12 augusti 2011

*myser*

Förlåt, men jag måste bara skryta lite. Eller okej, kanske inte skryta, men.. (åh gud nu kräks jag pga ord jag ska använda för första och sista gången ånej jag kan inte stoppa mig okej här kommer det) njutblogga. Detta har hänt: jag avslutade jobb strax före fem. Åkte hem. Köpte viner på systemet på vägen. Typ läste på beskrivningar och gick till hylla över vanlig prisklass. Gick över gatan. Landade hemma. Bytte om. Gick ut och sprang. Som av en slump fick jag svinbra musik i blandad spellista. Blev glad. Samt trött och arg eftersom det är så fruktansvärt tråkigt och jobbigt att springa. Fortfarande mycket långsamt tempo. Hur som helst. Var argglad. Kom hem. Åt helt vanlig svennemiddag aka korvstroganoff och ris. Tog ett glas av en av flaskorna. Duschade innan förresten. Gud tänk om jag glömt det så ni visualiserade mig av svett rinnande sittande vid middagsbord ätande korvstroganoff drickandes det vita vinet = sunkigt ju. I alla fall. Nu är middag äten, vin drucket, jag ligger i säng, tittar på In Treatment. Åh vad jag skulle vilja skriva om den här i bloggy, säsong 3 alltså, men alla blir alltid så arga när man gör det och ba men jaaaaaag som inte seeeeeeett det taaaaaack osv. Men ändå. Vill prata In Treatment. Älskar In Treatment. Aja i alla fall. Nu ska jag se några avsnitt, fortsatt smuttandes på dyrvinet, och sen kommer Wille hem från Nordpolen (alltså arktis, ej Polen) och då får jag kanske, kanske träffa honom för en öl eller fem. ÅH LIVET. Idag var du najs.

11 augusti 2011

Fem år av... liv. Cirka.

Jag har använt hela kvällen åt att göra en grej jag borde gjort för länge sedan. Om ni tittar i arkivet här till höger ser ni nu ett arkiv som sträcker sig från 2006 till 2011. Det innebär alltså att jag importerat samtliga gamla bloggar jag haft till den här. Den första, då när jag var ung (nåja) och trasig och festade hela tiden och lade "snyggbilder" på mig själv och Frugan Frida var och varannan dag. I massor. Det finns några godbitar från den tiden kan jag tala om för er, även om man stör sig på alla dessa sjukligt narcissistiska se-på-mig-nu-vad-tycker-du-bilder. Jag var rätt rolig emellanåt. Sedan, jag tror det var 2006, hoppade jag över till Nöjesguiden där jag bloggade ett halvår (ångrar det) och det halvåret är för alltid försvunnet. Därefter började jag blogga med tre andra godbitar. Mina inlägg från de åren är också importerade nu. Och till slut, som titeln på den här bloggen så osmart anger, 2009, då började jag alltså skriva här. Under något slags paroll om riktighet. Hur som helst. Jag har suttit hela kvällen och läst igenom gamla inlägg och tittat igenom gamla bilder. Saknat människor jag inte träffar så ofta längre. Skrattat lite. Blivit lite tårögd. Det är nog egentligen bara ett arkiv som gynnar/roar mig själv när jag tänker efter. Men det känns ändå himla bra att ha allt samlat på samma ställe. Skulle jag bara tipsa om en vecka i all min blogghistoria att läsa så skulle det nog bli den under de fem sista dagarna i november, när jag bröt foten och hamnade på sjukhus och proppades full med morfin och - detta hade jag helt glömt bort - bloggade samtidigt? Från mobilen? När jag låg där nyopererad med ryggmärgsbedövning och kateter och skakade av droger, ja då bloggade jag från mobilen. När jag låg i korridoren på akuten och det läckte blod ur min arm, ja då bloggade jag alltså. När jag skulle berätta vad som hänt och mobilfönstret var så litet att man bara kunde se de sista tre meningarna glömde jag, pga chock och insulin och stesolid och morfin, bort i slutet av inlägget ifall jag berättat att jag brutit foten eller inte. Åh vilken tid det var. Så himla knasigt.

Nu ska jag sova. Godnatt på er.

Vanlig dag i livet 2007 (buhu)





Trots av kyla till förmån för geni

Jo igår hände alltså det här: det spöregnar hela eftermiddagen och jag har ej mycket kläder på mig. Jag ska möta Frida, som varit borta cirka tusen år i sommar, och hennes bebis och hennes kille på Kulturhuset för att sedan vinka kille+bebis adjö och gå och shoppa bh:ar och efter detta äta dumplings. Vi gjorde detta. Handlade, samt åt dumplings, och uppå detta sushi och wok och ännu mer dumplings och lite vitt vin och tja, efter det kände vi oss rätt så redo att gå till Kulturhustaket och titta på Elias spela. Det var ungefär en grad varmt, nej jag menar kallt, och jag tror jag skvimpade ut ett glas vin enbart på grund av frossaskakningar. I alla fall. Jag är så HIMLA GLAD att vi tog oss dit, han är faktiskt ett geni, Elias. Och hans band också för den delen. Och det är så roligt att se någon som är så komplett som Elias är på en scen. Det var värt att frysa så jag skakade, värt att vakna med ont i halsen idag.

Ikväll var Avas och Elias och väldigt många dumplings kväll















10 augusti 2011

Where's the flow

Det ösregnar utanför och jag som hade tänkt att gå till Kulturhustaket ikväll och titta på Elias under bar himmel. Undrar vad de gör om det regnar då också. Ställer in? Jag sitter på jobbet och formellt sett har jag fortfarande lunchpaus, men vädret var så tråkigt att jag lika gärna kunde stanna framför datorn. Det är något fel på kylsystemet på jobbet så vi huttrar och fryser, allihopa, här. Jag inser att jag inte är så jäkla bra på engelska som jag eventuellt lovade när jag började. Det här med prepositioner är ju jättesvårt! Heter det on eller at, frågar jag mig själv hela tiden. Heter det go directly to eller är det en direktöversättning? Man kanske kan orden men FLÖDET, var är flödet? I don't know. It's not here i alla fall. Nu ska jag äta ett äpple. Hej!

Före-bild

Hej jag heter Carolina och häromdagen fick jag en psykos på lunchen och köpte en grej som gör att jag om 4-6 veckor kommer (?) få (?) jättelånga (?) ögonfransar men redan på en gång gav ett jättetomt bankkonto. Impulsiviteten i det inköpet = maximal. Men tjejen på Cow var så HIMLA bra säljare alltså. Åh det är dåligt för mig att jobba mitt i stan och med Digge som kollega. Hamnar på konsumtionsställen hela tiiiiden. Aja. Kanske kan min lillebror tycka att det är okej att han inte får något i trettioårspresent. Skoja.



Här har vi i alla fall en sk före-bild:



9 augusti 2011

I ran so far away

Äsch, det är väl inget speciellt det här med att jag var ute och sprang när jag kom hem från jobbet idag. Inget speciellt alls. Bara det att jag SPRANG TRE KILOMETER UTAN ATT GÅ EN ENDA GÅNG OCH DET HAR JAG ALDRIG GJORT FÖRUT. Tro inte att jag inte vet att tre kilometer är superkort och att alla inklusive din mormor klarar att jogga tre kilometer. Jag har förstått det. Men jag, jag har aldrig kunnat springa mer än några minuter tidigare innan diverse håll och smärtor och outhållighet har fått mig att stanna, men den här gången bara fortsatte jag. Tänkte när jag började, vid Långholmens ena bro, att jag skulle testa att springa så sakta att det nästan var som att gå. Långsammare än sjuttioåringarna som sprang förbi i spåret. Och så gjorde jag det och så funkade det och så var det med det. Vansinnigt självgod är jag nu. Skaffade konto på Runkeeper på direkten och började hetsa på fejsan. Hur som helst. Nog om detta. För nu ska vi titta på den här killen, kanske det finaste jag sett på SVT näst efter Life på söndagkvällarna. Han är ju för jävla underbar alltså.







Och nu vill man ju bara att han ska få vinna, älsklingen, men nä. Blev inte riktigt så.



8 augusti 2011

En timme en minut åtta år här står tiden still

Jag har stått i Stockholms Stads Bostadsförmedlings kö i åtta år och en månad. Okej ville bara berätta det, hejdå!



Närå. I alla fall. Jag har köat i åtta år drygt, och idag var jag på min första visning. En tvåa på Sockenplan. Jag låg på plats 14 i kön bland de som svarat på annonsen, vilket är himla bra kan jag berätta för er, för när jag svarade på en i Enskede gård i veckan låg jag på plats 78 och Björkhagen ska vi inte ens tala om och bland lägenheterna som är närmare stan ligger jag aldrig under 300 trots mina åtta år i kön. Så jag låg där på plats 14 och var ganska mallig när jag gick och tittade på tvåan. Där var ca 12 andra, mest par, för att titta och en mycket... ska vi kalla honom WEIRD, ja det ska vi, man släppte in oss på visning. Hans lägenhet var det fulaste, mörkaste och äckligaste jag någonsin satt min fot i. Inrökt och varenda vägg flagnade eller var gul. Kökets luckor var bubbliga och färgen hade nötts bort. Alla persinenner var neddragna så känslan var att det var en jävligt mörk lägenhet. I sovrummet låg mannens linser framme, och lite glasögon och askfat och sådär. Jag vände i princip i dörren, tillsammans med några andra. Åkte hem, tackade nej till lägenheten, och egentligen är det slut på den här historien nu. Förutom att jag inte kan låta bli att undra: hallå får man HA SÅDÄR ÄCKLIGT när man flyttar ut ur en hyreslägga? Blir man inte tvungen att fräscha till den lite innan man har visning? Jag minns inte om värden var Stockholmshem eller Familjebostäder eller vad det nu kan ha varit, men något stort tror jag. Borde de inte besiktiga den innan den går över till nästa hyresgäster? Aja. Jag kommer inte ta reda på svaret för jag kan aldrig bo där hur som helst. Ville mest se ungefär var jag befinner mig i kön, så att säga. Svaret var: fortfarande sist. Bättre lycka om åtta år till.

The beginning of something bad (eller bara en vanlig nackspärr)

Nu ska jag berätta en grej. För nästan fyra veckor sedan fick jag en fästing. Några dagar efter fästingen fick jag en förkylning. Någon vecka efter förkylningen gick den över. Två veckor efter den gick över fick jag... NACKSPÄRR. Vet ni vad that adds up to? Jo, att jag har TBE. Trist va, i så fall? Det tycker jag också. Speciellt eftersom jag läser på nätet att det inte går att bota och att man får vänta ut det och att det gärna kan vara i fyra månader eller livet ut, i alla fall biverkningarna av hjärnhinneinflammationen (tex förlamning och evig balansrubbning eller depression). Jahapp. Så nu är jag alltså orolig. Iofs brukar jag få nackspärr. Och i somras var alla förkylda samtidigt. Men ändå. Nu har jag iaf tagit en Alvedon och ska laga en matlåda till imorgon* så jag har inte riktigt tid att ha TBE just exakt nu.



* För den som undrar vad jag lagar så blir det alltså något med rödbetor och fetaost och quinoa och sojabönor. De sistnämnda kokade jag igår kväll. Fy satan vilket överdrivet arbete det var, först skulle de ligga i blöt i tio timmar (!) och därefter koka i ca 2,5. Allt detta jobb för något som på tetra kostar typ femton kronor. I can't believe myself.

Kommentar till Popmorsas inlägg om "jag behöver inte dig"

Min vän Empa har skrivit ännu ett fint inlägg om, tja, kärlek och relationer, och i stället för en lång kommentar i hennes fält tänkte jag kommentera det direkt här, hos mig. You're all i need to get by, heter hennes post och den finns att läsa här. Kortfattat kan man säga att hon resonerar kring huruvida man BEHÖVER varandra i en relation med utgångspunkt i att någon en gång sagt till henne att han inte behövde henne. Han menade att han älskade henne och ville vara med henne men att han faktiskt inte behövde henne, alltså: om det skulle spricka mellan dem så skulle han alltid klara sig. Bli ledsen en stund kanske, men absolut klara sig. Hennes poäng är, tror jag, att hon tycker den informationen är onödig och kanske inte behöver uttalas och att den, för henne, sådde ett frö av osäkerhet och känsla av att vara överflödig i deras relation. Jag fattar det hon skriver men när jag försökte relatera till känslan kunde jag inte. När jag tänkte lite närmare på saken insåg jag nämligen att jag i princip känner tvärtom.



Jag vill känna mig trygg i att den jag är ihop med klarar sig utan mig. Jag vill att den personen - redan innan vi träffas - ska ha hittat ett sätt att leva som gör honom eller henne lycklig. Eller hel. Eller åtminstone har god koll på vilka ingredienser som behövs för det. Jag vill inte vara ihop med någon som känner att det är jag som fulländar den. Jag vill inte vara någons sista pusselbit utan vilken personen skulle rasa ihop och falla samman, ens i en romantisk teori (i praktiken klarar sig ju nästan alla utan varandra). Jag vill heller inte känna så gentemot någon annan. Jag vill känna att jag har tillräcklig koll på vad jag vill och behöver för att den här personen som kommer in i mitt liv får bli det lilla extra. Jag vill inte känna att jag rasar ihop om vi gör slut. Jag vill inte tro att han känner så. Jag vill att vi ska välja om varandra varje dag, jag och den jag lever med, för att vi tillför saker och inte för att vi inte klarar oss utan varandra. Jag vill bli vald om och om igen och jag vill vara fri att välja om och om igen.



Precis som Emelie skriver är det semantik. Nästan ingen behöver sin kille eller tjej på det sättet att de inte klarar sig utan. Men semantik eller inte; jag tycker bättre om känslan, och orden, av att man gör det, klarar sig. Kanske har hon rätt i att det inte behöver uttalas, men för mig behöver det verkligen finnas där, outtalat, för att jag ska känna mig trygg. För mig känns kärleken och relationen mer hel och mer på riktigt om den baseras så lite som möjligt på den typen av behov. Det här med att vara halv när man inte är två: vill liksom komma bort från det. Det kanske låter helt otroligt torrt och oromantiskt och ärligt talat, jag tror inte jag är så himla romantisk nu för tiden. Men jag vill ha en vän mer än en pusselbit, en som går bredvid mig genom mina dagar som jag själv, i största möjliga mån, ansvarar för är fyllda av saker som får mig att må bra och känna mig hel. Och jag vill, nej fan kräver, att den jag är med ska hitta och veta de sakerna för och om sig själv, inte genom mig.



Därmed inte sagt att jag inte kan relatera till känslan när det där är i obalans. När en helt uppenbart vill och "behöver" mer än den andre. När man är den där själv. Gud vad jag varit där och gud vad det gör ont. Man vill inte vara den som behöver när den andre uppenbarligen inte gör det. Man vill inte vara den som gör schema baserat på någon annans, någon som njuter för fulla muggar av allt det där den har som är bortanför ens relation. Man vill inte känna sig överflödig i sin relation. Eller i underläge. Men där tror jag det har mer med balans och egen självkänsla att göra än det faktum att den andre inte behöver en. Att obehöva varandra på ett gemensamt och balanserat sätt = bra grej. Tänker jag.



Mvh,



Otrygg-undvikande

7 augusti 2011

Get there faster

Hinner inte skriva för kaffe och serie i sängen kallar, men kortkort om helgen:

Pride-seminarium
Vernissage
Pet Sounds Bar
Tobias balkong
Myrorna Hjorthagen
Pride-parad
Kyss Mig
Antes balkong
Vardagsrumsdans
Riche







5 augusti 2011

Inköp och oköp

Okej, här är dom. Trehundra spänn kostade det att klacka dom. Var typ SUR mot killen på skomakaren när jag betalade. Ska aldrig mer köpa skor som ej funkar vid inköpstillfället.

Sen vill jag bara passa på att visa den här jackan av PET-flaskor som jag nästan köpte igår. Alltså hör ni, en jacka av PET-flaskor. Så bra. Dock köpte jag aldrig. Försöker att oshoppa av lite olika anledningar. Men ändå. PET.

Ps. Ställningen beror på osug att vara med på bild med fejs, ej att jag har solarieglas i hallampan hemma. Ds.

4 augusti 2011

Tre saker vi borde prata om

1. PMS och hur man mår, hormonellt sådär. Genom Ankans bloggpost här, där jag öppenhjärtigt kommenterade, ser man att det är ganska många av oss som mår... såhär. Blir deprimerade, rent av, har ångest och är ledsna och det handlar liksom inte om två dagar i månaden eller HARUMENSELLÄH-ilska utan riktiga jävla, ja, problem. Hela tiden, om och om igen. Jag vet inte, men det är inte precis något jag känner mig bekväm att prata om med vem som helst. Ändå påverkar det mig och min närmaste väldigt mycket och alternativen man har att välja mellan som eventuell "lösning" känns inte skitroliga de heller (p-piller, minipiller, antidepressiva 10 dagar per månad, osv). Äsch jag vet inte. Läs Ankan så kanske man kan prata vidare där eller nåt.

2. Klimatutsläppen som Hans Rosling skriver om i DN. Varför pratar vi inte mer om det? Jag behöver veta vad det egentligen, konkret, för mig personligen och världen i stort, betyder att polarisen, just exakt nu, smälter i rekordfart. Vad innebär det att det nu är öppet vatten från Atlanten till Stilla havet? När han skriver att det viktiga inte är att "mäta isminskningen, utan att mäta effekten av våra motåtgärder" så hänger jag med. Tror jag. Vi mäter inte tillräckligt mycket, tillräckligt effektivt, och när vi mätt får vi, allmänheten, inte veta det tillräckligt tydligt/snabbt? Vad det egentligen betyder? Hur vi prioriterar? Alltså: Jag vill att vi ska prata mer om precis det här.


"Att regeringen är trög med utsläppsdata är trots allt förståeligt, men att oppositionen med det växande Miljöpartiet inte kräver snabbare rapportering är obegripligt. Vill oppositionen inte ha en datastyrd energidebatt? Data behövs när de uppenbara riskerna med kärnkraften ska vägas mot de lika uppenbara riskerna för klimatförändring från fossila bränslen. Sverige och Frankrike har ungefär dubbelt så mycket produktion av kärnenergi per invånare, och nära halva utsläppet av koldioxid, jämfört med Japan och Tyskland. Det är förvånande att kärnkraften diskuteras separat från klimatdebatten."

3. Vilka sommarprat jag borde prioritera. Just nu lyssnar min kollega på Alice Bahs och tja, jag vet inte. Ej såld. Hittills lyssnat på Broos och Wretling och älskat. Gillade Wetterstrands. Sen har jag inte hört några fler! Vet att många gillade Henrik Larsson men sedan har jag noll koll. Tips my way please!

Fina fina

3 augusti 2011

Märklig grej

Idag åt jag och Major lunch på ett cafe på Sveavägen, i närheten av där vi en gång i tiden jobbade tillsammans på Nöjesguiden. Ett roligt ställe, med brysk och hetsig personal som fyller ens lunchpåse med massa grejer man aldrig beställt. Man kan tro att man ska köpa en sallad, med komma ut med en påse med sallad, bröd, smör, glass, frukt, kaffe och juice. Det varierar lite från gång till gång. Hur som helst. Idag var första gången på år och dar och då vi stod i kön började jag titta in i den kyl full av godsaker de har. Vi pekade på enorma tårtor och jag tog fram kameran för att ta en bild. Då KASTAR sig en man ut från bakom disken oh håller sin hand över min kamera och ropar no, no photos! Jag blev så paff att jag inte ifrågasatte, bara tog ner kameran. Tittade mig omkring efter en skylt med överkryssad kamera, fann ingen. Letade efter förklaring i mitt huvud till varför det skulle vara förbjudet att fota en disk med godsaker, fann ingen. Det såg alltså gott ut. Man ville tipsa? Äsch. Jag vet inte. Så himla konstigt bara.

New shoes

Eftersom jag ägnat 32 år åt att kliva omkring i cirka Converse har jag aldrig riktigt gått till en skomakare förut. När mina skor har fallit sönder, har de gjort det med rätta så att säga. Har jag nån gång haft klackskor någon smärtsam nyårsafton har det varit engångshistorier från typ Vagabond. Så då vet vi bakgrunden. Nu till ämnet.

Jag köpte ett par, eh, klackskor på COS i Kph och de var på rea och det enda jag köpte på hela semestern, tänkte jag skulle unna mig. Tror de kostade 1500 när rabatten var avdragen eller liknande, inte superdyrt men för mig ej heller superbilligt, och jag minns att jag tyckte det var rätt mycket för ett par skor med klack som jag antagligen nio dagar av tio ej kommer använda eftersom de har, ja, klack. När vi kom tillbaka till hotellet och Pauline tittade på dem sa hon att jag kunde ha dem samma kväll men att de sedan måste klackas om. Som detta var den naturligaste sak i världen sade denna tio år yngre kvinna detta till mig. Man måste tydligen klacka om skor direkt när man köper dem. Totalt himla ologiskt? Om en tillverkare kan göra en fin sko, är det liksom inte rimligt att samme tillverkare kan göra en klack? Är inte det på något sätt, tja, grundkurs? Lektion 1A: klacken. Tänker jag. Kanske beror detta "självklara" på att olika människor vill ha OLIKA klackmaterial? Fast nä, va, då borde det istället finnas olika skor med olika klackar att köpa.

Idag gick jag till skomakaren. En cirka artonårig kille i Horans tunnelbana. Han var, tro't eller ej, inte heller förvånad över att man behövde klacka om sprillans nya skor (obs jag frågade inte "är det inte konstigt" eller dylikt, jag bara noterade hans oförvåning). Han ville även ha modesta 300 spänn för jobbet. Asså jag vet inte, detta är uppenbarligen old news för hela världen utom okunniga jag, men jag kan tycka att det är lite dumt. Att först köpa ett par skor, få några hundra kronors rabatt och sedan gå raka vägen till en hantverkare och be dem "laga" de nya skorna för samma summa man tyckte utgjorde fyndet någon vecka tidigare. Åh. The world of stuff you never knew, va. I'll be a woman soon.

1 augusti 2011

Just nu:

I can't breathe

Okej, det här kan inte vara bra. Minns ni att jag berättade att jag gjorde några situps, där på gymet i lördags, på en sån där pilatesboll? Helt okej om ni inte minns ty det var en otroligt boring bloggpost. Hur som helst. Min mage efter detta. MIN MAGE. Det började igår och idag är det värre. Det går inte att gå upprätt. Det går absolut inte att andas in djupt. Hostar jag kan jag lika gärna dö. Detsamma gäller nysningar. Jag har så ont, så förbannat ont, att jag undrar om inte varenda muskel i magen är av, rakt av bara. Så här ont ska cirka tjugo situps över pilatesboll inte göra. Det får inte vara såhär. Jag kan inte röra mig. Sitter på jobbet, hållning ostbåge, och skriver det här. Det är ganska mysigt att vara tillbaka. Förutom smärtan. Helvetessmärtan. Aj.