31 mars 2010

So troubled since I don't know when

En gång för bara några år sedan, det var inte mer än tre men allt var så annorlunda då och det var en sån himla stor ansträngning att försöka vara glad och nöjd då och jag kommer ihåg en dag när jag gick i Årstaviken och det ösregnade och själva regnet kändes som ett hån för att jag hade bestämt mig att gå hela vägen till Globen där mamma ställde ut sina hemmagjorda fina hantverksgrejer som nästan ingen ville köpa på nån hundmässa eller kattmässa eller hästmässa eller vad det var och hon såg så ledsen och ensam ut den dagen när jag väl kom fram och när jag var på väg dit så gick jag där i ösregnet och allt kändes så himla olyckligt och grått och meningslöst, och så kom den här låten i lurarna och jag minns att jag grät då. Så himla fin + melankolisk.

Gaffa

Idag kom första numret av nya Gaffa. Eller av svenska Gaffa, den har ju funnits i Danmark ett bra tag men nu alltså även på svenska. Gratistidning om musik, med kalendarium och recensioner och väldigt många, i mitt tycke riktigt bra, artiklar. Gilla.

Boiling brain

Jag red igår, sedan åkte jag hem och trots att jag sagt till Lina att jag skulle vänta in henne så bara kunde jag inte. Fingrarna liksom smög sig in på UR Play och jag såg de två sista avsnitten av Hemlös. Fan. Det är nog den bästa dokumentärserie jag sett i hela mitt liv, jag blir så förundrad att jag bor här och liksom inte VET hur det funkar med saker som är utanför mitt eget blickfång. Och jag älskar hur Nour ställer frågorna som är så fördomsfulla och naiva om vartannat men samtidigt genuint undrande; de måste liksom ställas för att man ska få veta att visa saker INTE är så som man tror. I det näst sista avsnittet handlade det om en enhet och en läkare inom denna som har ett svårt jobb i det att de ska försöka följa upp och hålla koll på och ha hand om de hemlösa som är psykiskt sjuka och genom detta inte vill ha hjälp. Eftersom, hej moment 22, de är psykiskt sjuka. Den här läkaren förklarade att det kan vara människor som haft vanliga jobb och liv och sedan har något hänt som utlöst en sjukdom som legat latent, att det hade kunnat vara vem som helst och sedan går han ut och hälsar på och letar upp de personer hans jobb är att följa och som, när han hittar dem, ändå inte vill prata och ber honom att gå därifrån. Alltså, människor! De som jobbar på frivården med missbrukare som kommer in med värsta fotproblemen och råkar ha en mus i skon för att hans fot är så trasig att han inte kände att han trampat sönder en liten gnagare när han skulle halta in till läkaren *hålfotsinlägg*. I de sista avsnitten handlade serien om gentrifieringen och om politiken, om sjukvårdsreformen och alla psykiskt sjuka/hemslösa som hamnat mellan stolar och kommit i kläm, om den kommersiella industrin kring hemlösa, om Situation Stockholm och ja, jag kan nog inte nog betona att den är lite som ett måste, alla borde se, den borde visas i skolklasser på samhällskunskapen i nian. Tycker jag.

Nu är det så mycket i mitt huvud att allting nästan bara snurrar. Även nattetid, drömde en helt vidrig sak inatt, man stod i en kö och längst fram måste man välja något sexuellt som man antingen inte provat förut eller provat men inte gillar. Lite pest eller kolera-lotteri. Det är liksom ingen i kön som ifrågasätter att vi står där, vi bara lyder. När jag kommer fram väljer jag analsex med tillägget att den som ska "göra det" på mig inte får vara för välutrustad. Blir inföst i en husvagn och in kommer en man. Jag vrider mig i våndor, vet att man har bara 15 minuter på sig och liksom försöker få tiden att gå UTAN att det där himla analsexet ska gå av stapeln, det slutar med att jag flyr och rusar därifrån. Har brutit en regel som jag kommer bli straffad för, tror det är böter det gäller, men det får vara så. Ringer min kille som inte svarar men ringer upp efter ett tag, han hade varit lite upptagen med att ligga med en annan bara. HÄRLIG DRÖM. Not.

I vaket tillstånd försöker hjärnan komma ihåg de här sakerna utan att bli sönderstressad samtidigt:

* Hälsa på mormor på torsdag
* Hälsa på svärfamilj på lördag
* Hälsa på vanlig familj på söndag
* Privat ridlektion på måndag
* Hämta ryggsäck hos Lillis, börja packa, vara klar måndag kväll
* Köpa saker på Apotek, sol + mage + alkogel inför resa
* Möta lillebror i farten och plocka upp Derma-solkräm på söndag
* Kolla om någon vill ha mina Östermalms-ridlektioner när jag är borta
* Ta andra vaccinsprutan innan jobbet på tisdag morgon
* Köpa påskägg till alla barn i familjen före söndag
* Kolla upp om man borde växla pengar innan resan, i så fall: göra det
* Lämna tillbaka skidkläder till alla snälla som lånat ut

Och så vidare, et cetera, med mera. Gaaaaah.

29 mars 2010

Åh vilken glad nyhet, de sålda ridstövlarna kommer iväg!

På riktigt

Igår var det lugna kvällen, vi betade oss igeonom så hiiiiimla många avsnitt av både det ena och det andra som var för sig och tillsammans hade den råda tråden: på riktigt. Och sedan somnade vi och drömde konstiga drömmar båda två. Nu är det måndag och det är dags att åka hem snart. Igår kväll fick jag hästlängtan och hittade ett ställe här i närheten som hette Vemhestar, smsade ägaren och bara "hej jag är en brud på tretioett jordsnurr som har hästlängtan, får man ta en lektion eller rida lite tur med er idag ELLER?" (okej inte ordagrannt så men nästan) och de svarade på en gång att det fanns en ridtur som skulle avgå klockan halv tio. Jag blev mycket peppad i cirka tio minuter och började höra mig för om en bil att ta mig dit i. När det inte löste sig alldeles klockrent och häststället i ren upphetsning över att potentiellt få dit mig erbjöd mig att köra tio minuter och hämta mig, så gav jag upp. Insåg att jag 1. har en lektion imorgon kväll i Stocholm och 2. inte har något som ens liknar ridkläder med mig och att det vore dumt att hästa ner lånade skidkläder, tänk om Linda är allergisk, till exempel? Hur som helst. Det blev ingen ridning. Det blev socialrealism. Och weird dreams.

Idag börjar mobilen surra hela jävla tiden: det är måndag. Huuu. Får så dåligt samvete när jag är ledig och det kommer mail, tänker att "äsch jag kan väl lika gärna jobba här uppifrån" (fast jag tagit ut semester för idag och i fredags med) och det känns helt enkelt stressigt. Jag kommer typ gå sönder när vi sticker till Thailand i TVÅ VECKOR snart, men då kommer inte mailen följa med i mobilen i alla fall. Förhoppningsvis så lär jag mig att "stänga av" sådär som folk säger att man gör. I alla fall, på mailen från jobbet framgår att alla på min avdelning (!!!), vilket alltså är minst fem personer, varit sjuka i helgen. Feberfrossat och är fortfarande hemma, två av dem i alla fall. Min känsla: hurra min sjuka var PÅ RIKTIGT och inte påhittad överdriven dramatisk.

Jo förresten, om ni undrar vilket mitt största komplexdrag i personligheten är så är det alltså: teatralisk. Histrionic ni vet, det där jag scorade "high" på i personlighetstestet (har nån gjort det? Nöjd eller onöjd med resultaten?). Att jag fick "high" var alltså inte en chock och borde inte varit hela världen men nu råkar det vara mitt komplexdrag och det kan jag berätta mer om en annan gång men i alla fall, i och med att hela min avdelning nu är sjuk känner jag: puh, då var det på riktigt. Enough about that.

28 mars 2010

Lilla livet, lilla döden

Förutom att äta massor och blogga så har vi haft en riktig tv-helg. Vi har tittat på del 1 och del 2 av den fantastiska dokumentären i två delar, Sluten Avdelning. Så jävla jävla bra. Se här. Och vi har sett Absolut Beroende och Hemlös, allt på SVT Play. Älska SVT. Älska Play. Älska överläkaren i Sluten Avdelning och tuffa korthåriga i Absolut beroende och CURRE som jag nästan delat hus och gård med, i Hemlös. Stora livet. Svåra livet. Åh. Ps. hoppas på en debatt kring Sluten Avdelning och asylfrågan i andra delen. HerreGUD.

plötsligt i vemdalen: en hundpromenad!

söndagsmiddag i björnis: fantastisk börjare med chevrekräm och jallapenis

Mysig + rastlös

Tänk att man åkte skidor hela dagar i typ sju, kanske tio, dagar när man var liten på sportlovet. Nu har jag åkt nästan en och är mätt på det. Tycker lite som kring matlagning och äta, att det tar så lång tid med att get to the point, alltså att själva liften tar så otroligt mycket tid i förhållande till åken. (Att jämföra med laga / äta maten). Lifta, lifta, lifta, lifta, sen... schwooosch, och så bara: framme. För ny liftaliftalifta. Härliga backar idag, minus fyra grader och nästan inte en människa i backen. Åkte igenom exakt alla nedfarter inklusive de svarta som hade som klumpar av is på de brantare partierna och därmed var lite läskiga. Gillade åken, blev uttråkad på liften, kom tillbaka, gick ut med en hund som tillhör stället kan man säga. Tjorven heter hon, rottweiler, jättefin. Nu är klockan fyra och jag är åter i Brasseriet. Lusläser Aftonbladet. Är lite rastlös. Känner mig i det närmaste färdig med fjällen men inte förrän imorgon vid den här tiden går vårt lilla taxiflyg hem igen. Undrar vad vi ska hitta på ikväll. Undrar om Lina ligger och sover i vår stuga nu. Hon är där och "myser" och jag avundas än en gång alla som kan randomsova vid lite olika tider på dygnet. Aja. Ska gå ner och titta efter.

Söndagspresent: så himla fina tröjor!





Istället för rida

Fjällen dag 2. Eller blir det 3?

Igår åkte vi alltså tre eller fyra åk. Det var roligt, men också blött och lite kallt. Lina höll på att explodera när vi bar pjäxor och skidor och stavar, hon skrek "JAG HATAR UTRUSTNING" och jag fattar vad hon menar (även om jag hade ett ganska bra grepp om allt just då, skidorna över axeln ba = pröffs). Det är meckigt med sporter som är tunga att ta sig till och bära grejer för. Det är ridningen också. Varje tisdag bär jag till exempel med mig till jobbet en gigantisk väska med hjälm och skor och byxor och tröjor och sporrar. Meckigt. Om en timme ungefär är det horse o'clock för mig. Det kommer jag av uppenbara skäl missa, det gör lite ont, men är lika bra. Även om min sjuka är på väg bort är den så himla mycket INTE borta. Anyways.

Nu är det söndag och jag vaknade klockan åtta, då hade alla klockor redan ställt om sig till sommartid och jag hade sovit sisådär en 6,5 timmar. Om jag fick ändra något med mig och min fysik skulle jag vilja lägga till en timmes sömnbehov, eller lugn, eller vad man nu ska kalla det. Jag sover så lite, så dåligt. Alla andra sover så gott, det är så det känns. Nu har Lina vaknat och vi äter frukost och snart ska vi ut i backarna. Det snöade hela dagen igår och nu hoppas vi på fint skidväder. Till middag åt jag igår det godaste köttet jag någonsin ätit: renens. Det var så mört och fint och gott och med en rödvinssås till och trevligt sällskap fanns liksom inte mycket mer att längta till. Kvällens skivspel blev det inte mycket av. Det var liksom inget folk, och vi fastnade vid en automat man kunde spela TP på. Lina var bra, jag var mest dålig, men ibland kunde jag en fråga eller två. Gud, mina bildningskomplex alltså, gotta do something about them. I alla fall. Det var en fråga där som var så sjuk, den handlade om asiaters öronvax, som det var krämigt eller smuligt eller inte fanns alls. Det dumma med spelet vi spelade var att om man svarade fel fick man inte veta vad som var rätt. Alltså vet vi inte vad det rätta svaret var på frågan, vi gissade lite förundrat på "inget". Men ändå. Sjuk fråga va?

Nu: backen. Solong!

27 mars 2010

'spelar skivor'

This too shall pass?

Nej nu smäller jag av. Min fruktansvärda hemska vidriga barnförkylning, den som var osynlig men med huvudvärk först en vecka och sedan bröt ut med buller och bång i måndags, den som gått igenom stadierna: halsont (dag 1) -> snor (dag 2 - fortfarande) -> hosta (dag 3 - fortfarande) och till detta ständig huvudvärk, lätt feber och rinniga ögon, jag tror den KANSKE börjar vända och krypa tillbaka till where it came from? Alltså jag känner mig lite lite lättare i huvudet nu plötsligt efter lunch. Fortfarande snorig nysig huvudvärkig, men ändå lite piggare känsla. Herregud, jag får livslust här av bara farten. Snälla låt det vara över nu.

chilla loss bara

Skiiiii

Nu har vi åkt våra första åk. Det gick bra. Det gick på någon minut och sen mindes jag hur man åker. Man lutar sig mer med carvingskidor tror jag, än med sådana jag hade när jag var liten. Raka. I liften upp fick jag glädjechock över insikten att för bara ett år och några månader sedan var jag så hiiiimla footbroken och läkarna bara "om ett drygt år kommer du kunna göra allt igen" och hur jag inte vågade tro det då för det kändes så avlägset. Hurra.

skönt att man är lite solbränd på semestern

gullig hjälm

hyrd skida designad av hippie

lördag: frukost och skavlan

Dag 2 i Björnis

Maten på Brasseriet igår var himmelsk. Det påminde, fick jag förklarat för mig, om Mäster Anders på Kungsholmen i Stockholm. Det vill säga man väljer allt för sig, typ det köttet till den typen av potatis till de side-orders (vi valde: oxfilé, potatisgratäng, bönsallad thaistyle, mangosallad, tomatsallad, rödvinssås, beasås, örtsmör och något mer, minns ej). Otrooooooligt gott. På Brasseriet var det lugnt redan klockan nio och ett tag var det oklart om vi skulle spela överhuvudtaget. Men vid tio kom några killar in (nästan bara killar här, unga killar) och halvelva satte sig personalen i baren och tja, det var lika bra att köra. Vi hade som linje att ta emot alla önskemål och det innebar att vi spelade Guns n Roses och Europe och Kenta och lite "tung" hiphop. Mycket eklektisk afton. Min förkylning och tilltagande hosta gjorde att jag ville dö framåt elva men det gick bra. Jag överlevde. Nu är det dimmig ny dag i Björnis. Ska testa backarna.

26 mars 2010

här spelar lina 'just idag är jag stark' för några bajenfans

Såhär ser det ut i baren (Linas bilder, pga iPhone)

När vi spelade på after ski var det två personer som vågade sig fram och önska låtar. Den första var en tant, eller okej hon var kanske fyrtiofem, och hon närmade sig försiktigt. "Får man önska en låt" sade hon och jag sade "kanske" innan jag insåg att det var lite snålt svarat med tanke på att vi spelade från Spotify och hennes önskelåst most likely skulle finnas att hitta. Men hon kanske skulle önska något jättetråkigt. Tänkte man. "Robyn och Röyksopp?" undrade hon vänligt och jag och Limpan fick ge henne mentala ursäkter för att vi dömt henne som typ benägen att önska... vet inte vad. Andra önskaren var en snowboardkille med suspekt dialekt som ville höra Kenta. Det fick han tyvärr inte.

Grej som får mig att vilja skaffa iPhone:


Mellanlanda

Vi har paus mellan 17 och 20.30 och enligt all logik i världen borde jag sova nu. Vi gick upp sex imorse, åkte hit, spelade lite speziella after-ski-låtar mellan tre och fem, och nu sover Lina. Men inte jag. Nä, för jag kan aldrig sova på dagtid och jag vet att jag kommer vara så sjukt trött ikväll. Oh the irony.

Backarna ser jättefina ut från där vi står förresten. Imorgon ska vi åka. Mys.

lina och jag är lite olika blyga

fjällen, typ

på väg, eller ja väg och väg men ni fa ttar

25 mars 2010

Mooooonx!


Det finns nästan ingen bild i hela världen jag gillar mer än den här just nu. Och det finns nästan ingen person i hela världen jag saknar mer än Monkan just nu. Kom till Stockholm mitt hjärta, så leker vi lite med olika saker i munnen. Obs inte snuskigt menat. Men kom.

24 mars 2010

Gott nytt thaiår

Nu är min kille på väg hit och jag har, likt värsta HÄRLIGA TYPEN, satt en (färdigbakad) hallonpaj i ugnen och vispat (för hand!) en vaniljsås. När han kommer ska vi boka hotell i Thailand på den där ön vi ska åka till. Man kunde ju tro att vi bara skulle åka ned och bo där vi hamnade, men serni att det ska vi inte. Vi ska boka. Eftersom det är en pytteliten ö och redan nu är alla de ställen vi ville bo på fullbokade eftersom det är Thailändskt nyår när vi är där, första helgen. Så i samband med att vi firar ett år ihop, jag och Kakan, firar alla Thailändare nyår och sticker till vår lilla ö. Så kan det gå. Lillis berättade att en nyårsgrej de gör där, är att smeta kalk på folks ansikten. Det var lite oklart hur och varför, men jag förstod det som en grej barn gör för att busa. Rita med kalk i folks ansikten, skjuta lite vattenpistol, gott nytt år liksom.

Lunchskoj: testa personality disorders

Den översta var den första jag gjorde, den understa var den andra. Tyckte att det saknades lite dependent i första och ändrade i de svar jag tvekade kring, fick i stället en salig röra av moderate disorders. Känns fräscht. Eklektiskt. Här är testet.


Solskenshistorier hitåt

Idag är jag fortfarande jättesjuk men det gör inget för det är så fint väder ute. Men en annan grej är att jag är så himla rädd att bli magsjuk i Thailand. Vad händer om man blir det där egentligen? Jag har ju till exempel kräkfobi, har liksom nästan aldrig haft magsjuka och kan därmed inte kräkas. Alltså det låter konstigt men jag är helt övertygad om att det är på det sättet, att de som nästan inte kräkts alls i sina liv vet inte hur det går till (och därav fobin), till exempel när man ska kräkas, hinner man ut på en toalett då? Tänk om man behöver kräkas från sängen, finns det liksom hinkar på hotell att ställa bredvid sängen? Lär det ju INTE göra! Och skammen inför ens kille att ligga och hulka bredvid, eller vänta jag har hört om folk som BAJSAR PÅ SIG. Detta är en fånig sak att nojja över, det inser jag, samtidigt som jag inte kan låta bli. Jag nojjar. Jag är rädd. Plötsligt verkar alla jag frågar som varit i Thailand ha blivit rejält magsjuka, fått parasiter i magen, kräkts på bussar och bajsat på sig och allt möjligt helt oacceptabelt för mig och mina stora nojjor. Förut, innan jag bokade, sade alla att det är heeeeelt safe att åka dit, nu när jag har bokat har alla skräckhistorier att bjuda på. Varför? Jag hatar det! Jag går in på apotekets hemsida och gör iordning en liten varukorg så länge. Men snälla folk, om ni mått bra på er semester, berätta det för mig nu genast. För nu känns det väldigt avlägset.

23 mars 2010

Inte för att klaga, men...

Jag är så himla sjuk idag. Men jag orkar inte beskriva exakt var, och hur, för jag är så himla sjuk idag. I alla fall. Idag skulle jag kemtvätta Emelies fina gröna klänning som tyvärr luktar apa. Det gick inte alls bra, kvinnan på kemtvätten sade att det inte var någon idé. Att det alltid är bättre att tvätta saker försiktigt hemma, för hand, än att kema dem om det handlar om lukt och inte fläckar. Eftersom jag är så himla sjuk idag ville jag börja gråta en aning och lägga mig mitt på Karlaplan och bara självdö, men hur hade det sett ut? Jag gick och köpte det där hemtvättmedlet jag skulle köpa och åt lunch i stället. Sedan blev jag alldeles yr, eftersom jag är så himla sjuk idag.

Igår, strax innan jag blev så himla sjuk som jag är idag, så tittade jag på en dokumentär om Britney Spears för att kunna somna tidigt. For The Record, hette den och beskrivs på cdon som: "Phil Griffin, prisbelönt producent och erkänd filmskapare, tar med sig tittaren på en filmliknande resa som avslöjar hur det är att gå i fotspåren av en av dagens största stjärnor. vi får se och höra sanningen bakom rykten och skvallerpressens rubriker; inget ämne är tabu och ingen fråga lämnas obesvarad". Och det som är värt att nämna här är att jag faktiskt gillade den. Filmen. Att den skulle vara som en reklamfilm för den nya, fräscha, kloka och post-breakdowniga Britney var ju liksom givet. Att hon har godkänt och valt ut exakt varenda fråga och svar som finns med i filmen är också rätt självklart. Men ändå är den liksom intressant på något vis. Och känns väldigt naken. Oball, ostolt, ostark. Hon verkar så himla ledsen, så himla ensam och mycket mindre präktig och fånig än jag ändå hade tänkt mig. En gång börjar hon gråta under en intervju och säger "I'm sad" helt konstaterande kort. Intervjuaren frågar om hon tycker att hennes liv är out of control och hon svarar lakoniskt att nej, det är för mycket kontroll, det är ingen frihet och inget är spontant, hon vaknar varenda dag till att veta exakt vad som kommer hända vid det och det klockslaget, hon behöver fyra säkerhetsvakter för att ta sig mellan platserna hon måste ta sig, det är hundratals paparazzis vartän hon är, hon går under filtar mellan bilen och butiken som håller specialöppet/stängt för hennes ankomst, och att behöva vakta 24/7 på sin egen säkerhet gör henne ledsen och, ja just det, ensam. Äsch, jag beskriver det här väldigt dåligt för att jag är så himla sjuk, men summan av kardemumman är att hon liksom fick mina sympatier, plus att hon gjorde några jätteroliga imitationer av en tysk sminkör och sin egen pappa med sydstatsdialekt. Helt klart en värd film att försöka somna till när man är så himla sjuk i mitt tycke.

Har jag nämnt att jag är sjuk förresten? Så himla sjuk.

22 mars 2010

We don't want no coke, no heroin, no hepatit, no stelkramp

Nu har jag vaccinerat mig, eller tja, en tredjedelsvaccinerat mig, med Twinrix och stelkramp. Kvinnan på Vaccin Direkt bara skakade på huvudet när vi frågade om hon tyckte vi skulle ta något mer, så det var ju snällt av henne på ett sätt. Att inte vaccinera för vaccinerandets skull. Men det kostade åttahundra spänn och om två veckor kostar det femhundra till och om några månader femhundra till. Men inget hepatit för mig alltså. På 25 år från och med nu.

Sedan köpte jag ett par mexikotofflor (heter det så?) och en keps att skugga fejjan med, och beställde en Derma-solkräm med faktor 30 vilket jag tänker bör räcka för ansiktet. Vi åt middag på Läckerbiten, där var det socialrealism på hög nivå. En gravid tjej i min ålder skällde på sin kille som igår lovat att vara hemma före tio och inte dricka en droppe. Han hade trillat in vid ett och då hade hon fått ringa och tjata "minst fyra gånger". Dessutom hade han druckit. Han hade ett klart alkoholproblem, menade tjejen, och killen försvarade sig med att han bara druckit mellanöl ju. Och att hans kompisar hade börjat bråka och han faktiskt måste stanna med dem. Och tjejen, ganska högljutt, fortsatte hävda att han borde ha andra prioriteringar än det, till exempel att komma hem till sin gravida tjej och att hålla det han lovat. Där satt vi nyvaccinerade och tuggade på en varsin hamburgare och stirrade generat på varandra. Åt upp, skiljdes åt, jag gick hem, min hals värker värre och värre för varje minut som går. Ajje. Gonatt.

Sol ute.... Härligt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

På P3 nu pratar man om turn-offs. En person har mailat in om punkt punkt punkt. Jag måste bara snabbt säga att jag HÅLLER MED om det (men tydligen inte versaler, det har ni redan märkt). Punkt punkt punkt är så himla fult. Liksom tre utropstecken i rad där ett passar bättre, detsamma med frågetecken och herregud vad ohett det är att blanda dessa. För övrigt tycker jag att det här med punkt punkt punkt verkar vara en sjuka. Folk som använder det kan inte sluta, de kan inte göra det med måtta, det är bara en jävla massa punkter överallt. I mailen och i statusuppdateringarna. Typ: XX ska gå och jobba snart.... Segt!!!!!!!! Alltså, olusten jag känner när jag läser sånt, det är inte rimligt. LUGNA NER ER, vill jag säga. Det räcker med en punkt och ett utropstecken, det betyder prick samma förutom att ni framstår som desperata och lite vansinniga när ni skriver med många. Mina båda mammor sysslar för övrigt, på varsitt håll, lite för mycket med både punkter och utropstecken men jag vågar inte säga till. Är ju glad att de skriver mail och statusar alls, liksom. Vill inte mörda deras www-feeling. (Men om ni läser det här: lugna ner er med punkterna och utropstecknena, det blir bättre. Alla fattar vad ni menar utan tio utropstecken och tre punkter mellan varje mening.)

Och jo, glashuset står redo angående versaler och blandning av språk, ge mig nu bara.

mormor chillar med en valp

My Chemical Romance-killen

Igår såg jag La Inc för första gången, jag ser så mycket tv hos min kille som till skillnad från mig nästan alltid har tv:n påslagen så fort man är hemma, han har dessutom många kanaler och inte sällan sitter man klistrad framför typ en dokumentär om när Nobel kom på dynamiten eller, som igår, en helt vanlig dokuserie om en tatuerarstudio. I alla fall. I gårdagens avsnitt (mitt första, kanske enda?) hade en tjej som hette typ Cat en mycket dålig dag för hon försov sig fem timmar. Hela programmet var uppbyggt kring att det var så synd om henne som försovit sig just dagen då hennes läkare till pappa skulle komma och hälsa på, och att hon dessutom hade låtit Frank från My Chemical Romance vänta i, tja, kanske fem timmar rimligtvis. Och som hon klagade! Det tog liksom aldrig slut, hon tyckte så himla synd om sig själv som försovit sig, hon klagade senare inför sin pappa som tyckte hon skulle bli lite glad nu när dagen ändå var över och de satt och åt på en restaurang, hon bara: men det är så mycket aaaaansvar med stuuuuudion. Jag kände personligen att det inte var så synd om henne, men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga att den här Frank från My Chemical Romance var ganska snygg, tyckte jag som lätt skulle kunnat gilla hans stil under samma tid som jag också var hemligt (ohemligt) kär i Conor Oberst, lite rufsig och emo med ett jätteglatt leende, typ. Idag är min killsmak för övrigt lite mindre rufsig och tatuerad, men skitsamma, det är off-topic. Hur som helst. Skulle kolla hur gammal den här Frank var och han var född 81 så det var ju inte så fasligt ungt. Men längst ned i wiki-texten fanns en liten, med betoning på liten, dealbreaker. Så jag kommer nu officiellt inte bli kär i, eller ihop med, snubben i My Chemical Romance som tatuerade sig fem timmar för sent i gårdagens LA Inc på nån tv-kanal som heter Travel and Living eller dylikt. Så då vet ni.



Frank Anthony Iero (uttalas eye-ear-oh), kallad Frankie, född 31 oktober 1981 i Belleville, New Jersey, är kompgitarrist i alternative rock-bandet My Chemical Romance.

Han har tidigare varit medlem i banden Pencey Prep, Hybrid, Sector 12 och I am a Graveyard. När han var medlem i Pencey Prep hoppade han av college för att ägna full tid med sitt band. Det gick inte så bra i början och han jobbade på en besinmack för att försörja sig. Vid sidan av My Chemical Romance är Frank frontman i bandet Leathermouth.

Han har också sitt eget design/publiceringsföretag som kallas Skeleton Crew. Han är gift med Jamia Nestor.

Frank är 163 cm lång.

Back

Som bilderna visar har jag haft en mycket innehållsrik helg. Närå. Eller jo, men hemskt dålig illustration av detta på www får man ändå säga. Hur som helst. I fredags en jättefin middag med mormor och moster och kusiner och morbror och en mycket rar liten hundvalp. Åt gott, drack gott, ramlade ut i natten med pojkvän + bror + brors flickvän och tog en drink på Godot och en på Kåken, kan evt varit två på varje men ni fattar konceptet. Familjedrink med respektives. När jag vaknade på lördagen ville jag dö. Näsan var tjock och gick ej att andas igenom, därav kunde jag inte heller sova eftersom att sova med öppen mun bara inte GÅR. Låg vaken från 07, förkyld och huvudvärkig och mycket olycklig och all morgon-tv var så dålig och jag var så miserabel. Tills Saltön började, det hade jag aldrig sett, det var ju roligt. Som tv var när man var liten. Tog mig samman, åt brunch på Strand (se bild nedan) med vän-gäng, fick skjuts hem, lade mig och sov och sov och sov trots att alla tjatade om att det var första vårdagen utanför, vaknade fem, gick till Lillis, åt mat och drack vin och kände på sjukan som verkade lägga sig ned och vila lite. Dags för mig att inte göra det, med andra ord. Gick på Natten, som var på Himlen Därtill högst uppe i skrapan och det var fantastic, gick hem, åt mat, sov. Vaknade, åt Dayquil, åkte till stallet, red Kimpa, blev trött, åt brunch på Malmen, åkte till Aksel, gick till Kristofer och åt muffins med vän-gäng, gick tillbaka till Aksel, åt middag, somnade före tolv.

Nu har jag alltså haft en mycket mystisk sjukdom i en vecka. En sjukdom som yttrar sig på förmiddagar men inte kvällar, inte bryter ut men inte ger med sig och blir bättre, som gör att jag aldrig känner mig utvilad när jag vaknar men heller inte kan sova, och som att en förkylning bara nästan finns där. Vafan. Bestäm dig, kropp.

19 mars 2010

fredagsöl deluxe

Helt okej duktig flicka

Nu har jag varit på den här läkarkontrollen och jag är lite besviken över några saker.

1. De frågade inte en enda fråga om alkohol eller nikotinvanor.
2. Konditionstestet: jag cyklade ett program som hette "medel" på en cykel i fem minuter och min puls registrerades, och jag hade typ 130 redan efter tre minuter. Det är väl SKITHÖGT? Det var inte ens tungt att cykla det där programmet, det var lätt. Och jag är förvisso alldeles förkyld och jättemosig i hövvet och trött och snorig och nysig, men alltså den höga pulsen, kvinnan som mätte bara: ja här ser man att du har ganska hög puls, även efteråt, det är säkert förkylningen. Min känsla var ändå besvikelse. Var är mina superkrafter när jag behöver dem som mest?

I övrigt, tror jag: perfekt hörsel. Nästan perfekt syn. Alltså U och G är ju jättelika varandra på håll, big deal att man blandade ihop lite på vänster öga va? Perfekta lungor. (chansar lite här eftersom resultaten kommer om en månad men hon gav, så att säga, lite HINTS). Fint och lågt blodtryck, mycket lägre än sist jag var där för ett halvår sedan (otippat: då var jag där pga stressgrejer, bu bara luuuuugnet själv), vikten precis så som den alltid är, på hektot. Jag frågade om en knöl jag har mitt på skallen, hon sade att den inte var farlig och att man kunde ta bort den om man ville. Lite fettknöl bara. Gud vilken knölbildande varelse jag är alltså.

Nu vill jag bli av med den här snurriga förkylningen som gör mig så trött och rinnig. Bort, bort, genast. Så himla typiskt att den bryter ut på riktigt just när det ska bli helg också. Jag ser en säng, en soffa, lite filmer och en jävla massa näsdukar framför mig. Fräscht.

check me up

Nu ska jag på en hälsokontroll, en sån där man gör som jobbet ordnar, en sån med massa prover och kondition och vikt och syn och lever hit och järn dit. Jag tycker det ska bli ganska spännande. Om jag skulle gissa på ett fel eller brist jag har, så är det nån lite svag njure eventuellt. Det är alltså bara en känsla. Inte en övertygelse. Minns med skräck hur en bekant för tio år sedan fick veta av sin kontroll att han måste sluta festa så mycket. Alltså, skammen i det, han var vanlig skötsam på arbetet, ett statligt verk, och så får de säga åt honom att lugna sig på helgerna för att han hade ansträngd lever. Fy. Men ändå bra ju. Jag undrar lite vad som händer med resultaten, rent allmänt, när det är en sån här företagskontroll. Sitter någon med info om allas våra blodvärden? Är det för att man ska kunna se vilka avdelningar som mår bra och dåligt? Nej, inte det va? Fattar inte. Hoppas dock att jag är kärnfrisk och i åtminstone medelgod kondition. *duktig flicka-komplex*

Åh nej, nu minns jag vad jag drömde inatt. Det var länge sen nu. Pappa lever lite tillfälligt, men couldn't care less om att hänga med mig, jag blir så himla råiggad av min egen pappa att det är rent skamligt. Där kan vi säkert snacka komplex, om vi nu är inne på den biten.

18 mars 2010

Tre miljoner fickor

Igår åt vi middag hos Wille, en underbar sådan som Alexander hade lagat. Indisk mat, som indisk mat bara smakar på en bra indisk restaurang ( jag kan inte uttala mig om hur den smakar i Indien uppenbarligen), fast på hemmaplan. Impad. Lillis lyckades med konststycket att spränga en blomkålsbit i en sås och det blev en vit prickfest över hela soffan och människorna i den. Dessutom kan hon eventuellt mördat sin mobiltelefon på kuppen, oklart. Vi pratade om mytomani och Thailand och Johan förklarade en lek han vill att vi ska leka som heter något med Maffia. Sedan visade Wille oss sin skatt. Innan dess hade vi konstaterat att jag är den enda jag känner som inte är från Göteborg som ohämmat verkligen gillar göteborgshumor. Typ ordvitsar. Sen gick jag hem och googlade på boendealternativ på Koh Lipe och fick ångest över hur dyra de dyra var, och hur gärna jag ändå skulle vilja bo där. Not going to happen. Bungalow it is.

17 mars 2010

We're getting there

Nu är semester bekräftad från chefer, ersättare till ridlektioner bokade och, till slut: resan bokad till Bangkok! En bra början skulle jag vilja påstå. Hittade en med inte så mycket mellanväntan, total restid 13 och 14 timmar bara, för 6800 per person, tur och retur. Det fick duga, det var faktiskt ett jättebra pris, enda kruxet är det här med att komma fram klockan 3.30 på morgonen, men det tänkte vi utnyttja så att vi tar första morgonflyget som går 6.30 till Hat Yai och sedan ta oss raka vägen ut till Koh Lipe, som troligen blir our choice of island, nästan 100% baserat på tips från vänner och er här som varit så snälla och kommenterat. Frågetecken kring detta kvarstår fortfarande, till exempel säger någon att östkusten är bättre i april (vi åker 7 - 20:e) men det lutar ändå, alla faktorer tagna i beräkning (mest: priser och reslängd till andra öar som vi blivit rekommenderade), åt att det passar oss och vår lust och smak bäst. Så vi chansar oss lite ditåt och så får vi se.

Med det sagt: om ni vill fortsätta berätta saker om vad som händer åt västkusten till, vad som ligger nära Koh Lipi och om ni bott på något bra eller dåligt ställe i de trakterna, om vi ska boka hotell redan från Sverige eller vänta tills vi faktiskt befinner oss där, om ni vet hur det är med inrikesbiljetterna och deras priser en månad i förväg i förhållande till en vecka, så fortsätt gärna tipsa. Jag uppskattar det något alldeles enormt.

Tao eller Lipe

Woho, vi kommer framåt i bokningen och ni är så jäkla snälla som ger så många och bra tips. Nu står det mellan den ögruppen som Koh Tao ligger i, och den ögruppen som Koh Lipe ligger i. Om det nu ens är ögrupper. Hur som helst, det kommer sluta med att vi väljer en av dem tror jag. Vi vill inte åka till hotellkomplex och barnhotell och menyer på svenska om det går att undvika. Vi är bara två, vi vill slappa och bada och läsa och vila. Och Koh Tao och Koh Lipe dyker upp i flest tips när det kommer till de kriterierna. Och det hela är hittills mycket jämnt, det känns ganska krångligt att ta sig till ett decent pris till Koh Tao om man, som vi, kommer fram till Bangkok vid halvfyra en torsdagsmorgon (!) och vill komma direkt till stället vi ska stanna på, helst med flyg och så få 7-timmars buss/båtresor som möjligt. Jag klipper ut alla tips ni ger och sparar i ett worddok som jag läser om och om igen. Inatt låg vi vakna till halv två och bara försökte få grepp om hur man kan resa inrikes. Var saker ligger. Vad det kostar i förhållande till bekvämlighet och så vidare. Det tar TID och jag blir mer ångestfylld än längtansdito. Men sån är jag.

Semesterångesten förresten. Den är massiv. Jag tycker det känns som ett stort brott att ta två veckor ledigt så nära efter påsk. Känns som jag är en slacker och arbetsskygg och att hela kontoret kommer gå under utan mig. Jesus. Den här semestern skulle kunna vara något jag behöver.

16 mars 2010

Koh Tao?

Förresten, tack för kommentarerna och tipsen om Thailand. Jättebra tips. Och jättesugen blir man. Det ser nu ut ganska mycket som att det kommer bli av och det kommer bli Thailand, och ställe som ligger högt i kurs pga riktigt duktiga tipsarvänner är Koh Tao. Någon som vet något? Hur jobbigt det är att ta sig dit, till exempel?

Lock the door and leave the key

Okej, ovana att genast sluta med: glömma låsa toadörren på jobbet. Det är faktiskt helt livsfarligt och mycket obehagligt att tänka på att jag är så bekväm (?) här att jag ba äsch, låt det stå öppet, vi är alla människor av kött och blod med samma behov. Förra veckan stod jag och sminkade mig inför besöket hos frisören (the pressure att vara snygg då ni vet) och dörren öppnas, livrädd nybliven kollega springer därifrån, situationen mycket märklig, kan knappast springa efter och ropa MEN JAG SMINKADE MIG BARA, DET ÄR LUGNT INGET KISS! Idag, nyss, bytte jag om till ridkläder med dörren olåst. Hej inhyrd datakonsult. Alltså skammen handlar inte så mycket om vad folket skulle kunna bevittna som det faktum att jag beter mig som en helt oprivat människa som inte BRYR mig om det mycket udda i att bli tagen på bar gärning inne på jobbtoan. Med ombyte. Sminking. Vad kommer härnäst, undrar jag. Inte.

15 mars 2010

Frågor om Thailand

På ett mycket hypotetiskt plan skulle jag vilja fråga er en sak. Om man till exempel tänkte sig att man skulle få en liten semester i till exempel april. Och man till exempel övervägde att åka till New York där man varit tiotusen gånger men älskar av hela sitt hjärta, eller till exempel Thailand där man aldrig varit men där en semester skulle bli lugn och varm och fin och något som man liksom längtat efter ett tag. Det här lugna med böcker och sand och vatten och så. Ja, om man tänker på det här och till exempel inte har så jättemycket pengar. Hur ska man göra då. Ska man till exempel välja Thailand fast det kostar åttatusen att bara åka ned, och sedan, vad gör man där? Om man jämför med New York dit det bara kostar femtusen att åka men är rätt dyrt att vara? Det är det inte på Thailand om jag har förstått saken rätt. Skulle det kunna gå jämt ut, rent av? Och i så fall: Vart styr man kosan om man inte vill hamna bland bara svenskar och menyer på nordiska språk? Var är det fint och stilla och billigt? Och måste man verkligen vaccinera sig och är det i så fall jättedyrt? Visum, sånt behöver man inte i Thailand va? Är det en bra idé att bara boka en flygbiljett och ta sig fram själv inom landet, på tips från andra? Och magsjuk, det blir man väl inte direkt just i Thailand? Åh, unknown ground. Och uncertain future. Och moneyworries. Och längtan. Splittrad.

DMB

Nu har jag ätit en middag hemma bestående av mackor och te, sedan en middag på Annexet bestående av gnocci och olika sallader och olika svingoda efterrätter (älska catering på gig) och så har jag jobbat på Dave Matthews Band och sett dito, i alla fall tre låtar. De står där fortfarande och spelar, och det lät faktiskt riktigt bra, men jag hade brådis hem för jag måste se den här IRINA PALM som går på svt om tolv minuter åh skynda skynda tvätta borsta tänderna lägga sig i sängen och ba mysa loss, återkommer hej.

Älskar när man får känna sig exklusivt utvald

Justin Bieber


Har ni hört talas om en liten kille, typ född på nittiotalets mitt någon gång, som heter Justin Bieber? Jag hade inte det, tills igår då min fjortonåriga lillasyster hade som fejjastatus att hon skulle gifta sig med honom och att han är "så jävla het". Googlar och killen är alltså vad jag kan tänka mig är den här tidens motsvarighet till mina New Kids On The Block eller dylikt. En boybandkille. Fast ensam. En Jonasbrorsa. Utan bröder. Och obs: svinliten. Sjunger så att det är oklart om han har eller inte har passerat målbrottet. Och söt som socker, om man är inne på den stilen alltså. Och hoppsan, gör lite av en egen tolkning på Cardigans gamla dänga Love Me från mitten av nittiotalet. Frågar mina kollegor om de hört talas om honom och alla ba: eh ja, han gör arenor i usa? (branschöversättning: att "göra" arenor betyder alltså att man säljer ut ställen som är mer av en arena än en... klubb, kanske. Att jämföra med stockholms stadion som är en arena och debaser medis som inte är det). Ja jäklar. Vad man inte vet.

What is this I see? You don't come home to me!

Hello måndag. Här får ni en lista som Alice håller på med som jag har snöat in på idag. Den ska vara fylld av världens bästa RnB-ballader "i vid mening". Även om jag personligen stör mig på både Sanna Nielsen och Caught Out There på listan som den ser ut nu, så tror jag den kan bli en favvo framöver. Seså.

Vidare: lapskojs var det lättaste jag någonsin lagat och förutom lite saltbrist blev det helt toppen. Bra. Nu har jag ännu en rätt i min mycket skrala repertoar.

Annars då? Jo det är sol och jag promenerade hela vägen till jobbet i motljus. Hade solbrillorna i väskan, glömde ta upp dem. Men ändå. Snackade hela vägen om trafiken i Stockholm, om hur man ska fixa så att folk som inte behöver det SLUTAR KÖRA BIL i innerstan. Jag tycker typ man skulle dra upp skatten på bensin för personbilar till max och satsa på ett svinbra kollektivtrafiksystem. Tvinga folket till bussar och tunnelbana, men också tvinga tunnelbana och buss att bli bättre. Så att säga. Lite på samma tema fast ändå inte tycker jag man kan göra cigg och snus typ dubbelt så dyrt. Tvinga folk att sluta för att de inte har råd, om nu inte alla uppenbara hälsoorsaker räcker. Det kanske är väldigt osympatiskt och o-liberalt av mig men alltså hallå. Hur dåligt kan det vara att tvingas sluta pga ekonomiska orsaker egentligen? Ingen skulle ju dö. Fler skulle ju leva. Obs: med detta sagt vill jag även tillägga att jag aldrig skulle kunna bli en bra politiker, tycker det är så svårt att tänka på å ena sidan och sen dessutom å andra, och sen å tredje.

Aja. Nu jobbajobba. Och lite bockstensmannen på det.

14 mars 2010

Buy my stuff nurrå snälla

Åh nej, jag kom aldrig ut i solen. Jag såg däremot, i solljuset på golvet hemma, allt damm på mitt golv samtidigt som ingen i hela världen ville ses och fika eller promenera med mig, så dammsugaren åkte fram och när den var använd (tog ca 1 timme på mina 38 kvadratmeters extremt äckliga golv, don't even get me started om vad som stod att hitta under under sängen) tänkte jag att jag kanske kan fota lite kläder som kanske någon vänlig själ vill köpa av mig på Tradera, så jag började fota lite klänningar och en stickad Gucci-tröja från cirka åttiotalet och sen tittade jag på om någon bjuder något på spikmattor men det gör folk såklart INTE, snacka om att tillgången är större än efterfrågan där, och sedan började jag lägga upp lite annonser. I want money. That's what I want. Och sen när det var klart var klockan fyra och det ser kyligt ut utanför och allt jag kan tänka mig att äta ikväll är lapskojs, vet inte varför, har aldrig lagat det själv och säkerligen inte ätit det på sisådär en 15 år. Men lapskojs it is.

idag var vi sams, joko och jag

Gud vad besviken jag blev först. Sura sura Joko. Som betedde sig så surt sist vi red, hade öronen slickad bakåt hela förra lektionen och svarade på benhjälperna med att trumpet gå långsammare, surt och demonstrativt, utan driv och helt utan glädje. Jag kände mig helt snuvad på ridningen redan innan vi satte igång. Men så hade hon en glad dag. Eller nåt. För hon gick så fint och det var så roligt och inte alls en bortkastad lektion, yäh. Nu vill jag hitta sällskap till solen härutanför, en fika eller brunch skulle sitta fint. Men alla bara sover. Sover, eller osvarar, hur som helt verkar jag få reda mig själv. Jahapp.

pizza, solsken, snuva

Vi åt pizza till middag igår, jag är nästan aldrig sugen på det, typ en gång i kvartalet, max, kan jag tänka mig pizza. Igår var en sån gång. En slappafton framför Mello, där för övrigt så jäkla rätt låt vann, och snart började Aksel må illa. Gick och lade sig redan halvtolv och i brist på bättre att göra lommade jag efter. Också illamående nu, ett illamående som tilltog under natten och eskalerade vid fem då jag öppnade fönstret för att få in lite luft att andas. Mycket otrevlig natt. Men idag! Sol! Stall! Snuva! Nysningar! Tja mittemellanstatus på söndagsmorgon! Kan gå lite hur som helst det här.

13 mars 2010

M-elsa

Hej bloggen. Jag fortsätter att försöka interagera med er som läser här, visst går det bra? Okej inte jätte, men lyssna nu, nu vill jag höra om någon har erfarenhet av det här med lasek-operation, utomlands eller i Sverige, tankar kring detta, känslor kring (efter) detta osv osv. Ge mig lite info pleaaaaase.

Dokudokudoku

Klämde två dokumentärer när jag ändå var igång. Den om idiotpsykopaten (gud mitt hat mot honom vet inga gränser) och en om några bergsklättrare som försöker ta sig upp på K2. Elva personer dör. Jag tror att jag aldrig i mitt liv kommer försöka bestiga ett berg. Verkar så jäkla... farligt. Mvh, smart.

Promma + äta + tipsa

Betyg på Strandbrunch: 3,5 av 5. Enligt mig. Goda röror och sallader men where was the bröd och pålägg? Jag älskar frukost, och alltså saknade jag en vanlig himla ost, lite tomat eller gurka, kanske ett ägg, ett glas juice. Detta fanns inte på Strand, men däremot fanns det en himla massa bönsallad, majskolvar, kycklingklubbor och revbensspjäll. Samt våfflor. Och kaffe. Och lugn musik, typ jazz. Och sexhundra bebisar och ett- och två-åringar som sprang runt och ba buääääh iiiiiaaaaah eeeeeek osv. Lite för många barn för the early hour och man fick tacka de lyckliga gudarna för icke-bakfyllan man ändå hade med sig. Sedan bar det av mot Västertorp centrum och ridbutiken som heter Galopp. Nej Hoppla hette den visst. Köpte skorna jag ville ha, de satt som gjutna och var mycket sköna, började sedan promenera hemåt. Tänkte ta det station för station men plötsligt var vi framme i Hornstull och om man kollar på kartan ser det ut att ha blivit nästan 6 km lång promenad. Gilla.

Nu ska jag se dokumentären om idioten som kallar sig psykopat. Under tiden skulle jag verkligen uppskatta om ni kunde berätta för mig vilken ögoncreme man ska använda om ens ögon allt oftare utan tydlig orsak förutom plain åldrande ser puffiga och trötta och mörka ut. Under liksom. Vad ska man köpa? Det är puffarna som är värst. Jag kanske måste operera mig. Ett inte jätteovanligt ingrepp på kvinnorna i min släkt om man säger så.




strand mmmm

mitt igår

Jag och emelie gick på tonårsfilm, hon berättar egentligen hela kvällen fram till Mosebacke här, och sen gick hon hem och tobbe fixade in mig på peter wahlbeck-grej där och sen kom äntligen lovisa till stan för vi skulle kramas hej då för tre månader och det valde vi att göra på bonden där krisse spelade indie, och sen tog jag en taxi hem och somnade som en panda på min kille som sov i soffan. Typ så. Bilden förresten: vårt biogodis igår. HIHI.

Igår hit och igår dit

Hallå fan vilka tråkiga rubriker jag har här nedanför! Man får ju skämmas!

Nu är det i alla fall lördag och Lillis är i London och Lovisa sticker till Vietnam och jag själv ska göra en utflykt till.... VÄSTERTORP! CENTRUM! Där finns en ridaffär som heter hoppla och där ska jag handla ett par jodphurs, det funkade ju inte med ridstövlarna som jag köpte på skit-tradera härom veckan. Jag ska sälja dem på samma ställe som jag köpte dem och jag ska ta finare bilder och skriva en bättre säljtext och jag ska fan få prick lika mycket som jag gav för dem, om inte mer. Helst mer.

Men innan dess: Strandbrunch. Är beredd på att bli besviken vilket betyder att jag kommer bli mätt och glad. En sak som är bra med mig förresten: man kan typ inte göra mig besviken när det gäller mat. Jag gillar ALLT som gör mig mätt. Allt i hela matvärlden, utom musslor och ostron. Man behöver således aldrig någonsin ha prestationsångest om man bjuder mig på middag, å andra sidan är jag skittråkig när det kommer till att handla delikatesser, tycker liksom att en Gouda-ost är lika goud som en dyrare. Och blir därmed snål när man ska dela på priset för att en av två vill ha lyx. Snål! Snål och okräsen, det är jag det.

12 mars 2010

Igår låste jag in mig och tittade på tv

Det här såg jag:

1. Dating in the dark. Okej det är skämschock på hög nivå, det var ju kanske uppenbart redan innan men jag fattade aldrig hur illa det kunde bli. Det kunde bli värre än jag föreställt mig, så att säga. De dejtar i mörkret, de får feeling för varann, de hånglar och gosar och snackar om framtid och tycker att varandra är typ deras dream come true. De ser alltså inte varandra. Alls. Det gör bara vi som tittar på tv. Och aj. Aj, aj, aj. Det går knappt att i ord beskriva vad man känner när man ser det, för det är så hemskt, så fördomsfullt och vidrigt. Man liksom VET att den som dejtar den som är lite överviktig eller lite "fulare", kommer att bli helt avtänd när ljuset tänds, no matter what de säger eller tror där i mörkret. Man vet det, men man hoppas innerligt på motsatsen. Man tänker att åh, nu får de verkligen lära känna varandra litegrann UTAN att döma varandras utseende rakt av, nu kanske de hinner bli så förtjusta i varandras personligheter att det andra, det man först väljer bort någon för, inte spelar någon roll. Man hoppas på att de där djupare värdena hinner ta över i mörkret. Och personerna som är där hoppas så himla mycket också. Och sedan, efter några dagar, efter lite väl mycket (i mina mått mätt) förbehållslöst gosande och hånglande och snack om framtid och ocensurerade förhoppningar, så tänds alltså ljusen och den som får en lampa på sig får inte se den andres reaktion. Det får bara vi, som tittar på tv. Och jag kan bara säga det igen: aj. Aj, aj, aj. Under de två program som varit (och nej, jag har inga planer på att se fler, det här gjorde för ont) har i princip alla valt bort varandra. Det vill säga, den som är smalare har valt bort den som har mer kurvor. Eller den som är lite hunkigare har valt bort den som är lite mer alldaglig. All attraktion bara rinner av dem. Och den bortvalde får stå där på en jävla altan och SE DEN SOM VÄLJER BORT DEM, gå ut ur hotellets dörr på framsidan av huset, och lämna platsen. Inga chanser till förklaringar, och det kanske är lika bra för hur skulle det se ut och låta egentligen. Det är ju så enkelt. De fick se varandra, och de ville inte mera. Sånt här gör mig deprimerad, jag vill inte att det ska vara så, jag vill tro att sånt där inte spelar nån roll, och nu kan man säga att vilka jävla idioter är det som står där och är med i programmet, men där skulle jag vilja hävda att nej, inte idioter, helt vanliga folk! Som hoppas på kärlek! Hallå det gör var och varannan människa ju, det är inte bara utseendefixerade ytlighetsmänniskor. Gah, ångesten. Samt pressig känsla av att måste vara snygg och inte få åldras. Fan då.

2. Lyxfällan. Stackars fina snälla Lars-Erik från Gävle som försökt vara entreprenör med massa trasiga maskiner som han fixar till och säljer vidare, har även testat att vara lite dj på orten, men pengarna räcker inte och huset är dyrt och han har sina barn varannan vecka och snubbarna i programmet förklarar för honom att det inte håller, han måste ha ett riktigt jobb. Han har försökt söka men inte fått något, så snubbarna fixar tre intervjuer år honom. Man riktigt ser hur dåligt självförtroende han har när han går iväg och ska sitta där som fyrtioårig arbetslös inför alla intervjuare, men han gör det, han är vid gott mod under omständigheterna. Sedan tvingar snubbarna honom att sälja alla sina prylar, han har både gården och garaget fullt och de anordnar en loppis där han får sälja allt han har och har samlat på, får ihop typ 17.000 spänn och i det säljs även två bilar. I samma veva upptäcks att hans tak har möglat, han hade en besiktningsman där när han köpte men det var fyra år sedan och besiktningen är bara giltig två år. Lars-Erik får ett sammanbrott och ställer sig och gråter i garaget (nu tomt) och säger "det är bara misslyckande på misslyckande på misslyckande, jag ORKAR inte mera". Åh lilla Lars-Erik! Håll ut! Vi ska fixa det här! Tänker man i tv-soffan och hoppas så innerligt att han får ett jobb för han är så god, den här Lars-Erik, han gråter lätt och kramas lätt och försöker hålla modet uppe och vill bara göra rätt för sig och ta hand om sina barn. Det var ett lite hjärtslitande program igår. Men han fick ett jobb till slut. Och han fick sälja allt han ägde men det var ju liksom tvunget. Och när snubbarna hälsade på honom efter en månad i slutet av programmet var han lycklig som ett barn eftersom han sålt allt och fått ihop de 150.000 som taket skulle kosta att reparera. Han ba: vill ni se??? och så visade det sig att han hade allt i ett kuvert hemma. Snubbarna ba: ja men det kanske inte är så smart? och han ba: men jag ville ju visa er ju! (på gävledialekt, den fulaste jag vet). Sen ville han kramas lite mera. Åh. Lars-Erik.

3. Jag, en psykopat. En dokumentär på SVT Play som jag tyvärr somnade ifrån. Första känsla, dock: avsky mot idiotmannen som påstod sig vara psykopat och som ville gå igenom alla dessa psykologiska tester för att bevisa detta. Jävla idiot. Kalla sig psykopat för att få uppmärksamhet och bete sig som ett as. Tönt. Men som sagt, somnade ifrån den efter bara tio minuter så vem vet, kanske var han just en psykopat.

vi kallar den här för 'Snäll Page' men man får förkorta med SP. Snart blir jag ljushårig förresten. LH.

11 mars 2010

Oh, me

Med lite ansträngning tror jag nästan att man kan säga jag lyckades göra en genusvinkel på det här med hästar och hur man beskriver deras olika könsbundna egenskaper (förväntingar på iaf) tidigare idag. Gotta love me ändå.

köpa ridstövlar?

Okej, misslyckade köpet från Tradera synes i bild. Fina stövlar i läder, märke mountainhorse, av den grövre modellen, storlek 39 men passar bättre för en 38 om man vill mysa med raggisar därinne, typ 36 på bredaste stället i vaden, kostar nog sisådär en 1500 nya, minst. Av mig köper man dem om man vill för ynka 600. De är använda... Ja gud, max tio gånger, skulle jag gissa på. Den vänstra kanske bara en eller två. Hur nu det går ihop.