31 januari 2010

dagens: athena.

Elva minus, orka

Hello sunday. Blidbloggandet här nedaför berättar ungefär följande:

* I fredags var vi på fest och på den fanns en hel massa drinkar och läsker och för att värdinnan skulle slipp svara på frågor som "men vad ska jag ta, jag veeeet ju inget" så satt den fina lappen med kvällens fyra drinkar uppe.
* På festen var bland annat Kristofer och han matchade tatuering med tröja.
* I lördags åkte vi till svärisarna och där var det fjällen-väder. Så HIMLA fint. Och kallt.
* Jag har fått en kattpolare där. Hon heter Max och igår låg vi på så himla många mysiga ställningar och spann och klappade varann att jag höll på att aldrig komma därifrån.

Och nurrå. Ridning och Depeche, som sagt.

Jag har börjat föra kassabok i februari för att se var mina pengar tar vägen. Det är en jävligt hemsk grej, kan inte rekommendera den för någon. Resultatet blir genast: snålhet. Typ äsch jag BEHÖVER ju inte den där kaffen (för man vill inte skriva in den i dokumentet) och så unnar man sig knappt någonting. Trots detta är helgens utgiftsposter många och fyllda av specar som taxi, vin, öl, utemat, osv. Bah.

29 januari 2010

test

Min chef sade att jag var lik en seriefigur i DN idag. Jag föreslog Nemi, mest för att jag aldrig läser serier och inte kan någon annan. Men nej, absolut inte Nemi var det. Så jag googlade lite. Gissar på den här. Samt gillar hennes positiva inställning till vintern. LIKE.



skorelaterad note to self

Billiga klackisar dödar fötter. Dyrare klackisar kan man gå för alltid i. Mina snowjoggers från vagabond är väääärldens skönaste skor.

Här är mitt liv

Okej nu går jag nästan sönder av allt jag är sugen på men det mesta stavas bio och det finns det ingen tid för, ingen tid alls. När ska jag få se Vildingarna och NÄR i helvete ska jag få se den här andra som fick sex av sex i SvD idag? Precious, hette den det? Spelar ingen roll, jag får ändå inte gå på bio förrän tidigast nästa vecka. WTF!

Igår hade vi ett slags jobbfest som var placerad på Debaser Medis och gick ut på att olika svenska arrangörer fick se vad olika svenska bokningsbolag hade att erbjuda under det kommande året, i form av artister som visades upp dels på tryckt material och dels på en scen. Det var en bra kväll, mest för att jag älskar så många av mina kollegor. Och musik, jag älskar musik även om det har blivit lite mindre aktivt på senaste åren. Hur som helst. Klockan tolv kunde jag inte bortse från att jag druckit säkert fem öl och att jag skulle upp och jobba idag, så jag gick hem. När ingen såg. Smög liksom, fick sms som frågade vart jag var men kunde inte stå för att jag gått hem så det blev osvar. När jag kom hem frös jag så mycket att jag skakade och inte ens två tjocka täcken höll mig varm. Till en början. Sedan somnade jag iofs och när jag vaknade var jag varm igen. Intressant va? Visst undrar man exakt när under natten som jag slutade vara kall och i stället blev varm? Skoja.

Idag säger jag hejdå till Martin för han har vunnit green card och sticker till USA. Jag hatar honom för det. Jag har vant mig vid honom som granne, jag vill inte ha honom i New York. Jag vill ha honom HÄR. Hans hejdåfest är på - tadaaa - Debaser Medis så det blir en dubbelhelg. Senare spelar Theo Jenssen där, undrar om jag ska se. Det ska jag säkert. Imorgon är det lördag och då åker jag till svärföräldrar på Guds egen ö. Älskar Guds ö + svärisar. På söndag får jag min beskärda dos ridning och Stockholm sin beskärda dos Depeche Mode. Där har ni mitt liv.

28 januari 2010

joel alme (mattias var ärru?)

The Road

Igår såg jag The Road. Hade inte läst boken trots att så många verkade bli helt betagna av den. Något i baksidetexten tilltalade mig inte, sedan tänkte jag inte mer på den, sedan såg jag alltså filmen, och nu vet jag vad det var. Det är det här med... att något börjar dåligt, blir värre, blir ännu värre, blir ännu värre, inga ljusglimtar, misären som bara växer och växer. Jag får PANIK. Jag vill GE UPP. Jag orkar inte! Det kändes som när jag såg Drömkåken när jag var liten och bara, jaha ska ÄNNU en sak gå sönder? Ännu ett tak rasa in? Hatar Drömkåken. Okej kanske inte klockren jämförelse Björn Skifs-komedi och The Road, men ändå, jag hatar att se såna filmer och böcker. Nedförsbackehistorier. Vilket är helt galet eftersom jag tydligen gillar viss typ av misär, det är inte precis enbart happy-go-lucky-filmer som hittas på mina favvolistor. Det är bara den långsamma men oundvikliga nedförsbacken jag får panik på, jag blir så otålig. Jag vill spola fram tiden, förkorta processen, typ kan dom inte bara få DÖ nu så det är över någon gång? På hemvägen pratade jag och min kille om hur man skulle klara sig i ett sådant läge, när liksom inget hopp verkar finnas och man bara ska hålla ut i väntan på... tja, kanske ingenting. Han tror han skulle klara sig rätt bra men eventuellt bli galen rätt fort. Jag tror jag skulle ge upp sjukt fort, göra som mamman, sticka ut mot döden så det är över nån gång.

27 januari 2010

På förekommen anledning

Ett litet test kring hur man hanterar motgångar och förluster, presenterat av en viss pudellockig artists egen fader, all brought to you (me) by en fantastisk liten maillista jag är med på. Anyways, gör testet här. Och sedan tittar ni på fortsättningen här. Mitt resultat i alla fall, vilket iofs inte stämmer med hur dålig förlorare jag är i spel, är det här:

tips i mailen:

Hej!

Trots dagens snöyra är det bara några månader kvar tills säsongen här på Stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne startar.

Vi hyr ut enkla sommarstugor till ensamstående kvinnor ur låglönegrupper som ej har någon förmögenhet. Arbetande kvinnor främjas.

Känner du någon kvinna som kan vara intresserad får du gärna tipsa henne om våra stugor.

Vår säsong sträcker sig från april till september.

Tyvärr är juli månad fullbokad men övriga veckor finns det fortfarande lediga stugor.

För att få chansen att hyra en stuga måste kvinnan i fråga skicka in en intresseanmälan (finns på vår hemsida under fliken "Hyra stuga") och bifoga inkomstintyg.
Hyrorna är väldigt förmånliga för dessa kvinnor.

Se vår hemsida för intresseanmälan, hyresnivå, bilder etc.
www.visborgsminne.se

Med vänlig hälsning

Mail: info@visborgsminne.se

26 januari 2010

shining moment

leaving on a train

Nu är jag på väg igen. Eller på spår. En timme försenat, i ett tåg som inte har internet - fail - och vars el inte funkar - dubbelfail - och en internetdongel har jag icke så att jobba blir trögt och från mobilen. Min ivriga skånekärlek mattades av en smula under gårdagens kväll, olika SAKER gjorde att jag inte hann äta och två tiokronorsburgare från mackie D blev dagens enda föda framstå tills vi var åter i stan klockan halvett på natten. Varpå det blev en plusmeny från samme Mackie D eftersom vid den tiden på måndagsnätter är allt annat stängt. Så jag var matt. Och äcklig i känsla. Och rummet var underbart men iskallt så jag sov i mjukisbralla och flanellskjorta. Och vaknade med ännu mer äcklig känsla. Följt av en förvisso gudomlig frukost på hotellet, stress till stationen och 50 minuter försenat tåg. Och här sitter jag nu. Götelaborg nästa, alltså. Om allt går väl.

25 januari 2010

jag älskar Skåne #3

Hotell Mäster Johan. Eller var det Anders? David? Skitsamma, den viktiga frågan är: Kan jag få flytta hit snälla snälla snälla. För alltid tack. Det är alltså lite hefftig tegelvägg där längst inne, liksom VA! Dör!

jag älskar Skåne #2

Klockan är fem, det är inte bäcksvart utomhus.

Jag älskar Skåne #1

ARTON spänn att åka buss, hallå jag vill flytta hit.

Malmö Arena

Sitter på tåget och förvånas över hur himla långt det är mellan Stockholm och Malmö. Tåget är för övrigt prick i tid och jag har ett eget säte med ingen bredvid mig. Vilket är ganska uppenbart eftersom jag skrev "eget säte" vilket betyder att det är en sådan rad med bara ett sätte i bredd. I alla fall. Jag har åkt HELA dagen och nu mår jag lite illa. Det gungar så mycket här nere i Skåne. Och jag har en hel timme kvar att resa, är i Hässleholm nu. Långa land.

Under tiden, jobbar och försöker se om det är gångavstånd till Malmö Arena. Alla jag frågar säger nej men jag litar inte på alla. Alla verkar tro att om det är längre avstånd än några kilometer så åker man buss eller taxi. Så funkar inte jag. Och det ser ju superlätt ut att hitta.

Kungörande

Av alla band i hela världen är de två jag älskar allra mest fysiskt-intensivt Clap Your Hands Say Yeah och Built To Spill. Så är det.

Pre-leaving on a train

Hallå gullisar! Nu sticker jag snart till Malmö och redan, klockan halvnio, har jag betalat räkningar. Det kändes mycket udda, att se sitt bankkonto med pengar ingen, herregud vad jag INTE någonsin ska göra av med allt redan den 15:e som det råkade bli nu senast. Leker med tanken på att öppna ett litet exceldokment där varje uttag och utgift förs in under februari månad. Superanalt och nästan i klass med när jag bodde i London, första boendet utanför hemmet, första perioden efter pappas död, hade typ fem pund i veckan att leka med, skrev upp varenda tuggummi som inköptes, blev superduktig på att hushålla på nästan inget. Det var alltså 13 år sedan och tydligen har jag glömt tricket. Så jag testar igen. För att kolla, liksom. Se var det går snett. *vet redan - mat - men vill ha det på print*

Ridningen igår gick halvbra, jag mådde illa och var svag i benen och kom inte helt och hållet överens med Kimpa. Kände mig lite tom efteråt. Tänkte att såhär ska det inte kännas. Men insåg att man får väl ha dåliga dagar på hästryggen också. Släppte det. Mötte min kille, gick på brunchen hos Qne, han hade lagat så himla gooood mat. Emelie och Kalle och Hanna var med, den sistnämnda framförallt var så hemskt jävla gullig. Gud vad jag måste sluta svära här i bloggen. Samt säga Gud och Herregud om vartannat. Inget av ovanstående gör jag speciellt mycket i verkliga livet. Försöker vara tuff här bara. Slash kristen. Närå.

Okej men ja men då åker väl jag nurå. Hotell Mäster Anders eller Johan, here I come. Undrar om jag känner någon i Malmö nuförtiden. Undrar om det spelar någon roll. Förmodligen inte. Om jag gör det, och om den läser här, så kom och säg hej till mig på Malmö Stadion ikväll vetja!






24 januari 2010

Dålig på vardag men duktig på fest

Rent statistiskt så tycker antagligen 99% av svenskar i min ålder att jag är dum i hövve som ens behöver påtala det stora i att jag är nykter en lördag men nu inbillar jag mig att de som läser den här bloggen känner till mig och mitt sätt att leva och att ni kanske vet och märkt att jag, mitt gäng, min krets liksom, vi går ut ganska mycket. Alltså jämförelsevis. Vi går ut minst en gång i veckan, gärna två, ibland tre. Det är fester och klubbar och konserter och invigningar och smygläsningar och festivaler och resor och you name it, we're there. Så har det varit i hela mitt liv. Och jag gillar det, gud vet att jag gillar mina festsammanhang. Det är bara det att det liksom, kanske de senaste åren om man ska vara krass, har sett ganska så likadant ut. Man fastnar i hjulspår, 2006 var jag till exempel gissningsvis på debaser slussen 1,5 - 2 gånger i veckan, det var som ett vardagsrum. Och 2008, alltså Gubbrummet och Riche var mina vardagsrum. Och vita baren förstås, när Chapel Hill hade klubb där VARJE fredag. Tror jag missade typ... två. Vilket är rätt stört för exakt varje vecka var man egentligen inte på humör. Men det bara blev så ändå. Alla andra var där. Man möttes där. Det var gemytligt, liksom.

Men för något år sedan, eller om det var två, slutade jag gå ut i veckorna helt och hållet. För att jag inte orkar jobba när jag är bakis och jag blir stressad när jag ska upp tidigt. Och lite andra orsaker. Det kändes liksom inte värt det längre. Och i år har jag alltså börjat rida på söndagmorgnar. Vilket omöjliggör spontana sennätter och drinknätter, faktiskt helt och hållet. Jag kan inte träna häst bakfull. Det är värre än att köra bil bakfull, det är otroligt ansträngande och det är liksom en... kemi, som måste funka. Jag måste kunna läsa av en häst och jag måste kunna reagaera snabbt. Och min kropp måste orka träna 60 minuter utan att bryta ihop. Jag skäms när jag berättar att jag verkligen tvekade när jag blev erbjuden platsen i gruppen jag går nu, jag tänkte efter och undrade: är jag beredd att ge upp mina lördagsnätter? Känslan var tveksam men det rationella tog över, jag tänkte att nej jag vägrar ha blivit en person som säger nej till något fräscht som jag gillar för att få ha friheten att GÅ UT, jag tänker inte vara den 31-åringen. Så jag sa ja och the rest is history. Nu till praktiken.

Tre helger i rad har jag helt sonika stannat inne på lördagskvällarna. Vilket inte har känts som ett problem överhuvudtaget eftersom jag råkar ha en 1. skitfin kille som jag älskar att hänga med, 2. skitfin kille som gillar att vara hemma, och 3. skitusel ekonomi som ändå omöjliggjort utsvävningar i januari. Men ikväll var situationen lite annorlunda än de föregående tre lördagarna. Niklas hade födelsedagskalas och Niklas råkar liksom bo och vara ihop med min bästa fruga, Frida. Och då går man på fest, så enkelt är det, end of discussion. (Vägrar även vara en person som inte går på fest bara för att jag inte kan dricka). Så nu är det gjort, klockan är halvtvå och jag är hemma efter en MYCKET lyckad och angenäm afton hos Frida och Niklas. Hallå, det där var ju inget svårt eller ens jobbigt eller beklämmande, jag hade jättetrevligt ju. Precis lika trevligt som jag hade haft om jag druckit vinet ikväll. Har jag DRÖMT att det är vidrigt att vara ensam nykter? Eller var det just idag som folk var så... himla roliga att vara med ändå? Det är mycket oklart, detta, men jag är hoppfull. Och trött. När klockan blev halvett hade jag varit nykter på fest nog för den här kvällen. Volymen hade börjat höjas så man fick skrika för att prata. En tjej stod och dansade ensam vid stereon, som hon tagit makten över. (been there done that bought the t-shirt). Jag gäspade tvångsmässigt. Gick hem.

Men ändå: LYCKAT. Yay me!

23 januari 2010

indiska källaren har lite fest

Indiskt, lammkött, annat

Vi kom trea på quizzet igår. Det var ett fantastiskt quiz, pax för att vara på alla quiz från och med nu. Hanna Fahls alltså, inte alla i hela världen. Hur som helst, vi kom trea och vi tänkte att vi skulle springa upp till Tobbe för lite drinkar en kort stund, men det blir ju aldrig så, en kort stund blir aldrig en kort stund på nätterna, det blev en lång stund och plötsligt var klockan halvtvå och jag gick hem. Idag: huvudvärk. Film och frukost. Spela Geni mot min kille. Jag är å ena sidan mycket bättre än jag trodde om mig själv, men han vinner alltid. Nu är statistiken sex förluster i rad för min del. Och det känns bittert. I alla fall. Nu ska jag göra något ganska märkligt, jag ska följa med Pelle till den indiska restaurangen som ligger i mitt hus. Jaha, gud vad omärkligt, tänker ni då men historien tar inte slut där. Det är nämligen så att den indiska restaurangen i mitt hus fyller år ikväll och bjuder utvalda gäster på mat och dryck. Och som krogrecensent på Nöjesguiden antar jag att Pelle blir bjuden av den anledningen. Okej, slut på märklig historia. Såhär i efterhand ser jag att den inte alls blev speciellt märklig, men orka sudda ut. Om en kvart går jag alltså och äter gratis indiskt och firar födelsedag. Sedan går jag till Frida och Niklas för Niklas har fyllt år, oklart hur många men typ... tjugofem. Frida gillar lammkött. Närå. Jorå. Eller jag vet inte. GOTTA GO HEJ HEJ HEJ.

22 januari 2010

Ok!

Goda grannar

Nu ska vi se. Jag gick tydligen till jobbet idag men jag är så JÄVLA trött att jag inte minns det. Det måste gått i mycket långsamt tempo. Mina ben känns som spagetti. Jag är så trött. Varför jag är trött? Jo för att min kille har en granne, en som bor ovanför, som har en unge som stampar och hoppar med hälarna i deras golv och vårt sovrumstak, fucking dagarna och nätterna igenom. Ungen hoppar och hoppar och hoppar och taket skakar och skakar och skakar. Det är irriterande redan vid fem på eftermiddagen (okej, det är ALLTID irriterande) men när det blir natt blir man för fan helt jävla galen. Och som av en händelse har min granne hemma i min lägenhet börjat med någon slags gympa på kvällarna vid nio så taket gungar och soffan skakar hos mig, i fyrtakt givetvis, när jag tittar på tv och inte ens när jag höjer volymen kan jag slippa dunken. Alltså, folks: we have a problem. För jag VILL inte vara grannen som klagar, jag VILL inte vara den som går upp och ringer och på och berättar att det är jävligt lyhört. Jag vill inte vara den som inte har förståelse för att ett barn faktiskt har spring i benen (hälarna) och att de har all rätt i världen att få leka och what kind of person är jag som inte tycker det? Jag vill inte vara den som går och klagar, jag vill bjussa mina grannar på frihet under ansvar och jag vill ha det tillbaka. Jag har haft fest ibland ju. Jag har haft människor som pratar och spelar spel hos mig, till två på natten nån gång. Jag vet att sekunden när man klagar på sin granne så dör den "fina" stämningen i porten. Då går tålamodsmarginalen till noll från bådas håll. Då blir vi paragrafryttare och guuuud, vilket tråkigt liv. Okej livet är inte jättekul när man sover fyra timmar pga hoppande ungjävel en trappa upp heller. Livet är inte skitkul när det börjar rullas nån jävla leksak som låter som att man drar en tung kundvagn över hela taket i ens sovrum. Livet är inte jättekul när det är fredag och man vill vara glad och se fram emot helgen men allt man gör är att leta vrår på jobbet att kunna sova på lunchen i.

Så jag undrar. Vad är okej när det gäller hoppande barn i hyreshus? Att man inte kan säga till föräldern att gå ut med sina barn lite mer fattar jag ju själv (fast jag tycker så, så skjut mig, gå ut lite mer med ditt barn! Låt det leka av sig lite, låt barnet springa där det finns utrymme, låt inte barnet springa inne i en tvåa dagarna igenom!) men vad kan man säga? Om man både vill vara en god granne och ändå få lite... lugn. Det undrar jag idag.

21 januari 2010

Hallå det är faktiskt en SJUKDOM

På tal om dialektfascism (som jag obs obs INTE är en del av för jag älskar dialekter förutom ust-kvinnan på P1-vädret) så har jag på sistone tänkt på att infödda Stockholmare som i övrigt är både snälla och öppna och varma och inbjudande liksom tycker det är helt okej att kalla folk som är inflyttade från andra städer till Stockholm för bönder. Typ att de som står på fel sida i rulltrapporna eller de som går sakta på stan eller har andra "avvikande" beteenden kallar man "bönder" med lite självklar om inte förakt så åtminstone ett fnys. Eller man typ gör sig rolig över att i innerstan bor bara nervösa bönder som blivit lurade och köper lägenheter till överpriser (som att inte alla innanför tullarna gått på samma lur i så fall). Vad är det för något? Så tycker vi väl inte? Eller gör vi det? Det är väl för fan inte samma sak att vara en bonde som livnär sig på jordbruk som att komma från en annan stad, och det är väl hur som helst inte så att vi inte gillar folk från andra städer än Stockholm, rent generellt? Eller?

Okej, som uppvuxen i och utanför pyttestad så kanske jag reagerar lite extra på detta ordval, men liksom är detta självklart utan att jag fattat det innan? För mig är det här ganska nytt nämligen. Och jag har bott här i snart tio år. Kanske är det först nu jag umgås med lika många födda och uppvuxna här, som sådana som jag själv = inflyttare. Men alltså: Gillar inte Stockholmare att folk från andra städer än Stockholm bor i Stockholm? Vill Stockholmare egentligen allra helst umgås med andra Stockholmare? Gud vad jävla fånigt i så fall.

Men gaaaaaaahrhsdg

Alltså ust-kvinnan på P1 måste sluta berätta om vädret. Alternativt vädret måste sluta blåsa så jävla mycket åt ust. Eller sydust. Jag förstör mina käkar här. Gnisslar sönder hela käften. Förstärker mitt redan fyrkantiga ansikte, gör det rektangulärt. På bredden. DET HETER OST, VÄDERKVINNA!

Jag och Susanne

Jag hade frukostmöte på Sturebadet idag. Nyss. En kvart försenad var jag, och det skyller jag min mobils ickesynkronisering med min jobbkalender på. Jag har inget i den egna hjärnan nuförtiden, allt går genom en digital kalender som (om saker fungerade lite mer ofta) kopplas till mobilen och påminnelser där. Så jag blev en kvart sen. Kom springande med skam i blick. Men blev förlåten och kramad av överseende branschkollega. I alla fall.

Det är så himla god frukost där, det är smoothies och fruktsallad och gröna underliga shots och allt är så himla... fräscht. Och man sitter som på balkonger ut mot bassängen där tanter simmar sakta, runt runt runt. I stilla mak och man tänker att åh, det där vill jag också göra när jag blir pensionär. Samlas med polarna och simma/basta lite. Dricka gröna hälsoshots och gilla livet. Lämna gubben hemma. Kanske inte ens ha nån. Röra sig långsamt. Vara lite tjock och skita i vilket. Ha heltäckande baddräkt och under den en kropp som liksom VARIT MED om saker. Så tänkte jag. Och sedan hade vi möte och jag tänkte inte så mycket på tanter alls på en stund. Tills en och en halv timme senare.

Klockan blir elva och mötet börjar lida mot sitt slut, vi ska bara sammanfatta och sedan är vi klara. Nere i bassängen börjar tanterna bli många och alla står vända åt samma håll, alla riktar de sina huvuden mot ena långsidan. Plötsligt smäller det i högtalarna. Agnes och RELEASE MEEEE börjar dunka i hela hallen. Vid långsidan står... Sussanne Lanefeldt! Kniiiiip! Hon är så vacker, hon är så gammal nu, Susanne, och hon gnistrar exakt lika mycket som när jag var elva och dansade hejvilt på sportloven framför henne på det hotell vi alltid hade after-ski på med min familj efter en lång dag i skidbackarna på Ramundberget. Pappa och vårt sportlovssällskap (dvs familjen som följde med till vår fjälllstuga) för året i fråga tog en öl och tittade när jag och de andra kidsen, och vissa av kvinnorna, studsade som studsbollar framför Susanne. Det här var på åttiotalet. Jag var så förtjust i henne då. In fact så tror jag att vi delvis kan tacka henne för min än idag levande kärlek till benvärmare och famekläder. Tjugo år senare. Men så står hon alltså här idag. Framför tanterna, sjunger högt och klart med i Agnes låt, hoppar och ropar, stojar och studsar och en gång tittar hon upp på balkongen och våra blickar möts. Jag kan inte låta bli att le, länge och fånigt ler jag medan Susanne Lanefeldt ler tillbaka och håller mig kvar i blicken en stund. Jag tänker att hon kanske känner igen mig. Jag kastas tillbaka till fjällen och sportloven och åren innan puberteten och tiden när jag var ett barn i en familj som hade en pappa som levde och filmade allt jag gjorde med en videokamera där jag i efterhand skämdes när jag såg hur uppmärksamhetskrävande jag var när jag skrek filma MIG pappa titta HÄR pappa. Åh Susanne. Åt tanterna. Åh vattengympan. Åh knip. Åh hennes lilla kropp som är så fast och studsig fast hon borde vara närmare sjuttio (?) bast vid det här laget.

Det gick inte att sammanfatta mötet med Agnes på högsta volym i hallen, så vi gick. När jag avslutat min magiska stund i Susanne Lanefeldts blick och the trip down memory lane. Men det var fint. Det blev en fin morgon. Trots försening och språngmarschen.

[Edit: hon är 64, inte 70. förlåt.]

20 januari 2010

Avocado + tevi

Oj, den där dippen som man köper på burk från Santa Maria, alltså guacamole, den innehåller bara EN KOMMA FEM PROCENT avocado. Eh. Oh the things tv teaches you alltså.

Klackar till vardags och fredag till fest

Det känns som att det var så länge sedan jag hade pengar (och ursäkta klyschan, men också frihet) att jag liksom tynar ihop här i mitt lilla hörn. Av världen. Det händer liksom inte så mycket, och ska inte hända heller såvitt jag vet. Ingen resa är bokad, inget roligt i sikte, det enda jag vet som kanske händer framöver är jobbigt och läskigt. Jag har så mycket räkningar. Jag har så lite lust. Och att jag ens har fräckheten att klaga, som saker ser ut i ett större perspektiv, är rätt så jävla vidrigt. I can see that. Jag tror jag borde hitta något som känns som att det finns en poäng, och jag tror jag borde göra det ganska snart.

P3 Guld = jättedåligt. Brukar det vara det eller var det för att jag inte var där och därmed bara såg det på tv. Inte hade en överseende pepp att jämna ut dalarna i kvaliteten med. Men liksom, Timos manus var faktiskt ganska hemskt. Det var buskishumor. Det var snubbel och ganska dåliga parodier och "lustiga" gångstilar och fucking kroppsmålning. Och de som vann var tråkiga och de som berättade vilka som vann var mest män och rätt oinspirerade, i alla fall från mitt håll sett. Johnossi var bra tyckte jag. Och Amanda Jenssen. Casablanca missade jag och Miss Li borde sluta sjunga som om hon gick i mellanstadiet och just blivit brevkompis med en "boy". Miss Li och Maia Hirasawa, de sjunger båda om boys. Jag tycker det är fånigt att sjunga om boys. Jag tycker det är fånigt att vara vuxen och kalla sig för barn. Jag tycker det är fånigt att räkna vuxenpoäng och himla med ögonen när man ändå är well over vuxen ålder. Jag tycker ungdomshetsen som råder överallt kan ta sig lite mer raffinerade uttryck.

För att råda bot på tristessen tänker jag på de här sakerna framöver. En resa till Helsingborg i februari, weekend med Monkan. En resa till varmt land i mars eller april. Obs måste hitta MYCKET billig resa i så fall. Och sen, fan det måste hända, vet inte hur men det måste bli så, en resa till New York i maj. Snälla Feel Air, fixa de sista pengarna och LANSERA ER nångång. Jag måste åka billigt över havet. Boende redan fixat. Och sen får det bli sommar och jag kommer jobba jättemycket som förra och jag ska fan klämma in alla festivaler i år igen. My kind of denying vuxen ålder kanske. Och innan hösten vill jag ha fixat i ordning min lägenhet. Satt upp en bänk i köket, slipat golvet, fixat toaletten, ha gjort den top notch. Och sälja. Och flytta till större. Det vill jag. Det vill jag ha att längta efter. Nu snart, tack.

(I verkliga livet, att längta efter: P3 Bar på Strand på fredag. Popquiz. Malmö och GBG måndag och tisdag nästa vecka. Depechejobb. Så jävla INTE enough men ändå. It's SOMETHING.)

19 januari 2010

Först skrattet, sen dom där tårarna

Idag på ett möte sa min kollega som är cirka 40 år: "hur gammal är du, trettiofem?" som en uppriktigt ställd fråga och jag blev så OMÅTTLIGT sur över denna felberäkning på, eh, 3,5 år. Herregud, get on with the program liksom.

Lunch nu. Konstigaste humöret idag. Fick inte köpa kaffe på 7-eleven i morse för kortet var tomt. Då hade jag stått tio minuter i kö för människorna (notera pluralis) framför tyckte att åtta på morgonen var helt vanlig tid att beställa nudlar och varmkorv. Fick springa till jobbet och första mötet som började nio. Fick ont i fötterna. Alla andra var sena. Jobbade. Åt min Carb o'Nara från igår. Den drypte fortfarande av ägg, ost och grädde, råkade ta dubbelt så mycket grädde som receptet angav och fick kompensera med ost och ägg. Gräddsoppa med pasta, kan man säga. Och på facebook talar nästan alla, mycket riktigt, om P3 Guld. Dit jag inte ska. Jag lyssnar på Siw och den här låten. I en mycket schizofren blandning. Vill vara i Gbg. I will swim to youuuuu.

Nä. Slut på nostalgi och bortlängtan. Ny lek: vad säger de bilder som ligger på skrivbordet på datorn om ens person. Jo, i mitt fall: att jag är slö på fest, att jag tycker om eller hatar iPhone, att jag gillar eller hatar wok, att jag antagligen läser eller har läst För Lydia samt att jag är en konstnär med preferens för bönor slash bajs. Ungefär.






Känner sorg för GBG

Det värker i mig för att min vanligaste vinterfest händer ikväll och jag är INTE DÄR, inte ens bjuden, inte en insmiten på en lista, inte ens dittrollad av märkliga omständigheter. Jag är helt enkelt bara inte på P3 Guld i år. Första året på tolvhundra, som det känns. Och jag ÄLSKAR P3 Guld mer än de flesta galor och helgen i gbg (som i år ligger på en, ursäkta, tisdag?) är alltid kalla vinterhalvårets roligaste. Det som händer i Göteborg stannar tyvärr i Göteborg men annars kunde jag berättat både en och annan SJUK samt SNASKIG berättelse, men nej. Jag får snällt sitta här i sthlm och se på folks statusar att de är på tåg och på väg och peppar hit och laddar dit. Alltså, plågan. Jag får låta bli att kolla. Jag har ändå skitmycket att göra på jobbet idag. Och hallå vad är en gala i Göteborg egentligen? Det kan ju vara skittråkigt. Och fullkomligt urtrist och alldeles... MEN GAH.



18 januari 2010

Amenåh

Åh jag hatar tandläkaren. För andra gången i rad har en liten fyllning lossnat. Förra gången satte de tillbaka den gratis, tyckte det var deras mistake. Idag, 11 månader senare, tyckte de inte längre att det var deras problem. Tandläkaren hävdar att jag gnisslar tänder och att det är därför som jag sover "så dåligt" och "vaknar med huvudvärk" (vilket jag aldrig gör, vilket jag sade, vilket inte verkade höras) samt att mina käkmuskler aka min ansiktsform är som den/de är på grund av detta. Liksom uppfordrande och besviket sade han det till mig. Jag frågade vad jag skulle göra, jag tror liksom inte att jag gnisslar tänder, det har ingen annan någonsin hört eller sagt till mig, och jag vaknar inte alls spänd med huvudvärk, han sa nej inget alls, du behöver inte bettskena. Så vad ska man säga. Om tandis säger något så är det på det sättet. Även när han säger 700 kronor tack. Fail.

You say Haiti I say Tahiti

En av mina kompisar, eller bekanta kanske man ska säga, har som status att han tycker synd om människorna i Tahiti. Jag DÖR på den. Antingen är det på skoj eller så tror han att det är samma plats. Vågarnte påpeka. Tre stycken har likeat den statusen. Jag fattar inte.

17 januari 2010

Världens bästa tjej (emelie bestämmer rubrik)

Det som är mycket oklart är varför fejjan har bestämt sig för att göra mina bilder till mycket, mycket dammiga i sin look. Det har aldrig hänt förut. Orkarnte.


Biosugen

Snabba Cash tänkte jag. Det kunde jag glömma. Slut på alla ställen hela dagen och då snackar vi typ tjugo olika föreställningar. Slut, slut, slut. Utom på Heron jävla City, där kan man få se den om man sitter längst fram ensam. Så jag tänkte om. Up in the Air, tänkte jag. Det kunde jag högaktningsfullt glömma, det också. Så då är frågan: finns det något som nu går på bio som jag borde (och kan) se? Hjälpmä. Snälla.

Carolyna says: (12.50.30)

men alltså, ALLA FILMER ÄR SLUT
Carolyna says: (12.50.33)
grattis filmindustrin
frida says: (12.50.34)
ojdå
frida says: (12.50.36)
verkligen
Carolyna says: (12.50.43)
även up in the air
Carolyna says: (12.50.46)
air slut

skrev + kimpa med lysande ögon och sur blick

Hej bloggen. Nu har jag hoppat för första gången sen jag var ca sexton, kanske femton. Alltså med häst. Det var som att cykla, allt fanns kvar utom möjligtvis konditionen. Igår, eftersom jag typ aldrig mer kan gå ut på lördagar pga ridträningen, så kollade jag på stjärnorna på slottet och spelade geni med min kille. Han vann två gånger i rad. Jag hanterade förlusterna med för mig ovanlig grace. Det hänger på historia för mig, svarade inte rätt på en enda historiefråga på båda spelomgångerna. Och då blir det ju lite svårt att vinna va. Men aja. I övrigt var jag imponerande, för mig själv åtminstone. Jobb som gett mig massor av poäng i kunskapsspel: pocket shop. Fan vad glad jag är åt de åren. Nu ska jag hem och byta om och sen lajja med Qne. Undrar om han vill se snabba cash med mig.

16 januari 2010

*har alla hästar hemma*

Jag älskar den här reklamen. Älskar. Hästen som står och snicksnackar över en drink på 0:43, KÄRLEKEN.

Jo, jag fick kort lugg igen, igår, och det kändes åter som vi var på samma sida, jag och världens snyggaste frisör. Sen åkte jag och min nya korta lugg till mariatorget och drack öl med joel, det var fantastiskt. Sen kom emelie och vi gick på grammisefterfesten. Där var folk fulla. Och många. Och ebbot stod i sina profetkläder och sjöng på en scen. Och vi hängde och sprang runt. Jag drack bara öl och gud vilken toppenidé det var. Måste lägga av med vin, den här kvällen var jag skarp och pigg och, inbillar jag mig, rätt het hela vägen ut. Kan bero på att jag testade ett sånt där red bull-koncentrat för trettio spänn som de säljer på pressbyrån. ANyways. Efter efterfesten, som slutade ett, var det efterfest till efterfesten, och den var på café opera. Jag hatar verkligen det stället, aldrig haft kul där, bara går varv på varv och liksom... GLOR. Magin dog på en gång och Joel var borta. Misslyckat. Gick till Gubbrummet med lina tasha och louise i stället. Roligt med tjejerna, tråkigt med stämningen i gubbis. Hem vid halvfyra, överlag nöjd. Idag: harnte lämnat lägenheten. Sover hela tiden, min kille kollar på terminator salvation här bredvid, den verkar mycket dålig. Innan dess: stoooor brunch. Som man kan säga att inte jag gick och handlade. Lyx. Joel kom hem utan jacka igår, messar han. Och har inte direkt nån aning om vart han försvunnit. Eller ens alls. Så kan det gå. Hej bakislördag.

15 januari 2010

modeblogg, närå

Grammis nalkas. Inte lika peppad på detta som att dricka öl med min blivande rumsgranne joel innan, men ändå vid gott mod. Nya kläder är uteslutet och imorse stod det smärtsamt tydligt att jag har en garderob som gillar sommaren mer än vintern. Så jag tog två olika, ovanpå varandra. Den ena ser ut som en pyjamas och den gillar jag mest. Den andra ser för kall ut. Det bästa med detta är att pga kyla kommer jag ändå ha en stor pösig svart tröja ovanpå hela kvällen så dessa bryderier är mao totalt i onödan. Men aja. Klippa lugg hinner jag också, innan. Det får man gratis. Tänk om de bjuder på vin? Wee!

sista dagen på matlådeveckan

Eller ja, det trodde man. Har inte ätit på en enda lunchrestaurang eller café eller takeaway på hela veckan, enligt strikt självkontrollslöfte, och livet har bleknat och jag har varit arg och missnöjd varje dag. Men det gör ju för fan ingen skillnad. Det är fortfarande tio dagar till lön. Så vi kör en till. Alltså, om jag inte dör av långsam tristessförtvining nu så klarar jag ALLT. Allt.

Stjärnorna på slottet och Fish Tank och det vi blivit och det vi inte valde osv

Jo, Fish Tank, den ska ni se. Den var mycket rå och jag har egentligen inget smartare att säga om den än det som står i recensionerna, men det var så himla fint. Och jo, rätt mycket ångest. Och liksom det här med hur man ibland inte får tillgång till språket, hur ett I hate you betyder I love you, hur det blivit lättare att skrika eller knuffas eller såra än att prata eller ens fatta hur det egentligen är fatt och vad som orsakar all den där ilskan. Det handlar om klass, och det handlar om orättvisa, men det handlar om kärlek också, och besvikelse, och ilska. Och en jättefin häst, hehe. Enda svåra för mig var att snubben som skulle vara en besvikelse och äckel var lite för het för att jag inte skulle hoppas på att den femtonåriga flickan skulle få ligga med honom någon endaste liten gång. HELT fel förhoppning jag vet, men alltså det blev så. Och jo, jag läxade upp mig själv för detta. Anyways.

Har fastnat i Stjärnorna på slottet efter min vän Linas fenomenala peppmaskineri. Har aldrig sett ett avsnitt innan den här säsongen och mina kollegor tittar på mig som att jag vore dum i huvudet när jag engagerat berättar upplägget för dem, att fem "kända människor" bor tillsammans i ett slott en vecka och får arrangera en egen dag var och att under den dagen står den personen helt i fokus och får berätta om sitt liv med de andra som input och intervjuare. Mina kollegors tystnad tolkade jag först som att de var mycket intresserade att detta upplägg, men nej den var i princip ett uttryck av förvåning över hur jag lyckats att INTE veta om det här förrän nu.

Så att berätta att det är Kjell Bergqvist och Meg Westergren och Siw Malmqvist och Björn Ranelid och Tommy Körberg som deltar i den här säsongen är förstås helt jävla överflödigt. Men i alla fall, trots att jag är sist på bollen är jag helt fascinerad, dels över att höra om sådana kändisar jag annars vetat i princip ingenting om - Megs sorg över dottern som dog i hjärntumör, Siwans arbetarklassbakgrund och hur hon chansat sig fram i livet med typ oräddhet som röd tråd och en whatthefuck-inställning till nya uppgifter och slumpar, Björn Ranelid om den eviga läppen och hur han upplevt sig som mobbad i precis hela sitt liv (och jag tyckte synd om honom, jag tänkte att om han har upplevt det så så är det liksom så, för honom, och det är inte okej) och Kjell som liksom ska vara lite tokig med sovande under säng och stå på huvudet och busa med alla andra och Körberg som hittills mest varit ganska tråkig och inte prickat in sina skämt speciellt lyckat men ändå verkar rätt klok - och dels över själva upplägget och det man fokuserar. ÄLSKAR upplägget. Och Johan Croneman skriver i DN att det är ett "jäkla gnällande" på kändisarna och att han hellre hade sett dem dela en tvättid eller jobba skift ihop, men jag håller inte med. Jag tycker det känns som Croneman missat poängen, eller att han känner att det var lite för länge sedan han hade en oppositionell åsikt om något och krystat ur sig det här. Jag tycker inte alls att det handlar om ett gnällande. Jag tycker det handlar om hur människors livsöden formar hur de är och vad de blivit. Och att det perspektivet är intressant genomgående och att om folk tänkte lite mer på det innan de kategoriserade och placerade i fack och snackade skit och dömde ut så hade världen säkerligen varit lite snällare att leva i. Och om det nu blir belyst med lite kändisar på ett slott eller kändisar som sommarpratare eller whatever så är det liksom nödvändigtvis inte ett bad thing. Det är bra! Och jag tycker vare sig att Megs berättelse om dottern eller Ranelids om läppen eller Siwans om fattigdomen kändes som gnäll, långt ifrån. Bara såhär blev det för mig och såhär har jag blivit av det.

13 januari 2010

With or without you

Idag när vi (över en matlåda på lunchen - kräk) pratade om att jag och min kille är rätt olika vad gäller impulsivitet och tempo och matpreferens och musiksmak och filmsmak och vad man vill göra en ledig dag och lite annat så frågade min kollega varför jag gillar att vara med honom så mycket och förutom det helt uppenbara som har med självklara saker som kär att göra så sade jag något hemskt smart som inte var smart menat men som blev lite av en sån där lampa som man har ovanför huvuden i serier när någon kommer på en snilleblixt. Såhär: för att jag mår bra både med honom och utan honom. På ett sätt som jag inte gjort i nån annan relation innan. Det låter sjukt torrt men om man utvecklar så handlar det om att jag är van vid obalans, typ att antingen är det bra när man är men det är jobbigt när man inte är med varandra; man kanske bara längtar och går och känner sig halv, eller man kanske känner sig pressad och kontrollerad och begränsad, eller rädd eller osäker eller ja, you name it, något inom relationen liksom pockar och stör så att allt det andra, det utanför, förlorar lite av sitt värde. Eller så är det tvärtom, man trivs jävligt bra med allt det där man trivdes med innan men i relationen blir det allt mer surhet och småbråk och tjafs eller tristess och bortlängtan och bara... ingen glädje. Kompromisser som skaver i båda ändar, så att säga. Och det här är vårt vinnande koncept skulle jag vilja säga (utan att ha överlagt med honom och därmed riskerar att vara helt ute och cykla men det här är mitt forum och min åsikt counts här FAKTISKT). Vi är rätt glada utan varandra. Vi är rätt så jävla glada med varandra. Och snälla mot varandra, nästan prick alltid! Trots monumentala olikheter på vissa plan. Liksom okej jag är hetsig och lynnig och uppmärksamhetskrävande och impulsiv och rastlös och jag vill ha allt på en gång och när det går sakta blir jag otålig. Och han är på sitt sätt. Och ändå. Liksom... glada. Det kanske är det som kallas trygghet. Eller balans (haha bALANS hej new age-uttryck och kräks i munnen men ändå sant för guuuud vad jag hatar obalans *är våg*). Jag vet inte, och jag vet inte ens om jag har en poäng överhuvudtaget här, men det kändes så idag på lunchen i alla fall. Tror att jag tar vara på den känslan en stund innan jag hetsar vidare. Okej jag är klar.

2010

Året fortsätter i trasighetens tecken. Efter juicepress breakdown och borttappade nycklar och UVI och nackspärr och minuskonton och magsjuka är det nu dags för: tappa lagning i tand. Perfekt. Uppå detta ser jag ut som en morsa i håret, en sån morsa som bor på landet dit det kommer en tant som heter typ Carina eller Nettan och klipper håret på hela byn en gång var tredje månad och tar 100 spänn betalt och även levererar hennes kille Robbans hembränt som säljs för hundra spänn litern men det är jävligt bra kvalle alltså, smakar exakt som vodka och inte sån där skit som ungana trycker i sig på helgerna. Den morsan är jag. I huvvet. Alltså jag är så jävla ful i håret. Luggen har vuxit ut pga min frisörs DUBBLA inställda tider (pga sjukdom hon med) och den är nu urklippt, rak, tunn, stripig, ligger lite på snedden och ser så otroligt B ut, och resten är så jävla töntigt stripigt urklippt flikigt fånigt att jag svimmar av fulchock varje morgon när jag tittar mig i spegeln. Leker med tanken på den här frillan, fatta fräsch. OK jag ser inte ut som henne för fem öre och hon är blond och, typ, ung och snygg men ändå. Tänk om det kunde vara något ändå.

ps. om inte frillan funkar kan jag ta hennes överarmar tack. ds.

rätt snyggt ändå, naturen. Det får man ge dig.

The world has turned and left me here

Halvvägs igenom matlådeveckan och hittills resultat: lyckat. Igår wok, i förrgår korv och idag potatissoppa. Att dör en smula inombords varje dag kan inte hjälpas, detta ska gå hela vägen ut och så måste det bli. Nå. (Obs det sista var på finlandssvenska, vet inte riktigt varför men det kändes som det passade med ett "nå" där, lite bestämt och kargt liksom. Nog om detta, fast med färre ord.)

Av relaterade orsaker till ovan har jag heller inte gjort en enda sak värd att nämnas på hemskt länge. Går hem efter jobbet. Fryser, lagar mat. Hänger i soffa, kollar Paradise Hotel och numera även Stjärnorna på slottet. Somnar, vaknar, gör samma sak igen. Idag ska jag få middag hos Frida och imorgon ska jag äntligen få se Fish Tank. Missade den på filmfestivalen, har sörjt detta sedan dess. På fredag blir veckans enda utsvävning. Grammis. I övrigt mycket stillsamt. Tur att det händer grejer på P1 i alla fall.