31 oktober 2010

into the great wide open

hej söndag. det är kanske inte varje dag man avslutar i en 'A-premium'-hytt i en båt på väg mot åbo, men just idag blev en sån. jag är på lyckokryssning med m magasin och det betyder att ett tusental kvinnor i femtioårsåldern reser iväg en söndagkväll för att äta, dricka, lyssna på föredrag, äta lite mer, dansa, sjunga allsång och BARE UNNE SEJ, typ. det är fint här. min favvokollega och jag har haft ett spännande samtal med nisse simonson (?) och hans fru vid middagen. vi ätit helt vansinnigt mycket. vi har tittat hur en svit ser ut på en båt som denna, avundsjukt beskådat en författares enorma egna balkong. vi har bevittnat, men inte deltagit i, allsången. vi har sneglat urskuldande på varann och försökt scanna av huruvida den andre tycker det vore okej att make an early night. vi har blivit lättade när vi insåg att det tyckte vi båda. vi har skiljts åt för att snart, om åtta timmar, ses vid frukosten igen. imorgon är det många, många seminarier. jag ser fram emot det. och, just nu, att sova lite.
Published with Blogger-droid v1.5.8

här sover jag inatt

Published with Blogger-droid v1.5.8

29 oktober 2010

Still ill, but getting better

Dag 2 av sjuka. Det är så främmande, detta med att stanna hemma, och ändå gissar jag att det är såhär de flesta gör. Liksom stannar inne när de blir dåliga. Jag har alltid tänkt att feberfri = man jobbar. Men nu tror jag till exempel inte alls att jag har feber och ändå fick jag sms av min chef igår som sade att jag ska hålla mig liggande och stilla ända till söndag, då ska jag åka på en jobbrelaterad lyckokryssning med M magasin och helst bör vara frisk och representativ. Fatta den förresten. Jag och massa kvinnor i mammas ålder. Föreläsningar om psykologi och hälsa och lycka. Jag har världens bästa jobb tror jag bestämt. Så nu ligger jag här och snorar och nyser förvisso fortfarande, men är så tydligt feberfri och har liksom sovit så mycket att jag absolut inte kan sova en sekund till idag. Emelie kom hit, helt orädd för smitta, och hade laddat datorn full med tre Gossip Girl. Vi åt satsumas och drack kaffe och tittade på dessa under fullkomlig tystnad. Sedan gick hon igen. Nu ligger Lina och jobbar på min soffa, jag ligger i sängen. Har bytt kaffet mot te. Tittar igenom jobbmail och smygsvarar på jobbsamtal och känner mig himla redo att återvända till det riktiga livet. Härlig sak att notera förresten: längtar efter jobbet när jag är hemma. It's gotta be worth something.

Tack för alla nyc-boende-tips. Allihopa ser jättefina ut. I tisdags, kanske förresten den fulaste dagen jag haft på veckor och månader, blev jag tvungen att gå till polisen och fixa pass. För det första fick man vänta nästan två timmar för att komma fram till kassan. För det andra fick man en sådan hemsk belysning när bilden väl skulle tas, att det bara var till att TIGGA om att få ta en till. Tänk att leva med en helvetesbild i fem år. Okej värre saker händer uppenbarligen hela tiden, men ändå. Onödigt ont, tyckte jag. Fick ta en till, och sedan ytterligare en, sedan sade arga tjejen i kassan bestämt nej och det tredje försöket blev det. En vansinnigt ugly girl kommer sitta i det där passet. Och det slog mig att nej, är det så att mitt förra pass, det från december 2005 när jag har långt hår och ingen lugg, är DET mitt snyggaste pass och nu är det bara nedförsbacke? Ja antagligen. Okej, enough with the ytligheter, jag ska till New York för faen. Om bara några veckor. Det är absolut INTE synd om mig. Även om det hade varit jävligt gött att få träffa Frida ikväll som ursprungsplanen löd, men det fattar ju var och en att man inte ska smitta ner en som ska föda om typ tio dagar. Det får man bara inte.

28 oktober 2010

Where do you go to my lovely, when you're alone in your bed

Amen FYFAN vad tråkigt jag har. Ringer liksom mina kollegor och frågar om de saknar mig, om det finns ngt jag borde göra hemifrån. Hallå, liv? Hallå, sömn? Drömmer mig lite bort så länge. Googlar apor och katter och tänker på den 25 november när jag åker till New York en kort liten sväng. Besvikelsen över o-flytten krävde detta. Nu när jag 1. inte är ihop med någon som bor där och 2. inte exakt har en bofast vän där som lånar ut en lägga, är situationen lite ny och prekär. Det kostar liksom nästan 200 dollar för ett halvskabbigt hotellrum. PER NATT. Wille hyr en liten, liten lägga på Barrow Street och antingen hoppar vi in i den och betalar hans (också den) jättedyra dygnshyra fyra nätter, eller så löser vi det på annat sätt. Vad det nu skulle vara. Plus med Wille-stället är att 1. wille är fantastisk och 2. den ligger på Barrow Street aka det bästa området på Manhattan i min smak. Plus att det ligger nära Westville. Åh, älskar Westville.

Hemma

Jag är sjuk. Jag har skuldkänslor. Jag är sjuk och jag har skuldkänslor över att jag är sjuk. That's sick, right? Igår tjocknade näsan och nysningarna kom tätare och huvudvärken jag haft några dagar lade sig hårdare om tinningarna och tänderna började värka och jag kom hem och jag lade mig i sängen och natten som följde var liksom ett evigt avslitande och påslitande av täcke pga frossa och svettningar. Imorse klockan sju när klockan ringde kände jag så himla starkt att nej, det går inte. Jag sov och sov och sov och nu är jag vaken, halv tolv, näsan rinner men jag har dåligt samvete. För att jag är här, och inte på jobbet, med mina kollegor.

Hörni, vet ni om att Amelia Adamo, Susanne Hobohm och Monica Gunne har skrivit en bok som gått under arbetsnamnet Sixties eller Sexti i City men egentligen heter Sex, systerskap och några män senare? En bok om vänskap och kärlek och bristen på dito och män och avsaknad av dito och livet i staden som singel och liksom passerad samhällets bäst-före-datum vad gäller kvinnor. Hur som helst. Den kommer på måndag och jag tänker mig att den blir en fin mamma-present och nu imorse satt de hos Malou och pratade om boken och jag tror jag har fått mig några nya förebilder (inte Malou). Alltså tänk att bli äldre, typ farmorsålder, och vara som Amelia? Eller som Monica? Hon har dessutom nästan likadan frilla som mig och sitter där helt dekadent vacker och snackar om ämnen en annan inte har en susning om. Gilla.

27 oktober 2010

Eftersom jag både kör iPhone och Android these days får jag tycka det här är jättekul:

Dragning

Vet ni vad en "dragning" är? Det gör inte jag, inte exakt, men jag har hållit i en sådan idag. Det verkar vara en säljarterm, något man säger när man gör en lite casual presentation av något. Tror jag alltså, inte fan vet jag egentligen, men nu är jag här på mitt nya jobb och här finns lite jobbslang och man liksom bara hänger med. Så jag gjorde en dragning idag. Inför större delen av företaget, eller okej inte större delen kanske exakt men inför ett femtiotal människor i alla fall. Denna dragning bestod i att jag "drog" en rad kommande boktitlar för mina kollegor och det gjorde jag med etthundra procent avslappnad pose och röst, lovar. Not. Min lilla scenskräck, den kan vi ju konstatera att den får sig en utmaning när det börjar likna "dragning". Till en början är jag stel och supertråkig att lyssna på och sedan, efter någon minut, råkar jag säga något roligt eller ser en chef eller kollega som sitter och lyssnar och liksom nickar som att det jag säger makes sense, ja då blir det lättare och lättare och i slutet är jag nästintill spexig. Eller okej, lögn igen, jag är SO NOT spexig men jag lägger in lite hehe-moments här och där så att säga. Och vips är det över.

Min utbildning

Eftersom jag aldrig vågat utlysa sån där klassisk frågestund i bloggy eftersom jag är lite blygo och tänker mig att ingen skulle fråga något och jag skulle känna mig värdo med ett HEJ FRÅGARÅ och så ba noll kommentarer, så har jag aldrig gjort det, men nu fick jag helt spontant en fråga om min utbildning här så jag passar på att, snabbare än blixten, svara på den. Here goes my CV:

Gymnasiet:

estetiskt program, inriktning teater. Helt sjukt i efterhand att jag gick teaterlinjen, jag som på gamla dagar blivit både blygare och liksom fått några slängar av scenskräck men så var det i alla fall. Jag tror jag var bland de sämsta i klassen när det kom till teatern, till exempel improvisation fungerade MYCKET dåligt för mig, plus att pappa blev jättesjuk och dog i trean så det minns jag lite luddigt hur som helst, teater eller inte. I tvåan fick jag stipendium och fick åka på skrivkurs och då kom jag på att jag kanske är mer för det skrivna ordet är det, eh, teatraliskt framförda.

Året i London:

tog cambridge certificate of proficiency in english (okej fatta dåligt om jag stavar fel på detta nu men orkar/hinner ej kolla upp men det var iaf en nivå på de där camebridge-certifikaten, obs den bästa hihi) och jobbade i vinbar i Chelsea och fick ganska tjocka framförallt överarmar.

Högskola:

Fil kand i medie- och kommunikationsvetenskap inom ett program som heter (hette?) Kultur- och kommunikationsprogrammet vid Högskolan i Gävle. I detta fanns förutom 60 poäng i ovan nämnda huvudämne även litteraturvetenskap, mediekunskap, genusvetenskap, praktisk svenska och lite film och marknadsföring och projektledning.

Utöver det:

Grundkurs i journalistik på Poppius jornalistskola samt, eh också konstigt val, tv-journalistik vid samma skola.

That's my schools. Detta ger ett studielån på, tja, ska vi säga ungefär tvåhundratusen idag? Och då har jag ändå betalt av en klump på kanske femtio. Var det värt det? Väldigt svårt att säga, jag vill hävda att allt jag kan har jag lärt mig genom praktisk erfarenhet och på ett sätt känns de där åren i skolan som förvisso var sjukt givande på ett privat plan mest som något jävligt dyrt att sätta på ett papper som sedan gjorde att man kanske, kanske, fick komma på intervju när man började söka jobb (men obs: kanske inte det heller eftersom även arbetsgivare tittar efter erfarenhet och i början hade man ju inte direkt någon sådan).

OBS fast nu kom jag just på att på ett sätt tycker jag "högre studier" är helt sjukt givande och det är när det gäller att läsa texter kritiskt och ifrågasätta saker och inte bara tro att till exempel Expressen = sant. Inte för att alla som inte pluggat vidare gör det, men för mig blev det en märkbar och mycket nyttig skillnad. Det kritiska ögat hehe.

26 oktober 2010

Anteckna detta, barn

Idag åt jag för första och eventuellt sista gången en kebabtallrik till lunch. På ett byggjobbarhak. En stor kebabtallrik med tolvtusen pommes frites på ett byggarhak. Det kändes fett, i dubbel bemärkelse.

Mother and Child

Jo förresten, filmen jag såg igår, Mother and Child, jag GILLADE den verkligen och tänkte precis säga att den påminde om Nine Lives när jag insåg att det är ju samma göbbe som gjort den. SvD ba: nä usch vilken omständlig film och var är papporna? Jag tänkte inte ens på det. Jag var helt fascinerad av både Benings och Watts skådisinsatser och blev superengagaread i ämnet och bara kunde inte gå tidigare fast jag hade behövt för att hinna till stallet. (Alltså: det här med biografernas akademiska kvart, kan vi prata lite om den? Jag tycker inte att det känns soft att en film som ska börja kvart i sex börjar fem över. Det blir liksom SKILLNAD för en som räknar minuter, en som jag. Det är KRÅNGLIGT att lägga på 15 - 20 minuter när man räknar på busstider efteråt. Jag tycker filmerna ska börja när det är utsatt, och reklamerna rulla en kvart innan. Maybe that's just me.)

Iaf. Mother and Child. Bra film. Tycker jag.

Csn och ilskan

Alltså hur kan jag bli så himla ARG och BESVIKEN när csn-räkningarna gör sig påminda om att bli betalade var tredje månad? Hur kan det, varje gång, komma som en enorm överraskning och hur kan jag liksom ha GLÖMT BORT att jag har dem. Det händer i alla fall och god knows att om jag hittar ett sätt så ligger de där jävlarna på prio ett att bli avbetalda, de utgör såna vardgagsirritationer och depp. De är dessutom stora nog för att göra ont och blöda lite i början av var tredje månad och nu säger någon "men betala lite mindre, fast varje månad dummer" och jag har tänkt på det men jag tror att då skulle jag bli lite arg varje månad i stället och var tredje känns mer överkomligt. Hmm, förresten, varför är jag just arg på CSN och inte alla andra som vill ha pengar av mig? Vet inte! Kanske för att jag inte tycker min utbildning egentligen gav någonting utom något halvsnyggt att skriva på ett papper och liksom några år av chill i Gävle och möten med underbara människor, men liksom utbildsninsmässigt. Värt tvåhundrafemtiotusen? Eh, don't think so.

Nu ska jag gå - försiktigt - till jobbet. Det är halt ute och man får komma ihåg att en dag för två år sedan, efter csn på morgonen och med isfläckar på marken, bröt jag benet av ilska.

25 oktober 2010

liket lever

liket lever sade min förra chef alltid när en konsert som liksom känts som körd helt plötsligt började leva, och sälja biljetter igen efter period av stiltje. jag gillar det uttrycket. jag ÄR det uttrycket. idag.

just nu: sitter ensam på en bio, väntar på att mother and child ska börja visas, jag har kanske sagt att jag försökt dra ihop en bioklubb på måndagar pga måste döda timmarna efter jobb och före rida, men ingen, ingen, ingen kan vara med så klubban traskar på ensamma ben och det är helt okej för jag kan gilla ensambio och det är bara söta tanter och jag på mina filmer jämt. jag har gjort proceduren: köpt en macka på vägen, ätit den i lobbyn, köpt vatten och nötter att förtära på filmen, sen rusa till buss som tar mig till ryttarstadion. på tal om den, idag har jag bestämt mig för att sluta rida där efter jul. för konstiga tider, för konstigt liv, för dyrt. känns rätt i magen. nu börjar filmen. hej.
Published with Blogger-droid v1.5.8

24 oktober 2010

En fruktansvärd skithelg snart till ända

Rubriken säger summan av allt just nu, men jag kan bjuda på lite ingredienser förstås. Vi kan slänga in lite total stress över att hinna fixa allt med läggan inför foto om mindre än två veckor, en rejäl dos pms, en insikt om att A: golven blev liksom skitfula (flammiga, törstiga, ljusa) av såpandet och skrubbandet och B: min killes situation med sin lägga kommer säkert inte vara klar när min skulle varit det om vi sålde nu i november och jag hade alltså kanske blivit bostadslös, kanske i månader, och jag hade alltså C: rusat iväg helt själv med pepp som hos en fyraåring på väg till Disneyworld och tja, därhemma var golven fula och förstörda och jag var utmattad och less och besviken som ett barn och uppå detta kom Allvarliga Samtal med Tårar och sedan, igår, var det också dags för Rättviseförmedlingens fest och jag ville fira min duktiga vän som ordnat allt och på vägen dit skulle jag ta sällskap med en annan fin vän som känt sig försakad på sistone och eftersom jag själv ägnat hela morgonen åt förtvivlanstårar och just fräschat upp mig hade jag inte hud nog att ta ett krasst konstaterande från vännen att, för min information, hon känner agg mot mig just nu och knappt vill höra av sig eller ses så jahapp, det var bara att sätta sig och grina ögonen ur sig IGEN, på mariatorget denna gång, över livets jävlighet och min egen otillräcklighet och vad ska det BLI av allting och varför räcker jag aldrig TILL och förresten buhu varför är det ingen som frågar hur jag MÅR. Och så vidare. Ni fattar. Så himla ledsen jävla helg. Rättviseförmedlingens dag på Strand var förresten magisk och vacker och jag klarade att stå på benen fram till klockan tjugo i tolv, tjugo minuter innan mina vänner började spela skiva för övrigt. *bra vän*

Nu är det söndag och det känns som jag vaknat och, åh hoppas, turned a page. Det var bara tio timmar sedan mitt sista tårfyllda utbrott men sedan sov jag länge och drömde om störtande flygplan och när jag vaknade idag kände jag att äsch, det ska väl bli ordning på det här också. Kanske.

22 oktober 2010

Vanita?

Är helt borta i huvudet just nu, av både den ena och andra orsaken, och det snurrar och det är toppar och dalar och bla bla bla men i alla fall, on a different note, Lyxfällan igår? Tjejen som kallar sig Vanita? På skoj, visst? Hon finns inte?

20 oktober 2010

Ja nu är det slut på gamla tider ja nu är det färdigt inom kort

Jo men det är ju lite på det sättet. Att min blogg går in i temaperioder. Får jag en bruten fot, då handlar allt i två månader om fot, fot, fot. Längtar jag efter New York, ja då har vi en New York-blogg ett tag. Och så vidare. Nu är det alltså tema sälja lägenhet och här skulle jag kunna be om ursäkt för innehållsfattig blogg men jag tänker att jag låter bli ändå, och fortsätter berätta om detta: i morse kom en underbar mäklarman till mig. Jag blev helt lugn när jag träffade honom, kände ingen säljapress alls. När han sade att han tyckte min lägenhet var fin och kändes mycket större än han tänkt sig blev jag glad. Liksom när han sade att det knappt var något alls kvar att fixa. Att han med "knappt" menade fixa bord + stolar till köket, fixa lampor som fungerar och belyser ordentligt till hall och vardagsrum, fixa till den sneda jävla hallhyllan och såpa golvet med tonad såpa minst några gånger innan fotografering om några veckor, det är en lite annan historia som ger mig hjärtklappning bara av att tänka på men aja. Jag gillade honom verkligen. Han tycker att jag ska visa den senast helgen innan första advent eftersom december ägnar folk inte så mycket åt att köpa lägenheter som att baka lussebullar, shoppa julklappar och vara inomhus, och att det inte tar fart förrän i slutet av januari sedan. Alltså antingen sälja NU, snart, eller om tre månader, för att break it down. Detta stressar mig! Vadå sälja nu snart? Är jag redo för nu snart? Hinner jag ordna allt tills nu snart? Vill jag ens flytta nu snart? Vart fan ska vi flytta förresten? Åh, fina gamla älskade lägga på Ölandsgatan. Jag känner hur jag älskar dig så det bränner innanför ögonlocken när jag ser de här bilderna och läser anteckningar om hur lycklig jag var när jag köpte dig. Det var början på en ny tid då, en på-riktigt-era, mitt första egna och det var så stort. Nu är det snart början på en ännu nyare tid, något nytt och kanske ännu större, en era där det inte bara är jag utan vi ska vara två. Vi, med alla våra sidor och smaker och humör och egenheter, vi ska samsas om EN lägga, hur ska det gå? Kommer det bli jättefint som jag hoppas eller blir det att ge upp sig själv en smula? Eller både och? Och att lämna söder, kommer det funka? Blir jag isolerad och ensam och rädd därute eller är det rätt beslut med tanke på ekonomisk situation och prioriteringar i fråga om utrymme och att ha möjlighet att tjäna mindre, eller rida mer, eller ha mer pengar över att tex resa för etc. Alltså ÅÅÅÅH så mycket att tänka på och nu känns det så himla PÅ RIKTIGT igen. Gah.

Men samtidigt. Om alla frågorna. Jag vet ju vad jag tror är rätt och sen, ja, there's only one way to find out. Åh gud och mamma och hela världen, nu blir jag väldigt, väldigt nervös. Ih.






19 oktober 2010

Til tomorrow comes

Min lägga är shiny and bright nu och ikväll klockan halvsju skulle den första mäklaren varit här, den som Frida rekommenderat mig som hon var så himla nöjd med, men hon ringde en timme innan utsatt tid och ställde in. Förvisso hemskt ursäktande, eftersom hon hade två kontrakt att skriva ikväll, och hon bad verkligen om ursäkt och sade att hon utan problem kunde komma klockan sju imorgon i stället och det funkar förvisso fine med mig men alltså ÄNDÅ. Här har man slitit! Och städat och skrubbat och inte ätit hemma på en vecka för att inte förstöra det skinande köket och så ba: nähäpp. Ännu en dag ska gå. Hmpf. Eftersom jag inte hade bättre för mig och jag verkligen behöver gå och ta spruta tre av tre på den där jävla Twinrixen så att jag är skyddad mot alla möjliga typer av hepatit i tusen år om jag bara tar den, så gick jag till Vaccin Direkt i stället. Tänkte att i ösregn en tisdag borde där inte vara så fullt. WELL I WAS WRONG. Först cirka sex par som skulle ut och resa till olika delar av världen, sedan en familj med fyra urjobbiga ungar som omväxlande grinade i mammans famn, jagade varandra och slet i pappans jacka, och så till sist en tjej med sprutfobi som satt och skakade och grät och hyperventilerade i sin pojkväns armar. Hon var så himla knäckt! Jag ville omväxlande prata med henne, säga äsch hörru det gör inte alls ont, och omväxlande säga åt henne att skärpa sig och ger her act togetha sistah typ. Hon bara: buhuhu det kommer göra JÄTTEONT och killen bara: nejdå det sticker lite bara och hon: nej men buhuhuhu (hyperventilerar) det kommer ju göra ont i flera sekunder. Ungefär här ville jag slå henne, men sedan påminde jag mig om att fobier är faktiskt inte rationella. Man kan inte rå för't liksom. Mitt i detta minidrama kommer familjen med tusen barn ut ur läkarrummet och den yngsta, han som var ungefär tre år eller kanske fyra, ropar urlyckligt till pappan att det GJORDE INTE ALLS ONT OCH JAG TRODDE DOM SKULLE TA DEN I PILLESNOPPEN. Åh, älskade treåringen lite då. Alla började le utom fröken fobi för hon grät vidare helt ostört. I alla fall. Till slut blev det min tur, jag tog min spruta, jag åkte till Nytorget Deli och åt en höstkorvtallrik för tvåhundra spänn (köket får icke befläckas hemma) och gick sedan hem. Ity jag har tvättid.

Nu väntar jag på Paradise Hotel och att den första av fyra maskiner ska bli färdig. Min kille står på en pall med sin bror i luren och diskuterar orsaken till att ingen av mina taklampor fungerar. Det är gamla lampor hit och olika uttag dit och jag orkar inte, jag fattar inte, jag kommer aldrig få min lägenhet såld om jag måste fixa lampsituationen.

Åh förresten. Radion i väntrummet sade att det blir fem centimeter snö imorgon. Det känns väldigt avlägset eftersom det är tio grader varmt och ösregn just nu, men märkligare saker har hänt. I Magnolia regnade det till exempel grodor.

18 oktober 2010

håkans nya

fy satan vad bra den är, tycker jag. älskar hittills: den som heter shelley, saknade te havs, river en vacker dröm, jag vet vilken dy hon varit i, den där med första plats som inte går att nå (där jag kommer ifrån) och den om asplöv och politiker som är massa frågor vad är det som blabla. och någon till. summa summarum: enda jag har svårt för är själva titelspåret, paradise. så då vet ni.
Published with Blogger-droid v1.5.8

himlen, blå, men snöar det inte lite nu?

såg himlen är oskyldigt blå innan jag red ikväll. ensam. jag har cirka noll problem med att gå ensam och tur är väl det eftersom min lilla bioklubb jag försökt starta på måndagar verkar förbli en enmansklubb, men aja. filmen: högst medioker, tycker jag. en bagatell, nästan. alltså bill skarsgård, vad är det som är så bra med honom? liksom sin bror alexander pratar han totalt onaturligt och stelt och spänt och sluddrigt på samma gång, sätt killarna hos talpedagog säger jag, som för övrigt verkligen gillar päpy skarsgård och gustav/f. och filmen, alltså vilken genre tänkte den tillhöra? feelgood är det ju inte, och riktigt allvarligt blir det ju inte heller, det är typ en 'mysig' depphistoria med lite humorinslag? och ett långt vältrande i sena sjuttiotalet? nä. den får inget högt betyg av undertecknad. liksom om man slänger in en bit om en jävligt dekig och trasig farsa, så släpp inte den till förmån för en sommar på sandhamn? och om man hänger en sommar på sandhamn med lite bad company och too many rich peeps med too much fuffens i garderoberna, liksom utforska det en aning? när man går ut från salongen och känner typ noll för huvudpersonerna har något gått lite fel kan jag tycka. men nu ska jag sluta gnälla. det var en fin gråtscen han fick till, bill. och börn kellmans alkispappafigur var bra spelad.

sen red jag en prickig häst och nu sitter jag på bussen hem. tjattriga tanter underhåller exakt hela bussen men prat om ingenting.
Published with Blogger-droid v1.5.8

What a day for a daydream

Amen tjena. Nu säger vi att det är måndag och att jag spenderade hela gårdagen med att städa, sådär som man (jag) aldrig städar annars, sådär så man putsar bakom det som inte syns, byter gardiner tre gånger för att man inte kan bestämma sig vad som känns finast, sådär så att det äntligen blir rent runt plattorna och tja, ni fattar. Jag är inget fan av städning. Alls. Har aldrig varit, har nästan alltid tyckt att det känts jobbigare att städa än skönt när det är gjort. Fräscht. Anyways. Ett tag igår, under städningen, kom Frida förbi med sin allt större mage. Och hon har liksom slutat jobba nu, för att hon är så gravid, ska ha fyra veckors semester och bara vara tjock och gotta sig med böcker och ligga raklång och max göra en plan per dag och jag är så DJÄVULSKT avundsjuk. Om jag fick detta skulle jag, eh, rida och läsa och ta en vända till nyc. Ba sådär.

Idag vaknade jag med nackspärr från helvetet och kände mig en aning vankelmodig. Tror för övrigt aldrig jag använt det ordet och kanske vet jag inte ens vad det betyder, men liksom opeppad. Inte deppad men på gränsen till. Ser fram emot en lång och härlig vecka i pms:ens tecken. Brukar bli så lovely att ha att göra med då.

Såhär valde jag mellan igår, antingen såna där streck till gardiner, eller lite för korta vita som mamma sytt efter att jag mätt fel på en decimeter. Det lutar åt: de vita eller inga alls. Kanske inga alls? Samt ja jag vet, man ska ta bort julljusstaken, man ska ha gjort det för nio månader sedan, men jag hittade ingenstans att förvara den och nu är det snart jul igen så vafan. Skitsamma?


17 oktober 2010

sen lite love/löv

Published with Blogger-droid v1.5.8

sen några höstiga från en promenad med en giganthund igår

Published with Blogger-droid v1.5.8

först min jättegulliga mormor i pilotmössa

Published with Blogger-droid v1.5.8

Quick stop

Eh, vilken jävla konstig trend det här med att försvinna från / glömma bort / ignorera bloggy när det är helg. Det är inte som att jag inte har massa mobiler att blogga från om det handlade om att jag är på resande fot jämt. Men aja. Nu har jag gjort århundradets kortaste mellanlandning på min egen adress efter att ha hoppat en häst på Enskede, åkt bil från skogarna och tåg från Uppsala där Mämi fyllde 60, nu åker jag snart ned på stan och ansluter till en reklamfilmsinspelning där en mäktig kvinna spelar in och jag liksom är där och representerar och pratar bok-press och sedan, sedan är det BANNE mig jag som åker hem och städar. Nästa vecka kommer inte en utan TVÅ mäklare. På tisdag och onsdag, och jag har noll tid imorgon måndag. Jag. Måste. Fixa. Snyggt. Hemma. Ba måste. Hoppas jag bloggar lite då också, har jättefina bilder att visa. (man ba HÖST, kolla fina LÖV).

15 oktober 2010

It's a no

Vi tittade på en lägenhet igår. Den låg i huset i Hammarbyhöjden vi älskar, men den var för liten. Och för lågt ned i huset. Så det blev inget och lika glad är jag för det, jag vill verkligen chilla och gå på känsla när det gäller såna här saker. Det var det jag gjorde med den jag bor i nu. Även om jag budade på flera stycken samtidigt, så gick jag liksom på känsla. Utan att det ibland gick att förklara så skilde det sig enormt mellan lika fina/stora lägenheter, den ena kunde jag se mig själv bo i, den andra inte. Varför, varför inte? Oklart. Hur som helst. När jag fick min lägenhet blev jag så himla glad för jag trodde att jag aldrig skulle ha råd, att den skulle rusa långt över min högsta gräns. När mäklaren ringde och sade att jag vunnit trodde jag att det handlade om en annan. När det visade sig att det handlade om min var känslan helt galen. Det är så jag vill att det ska kännas igen. Och även om utsikterna för prick den känslan är lite sämre med tanke på att vi är två nu, två med helt separata smaker och känslor inför lägenheter, så tycker jag att det känns himla bra att ostressa. Att bara titta lite här, titta lite där, prata om saken och så ba: nej. Vi väntar lite till.

13 oktober 2010

Min sämsta gren på högskoleprovet: den med kartor och tabeller

Jag vaknade härom dagen med en bestämd känsla av att jag, och alla andra, måste börja anteckna eller föra statistik eller göra kurvor över tidsspann mellan händelse A och B, A och C, A och D i olika relationer, och sedan rita grafer och jämföra och dra slutsatser och tja, ungefär där började jag vakna till tillräckligt för att inse att det här inte var en superidé som skulle göra mig världsberömd. Men där, i några sekunder, så trodde jag verkligen att det var väldigt viktigt att göra det. Typ såhär, om man tar mig + min kille som exempel:

A -> B = 15 minuter
A -> C = 2 dagar
A -> D = 3 dagar
A -> E = 1 månad
A -> F = 2 månader
A -> G = 3 månader
A -> H = 5 månader
A -> I = 11 månader*

(*och då motsvarar alltså A ens allra första tjena goddag och resten av bokstäverna motsvarar något som man gjorde första gången efter det som är A typ B = kyss, C = sova över, D = frienda på fejja, E = meet the parents, F = säga K-ordet, G = en får den andres nyckel, H = den andre får den förstes nyckel, I = säga Ä-ordet, OCH SÅ VIDARE)

Sen ba samlar man in tusentals olika sådana här tidslinjer och sedan vet jag inte vad man skulle göra av alltihopa. Ett facit. Eh. Men det kändes skrämmande briljant där, någon minut i ett sömndrucket tillstånd.

heeeelt naturligt med stege

Published with Blogger-droid v1.5.8

It is happening. Again. (varifrån?)

Idag har den första kollegan för säsongen fått kräksjukan. Alltså jag hatar den så innerligt och inte som i att "ingen gillar väl att spy" utan mer som i att "nu tror jag att jag är sjuk och oroar mig och mår illa hela tiden själv och kan inte slappna av". Ge mig ett vaccin mot magsjuka, snälla någon. Jag betalar massor.

Sak jag inte trodde jag skulle ägna mig åt någonsin: homestaging

quick note från tunnelbanan mot mörby c

igår fick jag social meltdown och trots planer var allt jag kunde tänka hemma, hemma, hemma. så hemma it blev. lagade soppa som blev stark och rätt äcklig pga sojaprotein (måste det smaka pappersmassa om sånt?) och åt ungefär åtta satsumas till efterrätt. och sedan: bita tag i läggan. våga visa den för mäklare nästa vecka. igår tog jag tag i badrumshyllan och det står tydligt att jag, eh, inte gjort detta på tre år eller dylikt. hittade gammalt smink jag inte ens minns att jag ägt. hittade ett helt jävla apotek med varor från både sverige, japan och usa. för sömn och förstoppning, förkylning och illamående, hosta och torra ögon, you name it jag hade it. på hyllan som rymmer allt. jag slängde och slängde och rensade. torkade, fejade, timmar gick. efteråt: en haltom hylla. känsla på det: det här kommer aldrig ta slut.

för övrigt såg jag två avsnitt av paradise igår fast jag lovat mig att låta bli.
Published with Blogger-droid v1.5.8

12 oktober 2010

Snart brinner det

Jag har anledning att tro att vi kommer ha en spontan brandövning på jobbet inom kort. Detta eftersom vi blivit förvarnade att det händer någon gång denna vecka och det nu står bilar med text om brandsäkerhet utanför. Därför har jag svårt att sätta igång arbetsdagen. Och har fortfarande vantarna och halsduken på mig. Man ska samlas utanför när det händer. Tills någon brandman berättat vilka som gjort rätt och vilka som gjort fel. Man ska till exempel INTE använda trapphuset, nej nej, då är man "död" när man kommer ut. Man ska ta den vingliga brandtrappan. Så ja. Jag sitter och väntar lite på detta dagens stora event.

11 oktober 2010

seth och jag delade samma nittiotal

nu spelar hon weezer, the world has turned and left me here. jenny och jag gillade samma. onaj nu byter chaffisen. till klassiskt. han gillar alltså inte samma.

undran: när börjar jag lyssna på klassiskt?
Published with Blogger-droid v1.5.8

you gotta promise not to stop when i say when

nu sitter jag på en buss igen. jag undrar vadihelvete mamma ska få, hon fyller sextio om några dagar. jag är världens sämsta för jag har inte kommit på någon bra present. åh, sextio är ju stort! jämnt! jag minns inte vad hon fick när hon fyllde femtio slår det mig nu. enter ännu mer självförakt for the egoistic life i'm leading, gah. måste komma på något. något bra.

klockan är lite över åtta och snart ska jag rida. osugen. det kliar på mina läppar, dom vill ha lypsyl men det blir man beroende av så jag uthärdar. kylan. den är här nu, så jäkla här. busschauffören lyssnar på musikguiden. jenny seth är programledare. jag trodde hon var på aftonbladet. tänker på henne som en snäll recensent där. nu spelar hon foo fighters. everlong. boy have i loved that song. nu framme. stallet kallar. åh SUCK på det just idag.
Published with Blogger-droid v1.5.8

det senaste dygnet har jag

väntat på bussar i kyla och mörker, ätit rätt så många satsumas, fått en apa av david, skrattat åt min kvartershandels skyltning, oroat mig för mitt torra golvs fläckar.
Published with Blogger-droid v1.5.8

Helgen vecka 40

Hej det är måndag och jag är faktiskt ovanligt ful idag pga att ögonen började rinna redan efter några sekunder utomhus och sedan fortsatte de, hela vägen till jobbet och nu är de röda och uppå detta kom ungefär sextio nysningar i rad och nu kom min kollega förbi och sade oj vad du ser ut som att du fått en allergiattack eller någonting och tja, det är ungefär på den nivån. Rött, snorigt, rinnigt.

Helgen: fredags nothing at all, rida och hemma och Idola och sova (ursäkta men att Sassa röstades ut fick mig att ännu en gång ge upp om Sverige).

Lördag: kliva upp innan gryningen, rida igen, äta frukost och gå ut och gå gå gå gå, ta båten till Djurgården och gå ännu mer, få skavsår, hamna på Gärdet och sedan på Ballbreaker, bisarr upplevelse pga kontrast mellan strålande höstdag och "manligt" aktivitetscenter med servitriser på rullskridskor med kortkorta ballerinakjolar, åka hem och blunda en timme och sedan träffa emelie, gå till babylon och träffa gäng, åka till färgfabriken och dansa till nittiotalsballader, åka hem, sova, gå upp i ottan, igen, rida, igen, titta på tre lägenheter varav en var fin, äta lunch på krog i Hammarbyhöjden, komma hem, blunda en timme, gå på släktkalas, äta lamm och gulla med bebis, gå hem, sova.

Sen var det slut. Det går så fort.

8 oktober 2010

också fint

Published with Blogger-droid v1.5.8

åh, fint

Published with Blogger-droid v1.5.8

Saknad

Vaknade och saknade Tobias imorse. Hade drömt om honom, att jag var i Prospect Park och vandrade runt och kom fram till Picnic House. Utanför detta stod Tobias, helt högtidligt stod han därutanför som att han vore värd för stället, och han sade de bevingade orden alla vägar bär till picnic house, vilket jag i drömmen och även när jag vaknade tyckte var roligt eftersom vi sagt så en gång, sommaren 2007 närmare bestämt, vi vandrade runt och gick vilse i parken och vart vi än gick hamnade vi på jävla picnic house. Hur som helst. Jag saknar Tobias. Och New York.

Hunters i city

Eftersom jag jobbar på Östermalm och eftersom det är höst och eftersom det är ungefär åtta kvarter mellan tunnelbanestationen (åh, varför promenerar jag inte längre?) till jobbets dörr så kan ni ju tänka er hur många par Hunter-stövlar jag passerar på väg till jobbet. Och det slår mig varje gång: stövlar i city är så svårt. Och det tycker uppenbarligen kvinnorna (det är bara kvinnor) som bär dem också. Jag känner med dem, och även om jag fnyser lite åt deras Hunters (själv använder man ju Tretorn dårå, eh), får för mig att jag vet hur de känner där de går med sina Hunters utanför jeansen eller till små kjolar, jag tänker mig att de hoppas innerligt att det inte ska spricka upp och bli en solig höstdag, jag tänker mig att de känner sig rätt obekväma där de går över halvtorra trottoarer med bara minimala vattenpölar mitt i city med sina svarta gummistövlar. Ja men det är ju FASHION tänker de, men det känns ändå märkligt. På tunnelbanan och bussen känns det ännu värre. Man har den smygande känslan av att det här behövs liksom inte. Och det blir varmt och fötterna andas inte riktigt i de där stövlarna. Och det är mysigt och fint men man undrar ändå om man kanske inte borde sparat den där stöveldagen till näst-nästa söndag när man tänkte ta sig en promenad i Hagaparken eller dylikt. Så tror jag att de tänker, för så tänker jag när jag har stövlar, och jag tycker på något sätt att deras Hunters ser ännu mer malplacé ut eftersom det där stora märket på framsidan skriker så högt att man köpt ett par rätt dyra stövlar och nu vill man banne mig få använda dem och det regnade ju faktiskt igår eftermiddag men då hade man inte stövlarna på sig så nu jävlar får man kompensera lite, det är ju ändå några vattenpölar här och där. Typ.

7 oktober 2010

Ett helt opåkallat inlägg om djur

Jo, en kort annan grej bara innan jag sticker iväg. Jag är liksom ingen djurmänniska på det sättet. Inte sådär som vissa är, såna som *ÄLSKAR DJUR* och ville bli typ skansenpersonal eller rädda djur och skrev det i mina kompisar-böckerna när de var små och önskade sig kattungar i födelsedagspresent och älskade sina marsvin och allt sånt. En sån har jag aldrig varit, faktiskt. Jag tiggde inte om en hund och jag var rätt dålig på att vara entusiastisk för de olika djur vi hade hemma ibland. Sedan när pappa blev ihop med en hundkvinna kom det två hundar på köpet, det var väl okej. Schäfern hade jag en sweet spot för, hon var en lite nervös och otjejig hund som var lite för hög för att vara tik och lite för högljudd för att vara soft men jag gillade henne. Mycket. Åh, vart vill jag komma med det här egentligen? Jo just det, att jag inte är en djurmänniska SÅ. Jag går inte runt och vardagsömmar för djur, om ni nu fått det intrycket med tanke på mina hästgrejer och den där hunden här nedanför och aporna. Det är bara det att det finns vissa saker jag älskar ihjäl mig på. Det är alltså:

1. Apor. Allt har sitt ursprung i apor, alla andra djur jag gillar är lika apor. Apor är så FANTASTISKT roliga tycker jag. De är som en människa som man skalat bort alla lager av tråkigt socialt samlat kring, det är liksom en driftvarelse som är pillar på sig själv när den är kåt, äter när den är hungrig, petar näsan om den behöver, visar om den blir ledsen eller arg, gör konstiga miner och ljud och liksom inte har nån skam i kroppen. Jag älskar att de inte har någon skam i kroppen, aporna, och ändå verkar ha humor och gilla att retas och ha kul och typ gilla att gosa och lajja runt och kunna bli kittliga och sånt. Kan inte förklara varför jag älskar apor bättre än så, men jag gör det. Jag älskar approgram på teve. Men de visas för sällan. Jag betalar för digitalteve i princip enbart för Chimps of Eden på Animal Planet.

2. Hästar. Det är inte så att jag älskar alla hästar, inte alls. Jag tycker många hästar är läskiga och ännu fler tråkiga. Men jag har en häst som jag älskar och det gör jag med besked. Hon är precis som hunden jag pratade om ovanför, en spattlig och liksom glad figur som liksom inte fattar att hon emellanåt, okej rätt ofta, är skitjobbig att ha att göra med. För det första är hon ful, säger alla, men det vet hon inte om och jag fattar inte riktigt varför folk tycker hon är det. För det andra är hon alltid hungrig och går över lik och människor för att få äta mat, fast hon är smal och nätt i kroppen. För det tredje låter hon väldigt mycket på ett rätt så gräsnlöst sätt: hon skrapar med hovarna i golvet när hon är uttråkad eller hungrig så att det gnisslar och dunkar, hon gnäggar ofta och mycket för att snacka med andra i stallet eller liksom bara göra sig hörd, hon blir superlätt uttråkad och hon är väldigt kittlig, hon har bitit mig några gånger bara för att hon inte haft något bättre för sig. Låter hon härlig? Hon ÄR det. Hon är så jävla älskvärd att jag nästan går sönder. Jag liksom skrattar åt henne varje gång jag träffar henne. Och alla andra tycker hon är ful och jobbig. Jag tycker hon är som en apa och det är en bra grej.

3. Sen har vi det här med kungspudlar. Jag fattar inte varför jag älskar kungspudlar. Men de är så himla roliga, de också. Och obs: smarta. Och orädda. Tror jag i alla fall. Jag känner inga. Men jag såg en rolig utanför ICA idag och en vacker dag kanske jag skaffar mig en.

Jaha det var väl det dårå. Ut i regnet.

Bryn och sånt


Jag vet inte om jag illustrerade det tillräckligt tydligt på bilden här nedanför som jag ritade så snyggt häromdagen efter klippningen, men jag sade till min frisör att ta i lite extra när det gällde luggen den här gången. Eftersom hon hade nio veckors kö till ny tid sist. Och luggen växer så fort. Jaja, visst, sade hon och... tjopptjopp. Hej Prins Valiant! Och hej ÖGONBRYN. Er hade jag glömt att jag hade. Vilket är lätt hänt: jag har nämligen världens mest osynliga ögonbryn i verkligheten, de är blondare än ljusbonda, och liksom bebismjuka och inte alls som ett par ögonbryn ska vara. Det spelar oftast ingen roll. När man har lugg. Men nu, hallå, plötsligt såg det så tomt ut däruppe. Och eftersom jag väljer att spend all my money on hästar så kan jag icke lösa detta problem på salong. That's a no-no. Jag fick helt enkelt gå hem och färga själv. Vilket jag gör nu, för er som tror att jag målar dem såhär klumpigt och snett. Enda grejen är att det är så inihelvete svårt att göra det själv, speciellt när de är tunna och nästan inte syns. Så man liksom chansar lite. Här ser man till exempel att jag chansade lite olika på olika ögon. Men AJA. Snart tvättas krämen bort och sen är det små gulliga fjuttefjun igen.

Idag har varit en bra dag på jobbet. Jag gillar när det regnar när jag jobbar. Men när jag gick hem var det kolsvart ute (okej, överdrift men bara lite) och jag blev blöt när jag väntade på bussen och nu är jag hemma och packar ännu en översovningsväska och färgar lite bryn och snart ska jag ut i skitvädret igen, ska träffa Frugan aka Frida som liksom ska bli MAMMA om några... eh, veckor? Det är så sjukt. Känns som det var igår vi stod där på Debaser men det var det inte, det var flera år sedan. Undrar om vi gör det snart igen. Kanske till nästa års allsång. Hur som helst. Jag träffar Frida för fikamiddag och sedan drar Bio Wintertidh igång. Willes egna hemmabio, vars kvällsprogram lilla jag fått bestämma. Det blir Greenberg. Alla säger att den är dålig men det skiter jag i, sämre än 2012 kan den knappast vara. Väl.

om jag någonsin skaffar en hund blir det en kungspudel. for reals.

Published with Blogger-droid v1.5.8

höstkväll



Published with Blogger-droid v1.5.8

Short update om.. things.

Igår lånade jag hem en iPad och lajjade med på kvällen. Jag kände att det var ungefär som att sitta med en jättestor iPhone och fattade inte riktigt på vilka sätt, förutom att den är större, som den är liksom bra att ha. Man surfar lite och spelar kanske eller tja, läser en artikel. Det var förstås mycket enklare att läsa artiklar. Tror ändå inte jag kommer vilja läsa böcker på den. Tror också att om jag ägde en så skulle jag lämna den hemma till förmån för själva macbooken eller telefonen. Men vi får se. Man kanske vänjer sig och hittar användningsområden även för detta ändamål. Jo förresten, jag tänkte att OM jag hade varit en morsa som skulle åka till exempel sex timmar i bil till exempelvis fjällen och hade några kids som lätt blev rastlösa, då KANSKE jag skulle gilla att ha en iPad som de fick leka med och titta på filmer i och läsa sagor i. Och så tänkte jag att det är ju ganska roligt det här med att ha sagor som både låter och blir upplästa av en berättarröst. Men sedan tänkte jag att vänta, då blir det ju som en barnfilm nästan, en film fast man gått långt tillbaka i tiden för filmer rör sig ju bättre själva och rösterna i filmer är ju liksom fler och mer avancerade. Hur som helst. Ska fundera lite mer på detta. Lajja lite mer med denna. Så får vi se. Man vill ju inte missa THE FUTURE så att säga.

Och sedan, för alla som gillar Popmorsa, så har hon nu fått en egen sida på City där hon har krönikor varje torsdag. Här finns den.

Igår hängde jag på Hedengrens bokhandel på Höstkväll, som de kallar det. Det funkar så att klockan sju när butiken stänger stannar ett gäng intresserade kvar och lyssnar när en författare pratar om en bok som just kommit ut (sin egen). Igår var det Hans Furuhagen, en mycket fin man om ett ämne jag inte kan speciellt mycket om: bibeln och arkeologerna. Det var fullsmockat och jag fick ännu en gång påminnas om att folk har andra intressen än jag. Not everybody bryr sig bara om psykologi och hästar. Hehe.

6 oktober 2010

Oj

Oj nu började jag visst somna lite här på jobbet. Olyckligt.

Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen

"Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga? Hur kan det vara okej att de sitter en liten pojksprätt som reducerar debatten med stora pappaord och påstår att det inte stämmer det som tjejerna säger när det inte handlar om hur han har det? Jag är chockad."

Nour på Newsmill idag. Läs.

4 oktober 2010

Känner mig som hon i eat pray love *bortskämd + gnällig*

Jaha, helgen avslutades med tusen skrikande barn hos min syster och familj, i söndags. Uppå dettta belönade jag mig själv med lite sömnlöshet under natten till idag och gick således till jobbet i ett mycket stressat state of mind. Varför detta? För att jag inte vilat efter bokmässan, för att jag har för många planer och för lite tid, för att jag är konflikträdd och inte vågar ta upp saker jag behöver ta upp på en gång, för att jag är telefonfobisk och måste ringa samtal, för att det har varit lite för mycket och jag känt mig lite för otillräcklig sista veckan, bara så. Alltid när jag inte kan sova och vi är hos min kille brukar jag gå och lägga mig i soffan i vardagsrummet. Den är så SKÖN och MYSIG och när jag inte ligger bredvid en som sover gott så brukar det gå lättare att somna in. Ingen att jämföra sig med, liksom. Jag tror jag kanske ägnar mig lite för mycket åt det. Jämförelser.

Men så idag var det måndag när man vaknade och jag gick till jobbet och det var fel på datorn så det jämnade ut sig, det här med att jag gick in 45 minuter tidigare, lagom tills de andra kom till kontoret hade min dator och vår tekniker blivit sams igen och sedan var det fyra möten som avlöste varandra och sedan var det en kort bokrelease på Filmhuset och därefter en kort fika hos min kusin och sedan stallet och en clinic om några himla utbildningsgrader jag inte minns och sedan hem och så lite teve och sex morötter till middag i brist på mat i skåpen och they call it a ekorrhjul har jag för mig. Nu gonatt.

3 oktober 2010

Mormor och lördag och livet

Och igår vaknade jag, min vana trogen, med hemskt mycket stress. Tänkte på saker jag inte avslutat på jobbet, tänkte på konflikter eller samtal jag ännu inte vågat ta/ringa, tänkte på att min lägenhet ser ut som skit, tänkte på att vi aldrig kommer sälja den för jag kommer aldrig komma till punkten (tömma lägenhet -> olja golv -> fylla lägenhet -> sälja lägenhet) när man är redo att göra detta, tänkte på alla personer jag borde träffa men inte hunnit på sistone, tänkte på mormor som blir allt mer dement och numera ringer tolv gånger om dagen och varje gång jag inte svarar talar in meddelanden på min telefonsvarare som lyder "hej älskling vi skulle ju ses idag, ring mig" med den ynligaste, ensammaste lilla senilrösten, och jag får så ont i hjärtat och trots att vi aldrig bestämt att ses så fattar man ju att tiden rinner och jag BORDE verkligen hitta tid att träffa henne snart osv osv osv. Stresstankar, uppeldade av gårdagens alkoholintag. Och sedär - mobilen börjar ringa. Klockan halv nio. Jag osvarar men vet att nu är det kört, nu kommer det inte att somnas om. Klockan blir nio. Det ringer igen. Sade jag att det var mormor båda gångerna förresten? Hur som helst. Jag svarar. Hon låter ovanligt pigg och glad. Frågar om det var idag vi skulle gå på stan och köpa ett par skor till mig. Jag, som har jobb på Dramaten att göra klockan tre, säger att nej det var det minsann inte men vi kan äta lunch klockan ett om hon vill. OM HON VILL.

Vi går igenom detta tre gånger för säkerhets skull, hennes minne är inte att lita på: ta tunnelbanan från Ropsten, hoppa av efter tre stationer, hoppa av på stationen som heter Östermalmstorg, gå upp till spärrarna, där står jag klockan ett. Hon ringer igen, vi går igenom det igen, hon skriver ned. Allt klart. Klockan ett står jag med bultande huvudvärk på utsatt plats. Ingen mormor kommer. Klockan blir tio över. Fortfarande ingen mormor. Kvart över. Tomt. Tjugo över ett ringer ett okänt nummer och jag svarar. Älskling, säger mormor och jag frågar var hon är. Jag har nog tappat bort mig, säger hon och lämnar över luren till en trevlig man som förklarar att hon är i Fältöversten, på Karlaplan, på Sushirestaurangen. Jahapp. Det är bara att börja springa dit. Säg åt henne att stanna där, säger jag till trevlige mannen som förbarmat sig över mormor, jag är på väg!

En kvart senare är jag där. Mormor står och tittar sig omkring mitt i Fältan, mannen står kvar. Det visar sig att han är en gammal bekant från Båstad. Jag minns inte vem han är, viskar mormor när vi kramas. Sedan säger hon att vi nog inte kan göra såhär så mycket längre, bestämma att hon ska hitta till platser alltså. Det funkar inte med lappar och det funkar inte med minnet. I fortsättningen får vi åka ut till hörnet av Lidingö och hämta henne om det ska göras några aktiviteter. Det känns sorgligt.

Vi går och äter mat i Fältan. Hon pratar om att hon är så ensam nu. Det är ingen som ringer och vännerna är döda. Hon pratar om att hon vill få ta en spruta och somna in och säger att det inte är för att hon är sur och gnällig utan för att hon är färdig. Det gör ont i mig men jag ser vad hon säger - det HÄNDER inget längre. Hon vaknar, hon tar en lång promenad till morfar på kyrkogården, hon snackar med honom en stund, hon promenerar hem. Hon sitter hemma. Bara halva dagen har gått. Hon tittar på teve på kvällarna. Hon tvättar fortfarande sina egna kläder och dammsuger sitt eget golv, men hon minns inte vad folk heter längre. När jag säger något om min bror frågar hon vem det är. Det går liksom utför i skallen. Och hon vet om det själv.

Efter att vi ätit lunch går vi och tittar på djuren i zoo-affären i Fältan. Sådana saker har vi gjort tillsammans sedan jag var en liten flicka. En gång köpte hon, till mina föräldrars förtret, utan at fråga en hamster åt mig och min bror. Bur, hamster, sågspån, nere i Båstad för föräldrarna att släpa upp till Stockholm och liksom ta hand om från och med då. Ibland har hon "hittat" katter som måste tas omhand. Hon gillar djur men fattar inte riktigt ansvaret kring dem, mormor. Vi tittade på fiskarna och kaninerna och gerbilerna och hon skrattade många gånger. Sedan köpte vi ett par skor till mig. Sedan sprang vi in i min lillebror och hon kände ju visst igen honom. Hon såg glad ut när vi skildes åt. Hade skrattat flera gånger. Jag tänkte att jag inte får glömma hur en sådan liten sak för mig kan göra hela hennes dag, kanske vecka, ge henne något fint och roligt att tänka på och inte bara sin egen ensamhet i världen.

Jag tänkte på det, men sedan behövde jag springa iväg till nästa grej. En Tjechovläsning på Dramaten, jag var där för en författare var med i samtalet. Jag vinkade av mormor på perrrongen och rusade vidare. Huvudvärken hade jag glömt och kom inte ihåg förrän jag satte mig i salongen. Jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken och tänkte att nu, nu måste jag börja skära ned i allt jag hela tiden upplever att jag "måste" och "borde". Vet inte exakt hur bara.

Idag är det söndag morgon och jag ska snart till stallet. Därefter hem och byta om och sedär, en släktträff i Täby! It liksom never ends.

2 oktober 2010

Yesterdaaaay och kärlek och surprisefesten

Jag är så himla trött, så trött så det värker i mig, och jag har på inga sätt alls återhämtat mig från Bokmässan förra helgen, men det har hänt så fina grejer nu att jag måste skriva och berätta. Först och främst har jag haft saker att göra efter jobbet under veckans alla dagar. Att jag fyllde år lite smått där i början av veckan mindes jag knappt under själva dagen, än mindre dagarna efteråt. Det har varit lite film hit och besök dit och veckan har rusat. Och igår var det fredag och jag gick alldels yr i bollen av trötthet, till stallet och red ett pass mellan sex och sju. På kvällen skulle vi, hade jag fått veta, gå till min killes storebror på drinkar och jag som tycker svärfamiljen är kul + viktig hade aldrig ens övervägt att tacka nej. Skyndade hem från stallet, mötte min kille hos mig som köpt en burksallad som jag tryckte i mig ungefär samtidigt som jag duschade, bytte om och sminkade mig inför drinkarna hos svågern. På vägen till svågern skulle vi, fick jag veta, gå förbi Pet Sounds och lämna en installationsskiva till en kompis till min kille som han hjälper med en dator. Kompisen spelade skivor på Pet Sounds och vi skulle bara titta in lite fort, inte stanna för en öl utan bara lämna skivan. Jahaja. Tänkte jag. Skyndade mig i form och gick iväg. Utanför Pet Sounds tyckte jag det verkade helt onödigt att jag skulle följa med in och ner i källaren eftersom det bara var en överlämning av skiva, men det insisterades på att jag skulle med och säga hej till kompisen. Halvt om halvt i min egen värld gick jag nedför trapporna till Pet Sounds, som jag för övrigt inte besökt på tusen år. Tittar i dj-båset och ser inte kompisen där. Men vid bordet bredvid ser jag Lisa, oj tänker jag. Vilken slump, där sitter Lisa och tar en fredagsdrink. Med... Frida! Och andra Frida! Och Eric? Och Niklas? Och Wille? Och Lina? Och Erika? Och Emelie? Och Ante? Och Anna? Och Freja? Och Ruben? Och Håkan? Och vänta, nu börjar alla sjunga och det är ingen som spelar musik i lokalen och vänta, de har champagne och blommor och vänta, de är här för MIN SKULL? Det här är en överraskning? Men vänta, åh nej, jag som ska på middag hos min svåger och inte kan stanna, vilken himla otur?! Eller vänta, ska jag inte på middag hos min killes brorsa? Är allt bara en luring? Oh vad många de är! Alla sjunger! Oj det kommer presenter och kramar my way. Jag svimmar och dör och rodnar och börjar grina lite och skratta lite samtidigt? Ungefär så gick tankarna i cirka två minuter och sedan stod det klart, jag hade fått en överraskingsfest! Hela jävla gänget, varav jag trott att åtminstone två var utomlands och en var sjuk och en annan så gravid att utgång inte var att tänka på, var samlade till min lilla ära. Samlade av min älskade kille. Överrumplades av kärlek och någon typ av genans och svepte tre glas skumpa och två glas vin och blev liksom lite chockfull. Efter två timmar skulle alla åt varsina håll och jag som inte ens planerat för att gå ut följde lite lojt med Lisa och Håkan till Kåken. Stod där och kunde knappast fatta vad som hade hänt fortfarande. Jag fyllde ju inget viktigt? Jag hade ju redan glömt den där himla lilla födelsedagen? Åh, det var så märkligt. En intensiv känsla av att vara älskad och knappt förtjäna det.

Sen somnade jag och vaknade med huvudvärk och tolv grejer att göra idag. Mer om det snart.

1 oktober 2010

Nu håller vi tummarna

Idag går och jag min kille på vårt första bankmöte. Samma dag berättar man på riksnyheterna att från och med idag kommer det vara svårare att få bolån. En av oss är projektanställd, den andre är egen företagare. Men men. Jag har goda förhoppningar om detta. Älskar nämligen min bankman en aning, han har ett sådant roligt namn. Och verkar snäll. Men men, man får se.