid lönen som kom i fredags. inga inköp på hela månaden.
Carolyna säger:
och så nära där jag bor, och slippa rida uuuut hela himla tiden
och slippa fodring och mockning (väl?)
Anna säger:
jepps. jag tror vi gav dom mat på kvällarna ibland bara och det är ändå den bästa biten
Carolyna säger:
jag tänker nog, om jag får, inte rida de senare tiderna utan ca 19-20 eller 20-21
(sen vill tant SOVA)
Anna säger:
ah exakt, det går inte att komma hem för sent faktiskt
man blir så TRÖTT av att rida också
Anna säger:
det var lite lustigt det hela. jag hade inte ridit där så länge men tydligen har jag utomordentlig balans, så jag fick ta den lite röriga och vingliga hästen. nabantos! och sen blev den rätt sura och liksom korrekta läraren entusiatisk och började ta med mig ut till stallet där han hade sin fälttävlanshingst. som var typ 180 stor, jag kom knappt upp ens
Carolyna säger:
oj oj oj
Anna säger:
alltså STOR. men sen lessnade jag ändå. lite för kort attention span
Carolyna säger:
mm jag med
usch, min sämsta sida. lätt.
Anna säger:
jag tänker att jag ska försöka jobba med det, utan att veta exakt hur jag ska gå till väga
Carolyna säger:
jag ba kör och kör och kör
börjar på nytt om och om igen

Nu har jag gjort det hurra (nu känns allting så bra)

Nu har jag ringt Enskede Ridsällskap igen. Förra gången gick inte så bra, hon som svarade var otrevlig och avbröt och jag kände mig liksom bortsjasad fast allt jag ville var att få börja rida där och betala dem 5500 kronor. Men skam den som ger sig. Nu står jag i kö för nästa termin och den 7 november (nästa helg, weeee!) tar jag en privatlektion så att en lärare får titta på mig och mina kunskaper. Tjoho!

Aj aj aj aj aj

I fredags efter jobbet gick vi till Stora Fridas jobb och drack öl och vin och liksom grattade att hennes företag fyllde två år. De har en jättestor lokal i Gamla Stan, en källare med valv och runda väggar och tak och där fanns i fredags så himla många av alla jag älskar, samtidigt. Sådär så det känns som en bonuskväll man bara får nån gång om året, en sån man längtar efter ofta men nästan aldrig händer. I alla fall. Under kvällens gång kom ett slags nackspärr smygande, eller sådär som jag brukar få lite då och då nu för tiden. Sådär så att det krampar och hugger i vänster skuldra och det smärtar av minsta lilla rörelse, ibland bara när man andas. Trots de många glasen vin stegrade smärtan och på lördagen när jag vaknade grinade jag en skvätt av smärta och självömkan. Åt smärtstillande och lyssnade på de av mina vänner som hävdar att man INTE ska gå till kiropraktorer för mina besvär, för att det "inte löser problemen långsiktigt". Åh jag avskyr detta, det gör så ont, jag vill göra rätt men jag vet inte vad som är rätt. Min syster är ju kiropraktor, goddamnit, hon tycker man kan köra sjukgymnastik och muskelstärkande träning men samtidigt ta en kiropraktisk behandling då och då. Och mina läkarvänner och andra vänner säger nej, absolut INTE. Så jag går omkring lite nu. Med smärta och värktabletter. Det värsta är att jag inte riktigt vet vad det är som orsakar det här. Är det min killes helt överdrivet mjuka säng som känns som en hängmatta att sova i för den som är minst (jag) och väger minst (jag) och inte ligger i mitten (jag) och därmed hamnar snett (jag)? Eller är det allt släpande av min dator fram och tillbaka mellan jobb/hem/kille? Eller är det sättet jag arbetar på, hur jag sitter vid datorn? Jag har så himla svårt att tro att jag är SVAG, tycker jag är i fin form och rör mig rätt mycket. Tycker jag är för "bra" för nackbesvär, typ. Vet att det låter idiotiskt. Och är nu: rådvill.

I lördags hade Lisa och Tobbe öppet hus i Hornstull och det var så fantastiskt mysigt trots att jag var handikappad. Storfrida gav mig frikostiga och långa massager. Christian hoppade in som en joker och det är kanske det ondaste/härligaste jag varit med om på länge. Han tog det inte försiktigt kan man konstatera (och samtidigt underdriva). Det var ett litet helvete. Han strypte och bände och använde hela sin kroppstyngd att trycka mig än åt det ena, än åt det andra hållet. Sen konstaterade han bombsäkert att mitt problem kan man inte massera bort, jag måste börja sitta på ett annat sätt vid datorn. Som när man läser en bok, med dator och tangentbord nedanför sig, hävdade han.

(Bilden är Linas och den illustrerar inte alls hur hårt han tog i men ändå)

(Måste klippa mig NU)

23 oktober 2009

Apan

Dn tycker som jag. SvD också! Gå och se den NU.

En av mina finaste låtar:

Kimya Dawson. It's been raining. When sad things happen it starts raining, sjunger hon. Och att det har been raining for a while now, at least 40 days, and she's been crying since the first time, someone whe loved, passed away. En liksom lakonisk text och det lilla plinkplånkiga gitarrkompet och den enkla melodin och gud, jag älskarn. Och när det är sånt här väder som det är idag brukar jag lyssna på den om och om igen. Ibland. Vissa dagar. Idag är en sån:

Frisk

Ingen huvudvärk idag? Ingen huvudvärk idag! Går i världens gråaste väder, lyssnar på P3-dokumentär om queerperspektivet i maria gripes skuggböcker. De där om den annorlunda nya jungfrun caroline som blir (klär ut sig till) till carl ibland fast man tror det är hennes bror som hälsar på. Gud, jag älskade den där berättelsen när jag var liten. Kanske måste läsa om.

22 oktober 2009

*gör samma som emelie*

Du heter: Carolina.

Smeknamn: Har skitmånga, något jag är hemskt stolt över dessutom eftersom kärt barn har många namn och jag gärna skulle se mig som kärt barn osv. I alla fall. Jag hetar Carolina och många säger Carro och mormor säger Lina och på nätet är jag Schmarro och för Lina är jag Cajo och ett ex kallade mig Babben (efter en hund) och ett annat kallade mig Carolinka och Carso och ett tredje kallade mig Carolyna och mitt första kallar mig fortfarande för Barbro eller Barro och min lillebror säger Smarro och hmm ja det var väl kanske alla då. Jo! Wille säger SAOL Sister. Och några andra säger Carcass. Nu. Slut.

Låt som när du är ledsen sörjer till? I see a darkness med Bonnie Prince Billy och Letter To Elise och Trust med Cure och Cripple & The Starfish och Hope There's Someone med Antony and the Johnsons och (pinigt) That I Would Be Good med Alanis Morrisette och lite andra som jag inte kommer på nu.

Vad tror folk om dig? Jag tror somliga tror att jag är en sur jävel. Jag ser tydligen rätt ofta sur ut. Hälsar ibland inte på folk. (OBS: Är ansiktsblind men det hjälper inte att säga, once en suris alltid en suris i mångas ögon). Plus att jag nog inte ler så ofta for no special reason. Slutsats: jag tror folk tror att jag är sur och stel. Och det är jag kanske också.

Stämmer det? Ibland. Ibland inte. Ibland är jag bara blyg.

Vad får du oftast komplimanger för? Att jag är klok? Eller typ bra på att lyssna och ge råd? Gud vad tråkigt det låter. Stämmer det ens? Oklart. Ibland tror jag att folk tycker jag är rolig också, eller så hittar jag på detta i skrivande stund. Även det oklart. Ibland får jag höra att jag ser mystisk ut. Ibland att jag har karisma. Ibland... snygg? Eller nä nu hittar jag på lite igen.

Vad säger du för att imponera på någon? Hmm. Beror på i vilket sammanhang. Tycker själv historien om min brutna fot och det som hände däromkring är ganska imponerande och spännande.

Hur imponerar man på dig? Man är bra på något man gör, då blir jag impad, gärna något jag själv inte kan. Och man är allmänbildad och gillar att berätta saker för mig. Eller man är bra på att skriva texter, musik eller vanliga. Älskar ord. Man kan vara rolig, då blir jag impad och entusiastisk. Man kan vara snygg också fast då blir jag ibland för avundsjuk och hämmad för att låta imponansen blomma. Och jag impas av människor som vet vad de vill och tror att inget i hela världen tänker stoppa dem, som att det är självklart att de förtjänar the best. Älskart. Impas.

Brukar du skratta för dig själv? Ibland, men inte ofta. Jag kan skratta högt åt mina kompisars statusuppdateringar eller kommentarer på foton på Fejjan. Och om jag kollar på Seinfeld vid rätt humör. Eller hmm... Bored To Death! Då skrattade jag helt ensam vill jag minnas.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: Att jag är välkommen hem till min kille klockan halv sex för mat och omhändertagning av sjuk liten jag. *ÄLSK*

Var bor du? I Skanstull på en kort och ruffig gata som jag älskar.

Trivs du där: Som sagt. Älskar.

Äger du några Converse: Jag är ful i Converse. Men äger ett par vita (numera beiga) som gått sönder både här och där. Borde slängas.

Brukar du bli för full: Nej. Sällan. Tål skitmycket sprit (inte stolt över) och går oftast hem innan det där med "för" händer. Blir trött.

Är du allergisk i mot något: Ja, qourn. Spyr då. Dålig kombo med kräkfobi.

Har du haft sex idag: Nej.

Nästa mål i ditt liv: Börja ta ridlektioner. Köpa ny kamera. Flytta till större lägenhet. Åka till varmt ställe + New York.

Hur svarar du i mobilen: Hej eller hallå men sällan båda. Är jag på bra humör säger jag förvånat "Heeej XXX!" och får därmed den som ringer att känna sig efterlängtad och som en glad överraskning. (obs, xxx = namnet på den som ringer, inte "exexexex")

Vem ringde du senast? Min kille, beklagade mig över huvudvärk och lustsvacka.

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Typ oj, har jag smittat dig?

Antal timmar sömn inatt: 7 ungefär.

Sov du ensam: Ja.

Brukar du komma i tid: Nästan alltid.

När mår du bra: När jag är på väg någonstans. På ett tåg eller flyg. När jag är ledig. När jag är duktig på jobbet. När jag skrivit något bra. När jag är ensam hemma. När jag är med mina fantastiska vänner. I min killes soffa. På en hästrygg. Stunden innan något precis ska hända som jag längtat efter.

När blev du fotad senast: På Island. Blev ful på de flesta.

Hur känner du dig nu: Skittrött + huvudvärk.

Vanligaste färg på dina kläder: Svart.

Vad tycker du om fötter: Ohärligt på de flesta. Mina är hemska. Är äcklad av fötter överlag. Små gulliga tjejfötter kan jag gilla men med gilla i det här sammanhanget menar jag mer "inte ogilla".

Vad saknar du: pengar och en strategi att få allt jag vill ha utan att anstränga mig.

Hade du en bra kväll igår: Mycket. Ställde in yoga i sista sekund, låg på min soffa med Lovisa, varsin dator på magen, Bonde söker fru på teven, godis i påse bredvid.

Favoritdryck på morgonen: Kaffe.

Rakar du benen: Ja.

När brukar du oftast gå och lägga dig: Omkring midnatt, aldrig före.

Är du blyg? Ja. Typ osäker i vissa sammanhang där många jag inte känner samlas, och de känner varandra, och jag ska passa in/småprata/göra intryck. Usch.

Sysslar du med någon idrott: försöker i omgångar, slutar alltid. Nu yoga, nästa termin ridning, förra året ridning och bastuyoga. Borde variera mig lite mer.

Vill du hellre ha mail än brev: spelar ingen roll men jo, mail blir bra.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Jag tror på kärlek och jag tror på den i olika former och hastigheter. Sen tror jag kanske inte att det finns en enda typ som är rätt eller fel eller funkar bättre än andra, i slutet av dagen tror jag det har med var man kommer ifrån och vad man vill och hur det stämmer överens med den man träffar och blir kär i. Men kärlek vid första ögonkastet, visst. Whatever rocks your boat.

Har du spytt offentligt: Det är min största skräck. Svar nej. Hittills.

Är du nöjd med ditt liv: Ja. Jag är nöjd med det jag har i mitt liv, min lägenhet och mitt jobb och mina vänner och min relation till min familj och min kille och kanske framförallt mig själv. Det är långt ifrån perfekt men det kommer det ändå aldrig bli. Men jag jobbar på det. Lägger omsorg i det, försöker ta ansvar för det. Livet liksom. Och det är jag nöjd med.

Är du bortskämd: Ja.

Vad gör du i morgon: Imorgon, om jag inte är sjuk vilket jag misstänker just nu, vill jag gå till Storfridas jobb och dricka öl med bland andra Emelie och Lillis och en hel massa andra jag saknat på sistone. Klassisk after-work! Spännande.

Vad är det värsta du vet? Ensamhet. Tanken på. Känslan av. Ensamma människor. Ensamma barn. Ensamma djur. Att hamna utanför. Bli över. Inte ha nån. Att vara alldeles alldeles ofrivilligt ensam. Usch.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Alldeles för mycket och man fattar inte på vad. Typ utemat. Jag bränner precis hela min lön på just ingenting. Det är fruktansvärt.

Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Tina Turner.

Vad längtar du till? Min killes soffa.

Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja. Oklart hur jag har gjort mig förtjänt av det men herregud vilka fina vänner jag har.

Vad använder du för shampoo? Något obetydligt och billigt.

Vad är det finaste du fått? Hmm. Vet inte. Allt. Inget.

Hur gammal är du: 31.

Du samlar på: Inget alls.

Gröna eller röda äppeln: Gröna.

Vem ringer du när du är arg/ledsen: Ingen, jag isolerar mig då. Vill inte prata med någon på ett tag. Sen blir det kanske Emelie, Frida, min styvmamma, Elias/Lina/Lovisa/Lillis/Erika, beror lite på ämnet och vem som har tid och var vi står i relation till varandra just då.

Gillar du golf: Nej.

Vilken tid gick du upp idag: 07.30.

Har du sovit i din egna säng inatt: Ja.

Har du strumpor på dig nu: Eh ja.

Är det okej att gråta: Självklart. Jag grät inte under ett drygt år, inte en enda gång, det var även mitt sorgligaste år i hela mitt liv. Jag är all for tears.

När grät du senast: en pms-vecka för inte alltför länge sedan.

Vad skulle du göra om du vann en miljon: Köpa en större lägenhet troligen. *vettig tjej*

Bär du glasögon eller linser: Ibland glasögon. När jag tvättar är det livsviktigt, har med känslan att göra.

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej.

När går du upp ur sängen en helgmorgon: Mellan nio och tio.

Vill du gifta dig: Ja.

Vill du ha barn: Tror det. Fast inte ensam.

Solar du ofta: Nja. Jag befinner mig gärna i solen på somrarna.

Är du bra på att laga mat: Nej. Jag tycker det är alldeles för tråkigt/tidskrävande i förhållande till hur jag upplever/njuter av att äta upp maten.

Är du flygrädd: Nej. Helt trygg. En känsla av att dör vi nu så dör vi nu och there is nothing we can do about it. *somnar*

Hur vig är du: Ganska vig. Lite stel baksida knä möjligtvis.

Är du musikalisk? Ja. Har musiköra och gehör och melodiminne och så, men är för medelmåttig för att kunna spela/sjunga på allvar.

Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten.

Tror du på ett liv efter döden: Jag tänker så sällan på döden och det som kommer sedan att jag undrar om det är något fel på mig.

Tycker du om sushi: Ja.

Vad äter du helst när du ser på film: Smågodis. Ananasskivor om de är färska. Vindruvor. Hatar chips.

Bor dina föräldrar tillsammans: Nej.

Har du tandläkarskräck: Nej.

Har du någon gång gråtit dej till sömns: Ja. Vidrigt.

Biter du på naglarna: Ja och herregud, när ska jag sluta med det?

Senaste låt du hörde: Maps - Valium in the sunshine.

Tips

Jag gillar verkligen gimme indies webbradio. Ville bara berätta det.

Värsta trista stämningen

Typisk jättetråkig sak: vakna med huvudvärk. Från sekund 1 vill man inte ha huvudvärk, det är inte så det ska funka. Men så är det. Plus att när jag vaknade och det var dunkelt ljus i rummet och jag tittade ut över mitt kombinerade vardagsrum/sovrum tänkte jag tankar som jahapp det ser ut precis som vanligt härinne, och jag ska göra det jag alltid gör idag igen. Och till helgen händer det som alltid händer och sen blir det en ny vecka igen och tiden rusar och inget händer och snart dör man och var det såhär det skulle bli? Typ uttråkan över livet. Skyller detta på huvudvärken, jag brukar inte vara sån här.

Ringde ridklubben igår. Hemskt otrevlig kvinna som efter lirkande och smörande från min sida föreslog att jag skulle ta en privatlektion så fick en lärare titta på mig och vilken nivå och klass jag borde gå på i vår. Jag sade att det var nästa år i januari jag var sugen att börja, fick i princip en bitsk utskällning när jag minsann hade MISSAT att terminen inte börjar förrän den 1 februari så januari kunde jag se mig om i stjärnorna efter. Aja. Hon får vara hur otrevlig hon vill, nu ska jag börja rida där i alla fall. Bestämt är bestämt och jag kan aldrig ändra mig när jag väl är igång. Snabbt går processen mellan gnagande tanke --> försiktigt sug --> enormt sug --> tvivel kring pengar/tid --> beslut. Två dagar tog det och nu är vi framme vid steget beslut and there is no turning back. Börjar spara vid nästa lön, önskar lite bidrag i julklapp (åh nej varför har min familj slutat med julklappar till alla vuxna barn? måste få oss att börja igen!) och den 1 februari (obs INTE JANUARI FÖR DEN SOM TRODDE NÅGOT SÅDANT BEFÄNGT) ska jag ha mina 5500 spänn att lägga på ridlektioner i vinter/vår. Så måste det bli.

På tal om pengar förresten så har jag en mycket olustig känsla som handlar om att jag borde spara mer. Alltså typ spara en räntebuffert. Hej världens tråkigaste ämne att skriva om, tänka på, prata om, planera för, men alltså räntejäveln. Den kommer ju höjas. Och det snabbt, säger dom som verkar veta. Kanske inte förrän nästa höst men ändå, det verkar vara en bra idé att liksom börja lägga undan redan nu inför dessa höjningar på bolåneräntan. Och jag vill bara göra av med mina pengar på ridning och semestrar. Vet inte hur jag ska tänka här. Låter bli ett tag. Huvudet värker ju, för bövelen.

20 oktober 2009

Note to self att fixa/önska/låna till/sno/tigga om:

- Ny kamera. Eller gammal. Fungerande kamera. (OBS! Begagnad köpes gärna. Eller tips på ny-inte-superdyr-men-ändå-bra emottas gärna.)

- Terminskort VT 2010 på Enskede Gårds ridskola. Bara 5200 kr, som "hittat".

- Yogashala fortsättningskurs. Köpa senast imorgon. För vilka pengar? Oklart.

- Ge BLOOOOOOD. Gratis. Idag.

Tevetips - obs obs obs!

Nu ni. Nu vill jag verkligen, verkligen rekommendera programserien Kysst av spriten som finns på svt play och går nu (fyra delar har gått, tre återstår). Som programinformation står "alkoholister och deras anhöriga berättar om hur de tagit sig ur vidriga och hopplösa situationer" och den är verkligen jättebra gjord, inte moraliserande eller utdömande, vanliga människor (programmet om Per Holknekt var SKITBRA) som har vanliga relationer och liv, som berättar om sina storys varvat med olika alkoholforskare som berättar om myter som stämmer och myter som är... myter. Kring alkohol och alkoholism. Programmen är 30 min. SE DEM.

HÄR SER MAN DEM

Del 4: I kväll möter vi Ingrid och Richard som träffades en kväll för tolv år sedan och blev störtförälskade. Ingrid såg bara den charmige man hon hade framför sig och anade inte att han var en aktiv alkoholist. Var tionde svensk har alkoholproblem och nära nog halva befolkningen blir indirekt drabbade som anhörig eller vän. I sju program får vi höra vittnesmål från alkoholister och deras anhöriga. Programledare är Magdalena In de Betou.

Del 3: För tio år sedan befann sig Per på botten. Han hade förlorat allt, till och med sitt hem. I dag är han en av grundarna till ett mycket framgångsrikt modeföretag. Var tionde svensk har alkoholproblem och nära nog halva befolkningen blir indirekt drabbade som anhörig eller vän. I sju program får vi höra vittnesmål från alkoholister och deras anhöriga. Programledare är Magdalena In de Betou.


Del 2 av 7. I kväll möter vi Per-Erik som var en klassisk "periodare". Sönerna Magnus och Erik städade upp och sopade igen spåren efter pappans perioder. Var tionde svensk har alkoholproblem och nära nog halva befolkningen blir indirekt drabbade som anhörig eller vän. I sju program får vi höra vittnesmål från alkoholister och deras anhöriga. Programledare är Magdalena In de Betou.


Del 1 av 7. Var tionde svensk har alkoholproblem och nära nog halva befolkningen blir indirekt drabbade som anhörig eller vän. I sju program får vi höra vittnesmål från alkoholister och deras anhöriga. I första programmet möter vi Annika som söp sönder relationen till sin dotter Linda. Programledare är Magdalena In de Betou.

Jaha nu slutar min stegräknare fungera tydligen

Längtar till säsong 2

19 oktober 2009

Men HAHAHA:

Älska Jason. Ps vad lik han är Adam Olenius.

post apan

Apan. Jag DÖR. Från första scenen var man totalt klistrad, kunde inte slita blicken, den var helt naken och skakig, obarmhärtig, man följde Olle Sarri från att han vaknar blodig på sitt badrumsgolv en dag, och vidare framåt, han uppträder totalt jävla chockat/sjukt, man vet inte varför, man fattar inte vartåt det barkar, man vet inte om man ska hata eller tycka synd om honom, och tanken på att inte ens han visste det under filminspelningens gång är så vansinnig, efter en halvtimme trodde jag att jag fått magsjuka och tänkte att jag kanske, kanske skulle behöva lämna salongen för att kräkas, sedan lät jag bli, insåg att det kanske helt enkelt var stämningen i filmen, det visade sig efteråt att det var det, alla mådde ungefär likadant, den påminde lite om Antichrist eller Irreversible, sådär som jag älskar, sådär så jag vill krypa ur skinnet av obehag men någonstans ändå tycker är så BRA, när den slutade tittade vi på varann och mådde illa allihopa, det går egentligen inte alls att beskriva handlingen mer än såhär, men jag rekommenderar den VARMT, tänk att vi kanske har fått oss en egen liten David Lynch, åh den var så BRA SÅ BRA SÅ HEMSK SÅ BRA SÅ ÄCKLIG SÅ BRA. Fattar ni?

Men obs. Man tappar aptiten. Inte för den åksjuke. Inte för den nervklene. Eller jo. Fan. Kör på bara.

Apan

Mitt gäng är så bra. Det finns lite reklamare här och filmpersoner där och musik och konst och ja, det hela gör att det händer hemskt mycket roliga saker hela tiden. Jag är bortskämd and i know it. Som ikväll till exempel. Erika bjuder in till filmpremiär - Apan - och jag tackar ja utan att riktigt tänka mig för. Sitter nu på jobbet med ångest. Ska snart gå på förmingel iklädd svarta, leriga gummistövlar. Och hur mycket jag än önskar att det vore ett fashion statement och att jag skiter i vilket så är det inte sant. Jag kommer skämmas. Jag kommer i leriga gummistövlar till filmpremiär. Mina vänner har stövletter och klackar. Jag har gummistövlar. Men aja.

När skammen är avklarad ska det dock bli mycket spännande att se Apan. Jag gillar Olle Sarri mycket. Och jag tycker det jag läst om filmen låter spännande. Som att han inte fick veta hur filmen skulle fortsätta, eller sluta, förrän det var dags för aktuell scen. Hur han inte förrän sista dagen fick läsa manuset i sin helhet. Hur regissören var orolig för hans mentala hälsa eftersom det är en relativt hemsk historia. Sånt där gillar jag. Plus att jag älskar - ÄLSKAR - svensk film.

Läste förresten ut Halv elva en sommarkväll igår. Duras. Orkar inte berätta exakt vad jag tyckte eftersom jag inte tyckte den var fantastisk och det på något sätt hade varit roligare att tycka det. En kärlek som förtär och förstör och är en större kraft än allt annat och en bedragen kvinna som dricker för att döva ångest och engagerar sig i annat svartsjukedrama för att hon inte orkar foka på eget här-och-nu. Alltså jag ser det hända, jag kan even relate to it, men gud jag är så trött på det där. Den destruktiva kärleken. Den som aldrig funkar och alltid gör ont och åh, orka.

18 oktober 2009

Vrid huvvet åt vänster och kolla när naturen får utlösning!

Hejdå kamera

Förresten, vädret därborta, tror inte om jag berättat färdigt om det. Men som det ÖSREGNADE hela jävla tiden. Och som det BLÅSTE! Helt overkligt. Detta hade kanske inte varit ett problem om det inte samtidigt vore så att man faktiskt ville vara utomhus på denna semester. Se saker. Åka bil på vägar som var så dimmiga och mörka att man på riktigt inte såg längre än till motorhuven. På vissa sträckor satt jag framlutad som en tant för att om man hade ansiktet jättenära framrutan såg man några centimeter längre fram på vägen, eller det kändes så. Vad som fanns vid sidan av vägarna: absolut ingen aning. Kunde varit vatten. Kunde varit magnifikt landskap. Who knew. Efter en halvtimme i dimman på landsbygden började jag hallucinera, det kändes som att vi åkte i en bergochdalbana rakt uppåt och att det var brant och att när som helst skulle ett krön komma och vi skulle börja falla fritt rakt nedåt. Trodde på allvar att det var en lång brant uppförsbacke men när jag frågade Aksel som satt bredvid och försökte tyda på en karta var det gått fel och hur vi skulle rätta till det hela, så tyckte han att det kändes alldeles platt. Hur som helst. I detta väder härdade vi ut. Fyra dagar, varav två var piskande ösregn från början till slut. Detta medförde att min älskade lilla kamera klappade ihop. Lyckligtvis inte förrän idag, det vill säga hela resan hann dokumenteras, men ändå. Jag är nu pank och utan kamera. Deppigt. Eller nä inte DEPPIGT men liksom, lite trist.

Med detta bjuder jag på mina allra sista bilder tagna med älskekameran som tyvärr nu gått hädan. Den allra sista är på en ryss som står och väntar på att en geyser (?) ska få utbrott. När den hade fått det gick han och hans fru + polare till en restaurang, köpte mackor och håvade fram en vodkaflaska ur väskan. Såklart.





hemma!

Sådär, nu är jag hemma igen. Valde p3-dokumentären om flygkraschen i gottröra/sunda/glömtnamn som underhållning på hemresan. Insåg inte förrän det var över och jag hade bytt till en annan att det möjligtvis var en smula makabert. I alla fall. Igår efter ridningen fick vi vänta en timme på en buss i stallet och en vithårig kvinna serverade soppa och nybakt bröd. Och visade oss en bok som hon verkligen trodde vi skulle ha glädje av. Såna här bilder var den full av. Man ba oh. Fint.

Kuriosa

Förresten, det var ju en så kallad festival i Reykavik under dagarna vi var där. En hel massa band spelade på en hel massa barer och klubbar. Från Sverige kunde man se Juvelen, Moto Boy, The Tiny och Nina Kinert, till exempel. Eftersom våra vänner spelade med Juvelen och vi delvis bokat resa för att umgås med dem så var det bara att köpa ett festivalarmband. Sedan föll det sig inte bättre än att en spelning med Juvelen var det enda vi såg, på hela veckan. Detta ger följande: vi är eventuellt de enda i världen som betalt 1400 spänn för två biljetter till en Juvelenkonsert. Inget ont om honom/dem men alltså. 700 spänn. Som AC/DC ju.

Igår på hestur

Det blev så sjukt vackert sen, tänk klättra i berg. Här är det mest platt och blåsigt. Det hör man.

Airport Surroundings

Jag sitter på en flygplats nu. Hata hemresor. Alltså jag kollade även fel på hemresebiljetten och planet gick 50 minuter senare än jag (vi) trodde. Det låter kanske inte mycket men skillnaden mellan att gå upp 04.00 och 04.50 är faktiskt monumental. Jag hade 5000 isländska spänn att bränna på flygplatsen, hade velat hitta en ny parfym men min näsa tror att det är mitt i natten och att den är förkyld så jag känner ingenting. Så jag köpte Elisabeth Arden och surf för sista pengarna. Om några timmar är vi hemma i Sverige. Tror min kille längtar, han ligger och sover i blixtformation mittemot mig nu. Jag längtar inte exakt jättemycket hem. Vill helst inte sitta här, men kanske inte att semestern ska vara över heller.

Igår red vi på islandshästar i bergen till ett vattenfall. Det var FANTASTISKT. Ska visa bilder sen. Efter det åkte vi buss till Geysir och Gullfoss och lite andra saker som inte var så roliga för det ösregnade exakt hela tiden. Började läsa Sputnik Sweetheart och är provocerad, jag hatar när alla ska hålla på och ÄLSKA Murakami när jag inte fattar grejen. Det är ju så tråkigt. Så på låtsas-djupt? Så pretentiöst utan att ha täckning fört? Så himla "udda" och "älskvärda" karaktärer? Helt utan passion och mening med just någonting? Så har jag alltid tyckt om Murakami, jag blir alltid helt besviken, sen försöker jag igen och igen eftersom alla jag älskar älskar Murakami och det är något i ekvationen som inte stämmer. Typiskt att det skulle vara jag.

17 oktober 2009

Jag + vattenfall

Vi hyrde bil igår. Mer om det en annan gång men alltså DIMMAN! Ösregnet! Vattenplaningarna! Vi var ute och åkte i nio timmar och emellanåt var jag livrädd. När dimman slog till såg man inte längre fram än motorhuven. Det var sjukt. Men vi såg några snygga vattenfall i alla fall. Och gjorde återbesök på Blå Lagunen. Den var speciell när det stormade. Vågig.











16 oktober 2009

Blå lagunen, fast utan bilder

Alltså jag vet verkligen inte om det stavas lagun eller laguun och det är som ett inre motstånd i mig att googlechecka det, jag vägrar fast jag inte vet varför. Och så länge stavar jag lagun. I alla fall. Vi åkte dit igår. Missade bussen som skulle gå klockan tre, mest eftersom det adrig någonsin går en buss klockan tre, vi hade liksom mest chansat på ren logik att bussar till lagunen, de går förstås klockan tre. Och vi stod där på BSI som är Reykaviks bussterminal en bit utanför staden och fick med en beklagande blick från den islänska busskvinnan veta att nej, bussen går klockan fem. Jahapp. Två och en halv timme to kill. Tillbaka till hotellet, tog ett glas vin, lyssnade på musik, smsade med våra kompisar som skulle soundchecka nånstans i stan, bestämma möte så att de skulle följa med, och, så att säga, upp på hästen* igen.

Blå lagunen: högt över mina förväntningar! Helt turkost och jättevarmt vatten, det kom som byar av kokhett vatten sådär så att man skrek IH varvat med AJ men aldrig brände sig på riktigt. Och utomhus var det förstås, i ett slags lavalandskap, med lite grottor och hörnor där det fanns vit ansiktsmask att kleta i fejjorna. Och nyckeln till skåpet var ett mycket avancerat high-tech-armband som också fungerade som betalningsmedel i baren, där man sålde öl som man fick ta med sig ut i bassängen. Och eftersom vi åkte klockan fem från stan och kom dit sex så slapp vi alla barnfamiljer HURRA. Så på lagunen hängde vi till klockan nio och allt var ganska fantastiskt ända tills vi gick upp ur det varma och salta och äggdoftande vattnet. Då dog vi. Benen var spagetti, huvudena tunga, aptitet lite sådär, peppen inför kvällen som bortblåst. Åt en tafflig kycklingrätt på ett ganska hemskt ställe i stan, gick hem, försökte hålla oss vakna till spelningen som började strax efter tolv, lyckades inte riktigt. Enter sömn, post-lagun-sömn. High class.

Nu ska vi kolla om valsafarit blir av idag, det har tydligen ställts in senaste tre dagarna pga vädret på Atlanten. Håll tummarna.

* Imorgon blir det bokstavligen upp på hästen igen. YEY.

Vanlig dag på Facebook i Island

15 oktober 2009

Island och boken jag läste

Nu är vi tillbaka i lobbyn på MYSHOTELLET där vi bor. Se bild. Igår var vi på ett ställe som jag inte minns vad det hette men som såg ut som typ Bowery Ballroom i New York. Alltså en sal med lite olika nivåer utmed sidorna. Och så JÄVLA många kids, ofattbart mycket artonåringar var det. Killarna ser likadana ut = snygga med lite täta ögon och popfrillor och tighta jeans och kanske en grövre modell känga. Tjejerna = skitsnygga, ganska mycket kindpartier och så dialekten, you gotta love dialekten. När Juvelen spelat klart stod vi dock inte ut i trängseln längre utan gick till Reykaviks motsvarighet till Riche förutom att där var nästan folktomt. Köpte öl och väntade in de andra som spelat med Juvelen. Drack en öl med dem och sedan stängde det. Det är tydligen bara på fredagar och lördagar som man festar till klockan sju på morgnarna. Lika glada var vi för det.

Idag: Blå lagunen. Jag har badkläder under mitt lilla underställ.

Imorgon: Valsafari. Om det inte blåser för mycket och blir inställt som det blivit de senaste tre dagarna.

Lördag: RIDA TOTO och kolla sprutande geysrar och sånt där. Älskar lördagen mer än lovligt redan nu.

Nu en bokgrej: jag läste ut den här nya som jag köpt imorse, En Sorts Kärlek av Ray Kluun. Den handlar om ett ungt par i Amsterdam, typ 35-år, båda i reklambranschen, han en ständigt vänstrande fotbollskille och hon en smart/snygg/härlig också-reklamare som får en knöl i bröstet -> bröstcancer -> sedan spridningar -> sedan död. Denna historia, som inte låter speciellt upplyftande I KNOW, är berättad ur killens perspektiv och det är så otroligt bra, han är liksom inte the good guy helt och hållet. Han ligger med horor när hans fru - som han älskar högt - är svinsjuk. Han inleder en affär och blir kär i en annan. Typ, kan man säga, för att han inte kan hantera något annat. Men ändå samtidigt, alltid, en helt hjärtskärande närvarande kärlek och maktlöshet inför livet och frun (ÄLSKAR FRUN) och hennes sjukdom och deras treåriga dotter och hur de tar sig fram genom dagarna och sjukdomen som förvärras så till den milda grad att hon till slut är alldeles besegrad, måste ha honom att torka henne i röven när hon bajsat, torka hennes spyor när hon inte kan behålla någon mat pga cellgifterna, tvätta hennes stympade bröst. Samtidigt som han varvar med droger och otrohet och flykt in i jobb. Jag kan inte beskriva den här boken på ett rättvist sätt och kanske är det för mina egna cancererfarenheter som jag blir såhär uppriven men den var så FANTASTISKT BRA. Jag låg bredvid min sovande kille, läste ut boken, grät till slut så ohämmat att han, min kille, vaknade med ett ryck och förvirrat nyvaket ba "men gud jag BEHÖVER INTE SOVA VI KAN GÅ UT OCH GÖRA GREJER JAG TRODDE DU VILLE LÄSA DET VAR DÄRFÖR". Åh gulle. Åh boken. Så himla, himla bra.

Nu: Blå lagun! Hej hopp!



14 oktober 2009

Framme

Vi är framme nu. Det här med Nordpolenväder stämde inte riktigt, det är typ varmare här än hemma. Blåser som satan men alltså... VARMT. Man behöver INTE långkalsonger, mössa och vantar. Jag har packat helt fel. Men det är lite skitsamma. Hotellet: jättebra förutom att utsikten är mot en annan byggnads baksida men det är också skitsamma. Fräscht och snyggt inuti. Gillart mycket, förutom att det här med internet på rummen var lite av en lögn. Man får sitta i lobbyn/baren och surfa. Och det gör vi nu. Har hämtat festivalarmband och gått ungefär hela Reykavik runt. Köpt mat och vinur och ölur på vinbodur och allt är så jävla billigt att det liknar nästan ingenting. Jag är trött men ska ta en koffeintablett och sedan ska vi gå till något ställe där Juvelen spelar och möta upp de andra som är här. I mina vinterklädur. He.

tack för tipsen johan

'goa vattenfall' och 'svart strand' here we come.

Yey

Min tandläkare, den nya, hon var så blyg att det var besvärande. Hon vågade inte titta mig i ögonen, hon betedde sig som att jag var något slags tyrann som när som helst skulle straffa henne genom piskrapp på bar stjärt. Hur som helst. Jag hade inga hål. Och det var över på fjorton minuter och fyrahundra kronor. Så nu ligger jag hemma igen. Försöker räkna ut när jag borde väcka Kakan, jag får inte kalla honom det to his face men jag gillar det för mycket för att låta bli. Vi borde vara på Arlanda vid halvett. Alltså lämna stan vid halvtolv. Alltså kanske gå upp vid... halv tio? Om en timme? Att göra innan avfärd: äta frukost och köpa regnkläder. Min mammas killes dotter bor i Reykavik, hon säger att det ska bli ca två grader och regn ALLA dagar vi är där. Man ba yey. Och så säger hon att hon ska hämta oss med bil på stationen när vi kommer fram. Man ba YEY, igen. Yey.

13 oktober 2009

oh förresten har handlat böcker åsså! *onani*

Tar semester

Nu är det en sån där kväll igen. Fast ett halvår senare. På en annan blogg, i en annan tid (april 2009 närmare bestämt) så gick jag omkring här hemma och hade en liten ensam packningsskola på bloggen. Eller förra bloggen om man ska vara exakt. Jag ba: packa med schmarro del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och färdig. Ambitiöst. (Fast nu när jag läser igenom det gamla om att packa inser jag att jag funkar precis sådär idag också. Inget lämnas åt slumpen, i alla fall inte innan jag är klar för kvällen).

Idag har jag tömt Forex på isländska sedlar. Bad om ungefär hundratusen isländska spänn (älska valuta som gör att man kan knalla runt med hundratusen på fickan!), dom ba nej du kan få sjutusen. Vi har inget mer, vi handlar inte med isländskt. Man ba happ. Ge mig sjutusen då. Trehundra kronor senare - en onödig promenad senare - några sönderfrusna fingrar senare = knappt några pengar. Men aja. Värre saker har man varit med om. Jag har även köpt ett par fula stora vantar idag. Och skrivit ut biljetter. Och hämtat ut Dermalogicaprodukter på posten. (OBS alla som älskar Dermalogica, ni vet väl att man handlar dem jättebilligt via Jerseybeautycompany i England, fraktfritt och simpelt och MYCKET billigare än i Sverige?)

Nu är jag hemma och ska diska städa packa steg ett till steg fem och till slut ba: färdig. Se ovan.

Imorrn åker vi. Fråga: borde man växla till såna här innan?

Några minuter efter det här kom de första "snöflingorna" till stan

Release me

Jag hatar hur jag är alldeles för självmedveten på det fåfänga/osäkra sättet, SLASH har en alldeles för stor pinne i röven för bara inte låta sånt här få hända i sin kontext, med sina anhängare, att jag liksom måste bli helt generad på gränsen till äcklad, hånsugen, av bilder som detta tillsammans med typ information om en kurs i frigörande dans.

*kommer av mig för idol Klas Östergren på tv*

*älskar Klas*

*dumstirrar in i teven*

*tänker att han har ganska små ögon*

*vill att han ska vara min pappa*

*minns att det vore skitkonstigt på ett visst sätt jag inte hinner gå in på nu*

*slår bort tankar och blick från Klas*

Jo i alla fall. Anledningen att jag ens hänger på Midsommargårdens usla (förlåt) hemsida är att Alice Eggers igår skrev något om en föreläsning där på temat "Är det roligt att vara lycklig" och jag gick i taket en smula. Men nej. På Midsommargårdens hemsida intet. Bara Frigörande dans.

12 oktober 2009

Jorasåatteh

Idag köpte jag en skiva. Obs KÖPTE. Och OBS jag älskarn redan. Vi snackar alltså Port O'Brien igen, och skivan heter Threadbare. Älskar My Will Is Good. Älskar skivan in alles. Gud vad länge sen jag kände så för en skiva förresten. Och gud vad it makes sense att aldrig mer köpa en fysisk skiva, det kommer liksom aldrig att ske igen. Markus två förresten, de har jag inte ens hört och inte är jag på hans releasekalas heller. Uppenbarligen. Nej jag har suttit hos Anna och Lovisa med en stickning och mjukisbrallor och ätit lax (och vägt mig på en VÅG som mäter FETT och BMI!!) och kollat Hollywoodfruar och slentrianälskat även Maria Montazami. *är tant* Innan dess låg jag hemma och läste Kometen Kommer av Tove Jansson. *är ambivalent till min ålder* Har kommit halvvägs nu, en Hemul har gjort entré i berättelsen. Gillar hur jag catchar upp på det här som alla andra gjorde cirka -84, tjugofem år för sent bara.

Imorgon jobbar jag min sista dag pre-Island.

Om att release the fucking fury

(obs nu kommer några svordomar här för jag har språk som en trettonåring när jag är arg)

Alltså jag blev så jävla arg på en tjej idag, ville slå henne, fast vi satt i samma lilla väntrum till samma lilla terapimottagning så det hade varit så himla konstigt att göra det, plus att jag aldrig har slagit någon i hela mitt liv utom min lillebror när jag var liten och jag har inte exakt planer på att börja nu. Men tjejen i väntrummet idag. Vilken jävla idioooooot.

Vi kommer in samtidigt, ska ta av oss skorna på samma lilla yta och tjejen, som är i min ålder och rör sig extremt långsamt, viker sig inte en millimeter för att göra så att vi båda får plats. Jag får stå inträngd mot väggen och se hennes långsamt ta av sig jackan, rätta till halstduken som ska hänga på ett visst sätt runt galgen, supersakta knyta upp skosnörena, ställa skorna omsorgsfullt millimeterrakt bredvid varandra. Sedan får jag rum. Hon går in på toaletten. Jag klär av mig och sätter mig i den röda sammetssoffan, älska sammetssoffan, den är underbar. Precis när hon kommer ut från toaletten böjer jag mig framåt för att ta upp den dagstidning som ligger på bordet framför mig. Då RYCKER hon den precis när min hand är en ynka centimeter från bordet och tidningen. Ger mig ett triumferande småleende och sätter sig bredvid mig, med tidningen - INKLUSIVE alla bilagor kvar inuti - och börjar bläddra. Jag tar upp min bok för jag vågar inte be om Kulturdelen eller Ekonomidelen eller whichever jävla del som helst, tänker att om hon vore en normal person hade hon ju frågat men nu är hon uppenbarligen inte det och vi sitter uppenbarligen i ett väntrum på en terapimottagning så det kanske man borde kunnat räkna ut så jag läser min bok och är sur på tjejen bredvid. Då börjar hon RIVA UT artiklar i tidningen. Som att det är hennes tidning! Som att ingen annan ska komma och sätta sig i sammetssoffan och vilja läsa tidningen senare idag. Omsorgsfullt river hon ut både den ena och den andra artikeln, en om barnet som blev felmedicinerat på Astrid Lindgrens barnsjukhus, en jävla annons om teknik och ytterligare en. Alltså HUR JÄVLA STÖRD FÅR MAN VARA?

Jag använde all självkontroll jag har att inte få ett utbrott på henne. Alldeles strax därpå ropade min älskade finaste terapeut in mig och sen pratade jag i exakt 50 minuter om varför jag inte konfronterar folk som gör mig arg och vad jag är rädd för ska hända om jag gör det. Jävla tjej.

Mitt jobb idag:

Berätta att Whitney kommer till Sverige. Den 8 juni 2010. Biljetter den 16 oktober. Jag är SUGEN. Hej barndom.

11 oktober 2009

*skriker*

Island! Om tre dagar! Vi ska rida islandshästar såklart! Att jag inte tänkt på det innan! Älska livet!

(obs biljetterna till Airwaves är slut, väldigt dåligt planerat där, det får lösa sig på något sätt)

Fleetwood och livet

Gud vad det är tydligt att saker har lugnat ner sig på min jobbfront. För igår kväll när jag och Lillis spatserade i gångarna under Globen (som efter sommarens stadion/ullevi-mania känns helt LITET, gosigt, gulligt, nussigt) och det var lördagkväll och vi jobbade med Fleetwood kändes allt så himla... bra. Typ trevligt och roligt, inte betungande eller pressigt. Ville ba berätta det. Plus att Fleetwood Mac var skitbra och att jag älskade Stevie Nicks.

Allvarligt talat, är den här bra?

10 oktober 2009

hej tunnlar! hej globen!

Go your own way OSV OSV

Lördag. Fleetwooddag. Jag är egentligen inte så uppspelt över detta faktum som många av mina vänner verkar vara, men så har jag egentligen bara sisådär en fyra fem låtar jag verkligen, verkligen gillar med dem. Resten kan jag bara inte. Eller har säkert hört, men liksom aldrig avgudat. Hur som helst, jobba ska jag, och antagligen är väldigt många av mina vänner där någonstans i publikhavet. Och när jag har jobbat klart tänkte jag möta dem och vara med dem och sen får kvällen övergå i det vanliga OSV som betyder att det blir som det blir men något blir det alltid.

Igår åt jag födelsedagsmiddag för Erika på Matkultur. Eftersom bordet var bokat till 21 och vi råkade komma 20 fick vi vänta en timme på kinesen över gatan, En ful och en gul. Lovisa och Erika tog lite förrätter så länge. Jag bokstavligen dregglade ner hela min tröja (okej inte bokstavligen, det var överdrift) för att det såg så gott ut, luktade så gott, SMAKADE så gott. Note to self: börja äta på En ful och en gul. Sedan blev klockan nio och vi gick till Matkultur och en Johanna anslöt och sen kom någon till och ytterligare någon och vi gick till Snotty och vid halvtolv var jag färdig med igår. Jag har haft en pissvecka förresten. En usel, pmsig, krisig och jävlig vecka. Så jag gick hem, eller hem och hem, jag gick till min kille och där stannade jag till lunchtid idag. Började läsa en Tove Jansson-bok i morse och ÄLSKADE. Redan vid femte sidan var min identifikation med den avundsjuka lilla figuren Sniff så stor att det var löjligt. Låg och läste högt för min kille som inte tycker Tove Jansson är lika stor nyhet som jag, det är liksom bara jag i hela världen som ALDRIG läst eller sett något av henne som barn. Sen åt vi brunch på Anglais och det var underbart och sen köpte vi vinterjacka till min kille inför Island (alltså vi tror typ det är Nordpolen vi ska åka till, och då inte som i Polen/Warzawa utan polen som i den där isön längst upp på jordklotet) och nu saknas bara typ underställ (behöver man sånt?) och vantar. Gotta have varma vantar, tror jag. Och OBS jag vill rida islandshäst när vi är där! Hur gör man det? Hur hyr man bil? Vad behöver man planera egentligen? Sen kan man ju undra om vi borde köpa något slags biljett till Iceland Airwaves-festivalen men det tänker vi oss att man kan göra på plats.

Oj nu måste jag gå. Globens gångar väntar.

*pluggar*

8 oktober 2009

Black Crows

Det är alldeles sant. En sådan här satte sig nyss på mitt huvud när jag var ute och gick vid Gärdet. Det kändes illavarslande på något sätt, klorna liksom rev och kramade om i min hårbotten och sen flög den vidare och attackerade en annan kråka, en av sin egen sort.

åh, kan inte BESTÄMMA mig

Dilemma

Jag ligger - tydligen - mellan storlek L och M på jackor. Det suger. Jag vill ha M i midja men L över axlar och köper jag L sitter jackan inte som den ska över midjan och jag ser otymplig ut, köper jag M är det jobbigt att böja sig framåt för det spänner över skuldrorna. För övrigt tycker jag det är så konstigt storlekssystem där jag är en L, ens i närheten, jag är väl inte speciellt stor? Jag är väl en typisk vanlig M? Detta hände x 2 igår, först med Fjällrävenjackan (som inte var lika fin på som på bilden i verkligheten, den var för kort och kändes för dreadlocksfrisyr)som förresten tagit slut i färgen svart i hela Stockholm igår och jag gav upp och snubblade över en annan JÄTTEFIN Elvinejacka som jag köpte i M för jag såg finare ut i den men nu nojjar jag över att den är för liten och trång i armarna och jag VET att en vinterjackas poäng i första hand är att man ska vara varm men alltså, jag vill vara snygg också?

Idag köper Lillis kanske en lägenhet. Jag minns hur vidrigt det var att buda, man kunde inte tänka på annat. Varje femtusing man höjde eller inte höjde var en del av en strategi. Nu är det väldigt nära att hon får den. Om hon får den får hon den på kronan för samma summa som jag köpte min. En lyckosumma. Skulle egentligen vilja gå in till henne nu och älta det här med storleksval på jackan, men känner att hon kanske har lite annat on her mind.

7 oktober 2009

Älsk:

HELT VANLIG

Jo och eftersom jag ändå är inne på Fjällräven (har inte ägt något från Fjällräven i mitt liv) kan jag lika gärna berätta att jag funderar på att i vinter traska runt i en sån här. Helt vanlig jacka. Helt varm och med ludd. Det funderar jag på. Helst vill jag äga den innan nästa onsdag för då sticker jag till Island och där ska det ju vara kallt har man hört.

Ryggsäck

Jo jag måste köpa en ryggsäck. Det funkar inte längre, jag bär min laptop fram och tillbaka över stan, till jobbet från min kille, till mig från jobbet, till min kille från mig, och jag har den i min vanliga handväska och får ont lite överallt och blir lite irriterad hela tiden. Så jag ger upp. Köper en rygga. Fast det tar emot. Ska man köpa en sån här, den heter Kånken och passar för 15" laptop och kostar typ 800 spänn. Obs vi har släppt tanken på vara snygg, nu snackar vi spara rygg. Vilket rimmar men det är givetvis bara en slump.

No quit

Tanke jag har: de som håller på med amatörteater eller improvisationsteater är i genomsnitt lyckligare än andra. Detta gäller eventuellt även sådana som sjunger i kör. Synd att jag inte är made for happiness eller har time for mera fritidsaktiviteter på bestämda tider då.

På tal om det: yogan igår. Fan vad vig jag börjar bli (ok syns inte på bilden nedan men hallå ni skulle SE mig göra PLOGEN, jag REGERAR) och nu är det bara en gång kvar. Som jag våndas varje tisdag/onsdag när det är dags och hjärnan letar febrilt efter en miljon anledningar att slippa gå dit. Sen går jag dit och jag och Lovisa fnissar åt vår underbara lärare och sen gör vi yoga och blir lite starkare för varje gång och sen på avslappningen brukar Lovisa somna och skratta i sömnen och sen går vi i mörkret därifrån och jag kanske har köpt satsumas till exempel, och man tänker fan vilken bra grej ändå. Att gå på yoga. Som dessutom ligger två små kvarter från mitt hem. Så nu, med bara en gång kvar på grundkursen, tänker jag äsch, man kanske skulle fortsätta ändå? Gå lite fortsättningskurs som jag obs obs kommer våndas exakt lika mycket inför och obs obs gnälla exakt lika mycket om att jag hatar att jag är en quitter och så vidare kring. Hmm. Ett beslut att ta. Ganska snart.

På tal om quitters. Igår var Tyra helt taskig mot en tjej som valde att lämna Top Model i förtid. (ja jag kollar på Top Model när jag är ledig och ja jag tycker det är engagerande hurså). Tjejen som fått nothing but kritik i fem veckor hamnade näst sist vid hemskickningen och när det visade sig att hon skulle få stanna började hon gråta och sa att hon ville åka hem. Tyra ba, med iskall blick: "I don't think this is because modeling isn't for you, I think it's because you can't take critique and that when everybody don't think you're the prettiest you get bummed. The worst thing in the world is quitters, so therefore I'm letting you leave. Good bye." Alltså allvarligt. Vadå the worst thing in the world is quitters? Det är ju helt VIDRIGT att säga så. Det betyder att sådana som jag är the worst thing in the world, och jo ok jag känner väl lite åt det hållet själv men försöker tänka att en quitter är en tryer, en som ba kör på lite olika saker och lämnar när det inte passar? Liksom... nästan modiga personer?

Eller äh. Man hör ju att jag försöker rättfärdiga min slappa hållning till allt som är jobbigt. Fast then again: är det fel? Äsch. Något för terran nästa vecka och ps jag ÄLSKAR min terapeut han är bäst i hela världen, amen.

Och här, lite PLOGEN:


6 oktober 2009

lovisa det känns mycket vigare när man står inuti den här posen, visst?

Mera Port. Älska Port.

Det här ska man inte missa!

Port O’ Brien är ett hyllat akustiskt indiefolkpoprock-band från San Fransisco som fick sina första rubriker när M.Ward utsåg dem till sitt nya favoritband för några år sedan och bandet turnerade tillsammans med Bright Eyes och Modest Mouse. Den riktiga debuten efter några egna skivsläpp, plattan "All We Could Do Was Sing" lovordades världen över och letade sig in på årsbästalistorna och låten "I Woke Up Today" blev en alternativ hit.

28 november - Stockholm, Debaser Slussen /Fritz's Corner
29 november - Göteborg, Pusterviksbaren /Woody West

LYSSNA HÄR! (Tobbe det här gäller dig mer än någon annan jag känner).

Linnea Wikblad for president, gärna för mig

Hörni, alla miljoner som läser här, hur ska vi göra så att Linnea Wikblad hoppar över sin utbildning i Norrland och kommer raka vägen tillbaka hit där hon sitter i varje radioprogram vi lyssnar på och skriver saker i varje tidning vi läser? Hur fixa?

Kafé Klaver

I feel the höstvindar of change coming in over Skanstull. Det här kan vara alldeles perfekt för mig. Kommer kanske aldrig mer laga mat hemma. Mina en gång varannan vecka kommer kanske bytas ut mot aldrig någonsin igen. För såhär: För någon månad sedan eller det kanske var två, så tog jag och Elias en långpromenad runt hela Sickla, träffade hans farmor, åt middag, åkte båt, var lite överallt. På lilla stumpgatan Rutger Fuchsgatan fanns en lokal där lappar satt på fönstren och man meddelades att snart skulle ett café öppna där. Elias, som just skulle sluta på Edenborgs och behövde ett nytt extrajobb, tog kontakt med ägarna. Han hade en idé om ett café som var kvällsöppet och där det kunde hända lite olika grejer några dagar i veckan. Monologer, teater, musik, speakers corner, you name it. Själv följde jag inte riktigt upp det där men fick snart veta att han verkligen fått jobb på cafét på den lilla gömda gatan som man nästan aldrig har vägarna förbi om man inte ska gå över Lilla Skanstullsbron mot Gullmarsplan eller Globen eller Fryshuset. Det hette tydligen, vilket jag på något sätt tycker passar Elias så bra, Kafé Klavér.

Så. Igår var det dags för premiärbesök och GOSH vad jag blev positivt överraskad. Menyn: jättebra, både mat och skitgoda (hemmabakta) bakverk. Allt ekologiskt, bra priser, fräscht, gott. Lokalen: två rum. Ena med en läktaraktig byggnad där man kan sitta och titta om det till exempel skulle finnas en musiker / skådis / ståuppare längst fram i rummet. Öppettider: minst till åtta, ibland till tio på kvällarna. Och det bästa av allt: there will be aktiviteter där. Snart startar en föreställning om Edith Piafs liv, på dagarna spelas olika barnföreställningar vid lunch- eller frukosttid (Emelie! GÅ DIT), på måndagar är det öppen scen och vid andra tillfällen kommer det att bli musik och standup. Och kvällarna däremellan bara vanligt mysigt café, öppet till 22, god mat, hemlig gata, höstig feeling, Elias bakom disk.

Jag är så peppad.

5 oktober 2009

Men BRRRR

Alltså GUD. Det är något fel på värmen på vårt jobb. Den finns alltså inte. Alla går runt och huttrar och svär. En tjej har förfrusit fingrarna. Jag är kissnödig men tanken på att ta av mig brallan för detta ändamål känns alldeles för kall. Så jag håller mig. Mycket viktig info obs obs obs.

4 oktober 2009

mormor came bearing gifts!

Ok, jag har undvikit brunt otroligt länge nu men det är tydligen dags igen. clarksstövlar som ser ut som ridstövlar! Älska!

Den spännande jakten på Joan85

Att göra en söndag som denna: Försöka träffa mormor på östermalmstorg för lunch på Örtagården. Oroa sig att hon inte ska hitta dit pga alzheimers. Få samtal från mormor som åkt till karlaplan och lånat random persons mobil. Förklara att det inte är samma sak, karlaplan och östermalmstorg. Upprepa adress och station fem gånger. Lägga på luren med dåligt samvete; borde förstås hämtat henne hemma på lidingö eller valt enklare adress. Åka till östermalmstorg, leta efter vilsen men vacker tant på 85 jordsnurr. Inte hitta. Leta mera. Försöka ringa på mobil utan resultat eftersom hon bara använder den hemma, kopplad till väggen. Oroa sig. Gå ned till gatorna runt svampen. Hitta mormor.

3 oktober 2009

Motvind + regn

Den här jävla stegräknartävlingen, it's driving me wild. Eller åtminstone förkyld. Som idag, ösregn och snålblåst. Ligger i min killes soffa till klockan tre på eftermiddagen och vill helst fortsätta dygnet så. Men så är det det där med räknaren, som visar mindre än 500 steg på hela dagen. Och de andra i laget. Och hur jag inte bara skulle underprestera om jag lät det fortgå, jag skulle fucking förstöra stämningen. Så jahaja, då var det out and about som gällde. Promenera Årstaviken mellan Horan och Skanstull i regnet. Ensam på gångvägen vid vattnet sånär som på ett och annat hälsofreak som joggade fram. Hade inte druckit kaffe sedan igår och tvingades erkänna för mig själv att jag var både trött och irriterad, tills jag fått i mig den obligatoriska stora från sjuelvan på hörnet där jag bor. Soffhäng med Emelie tills nyss och efter en sjukt svennig gårdag med både Idol och Tacos på menyn känns det underligt om jag inte skulle gå ut ikväll. Men alltså DET REGNAR. Och är HÖST. Och jag vet inte om jag oooorkar. Och lillis skickar mms från Piteå där hon sitter på en hästrygg och I'll be damned om hon inte har stegräknaren på då, lilla Räkan, och bara toppar ligan med så stort förspång att det knappt är idé att vara med. Bra för laget är hon. Men dålig för min mycket vaga och vacklande tävlingsanda. Över och ut. 5500 steg.

2 oktober 2009

Egentligen ville jag posta Daybreak men den finns inte och den här är också fin:

Like there is no tomorrow

Okej igår. Så himla lyckat. Så himla fantastiska både Lowood och Elias, som för övrigt hoppade in med 23 timmars varsel eftersom Anna Maria blivit sjuk, var. Och Erika och Lovisa som spelade skivor. Och Markus. Och hela Hotellbaren var sprängfylld redan klockan åtta. Nästan alla jag saknar kom dit, även sådana som sällan kommer. Åh älska igår. Fast jag gick hem strax efter tio, jag vägrar vara bakis på vardagar längre, och jag blir det. Bakis. På vardagar. Om jag stannar kvar i såna där sammanhang där drinkbiljetterna flödar. Jag är så dålig på obegränsad tillgång, det gäller allt men framförallt mat och dryck. Herregud. Beter mig som att there is no tomorrow. Om jag inte avbryter och smyger hem klockan tio, vilket var fallet igår. Men av de andras sms att döma fortsatte natten på ett bra sätt. Vi är nöjda. Vi säger check och går vidare, nu mot en helg, den första i oktober. Imorse hade jag mina fräscha röda läderhandskar från Polen på väg till jobbet, det var bara 3 grader vid Slussen. Och promenaden tog 5900 steg. Räknaren funkar bättre när jag sätter den på trosorna, vid höften. Sitter den vid midjan eller ryggslutet noterar den knappt mina steg, måste vara för att jag svävar så änglalikt fram när jag går. Ehe.

Igår: jättefint