30 april 2010

Fyllan och villan och valborg och så

Dagen till ära (obs: valborg inte det här med ettårsdagen) kollade jag på en dokumentär på svt play som heter Do I Drink Too Much? Rätt intressant. Den var brittisk och handlade om det som titeln anger, en snubbe i fyrtioårsåldern åker runt och träffar massa läkare och venskapsmän och pratar om sitt drickande och alkohol i allmänhet, till exempel en forskare som gjort undersökningar på tonåringar (råttor, inte ungdomar, det är lite för oetiskt att göra alkoholpåverkanstester på barn men det har gjorts en gång, på tio till tolvåringar som visade nästan inga förändrade motorik-funktioner, balans eller koncentration trots att de fått i sig en ansenlig mängd direkt i blodet) som visade att de yngre hanterade alkoholen på ett mycket bättre sätt, i den aspekten att det inte märktes just på deras balans och motorik jämfört med de vuxna som fått i sig exakt samma mängd. Detta var förvånande för mig, men visar om det stämmer ju på en rätt läskig grej i det att tonåringar som super sig redlösa är sjukt mycket närmare en ren alkoholförgiftning än vuxna, som däckar tidigare och visar alla fyllesymptom fortare. Att tonåringarnas minne försämrades drastiskt och att hjärnan tog stryk (precis som vuxna) var liksom inte att diskutera, varför det kan kännas lite obehagligt just att man som tonåring inte "känner av" det lika mycket, och att man är så bra på att skärpa sig när situationen kräver det. Och att föräldrar sällan fattar, av den orsaken, hur mycket en tonåring har druckit när den har druckit och gärna går på när tonåringen säger typ tre folköl (been there done that). En annan läkare kollade hans lever och trots att han hade fina värden och levern inte var tjockare i sin vävnad eller förstorad, så fick man veta att det inte är förrän man utvecklat en allvarlig leversjukdom som sådana tester ger utslag (och då har man en tredjedels risk att dö av det) så so much för mina fina resultat häromdagen dårå. Slutligen gjorde han tester på nåt ställe i Washington där alkoholm injecerades i hans blod och han fick svara på frågor och beskriva sin känsla inför en grupp obeservatörer, och hans hjärna scannades. Där kunde man se om han besatt en muterad gen som ca 12% av män har som gör att deras belöningscentra i hjärnan blir tydligare igångsatt vid alkoholpåverkan. Och så pratar man om hur alkohol påverkar olika delar av hjärnan, för olika individer, precis som man ser att olika människor i ens omgivning dricker och hanterar alkohol, på olika sätt. Jag har nog aldrig varit bland de som älskar fyllan, inte som jag ser så många omkring mig, de som hamnar på efterfester och dricker flera dagar i rad utan paus och liksom går in i en helt annan värld där liksom alkoholen sköter sig självt och man bara glider på ruset och inte har koll på vad man gör. Däremot har jag druckit regelbundet sedan jag var sisådär en femton år eller så. Hur som helst. Jag rekommenderar dokumentären, den finns på Svt Play under just "dokumentärer". Nu ska jag duscha för snart har vi bord på Debaser Slussen, uteserveringen öppnar idag. Heh. Happy valborg på er, alla.

Valborg, ett år senare

Nu är det valborg, hörni! Det betyder att på den här dagen, åren mellan ca 1993 och, tja vad kan det ha varit, 2001 (?) så hängde jag i Slottsbacken i Uppsala. Blev full utomhus, första för året, jävligt fräsch grej alltså. Kissade i buskar där skummisgubbar stod och sneglade. Yrade runt på stan mitt på blanka dan. Jäkligt ofräscht faktiskt. Men åh vad roligt vi hade ändå, when we were young alltså. Nu är det min lillasyrras tur, hon är fjorton i år och gör sin debut i Slottsbacken. Stackars alla föräldrars nerver.

Och idag är det också dagen, fast ett år senare, då min nuvarande kille hånglade upp mig mot en björk på en fest på Livets Hårda Skola och han var så rolig då, så himla lång och full och glad och värsta stora munnen och härliga hånglet vill jag minnas. Han tog mitt nummer på stört, kastade bort det en sväng under kvällen, bad om det igen, vi körde något slags hemlighetsmakeri och hånglade enbart utanför, i skogen, sedan åkte vi buss tillsammans hela vägen in till Stockholm och han satte en liten hörlsnäcka med AC/DC i mitt öra och frågade om jag tyckte det var bra. När han ville sova ihop tyckte jag att det var en dålig idé så vi skiljdes åt vid Folkungagatan och dagen efter vaknade jag med ett sms och kvällen efter sågs vi igen på Pontus by the sea och sen blev vi liksom ihop, kan man säga, även om vi inte bestämde att vi var det förrän på Peace and Love flera månader senare. Det var kul. Att träffa min kille alltså. Och Peace and Love förra året. Och förra Valborg. Allt!

Valborg 2010 vet jag inte riktigt vad jag ska göra av. Var finns det eldar, varför finns det ingen eld på Söder, vad ska alla göra, ska man ses ute och dricka en drink eller hur ska vi gööööra? Alltså jag har ingen aning, ingen aning alls.

Ni kanske undrar vad jag gjorde imorse kl åtta:

29 april 2010

Cloud Cult

Åh, så himla bra tips från anonym kommenterare här igår. På tal om att Arcade Fire kommer till Sverige och Dalhalla i sommar. Cloud Cult heter bandet, och verkar komma från Minnesota och bestå bland annat av sångaren Craig Minova och hans fru Connie (som är konstnär? och målar live på scen under deras framträdanden?) som förlorade en son 2002 och då skrev Craig mer än 100 låtar för att bearbeta sorgen och sen har de gjort lite skivor och hamnat på lite listor, typ Pitchforks, och (HURRA) fått en ny bebis och det låter inte helt olikt Arcade Fire och nu ska jag ta och lyssna in mig lite mer (finns massor på Spottan) och ja, det känns lovande det här. Tack för tipset, anonym!

Andra överarmar jag diggar:


Hårigt

Har ni sett det spännande nya på Popmorsas blogg, att hon har bokat tid hos min (!) frisör (obs: världens bästa, Ida på Noir, tyvärr också världens snyggaste så man mår lite - mycket - dåligt när man tittar i spegeln och ser sig själv jämte henne men annars: så himla toppen) för att klippa sig som sin stilikon Kate Lamphear. Gud jag är så peppad på henne i den frillan. Själv brukar jag ha den här i åtanke när jag går och klipper mig, det har tagit ett långt år att få min f.d lugg, som liksom sträckte sig ända ut i öronen i bredd, att bli en vanlig lugg, dvs en som slutar där ögonbrynen slutar (i bredd) och inte fortsätter och gör mitt redan jättebreda ansikte ännu bredare. Vilket tålamod vi har haft! Och snart, snart, cirka slutet på maj, så är vi där vi vill vara, alltså närmare den här tjejen. Förresten, nästa helg ska jag färga av det, ta bort allt gammalt svart och landa i en färg som Ida kallar för mullvad (jag är glad så länge jag slipper orange, can't do orange). Detta innebär att jag inte färgat eller tonat utväxten på cirka två månader och råttan jag besitter har tittat fram, med besked. Som jag hatar råttan. Råttan har dessutom blivit fett jävla gråhårig på sistone, mina gener är dåliga på det sättet att man blir gråhårig vid 25. Don't like. Men värre kunde man ha det. Man har ju hälsan osv. Aja. Här är hon igen. Min frisyr-idol. Obs även överarms-idol. Älskar såna där armar. Långa liksom.

28 april 2010

ARCADE! FIRE! DALHALLA!

Nej nu DÖR jag. Ett av världens fem bästa band, Arcade Fire, spelar alltså på Dalhalla onsdagen innan Peace and Love. Det är så stort och fint och galet viktigt att jag trillar av stol'n.

Vox, m.m

Tjena schmoggen, idag är det onsdag och jag är vid gott mod. Älskar det uttrycket. Gott mod. Igår kväll var jag däremot lite (mycket) deppig när jag hade ridit för jag kände plötsligt så starkt att jag var en jävla djurplågare som betalar pengar för att hålla hästar i ridskola, typ bli helt schizofrena och förvirrade och deprimerade av så många ryttare och så många timmars pass per dag. Jag kände mig hemsk och åkte hem och tänkte att nej, man kan inte försvara det här. Få se vad jag gör av den känslan. Erkännas ska att jag på sistone funderat helt mycket på att sälja läggan i stan, köpa en snorbillig långt utanför och skaffa en egen pålle. Det kommer icke att ske, bara så ni vet, men jag tänker på det ändå.

Imorse möttes jag och Lillis på den (o)kristliga timmen 07.45 och gick på en rea på VOX innan jobbet. Förra året köpte jag lite tretornskor där och en fin vit tröja. I år fanns det inte direkt något jag ville ha, funderade på men oköpte en vit regnjacka från Tretorn, men jag rekommenderar ändå rean, kanske framförallt om du är man/kille, som gillar skjortor eller Members Only-jackor och så. Såhär skriver de själva:

SKOR OCH KLÄDER FRÅN PUMA MCQUEEN, PUMA MIHARA, TRETORN, IJIN MATERIAL, DENIM DEMON, WORN BY, MEMBERS ONLY, CREATIVE RECREATION, PUDEL, EL GANSO & ITEMS ONLY

ONSDAG 28 APRIL 07.00 – 20.00 (AFTERWORK MELLAN 16.00 - 20.00. ÖL 20 kr.)

ENDAST KONTANT BETALNING. ADRESS: VOX TEXTIL, LILLA NYGATAN 19. T-BANA: GAMLA STAN.

27 april 2010

Norrskensnötter I love you but you're bringing me down

Jag älskar Anja Pärsons Norrskensnötter. Älskar! Äter nog en påse varannan dag i alla fall, det är för mycket frestelse i att ha dem i jobbkylen, man bara drar det lilla kortet och skiter i att varje gång kostar det tjugo kronor. Aouuuum. Idag läste jag att det är 60% fett i en påse Norrskensnötter, liksom... är det inte det lite mycket? Dubbelt så fett som chips? Det är säkert därför de är så djävulens goda.

I'm all good

Några veckor innan jag åkte till Thailand var jag hos vår företagsläkare på underbaraste Sophiahemmet. (OBS: Jag kan inte nog understryka hur underbart det är där.) Vi tog prover på ALLT; lite ekg här och lite kiss där, lite puls här och kondition där, lite levervärden här och kolesterol där, och så njurarna, mina akilleshälar, de tog vi också prov på. Och lungorna. Och hörsel och syn och ja, allt. Idag var jag där för en uppföljning och det var, all in all, veckans stora kick. Jag mår så BRA hörni. Mina kolesterolvärden är svinbra och mina njurar också. Jag hör bra och ser bra och andas bra och det här då: min lever, den mår toppen. Doktorn bara: vi behöver inte ens prata om hur mycket du dricker eftersom jag ser här att du tydligen inte ens hinner ta dig en gin & tonic efter era konserter. Dina levervärden är, citat: jättefina. Man ba SAY WHAT? Här har jag liksom gått och tänkt att jag, efter hmm 15 år i festbiznizen, borde ha en helt skadad lever. Jag har sett det där samtalet framför mig, när min läkare säger att här, här är vad du får för att du började dricka regelbundet när du var 15 år och inte färdigvuxen. Här är vad du får för alla somrar och alla festivaler och alla sena nätter och alla fester du gått på. Här har du, en skrumpen lever! Men icke, jag har i stället värden i nederkanten på deras referensområde. Det är ju otroligt. Det enda som inte var så imp0nerande var mina blodvärden, jag ligger bara på 121. Är inte en toppenkandidat att ge blod, tydligen. Men känner mig aldrig trött? Skumt. Kanske bara var den dagen vi tog proverna. Hur som helst: mycket stolt och nöjd idag. Behöver tydligen inte ens oroa mig för min pappas cancer eftersom den började i prostatan och jag, big news, inte har en sån.

26 april 2010

Två saker

1. Det är några dagar kvar nu och snälla alla med vett i skallen, rösta på Rättviseförmedlingen här. Varje dag, en gång per dygn, rösta rösta. Det är mycket jämnt nu.

2. Lady Gaga till Malmö Arena, 19 november. Biljettsläpp 30 april.

Sommarmorgon

Imorse vaknade vi halvsju. Jetlagen är ganska mysig just nu, den har landat på ett ganska fräscht läge. Vi drack te och kaffe och åt mackor och sedan promenerade vi till Dramaten. Det var alldeles varmt i luften fast klockan bara var halvåtta. Otroligt fräscht.

Jag har så mycket träningsvärk i rumpa/lår att jag knappt kan sätta mig och ställa mig från och på stolar. Också otroligt fräscht.

25 april 2010

dör lite här i min post-häst-lycka

En tjej i min grupp sade förresten på hemvägen att hon tyckte att det här var den fulaste häst hon någonsin hade sett. Det tyckte jag var roligt.

Kvartersdoktorn

Som jag skrev igår började jag alltså kolla på Åsa Blancks och Johan Palmgrens serie Kvartersdoktorn på SVT Play igår. Nu har jag sett samtliga 7 avsnitt och måste bara säga att jag älskar den. Serien. De två läkarna som arbetar vid Mariatorget och fortfarande gör hembesök hos gamla och ensamma patienter som har svårt att ta sig in, det är så vackert att man bara vill dö. Det vill för övrigt många av de gamla och ensamma också, och det är så sorgligt det här med ålder och ensamhet och att tvingas leva vidare fast dagarna enbart består i att sitta stilla och vänta. Kanske för att man är för sjuk för något annat. Hur som helst. Kvartersdoktorn är väldigt fina porträtt, både av de två läkarna och vissa av deras patienter. De äldre berör mest. Det känns som att Åsa Blanck och Johan Palmgren har ett ömmande hjärta för äldre människor och alla historier de bär på. Minns ni Ebba och Torgny och kärlekens villovägar? Fantastisk historia. Nu började jag helt osökt att längta efter den här filmen om nittioåringar på sommarkollo, Med Sommaren Kommer Längtan. Vem har gjort den? Fantastisk, den med. Nu ska jag ringa mormor, herrå.

nämen hej LYCKAN

Bloggtipsar vidare

Asså Linnea, så jävla briljant. Här tex.

24 april 2010

Ord ord ord i natten (okej kvällen men vem bryrse)

Guuuuud jag mår illa och jag får paniiiiiiiik. Jag kan inte må illa, jag ska rida imorgon, jag får inte bli sjuk, jag måste få rida imorgon, jag har längtat IHJÄÄÄÄL mig juuuuuuu. Okej. Nu har jag sagt det.

I övrigt har jag ikväll börjat titta på Kvartersdoktorn vilket ju är right up my alley eftersom det handlar om 1. läkare och 2. dokumentärt och 3. mariamottagningen, min egen gamla. Den där doktorn har liksom räddat mig när jag hade lunginflammation en gång. fast innan han räddade mig så gav han mig fel medicin förresten, jag fick något med morfin i som jag blev alldeles hög av fast jag bara tog tolvåringsdosen och jag vinglade runt på gator och strök mig mot väggar och somnade i parker. sen gick jag tillbaka och förklarade det och då sade han att jag nog är lite känslig mot morfin (no shit) och då fick jag en annan tablett som inte innehöll morfin och sen fick jag till slut göra blodprov och då kom vi på att det alltså var lunginflammation eller dylikt och sen fick jag en jättestark medicin som jag typ fick magsjuka av men sen efter bara fyra veckors hostande och andnöd, så blev jag frisk. Vad har det med något att göra? Jo att jag gillar Kvartersdoktorn kanske. Även om jag tycker det är lite för lite fokus på det rent medicinska, diagnoser och symptom och uppföljningar och så, eftersom det nog är mer av en MÄNSKLIG porträttserie, eller typ om livets skörhet och lite poetiskt sådär; man ser fragment av fina individer, typ en hundraårig tant som kan göra massa yogarörelser och en galen bossse schön (så jävla oschön han är alltså) som är hypokondrisk och en söt farbror som inte har någon tunga som skojar med läkarna och läkarnas eviga tålamod och omsorg och godhet osv. Mer om personerna, mindre om deras diagnoser. Och jag är egentligen mer intresserad av diagnoser än människoporträtten om man ska vara petnoga men det är ändå en mycket bra serie för mig, detta. Nu när Ponnyakuten nästan är slut. Gud vad jag grinade på förra avsnittet förresten. Och gud vad jag har mundiarré just nu. Bättre än röv-diton i guess.

Jag missar en fin middag med Lillis ikväll, Lillis och Tindra och Sjölund och Lovisa. Hade så gärna velat vara med. Men mår typ illa bara av att röra mig sakta genom lägenheten. Så det funkar ju inte.

Alltså bara en grej innan jag ska hålla tyst och somna och bli frisk tills imorrn: vet ni hur billigt det är att hyra en bil över en dag? Typ bara 260 kronor, det är ju helt vansinnigt, man behöver ju inte äga en bil när det är så billigt att hyra. Jag skulle så gärna vilja ha en liten egen, känner att jag skulle hälsa på mina föräldrar och mormor mycket oftare om det inte var timmar i tåg och buss som låg ivägen, och att man var beroende av skjuts och upphämtning. Tänk att bara kunna åka, åka när det passar och stanna till och köpa kaffe och lyssna på radio och dra när man är färdig och inte enligt Upplands Lokaltrafiks dåliga tidtabell. Ja tänk. Och det kan man alltså göra för bara 260 kronor, dör på att jag inte visste detta förrän idag.

Blir helt varm i själen av dom här:

Tre Kronor + Tommie X

En av mina älsklingsbloggar (har ca 15 som jag läser varje dag) är Tommie X. Han är så jävla rolig. Veckans bästa blogginlägg kommer från hans blogg, det handlar om Tre Kronor och han rangordnar karaktärerna. Läs här. Etta på sämstalistan är Pablo Alvarez, med motiveringen:

Sluta med att teasa din son med att du kanske ska bli hans pappa ordentligt om du vet att du är en ful, fet, talanglös jävla freeloading womanizer som inte kan hålla det du lovar! Och håll fan borta tassarna från systrarna Sjökvist! Agnetha är ju värsta lättsårad! Fan va gött det var när Lena skällde ut honom. Plus, fetto, put a straigtener through that hidious excuse for a hair!

Värsta bästa daaaaan

Idag och igår har jag tagit igen lite quality time med mina vänner som jag älskar så innerligt. De är verkligen top of the pops hela bunten, lovar. Vi började gårkvällen med lite Mintu hos mig, sedan gick vi till Snotty och sedan tog vi veckans andra mongotaxi, den här gången till Hornstull. Den här taxichauffören (till skillnad från han som åkte runt hela jävla stadion för att ta mig mellan Frihamnen och jobbet vid radiohuset) åkte så jävla lång omväg till Hornstull, sedan fastnade han i en sådan där korsning där bara bussar får köra så att det kostade över 30 kr att bara vänta på grönt ljus, och när jag kommenterade det sade han "är det nån här i bilen som är från ÖREBRO ELLER" (läs: gnällbältet) som att jag liksom hade fel. När jag hade rätt. Blev så jävla förbannad, var typ arg fortfarande när jag vaknade. För övrigt så gick vi till Strand och där var det inte så roligt, sen gick jag hem och sov. Idag vaknade min fortfarande jetlaggade kille typ klockan sex och väckte mig tre timmar senare med världens bästa brunch. Sen roade han sig med att slå på mina överarmar och få gäddhänget att dallra, sen kallade han min röv för ett cykelställ. Det tyckte jag var mycket roligt. Efter detta mötte jag upp Wille och Lina och vi promenerade Årstaviken till Nytorget och där slöt både den ena (Ruben och Håkan) och den andra (Lisa och Frida) och den tredje (Freja och Sjölund) upp och sen satt vi där i timmarna två. Eller tre. Håkan förklarade att han har en Håkan-skala där han i sitt huvud har listat kända Håkan och rangordnat dem, det sträcker sig mellan Håkan Hellström som är högst på skalan, till Färjan-Håkan, som är lägst. Vi lekte detta med allas våra namn. Och åt lite pizza i solen. Nu är jag hemma i min soffa igen, älskar min soffa. Ska vila lite. Eller kolla på SVT Play. Igår såg jag förresten den här behind the scenes om Flight Of The Conchords och blev lite kär och tänkte åååååååååååååh tänk om man hade fått jobba med en sån produktion, att det var ens varje dag-jobb. Sen sa Wille "men carro då måste du bo utomlands ju" och vi som nyss konstaterat att jag trivs allra bäst hemma, fick lägga ned idén. Over and out.

dö lite i en soffaffär

lördag: fräscha upp wille, sen promma hela da n

22 april 2010

What's lost

Sista dagen, i Riga, tappade jag bort min sminkpåse. Eller jag lade den helt enkelt på ett café och tog inte med den när vi gick. Typiskt smart. I den fanns lite Clinique-grejs som jag sörjde jättehårt i cirka tolv minuter, tills jag insåg att platsen jag satt och sörjde på även hade en stor taxfree-butik tre våningar ner (dvs båten), och att jag kunde move my ass dit och köpa nytt för om inte gratis så åtminstone mycket billigare än hemma. Sedan tröstade jag mig med att jag inte tappat bort en enda grej på hela semestern, att datorn fortfarande hängde med och mådde bra, att kameran som varit trasig ett dygn börjat funka igen, att alla dermaprodukter fanns i stora väskan och att shit faktiskt happens. Gick och köpte lite nytt och så var det med det. Jag hatar förresten att köpa smink som i underlagskrämer, det känns så jävla definitivt och man väljer bland massa olika toner och känner nej, fan, det här är säkert fel, det här är säkert för ljust, eller det här är säkert bra bara nu när jag är lite brun, men så kommer ju sommarn snart och då är man mörkare än nu, det är bara sån himla ångest hela tiden. Och man har inte råd att köpa fyra toner. Sedan kommer allt det här med att de heter lite olika typ TRUE eller DEFINE eller match eller even better och tja, jag hör ju själv när jag läser det här att jag borde låta någon annan välja det här åt mig. Men jag tycker sånt är så jobbigt också. En gång var det en polsk tant på Åhléns i cirka Malmö som bara OJ VILKA PIGMENTFLÄCKAR DU HAR när hon såg min panna och jag fick skämmas ögonen ur mig för hon lät som att jag var tolvhundra år och äcklade henne.

To be without you baby

Taxi från Frihamnen och direkt till jobbet nu avklarad. Jobbmailen tog tre timmar att gå igenom och då menar jag bara gå igenom, som i läsa, som i utan att åtgärda det som ska fixas. Min todo-list nu: lång, och den gör mig: glad, och liksom: lugn, på något sätt. Det känns skönt att ha något att göra. Att känna sig verksam. Det gick osannolikt snabbt och så var det vanliga livet tillbaka: småprata vid kaffemaskinen, ha problem med en mailserver, notera saker i en kalender och planera saker inför kommande veckan, äta lunch på vanliga lunchrestaurangen.

Så. När den här dagen är slut, snart, ska jag åka hem och en helt oväntad känsla kom nyss krypande: onaj, vara ensam ikväll? Sova ensam inatt? Inte för att jag inte harlängtat efter att vara ensam efter 16 dagar med 24/7 sällskap och inte för att jag har skitmycket att tillföra ett socialt sammanhang för närvarande men ändå. Vara ensam, hur gör man nu igen? Hmm. Det får reda sig. Man kan säkert, till exempel, öppna post.

hello sweeeeden!

21 april 2010

Båten har gått - håll tummar!

Nu har båten lämnat Riga thank gooooood. Det visade sig nyss att hela vårt plan, de vi lämnade på Kievs flygplats igår kväll, är med på den här båten också. Efter en natt på flygplatsen gick deras plan mot Sverige imorse vid sex eller åtta. När det var en kvart kvar till Sverige fick det vända, Arlanda var ju liksom stängt. Och de hamnade således.... I RIGA! Nu är vi samlade igen allihopa. Inklusive de mest irriterande människorna jag någonsin sett i hela mitt liv, de finns med på en bild nedan, det är den fete mannen med flint och hans thailändske överviktige son på ca tio år som under hela resan från Bangkok, I kid you not, satt och trummade och slog i väggen och på sin pappas flint. Smack smack smack bara. Och pappan sade aldrig ifrån, inte ens när ungjäveln vände sig rakt över oss och började slå i VÅR vägg. Till slut var det liksom komiskt för att det var så irriterande, lägg gärna till detta en ettåring som skrek ca tio timmar, dvs hela resan, vars föräldrar gjorde noll för att trösta den. Gud, när vi lämnade Kiev inatt sade jag helt desperat till Aksel "visst kommer jag aldrig mer i mitt liv behöva se de där två igen, visst va? Lova?". Det var kanske för mycket att hoppas på. Snart kommer vi kanske återförenas i restaurangen. Men allt det där är oviktigt nu, det viktiga är det här: vår båt RÖR SIG. Mot Sverige. Åh livet, I love you.

Mitt på onsdagen, Riga:

Vi går runt i Riga som såhär efter två timmar ser ut ungefär som Tallin, fast större. Det är så hemskt men jag tror vi är alldeles mätta på att se saker, städer, byggnader, folk. Vi går runt och det är råkallt eftersom vi lämnade jackorna hemma eftersom vi tänkte att vi skulle ta taxi till och från Alanda och slippa packning, och vi fryser och tittar på husen och ba: jahapp. Går ett varv i ett köpcentrum, vet inte något speciellt som vi behöver, så vi bara tittar, sen går vi ut på kalla gatan igen. Ibland stannar vi till på ett cafe och tar en öl eller en kaffe. Sitter så länge det går men har inte så mycket mer att prata om. Det blir lite tyst, vi väntar. På att klockan ska bli fyra så vi kan gå på båten, och äntligen få åka hem. Vi är redo för hem nu. Känns som att det inte borde vara så mycket mer som kan gå fel nu, känns som att båten borde gå och den borde fan komma hem också. Jag kommer bli så besviken annars. Och mina kollegor med. Jag har många mail som väntar mig imorgon förmiddag. Jag flagnar lite här och var, bland annat på hakan och överläppen. Min hy är mycket torr och skrumpen. Jag har skitfula och för stora kläder, de är anpassade för flygplansresor och inte arbete eller stadsshopping. Åh fan, kan det inte bara vara över nu. Känns bortskämt att säga så, men det är så det känns. Snälla slumpen och naturen, låt vattnet vara som vanligt så man kan åka båt över det.

På sistone:





Kiev: check och nu även Riga: check

Alltså haha. Mama I aint coming home skulle man kunna säga om den här resan. Flyget från Bangkok gick i tid igår, vi ba woho, samma sekund som jag satte mig på planet fick jag the biggest pain i min underläpp och tio timmar senare hade jag munsår. I don't do munsår i vanliga fall men nu: herregud. Such a disaster. I alla fall. Måste bara än en gång hata otrevligheten hos Ukrainas både flygbolag och vanliga resefolk, det är liksom som på film. Tex de glömmer att ge en gubbe hans mat, han sitter och blir mycket arg, till slut kommer den otrevliga flygvärdinnan, han rycker i henne och pekar och visar hennes misstag, hon tittar urförbannat på honom, stormar därifrån, ingen ursäkt i sikte fast alla andra både fått och ätit upp sin mat, hon kommer tillbaka, ställer demonstrativt mat på hans bricka och går därifrån utan att ge honom en blick. Osv.

Hur som helst. Kom fram till Kiev, mitt värsta ställe på jorden just nu, med blommande munsår och äcklig allmän känsla och när vi tittar på skärmarna som borde säga typ Arlanda 20.30 så är det tomt. I informationsdisken säger de bara "no info" och viftar bort oss. Vi sitter ett tag, ser sedan några andra svenskar som lyckats få informationen att Arlanda alldeles nyss har stängt och att det inom en timme ska komma "nån" och prata med oss. Vi kommer bli kvar i Kiev för natten (fail) tydligen, men ska få hotellrum av Aerosvit. Ett tag senare kommer ännu en otrevlig kvinna och säger att nej, vårt plan kommer inte gå och nej, vi får inget hotell, vi ska testa igen vid sex imorgon bitti. Jag tittar mig omkring på denna VIDRIGA flygplats, bland dessa fulla ryssmän och på oss själva i shorts och flipflops och utan tillgång till ombyte och känner att nu, alldeles snart, så bryter jag ihop.

På tavlorna ser vi att ett plan snart ska gå till Riga. Jag ringer mitt första samtal på två veckor med mobilen, till mamma och hennes kille som vi kan kalla för piloten. Mamma är på möte men piloten svarar ÅK TILL RIGA FÖRIHELVETE! Han säger att man verkligen inte vet om det kommer gå några plan på ett bra tag till Arlanda och att från Riga kan man ta båt. Han säger att tåg genom Vitryssland kan ta evigheter och mumlar om visum och han övertygar oss på tre röda och vi tigger om att få åka till Riga och otrevliga flygbolagskvinnan tar våra pass och försvinner ohc kommer tillbaka efter en kvart och japp, vi ska med till Riga. Åker med ett mycket litet plan och massa Letter, hamnar i Riga, får veta att mamma och Piloten är vän med en svensk vars fru gärna låter oss sova på hennes soffa, får hennes nummer, ringer henne, får hennes adress, åker dit (hit) och situationen är rätt märklig men det är sent och vi har varit uppe 24 timmar så vi bara tackar och tar emot. Fikar lite och lägger oss på soffan vi ska sova i. Aksel somnar på en gång. Jag har jetlag och ligger med utmattningskänsla och bara är vaken och vaken och vaken.

Och nu är det ny dag! Jag vet inte om klockan är sju eller åtta men vi är alltså i Riga. Idag ska vi leta upp båtterminalen och försöka komma hem. Det vore nåt, det.

19 april 2010

Bangkok: check

Nu är vi framme i Bangkok. Fortfarande mycket oklart om morgondagen men hittills rullar det på fint. Åkte en chockrosa taxi till hotellet och det visade sig vara hur fint som helst. Nu ska jag skriva något som låter fånigt med tanke på att jag aldrig varit någonstans i världen förutom Europa och New York, men jag säger det ändå: det kändes som att åka in i New York över en av broarna från Brooklyn när vi kom i taxin. Det kändes som att komma in på typ Houston eller Lafayette kanske ännu mer och det var tryckande hetta och tusen personer på trottoarerna som sålde exakt likadana saker (kalsonger, skärp, olika träskulpturer, viagra, t-shirtar) till ett pris som var prutbart åtminstone till 50% av utrop. Vi checkade in, tog ett dopp i hotellets pool, jag sprang ca två minuter i hotellets gym, tog en promenad ner på stan, tog sky train till ett shoppingcenter som absolut och utan tvekan var det största jag varit i, där köpte jag fyra saker. Ett halsband med ett kors i silver, en flygplanskudde (sån man sätter runt halsen), ett gäng trosor av oklart märke men fin modell samt en bok som handlar om Ladyboys. Plus en tandblekning. Bara sådär.

Nu sitter vi i lobbyn och försöker förstå vad det betyder att Ukraina har öppnat sin flygplats igen, det låter som att vi kommer iväg men att vi fastnar i Kiev i stället? Eller finns det ett kösystem som gör att pga alla andras inställda flyg, så kommer vi också bli sena? Ingen vet. Klockan är tio på kvällen och vi måste nog äta snart. Jag vill vara uppe hela natten för hotellet är så fint och Bangkok med. Men man kanske skulle sova. Jag vet inte. Idag när vi åkte i en rulltrappa i det gigantiska shoppingcentret (centrat?) bestämde vi att nästa semester vi gör nog bara ska vara en vecka lång. Åtta dagar, max. Kort sammanfattat alltså: vi har det bra men vi längtar hem.





Flygplats nr 1 för hemresan

Nu är jag på en flygplats igen. Det var några veckor sedan, och förutom att hudtonen är lite av en annan idag jämfört med då, när vi kom, så måste jag stolt berätta att jag slutat bita på naglarna. Eller okej det kanske är lite av en överdrift, eller att ropa hej innan man hoppat över bäcken men ni fattar.

I alla fall. Nu är jag på Krabi flygplats och det är ganska lugnt. Jag tittar på folket omkring mig här och inser att säkert ganska många är ganska oroliga nu. Det är barnfamiljer med brittisk accent och de har antagligen några dagars helvete framför sig. Själv orkar jag inte tänka på det ännu, det är ett dygn kvar. Ett ynka dygn, men jag ser på det som att imorgon bitti börjar helvetet. TIlls dess är det här bara en helt vanlig semester.

Imorse när vi åkte båten från Railay in mot Krabi tänkte jag på att det nog är sista gången på ett tag som jag åker longtailbåt. Och när vi klev av mitt i träskmarken och en brittisk tjej blev skitsur för att hon blev lerig om fötterna tyckte jag att hon var fånig. Sedan tänkte jag att hon kanske hade annat att vara arg för, sådant jag inte känner till. Sedan tänkte jag att jag inte får glömma att gå in och bli medlem på Tripadvisor när jag är vid en uppkoppling, och skriva om de hotell vi bott på. Dels eftersom det gnälliga folket som skriver på den sidan verkligen gjorde mig helt ledsen innan jag åkte och de skrev att vårt första hotell är det värsta de upplevt och sett, de snackade om så många saker som överhuvudtaget inte fanns (blod på lakanen, kackerlackor, möss, osv): det känns liksom som att en annan åsikt är på sin plats.

Undrar om jag kommer åka till Railay någon gång igen? Jag har svårt att tro det, inte för att det inte var det vackraste stället jag varit på (för det var det) och inte för att det inte var helt sjukt trevligt och mysigt (för det var det) utan för att det känns som att livet är för kort och resor för få och unika för att åka två gånger till samma ställe. Så resonerar jag tydligen inte om New York, dit nästa resa absolut kommer att gå, men när det gäller annat. Typ Island: been there done that. Railay: samma samma. Kanske att jag kommer åka till Thailand igen, men ärligt talat så vet man inte.

Nu ska vi snart sticka till Bangkok där vi bokat och betalt inte mindre än två hotellrum på två olika hotell. Det första, lyxigaste, låg ju liksom mitt i demonstrationerna och vi har fått mail från ambassaden om att undvika det. Så vi bytte. Till ett som heter Amari something. Nu återstår äventyret: taxi i bangkok och lite annat. Göra av med lite cash vore nog önskvärt, räknade lite fel när jag tog ut pengar förra gången. Ska jag växla tillbaka? Köpa saker? Eller spara ifall vi blir strandade här i Thailand några dagar (VECKOR?) extra mot vår vilja? Den som lever får se.

Igår kväll åt vi middag och drack drinkar med den här svenska familjen vi träffat. Två brutalt söta tjejer i typ tre- och femårsåldern, och uppå detta: mycket trevliga föräldrar. Min instinkt sade förstås att de var vuxna och vi var kids i sammanhanget, men det visade sig att de var födda 83 och alltså var några år yngre än min lillebror till och med. Jaja, så är det nuförtin. Barnen har växt upp och skaffat egna barn. *skrockar mjukt och vist* Hur som helst. Det kan mycket väl vara askan över Europa och de därigenom lite mörka molnen (pun intended) på semesterfriden som gjorde det, men vi liksom bondade lite kring det här med ovissheten och hemresan och mardrömscenarier (som hela tiden förändras, vårt första var att fastna i Kiev vid mellanlandningen, nu bara önskar vi att få fastna i Kiev, därifrån kan man väl ta tåg hem va väl va va va?) och sedan gick vi alltså ut och drack drinkar, sådär sista kvällen till ära. Jag drack en som hette Monkey Honey, en Pinacolada och en... Maithai. Så då vet ni det ockå.

Nu ska vi boarda ett plan här. Hejdå Krabi.

18 april 2010

Söndag i think it is

Hellooooow blåkki. Nu är det söndag, sista dagen här på Railay och det kanske inte är helt överraskande att de sista dagarna gått åt till att liksom oroas, alternativt undra, alternativt skratta åt, alternativt sura över, det här med 1. askan över europa och 2. att vi ska bo bredvid demonstrationerna i bangkok imorgon natt. Det är liksom så många dubbelfail på det här att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Och mitt i detta sitter vi i värsta paradiset och kan inte fatta att det ligger tunga mörka moln över hela Europa, det känns så avlägset. Våra kontaktpersoner hemma ringer Trygghansa åt oss, vårt Ukrainska flygbolag berättar exakt noll om läget förstås. De hade en chatt igår, jag ba "hej vad händer om flygplatserna fortfarande är stängda på tisdag och vi fastnar tex i kiev?". dom ba: "i do not know". Jag ba "okej men så vi åker till bangkok och ser vad som händer eller?" dom ba "ok". Jahapp liksom. Ok.

I övrigt är läget fint här, jag har efter 12 dagar fått tillbaka min aptit! Äter både frukost, lunch och middag nu för tiden. Igår var vi på ett ställe som heter Ao Nang och badade i höga vågor, jag bad Aksel ta lite kort på mig i vattnet och mitt i detta kom en våg och kameran slutade funka. DÅ var jag nära att gråta. Jag var så arg och elak och ursinnig och deprimerad över att behöva gå sista dagarna på semestern (ink den i Bangkok) utan kamera och inget han sa kunde trösta mig, inte ens när han lovade att köpa en ny så fort vi kom fram. Sedan somnade jag (glad igen) igår, drömde att man kunde laga kameran genom att börja ta bilder innan den fattat att zoomen var trasig, vaknade och testade att göra så, och PANG! Kameran hel igen. I'm so synsk. Eller nåt.

16 april 2010

Fredag I'm in love (and in somewhat of a magpain ska tilläggas)

Nu kom de första regndropparna sedan vi anlände, och de var cirka tolv. Jag hade gärna haft ett rejält ösregn som lättat upp luften en aning, men nej. Idag har mina pigmentfläckar i pannan kommit som en objuden gäst. Jag får sådana när jag är i solen. Det hade min pappa också. Som ett fläcklandskap sprider det ut sig i pannan, gör att det solbrända ser smutsigt ut och det ljusa ser bara allmänt albino ut. Det är inte därför jag har lugg, det är det inte, men när jag får sådana tycker jag att det är mycket bra att jag har lugg. Jävla pigment. Obs detta trots att jag smörjt mig med solskyddsfaktor 50 thank you very much.

Dagens events då: hittade en kampanj pga att det är nån slags eld- och klättringsfestival så vi får bo sista tre nätterna på vårt hotell för halva priset. SCORE. Låg vid poolen hela dagen (igen) eftersom idéerna tryter och orken likaså och jag mår inte så bra i magen, kan vi säga utan att gå in på detaljer. Jag känner för övrigt ingen hunger heller, men det har tydligen med de här trettiofem graderna att göra, det gäller visst alla. Jag läste ut Hypnotisören och måste ge den väl godkänd i betyg, jag brukar tycka så himla illa om deckare och den här slukade jag med hull och hår. Jättespännande. Jättebra för semester. Synd att böckerna bara faller samman här, det måste vara värmen och vattnet från pool / hav som gör det. Annars hade jag gärna gett boken vidare till den jag tog boken av (= hotellets reception). Vi är lite oroliga över vår hemresa, som iofs inte är förrän på tisdag, men det här med askan måste nog helst vara över då. För jag kan inte vara borta mer från jobbet, jag känner att det är dags att jag kommer tillbaka och svarar på mina mail och tar tag i saker. Och jag vet inte om jag orkar svettas så mycket längre. Och jag måste nog äta något som inte är thaimat och som får stanna kvar i kroppen. Så snälla aska, sluta sprid dig.

Åh, måste bara berätta om min middag igår innan jag går. Tänkte välja något annat än nudlar med kyckling och tog det här vågade: "crispy noodles in gravy sauce and vegetables and chicken". Hade inte en tanke på att det skulle vara OKOKTA NUDLAR i slemmig sky-sås som smakade olja och stekflott. Jag dog. Ikväll är det jag som tittar under rubriken "western" på menyn.





15 april 2010

Hej hej!

Jobbet, klarar ni er?

Jag kikar in på min jobbmail då och då. Eller who am i kidding, jag inte bara kikar in på den, jag går igenom den grundligt, varje dag. Och jag försöker att inte lägga mig i, eller påminna om saker, eller föreslå grejer för de som nu täcker för mig på kontoret men det är inte lätt. Jag börjar känna en liten, liten stress över att komma tillbaka. Hallå Lady Gaga är ju på väg in! Det måste vara massor att göra! Hjälp!

Okej. Nu. Stänga av dator. Dagens 60 min har gått. (den skarpe noterar kanske att jag skriver 60 min när jag förut skrev att det var 30 per dag som gällde, men vi har fritt internet här och då blir det en timme). Jag är skiiithungrig nu. Hej!

Hemresa nalkas

Nu pratar jag med mamma som berättar att flyg är inställda pga askan från Island. Hmm, kanske måste kolla upp det här, kan det drabba oss? Måste även kolla upp var vi ska bo i Bangkok på måndag kväll, om någon har tips på ett fint hotell där man kan sova gott så får man gärna tipsa här nedan. Tack! (Vi funderar på det här, men allvarligt, kan man sova på typ 88 våningar?)

Bara en gång har jag stött på en sån här och då visste jag verkligen inte hur jag skulle stå:

Torsdag = bara fyra dagar kvar?!

Tjena blåggi. Nu sitter jag och rinner igen. Jag kanske kommer rinna bort snart. Igår läste jag ut den där boken av han Kling (?) som skrivit (?) filmen Darling (?) och den kändes som ett utkast till en kortfilm. En kortfilm jag antagligen hade sett och glömt på tre röda. En missslyckad man med MYCKET sargat självförtroende går runt i Stockholm en het sommardag, blir rejected av både arbetsgivare och flickvän, känner sig allmänt värdelös. Ingen ändring på den saken under bokens ca hundra sidor, inte. Den började där den slutade. Förstår inte riktigt hur han tänkte när han skickade in den till förlag. Den kändes ofärdig. Men vad vet jag. Min hjärna rinner säkert den också.

Började i stället på HYPNOSITÖREN, den där av Kepler aka Alexander och Alexandra Ahndoril och den, kan jag tala om, är det fart i. Jag var fast från första sidan och nu har jag läst kanske 200, jag har liksom missat att smörja in mig på grund av den boken, och nu är mina armar mycket röda i stället för ljusbruna som var tanken. Men aja. Aksel klättrade upp till en utsiktsplats som jag inte vågade följa med till, det var så brant att det hängde rep vid stigen som man skulle hålla balansen med och min brutna gamla fot kände såhär: jag hoppar över.

Igår kväll orkade vi inte ligga och svettas och dricka drinkar och öl och rinna bort, så vi köpte chips och låg inne på hotellrummet med AC:n på 23 grader och tittade på Seinfeld. Det var mycket sweeeet. Som man säger.

14 april 2010

Noodle OD

För er som undrar över vår hälsa så kan jag säga att den försämrades drastiskt igår kväll cirka klockan elva. Vet inte om det var i middagen vi åt eller något jag fått i mig tidigare under dagen, men det smällde bokstavligen till och natten spenderades i illamående och med max tre meter till en toalett. Jag hann förstås work myself up och tänkte mig scenarier då jag åker båttaxi till sjukhus och hinner spy ned den samtidigt som jag bajsar på mig, men det verkar lyckligtvis inte behöva hända. För imorse mådde jag bra igen! Åt en försiktig frukost på yoghurt som fick stanna i magen, och nu är det sen eftermiddag och inget dåligt har hänt. Däremot är jag ganska osugen på, ja rent av trött på, maten man äter här varje dag. Känns så himla enahanda. Men jag vet inte, det kanske är sviter efter natten på toaletten som talar nu. Men jag längtar efter vanlig mat, sallader med typ quinoa osv.

Mera bokablogga

Nu har jag läst ut även Krauss och jag måste vidhålla att den inte var ens i närheten så bra som alla jag gillar hävdar att den är. Däremot blev den bättre allteftersom sidorna vändes. Man vande sig vid hennes berättarstil (jag borde läst den på engelska, jag hatar översättningar) och den där ensamma gubben fick man ju sympati för till slut, så klart. Jag skriver det här på en gång eftersom jag är ganska säker på att jag kommer ha glömt den om några dagar, men jag tycker boken brast mest i 1. att man inte fick en relation till någon av figurerna, de var så himla mycket FIGURER och det kändes som att författarinnan lagt större vikt vid att göra de proppfyllda med små egenheter än vid att faktiskt göra dem till varelser att tycka om och vilja lära känna; 2. att den var så himla "smart" kring hur historierna knöts samman i slutet att det kändes även där som att för stor vikt lagts vid den smarta plotten och lite för lite på karaktärerna som figurerade i den; 3. varje gång en karaktär skrev allt sitt i listform, en annan som dagbok, en tredje med utsmyckade litterära meningar, en fjärde som en lite störd person i utkanten av samhället osv, så kändes det IGEN som att författarinnan suttit och varit förtjust över sin stilistiska smarthet och liksom glömt bort helheten och känslan.

Det är bara min åsikt. Jag delar den inte, vad det verkar, med så många, men ändå.

Nu ska jag ge mig i kast med Johan Klings Människor Helt Utan Betydelse. Orkade inte gå på Safran Foer direkt efter hans fru.

Vi resonerar såhär: better safe than sorry

13 april 2010

Vårt nya hotell:










Note to self:

Köp den här när du är på svensk mark igen. MYCKET intresserad av Clarence Crafoord.

Tisdag / nyår

Kärda dagbok, nu är det tisdag och nyårsafton här. det betyder att alla - ink vuxna - kastar vatten på varandra och oss andra. tanterna står med hinkar och när man går förbi så skvätter de på en och säger gott nytt år. Killarna har också hinkar och tvålitersflaskor, och de kastar lite mer agressivt. Barnen har vattenpistoler. Utöver detta har de typ hinkar med kalk-vit smetig lera som de kladdar loss med i ens ansikte. De ler stort när de gör det så det är mycket opassande att bli arg, men jag blir det litegrann innerst inne, det känns lite övergreppigt att bli kladdad i ansiktet, men efter första och andra gången kände jag att det var ganska skönt med den där vita kalkleran i fejjan, det kändes lite som en inpackning. Hur som helst, det verkar betyda gott nytt år alltihopa, och det önskar man dem ju. Och sig själv.

Idag har vi bytt hotell, vi hade bara köpt fem nätter på vårt första och vi har gått och sneglat på det vi bor på idag ända sedan vi kom. Det är bara 500 baht dyrare än det vi bodde på innan men så himla mycket finare. Tror nästan man kan kalla det lyxhotell. Det kostar oss 300 kronor var per natt, vilket fortfarande är billigt, men om man mäter lyxmått här så är det nog ett av topp tre finaste på halvön vi är på. Det finns en jättefin pool nedanför vår balkong, där har vi legat hela dagen idag, och solsängarna vi ligger på har madrasser i skinn. Och det finns en poolbar där de spelar amerikansk... partysoul, tror jag man kan kalla det. Lite svängiga versioner av drop it like it's hot och sådär. Förutom fina poolområdet, med en fin poolbar där man kan köpa juicer och milkshakes och frukssallader och drinkar för typ 30 - 40 kr (vilket är dyrt här) så finns en stor damm där det simmar stora fiskar, kanske av märket guld. Nedanför dammen, som en brygga som går ut över den, ligger en spa-avdelning där man kan få massage och lite ansikts- och fotbehandlingar. Bredvid spa-bryggan finns en restaurang. Fortfarande inget internet, så jag skriver som vanligt det här i ett worddok, helt omedveten om vad som händer utanför vår lilla semester och på fejjan osv.

Vi hade egentligen trott att vi bara skulle stanna här på Railay i typ fem dagar och sedan åka vidare till en annan ö, men det verkar inte bli så. Det är så himla bra här, det finns tre olika stränder och en fjärde som man kommer till om man klättrar på en helt galet brant stig uppför ett berg, och sedan nedför igen. Vi gjorde den klättringen igår och blev så trötta att vi fick stanna flera gånger på vägen och bara flämta helt andfått. Det sprang ödlor runt våra fötter och det fanns säkert tusen ormar på den stigen och man var så långt från något som liknade samhälle att jag undrade vad som skulle hänt om man bröt något där. Det gjorde vi inte, lyckligtvis, utan vi kom fram till den här fjärde stranden där en liten apunge hängde runt i ett träd. Det har jag redan visat bilder på. Idag har jag träningsvärk i rumpan.

Det sägs att man vänjer sig vid värmen (trettiofem grader och så himla fuktig luft att det känns som en ångbastu, dag och natt är man blank av svett) men jag vet inte om det har hänt än i alla fall. Poolen och havet är badkarsvarma, och luften är som den är, och på kvällarna blir det inte heller svalt. Enda gångerna man verkligen är torr är om man hittar en plats där det blåser jättemycket eller på hotellrummet med AC:n på högsta nivå.

Vi ska bo här på Princess Resort & Spa åtminstone till fredag. Sedan får vi se vart vi tar vägen, vi har ett plan att passa till Bangkok på måndag och sedan åker vi ju hem på tisdag. Jag vet inte ens hur situationen ser ut i Bangkok nu, vi har CNN på hotell-tv:n men där visas det bara om Polens tragedi, inget om Bangkok. På Thailändska kanalerna ser vi ibland nyhetsinslag om det men vi förstår inte vad de säger. Måste läsa lite svenska nyheter innan vi åker dit. Tror inte vi kan undvika att åka dit eftersom det är därifrån vårt hemplan går, men det är ytterligare sex dagar tills dess och jag orkar faktiskt inte oroa mig för det just nu.

Nu är klockan sju här och jag sitter på balkongen och skriver. Inne på rummet ligger Aksel och tittar på Seinfeld på dvd, jag köpte ju en box på Tradera innan vi åkte och vårt rum har dvd-spelare. Lyckat. Man måste gå ut och äta absolut senast åtta för klockan tio stänger restaurangerna. Antar att ikväll är det lite party för de som kommer härifrån, med nyåret och allt. Antar att det kommer bli mer kalk i fejjan inom kort. Vi funderar på att ta en dagtur till Phi Phi någon dag snart, mest för att ha sett något annat än Railay. Men ärligt talat har vi det så himla fint här att jag undrar om det kommer bli av.

Glömde berätta att det finns apor här på vårt hotell också. De går runt lite vid poolen och klättrar omkring på våra balkonger. Det står skyltar inne på rummet att man inte ska lämna balkongdörren öppen för då går de in och tar för sig av minibaren. Det är mycket exotiskt, alltihopa. Just nu går en liten ödla vid mina fötter. Jag är inte rädd för dem alls. Hihi, modiga jag va.

That's it for now.

Bokprat: Krauss och Presidentens hustru

Nu har jag läst ut Presidentens Hustru och jag gillade den mycket. Vad länge sedan det var jag läste en LÅNG roman, en sådan som sträcker sig över många år (ca... sextio?) och många sidor (ca... sjuhundra?). En sak som är intressant är att i den här boken, precis som i Prep, så kände jag aldrig superstarkt för huvudpersonen. I Prep tyckte jag att hon var så himla distanserad, eller jag var distanserad från henne, fick aldrig någon riktig känsla för vem hon var. I Presidentens Hustru tyckte jag att hon var så himla GOD hela tiden, nästan lite tråkig, nästan lite så att jag tyckte att hon kunde slappna av lite kring sin fun-loving kille och inte moralisera så himla mycket. Fast bara delar av mig kände så, andra delar relaterade skitmycket, även om det kanske inte i första hand var till hennes godhet. En sak jag störde mig mycket på var att hon kallade sin dotter för Ladybug hela tiden. Alltså exakt hela tiden. När dottern var sex år, hon ba: sluta spela så hög musik Ladybug. När dottern var trettio, hon ba: vad ska jag ha på mig ikväll Ladybug? Osv. Man ba GET OFF OF THE LADYBUG for once.

Hur som helst. Jättefin bok. Emelie sade att hon slutade läsa när det var typ tio sidor kvar och jag kan relatera till det, jag tyckte den blev rätt tråkig de sista hundra sidorna, men jag läste vidare ändå, jag gillade hur det kändes som man lärt känna ett helt nytt persongalleri. Och jag ville veta vad som skulle hända med hennes gamla bästis.

Nu går jag in på Kärlekens Historia av Nicole Krauss och as I write this har jag läst 130 sidor. Det är andra eller tredje gången jag försöker läsa den här boken, jag har blivit rekommenderad den så många gånger från folk vars smak jag verkligen delar (i övrigt) men alltså NEJ. Det går inte så bra med mig och Nicole. Jag tycker att hennes stil är så himla SÖKT och liksom överdrivet quirky. Att ungen som är en av berättarrösterna ska vara så himla rakt på sak och säga poänger med få ord och mycket mellan raderna och jag HATAR den här meningen som både står på baksidan och i berättelsen om den gamle ensamme mannen: Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara. Man ba say what? Det där skulle liksom kunna vara en fin mening, en sådan man strök under, men känslan är ändå att författaren själv är så himla nöjd med den och att den liksom dyker upp på ett ställe där den inte passar och nej, jag tror fan inte jag gillar henne. Jag ser framför mig hur hon och Safran Foer sitter där i Brooklyn och tror sig vara de blivande Auster och Hustvedt och läser varandras texter skrivna ur en smart tolvårings perspektiv eller typ om hur LITTERATUREN förändrar liv, och nej, jag kan inte köpa det. Inte ännu i alla fall, jag ska givetvis ta mig igenom hela boken och se om jag liksom smälter in i hur hon skriver och i hennes underfundiga små figurers öden och berättelser. Hittills, dock: nej.

Det var det, om det.

12 april 2010

Måndag

Hej nu är det måndag. Jag har bara 80 sidor kvar i boken jag läser och det sörjer jag lite redan, annars är allt helt jävla toppen. Imorse insåg vi att vi måste checka ut från hotellet vi bor på, det heter för övrigt Diamond Cave Resort, imorgon. Imorgon är det också thailändskt nyår, men det drabbar tydligen inte oss så mycket eftersom stället vi är på inte direkt är ett partyställe. Annars blir man nerstänkt med vatten, vad mer som händer har jag inte riktigt fattat. Hur som helst. Vi gick till ett ställe vi spanat på som sett så himla fint ut igår kväll, frågade vad de kunde tänka sig att ge oss ett rum för, de gav oss 15% rabatt och vi sade LET'S DO IT och imorgon checkar vi in där. Det är lite lyxigare än det vi bor på nu, men kostar bara typ 120 kronor mer per natt så varför inte, tänkte vi.

Idag klättrade vi genom djungeln till en strand som heter Tonsai. Det var inte så mycket med den stranden förutom att den var sjuuuukt svår att ta sig till. Vi var dyngsura när vi kom fram, det är man hela tiden så det säger egentligen ingenting, av svett, och vi badade och solade och hittade en apa (se bilderna nedan). Jag har ingen aning om varför apan satt där i ett träd, det var verkligen INTE en turiststrand på det sättet, men där satt den och den var så himla fin. Undrar vad det var för en apa. Undrar om det var en unge eller en vuxen. Den hade knappt några tänder så jag gissar på unge. Hur som helst. Vi badade, läste, solade, åt lite papayasallad, gick djungelklättringsstigen hem igen. Och nu är vi här. Klockan är fem och ännu en dag har nästan passerat, de liksom rusar förbi fast vi knappt gör något alls.

Det ryktas om att det är oroligheter i Bangkok just nu. Jag vet inte om det kommer påverka vår hemresa, här är det lugnt och stilla som om inga demonstrationer eller kravaller ens finns på jorden. Men vi får se. Det är en vecka kvar.

Läget på måndagen alltså: still all good. Hej!

Min lycka ny = total