30 september 2011

Mitt hår - ett platt fall

Jag klippte mig igår. Det blev inte så stor skillnad och lika bra var väl det, för det här med tjugotalspage som jag och Ida (läs: min frisör aka världens härligaste person) hade pratat om tidigare, jag kände mig liksom inte riktigt... redo. Ännu. Orka go all short igen när man just fått långt. Börja OM. Jag lär ju bli en sån tant som har tunt kort rakt hår hela ålderdomen så jag kanske kan vänta lite med detta. Tänkte jag. Så det blev ungefär detsamma som det var innan. Sedan kan man fundera på om det är värt att lägga typ 750 spänn för att se ungefär likadan ut, egentligen skulle jag nog vilja hävda att svaret på frågan är "nej", men ändå. Jag gillar henne så mycket. Och jag tycker det känns som hon har en tanke. BRYR SIG. Eh, om mitt hår dårå. Hur som helst. Igår när vi klippt en jävla massa och det ändå såg ungefär likadant ut efteråt så började Ida göra lockar med plattången (Fatta paradoxen! Lockar! Med plattång!) och vi började i samband med detta prata om mitt extremt raka hår som aldrig erbjudit någon form av liv och rörelse, och Ida berättade att man kunde göra en volympermanent. Inte hos henne, inte på Noir, men på till exempel Björn Axén. Så nu funderar jag på att göra det. För att försöka få sånt där himla "fall" i håret. Som ser så fint ut på andra. Obs inga lockar. Såhär såg jag förresten ut efter att Ida lockat med plattången igår:


Och såhär ser jag ut idag, en natt och en dusch senare. Oj BLOMMOR, tänker ni nu, det var kreativt och romantiskt av henne. Ja det var det. Det beror på att jag har utnämnt den här dagen till Pastell Friday (istället för Follow Friday) och bakom blommorna ska ni veta att det finns en rosa- och gulblommig blus och en ljusrosa kofta. Men strunt i det nu, åter till håret. Detta är alltså det vanliga gamla platta:


Då är alltså frågan: kan man göra en så pass "lätt" permanent att det inte ser "permanentat" ut men ändå lite mer levande? Hur stor är risken att jag råkar bli lockig på kuppen? Hur länge håller en permanent? Är det helt meningslöst att försöka göra det här på mitt envist raka hår? Kommer det vara "fint" i några dagar och sedan lägga sig raklångt utmed sidorna igen och jag är 1500 kr fattigare? Vad kostar förresten en permanent? Kan detta bli bra eller är jag heading for a plattfall? Hehe. Platt Fall. Fattar ni. Plattfall.

Nog om detta.

28 september 2011

Back to the skolbänk. In English!

Jag ska läsa en kurs på Berghs i höst. En distanskurs. I interaktiv kommunikation, på engelska. När jag anmälde mig var det ett lätt beslut, jag hade sett en frukostföreläsning med Micke Kazarnowicz och var superinspirerad. Att jobba heltid och plugga distans borde vara easy, tänkte jag. Sedan såg jag kursbeskrivningen och började tvivla lite. Fem till tio timmars studier per vecka, verkligen? Och uppgifter i läxa hela tiden. Att integrera kursen med mitt "dagliga arbete" kommer gå toppen, men det var ju det här med allt hemarbete. Och litteraturlistan. En litteraturlista, liksom. Det var inte igår. Jag kan nämna två av böckerna i listan som känns spännande rakt av, som jag ändå tänkt läsa någon gång i livet: Nextopia och The Long Tail. Sedan kan jag onämna de andra för jag orkar inte exakt tänka på det precis idag. Det är fullt upp ändå. En annan ska ju intervjua några killar från Australien snart. Och därefter gå hem till Snipan på middag. När nyheten att Bonde söker fru ikväll är inställt till förmån till Idols kvalvecka landade hos mig igår ville jag typ börja gråta för trettiofemte gången den dagen. Men jag tror jag höll mig. Den som väntar på något gott, osv. Aja hej hej.

Uppe med tuppen pga pilutten

Oh no - nackspärr! Nu du pilates, nu får du visa dig från din bästa sida. Please make it better, not worse.

27 september 2011

I'm lost but I'm hopeful baby

Idag fyllde jag år. Det var lite konstigt, med tanke på jag brukar älska att fylla år, att jag redan förra veckan kände att nej, i år vill jag faktiskt inte. Jag kände inte för det helt enkelt. Kände mig inte i fas, kände ingen lust, kände bara att nä. Jag skippar det hela i år. Trodde det kunde få vara bra så, med den känslan alltså, men det visade sig icke vara fallet.

Redan imorse när jag låg och slumrade och hörde någonstans i bakhuvudet min kille göra i ordning en frukost började jag drömma om att jag var liten och inte kunde sova eftersom jag var så förväntansfull, och snart skulle mamma och pappa komma in och sjunga och jag skulle låtsas ha sovit fast egentligen var jag klarvaken. Svårt att beskriva, men jag drömde alltså att så var fallet, jag drömde att jag var vaken och låg och låtsades sova, och i drömmen mindes jag precis hur min mammas morgonrock såg ut när jag var typ sju år och hon kom in för att sjunga för mig, och jag mindes pappas röst när han sjöng falskt i ja må hon leva och så. Och sedan, när jag vaknade på riktigt, som den trettiotreåring jag numera är, kände jag bara en himla stor... sorg. Eller melankoli. Eller jag vet inte. Jag ba hej gomorron tjena, idag är dagen då jag tänkte sörja en förlorad barndom. Typ.

Summan av detta virriga resonemang i halvt sovande skick var i alla fall att jag inledde dagen med tårar. Bara sådär. Och sedan kände jag mig hudlös precis hela dagen. Som att jag inte kunnat leverera det jag borde det senaste året. Eller hela livet. Leverera till vad jag är skyldig livet, typ. Svårt att beskriva. Var ej i fas, hur som helst.

Men då, förstår ni, det är då det är så jävlans fint att ha de där jag har omkring mig omkring mig. För innan klockan ens slagit nio hade jag fått en blombukett av kollegorna och eftersom de visste att jag helst inte ville firas blev det ingen sång. Inget ståhej. Och på lunchen gick vi iväg några stycken, och jag blev bjuden på en fin buffé jag aldrig innan provat (Bianco på Norrlandsgatan, suuuuperbra, tips). Och när jag kom tillbaka från lunchen hade två bud kommit. Det ena var en flaska vin med en lapp där det stod "somliga älskar gewürztraminer, somliga älskar dig" och det andra var ett fint litet paket från NK med Neulash i (yay!) och på påsen stod fina ord och några av mina nära vänners namn. Bölade lite snabbt över detta på en toalett på jobbet. Hudlösheten idag alltså. Så fånig. Så stark!

Jaha och sedan kom jag hem och lade mig helt utmattad och sov en timme, och plötsligt ringde det på dörren och väl utanför stod ingen människa utan en blombukett från Lisa som hade haft "vägarna förbi". Alltså jag smällde av. Gick av på mitten av allt det här. Och trots att jag stängt av notifieringen av min födelsedag på Facebook bara regnade det in hälsningar där också. På kvällen gick vi ut och åt på min favoritrestaurang i Horan (Nhu's) och därefter tog vi en promenad till Frida och Niklas, som bjöd på ett glas rött. Vid halv elva gick vi hemåt igen. Jag var så trött. ÄR så trött. Och imorgon klockan 07.33 ska jag sätta på mig på ett tåg mot Karlaplan och ännu lite mer Pilates.

Vet ej exakt vad jag vill ha sagt med detta inlägg. Jo men typ detta: man kan vara ledsen och glad på samma gång. Tydligen.

25 september 2011

Where is my monkey?

Härom månaden blev jag "orangutangfadder" inom WWF = började betala 100 kr i månaden till dem. När jag läste på informationen framgick det inte riktigt om mina pengar just skulle gå till orangutangerna men det spelar egentligen mindre roll. Det är tanken som räknas. Och många djur behöver resurserna och alla kan inte vara lika gulliga osv osv men nu till saken: man skulle få ett mjukdjur föreställande en orangutang när man blev fadder. Detta, och "orangutangrapporten", var det man skulle få för sina 100 kronor i månaden. Gissa då min besvikelse när jag får ett brev med en "rapport" som typ är det enklaste möjliga "en orangutang bla bla Sumatra" och ett meddelande om att det är så många som blivit orangutangfaddrar på sistone (jävla DN) att mjukdjuren tagit slut! Hallå! Mitt lilla djur! Jag vill ha det! I brevet stod att man kunde höra av sig om man ville ha ett annat djur men det känns liksom inte rätt. Hur ska jag förklara att jag har typ en mjuk leopard i hemmet när det är orangutanger jag anmälde mig som fadder till.

Okej det är mitt i natten mellan lördag och söndag och jag ville tydligen VERKLIGEN få berätta detta extremt viktiga. Godnatt då.

24 september 2011

Dagens!

Jag har ju noterat hur de andra gör. Här kommer min variant då. Skor: ingen aning pga present från min BF. Tröja: ingen aning pga ärvt av Emelie. Hängselbyxor: minns ej men kanske Monki? Lugg: för lång. Pilatesboll: hi-sport i Sickla, 135 spänn. Motionscykel: Rusta, 699 kr, sparsamt använd hehe.

Bonusbild: jag försöker lära mig what's hot med det här Tilt Shift. Går sådär.

Today was a good day

Det har varit en fin dag idag. Det vet jag eftersom min utsikt de senaste timmarna varit (se bild). Men nu ska jag nog, iklädd snickarbyxor slash hängselbyxor, bege mig mot den helt normalt namngivna orten pungpinan för att fira att Lillis fyllt ännu ett år. Det är synd, på ett sätt, att hur mkt hon än fyller kommer hon aldrig komma ifatt mig, men what are you gonna do. Solong.

Happy End

Man är ju inte tjugoett längre va. Minns när jag var det och orkade gå på typ tre filmer samma dag. Idag blev jag totalt jävla knockad av Happy End och fick lov att gå hem och lägga mig i sängen och... stirra lite. För att orka börja om med dagen. Det kändes verkligen som en skymf att ens överväga att gå på en Amerikansk komedi efter det MÄSTERVERKET. Ja, jag säger mästerverk. Jag tycker det. Filmen handlar om... eller vad fan. Skit i vad den handlar om. Gå och se den. Tro mig när jag säger er att Ann Petrén, Gustav Skarsgård, Johan Widerberg och de andra skådisarna, och BJÖRN RUNGE för bövulen, de kommer göra det värt det.

Conan O'Brien can't stop

Igår såg jag, Sara, Wille och min kille Conan O'Brian Can't Stop. Jag gjorde misstaget att läsa om filmen innan (gör inte det) och fick därmed bilden av att filmen handlar om en bortskämd narcissist som det inte är synd om men som tycker synd om sig själv. Det gör den iofs också. Men den är jätterolig. Utöver att han verkar enormt, kanske sjukligt, självupptagen, är han också svinrolig. Det finns många ställen där man skrattar högt. Jag kände för övrigt varken till historien om att han 1. haft en tv-show (okej, skämt, den visste jag) eller 2. fått sparken från denna och 3. fått supermånga miljoner i ersättning för att 4. inte synas på tv under ett halvår och då 5. stack ut på turné i 44 städer. Detta är alltså filmens upplägg, det är en behind-the-scenes under turnén. Och den är rolig. Och den går på underbara Bio Rio (allvarligt, varför går vi inte dit oftare?) hela helgen och säkert ett bra tag efter det också. Här är trailern, älskar slutet med flygplanet.



Schmarros betyg: lätt en trea, av fem. Underhållande och otråkig. Good enough i min bok. Plus: minst fem LOL.

Om direkt belöning, att lägga av när det gör ont, och nya Filter

I senaste numret av Filter, som kom ut i slutet av veckan, finns en lång artikel som heter "Amish eller hipster" och handlar om hur gamla, back to basic, typ fågelskådning eller jakt eller knyppleri eller ja, ni vet, saker man inte lär sig genom en googling, åter har kommit på mode. Och vad det kan bero på. Vad det är människan längtar efter i en quick-fix-tid, om du så vill. Det är en väldigt bra artikel, tänkvärd och intressant, så jag ska inte skriva mer om den utan hänvisa till direkt läsning. MEN. Jag tänkte ta mig friheten att koppla till mig själv (surprise) gällande en grej som beskrevs i början av artikeln. Nämligen ett 43-årigt experiment som gjordes på barn som var 4-6 år. Experimentet gick till så att de sattes i ett rum med en marshmallow framför sig, fick berättat för sig av en vuxen i rummet att 1. den vuxna skulle gå ut en stund, 2. det gick bra att äta upp godisen på en gång om man ville men 3. om man väntade tills den vuxna skulle komma tillbaka skulle man få två marshmallows i stället. Sedan försvann den vuxna ur rummet i en kvart och de flesta barn hade ätit upp godisen på tre minuter. Men somliga hade det inte. Och somliga kämpade på olika sätt för att lyckas låta bli: hålla för öronen, sjunga sånger, rabbla ramsor etc.


Exeperimentet i sig tyckte jag först var rätt ointressant, eller åtminstone oförvånande. Klart barnen skulle äta godisen, tänkte jag. Och klart det skulle finnas vissa lydiga små självbehärskande barn som fattade att om de väntade skulle de få mer godis. Skulle jag tänka på mig själv hade jag nog ätit godisen rakt av faktiskt. Jag tror inte mitt fyraåriga jag hade väntat. Jag tror jag var all about instant gratification på den tiden. Som de flesta kids. Kanske lite mer.

Hur som helst. När artikeln berättade att man kunnat följa upp experimentet och se att de barn som lyckats vänta och hålla sig från att äta godisen också var de barn som lyckades bäst i skolan (de kunde lägga ifrån sig ett tv-program till förmån för plugga, tex), således fick bäst karriärer, bäst relationer och i mindre utsträckning drabbades av drogproblem, alkoholism eller övervikt, ja då blev det liksom genast rätt spännande. (Obs att experimentet givetvis diffade på vissa men jag orkar inte gå in på felmarginalen nu, vi utgår från huvuddragen här).

Det här betyder alltså (eller?) att experimentet visar att de som har förmågan att "vänta med belöningen" till senare, för att den kommer bli större då (men inte nu), har en egenskap som tydligen är bra att ha. Vi kan kalla den... tålamod? Eller? Vi kan jämföra med den som fattade att det var smartare att plugga fast man hellre ville se på Rederiet på torsdagskvällarna back in the early nineties. Eller att gå ut och jogga fast det regnade och pizzerian i nästa port hade en svingod spenatpizza. Osv. Exemplena är många. Att alltid göra det som känns bäst i stunden kommer antagligen inte leda till ett liv som känns bra i längden?

Och vad händer då när möjligheterna till instant gratification blir allt fler genom de tekniska möjligheter som uppstår? Vi behöver aldrig undra något speciellt länge. Vi behöver sällan leta, forska. Vi kan kommunicera extremt snabbt (åh förresten: i artikeln handlar också om vad som händer/aktiveras i hjärnan när man får snabba svar på sms - LÄS ARTIKELN) med varandra. Vad händer då? Vi börjar... fågelskåda? Eller vi blir kontinuerligt sämre och sämre på att motstå "hot stimuli" och vänta på "delayed gratification"? Och - om det är ditåt samhället och tekniken barkar - kommer det även fortsättningsvis vara så att den som lyckas vänta får det "bästa" livet, sen, när våra barn och barnbarn växer upp?

Okej nu blev det lite snurrigt. Det jag ville komma fram till var att jag tror att jag LÄTT skulle tagit godisbiten när jag var fyra. Och att det kanske hänger ihop att jag tycker så genuint illa om tex när det gör ont i musklerna när jag tränar Pilates, att jag verkligen tycker det är 100% naturligt att lägga av i det skedet. Att jag inte sporras av smärtan för att det kommer bli härligt sen, när man har tränat klart och känner sig duktig och på sikt blir helt snygg och slank och fit i kroppen. Jag tycker alltid att det är det som känns NU som är gällande och på riktigt. Fan också. Jag borde vara lite mer "sen" när det kommer till att ha tålamod och uthärda sånt som är tufft.


Jag har ett område där jag gör det, och jag kan inte komma fram till varför det är så. Jag rider och rider och rider och rider fast det går långsamt, fast det är dyrt, fast det snor efterlängtad fritid. Jag rider och rider och rider fast jag inte är speciellt bra, fast det tar evinnerlig tid att bli bättre, fast det är en så olidligt långsam process när man gör det så "sällan" som jag och alltid på olika hästar för olika lärare. Det är det långsammaste projektet jag någonsin tagit mig för, och jag är inte ens säker på vad min drivkraft är. Det är inte att bli "bäst" - det vet jag. Det är inte att börja tävla och "visa upp" mig - det vet jag också. Kanske är det, just i det här fallet, bara för att det går så långsamt och är så svårt som jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar. Men det stämmer inte in på mig på resten av alla områden där jag tröttnar så fort det gör ont. Jag fattar faktiskt inte.

Alltså, lästips: nya Filter. It really makes you think man. Plus att det finns ett väldigt fint reportage om Dante KInnunen.

1. Josefsson om Assange

Godmorgon. Varning för bombning nu och en stund framöver. Allra först ett lästips inför lördagsmorgonen: Dan Josefson om Julian Assange. Här.

23 september 2011

Torrschampoo - tips!

Mycket nöjd med detta. Ca 130 kr. Tips tips.

Filmfestival for one

Jag har skapat en liten filmfestival i helgen. Alltså en egen, för mig, som kompensation för utebliven bokmässa. Såhär lyder programmet:

Fredag: Conan O'Brien Can't Stop
Lördag: Happy End och Crazy Stupid Love
Söndag: Niceville

Det ska bli mysigt I tell you. Nästan lika mysigt som det hade varit att traska runt i mässhallarna i Göteborg exakt just nu. Igår kväll hade mitt förra jobb sin årliga fest på Park Elite på Avenyn. Saknaden då. Gjorde ooooooont.

Den korta sidan av saker och mig

Okej ursäkta hurtighetsfaktorn på detta inlägg, eller vad man ska kalla det, men jag har liksom inte så mycket annat att berätta just nu. Det mesta rullar på och det som inte rullar på hör inte hemma här och det jag gör förutom att äta och sova och kanske hänga med en fin vän/granne är att rida. Eller, och här kommer det nya, gå på Pilates.

Ja, jag bokade igen. Trots att jag tyckte det var svinjobbigt första gången. Som människa är jag inte en person som uppskattar känslan av svinjobbigt, faktiskt inte alls, så jag fattar inte riktigt vad det var som lockade. Jo, det vet jag visst det. En av sakerna var tränaren/läraren Elin. Hon var så rolig och kändes inte så främmande en person som jag (förutom styrka, uthållighet, säkert diciplin osv) och när hon skriker saker som RÖV och PUBESBEN så känns det liksom lite kul. Hon var liksom inte SATS, om ni fattar. Vilket i min bok är bra. Jag relaterar inte till SATS.

Sedan tror jag verkligen, verkligen att det man tränar i Pilates är saker jag behöver träna på. Rent fysiskt. Eftersom jag är så sjukt svag, helt uppenbarligen. Jag har vissa muskler som är relativt starka och det har de blivit genom ridningen, men det är tydligen inte alls en heltäckande sport gällande muskler. För min nedre mage är supersvag. Mina "nedre innerlår" har inte ens en muskelbas att börja arbeta med. Jag har aldrig kunnat göra armhävningar som inte är på knäna, inte ens en enda, och på knäna klarar jag max tre i rad. Max.

Allra sist har vi ett problem jag inte trodde var ett problem så mycket som ett anatomiskt fakta: jag har väldigt korta muskler, eller senor, eller jag vet inte, på baksidan av benen. Jag kan till exempel inte sitta upprätt med rak rygg och raka ben utmed golvet. Jag kan inte ligga med benen rakt uppåt i luften utan att böja knäna ganska mycket. Så har det varit i hela mitt liv och jag har alltid tänkt att det är så jag är skapt, end of story. Men idag, efter Pilatesen, klämde Elin lite på mig och skakade bekymrat på huvudet och ropade över en tjej som också tränat och visade sig vara naprapat. De tyckte båda att jag borde "ta tag" i det där. Hur jag ska göra det är lite oklart, jag vet inte om man stretchar eller om det sitter någonstans i ländryggen, men jag var tydligen "stenhård" där bakom knäna. Så jag fick naprapatens kort och nu ska jag visst höra av mig och så ska vi "ta tag i det". Inför detta känner jag: åh nej, ännu en sak att hinna med, klämma in, betala för. En sak som jag vardagligen aldrig lider av, det märks liksom bara när jag tränar sådana former av träning som vill att man ska ha raka ben. Min fundering är alltså om jag verkligen behöver ta tag i detta. För att bli bra på Pilates, ja kanske. För att bli vigare? För att "hålla längre" som kropp? Åh jag vet inte.

Rätt ska vara rätt (även när det i mina öron är fel)

Och eftersom en anonym kommentar gällande mitt besserwisserinlägg om "ett slags" råkade raderas i farten med en jävla massa spamkommentarer och jag nu inte kan hitta tillbaka till det igen, lägger jag den kommentaren här. Som ett eget inlägg. Såhär skrev anonym, till inlägget då jag hävdade att det heter "ett slags tillvaro" i stället för "en slags tillvaro":

"Båda sätten att skriva/säga är grammatiskt accepterade. Se t ex: http://www.spraknamnden.se/fragor/arkiv_sprakrad_02.htm#sort

Jaha. Ja men då ligger det väl till på det sättet då och jag är konservativ och en sån som säger "längre än JAG" när folk säger "mig" etc. Så kan det vara. Thanks for clearing that out anonym!

(ps. tycker fortfarande det låter, tja, lite fel när man säger "en slags" men detta är numera ej fakta utan personlig åsikt)

21 september 2011

Ett slags gårdag

Nu kanske ni undrar vad jag gjorde igår *nej det gör ni inte* och det ska jag så gärna berätta för er. Först jobbade jag. Sedan åkte jag till min vän Emelie. Som ni säkert redan vet så äger Emelie många klädesplagg, väldigt fina sådana dessutom. Men visste ni också att hon tröttnar ganska fort på vissa av sina fina klädesplagg? Och visste ni att jag aldrig, i princip, handlar kläder? Man fattar ju vartåt det här barkar. Jag åkte alltså till Emelie och gick igenom hennes kläder som hon tänkt slänga. Plockade upp några plagg som fått märkningen "stallet", några som fått märkningen "pilates", några glittriga jeans (?) och ett par superfina höstkoftor. Glad i hågen gick jag hem och fick väl där lagad middag, kycklinggryta, av härlig + vacker man. En stund senare ringer Wille på dörren. Tillsammans bär vi fyra balkongstolar snett över gatan till Lillis och dess rättmätige ägare (stolarnas, inte Lillis) Frans. Fikade kort med Lillis + syster + svåger + bebis + vän. Gick hem. Lade mig att läsa Franzens Freedom. Började titta på något slags uppföljningsserie till Life, nämligen Människans planet. Samma typ av avsnitt, samma berättarröst, men om människan. Finns på Svt Play. Tyckte inte att detta var lika rafflande som serien om djur, så jag somnade. Det var min gårdag, det.

Allra sist vill jag i all välmening lära er en grej. När man säger eller skriver att saker och ting är "en slags lektion" eller "en slags grej" eller "en slags fredagkväll" eller you name it, så skriver man grammatiskt fel. Det heter ju ett slag. Det är ett slag man syftar på, att något är av ett visst slag, när man säger/skriver det, och alltså ska det alltid föregås med "ett" och inte "en", oberoende av formen på ordet som kommer efter. Detta lärde jag mig när jag var ca 28 så ingen stress, ta er tid. Men det är så i alla fall. Tror jag.

20 september 2011

Kvicksilverförgiftning: utebliven *peppar peppar*

Åh, nu slår det mig. Det var ju några dagar sedan jag tappade den där miljölampan i golvet och eventuellt inhalerade lite kvicksilver sådär som man gör på fredagskvällar. Jag var jätteupprörd då och ringde Giftinformationen och allt sånt. Oroade mig till sömns över kvicksilverförgiftning och dess lika otydliga som otrevliga symptom. Men nu har ju några dagar gått! Jag känner mig inte tröttare än vanligt. Har inte svårare att hitta ord än vanligt. Inte jättemycket deppigare än vanligt (okej jo, men det beror på hormoner ty detta vet jag vid det här laget) och inte heller sover jag mer eller mindre. Tror inte jag gått upp i vikt heller. Med andra ord: jag får nog lov att tro att jag inte är förgiftad trots allt ändå, va. Gud så skönt!

Hurr

Men alltså. Vem gör sånt här?

Now I long for yesterday-hay-hay-hay

Igår träffade jag mina två högstadie/gymnasie/post-gymnasie/tidig-vuxenålder-vänner. Vi åt middag på ett halvdassigt ställe på Fridhemsplan (alltså allvarligt, var i helvete äter man middag på Fridhemsplan om man inte ska gå till AG? Jag har INGEN aning) som hette Mosaik och pratade, pratade och pratade. Tänk att det är så ibland. Man har känt någon, eller några, i tusen år. Delat allt: lägenheter, hemligheter, fyllor och hjärtekval. I decennier, nästan. Sedan kommer livet sådär som det gör och man flyttar till olika ställen, skaffar olika typer av familjekonstellationer, umgängen, vanor och liv. Och det blir inte så ofta längre, av naturliga skäl. Man kanske jämför sig med varandra i smyg. Den ena kanske tänker att den andra säkert har det bättre på si eller så sätt. Den andra kanske tänker precis tvärtom. Man kanske följer varandras bloggar och skriver något gulligt uppmuntrande på Fejsan till varandra ibland, men de där träffarna kanske inte blir av så himla ofta. Det kanske är svårt att hitta tiden. Men så en dag, kanske i september, kanske ni gör det, hittar tiden, och så sitter ni där på ett sunkhak vid Fridhemsplan tillsammans. Kanske undrade ni innan om det skulle kännas stelt eller konstigt, om ni skulle ha så värst mycket att prata om när ni sågs. Tänk er ungefär det, och tänk er att ni sätter er vid ett bord och så liksom bara... har inga år gått? Ni känner varandra sedan så länge och så grundläggande att det liksom inte går att vara stela inför varandra. Det är så mycket att berätta och fråga att servitrisen får komma flera gånger och fråga om ni bestämt er och ni har inte ens hunnit titta på menyn. Ni kanske sitter en timme, två, tre, och pratar och pratar och pratar. Sedan måste ni bryta upp eftersom ni har familjer och bebisar och arbeten och sömn att attenda to. Men ni gör det lite motvilligt för det kändes som att komma hem en stund. Till det äldsta och tryggaste ni en gång hade. Så kände jag igår. Det var väldigt rart.

Ps. Jag blev inspirerad och anmälde mig till en kör också. Igår. Under samtalet. Doremi osv.

Sitter här och jobbar i intorkad svett bara *mysigt*

Jag är på dåligt humör och kommer därför ej att "smycka" språket här. Går rakt på sak med en snabb berättelse om svett och tunnelbanor och stickade tröjor och air condition. Nu är det höst, det har ni kanske noterat? Vilket innebär att man klär sig typ i jeans och stickade tröjor och jodpurs (om man hade några fina men jag hittar aldrig mina perfekta så jag hasar runt i gamla Clarks men det är off topic så glöm detta och läs vidare nu) och liksom börjar fundera på var man stoppat undan alla sjalar och torgvantar och sånt. Det finns dock ett problem med att försöka klä sig för detta väder. Tunnelbanorna! De är så otrooooooligt himla överfulla och man står där tätt packad fem millimeter från alla andras förkylningar och morgonandedräkter och svetten börjar snabbt lacka och just då stannar tåget i en tunnel eftersom det måste vänta in ett tåg som är framför. Det är olidligt. Man känner hur luggen liksom nästan klibbar mot pannan och tänker fan, inte idag igen. Svettig innan dagen ens börjat. Men jo, precis så blev det, idag igen. Så man kommer fram. Lite äcklig, lite svettig, börjar cirka få finnar i pannan av detta äckel. Landar på sitt jobb där något är "fel" med AC:n och det är kallt i som ICA:s kyldisk. Först av med varma hösttröjan pga svett. Sen på med varma hösttröjan pga frossa. Och så sitter man har, två timmar senare, och dagen är inte ens i halvlek, och man surar och surar och surar. VARFÖR måste tunnelbanorna vara överfulla (retorisk fråga, jag vet svaret, men "accepterar det inte)? VARFÖR kan ingen laga AC:n så det är normalvarmt på kontoret? VARFÖR finns inte mina perfekta jodpurs NÅGONSTANS att finna?

ARRRRRRRGGGGGGHHHHHH.

19 september 2011

Pilatta dig

Good morning Vietnam/Stockholm. Nu är det himla livat att leva tycker jag. Inte exakt. I alla fall. Pilates igår: så tungt. Och att enbart vara fem personer i en grupp gör att man inte exakt lämnas med jättemånga tillfällen att agera ögontjänare och fuska med övningarna, något som jag annars gjort till min grej. Livet igenom, i kid you not, när läraren tittar bort så slappar jag. Jag MÅSTE alltså ha tränare och lärare som "ser mig" mycket. Annars lägger jag ned. Otroligt osoft egenskap, jag vet, men det är som att jag föddes med en grundnivå på max i fråga om lathet. Alltså. Att vara 5 pers och en lärare som är värsta energiknippet UTAN att vara klämkäck, det gjorde att jag fick lov att jobba. Superhårt. Tyckte jag att det var roligt? Tja, jag tyckte att Elin var rolig att lyssna på. Och jag tyckte att det var ganska trivsamt att vara där. Jag blev även förbannad emellanåt, på att det inte gick att fuska. Jag blev också förvånad när 40 min hade passerat att vi inte ägnade de sista 15 åt att ligga stilla på golvet och "slappna av" eller åtminstone stretcha. Hallå instant pay-off, where art thou liksom? Nejdå vi skulle "köra hårt" hela vägen, minsann. Jag var mycket rädd, igår, att jag inte skulle kunna gå idag pga skakande muskler lite här och där. Men nu är det idag och jag: kan gå. Har ont lite här och där men inte jätteont. Bara lite ont. Är jag skitsugen på att gå på Pilates fler gånger? Nja. Har jag ändå bokat en ny tid före jobbet på fredag morgon? Javisst. Med andra ord: hon kunde sin skit, den här Elin.

18 september 2011

El provos de vinos

Igår provade vi vin. I hemmamiljö. Vilket innebar att vi byggde ihop skrivbord och matbord och lånade balkongstolar av grannen och 36 vinglas av Thomas, som också ledde provningen. Vi provade fem vita viner. Olika druvor. Fick lära oss var viner växter (okej de växer inte som viner men som druvor) och att det är ett absolut no-no att äta vindruvor medan man provar ett vin eftersom det förtar smaken. Vi fick spåna kring olika dofter och smaker och upptäcka att smaken verkligen är som baken. När någon utroparde Åh, det här gillar jag, skrek någon samtidigt Usch, det här är inte min smak. Osv. Jag till exempel. Jag älskar en druva som heter Gewurztraminer eftersom den både smakar och doftar så mycket av fläder. Det tyckte många andra var lite tacky. Vi fick lära oss skillnaden på vin från den gamla och nya världen. Och Frida tyckte mycket om en ekig chardonnay från "nya världen" (läs: Sydafrika) medan vissa andra (läs: jag) tyckte först ÅH GOTT om en klunk men lite mer blä efter tre-fyra. Och jag som trott att jag gillade riesling rakt av fick mig en läxa då det tyska rieslingvinet vi provade var helt sött och sliskigt. Sedan fick vi lära oss att när man avbryter en jäsningsprocess tidigt behåller man sötman mer, men minskar i alkoholstyrka. Ja, hur som helst. Det var mycket roligt, och lärorikt. Såhär dagen efter känner jag inte exakt för att dricka mer vin, men det kommer snart tillbaka.

Om två timmar ska jag prova Pilates. På riktigt. Wish me luck!


17 september 2011

Nyblivna föräldrar och deras barnbilder

Igår fick jag förresten lyxen att luncha med min forne och numera Pragboende kollega Anna och hennes och Lovisas bebis Magda. Såhär såg det ut:


Fatta gulligt med små öron på lilla dressen! Om jag får barn ska den alltid ha öron, på alla kläder. Eventuellt en svans också.

Hur som helst. En sak som slagit mig sedan fler och fler av mina vänner fått barn är hur man skiftar fokus när det gäller att ta kort (obs att jag FATTAR att man skiftar fokus överlag i livet, är ej helt dum i hövve), dvs om man tar en serie på kanske fyra kort och ungen och den vuxne är olika snygga på olika bilder så märker man hur föräldrarna nästan alltid väljer bilder där deras unge i första hand är snygg, den som håller i den i andra hand. Har ni tänkt på det? Min tanke, som den som då och då håller i andras ungar på kort, är att man borde man nästan inte prioritera snyggheten på den som håller, eftersom det ju lär tas ungefär 104395 bilder på den gulliga snygga söta rara ungen varje dag, därhemma, men inte så ofta på den där hållaren som får träffa ungen bara då och då.

Obs att jag inte menar att jag var "ful" eller "misslyckad" på bilden ovan. Det är mer bara en grej jag tänkt på, när föräldrar fotar sina barn med andra som håller i dem. Att de, nyförälskade som de ju är, alltid fokar på sin egen unges gullighet i första hand. Här kommer två till exempel (men man måste ge Empa att hon ej särskilt fokuserat på Hannas cuteness på den understa):




Nu måste jag sätta igång och starta upp den här lördagen. Jag ska fika med ännu en Anna och ännu en bebis! Ska be henne ta kort på mig och sin bebis så får vi se om min tes håller.

Om att tappa en miljölampa och potentiellt få lite kvicksilver i sig (*sökordsoptimerar*)

Ni snackar om utekvällar och ligg och krossade hjärtan. Men då skulle ni veta hur det kändes att stanna hemma och äta tacos och precis när man ska lägga sig i sängen (23.30) och ta fram sin efterlängtade nya bok (Franzens Freedom) tappa en varm miljölampa i golvet så att den spricker. Där kan vi snacka action.
Det visade sig nämligen vara så, vilket jag inte hade en aning om och som faktiskt gjorde mig extremt förvånad (kalla mig: dum) att miljölampor innehåller kvicksilver. Och att en varm miljölampa sprider ut detta kvicksilver i luften när den går sönder. Och att man helst, om man råkar göra detta, ska gå ut ur rummet och vädra i en halvtimme. Man ska inte dammsuga upp de sista bitarna, absolut inte, då kan kvicksilvret pulveriseras och spridas ut ännu mer.

Jag gjorde allt detta. Helt fel, alltså. Pga: hade ingen aning! När fick alla veta sånt? Först efter lite googling stod det klart för mig att jag antagligen nu kvicksilverförgiftat både mig och min kille och det är ju himla tråkigt eftersom symptomen låter så oklara: det är sömnstörningar och ångest och utmattning och depression och viktuppgång och sånt. Sånt man kan få ändå. Men ingenstans på hela internet stod hur kan kunde testa detta. Och om det är bättre, i så fall, att besöka en läkare och testa detta på en gång. Ingenstans stod heller huruvida det fanns något "motgift". Nej, nätet var bara fullt av anvisningar kring hur man skulle och inte skulle göra om man tappade en miljölampa. Så himla dåligt.

Så jag gjorde vad varje lätt neurotisk människa skulle gjort. Ringde giftinformationscentralens akutnummer. Befinnandes i lägenheten, så långt från rummet där olyckan skett som möjligt. Pratade med en mycket snäll kvinna som sade att nej, risken är inte vidare stor att jag gått och förgiftat mig, och dessutom var ju lampan ljummen och inte het vilket tydligen gjorde stor skillnad. Jag frågade, syftandes på mig själv, om det fanns något jag kunde göra "nu" och hon sade att jag skulle lägga lampresterna i en glasburk och inte i den påse de nu befann sig i. Märka upp burken med "miljöfarligt avfall" och lämna på en miljöstation. Men i övrigt tyckte hon att jag skulle vara lugn. Så då gick jag och lade mig.

Nu vill jag ge er lördagens tips: försök att inte tappa era miljölampor i golvet och om ni gör det, dammsug inte upp resterna. Och om ni gör det, googla för allt i världen inte på vad som händer vid kvicksilverförgiftning (känslan är lite "elallergi" för övrigt) utan ring bara giftinformationscentralen. Sedan vill jag ge lamptillverkaren ett lördagstips när jag ändå är på gång: ni måste BERÄTTA SÅNT HÄR FÖR FOLK.

Ha en fin lördag, peeps!

16 september 2011

Livet suget osv

Klockan är nitton noll nio. Jag var sugen på vin när jag slutade jobba. Jag mötte Lina och vi gick till Babylon. Jag fick mitt vin. Som tilltugg: några oliver (läs: många) och hur jävla mycket vitlök som helst. Jag har helt ont i magen nu, jag tror det är av vitlöken. Men i alla fall. Jag fick mitt vin, jag fick min beskärda del av Lina (aka årets Wendela 2010), jag åkte hemåt. Handlade tilltugg till vinprovningen (brödpinnar utan smak samt druvor och jordgubbar), en påfyllningsbibba vin och lite bubbel samt även detta, som skvallrar om att jag är uppvuxen i svennefamilj på sent åttio- tidigt nittiotal: tacos. Till ikväll. Snart kommer Wille hit. Snart sitter vi här och äter tacos och tittar på Idol. Dör en aning på mina prioriteringar nu för tiden. Aja. Känns bra i alla fall. Så himla sugen på lite olika saker just nu.

1. Tacos
2. Min bok Frazens Freedom
3. Att fika med Anna imorgon kl ett
4. Vinprovningen imorgon kl sex

Feelings!

Äntligen, en ny dag. Vaknade med den här låten på hjärnan. Närmare bestämt sticket ("feelings, that grow (!) feelings that grow stronger in the dark osv"). Iofs hade jag i sömnen blandat ihop sångerna och trodde att refrängen till Keep The Hurt at Bay hörde ihop med den men aja. Nu: jöbbe.

15 september 2011

Ingen ko på taket om man säger

Okej jag fattar ju att ni varit helt sjukligt oroade över mitt eventuellt vattenfyllda förråd. Ni har tänkt men GUD, tänk om alla hennes saker är förstörda nu, tänk om fotoalbumen från nittiotalet är sådär blöta och bubbliga, hur ersätter man det egentligen? Sedan har ni googlat på Trygghansas hemsida och kollat upp om hemförsäkringar täcker även förråd och sett att ja, det gör det. Om förrådet är låst. Det var ju bra i alla fall, har ni tänkt. Sedan har ni suttit där och bara väntat. Räknat minuter på att jag skulle avsluta min gamla ridning nån gång och ta reda på svaret. Och här, här ska ni äntligen få det:

Inget är blött! Inget är paj!

Och med detta lilla glädjebesked lämnar jag nu över den här dagen till facket "det förgångna". Gud så dålig den varit, på alla tänkbara sätt. Adjö. 

Raindrops keep falling on my förråd

Igår var jag så uppe i varv att jag inte ens hann tänka på lappen i porten som löd "hej, ni som har källarförråd 33 och 34, det är vatten på era förrådsgolv, mvh en granne". Det var inte förrän imorse jag kom på det. Det var också imorse jag kom på att jag tror att jag har förråd 34. Det här känns INTE bra. Mitt förråd är proppfullt av saker. Alltså PROPPFULLT av saker. En säng, tusen kartonger med VIKTIGA saker (läs: fotoalbum från hela min uppväxt, tusen böcker) som jag helst inte vill ska bli vattenskadade. Åh stackars mig om det är så! Stackars, stackars mig. Klockan tio ikväll får jag svaret. Är det som jag fruktar vet jag inte riktigt hur man gör. Börjar kånka ut allt och byta förråd, helt sonika? Min förening svarar inte på telefon och mail. Jag är mycket miserabel.

14 september 2011

Att fota = att släpa

Idag behöver jag inte träna för jag har fotat min lägenhet och det visade sig vara det värsta träningspasset jag tagit, like ever. Trots att det var superstädat och fint och toppen, tyckte jag, ville mäklaren flytta runt exakt varenda löstagbar pinal som fanns där. Vinbibbor bort. Kaffebryggare bort. Vattenkokare bort. Dammsugare bort. Strykbräda bort. Himla MATBORDET bort. Och eftersom bort var likamed ut i porten, där de fick stå och bidra till att min etta på 38 kvadrat så jätterymlig ut, blev det en del kånkande om man säger så. Snabbt skulle det gå också. Jag hade gått på lunchen och hade tre möten att närvara vid på jobbet efter en dryg timme. Jag hade köpt blommor och lime (lol) på Hötorget innan. Doftljusen stod där de skulle (helt i onödan eftersom ingen känner doft genom bilder men det var för känslan). Och jag bar och bar och bar och bar. Mäklaren pekade och bar lite hon också. Bilderna blev fina, tror jag. Lägenheten ser enorm ut. Min enda kommentar när vi tittade igenom bilderna snabbt var "men gud, sådär stort bor jag ju inte". Men jag antar att det är bra. Att det ser ut så, menar jag. Så att många kommer på visningen, när nu den blir av i en avlägsen framtid, och känner den perfekta och fantastiska auran (?) som finns runt min lägga. Man blir hel där. Alla som har bott där, i minst fyra led, har flyttat in och blivit kära inom kort och sedan flyttat ut pga behov av samboläggor.* Detta berättade killen jag köpte av, som för övrigt var så gullig att han lämnade en flaska champagne och två glas i köket till mig när jag väl flyttade in. Men nu har jag lämnat ämnet. Poängen var att det var så HIMLA slitigt att fota lägenheten. Det hade jag aldrig trott. Orkar inte ens tänka på släpandet som antagligen behöver ske i samband med visning. Det tar vi år 2013, typ.

* Ånej nu lät det som jag tyckte att bli kär och flytta ihop var samma sak som att bli hel och OBS så menade jag inte. Dvs understryker härmed att jag inte tror på att bli "hel" på det sättet och absolut inte genom någon annan men att min lägga visst har en fin aura eller okej, känsla i sig. Den är fin + soft + mysig + lugn och innergården surrar dovt som om man är på resa och en tyst motor håller på att förflytta en någonstans medan man sover.

Om att skriknysa, samt upptäckt av rolig ny blogg

Jag har snubblat över en blogg som heter Apans lilla blogg. Förutom att jag älskar namnet älskar jag även innehållet. Har ingen aning om vem som skriver eller så, bara älskar... tonen. Eller vad man ska säga. Idag skriver den/de om män som nyser högt. Jag håller så himla mycket med om detta. Kan alla män som liksom skriker när de nyser och tror att det är ett helt "naturligt" ljud som bara kommer ur dem utan att de förstärker det själva ta och tänka en gång till? Min största skräck när jag var liten var förutom fullgubbar män som nyser högt. Jag kunde vara RÄDD innan vi skulle gå bort på middag om det var en man där som kanske skulle nysa högt. Idag är jag inte rädd längre, men irriterad. Detsamma gäller egentligen rapar, men det stöter man på lite mer sällan nu för tiden. Man måste liksom inte skrikrapa.

13 september 2011

Google Analytics

Jag har tidigare kört bloggstatistik med Sitemeter, men jag tänkte bli lite modern och byta till Google Analytics i samband med bloggflytten. Litet problem uppstod dock: jag fattar ingenting? Uppdateras siffrorna bara en gång per dygn och inte löpande eller har jag gjort någon inställning som gör att samma siffra visas hela dagen, tills det är nästa morgon? Åh jag hatar att lära mig nya saker. Eller det gör jag inte alls, men när det kommer till ny teknik vill jag alltid bara hoppa över inlärningsfasen och get there faster, så att säga. Just nu: fattar noll. Orkar ej. Skiter i statistiken.

Schmarro testar: pilates på riktigt

Känner ni till Pilates-Elin? Jag gör det. Eftersom tre av mina vänner tränar för henne och liksom gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång berättar hur fantastisk hon är. De säger att det är den enda träningsformen de någonsin tyckt varit rolig, ungefär. Att hon gör mirakel, den där Elin. De pratar också om hur de inte kan gå efter att de tränat hos henne men att det är värt det. Jag har hittills förhållit mig nyfiken, men skeptisk. Dels eftersom hon håller till på Karlaplan och det på intet sätt passar bra ihop med vare sig var jag bor eller var jag jobbar. Dels eftersom det verkar vara dyrt och jag som bekant lägger alla mina pengar på ridningen, den enda träningsform JAG tycker är rolig och givande. Dels eftersom jag är osäker på om en sådan här... långsam träning verkligen skulle passa mig. Jag är fortfarande osäker. Men ändå nyfiken. Och nu förhåller det sig som så att Elin har ett gratis prova-på-erbjudande i helgen! Man får testa ett pass antingen den här söndagen eller nästa, helt gratis och utan krav på att köpa kort eller fler träningar. Det lät för lockande för att avstås. Så jag har alltså bokat. Min kollega också. På söndag klockan fyra, förmodligen lätt bakfulla pga vinprovning på lördag, går vi alltså dit. I mjuka kläder och testar Pilates. Vill ni också prova? Boka via Elins hemsida vetja!

Katt, råtta, bord osv

Ikväll är jag ensam. Det är verkligen inte varje dag nu för tiden. Jag lekte ett slag med tanken på att gå (oinbjuden iofs) på en releasefest för en kokbok på Teatergrillen, tänkte att man skulle få mat där och att det vore gott. Tänkte att det vore mysigt att mingla lite med forna kollegor. Men sedan orkade jag inte. Jag orkade heller inte gå på bio eftersom ingen film började när jag ville att den skulle börja (kl 17.30) och dessutom var det enda jag inte sett och kunde tänka mig att se Midnatt i Paris. Snacka om torftigt urval. Så jag gjorde vad jag anser är det enda rätta, en ensam tisdagkväll som denna: handlade och hyrde exakt allt som min kille inte gillar men som jag älskar. Den lilla avocadon, tonfisken, keson, matvetet (i stället för riset), vitkålen, ett nordiskt himla deppigt drama. Det gäller att passa på.

Kan ej med ord beskriva hur sugen:

Och då pratar jag alltså inte om att "uppleva friheten" utan Born To Be Wild. Prempa på Cosmonova den 17 september. Nu måste jag bara komma på hur man slipper the kidz. Kanske kör de sena kvällsföreställningar.

Godmorgon tisdag

Idag håller jag antingen på att bli sjuk eller så har jag träningsvärk. Värker gör det i alla fall. Sedan igår kväll då jag och Lillis tittade på Ensam mamma söker, sedan Hollywoodfruar, har jag inte kunnat sluta tänka på den här galningen Gunilla. Alltså, borde inte hon... anmälas? Eller något dylikt? Är jag helt naiv som tänker att hon är farlig för sin omgivning och framförallt sin dotter? Okej nu springa till jobb. HEJ.

12 september 2011

Bagis: uncheck

Åh, när vi satt där på tunnelbanan som åkte vidare söderut efter Gullmarsplan var det lite som att hålla andan och hoppa. Okej, världens överdrift, men att sitta där och titta ut och först komma till Skärmarbrink och känna ÅH FINT, och sedan Hammarbyhamnen och tänka JA JÄTTEFINT, och sedan Björkhagen och tycka NÄMEN VAD RART, och sedan Kärrtorp och tänka JO MEN VISST, och sedan... tunnel. Stor plattform, lite som en flyghangar. Två torg som hängde ihop och jag överdriver inte när jag säger att det satt minst fem hundar bundna vid olika stolpar på vägen till lägenheten vi skulle titta på. Och då låg den i princip i huset bakom tunnelbanestationen. Att den skulle vara sliten visste vi redan innan, och vi hade lovat oss själva att se på lägenheten med öppen blick. Tänka på planlösning, utsikt och låtsas att det slitna var renoverat och fräscht, så att säga. Men det var så svårt! Så himla svårt att relatera till en badrumsdörr som ser ut som att någon kört knytnäven hårt igenom. Svårt att förstå hur det tegelrött målade vardagsrummet med stora vita fläckar i färgen skulle se ut i någon annan, lite mer diskret färg. Svårt att titta på utsikten när det satt en kamphund bakom galler på balkongen och man inte kom ut. Svårt att ta sig fram till fönstret när det ligger gymvikter och stänger över halva golvet. Svårt, helt enkelt, att ha den där öppna blicken. Och att tacka ja, ja det gick ju helt enkelt inte. Vi väntar lite till tror jag.

Men, bra insikt: kände enorm pepp på ALLA stationer fram till och med Kärrtorp på denna Skarpnäcklinje. Alltid nåt!

"Sånt vi tjejer smsar om"

Bagis

Idag ska jag titta på en lägenhet i Bagarmossen. Någon som har någon åsikt eller insikt i hur det är att bo där? Funkar det? Jag vill minnas att jag hört någon säga något om en sjö men när jag tittar på kartan fattar jag inte riktigt. Jag har också försökt titta på hitta.se om det finns någon form av torg eller centrum men det ser inte ut så? Aja. Ska titta i alla fall. En tvåa som är snuskigt billig och har väldigt många anmärkningar på besiktningen, yey.

Älskar SVT Play + Dox + Catfish

God morgon! Jag råkade vara uppe till två igår kväll, dels pga åt godis så sent som elva (socker + kick + osv) men dels pga att jag tänkte somna till en dokumentär (som någon på min vägg på Fejset i detta nu säger är fejk men skit i det) på SVT Play som heter Catfish som absolut inte gick att somna till eftersom den var så himla, himla bra. Se den! Ta inte reda på saker om den i förväg, bara se den! Här gör du det!

11 september 2011

Rastlösheten!

Jaha men HEJ total restlesness. Herregud vad uttråkad jag blev helt plötsligt. Kom hem från stallet vid ett och tänkte bara chilla lite. Åtta timmar senare är jag fortfarande här. Och ååååh nu är det liksom för sent att gå på bio och regnet öser ned och blääää. Fan också. Det var den dagen ja. En närmare döden. KUL.

Om kröppa

Igår var jag på dop. I en kyrka. Det var fint, Julian (som barnet heter) var väldigt glad hela tiden. Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta att jag idag knappt kan gå eftersom jag har så otroligt mycket träningsvärk efter att ha gått (korta sträckor!) i klackskor under dagen och kvällen. Låren gör ont, anklarna gör ont, ganska mycket ont dessutom. Ska det vara så?

Här: en bild när jag, eh, "tränar". Gjorde ca 10 armhävningar över bollen och hade träningsvärk i tre dygn efteråt. Samt förresten, idag när jag red kommenterade min tränare "hur är det med flåset" när jag red förbi.

Avunden och avhållsamheten och så

Igår hade min vän Nille inflyttningsfest i en enorm trea (eller vänta, det kan ha varit en fyra nu när jag tänker efter) på Bondegatan här i Stockholm. Jag har vetat om festen länge och sett fram emot den och så, men eftersom det förhåller sig så att jag numera rider enbart varannan söndag och inte varje samt har ett litet problem på den fronten att ta itu med, hade jag bestämt mig för att deltaga vid denna fest spritt språngande naken. Eller jag menar nykter. Trots att mycket talade för att det skulle bli ett hejdundrande party och att jag inte exakt avskyr sådana.

Well, det var ju ungefär årets underdrift. Det första som möter oss när vi kliver in i hans så himla perfekta lägenhet är två snurrande maskiner i köket, ni vet sådana där som man gör slush puppies i? (Heter det så?) Eller frozen margaritas, i det här fallet? Maskinerna var ENORMA och den ena rymde Frozen Strawberry Daquiri och den andra Frozen Margarita. Nu vill jag inte att denna information går er förbi så jag tar till med versalerna igen: JAG ÄLSKAR FROZEN MARGARITAS. Det är min godaste alkoholhaltiga dryck förutom dyr whisky i HELA VÄRLDEN. Och här fanns det hur mycket som HELST. Helvete. Det var bara att sätta på sig det imaginära kysketsbältet över munnen och gå ut ur köket och låtsas om som oasen inte existerade. Vilket var svårt när allt jag såg, i allas händer, hela kvällen, var denna underbara dryck.

Festen, i alla fall: tusen folk (åtminstone hundra och nu överdriver jag inte) och superhög volym och när jag hade suttit och försökt prata med människor medelst tonläge primalskrik fick jag nog och gick hem. Vid halv tolv. Det var även vid detta timslag som alla de frysta drinkarna tog slut och då kan ni ju tänka er själv volymen i rummen där alla stod packade (i dubbel bemärkelse). Just det: skrikfest. Men så himla trevlig mysig gemytlig bra härlig. Vill äga Nilles lägga. Och dessa maskiner. Och dricka frysta drinkar för alltid från och med nu.

Back to ma roots

Jo men jag tänkte såhär, va. Att det var ju här allting började en gång för sisådär sex år sedan. Och nu har jag hittat inlogget som varit spårlöst försvunnet i några år. Och det här med På Riktigt, som var mitt nyårslöfte mellan 2008 och 2009, känns lite mer självklart nu än då. Och det här med att ha ett år i bloggadressen. När allt jag heter, i bloggarna, alltid har varit Schmarro. Och nu har jag lagt en himla massa timmar på att samla alla inlägg, från 2005 till idag, på samma ställe. Så jag tänkte helt enkelt att nu går vi tillbaka hit. Till rötterna, så att säga. Och försöker att inte hoppa runt så mycket mer. Framöver sker alltså uppdateringarna här, på gamla hederliga Schmarro, och På Riktigt 2009 dör (men är importerad in hit, så allt finns kvar). Här är rss-adressen. Lägg gärna till den, ni som vill fortsätta följa mig. Let's go.

This monkey's gone to church

Nä men om man skulle ta och gå på lite dop då. Det är vid sådana här tillfällen det är som mest tydligt att jag aldrig köper kläder: alla mina "festligare" plagg är liksom... så gamla! Så fula! Så lumpiga, på något sätt. Och eftersom man (jag) använder "festliga" plagg så sällan vet jag prick när jag senast hade det. Som klänningen jag sitter i nu till exempel. Det var två somrar sedan jag senast använde den. Inte ens då var den i närheten av ny. Aja. Somethings gotta give eller hur man nu säger och vad det nu betyder. I alla fall. Det är lite synd att jag fick ett psykutbrott i morse, en diskussion på tal om sthlms bostadsmarknad spårade ur här hemma och jag fann mig själv skrikande, alltså ni vet när man skriker utan hejd så att det gör ont i strupen efteråt, på min kille. En gång skrek jag ett helt hysteriskt tjut som betydde TYST men bara lät GAAAAIIIAAAH. Hur som helst. Nu har jag lite ont i halsen samt lite svullna ögon men vi är sams igen. Måste köpa en sistaminutenpresent till Julian, som snart heter så även inför "Gud". OKEJ NU HAR JAG BRÅTTOM HEJDÅ.

Maria Plaza, farväl

Ikväll säger vi hejdå till Maria Plaza, betongklumpen på Wollmar Yxkullsgatan där jag bodde under åren 2002 till 2005. För er som inte vet: Maria Plaza är, nej jag menar var, ett grått fult hus nära Mariatorget i Stockholm där unga människor som inte stått i bostadskö i hundra år eller hade någon miljon att köpa lägenhet för kunde få små lägenheter till rimligt pris och kort kötid. Man behövde vara under 26 år, vill jag minnas, och faxa in ansökan och gå på en intervju och så var saken nästintill biff. Jag bodde i tre lägenheter i detta hus under denna tid. Först en tvåa som min dåvarande kille delade med en kompis. Sedan en egen liten etta. Sedan en gemensam tvåa som egentligen var två sammanslagna ettor. Sedan tog det slut och jag flyttade ut och hankade runt i andrahand några år. Hur som helst. Ikväll säger vi adjö till Maria Plaza för alltid. Genom en fotoutställning och diskussion. Själv tänkte jag fira minnet av detta ställe med, tja, några minnen från detta ställe.

1. Maria Plaza var mitt första hyreskontrakt i Stockholm. Efter några år i diverse märkliga bostadslösningar där ett pyttelitet rum utan egen toa eller kök kunde kosta 5000 kronor i månaden, eller ett hörn av min fasters vardagsrum, fick jag äntligen ett "hem".

2. På våning 2 - 5 bodde alltså "ungdomar" men på bottenplan bodde äldre herrar som, tror jag vi kan säga, erbjudits en sista chans. De var alla gamla (narkomaner eller) alkoholister som gått och blivit, tja, riktigt gamla. Vid tiden på månaden när soc kom festades det till där nere, när soc inte kom var det ganska stillsamt. Det fanns en matsal på plan 1 där de serverades frukost och lunch. Några av dem lärde man känna. Där fanns Harvey som var husets skojare. Där fanns Curre som lagade bilar på gården dag som natt. Där fanns också en kvinna, minns inte hennes namn men eventuellt Viola, som inte bodde i huset men alltid hängde där, i porten. Hon låtsades alltid stå och spegla sig eller kamma sig när man gick förbi henne, som att hon bara stannat till vid en spegel lite plötsligt innan hon skulle gå vidare. Hon dog sen. Det satt en annons uppklistrad i porten som "vännerna på Maria Bostadshotell" satt in, och upp.

3. I Maria Plaza såg jag min första, men inte sista, heroinspruta. En kvinna satt i tvättstugan en dag när jag tvättade och sade att hon bara behövde byta byxor någonstans. Det gick bra, sade jag och började hänga min tvätt. När jag vände mig om någon minut senare satt hon med en spruta i foten.

4. I Maria Plaza blev jag av med två cyklar inom loppet av ett år. Omöjligt att behålla dem där, trots många lås.

5. I Maria Plaza lärde jag känna nya vänner och bodde nära gamla. Där bodde både Frida, min kille, hans roomie, Morten och Daniel och My och framförallt Tårtan, finaste Tårtan som jag dessutom jobbade med på den tiden. Det var nästan alltid någon som välkomnade till filmkväll eller förfest om man var sugen på det. Man behövde aldrig vara ensam. Aldrig.

6. På söndagarna åt vi pizza på Ricardos, på Timmermangsgatan. Världens godaste pizzor. Kan sakna dem fortfarande.

7. En gång gick en halvgalen man fel och satte sig i Fridas lägenhet när hon var ute för att hämta tvätt. När hon kom tillbaka till sin lägenhet satt han på hennes sängkant och åt en banan ur hennes fruktskål. Han gick inte riktigt att resonera med, så Frida gick ut och ringde polisen för att få hjälp att få ut honom ur lägenheten. När hon försökte återvända hade han rest sig upp, gått ut hallen, och låst. På något sätt anlände polisen och på ett annat fick de upp dörren. Frida var mycket skakad när det hände men i efterhand är något av det roligaste jag vet bilden av, som hon berättade det, poliserna som står och skriker mot mannen som stillsamt äter en banan: SLÄPP BANANEN. NU SLÄPPER DU BANANEN.

8. När det blev slut med min kille och jag behövde flytta ut omgående hade jag inte exakt någonstans att bo. Så jag flyttade ned en våning, till Fridas 21-kvadratare och sov helt sonika i hennes säng på ca 90 cm. That's friendship. That's Maria Plaza.

Äntligen!

Blogger for iphone is here. Hurra!

Igår = The cozyness

Tre minuter före rida = har håll = fail

Bonde söker, avsnitt 1

Igår, efter att ha känt Snipan i tretton månader och varit god vän med honom åtminstone tio, blev jag äntligen bjuden hem till honom för första gången. Observera gärna att vi bott grannar, bokstavligen (två portar) talat, all denna tid och ni förstår märkligheten i att jag aldrig varit där. Hur som helst. Igår var det premiär, inte bara att få hälsa på Snipan utan också för Bonde söker fru. Som vi väntat på detta. Ända sedan i våras då man fick se åtta kandidater har vi väntat och väntat och väntat. Och nu. Äntligen. Kvällen till ära hade Snipan köpt chark och ostar och jag åt mig mätt på en cheddar som vore den en varmrätt. Han hade även tavlor på ungefär varenda centimeter på sina väggar. Det var hemskt mysigt hos Snipan. Jag kände mig hemma direkt (bad om extranyckel men fick ej???) och valde sängen som plats att se Bonde på. Och nu till själva teven.

Bonde söker fru har ju lite av det problemet (och det nog därför jag missat det alla säsonger utom förra och förrförra) att det första avsnittet är rätt trist. Linda ska åka runt i sina snygga ben och gummistövlar till alla åtta kandidaterna och berätta för fyra av dem att de ska få vara med i programmet, och fyra av dem att de får INTE vara med i programmet, men här har du en brevhög, varsågod, ring en av tjejerna/killarna så får du en dejt i alla fall. Som tittare skiter man lite i de som inte ska vara med i programmet. Det är inte superspännande att veta att de ska ringa någon och få sig en dejt. Men vill liksom redan på en gång börja fokusera på de som ska vara med i programmet, man vill klura ut vad de har för tjej- killsmak, man vill gissa hur det kommer utvecklas med dem senare i säsongen, man vill börja lära känna dem helt enkelt. Men det får man alltså inte i Bonde söker fru, avsnitt ett. För då ska det ringas en jävla massa samtal och hälsas på en jävla massa bönder.

Nåväl. Nu finns dock ingen anledning till misströstan eftersom detta kommer ordna upp sig redan i nästa avsnitt, med buller och brak (och speeddating! kanske det bästa på hela säsongen!) dessutom, men lite trist är det allt. Om vi ska säga något om urvalet av bönder som kommer att vara med i säsongen så vet jag inte om de räknar på vem som fått flest brev eller vem som TV4 tror är mest spännande för tittarna att följa, eller om det helt enkelt varit någon omröstning någonstans. Jag kan tänka mig att TV4 blev lite brända förra säsongen då det var så många... tja hur ska vi säga detta... orginal, med, som liksom inte var på ställen i sina liv då de ens KUNDE hitta någon att "älska och ha det fint med". De var socialt missanpassade, några av dem, och det blev ju helt enkelt lite för mycket av lyteskomik och för lite av människor skildrade med värme. Så nu har fyran alltså satsat på lite mer "normala" bönder inför i år, det är ett som står tydligt. Och det är också orsaken att det är lite svårare att beskriva de som kommit med redan efter första avsnittet, men här kommer ett försök.

Bonde 1 är kanske 26 år, kommer från Gotland, är jättesöt på ett lite magert/baltiskt sätt, verkar helt genomgod och liksom man vill bara krama honom och önska honom lycka till. Känns inte som att han kommer bjuda på något fulspel om vi säger så. Antagligen heter han Martin eller liknande och tja, har ej mkt att säga om honom ännu.

Bonde 2 har jag ett extra öga på eftersom han är hästman. Egentligen tror jag inte alls att han är bonde, jag tror att han livnär sig på sina hästar (tävlar, säljer, tränar andra hoppryttare) och kanske inte på något slags jordbruk, men han har alltså gissningsvis kvalat in i programmet pga är "snygg" och "ladies man" och "rik" och liksom en riktigt "dude". Observera alla citattecken. Han är alltså inte SNYGG men tja, han är en sån som kanske kör runt i en cab med en tjusig blondin vid sin sida, på typ Stockholmsveckan i Båstad. Ungefär så tänker jag om honom, SAMTIDIGT som jag får för mig att han verkligen är en "god person" (haha!) och liksom kanske egentligen letar efter något genuint. Dessutom misstänker jag honom för att i sin historia ha valt supersnygga superbestämda tjejer som liksom bestämt över honom och att han kanske skulle behöva lära sig att "blomma ut" mer som person. Det här tror jag kan bli spännande, helt enkelt. Men det beror alldeles på vad han gör för urval när det kommer till speeddejtingen nästa vecka, det kan också bli superförutsägbart och gäspigt. Men jag har en bra känsla inför honom. Jag tror många kommer störa sig. Själv tänker jag gilla until proven wrong. Och han har ju så fina hästar.

Bonde 3 har jag noll att säga om. En snäll gammal man? Mild, gråhårig, eventuellt jobbar han med får eller ulltröjor.

Bonde 4 är ytterligare en favorit. En lesbisk tjej som verkar urgullig och nu slår det mig att därmed söker 100% av bönderna tjejer i år? AMEH! Hallå varsch är killarna som söker tjärlek och ska vara helt tafatta i någon annans hus? Aja i alla fall. Tjejen: verkar fin, rolig, bra, kul. Kanske är hon en smula trist? Nej jag tror hon är kul. Och det är grymt bra + viktigt med lite lesbisk kärlek på bästa sändningstid.

En sista sak om urvalet är att jag är så himla ledsen över att man INTE valde den tokiga tanten med hästen som bet Linda Isaksson i urvalsprogrammet i våras. Hon verkar spritt språngande galen på ett så HIMLA fint och varmt sätt. Säger helt knäppa saker, skrattar mycket hjärtligt åt sig själv, verkar typ vara kompis med sina hästar och söker en karl med "hårda nypor" och åååh, hon hade varit så kul. Fick jag välja hade det varit hon och inte den snälla gubben, även kallad Bonde 3.

Oj, nu måste jag gå och jobba lite för "brödfödan". Här kommer dock, för den som inte orkat läsa/förstått min poäng om att Bonde blir bättre med tiden till skillnad mot Idol tex, som blir sämre, en graf om saken.

Ljusglimtar

Försöker lista vad som trots allt är värt att glädjas över.

1. Bonde söker fru börjar idag och jag kommer att få titta på detta hemma hos, och med, Snipan.
2. Jag är frisk och har "hälsan"
3. ?????

:( :( :(

Ånej, vaknade trött och sur. Samt att det regnar svinmycket och jag som brukar gilla det hatar det idag. Samt att jag ska intervjua en person på engelska och det känns som att jag inte kan språket alls. Än mindre innehållet i intervjun som ska ske om bara några timmar. Igår tittade vi på en lägenhet på Telefonplan och känslan vi kom därifrån med var not in a million years. Värdens trevliga beskrivning "markplan bottenplan ej balkong ej uteplats" summerade faktiskt upplevelsen att kliva in där ganska bra. Efter visningen åt vi middag hos Frida, Niklas och lilla Ava. Det var mysigt. Ändå vaknar jag smått olycklig igen idag. Jävla wordfeud förresten. Hur kan man vara så dålig som jag är. Och jävla bloggapp på mobilen. Fungerar inte alls. Jävla regn. Jävla Twitter. Plockar upp favoritappen Period Tracker och jaha. Där hade vi svaret. Nu ba :((( ett tag.

Ensam mamma, avsnitt 1

Om ni missade säsongspremiären av Ensam mamma söker kan jag återberätta det lite kort här. Okej here goes. I år är det två mammor och en pappa. Pappan är rödhårig och har vit hy och bor på Kungsholmen (i ett sjuttiotalshus och ganska ful lägga tyvärr) och har två små pojkar som har långt hår, själv har han kort och rödlätt. Hans tjejsmak är åt Linda Rosings håll och alla tjejer han bjöd in såg ungefär likadana ut så mitt ansiktsminne kommer aldrig lära sig vem som är vem så antagligen kallar jag dem alla för Linda. Jo förresten, en av tjejerna var urlik Linda från förra säsongen, tänk hennes äldre syrra, och en var svarthårig med lugg och tjurring genom näsan. Hur som helst. Han verkar hur som helst gilla tjejer med ett visst utseende och helst inte a-kupor till bröst om vi säger så. Och han menade att om hon hade en viss blick så skulle det vara kört, då behövdes det liksom inte lära kännas så himla mycket mer, då skulle han vara kär. Han tog med tjejerna till nåt värdshus och de åt kräftor på nån brygga och en av alla Lindorna blev urpackad och började hålla hans hand och sluddrade och ville sjunga nubbevisor och helst av allt hångla också. Oklart om hon fick, ej när kamerorna filmade i alla fall. En annan av Lindorna hade hund och försökte köra hundtricket, det berättade hon att det brukade funka himla bra. Hunden var liten och menlös (i mitt tycke) och bajsade precis bredvid hans fot och han konstaterade att där uppstod inga gnistor. Slut om rödhåriga killen, det kan gå lite hur som helst känner jag.

Sedan fanns en brunhårig norrländska som var 28 år och gillade att berätta vad som var gulligt med henne själv. Sade till exempel att hon var charmigt stökig, och gulligt tokig, och sådana saker. Jag har väldigt svårt för människor som liksom recenserar sig själva sådär (alltså man kan säga att man är charmig eller stökig eller gullig eller så men att liksom ta en dålig egenskap typ "tokig" och sen lägga till något som gör den dåliga egenskapen bra typ "gullig"), jag vet inte, jag tycker det tyder på enorm brist på självdistans och just självdistans råkar vara en av mina favoritegenskaper så jag är skeptisk mot denna norrländska. Plus att hon verkligen gillar muskler och där går våra smaker isär också. Alltså man får ju ha annan smak än jag förstås, men ni fattar. Hur som helst. Lillis gillade henne och jag gillar ju Lillis så vem vet, det här kanske kan ordna upp sig. Hennes killar var av varierande ålder och utseende och stil och jag minns typ ingen av dem. Jo haha, nu minns jag, hon tvingade ju alla att komma och berätta ett skämt för henne där hon satt på en bänk nånstans i skogen. Hej superkonstig situation? Komma fram som på skämt-audition och ba DET VAR EN GÅNG EN RYSS, osv. Det enda jag minns från killarnas skämt var att en av dem drog den där om en persilja och finlandsbåten och att hon inte fattade skämtet.

Allra sist ska jag berätta om den sista tjejen. Min favorit. Hon var 21 år och svinduktig på fotboll och verkade vara superhärlig och rolig. Hon gillade nog killar med tatueringar och lite "rockig" stil möjligtvis. Minns ingen av hennes killar förutom en stackare som skrivit en dikt till henne som han skulle framföra inför alla vid ett middagsbord. Det var egentligen mer av ett tal, men eftersom han var så nervös glömde han bort det redan efter orden "jag har aldrig hållit ett tal innan men nån gång ska väl vara den första så..." och det blev superawkvard stämning. Som om det inte räckte där avslutade han talet med att han hoppades att hon skulle välja honom och de skulle skaffa barn snart och det var riktigt upplagt för att nån elak skulle börja skratta men NEJ, detta hände ej, hon var helt snäll och sade att det var ett fint tal och det tyckte jag skvallrade om att hon var en varm person och tja, hon är min favorit.

Slut på referat.

Life is life, även i Aspudden

Hej. Just nu ligger jag och surar eftersom klockan är halv fem och min kille nyss lagade falukorv och makaroner till sig. Okej det kanske inte är något att sura för egentligen, speciellt när man blev tillfrågad om man ville ha och sa nej tack, men detta betyder UPPENBARLIGEN att jag kommer få äta middag själv ikväll om jag inte vill äta klockan nio och det vill jag inte för jag är 1. ångestbenägen på söndagar och 2. får svårt att sova nära efter matintag so you do the math = jag äter själv snart. Shit vilken fånig sak att sura för men det luktar faktiskt JÄTTEMYCKET falukorv här nu och jag blev plötsligt JÄTTEHUNGRIG. Hmm vad ska jag laga. Hej svenssonsöndagslivsdilemma. Aja.

Loppisen i Aspudden var alltså hemsk. Eller, den var nog precis exakt så som den skulle vara. Dvs miljarder hipsters/övre medelklass-vänster/pk-folk som sålde _______ (insert vad de sålde för jag fick torgskräck och pallade inte att titta på vad de sålde men gissningsvis kläder och böcker) och det var megaträngsel och man kunde absolut inte röra sig fritt pga alla andra som dessutom kände varann och ba HEJ *stannar hela folkmassan* och KRAM osv. Så vi fick den lilla paniken, jag och Lovisa, och tog vårt pick och pack och drog till Midsommarkransen där vi hittade ett café och satte oss och hinkade kaffe (jag) och te (Lovisa). Sedan åkte vi hem. Slut på dag.

Oh, förresten. Det här med Life som jag tjatar om. Ikväll är det sista avsnittet och vad har de sparat till finalen? Jo PRIMATERNA. Dör av upphetsning kring detta lyckade spännande lylliga. Adjö.

Mitt så kallade white trash-liv

Jag vaknade tidigt idag. Kanske för att jag i princip var slumrande från klockan sju igår kväll. Somnade för kanske sjätte gången till Life, avsnittet om växter. Det är jättefint men eventuellt inte det mest spännande avsnittet. Köttätande blommor i all ära men man kan ju konstatera att djur höjer min puls en smula mer än växter. I alla fall. Nu sitter jag här och väntar på att Sara ska svara och att jag därmed får veta exakt när vi möts för att åka till stallet, hon och jag. Själv ska jag inte rida idag men känner liksom en längtan, både efter hästen och människorna jag brukar rida med, så tja. Jag hänger på. Och efter detta bär det av på 2 km loppis i Aspudden. Är mycket sugen på detta, oklart varför eftersom jag ALDRIG NÅGONSIN hittar något på loppisar och dessutom inte kommer på en enda sak jag vill ha. Antagligen glömmer jag även att ta ut pengar. Men i alla fall. Det ska bli kul. Och Lisa är där och har ett bord och jag tänker mig att man träffar många andra också.

Här kommer morgonens lästips. LO-tidningen om uttrycket white trash. Tycker det är tänkvärt.

Veckan i bilder, ungefär

Jaha, här sitter jag och tittar på filmen G. För första gången i mitt liv. Det är märkligt, varför har jag inte sett den? Den är ju jätterolig. Och kryllar av skådisar och artister att skratta åt i åttiotalsutstyrslar. Tänkte att jag skulle göra något slags sammanfattning av veckan och tog mobilen till hjälp. Tydligen har jag fokuserat mycket på mat, om man ska tro urvalet.


Veckan började alltså i en rysare, det var det här med lägenheten som jag inte fick. Att komma tvåa av 420 köande är å ena sidan hoppfullt, å andra sidan sjukt deppigt. Man hinner börja tänka sig in i det där nya och så poff är det borta. Close men no lägenhet, med andra ord. Aja. Jag letar vidare. Liljeholmen kanske inte var the place för mig. Gud vad jag är trött förresten, besitter knappt någon formuleringsförmåga. Mer om trötthetens orsak snart.

Det här är vad jag åt till middag i måndags. Cirka min favoriträtt.

Det här är en konstig grej. Min favoritparfym, eller vitaminspray, eller vad det nu är, är min kille allergisk emot. Hur är detta möjligt? I början när vi dejtade hade han konstant hosta i typ två månader innan vi kom på att det var min parfym som gav honom hosta. Då slutade jag använda den. Men ibland fuskar jag. Som en dag i veckan som gick, till exempel. Och nu är den nästan slut.

I onsdags och i torsdags red jag. Utomhus. Här är ridbanan, tom, i väntan på hästarna.

I fredags var det dags för en ny tradition: frukost på Zink med mina fd kollegor från bokförlaget. Gud vad jag har saknat dem, och Zinks frukost. Den bästa i stan på vardagar. 169 spänn. Tips tips.

Plus att man sitter utomhus! Det är urtrevligt!

Sedan blev det fredagskväll och jag skulle äntligen, äntligen få äta årets första kräftor. GUD vad jag älskar kräftor. Däremot blev jag besviken för de kräftor som jag köpt lossnade liksom inte från skalen, så att säga? Man fick inte UT KÖTTET. Mycket frustrerande. Förutom detta: ypperligt trevligt. Lisas mamma hade lånat ut sånghäften och vi sjöng väldigt många sånger. Battlade med ett annat kräftsällskap på innergården. Drack pepparrotsnubbar. Sjöng lite till.

Även den här kvällen var vi utomhus, det känns som att man suger det allra sista ur den här sensommaren nu. Snart blir det inomhus tusen dagar och tusen nätter. Brr.

Klockan halv tolv åkte vi till Trädgårn eftersom Emelie skulle spela. De hade byggt om så att man stod rakt bakom stora baren och spelade skivor och tyvärr/lyckligtvis stod bakom de som spelade ett bord som jag använde som "scen" att "dansa för publiken" på. Herregud. Jag kan inte förstå hur jag efter x glas vin börjar tro att de som dansar till en dj som är min vän, liksom är där för att se mig dansa? Väldigt exhibitionistiskt och galet beteende när man tänker på det. Men skitsamma. Jag dansade massor. Kom hem ca 02.30. Därav trötthet idag.

Sak jag gärna gör när jag är bakis: försöker kompensera genom att bli översund, ja så helylle man bara kan bli. Äter fiberberikad havregrynsgröt med hemmakokt sylt och så. Detta skedde alltså imorse. Kunde dock ej dricka kaffe pga se ovan. Lätt illamående.

Sen promenderade jag och min kille en mil (alltså nu överdriver jag inte utan vi gjorde det, prick en mil) från Hornstull via Hammarby Sjöstad (det finns en sushirestaurang i VARJE KVARTER DÄR! Kan man BO där? Frågar på förekommen anledning nu alltså.) till Sickla köpkvarter där jag köpte lite hästgrejer (nosrem, inlägg för stigbygel) och min kille köpte en tröja och Wille en sån där stång man sätter i en dörrkarm för att liksom hiva sig upp på. Och så åt vi på Voltaire! VÄRLDENS godaste sallad. På riktigt världens godaste. Lätt värd varenda krona (149) trots ej exakt billig.

Ja, där har vi min vecka, mer eller mindre. Nu ligger jag utslagen på soffan och har tryckt i mig en stor tårtbit brie och tittar alltså på G. Poolscenen nyss, hihi. Imorgon sticker jag till stallet och tittar på mina ridvänner rida, efter detta en lång loppis i Aspudden. End of story.

En dag som vände

Igår var jag nedslagen av se-nedan-skäl och gick nästan apatiskt mot stallet. På Gullmarsplan bygger de om och det är en flaskhalseffekt vid uppgångarna. Hundra människor försöker klämma sig fram till en smal trappa. Jag gick där, rätt soft, i samma takt som resten av gruppen och plötsligt får jag en hård smäll på underarmen och en man skriker MEN DIN FÖRBANNADE JÄVLA.... FITTA, rakt i mitt ansikte. Jag blir så förvånad att jag inte kan säga något. Jag bara stirrar på honom, eventuellt en smula gapandes. Han tränger sig förbi mig, går före mig upp i trappan och vänder sig gång på gång mot mig och skriker och viftar med händerna som att vi ska börja slåss, att han inte viker för fighten så att säga. Det gör ju då jag. Jag blir rädd och går sakta, fortfarande tittande frågandes på honom och plötsligt är vi uppe och ute ur trängseln. Jag börjar gå åt höger, dit jag skulle, och han skriker och går efter mig. Jag får skakiga knän och vill gråta en smula. Gömmer mig i en ny folkhop och går ned på nästa perrong. Ser inte mannen som slagit mig och kallat mig fitta men känner mig fortfarande lite rädd. Kliver på nästa bana och tänker att den här dagen kunde ju varit trevligare om man säger så. Förbereder mig på skäll och missnöje från min ridlärare samt att bli uppsatt på någon av de "sämsta" hästarna. Där någonstans vänder det. I stallet blir livet liksom fint och mjukt igen. Min nya grupp visar sig vara jättegullig och alla välkomnar mig varmt. Jag får rida på hästen jag brukar rida, den jag är så kär i att jag funderar på om jag måste köpa henne trots allt. Jag får fina ord från den strängaste ridläraren och även om det förstås finns en massa kritik och saker att bättra på så var det konstruktivt. Vänligt. Välvilligt. På tunnelbanan på väg hem går en tjej i min ålder och ber om några kronor, hon är hemlös och ingenstans att bo inatt. Hon står bortvänd från mig och jag hittar två tjugor i min plånbok som jag ger henne när hon vänder sig mot mig. Nu börjar jag gråta, säger tjejen i min ålder utan hem, och jag känner mig smutsig och hemsk som just haft världens sämsta dag för att jag inte fått (!) ett hyreskontrakt. Tjejen klappar på mig och en kille bakom säger att han inte har pengar på sig men en chokladkaka, som hon får. Jag kommer fram till Hornstull och min kvartersrestaurang håller på att stänga. De som vanligtvis är både sura och dåliga är liksom förbytta. Klart du ska ha lite mat, vad vill du ha, frågar kocken och när jag ber om en sallad som inte finns på menyn säger han "det fixar vi". Jag sätter mig. Tanten som är surast på stället kommer fram och ler (!) och frågar om jag fått hjälp. Jag tittar på kocken som lagar min sallad fast klockan är stängning. Han tar sig tid att skära gurkskivorna så att de ligger snyggt som topping. Jag får min sallad och går hem till mina vänner, som haft middag ett kvarter bort. De har sparat efterrätt till mig. Vi hinner ha trevligt i en timme innan jag måste gå hem och sova. Känslan som består när jag går hem är att dagen gjorde en jävla kovändning till slut.

Nu kör vi igen.

Failure is tydligen ett option

Okej, tänk er det här scenariot. Man har stått i den här bostadskön i åtta, snart nio, år. Man vill gärna komma framåt i kön och ibland, men ytterst sällan, får man faktiskt visningskallelser till svindyra tvåor i nybyggda områden som inte ligger alltför långt bort från stan. Man går på dem. Man bestämmer sig för att okej, om det nu ska vara såhär så får jag väl försöka betala det det kostar eftersom jag vill ha en hyresrätt. Och så tittar man på en i Liljeholmen. Den är stor och har två balkonger och ändå separerat kök från vardagsrummet, och man tänker ja, fan. Den här kan jag bo i. Man går hem och anmäler sitt seriösa intresse att bo i den. Ett dygn går. Ens placering som 26:a av 460 anmälda intressenter sjunker snabbt till 6:a när tiden att anmäla det "seriösa" intresset passerar. Dagarna går. En dag vaknar du och slår på datorn och du ligger plötsligt tvåa. Du går på tårna hela dagen och på eftermiddagen ringer du bostadsförmedlingen för att fråga hur det går. De säger att den som ligger före dig i kön inte har gått att få tag på under två dagar och att den personen har tills imorgon, lunchtid, på sig att ringa upp. Om den inte gör det, blir lägenheten din. Dina tankar börjar snurra. Du tänker: vem skulle INTE vilja gå att få tag på om man är intresserad av en lägenhet på riktigt. Du tänker: shit, var är mina anställningsavtal? Mina deklarationer? Mina papper som visar att jag är seriös och bra och allt det där en hyresvärd antagligen vill att en ny hyresgäst ska vara. Du går hem. Det blir kväll. Du skriver ut kontoudrag, mejlar gamla arbetsgivare för lönespecar. Du kanske går händelserna en smula i förväg men du vill vara beredd. När det ringer imorgon vill du stå där, bredvid faxen, och skicka in en bevisbörd som säger VÄLJ MIG JAG ÄR DIN NYA HYRESGÄST. Och sen sover du. Och sen vaknar du. Och timmarna på förmiddagen går och du undrar om du mindes rätt, var det så att den där personen som var före dig i kön hade till lunchtid på sig? Varför ringer ingen i så fall? Klockan är ju två minuter över tolv. Klockan blir två och då ringer du igen. Får tag på en trött handläggare som ser att jovisst, för exakt tre minuter sedan skickades den där personen som var den enda före dig i kön som föreslagen hyresgäst till den nya värden. Den hade alltså gått att få tag på, till slut. Du säger skit och tack och hej och lägger på luren. Går tillbaka till ditt skrivbord på jobbet där en blänkande ny mapp med papper som styrker din tillförlitlighet som hyresgäst ligger och hånler åt dig. Du suckar ganska så djupt. Går in på bostadsförmedlingens hemsida och ser att där står ditt namn inte längre bredvid lägenheten du ville ha. Du tittar igenom de andra. Ser att du ligger för långt bak i kön för att ha en chans att få en enda en av dem.

Tänk er att det var en sån dag.

Det är en sån dag.

Jag är min egen Dolly Parton

Okej jag vet att jag inte så sällan är sist på bollen och det tänkte jag vara även idag för chansen finns ju faktiskt att några av er därute 1. inte har sett den här världsafina dokumentären ännu och 2. inte har noterat att den gick på tv nu och dessutom finns att se helt gratis på SvtPlay exakt just NU och HÄR. Själv såg jag den första gången ikväll. Själv har jag grinat så att blodkärlen cirka spräckts runt ögonen. Själv har jag älskat mig sönder och samman kring det här med Nina Persson och hur fantastiskt jäkla fin jag tycker hon är, inside out (eh okej nu menar jag inte ut-och-in men orkar ej komma ihåg vad det heter så hav tålamod). Själv vill jag se om filmen på en gång nu, genast, men jag måste sova. Faktiskt.

God natt. Tror jag.

Älskar. Fortfarande.

Ibland blir man vemodig

"Jag hade säkert kunnat komma med invändningar, till exempel att fri kärlek bara var acceptabel om man levde i ett tillstånd av konstant välbefinnande och inte hade något att frukta, i synnerhet inte ensamhet eller död, och att det allra minst och bland annat förutsatte evigt liv, kort sagt omständigheter som inte ingick i verkligheten: några år tidigare hade jag säkert argumenterat, men jag orkade inte längre och hur som helst spelade det ingen större roll."

Och sånt här:

"Enda möjligheten att överleva när man är djupt förälskad är att dölja det för kvinnan man älskar och spela likgiltigt oberörd vad som än händer. Vilken sorg det finns i det enkla konstaterandet! Vilken anklagelse mot människan. Men det hade aldrig fallit mig in att opponera mig mot den lagen, eller att bryta den, kärleken gör en svag och den svagaste parten blir förtryckt, torterad och slutligen dödad av den starkare som likgiltigt och utan ont uppsåt förtrycker, torterar och dödar; det är det människan brukar kalla kärlek."

Seriestrart: två saker

Gud vad jag egentligen borde göra andra saker just nu. Tex saker jag LOVAT min kille att ha gjorda innan han kommer hem. Tex handla mat, sortera tvätt, göra nytta. Anledningen att jag lovat detta är alltså att jag under den gångna veckan då jag varit i stallet 8 dagar i rad och stupat hem helt utmattad vid halv tio om kvällarna för att komma hem till diskad disk, lagad mat, tvättad tvätt osv, försatt mig i något av en huslig skuld. Och jag har sagt, varenda kväll, att i helgen, då är det jag som betalar igen. Då är det jag som lagar jättegod middag, serverar frukost på sängen, sorterar den där tvätten som ligger utspridd över golvet vid sängens kortända. Nu är det söndag. Klockan är 18.22. Min kille är på födesedagsfika med sin svägerska och jag, jag struttar runt här hemma i lägenheten som om det inte fanns en morgondag. Och, framförallt, som om inte min lillebror och hans flickvän snart kommer över på middag. Jag har inte ens kläder på överkroppen, så jävla laid back är jag. I alla fall. Innan jag går och handlar och sorterar tvätt tänkte jag att vi skulle börja en ny serie här i bloggy, eller typ en temagrej som kommer tillbaka då och då. Den ska heta "två saker" och gå ut på att jag visar två bilder på två saker och sen skriver några ord om dem. KUL VA? Okej, då sätter vi igång.

Två saker - i mitt hem:



1. Ett glas med äppelcidervinäger, vatten och diskmedel. Varför? Jo det framgår, förstår ni, om ni tittar lite noggrannare på de där små svarta prickarna i mitten. Just precis: bananflughelvetesjävlar. Åh vad jag hatar dem. Det börjar med att man låtit disken stå någon (okej, några) dag och kanske har en halv banan i köket. Sedan flyger det plötsligt omkring en eller två i köket och man får panik för de är så sjukt förökningsbenägna, det vet man ju. Men man städar köket. Slänger soporna. Gör allt man "ska" utom möjligen kanske att skrubba spisen (orka! hinn!). Men så händer det som inte får hända. De blir fler. Och fler. Jag fattar inte hur snabbt de hinner ligga med varandra och vara gravida och jag undrar verkligen om de föder hundra ungar åt gången. För tre dagar senare är de JÄTTEMÅNGA. Och JÄTTEÄCKLIGA. Och jag får panik, har panik, och googlar husmorstips och hittar det här, som visas på bilden ovan. Det är mycket spännande kan jag berätta för er. Jag springer ut i köket, där det här glaset står, varje kvart och tittar till dem. För varenda en som ligger där och är död blir jag lite lugnare. Ändå flyger det många omkring ovanför. Och med många menar jag kanske tre, fyra, tro inte att jag är som hon i Sims som är så äcklig och inte sköter sin personliga hygien nu. Men i alla fall. Det är så djävulskt äckligt, så djävulskt irriterande och djävulskt spännande att det verkligen funkar. Bananflugorna ba: MMM ÄPPELCIDER och PANG BOOM DÖD.



2. En pilatesboll. Jag fick ett infall förra helgen när jag var på hästaffären i Sickla och de hade halva priset på hela sportaffären vägg i vägg, så jag slog till på den här. Men hur ska jag använda den? Vilka övningar ska jag göra? Den har hittills brukats exakt noll gånger, min pilatesboll, av orsaken att jag inte har en clue om vad jag ska göra med den. Seså, Pilatesvänner och andra, ge mig ett program innan jag försmäktar här i mitt hemmagym.