30 november 2009

Det här gör vi på nyår

Hej alla som inte har planer för nyårsafton men vill göra något fint och roligt i grupp. Det vill säga fint och roligt som i fin utsikt över staden (Stockholm) och fint sällskap och fina artister och så. Ni ska köpa biljett jävligt fort och det gör ni här. Och sen ses vi där. Okej?

And then i see a darkness

Dagens mest udda mail. Eller ok, mailet är inte så udda men det det innehåller.

Hej carolina,

Alldeles nyss gjorde du följande bokning på iglo ljuscafé:

Datum: 2009-12-03
Tid: 08:00 - 09:00
Antal platser: 3

Ja alltså. Jag tänker att man ska prova allt utom heroin minst en gång i sitt liv, jag tänker att man inte ska säga nej till nya upplevelser, jag tänker att det är förjävla mörkt just nu. Typ så.

Dåså. Jul.

29 november 2009

Mammahelg, horse show, lite så

Okej, ingen svarar telefon idag. Vad hände igår egentligen? Varför vill ni inte prata med mig? MAXAD pott på självömkanslotteriet idag alltså.

Själv har jag varit med fina mamma, både fredag och lördag. Igår åt vi hamburgare på Momma och blev så mätta att det en kort stund såg ut som att jag inte skulle lyckas ta mig ned till Debaser, men lyckligtvis ordnade det upp sig. Port O'Brien var bra! Debaser slussen var BRA. Min brolla hängde med, och en kompis till honom som var tio år yngre än jag. Inte för att det spelar någon roll men ändå. Tio år yngre. Där stod vi och kompishängde i baren på Debaser och var tio år olika gamla. Sen kom Lillis och där fanns Göran och det var nittiotalshårdrock på dansgolvet och jag hade ROLIGT. Kära gamla debban. Var kära gamla vännerna var vet jag dock inte för ingen annan kom och ingen hörde av sig heller. Buhu.

Känsla idag: bortglömd.

Men snart: Stockholm Horse Show i Globen. Jag är jättetaggad! Inte att förväxla med jetlaggad, det är jag icke.

27 november 2009

Såhär:

Igår när jag och den snabbt försvinnande anemin låg på soffan och tyckte synd om oss själva och just hade ätit världens äckligaste *järnrika* middag bestående av broccoli (kokt), brysselkål (kokt), keso (paprikasmak), fetaost (vanlig fetasmak), paprika (skivad) ringde Elias. Han hade fått sluta tidigare från cafét bredvid mig där han jobbar och frågade om det kunde funka med en spontanpåhälsning. EH, JA. Plötsligt fick kvällen en mening och det fanns anledning att sätta på tevatten och duka fram pepparkakor och ta sig upp ur soffan. Okej lögn på sista, soffan är liksom the place to be hos mig, men ni fattar. Ett torsdagsbesök. I soffan. Yay! Vi lyssnade igenom hans nya skiva som *reklam* släpps i februari och låter jättefin och pratade och RELLASJONER och sånt. Sånt man gör. Sen fick jag massage och det kunde konstateras att min rygg nuförtin inte alls mår lika bra som back in the days när vi hängde mycket. Alltså utan inbördes relation, det bara är så. Stel och hård och sned är den numera. Sedan gick han hem och innan dess hade vi avslöjat för varandra att vi i hemlighet (iaf jag) och mot vår vilja (iaf jag) rågillar den här låten.

Idag: kiss-släpp. Och mamma-besök.

26 november 2009

Fenomen

Carolyna säger:
när hur och var rör du dig från kontoret
frida säger:
kul att du frågar!
jag vet inte
jag går: snar
t
går nog hemåt
går by feet
Carolyna säger:
ok, som i "går"
frida säger:
jag tror det
ska du bussa?
Carolyna säger:
jag tror det
fast fan, ingen remsa
kanske går en bi
t
med dig
hala jävlar, de där t:na

Middagsplan: blodpudding

Hej här sitter jag och har lite anemi. Ville bara berätta det. *blek om nosen* *fast inte värre än förra året vid den här tiden*

Nu: upprätt position men inte så mycket mer

Kollar på frågor och svar, hittar det här inte så lite deprimerande:

Blir jag trött av att ge blod? - De flesta känner ingen skillnad. Nytt blod bildas ständigt. Efter en månad finns normalt antal röda blodkroppar i cirkulation igen. Vita blodkroppar och blodplättar har återbildats inom ett dygn.

Hejdå alla föreställningar om att jag är en supermänniska med superfysik och superblod och supergener. Jag är inte överlägsen, jag är inte ens normal, för DE FLESTA känner ingen skillnad. Fy fan. I'm a weak-o. Mitt blodvärde på 27 var tydligen inte TOPPEN, det är bara strax över godkänt för att få lämna. Usch blä. Vill bara sova och äta blodpudding och bli som jag var i förrgår nu.

Annan, roligare grej: jag var på/i Globen i morse på möte. Nere på planen förbereddes Stockholm International Horse Show och lite olika hästar (och människor) övade på något slags tornerspel. Fort som satan gick det. Och det klickade av hovarna när de galopperade och gubbarna hade flaggor i händerna och såg ut som de skulle krocka med varandra. Dit ska jag på söndag. LÄNGTAR. Eklektisk vecka jag kommer ha ändå med musik Markus Krune och Port O'Brien, filmfestivalfilmer, kattmässa och horse show. Pepp pepp.

ute ur leken

Okej, då noterar vi allihopa: inte ge blod mitt i veckan mer. Jag är en sådan slagen hjälte nu att det är bisarrt. Är det såhär de som är trötta har det? Alltså, stackars dom! Det är fruktansvärt, började på eftermiddagen igår när jag blev liksom vinglig och svag i musklerna. På kvällen somnade jag nästan sittande och trots att jag var vaken innanför ögonlocken så kunde inte kroppen röra sig en millimeter, det gick inte ens att öppna ögonen för att svara på tilltal. Imorse kunde jag inte gå upp ur sängen, det gick bara inte. Som en hösäck låg jag, mådde inte dåligt eller hade ont men mattheten, den gick inte att vinna över. Fick te och juice och macka i sängen av världens bästa, orkade inte lyfta mig till sittande, liksom nästan lapade i mig dryck och smörgås. Nu upptvingad, på väg till möte. Otroligt under ytan. Och det anmärkningsvärda här är alltså att jag inte på minsta sätt känner mig sjuk, jag är bara fysiskt urholkad, utmattad på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Jag är nästan alltid pigg. Jag kan aldrig sova mer än sju timmar. Tänk om det är såhär det känns att bli gammal. Då vill jag inte bli det tack. Forever semi-young, please.

Mvh,

besviken på fysiken

25 november 2009

På lördag: debaser slussen

En gång i tiden bodde vi på debaser slussen. Varje fredag och lördag natt i alla fall. På toaletterna stod våra namn och på dansgolven stod vi. Och svettades. Det var ett tag sedan nu. Men på lördag vill jag dit igen! Då spelar Port O'Brien! Jag älskar ju Port O'Brien!

Andra spännande saker jag ska göra på lördag är klippa mig och gå på kattmässa i Nacka. Det första för att det behövs, det andra för att mamma kommer och bor hos mig i helgen och säljer saker på mässan. Tygsaker, inte katter. Så, alltså: klippa mig, gå på kattmässa, äta middag med mamma, gå på Debaser slussen. Det är planen. Följ med mig tvåan och fyran please. Det kommer bli ungefär såhär om jag får välja:

2511

Det är den 25 november idag, för den som inte har noterat det. Det är alltså lön. Och det är på dagen ett år sedan jag bröt foten. Och dagens datum är också, inte att förringa, min allra första pinkod på mitt allra första bankomatkort. Varför då? Jo för att jag gick i sjuan och var kär i en lång kille i nian som fyllde år den 25 november, helt vanligt bara. *Sånt man gör*. Tar reda på födelsedagar och när bankkvinnan ba "välj fyra siffror som du kommer ihåg men som ingen annan kan" tar man FÖRSTÅS det datum killen man är "hemligt" kär i fyller år på. Total logik i detta resonemang. Undrar hur många killar i högstadiet som gör samma sak. I alla fall. Den här killen då, ni kanske undrar om jag fick honom någon gång? Svar nej. Han visste inte att jag fanns förstås. Men på avslutningen i nian hånglade han med min syrra i buskarna utanför Folkets park i Sala och hon kom hem alldeles mygguppäten och skimrande och jag dog av avund och hittade väl någon annan som inte visste vem jag var att obsessa över och välja bankomatkod efter, och ett gäng år senare blev han första kodkillen Emelies stora kärlek och pojkvän. Och vi blev urbra kompisar, alltså jag och killen för så här långt i vår historia hatade jag och popmorsan fortfarande varandra. Så jag och tjugofemelvan blev vänner i alla fall. Är det fortfarande. Han är bra. Han min första bankomatkortskille.

Ps. Kod idag: skulle aldrig berätta men KANSKE är det min första riktiga* killes telefonnummer. Jobbar vidare på samma sätt, så att säga. Ds.

* Riktiga = en som visste att jag fanns och gillade mig tillbaka. Det hände till slut, kors i taket.

Man ger och man tar

Jag lämnade blod idag, första gången, det gick bra. Blodbussen på Karlaplan. Inte lika fint som på Blodcentralen men aja, what are you gonna do, det låg för nära jobbet för att inte göras. Värsta kön, nästan bara tjejer/kvinnor, det var stränga bud. En tjej som hade skaffat en ny partner för några månader sedan fick gå hem igen trots att de båda testat sig direkt när de blivit ihop. En annan fick utstå ett strängt förhör eftersom hon varit ute och rest 2007. Själv slank jag igenom utan problem *redig tjej* och fick veta att jag hade blodgrupp A+ och att jag inte skulle vara ledsen för det (min blick måste skvallrat om att jag hellre hade varit lite mer exotisk än den absolut vanligaste blodgruppen) för det råder minsann värsta bristen på denna blodgrupp just nu så jag var så duktig så. Jaha. Vad mer. Pumpa pumpa blod, inget gjorde ont, inget var läskigt, sörpla sörpla juice och stirra stirra ut på regnet utanför. Få med sig en karta järntabletter och en termokopp att ha på jobbet och dricka te och kaffe ur. End of story. Same procedure om tre månader.

om att (inte) läsa det finstilta:

24 november 2009

Kylan

Okej, det är lite misär här. Elementen ska luftas men jag har inte hunnit fixa ett verktyg att lufta dem med, så det är svinkallt härinne. Och om inte ens åtta timmar försvinner elen. Och jag huttrar och hetsäter saker som finns i kyl och frys för att slippa bära det till Lillis imorrn bitti. Ligger under en filt på min säng och nästippen är alldeles kall. Borde förmodligen lägga fram kläderna som jag ska sätta på mig i mörkret när jag vaknar. Har ställt fram värmeljus, hade bara åtta kvar så fördelnigen blev tre i köket (för packning av kyl och frys i påsar), tre i badrummet (för hår och smink och tandborstning osv), två i "stora" rummet (oklart varför, kändes rätt bara). Jag hoppas att vatten finns i kranarna även fast inte el finns i ledningarna. De har inget med varandra att göra, väl? Tänk att jag inte kan sånt här. Tänk att sist det gick en propp hos mig fick fastighetsskötaren komma och visa det hemliga proppskåpet, det där man inte såg i mörkret för det var en lucka i väggen. Men aja. Jag lär mig.

Och filmen igen då. Förutom att någon bredvid mig i salongen hade en vedervärdig andedräkt och jag tvingades sitta med en sjal över näsa och mun, så var filmen alltså i mina ögon ett waste of time. Det handlade om en lyxprostituerad, spelad av en porraktris vid namn Sasha Grey (som jag för övrigt satt och undrade om jag var lik i ansiktet under filmens gång), som säljer "hela-paketet-lösningar" till ensamma män, det vill säga de får inte bara ligga utan de får även en flickvän för en kväll eller dag. De får gå och fika och gå på bio och prata om sina jobbbekymmer och andra dilemman. När hon har jobbat färdigt åker hon hem till sin lyxiga lägenhet och sin menlösa kille vars mun ser ut som den sitter ut-och-in. Hon är iskall och man vet inte om hon bara är totalt oförmögen att spela känslor, eller om det är poängen. För om det är poängen så kommer liksom ingen vidare poäng av poängen. Hon hänger runt med gubbarna och killarna, sen hänger hon lite med sin kille. Hon blir lite kär i nån kund som tror på någon typ av astrologi som hon också tror på, och så vill hon resa på weekendsemester med honom. Då blir riktiga killen sur. Sen händer inget mer. Alltså på riktigt. Såhär skrev Goatdog och det tyckte jag beskrev den ganska bra:

(Om Soderbergh):

His techniques are so alienating that it's difficult to decide whether we're supposed to feel something for his pretty plastic people; I decided, based on scant evidence, that we're supposed to sympathize, and thus the film is a failure. But it was a close call.

The problem is right at the center: porn star Sasha Grey, veteran of almost two hundred films that require little, if any, dramatic ability (although simulated orgasms are undoubtedly a dramatic ability), cannot muster any personality in the central role of Christine, a high-priced call girl who spends the film navigating her way to an even higher price bracket. She's pretty, certainly, but so dull that she can't be beautiful; she must be a mirror of sorts, which is the only way I can understand men's desire for her: they see in her what they want to see. Late in the film she's heartbroken when a john won't leave his wife for her. They had a connection, you see, although you'll have to take her word for it, because her interaction with him seems little different than with any of her other clients, except that they go look at art together. Perhaps that's love?


HAHA hittade det här klippet på den fantastiskt uttrycksfulle Sasha Grey, precis såhär engagerande var hon i rollen som lyxeskort också. Vi snackar nittio minuter av samma tonläge. Dör.

Två frågor:

1. Är det ok att berätta en tisdag att man tänker stänga av elen mellan klockan 07 och 16 på onsdagen, i hela huset? Är det normal tidspann att liksom hinna med att ta hand om exempelvis all mat man har i frys och kyl? Funkar sånt för folk?

2. Vad i helvete var poängen med filmen The Girlfriend Experience? Jag hittar den inte. Jag letar och letar men allt jag känner är hej, gud, någon annan, vem som helst, ge mig mina 90 minuter tillbaka. Steven Soderbergh är inte min favoritperson just nu.

The Sailor Boat

Den här låten har jag inte tänkt på på nästan tio år, men nu snubblade jag över den igen. Och den är så fin. Visst är den fin. Jo den är fin. Saved, alltså. Baby we're already saved, we can never be apart.

domedagsväder2

Ehehehe är besviken på icke-storheten i bilderna jämfört med verkligheten för här ser det ut som armageddon alltså, lovar!

domedagsväder!!!

this email is sent from a handheld device.

Blod etc

Okej, det är skamligt att erkänna men jag har liksom aldrig gjort ett hiv-test. Det är skamligt på det viset att jag alltid har gjort exakt varenda annan kontroll man kan göra utan att blinka, alltid, ofta, vid behov. So to speak. Ibland nästan i överkant. Och jag borde faktiskt ha gjort det här med. Någon gång under mitt liv borde det gjorts. Men ingen har någonsin erbjudit mig ett sådant test och det har känts alldeles uppåt väggarna övernojigt att be att få göra ett, så jag har helt enkelt inte vågat. Och då, när man fortfarande var liten men ändå stor nog att göra NI VET VAD, då fick jag kallsvett och panik av bara tanken. Det blev liksom jinxat, typ om jag ber om det så kommer jag säkert att ha det också och då dör jag. I alla fall. Nu när jag och Kakan varit ihop över ett halvår påpekade han en dag för någon månad sedan att det var okej att börja lämna blod. Jag, som inte har gjort detta ädla tidigare (ytterligare en dum sak jag borde tagit tag i för tusen år sedan) fattade inte ens vad han menade, vadå får man inte lämna blod när man vill tänkte jag. Nä det fick man visst inte, blev jag snabbt informerad om. Nej man får inte lämna blod om man har nya sexpartners och man måste ha gått X antal månader utan att byta partner eller ha någon alls för att få lämna. Vilket makes total sense, jag hade bara inte tänkt på det. Och första gången man lämnar eller registrerar sig för lämning så görs en massa tester som förhoppningsvis efter fem veckor säger att man inte har hiv och att ens blod är dugligt och bra att lämna. Så för en månad sedan följde jag med till stället där man lämnar* och där fick jag fylla i papper och berätta om min fysiska form och ta lite blodprover och de sade att vi hörs om fem veckor igen, då är svaren klara. Och vart ville jag komma med allt detta? Jo att svaren är klara och jag är ready to go. Imorgon lämnar jag mitt första blod. Hurra för det, och det där med ickehiven.

* Det heter blodcentralen men det låter så äckligt så jag kallar det helt enkelt för "stället där man lämnar".

i would if i only knew how to

Okej, min port igen. Så jävla mycket lappar överallt. Imorse: en om att vi får elavbrott mellan 07 och 11 imorgon förmiddag (vänta, behöver man frosta av frysen då?), en om nedskräpningen och en om en torktumlare som hållt någon vaken hela natten. Och så den här jättetydliga fickkalenderstora lappen med snirklig text som liksom i förbifarten upplyser samtliga boende om att man ska lufta sina element på grund av någons renovering av badrummet. Fattar inte sambandet och har aldrig luftat ett element i hela mitt liv. *dags att lära sig något nytt* *känns spännande* *ljuger* *ignorerar, tar ned extra filt från förrådet* *kommer bli kallt inatt*

this email is sent from a handheld device.

Ikväll, 18.30 på Skandia:

23 november 2009

Post Markus experience

Jo alltså det var så lustigt för jag skulle gått på bio idag, The Cove hette filmen, men så hände det lite saker och vi var i princip en biljett kort och jag tänkte att jag nog ändå inte var etthundra procent sugen på bio ändå så jag gav min biljett till Lovisa och började gå hemåt och då kom jag på att det var ikväll som Markus spelade på Södran och jag kom på att jag sagt att jag inte skulle kunna gå eftersom jag för en vecka sedan trodde att jag skulle behöva jobba på Simple Minds ikväll men nu blev det inte så och jag gick där ganska sakta mot Söder från stan och så såg jag hur Södra Teatern lyste däruppe på höjden och så tänkte jag äsch, jag kan väl gå på konsert i stället, det har jag nästan aldrig gjort ensam, så jag smsade Markus men det var ju fullt förstås och det kunde man ju räknat ut, men redan när jag fick det svaret så liksom visste jag att jag skulle gå dit ändå, det liksom kändes i mig att jag skulle gå dit och att det skulle ordna sig, så då frågade jag en snäll person som jobbar på hans skivbolag om de möjligtvis inte hade fått någon sistaminutenavbokning och det trodde han inte, han på skivbolaget och jag gick långsamt för att jag liksom inte ville passera Södran, jag ville ge ödet ett chans att ta mig dit nu när jag väl hade en sådan stark känsla inför hela grejen, och sedan kom ödet och bara sa jo men du, det finns en plats nu, kom så ska du få se på konsert, och så blev det alltså till slut, precis som jag tänkte och ville blev det. Och det var fan-tast-iskt. Det var alltså en genomspelning av Prinsen av Peking och det var i stora salongen och den ena efter den andra låten höll på att sparka mig ur sätet och från taket föll det röda löv och jag tänkte om och och igen när jag satt där att den där Markus, han är fan det största geni jag vet. Slut.

Jo, förresten. Han spelar igenom andra skivan imorgon klockan åtta och då kan jag inte gå på riktigt men jag rekommenderar varenda liten en att gå om möjlighet bjuds.

this email is sent from a handheld device.

Ny häst, ny värk

Igår fick jag en ny häst i Enskede. Hon hette Joko och henne tyckte jag mer om att rida än den förra. Jag fick mindre ont på vissa ställen men mer på andra. Till exempel brutna foten tedde sig mycket svagare på henne än på förra. Och idag har jag träningsvärk på hela andra ställen än sist. Jag tror jag kommer ha en öm vecka. I både rygg axlar lår och vader. Det är som det är med den saken. Och på jobbet har vi just gått ut med att KISS kommer till Sverige i juni.

Kort om tre filmfestivalsfilmer jag sett i helgen

1. The Shrink. Kevin Spacey spelar en terapeut som - åh, så typiskt va - inte ser en mening med livet och har skrivit en bästsäljare som heter Happiness Now och liksom hjälper världens stjärnor men innerst inne tycker att livet är meningslöst, plus att hans fru begått självmord och han röker brass hela dagarna för att stå ut med, just det, meningslösheten. Uttjatat tema och In Treatment gör det förövrigt tiotusen gånger bättre och det mesta är ytligt och liksom tanken var säkert att göra en lite Short Cuts-lik story där människors liv knyts samman och allt till slut får en mening men det blir sökt och konstigt och njä, inget vidare. Plus att jag avskyr Robin Williams. (Och det säger jag inte apropå ingenting utan han är med i filmen). En svag trea.

2. Miss Kicki. En helt FANTASTISK film. Pernilla August är helt briljant, hon är min nya idol. Hon spelar en mamma som kind-of försakat sin son under hela hans uppväxt eftersom hon jobbat så mycket utomlands och han fått bo hos hennes mamma under många år (pappan - oklart vem han är, aldrig funnits i bilden). Nu är hon femtio-nånting och sonen är tonåring och hon har flyttat till Sverige och en liten lägenhet hon inte känner sig hemma i, hon dricker lådvin för att orka med vardagen och få tiden att gå och dras med både en känsla av att livet inte blev som man tänkt sig och en oförmåga att rycka upp sig och leta poäng (och förlåtelse av dem hon lämnat behind). Eftersom hon hittat en snubbe över nätet i Taipei som lovar henne guld och gröna om hon kommer dit så passar hon på att bjuda med sig sonen på en "resa när de ska ha lite kul och lära känna varandra bättre" för att överraska gubben i Taipei och off they go. Hon dricker i smyg och in public, lämnar sonen till sitt öde eftersom hon är mycket mer intresserad av att smyga på mannen i Taipei. Sonen hittar en kompis på gatorna som snor mopeder och tar med honom på utflykter och de blir vänner. Mamman sviker och dricker och stalkar och guuud, Pernilla August gör henne så BRA. Man är arg på henne och besviken och ledsen och hon bryr sig inte ett skit. Inte först i alla fall. Men sedan händer det lite saker och inget är skrivet på ens näsa och inget är i svart eller vitt och helt enkelt ett helt jättefantastiskt porträtt av en kvinna och henne son, var för sig och i relation till (och från) varandra. ÄLSKA. Hallå Svenska filmdistributörer, ta upp den här filmen nu genast. Den står tydligen fortfarande utan svensk distribution. Sjukt. Fem av fem.

3. Humpday. Tänk såhär. Tänk att två killkompisar gått i college ihop och typ delat rum och gjort massa "crazy" saker under några "crazy" studieår. Tänk att de sedan gått skilda vägar och en av dem har träffat tjej, skaffat bra jobb, skaffat ett hus med tjejen och kanske gift sig i en relation som förvisso är mycket bra + glädjefylld, men också ganska traditionell. Tänk att den andre snubben mer gått åt konstnärshållet, rest runt världen och träffat folk och INTE haft några nära relationer, varit inblandad i flummiga projekt som oftast lagts ned innan de avslutats, träffat travellers (inte bandet) och bara HÄNGT RUNT och, såklart, skaffat skägg och hatt. Tänk att de här två möts nu när de är trettio och fått lite ölmagar, att den flummige liksom bara knackar på den ordentliges dörr mitt i natten för att han hade vägarna förbi. Tänk att de är jätteglada att se varann men att det ändå gör något med dem att titta på hur olika de blivit. Tänk att han den gifte börjar känna att gud, tänk om jag har missed out, och tänk att den flummige både känner avund och förakt för hur den gifte lever. Konsekvensen av dessa känslor, och en mycket drucken natt, blir att de bestämmer sig att spela in en porrfilm ihop. De ska sätta på varandra helt enkelt. Det blir en prestigegrej och de tar i hand på att det ska ske, och dagen efter vägrar de erkänna att de egentligen vill balla ur. Den gifte ser det som en symbolisk grej som visar att han visst inte är låst och fångad i trånga konventioner, den flummige ser det som ett projekt han minsann ska avsluta och han är ju så open-minded så vadå, inga problem. Ja, det är detta filmen handlar om. Och man liksom älskar snubbarna för de påminner rätt mycket båda två om killar man känner och tycker om, och det är rolig dialog och man skrattar mycket, samtidigt som man (jag) blir så jävla TRÖTT på jävla ansvarsfobiker till killar som tar sig rätten att gå och tvivla och liksom gnälla och aldrig ta tag i var skon klämmer och så tjejen, den fantastiska tjejen som gifta snubben är ihop med, hon är så GRYM och så ansvarstagande och så förstående och liksom bra. Henne känner man (jag) också igen väldigt väl och slutliga känslan inför filmen var väl typ ett slags avund, jag vill också vara en av snubbarna som är så tokroliga, som vill ha kakor och äta dem samtidigt och inte ens skämmas fört, jag vill vara DOM och inte den där vettiga tjejen, är så trött på vettiga tjejen. Så: mycket ambivalent inför Humpday. Men gillade, måste erkännas. Rolig film. 3,5 av 5.

21 november 2009

mellan filmerna

Jag har sett två filmer på festivalen idag, den första hette Shrink och var inte bra, den andra hette Miss Kicki och var bra. Det ska jag skriva mer om snart. Mellan filmerna fikade vi på Café 60, och där får man inte vara ledsen. Vi smet in ändå och väl inne hittade vi en stackars herrelös förlovningsring. Och en kräftsallad. Åh när jag jobbade på Nöjesguiden för tusen år sen åt jag dem all the time. Så jäkla goda sallader.

hittade ett nytt café idag

mysigt var inte exakt ordet, men guuuuud, gröt! Hur länge sen var inte det? Gröt och macka och ägg och kaffe. Man fick även välja kräm (!) eller fil och musli. Kände genuin frukostlycka och prislappen landade på 45 kronor. Toppen ju.

Men åååååh

Ah okej jag hade klackarna igår igen, tio centimeter längre och fabolous och alla vanliga kläder (läs: såna man kan röra sig i) är kvar på jobbet och här ligger jag och det är sol ute (första på en månad) och mina fötter gör så sjukt ont och min klänning från igår ligger ihopslängd i ett hörn och allt det här vore helt hanterbart om det inte vore så att vi är hos min kille. Inte hos mig. Går runt och vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån, det kommer bli en jävla walk of shame på krumma ben med knivsmärta i trampdynorna och jag är hungrig och det finns ingen mat och min kille kommer sova femhundra timmar till och inatt blev jag sur på honom för att han inte BRYDDE sig när Elisabeth Söderström hade dött (glömde berätta att hon var mormors bästis och kusin) och innan dess dansade jag på en högtalare och jag skäms lite när jag tänker på det nu men what to do it's already done. Liksom. Ont i huvudet har jag också. Ajje.

20 november 2009

Clap Your Hands

Det här har hållit på i flera år nu. Varenda, och då menar jag varenda, gång jag hör Clap Your Hands Say Yeah så tänker jag att det är det enda band jag inte sett som jag måste få se. Jag måste få se Clap Your Hands. Jag måste få se Clap Your Hands. Jag älskar dem, jag älskar dem så jag inte kan gå på normalt sätt när jag lyssnar på dem i hörlurar, jag älskar dem så att jag vill skrika och sparkas och gråta och skratta samtidigt. När ska jag någonsin få se Clap Your Hands? Va? Vem bokar dem i Sverige? Är det vi, möjligtvis. Eh nej det är det inte för då skulle vi ha GJORT det nu för länge sedan. Clap Your Hands får mig att vilja flytta till New York och obs jag vill inte ens flytta till New York som alla andra, jag vill vara HÄR. Men jag vill se Clap Your Hands. Fan också kan jag inte bara få GÖRA det? Luger? Hoho?

Här: en av deras tre bästa. Ingen aning vad han som lagt musiken till sin video vill ha sagt med den men skitsamma. It's for the listening. På 2:30 smällere.

Nu ska ni berätta en sak för mig

Hej alla filmvänner och kunniga. Vilket bolag kommer distribuera The Fourth Kind i Sverige? Eller det bryr jag mig egentligen inte om. Men NÄR kommer den? Jag måste se, jag måste se snart, jag kommer dö.

Pengar tack

Mina ekonomiska begränsningar har numera gjort sig hemmastadda i mina drömmar. How sick isn't that. Jag drömmer alltså snåldrömmar. Inatt till exempel, hittade jag Kakan i ett badkar där han glatt använde min 600-kronors Dermalogica cleansing gel som badskum och duschkräm. The horror!

Hur som helst. På onsdag är det lön. Längtar. Julklappar osv.

Amen gud jag dör *måste se*

På förekommen anldening

Hatar youtubeklibb som inte låter sig vara mindre än 480 i bredd. Pajjar hela sidan hos mig i alla fall. Men skitsamma. Trailern nedan behövde visas. Den verkar så jävla äcklig, så jävla mycket skog och uggla och TWIN PEAKS. Nu ska jag läsa om filmen verkligen är baserad på riktiga case studies eller om de gör en Blairewitch.

På tal om Blair. Gossip Girl. Igår var jag ledsen och ville egentligen bara gråta och den där sorgliga texten jag skulle skriva blev så jävla sorglig och patetisk att det inte liknade någonting och om det inte hade varit för Gossip Girl hade jag inte gjort annat på hela kvällen. Men som jag älskar den serien. Som jag älskar den fast den är simpel. Och så länge jag gjort det nu, tusen år minst. Sen såg jag den här tv-psykologen som snackat med en elvaåring vars föräldrar bråkade mycket inför barnen och jag vet inte riktigt hur kritiken skallat runt det där programmet men jag tyckte hon verkade vass. När hon satt med föräldrarna, och mamman som liksom stolt deklarerade att när hon blir arg kan hon minsann inte spara det utan då ska allt ut på en gång, så sa hon lugnt till mamman "du är vuxen nu. på personbeviset i alla fall. du har passerat åldern då det är okej att inte ha impulskontroll" och jag kände KÄRLEK till denna stränga psykolog. Sen sade hon att de rusade rakt mot en skilsmässa och så sa hon att de måste sluta bråka inför sina barn och jo jag fattar att det kanske blir lite shallow att ge en familj tips några timmar och sen släppa dem vind för våg men jag tycker ändå det är så jävla bra att såna här grejer lyfts upp och för övrigt tycker jag det verkar vara en mycket fin idé att låta föräldrar titta på filmer där deras barn utan att bli avbrutna pratar om hur de trivs i sina liv och alla skuldkänslor de drar på sig och hur de upplever allt. Så jävla bra.

Låtlistor

Här på Sonics sida finns det så jävla många fina låtlistor. Det är fucking underbart. Jag har slutat göra egna, bara hamstrar härifrån och det är HUR MYCKET SOM HELST.

Ergo: paradissida.

19 november 2009

Klacktåget

Jag önskar att jag var en sådan som hade klackar till vardags, till jeans. Jag tittar på mina kollegor i korridorerna och det ser ut som noll effort för dem, att gå runt sådär. Själv är det typ årets höjdpunkt för mig när jag en enda kväll har klackskor på under tio centimeter. Jag tror jag är ett lost case, att det är för sent att vänja fötter och ben och hållning. Det känns lite synd. Det känns som jag missat något tåg.

18 november 2009

Det givnas domäner

Ikväll är det skrivarafton på Ölandsgatan. Det betyder, förkortat: jag fixar soppa och Frida och Lina kommer med varsin dator och deadline hängande över axlarna (ok, vet inte exakt om datorerna kommer hänga över axlarna men något ditåt) och sedan bara skriver vi saker. Som vi behöver få avklarade. Jag ska skriva en text som kommer bli pretentiös och deppig, det är så jag jobbar. Närå. Eller jo, det är det den kommer bli men det är inte så jag jobbar. Åtminstone varje dag. Vad jag däremot jobbar den här hösten, är skräpteve och jag vet inte vad Frida kommer tycka om Bonde söker fru och Paradise Hotel i bakgrunden till skrivarverkstaden, men så kommer det alltså att bli. Tänker att för egen del kommer det bli utmärkt. Döden och Paradise Hotel. Totala ensamheten och tja, det kommer nog gå bra. Kanske kommer jag citera mina vackraste deppigaste ord, signerade Michel Houellebecq: "Under mänsklighetens sista period tycks kärleken ha varit det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje strålade samman.". Eller de här "Jag kom tio minuter för sent och i den stund hon vände blicken mot mig upphörde det fria valet, vi befann oss inom det givnas domäner.". Alltså är det inte fint. Det givnas domäner. Yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden. Jävlar.

It's all 'bout the money

Jag slapp magsjukan som den spyende ungen spred omkring sig i Ringen Centrum häromkvällen. I alla fall om min ekvation "det tar inte mer än 24 timmar innan den bryter ut" stämmer. Och det gör den. Väl? Visst?

Igår var världens långsammaste dag på jobbet, det verkade som dimman på allvar tagit sig in i min och mina kollegors hjärnor och som att vi satt mitt i natten på ett nedsläckt kontor och liksom famlade i mörkret och ba "hallå" fast ingen svarade. Nu är det bättre. Väder och arbetsklimat. Jag har varit hos världens bästa terapeut som gjorde det han gör bäst, typ knocka en i magen och berätta för en när man försöker undvika att hitta jobbiga mönster eller se vad man håller på med i ett större perspektiv. Idag kom världens bästa terapeut med en terapeut-metafor för att jag skulle förstå. Han ba: det finns terapeuter som bara tar på sig extremt svåra patienter. Det gör de för att då slipper de misslyckas, om patienten inte tillfrisknar skulle ingen annan terapeut ändå kunnat lyckas, om de tillfrisknar så blir de hjältar. End of citat. Gud han är så briljant. I alla fall. Igår. Åt indiskt på stället på Hanverkargatan i Hornstull och note to self: det är ÄCKLIGT där. Tänker jag varje gång jag går dit och sedan blir det dags för indiskt och jag går dit igen. Och äcklas. Plus att när man betalar med kort frågar de rakt av vad man tänker lägga i dricks och jag vågar inte säga ingenting och jag vågar inte heller säga att det smakar skit om kycklingen. Gör folk verkligen sådant? Liksom hackar på en kyckling på en billig indisk restaurang, är det mödan värt? Slutar man inte bara gå dit? Jag gör i alla fall inget av valen, ba dricksar och säger att det är gott och tänker att jag aldrig mer ska gå dit och går sen dit igen. Toppen.

Nu har jag prick 2000 kronor att fördela ut på sju dagar. Det är inte illa men jag ska rida för femhundra på söndag och gå ut på fredag, hade jag tänkt. Räkna räkna. Okej, äta matlåda torsdag fredag då. *problem solved*

17 november 2009

Det hände till slut

De fantastiska Clarksstövlarna blev sköna. Tog bara 1,5 månader, ilska och smärta. Nu är vi on the road, jag och stövlisarna. Bokstavligen.

Allvarligt talat

Varför svarar ingen på mail? Varför ringer ingen upp? Varför svarar ingen på sms? Vad är det MED den här dagen? Om det inte börjar hända något snart kommer det här bli en mycket lång dag. Och det gillar jag inte alls.

På oförekommen anledning

Så undrar jag varför alla (okej kanske inte alla men typ alla jag kommer på) som är ogifta och får barn ger barnet pappans efternamn. Why is this? Obs nyfiket ställd fråga enbart.

Meh, vafan

Okej förutom att det kändes lite äckligt att gå i mjukisbrallor och stortröja hela helgen där i skogen, och inte lämna huset och bara moffa i mig allt som bjöds såsom bakelser, kakor, gräddiga såser och stora köttbitar, så verkar det ha gett mig ett överskott av energi jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Kunde omöjligen somna igår kväll. Släckte lampan vid halvett, min egenföretagare till BF (läs: har inte lika stränga gå-upp-på-morgonen-regler som en viss) låg vaken med laptopen på magen bredvid. Var fortfarande vaken klockan ett, frågade vad klockan var. Ett, som sagt. Frågade igen strax före två, blev då arg och tog då en amerikansk receptfri sömntablett. Somnade oroligt, vaknade klockan sex. Vred mig. Somnade om. Gick upp halvåtta. Gick snabbt i ösregn 6 km till jobbet för att ha RÖRT på mig åtminstone lite. Åkte hem. Läste nya tidningen M Psykologi (den ska vi prata mer om snart), tittade på dokumentär om en mamma vars ena son hade råkat döda den andre sonen, tittade på Paradise Hotel (det ska vi också prata mer om), läste en artikel om, tja, alltså, äsch läs själva* som Lovisa kallade sin kvällslektyr och därefter även blev min egen, skrattade högt, klippte ut citat, klistrade in citat, åt breakfast for dinner, åt pepparkakaor, drack te, vips var klockan... Halv ett igen. Och jag ska stiga upp om sex och en halv timme och, är jag trött? Vid gud, NEJ. What is this? Jag måste börja röra på mig mer. Dimmiga november, då ska man vara utmattad och orkeslös, yes? Inte ligga klarvaken mitt i vargtimmen, no?

* Roligast:

"Just kidding—only God gets that."

"Once you get past the bouncers, it’s a roomy club."

"The third thing you may or may not notice is a little soft finger poking back at you like a squishy little Turkish ET."


16 november 2009

Onaj

En unge spydde ner hela Ringen centrum nyss. Jag gick precis bredvid. Med matkassar i varje hand. Har ungen fått magsjuka har jag det kanske också. Detta bådar inte gott. Nu kommer jag inte slappna av förrän om 23 timmar och 45 minuter. Så gjorde jag alltid när jag var liten och min kräkfobi var av lite större mått. Börja må illa men inte kräkas på 2 timmar: inte magsjuka. Vara utsatt för risk men inte kräkas på 24 timmar: inte magsjuka. Så räknade jag jämt. Kommer göra't nu igen. Så då börjar vi. 23 timmar och 44 minuter, kom igeeeeen.

Jansson och Louie

Ni vet när par som håller på att gå sönder liksom plötsligt flyttar ihop eller blir med barn eller gifter sig just to make a change och får det att funka en stund till? Jag har gjort en mycket härlig version av den: skaffat minimöss. Åh det är en av mina historiska favoriter. Jag och Henke tar tunnelbanan till fucking Kista Centrum kvart i nio en söndagskväll och plockar upp två urasöta lemurer. Nej inte lemurer. Såna där andra. Dansmöss. Gerbiler. I alla fall. Hittar en grå som fick heta Katten Jansson och en vit ullig liten sak som fick heta Beate Grimsrud. Åker hem. Beate börjar göra kullerbyttor dagen efter och det rinner något som ser obehagligt ut ur hennes rumpa. Jag får panik, åker ut till affären med henne igen. Hon hinner inte dö på vägen men dagen efter går hon bort. Oklart varför men det var inte mitt fel, sade tanten i affären. Grimsruds ersättare var grå precis som Katten Jansson och hette Louie-Louie. Detta var innan caféet på söder öppnade, mind you, även om det även var våra kompisar som sedemera öppnade caféet. I alla fall. Jansson och Louie fick bo några månader med oss och de blev ganska starka karaktärer i vårt fula hem på Wollmar Yxkullsgatan. Jansson var ledaren, den tuffa och nyfikne, den som ofta stod på bakbenen och höll balansen med svansen. Ibland trampade han i takt med musiken med ett av musbenen, bakbenen då givetvis. Louie var den blyga som rörde sig hetsigt och ryckigt och det var aldrig tal om att hoppa upp i handen eller så när man hade dem utsläppta i vardagsrummet. Åh Jansson och Louie. Åh konstiga grej att göra. Vi gjorde en rap till Jansson också, den gick litegrann ut på det här med att balansen håller man med svansen och kompisen fick åka ambulansen. Sen blev det höst och man kunde konstatera att två små gerbiler inte riktigt var kitt nog att hålla ihop oss två människor, och den ena (människan) flyttade till mindre lägga och den andra (människan) flyttade runt i andrahand och ingen hade samvete eller tid (eller ärligt talat lust) att ta hand om de två gerbilerna och via blocket hittades en kille som hette Alexander som LOVADE att han inte tänkte göra ormmat av Jansson och Louie och sedan var det adjö.

Men jag tänker på dem ibland. Och jag nynnar på rapen ibland. Och jag har en t-shirt jag aldrig använder där Jansson finns på trycket på framsidan. Tror det finns en text också, minimus united eller dylikt.

Lämna min hjärna ifred genast tack:

Nån som vill köpa etta i sofo?

Köp Willes! Här finns den. Kocksgatan. Man ser himlen från fönstret och en gång har en katt hoppat ut därifrån och överlevt. Fatta lyckoplejs!

Helgens sista film: In The Loop

Tre ord om den: HA HA HA!

15 november 2009

skorna: såhär höga var de

och alltså så himla orättvis vinkel för de var faktiskt jättehöga och det var jättesvårt och ska jag vara heeeelt ärlig så ramlade jag faktiskt en gång i dem, i gamla stan, så himla ojämnt underlag där alltså.

Somliga ba skjuter ut sig lite då och då

Jag är så himla nyfiken på hur det är att vara pilot. Det är, i mina ögon, ett mycket intressant yrke. Jag frågar alltid ut honom om vad det farligaste han varit med om är, och hur mycket bensin man behöver och hur man räknar ut det, och om det är sant med att man inte får ha mobilerna på och vad som händer om man har det, och om det är läskigare att starta eller landa, om man får sova när man flyger eller om han har varit med om att en vinge trillat av bara sådär eller om det finns en nyckel man vrider om när man startar planet och om det finns alkolås på flygplan. Han brukar tycka det är halvroligt att prata om, liksom förminskar alla mina stora frågor och ba äsch, nej nej, det är ingen fara, det är lugnt, det är inte farligt osv. Och så igår. Jag sitter och ska testa om inte det går att filma mer än 30 sekunder via Photobooth ändå (det GICK!) och vänder mig om och slentrianfrågar lite om ett pilothalsband han har på sig. Han ba: mummel mummel det fick jag när jag "sköt ut mig". När en motor dog och jag fick hoppa fallskärm ut från ett flygande stridsflygplan. Man ba EH WHAT? Han ba mummel mummel jo man får i alla fall ett halsband, alla som räddat sitt eller nån annans liv med den fallskärmen får ett halsband av tillverkaren, de är "ganska exklusiva". Jag: urimpad. Och även: jättehemsk min i början av klippet här. *ignorera kollektivt*

Godmorgon skogen!

Nu är det morgon i skogen och jag vaknade typ arg eftersom en massa hästrelaterade saker gick fel för mig i drömmarna. Klär på mig mjukisbyxor och stortröjan som jag med gott samvete och noll skam burit sedan lördag morgon och funderar på en promenad. Men nej, den oövervinnerliga lättja jag går omkring med just nu, den är fortfarande i mig. Så det blir kaffe i soffa bredvid en av katterna i stället.

Förresten, jag stör mig ÄNNU mer på 500 days of Summer nu med lite distans. Jag känner mig förolämpad för att det var så tydligt att såna som jag och mina kompisar ligger direkt i målgruppen. Men att man försökt lite för hårt eller siktat lite snett eller så. Och tjejen, Summer, vilken jävla IDIOOOOT. Ba, jag vill inte va ihop, jag kan inte bli kär men vi kan hänga casually *slösa ett år av kär killes tid* och sen ba ring på fingret en kvart efter han med enorm möda lyckats låta henne vara en kort stund. Åh hatet. Åh hat att romantisera såna grejer. I slutet säger hon till honom 'men du hade RÄTT, kärleken FINNS, ödet FINNS, bara inte mellan dig och mig'. Han ba nähäpp. Hon ba snäll blick som betyder i love you but not in THAT way. *lägga ringprydd hand över dumpad persons hand, klappa lite, bli sams fast dumpad är fortfarande dumpad och mongot är fortfarande mongo*. Gud jag blir surare och surare. Sluta göra romantiska filmer om ambivalenta egoister som förbrukar människor och slänger dem sen utan att blinka. Och bara för att det paketeras i Belle and Sebastian-paket och handlar om en rufsig arkitekt i nyc med en krullig goofy kompis och en jock till snyggkompis och de spelar wee på fritiden och ber nåns elvaåriga syrra om livsvisdom så blir det inte bra. Nä.

14 november 2009

Movies

Sade jag att jag såg Extract tidigare i veckan? Den var rolig, jag rekommenderar den inför filmfestivalen som börjar nu snart. Ganska betydelselös i det långa loppet, men ganska rolig samtidigt. 500 Days Of Summer däremot, guuuuud vad tråkig och påklistrat indie (jo men de bokstavligen ÄLSKAR Smiths och hånglar på IKEAS sovrumsavdelning och är "nördiga" men det är som skrivet av någon som inte är där själv, som bara iakttagit sånt här på avstånd och sen försöker skriva inifrån utan att lyckas göra det trovärdigt) och bara skitdum. Jane Magnusson sade det så bra: "Filmen har därtill en särskilt sunkig utgångspunkt: Det finns en ”Summer” i alla killars liv. En första kärlek som är perfekt och krossar hjärtan på ett perfekt sätt. Hon är mest en fantasi och är därför helt utbytbar. Snark. För att se så modern ut är ”(500) Days of Summer” egentligen väldigt ålderdomlig.".

Fast forward

Om elva dagar är det 1 år sedan fotbrytningen och det firade jag igår med att köpa KLACKSKOR. Svinhöga klackar! Svinsvårt att gå i! Svinläskig känsla. Svindel! Detta hade jag skrivit även utan brytningen men det hela fick en ytterligare dimension på grund av rädslan. I alla fall. Vaknade idag med akut längtan till skogen och tog ett tåg till Uppsala, där mammas pilot (som heter Kjell och är jättesnäll men jag kallar honom Piloten när jag pratar om honom och skriver om honom) väntade med bilen i regnet och en timme senare var vi framme. SKOOOOOGEN. Tystnaden, katterna, hunden och alla värmeljusen, ljudet av mammas stickor när hon stickar i ilfart och när hon skrattar kluckande åt gårdagens Skavlan och Piloten när han suckar och gruffar över ett Excelprogram som inte gör som han vill, all mat vi äter här, all grädde vi trycker i oss, all oxfilé och glass och kaffe. Aj lavs it.

Idag skulle pappa fyllt 62 och idag fyller även en av mina första kärlekar år. Han hette Nick och fanns i London när jag flyttade dit andra gången, strax efter nyår 1998. Han var från Australien och vi hade en romans på ganska exakt tre veckor. När han åkte grät jag en hel kväll och sedan flyttade jag in i hans rum ovanpå en vinbar där jag tog över hans plats och därmed stannade i periferin av hans liv ytterligare några månader. The rest is history. Tror eventuellt jag blev extra kär i honom på grund av hans födelsedag. Det kändes som ÖDET och han var skorpion, jag älskade skorpioner.

13 november 2009

Svart är ingen färg det är så man känner sig

Bland annat det här händer fredag den trettonde november 2009:

* Placebo spelar på på Annexet. Every Me osv.
* Jag är orkeslös, tar bussen till jobbet, bussar överallt hela tiden. Jättedyrdt, plus ladt, av mig.
* Jag, Anna och Lillis försöker pressa festkommittén på information om årets julfest. Inspirationen flödar inte exakt så man tager vad man haver att längta efter.
* Jag dricker te som heter Bright Mood. Inväntar resultat.
* Emelie spelar skivor på Le (Bar?) Rouge, bara hits.
* Emil da kollega och Lugerfolk spelar skivor på Kåkens afterwork. Bara indie.
* Jag tänker på helgen som kommer. Delade känslor. Olika nivåer. Typ: Varför går tiden så fort och vad betyder det i förlängningen. Hjälp. Veckorna rusar förbi, årstiderna också, snart kommer jag vara gammal och dö. Hjälp igen. Samtidigt som: vad ska jag göra, ska jag åka till mamma, kan vi inte gå på bio, vem har en häst, måste läsa manus.
* Det är dan innan årets finaste datum. En viss pappa hade fyllt 62 om livet hade varit rättvist.
* Spelar man i P3:s program flipp eller flopp Markus Krunes nya singel, Hollywood Hills. Oklart vad de i panelen kommer rösta, men jag tror det blir flipp.
* Tar Dolph Lundgren ett varv på min lunchrestaurang men bestämmer sig för att inte äta där. Synd för honom, den vegetariska lasagnen var mycket god idag.

12 november 2009

Grazie

Jamen nämen då var vi igång igen då. Same room different day som man brukar säga. Ikväll har Eros en öppningsakt från Angola. Han heter Yuri da Cunha och dansar jättefint. jag vill också vara vig i knäna.

Scendekoren består av containers. Det ser ut som en byggarbetsplats därinne, och det är liksom själva poängen. Själv ser jag också ut som en byggarbetsplats och det är INTE poängen. Men what are you gonna do. It's just one of those days.

Vad mer har hänt. Min kille har klippt sig. Ritade en bild när vi pratade i telefon och han beskrev hur kort det var. En ganska lik om man får säga det själv. Och så hittade jag ett utskrivet jobbmail från mig till en kollega och såg till min stora förfäran att där fanns ett foto på mig i avsändarraden. Dog lite när min första tanke var att alla mina jobbmail ser ut sådär hos mottagaren. Som att jag klistrat in en *gullig bild* på mig själv i varje. Sen kom jag på att nej så funkar det inte. Det måste vara mottagaren som lagt något slags kontaktkort på mig i sin mail. Inte lika förfärande alls.

Gnällfest. Länkfest. Arg mest.

På tal om sånt här, grannfejder, grannhatet, guuud vad jag relaterar. Idag var jag en millimeter ifrån att sätta upp en mycket arg lapp. Även igår var jag mycket arg. Jag är helt enkelt mycket arg, så enkelt är det. På mina grannar, på mitt hus, på hur saker inte funkar. Såhär: vi har dålig ekonomi i min förening på grund av 1. att den är ny och 2. lite nya panikslingor (el) som dragits in som vi inte hade råd med men behövde ha. Så vi ligger på minus, man man säga. Och vi har höjt avgifterna rätt rejält sedag jag flyttade in. Och ingen vill sitta i styrelsen (inklusive mig) och tvättmaskinerna går sönder hela tiden och vi har inte råd att laga dem och det är allmänt rätt dålig pepp på att... ta hand om huset. Det går ut lappar i brevlådorna ofta som säger att nej, det är inte okej att ställa bilbatterier i porten, inte heller stora frigolitförpackningar, man får inte fimpa hejvilt på vädringsbalkongerna, det funkar inte att ställa grovsopor nere vid dörren, det kostar pengar och de pengarna tas i slutändan från oss, som bor där. Alltså, det är ju logiskt, visst? Ändå, nästan varje dag, nya frigolitförpackningar i porten. Nya bilbatterier och trasiga apparater och glasskivor och god knows what. Man ba: vem här kan inte läsa? Vem här är helt. jävla. dum-i-huvudet? Vem här måste flytta omgående?

Ja i alla fall. Jag skrev ingen lapp. Inte i tvättstugan igår över kvarglömd äcklig tvätt i den enda maskin som numera funkar, och inte heller i porten över den frigolit som suttit runt en teve som någon härlig granne nyss investerat i. För hallå, det går ut lappar hela tiden. Det ska inte behövas! Men jag blir tokig. Bor jag i en studentkorridor? Nej. Bor jag i ett fint hus med skitfina lägenheter? Ja. Borde där vara vuxna människor som kan läsa och vet ungefär hur man beter sig? Ja. Alltså. FOLK. Hatarom. Jag ska fan gå på den här utställningen. Och börja följa den här bloggen. Alternativt bara flytta. Men jag äääääälskar ju mitt hus. Och min gata. DILEMMA.

Sen är jag arg för att Adam var så nära men åkte ut i sista sekund, han hade varit mycket bättre i Mello än hon som vann. Och så är jag arg på saker som inte löser sig på jobbet. Och på rysskylan utanför. Och på stiltjen innanför. Arg, bara. Sorry.

11 november 2009

Teknikfråga om mac + inspelning av film

Hej alla monsterdiggare! Pink igår var jättebra, jag älskar när jag hela tiden överraskas av artister jag tror att jag knappt gillar och sedan nästan älskar. Har hänt många gånger nu. Såklart även motsatsen, och många gånger är de precis som jag föreställt mig innan, men Pink hamnar i skaran "positiva överraskningar", punkt slut. Nog om detta.

Jag har en fråga som jag egentligen borde ställa till den expert som är min PV men skitsamma, det här brukar gå fortare. Jag vill kunna spela in filmklipp från min dator, min mac alltså, typ som genom Photobooth men att de ska kunna vara längre än 30 sekunder. Vet inte varför men när jag spelat in filmer via photobooth har de klippts efter 30 sek när jag spelar upp dem, det SER UT som att det fortsätter spelas in men när jag tittar på dem efteråt är de alltså bara 30 sekunder. Och så kan vi inte ha det. Jag vill hålla MONOLOGER förstår ni. Långa berättelser. Frågestunder. Närå. Men jo, alltså vem vet sånt här?

Behöver jag köpa ett program? Bring it on, the information alltså.

Med ödmjuka hälsningar och tacksam för svar.

10 november 2009

Sången dom spelar

En sak som ofta slår mig är att musiken som spelas på en arena innan själva artisten går på scenen, alltså musiken som spelas när arenan fylls av människor, alltid är rätt bra. Vilken artist det än är, nästan. Madonna tex, som från en spotifylista nära mig eller de minas. High quality indie (modell mainstream förvisso men ändå, sånt jag gillar och kanske inte trodde var prick i madonnapublikens smak). Eller nu Pink, ba: no cars go med arcade fire. Bara sådär. Liksom en av världens bästa låtar. Undrar vem som väljer sånt.

Nu väntar jag. På att en halvtimme ska passera så jag kan göra mitt lilla jobb nån gång. Lillis har gått vidare i sin karriär så jag är mol allena. Which didn't use to be the case. Fördriver nu tid med att spekulera i hur lång hon är (pink, inte Lillis) och på att, tja, skriva här. Blablabla.

Har aldrig frågat chans på nån. Obs sant.

Hej alla barn. Jag älskar den här sidan och tycker att ni också ska göra det. Om ni är barn alltså. Eller vafan, vuxna funkar med. Men allvarligt. Fråga Chans punkt nu. Vilken bra sida. Den hade jag velat ha i mellanstadiet.

Oh the little THINGS

Åh, en kommentar. På inlägget nedan. Från min äldsta vän, Sara, som jag lärde känna när jag var typ fem år och hon bodde i huset bredvid och sen blev hennes snygga pappa och coola mamma kompisar med mina föräldrar och vips åkte vi till fjällen ihop på sportloven och åt middag ihop VARJE fredag och åkte nån flodbåt i england en sommar och flotte i värmland en annan. Den Sara, ni vet. Som jag tappat kontakten med pga TID och LIV men som jag senast tänkte på igår, tänkte oj vänta har hon fått barn nu, visst var hon gravid sist vi hördes? Hon, har hittat hit. Hej fina Sara.

Och sen en annan grej. Inatt drömde jag om min första kärlek i sala, en som jag gillade jättemycket och jättelänge när jag var liten. Han hälsade på i en dröm i en hockeyfrippa, hade skrivit en dikt till mig och diktens andemening var att han fyller år idag och jag inte ska glömma att gratta. Så. Nu är jag vaken. Och. Fyller han år idag? Givetvis.

Åh slumparna. Åh folket från förr. (åh influensanojjan på en trång morgonbuss, men det är en annan fråga.)

9 november 2009

Ring, ring

Jag har så ont i låren och rumpan att jag hela tiden blir påmind om hur härligt det var att rida i lördags. Ringer och försöker boka nya tider. Min lärare säger att hon står lite dåligt till, med en häst i ena handen. Jag säger att hon gärna får ringa upp. Nu sitter jag som på nålar på min värkande bak och bara väntar. Ring någon gång. Ge mig mer rida att längta efter. Nu.

[update: WEEEE hon ringde. Nu rider jag varannan helg fram till jul. Love life.]

Ut i kylan, in i köket

Imorse när jag vaknade började jag av oklar orsak att tänka på en familj jag trivdes väldigt bra hos när jag var tonåring. Ett föräldrapar jag verkligen gillade, ett hus jag alltid kände mig välkommen till, ett frukostbord där samtalen alltid var glada och föräldrar skojade med sina barn, verkade vilja KÄNNA sina barn, en familj där pappan och mamman kramades rätt mycket och höll varandra i handen när de gick på stan, en familj där döttrarna ogenerat och inför kompisar kramade och pussade på sina föräldrar, en familj jag en gång följde med till Gotland och campade och aldrig kunde sluta fascineras över hur roligt alla hade med varandra. Över generationerna. Hur det gick att PRATA med dom, hur de inte gjorde sig till ett eget lag, ett som spelade mot det laget som jag och mina fnittriga/sura/jobbiga/nervösa fjortiskmpisar tillhörde. Åh den familjen. Vilken unik. Det har inte riktigt slagit mig förrän nu. Att det finns en ganska tydlig skillnad mellan föräldrar som fortfarande vill känna sina döttrar när de är tonåringar och som pratar med dem, försöker ta reda på vad som händer i deras liv utan att döma och förmana, som tycker det är viktigare med öppna dörrar och öppen kommunikation än regler och straff för regelbrott. Att vi drack till exempel. Vi gjorde ju det. Inga vilda hästar kunde få oss att låta bli, det ingick i den perioden. Skillnaden var bara att för många av våra föräldrar så gömde vi oss, hittade på lögner om pyamaspartyn, ljög när vi blev tillfrågade och var isande tysta genom straffen som följde att bli påkommen att ljuga. Förutom till den här familjen, de ville liksom fortsätta känna oss. Och jag kände mig alltid så jävla trygg där. Sedd liksom. Välkommen.

Undrar hur man blir sån. Undrar vad skillnaden är. Undrar varför jag pratade med dem och inte mina egna. Undrar hur de pallade att se oss göra oss fåniga och göra alla misstag vi gjorde utan att peka och skälla. Det fanns liksom ett förtroende där som blev förtjänt bara genom att finnas. Jag förtjänade inte mina föräldrars förtroende då så det är svårt att hävda att de borde gett mig större. Men frågan är om inte strategin se och förlåta och skratta med och prata med ändå var smartare i längden. Jag saknar den familjen lite. Jag ser ganska få sådana familjer omkring mig, men när jag ser dem blir jag glad. Och adopterar in mig i dem. Tex Lillis familj, typisk sådan.

Note to self: bli sån familj.

Mascara

Godmorgon! Vi börjar veckan med en sminkfråga. Jag behöver ny mascara, vad ska jag köööööpa? Jag har såna här ögonfransar: korta. Jag har också såna här ögonfransar: täta. Vad tror ni, vad ska jag ha, på mascarafronten är jag hemskt öppen för förslag. På övrig sminkfront: Clinique. Tacksam för tips!

8 november 2009

Pang

Förresten. En av kvällens höjdpunkter igår involverade VÅLD! Jag och Lillis kommer in på samtalsämnet örfilar, kommer fram till att ingen av oss någonsin fått en, eller gett en, undrar om dessa ges i stor utsträckning och tänker att det kan väl ändå inte kännas så himla mycket. Vi bestämmer oss för att prova, på varandra. Jag blundar och säger "gör det, slå mig" till Lillis. Hon tvekar men höjer handen och jag inväntar smällen. Den kommer aldrig. Öppnar ögonen, det visar sig att hon varit på väg men stannat i luften. Hon säger att hon inte kan, börjar förklara att man inte kan slå någon man tycker om. Då ser jag min chans. Medan hon fortfarande pratar, förklarar hur det kändes när hon var på väg att ge mig en örfil så gör jag det. Pang säger det, i handen och i luften. Jag ger henne en örfil just när hon berättar att hon inte kan slå mig för att hon tycker för mycket om mig. Hon kommer av sig mitt i meningen. Hon ser chockad ut och blinkar och för handen till den vänstra kinden, den jag nyss slagit. Jag frågar hur det känns och hon brister ut i skratt och då gör hon det. Pang säger det igen. Den här gången på min kind. Det bränner och sticker i huden efteråt. Vi stirrar framför oss och gör grimaser. Skrattar ganska mycket. Känner oss upprymda. Vi har just fått, och gett, våra livs första örfilar.

Ditten, datten, hitan, ditan.

Och efter ridningen igår var det dags för Lovisas efterlängtade trettioårsfest. Jag och Lillis och Kakan hade satt ihop ett litet (stort) yogapaket innehållande yogamatta, yogateer, yogaplastskiva med en serie rörelser, champagne som inte hade något med yoga att göra, och en parlör på italienska som inte heller den hade med yoga att göra. Däremot var allt fint förpackat i stor kartong med ballonger och mönstrade silvergrejer och jag insåg att hmm, det är nog förpackningen som är halva grejen ändå. Eller mer. Festen = rolig! Dans! Jag dansade med någons gamla pappa som var flintskallig och i sextioårsåldern, han var fantastisk och verkade ha mycket god kondition för han svängde hejvilt i dansen i timmar. Själv blev jag svettig efter två låtar, vilade en, dansade lite till, osv. Klockan två tyckte jag det var dags att gå hem. Hade en bestämd känsla, när jag gick hem, att jag ännu en gång lämnat festen långt innan alla andra och genom dagens mailtrådar med skvaller visar det sig - föga förvånande - vara alldeles sant. Vad jag inte kan vara uppe länge om nätterna nu för tiden. Vilken jävla TANT jag har turned into. Ge mig fyra glas vin och jag gäspar och vill gå hem innan gryningen. Ekklit. Kakan däremot, han ville inte alls gå hem. Märkte inte förrän på hemvägen att någonstans along the way måste han blivit smällfull, för han kunde inte prata och inte heller gå rakt. Sur på mig var han också, men lyckligtvis samtidigt för full för att minnas varför han var sur. Ganska underhållande. Själv visste jag det hela tiden, att det berodde på att jag släpat hem honom i förtid så att säga, men eftersom han vare sig kunde prata eller gå eller minnas varför han var sur tyckte jag det inte var mer än rätt att han fick somna i ovisshet. He.

Idag träffade jag alltså bebisen. Iris heter hon, min senaste systerdotter (har tre nu). Hon var så liten, så extremt pytteliten, bara en vecka. Och fingrarna såg så groteskt långa ut jämfört med resten av kroppen. Det kanske är så de ser ut. Nyfödda. Min syrra är queen of babyfödande numera. Det är bra att någon i familjen håller ångan uppe. Här på ölandsgatan görs nämligen inga barn. Men potatissoppa däremot, det görs det. Herregud vilken god middag vi lagade ikväll. Potatissoppa med kantareller och scones med rivna morötter och julmust och lussebullar och Ensam mamma söker och jordens ickeöverraskning med Helena och Oscar. Fan vad kära de verkade. Vi blinkade tårar här i soffan, både jag och Lillis, även om det tar emot att erkänna såhär efteråt. Lustigt det där. Jag avskydde Helena i början. Nu gillar jag henne. Nu när det är försent.

Igår eftermiddag:

Ridningen igår. Fantastisk. Kom fram till stallet, nervös och fumlig, kände mig som världens äldsta tant som försiktigt tassade in bland elvaåringarna som mycket riktigt hängde runt i stallet (kvällen till ära var det "spöknatt" så de var överallt, elvaåringarna, förberedde utklädnad och tipsrunda i skogen och spökhistorieläsning). Gick ett varv runt byggnaderna utan att våga gå in. Vilket stall var privat? Vilket borde jag gå in i? Var fanns min lärare? Var fanns min häst?

Samlade mod, öppnade en dörr, hittade en elvaåring. Valde taktiken agera underlägsen, vilket inte så mycket var en taktik som en ren sanning, och lyckades därmed mycket framgångsrikt avväpna elvaåringen som direkt såg det som sitt elvaåriga kall att visa mig runt i stallen. Fick veta vilken ponny som var snäll och vilken som var duktig, vilken som var ny och vilken som såg arg ut så man skulle låta bli att gå in i spiltan. Fick förklarat för mig var min ridlärare befann sig (i ett av ridhusen, hållandes en privatlektion) och vilken häst jag skulle rida. Dionne. Eller Dione. Oklart.

Blev ledd till stallet med stora hästar och fick hälsa på Dione. Fick en kurs i hur man borstar karleder och varför det är viktigt att de inte är smutsiga, låtsades inte veta detta sedan innan. Småpratade med min egna elvaåring som, fick jag veta, hade ridit i två år och var skötare på en stor häst och egentligen aldrig ville växa sig för stor för ponnys. Sedan var det riddags för mig och elvaåringen avvek.

Ridningen. Fantastisk. Förklarade för lärarinnan att jag ridit massor innan men liksom troligtvis glömt bort allt ifrån terminologi till sittben och annat man en gång kunnat men för alldeles för länge sedan. Så vi tog det från början. Och det var så himla underbart. Och utmattande. Efter ett tag fick jag koll på hästen och min kropp. Studsade nästintill mjukt i traven. Galopperade nästan på tygel. Fick mjölksyra i högra benet (det en gång brutna) och fick vila emellanåt. Fick lyckokänslor. Fick beröm. Slutade rida. Gick som en cowboy hela vägen till Skanstull och kände ungefär såhär:

när får jag göra det igen?

Come söndag. Soppa och scones. Och lussebullar och must. Och kantareller.

7 november 2009

nu sker det

Det här är vägen som snart är framme vid Enskede Ridsällskap. Jag ska nu äntligen rida privatlektion, en lärare ska titta på mig och mina eventuella färdigheter och säga vilken klass jag passar i. Om någon! Jag är så HIMLA nervös, varför är jag det? Tänker att jag ska vara så dålig, så gammal och otränad, att elaka tonårstjejer ska sitta på läktaren och viska och skratta. Gud. Måste sluta med det genast. För nu händer det. Gaaaaah.

6 november 2009

Kompetent, even.

Det finns en första gång för allt. Det stämmer ju iofs inte. Det finns en första gång för allt man gör. Igår till exempel fanns en första gång för Carolina och Carbonara. Laga mat ni vet, inte min starkaste sida/kunskap. Och carbonara lät liksom lättlagat och jag gillart. Så jag gjorde det. Och ursäkta men hallå! Det är typ BARA grädde, ost och bacon i det. Man ba mmm fett plus fett plus fett. Jag trodde det var något slags mjölkbas i alla fall, och lite fräsch ost riven ovanpå, men vi snackar etthundra procent grädde ost och bacon. Och några ägg på det. Blev i alla fall mycket gott. Nu luktar mitt hem mat igen och då blir jag stolt och känner mig kompetent.

5 november 2009

för jag gör som jag vill

Okej nu är det första veckan i november och jag är inne på mitt trettioförsta år och gör som jag vill. Det vill säga köper en alldeles för stor elljusstake som liksom inte alls passar in vare sig i fönstret eller i lägenheten. Och bakar en mjuk pepparkaka och köper clementiner och julmust och liksom bara gör det för att jag får. *helt oregerlig*

Pepparkaka = check

Men GUD. Årets första pepparkaka. Eller okej årets första tio-tolv pepparkakor. Jag DOG. Fy fan vad gott det var. Och fy fan vad jag har gjort mig sockerberoende. Det började för några veckor sedan när diverse saker skulle firas på jobbet och det fanns tårta till lunch och eftermiddagskaffe, typ tre dagar i rad. Och Delicatogrejer som kom av annan orsak till jobbet och som jag glatt tryckte i mig. Sedan lite pizzamiddag efter Lillis flytt i måndags och (skäms) McDonadsmiddag (plusmeny) igår och godis varje dag och nu bara gaaaaah, kan inte sluta. Uppå detta: en gigantisk pepparkaksburk. Två rum ifrån mitt. Min kollega håller dem hårt men jag har redan varit inne två gånger. Going for a third.

"Men cymbalen är ju för penis så man ser bara lite naken hud"

Min vän Adam har gjort en NAKENKUPP och jag är så stolt över honom. Jag vill se honom nakenchocka i Mello. Så jag smsar 088 till 72470. End of commersial message.

4 november 2009

Eller bara..

Eller en överraskning. Något oförutsägbart. Något utanför mönstrena, jag kan dem utantill just nu. Okej nu slutar jag. Bruce säger det mycket bättre.

Onöjd. Bortskämd.

Det här med balans, det kommer så sällan för mig. Den där lilla, minimala men ack så härliga perioden mellan stress och uttråkan. När saker inte känns förutsägbara och när "som vanligt" innebär något bra, inte kvävande och stickigt. Perioden mitt emellan fullkomlig längtan efter stillhet och tillfälle att få vara hemma, och samma fullkomliga längtan att ha saker att göra, mer jobb, mer aktiviteter, mer vänner, mer ork, mer planer, mer att längta efter.

Just nu längtar jag efter hästar. Nästan hela tiden. Och jag tittar på Bonde söker fru och den här tjejen som bor på hästgård, how I wanna be her. Jag vet att det inte skulle passa mig men det skiter jag i. Jag vill bo där på fälten och ha tio hästar av varierande storlek och ras. Jag vill ha en ekonomi som tillåter utsvävningar i form av en tvåveckors resa till Dominkanska Republiken strax efter nyår. All inclusive, motherfucker, jag vill ha allt. Inte prioritera, inte välja bort, jag vill handla på lust och impuls och jag vill ha everything right now.

Jag vill att mina helger ska innehålla något nytt, en rörelse någonstans, något annat än tv och stiltje och fylla och bakfylla och promenader utmed Årstaviken. Jag vill ha en bil att åka på utflykter i. Jag vill köra långt och övernatta på nya ställen. Lyssna på radio och prata på vägen. Med någon som vill göra det med mig, någon som också vill röra sig. Jag vill ha ett större hem och kunna sitta och äta middag i ett kök eller matrum, jag vill inte ligga fastnaglad i soffan eller sängen så fort jag kommer hem.

Det är lätt att inbilla sig att det här handlar om pengar och semester men det är inte riktigt så enkelt. Det handlar om att hitta balansen i stiltjen och jag är inte jättebra på det. Inte jättebra nej.

Och sen undrar jag när jag ska vaccinera mig också.

Men usch

Det är något speciellt med frisörspeglar. Eller så är det något speciellt med mig. Men upplevelsen där är alltid så himla... chockartad, tycker jag.

2 november 2009

Amen HEJ!

Gud vad jag är segbloggad på helgerna. Det är för att det händer så mycket då. Nej, lögn. Det är för att jag sällan är ensam då. Och det känns så trivialt, slash pinigt, att ligga typ i en soffa bredvid en snögg kille och ba *blogga lite*. Men i alla fall. Jag var på hopptävlingar på Enskede Ridsällskap i lördags och blev i princip helt lycklig. Så FINT därute, och så himla nära mig, det tar inte mer än en halvtimme om man vill gå till fots. Åka tunnelbana: typ sju minuter. Max. Och fint ridhus och fina stall (stallar kanske det heter men det låter så konstigt och det rimmar på ballar) och kort sammanfattat fick jag något slags lyckopanikrus och det satt i resten av helgen. En vacker dag, förutsatt att jag blir rik och det kommer väl kanske aldrig ske om vi ska vara realistiska, så vill jag äga en häst och ha den uppstallad där. Och så vill jag bo i en fin fyra i hus från 10-20-talet och ett av rummen ska vara fyllt av böcker och hyllor. Till att börja med tänkte jag försöka få en plats där i vår. Håller alla tummar jag har och det är två.

Idag fick jag en akut attack av magsjuka som inte yttrade sig i annat än katastrofalt illamående *anteckna detta folks* och sedan hade jag ett möte och sedan hade hela dagen gått och den började förresten med ett litet fuck-up från min sida *fortsätt anteckna* så att jag inte visste om det skulle bli en piska eller överseende skratt åt min klantighet från min chef. Det blev det senare. Jag har sån tur ibland.

Vad mer? Jo jag blev moster igen i lördags. Min syrra smsade vid fem och ba tjarrå, nu sticker jag till bb! Och sen vid åtta ba: nu är det kirrat, allt gick bra, nu sticker vi hem snart. Somliga har vanan inne. Föder lite med vänsterhanden sådär.

Vad mer? Jo jag sprang i lördags fast det har jag redan berättat. På kvällen var jag hos Wille på inflyttningsfest och drack ett jättegott vin som jag inte kommer ihåg vad det heter men det var det man fick när det vanliga Ecologica var slut. Och sen blev det söndag och jag gjorde ingenting förutom att titta på Ensam mamma söker (och oroa mig för Ullis, hur MÅR hon egentligen?) och hälsa på en flyttstädande Lillis som snart, inom bara några timmar, blir ännu närmare granne till mig än hon redan är. Gilla.