31 oktober 2011

Hej det är studenten

Jaha. Har vi pratat tillräckligt mycket om att jag är student nu också, vid sidan av mitt heltidsjobb? Känner ni att ni är riktigt, riktigt införstådda med detta faktum? Inte? Bra. Då ska vi prata lite mer om det. Det är nämligen så att varje vecka, varje fredag för att vara exakt, lämnar jag in långa uppgifter som jag skrivit på och läst om i en vecka, det vill säga sedan fredagen innan. Och varje fredag, direkt när jag lämnat in uppgiften och är redo att "ta helg", ja då kommer det en ny uppgift. Det är som ett ekorrhjul. Nej, heter det hamsterhjul? Marsvinshjul? Det är ett hjul i alla fall, som bara snurrar och snurrar och snurrar. Nu har jag klarat av två av totalt åtta veckors pluggande och därmed också lämnat in två av åtta uppgifter. På grund av veckans späckade schema är det bara ikväll, måndag, som jag har på mig för att avlsuta veckans uppgift. Därför sitter jag och gör den "nu". Eller okej, exakt nu pluggar jag inte för nu skriver jag det här, men snart börjar jag. Jo men jag GÖR det. Jag ska bara... kolla lite på Facebook. Och Twitter. Och få ångest över hur jag sakta men säkert håller på att försvinna från båda. Sedan ska jag äta en satsuma(s). Sedan ska jag plugga. Prick klockan åtta ska jag vara klar, vilket är ett skämt. Varje veckas uppgift tar mellan fem och tio timmar att färdigställa. Inte femtio minuter.

Okej men hejdå så länge då. Jag ska skriva lite om AIDA, om ni undrade. Och något som heter Key Performance Indicators. *DÖR*

Det här med FOMO

Det här är antagligen lika stört som det är enkelt att överbevisa, men ibland tänker jag att jag var den (eller en av de) första som använde uttrycket FOMO i Sverige. Här, till exempel, i april 2006. På den tiden kände jag fomo så fort jag inte gick ut en fredag eller lördag (och ibland även på onsdagar och torsdagar). Nu för tiden lider jag sällan av denna rädsla. Det skulle vara mina lördagar innan ridningen iofs. När jag går och lägger mig tolv och alla andra är uppe till way beyond gryningen. Tänk att jag är 33 och fortfarande nojar över detta. Hörde jag väx upp?

30 oktober 2011

Life, oh life, oh life, nananna

Jag gjorde det en gång i somras och jag gjorde det idag och jag vet inte om jag kan påminna mig om en enda aktivitet i världen jag gör mer koncentrerat och sammanbitet än att köra bil med barn i baksätet. Någon annans barn. Herregud. Snacka om dyrbar last. De sitter där, helt trygga och sjunger och babblar och ger tips på hur man ska köra om och liksom somnar och är helt trygga. Själv sitter jag och tänker på hur jävla hemskt det vore om något hände DE ANDRAS BARN när JAG KÖRDE. Men allt gick bra såklart. Det gör ju ofta det. Vi åkte till Ikea, jag och barnen och Lina och min kille. Handlade lite (mycket) grejer och ändrade om från topp till tå i lägenheten på kvällskvisten. Lite så. Jag älskar att möblera om. Gud vad jag blir glad efteråt. Enda nackdelen är att jag aldrig vill lämna hemmet sedan, det är så härligt hemma. Och imorgon börjar en ny vecka. Det här ska jag göra då, bland annat.

1. Se Miranda Julys nya film. The Future. Med Elias. Kärlek på allt i den föregående meningen.
2. Besöka ett hem och delta i en bokcirkel med kvinnor jag i princip aldrig träffat i verkligheten. Vi har läst en bok som heter The Imperfectionists. Jag är lite spänd inför detta nya möte, denna nya bokklubb. Men sugen.
3. Rida två timmar i rad på torsdag kväll.
4. Träna Pilates innan jobbet på onsdag.
5. Baka det här brödet jag skrev om för några dagar sedan.
6. Luncha med min fina (brev)vän David.

That's about it. Och då har vi inte nått fram till helgen ännu. Vad som händer då vet jag inte. Vi får se.

All in all är livet ganska trivsamt just nu. I fredags var jag på Kåken pga Emelie spelade. Igår var jag hemma, min bror och hans flickvän och Snipan kom på middag (tacos) och sedan började jag titta på andra säsongen av Brottet. Kändes ej alls lika bra som ettan men vem vet. Det kanske kommer igång. Ikväll tittade jag förresten på Så mycket bättre och kände väl, precis som förra vändan, att det inte är ett program i min smak riktigt. För mycket sång, för lite berättelser. Lite som Let's Dance, det har jag aldrig riktigt gillat heller. För mycket dans. För lite historier. Aja. Nu i alla fall. Ska man väl sova igen. Herregud det händer ju precis varenda kväll.

28 oktober 2011

Friday I'm uninspired

Okej. Är himla oinspirerad att blogga så det får bli kort. I detta nu ligger jag i sängen, det är fredag och klockan är väl sisådär tio i sju. Jag har som en grusig känsla innanför ena ögonlocket men det syns inget utanpå. Gör bara ont och sticks. Varit så hela dagen. Vad mer kan jag berätta. Jo idag jobbade jag på Färgfabriken och det innebar att jag skulle äta lunch (ensam) i Liljeholmens galleria. Alltså, har inte tänkt på detta innan, men ALLA är med barnvagn eller gravidmage där? Det var prick lika illa/dant som i Hammarby Sjöstad. Aja. Det blev tre cheeseburgare eftersom jag inte vågade fika ensam. Tog dem i farten. Mådde illa efteråt.

Nu väntar jag på besök, Lillis och några till kommer över. Min kille lyssnar på Against All Odds och How Can We Be Lovers i andra rummet. Vardagsrummet. Han går också omkring och öppnar alla fönster så jag fryser IHJÄL. Detta och ett stickande öga. Vad ska det bli av mig. Arma krake.

Hoppas jag går på Kåken sen. Emelie spelar där och det vore ju verkligen fräscht att mig att komma "ut" lite. Eh.

26 oktober 2011

Cheater

Pilates imorse: så jobbigt och tungt och svårt och vidrigt, ville kräkas/dö.
Beröm från nöjd lärare efteråt: "Vad duktig du var, du fuskade inte en enda gång!"
Så var det värt det?
Eh ja.
*stolt*

Panic on the streets of Södermalm

Det finns två typer av artiklar jag får panik, sådär så att det vrider sig i magen, av att ens läsa rubriken till. På ett högst personligt och egoistiskt sätt. Den ena handlar om vinterkräksjuka. Dagens AB förstörde till exemplel hela min lunchtimme idag. Den andra handlar om bostadsbubblor och räntor och att bostadsmarknaden i Stockholm kommer spricka, braka, krascha och dö vilken dag som helst. Den är lite svårare att tala om, tänka på. Jag menar: jag vill ju inte bo i ett land med en uppblåst bomarknad. Jag vill ju att vi ska ha fler hyresrätter i Stockholm. Jag vill att inte bara människor som får ta miljonlån (eller har miljoner) ska få bo i Stockholms innerstad. Jag är för de här grejerna, politiskt, ändå är jag sjukt orolig för egen del. Det är det här med att leva som man lär. Så himla svårt. Jag har tänkt att sälja min lägenhet någon gång i början av nästa år. Kanske mitten. Och jag vill så himla gärna slippa förlora en massa (lånade) pengar när jag gör det. Att förlora lånade pengar förresten, hur går det ens till? Hur mycket KAN marknaden sjunka när det gäller en etta i Skanstull? Vad snackar vi om för typ av potentiell förlust? Jag kan liksom inte ens tänka färdigt den tanken. Jag bara blundar och bläddrar snabbt när det dyker upp framför mig. Alla varningar. Rapporter om sjunkande sprickande dåliga tider allt sådant. Tittar på tv och ser människor som bor i mindre städer och tänker vafan håller vi på med. Vad är det vi väljer.

25 oktober 2011

Det godaste bröd jag ätit

Bakades av min killes vän en gång när vi ställde till med grötfrukost. Det gör man såhär, jag har fått receptet och tillåtelse att sprida det för vinden. Och eftersom det var så gott gott gott tycker jag ni borde laga det. Varsågoda.

Sätt ugnen på 175 grader.
2 brödformar med bakplåtspapper.

Blanda ihop:

7 dl filmjölk (jag brukar ta vanlig lättfil)
1 dl Vetekross
200g Hasselnötter
5 dl Grovt Rågmjöl
8 dl Vetemjöl (jag brukar ta fiberberikat)
ca 300g Lingon (ett paket frusna)
1,5 msk Bikarbonat
2 tsk Salt
1 dl Mörk Sirap
(I bland slänger jag även ner en dutt linfrön eller solroskärnor..)

Smeten blir rätt mastig, dela sedan upp den i formarna.

Jag brukar strö över pumpakärnor och speciellt flingsalt på ovansidan som garnering.

Grädda i ca 1 timma, när dom är klara, ta ur dom ur formarna och låt svalna...
Man kan testa om dom är klara genom att knacka på dom, då ska dom låta lite ihåliga.

Hackad? Ohackad? Klippt? Skuren?

Nu är det spooky här. Är det jag som skriver det här eller har någon hackat mitt konto? Hur ska ni ställa er till det här nya läskiga läckandet? Fanns min blogg bland listorna på läckta lösenord? GJORDE DEN DET? Ja det gjorde den. Men jag har bytt lösenord nu. Kommer ni ihåg fyllebloggen förresten? Jag skrev där en gång. Det blev superpretto och stelt och jag tror faktiskt att jag ljög lite för att låta mer spännande. Det var inte exakt poängen, nej. Poängen var att alla skulle ha lösenordet och alla skulle bidra, enda kriteriet var att man skulle vara full. Enda uttalade alltså, egentligen kändes det ju som man skulle ha jättemycket hjärta och smärta också. Och gärna ha varit på Metropolis under kvällen som gick. Och heta något som slutade på Gelin. Närå.

Aja i alla fall. Det här är bara en liten hälsning från yours truly. Som sitter här och är så himla kissnödig på kontoret. Kanske ska jag ta och göra som indianerna åt den saken. Vad gör de? De går och kissar. Okej hej.

24 oktober 2011

Lone Violeta

Okej det här är ju inte ett troligt scenario eftersom 1. min killes hela släkt är sprängfylld med män och alla bara föder män män män och 2. jag kanske inte ens kommer skaffa barn men OM jag gör det och OM det blir en flicka vill jag att hon ska heta Violeta för det heter min ryska (?) tandläkare och hon gav mig gratis lagning idag och för detta älskar jag henne. Jag vill även att min dotter om jag får nån ska heta Lone för jag tycker så mycket om den där apkvinnan ni vet. Haha förresten, hon ser ut att heta Lone Droscher Nielsen Orangutan Hero på Facebook. För mig kommer det räcka om ungen heter Lone. Lone Viloeta. PAX.

Hej hej Monika hej på dig Monika (jag älskar dig)

Nu ska jag försöka berätta om en vänskap.

I helgen fick jag besök av en av de varmaste, roligaste och mest fantastiska människor jag känner. Vi kan kalla henne Monkan. Jag gör det i alla fall. Vi lärde känna varandra i början av 2000-talet då vi pluggade tillsammans i Gävle, bodde i samma hus, läste samma kurser, drack samma tjugokronors-öl på kåren, fikade på samma trista fik och skrev en uppsats eller två tillsammans. Det var en fin tid som redan från början var bestämd att ta slut, studier slutar och människor från olika delar av landet hamnar inte alltid i samma. Det här var elva år sedan nu. Mycket vatten har runnit under (mellan?) broarna, om man säger så. Hon bor till exempel i Skåne, har två barn, fast anställning, samma man som hon träffade i gymnasiet, katt och tvåvåningsvilla. Jag, å min sida, har gått igenom sisådär fem anställningar, hoppat genom en rad märkliga och omärkliga, sunda och osunda, relationer, gått i min himla gamla terapi som jag alltid tjatar om, gått ut ungefär en miljard nätter och känner väl själv att jag kanske inte är (borde vara) speciellt lik den där tjejen som hon lärde känna, där och då, för elva år sedan.

Alltså. Jag har ingen jättetydlig poäng med det här inlägget för jag har inte hunnit tänka klart. Ville bara ha det sagt och formulerat innan vardagen blir vanlig och det här minnet och den här känslan rotar sig bland det där man tar för givet.

Det jag reagerade på i helgen, och det jag reagerade på i somras när jag och min kille åkte ned och bodde hos dem i Skåne några regniga dagar, och det jag tänker på om hon och jag pratar telefon vilket nästan aldrig händer, är att jag är så himla trygg med henne. Att jag känner mig som etthundra procent mig själv, och jag tycker om den personen jag är med henne. Och det handlar inte bara om trygghet utan också: jag är liksom, nästan alltid, glad med henne. Eller vi blir glada tillsammans, på något sätt? Vi kan prata med varandra max en halv minut i telefon innan vi skrattar sådär djupt, från magen, båda två. Det har varit så från början och det fortsätter att vara så, vilka skeden och humör och svackor och toppar vi än befinner oss i. Hon gör mig så glad, den människan, och jag hoppas jag gör något sådant för henne tillbaka. Jag tycker om det hon speglar i mig, att med henne sitter jag inte fast i rollen jag kan tycka att jag fastnar i med andra, en humörsänkare eller en klok lyssnare eller en bakgrundsperson eller en neurotisk person. Med henne tycker jag verkligen om mig själv. Jag går styrkt ur våra träffar och samtal, med en ny energi och ekot av ett skratt i magen som bubblar och värmer.

Det är svårt att beskriva vänskaper för de är unika i sitt slag och varje försök att beskriva slutar med att man utelämnar och det blir ofullständigt och knapphändigt. Kanske ska man inte ens försöka. Men poängen är nog, var nog, att just den här får jag inte glömma hur mycket jag uppskattar, det får jag bara inte göra. Och att jag tror att jag går omkring ibland och glömmer bort vad det är jag, i mig, har som är härligt och levande och roligt men hon plockar fram det på tre röda utan att ens försöka och för detta älskar jag henne innerligt och alltid.

Så nu tänkte jag ta och åka till Skåne snart igen dårå.

23 oktober 2011

Bildbonanza i brist på formuleringsförmåga

Oj, jag glömde bort bloggen lite. Detta pga spränghimlafylld helg, tex av detta:

* Vinprovning * Cosmonova * Besök från Skåne * Uppblåsning av stor extramadrass * lämna prover på närakuten * Gå på Cosmonova och se Born To Be Wild * Dricka öl på Bar Brooklyn * hänga runt på stan med skånevännen och gäng * Gå på middag med skånevännen och gäng * Gå på hemmafest med skånevännen och gäng * Gå på morgonbrunch hos Lisa som fyllde år * Gå på One Day och tycka den var sådär * Ta en ganska risig men ganska rolig bildserie med skånevännen och frugan och känna kärleken bara bubbla helt vamt och innerligt nånstans där längst inne.



















20 oktober 2011

Ni som gillar film, kan ni höra upp lite är ni rara?

Filmfestivalen nalkas och jag håller på att go crazy with all this längtan och förväntningar. Men i år har jag nästan ingen koll på filmerna, behöver tips och det illa kvickt innan de blir fullbokade. Hittills ska jag se detta:

Buck, dokumentär om mannen som kunde tala med hästar, söndag 13/11 kl 18.30.
The Future, Miranda ÅÅÅÅH Julys nya, lördag 19/11 kl 17.00.
Tinker Taylor Soldier Spy, Tomas Alfredsons nya, 20/11 söndag, kl 13.00
Miss Representation, dokumentär om media och kvinnobilder, 20/11, söndag, 18:00
Shame, Steve McQueen om konsumtionssamhälle och sexmissbrukare osv 16 nov (ons) kl 19.30

Sedan vet jag inget mer. Hjälp mig då. Vad ska jag seeee? Ruben Östlunds nya, visst? Och den med Ryan Gosling va, Drive? Vad mer?

Åh måste se denna film igen snart. Så många bra citat.

Love the bag,love the shoes, love everything!

Death by mini bar, how glamorous.

The misery! The exquisite tragedy! The Susan Hayward of it all!

I'm still your best friend, you just haven't seen me in awhile.

He adored me for 9 goddamn years me she has known him for what like 5 seconds plus shes got billions of dollars plus shes apparently perfect so dont go feeling all sorry for miss pre-teen allure..i have to get him back George I cant lose him.

It's amazing the clarity that comes with psychotic jealousy.

He's got you on a pedestal and me in his arms.

Maybe there won't be marriage, maybe there won't be sex, but by God there'll be dancing!

Believe me, If he was feeling what I'm feeling, he would know how I feel.

and who's chasing you? nobody! got it? you are not the one! now you have a small but distinct window of opportunity to do the right thing!

- well, i've changed. i mean, i've not the girl i once was.
- any relationship over 2 weeks i should know about?
- this is not about longevity. this is about me being comfortable with the yucky love stuff. and I am.

- Lets say that Micheal goes into a resturant and wants to order dessert. Ok? He orders Creme brulee. But then, he decides that he doesnt want creme brulee. What does he want? He wants... Jello.
- Jello? Why does he want Jello?
- Well, he's more comfortable with Jello.
- I can be Jello!
- No, you can never be the jello! creme brulle can never be the jello!

My Best Friend's Wedding. LOVE.

Min orala fas

Igår var jag helt sjukt oral. Heter det att man är oral när man stoppar saker i munnen exakt hela tiden? Det var sådan jag var i alla fall. Dagen började med pilates (inget i munnen där iofs), fortsatte med en fralla i cafét på mitt jobb. Frallorna där får man, på morgonen, liksom göra själv. Som en miniatyr av en frukostbuffé. Detta hade jag på min fralla: 4 skivor ost, 3 skivor gurka, 2 skivor paprika, 2 skivor skinka, smör. Åt denna fralla ca kl 10.00 och kl 12.00 var det dags för lunch. Buffé på Pong - två stora portioner. Direkt efter detta till Hötorgshallen där nya lakritsen hittades och förtärdes. Helt torr i munnen efter allt salt hällde jag i mig vattenflaska efter vattenflaska under eftermiddagen. Tog även några frukter ur fruktkorgen här på jobbet. Åkte hem och liksom kastade mig in i köket och lagade ärtsoppa och pannkakor. För säkerhets skull lite mackor till detta. Efterrätt: ca 8 satsumas. Efter-efterrätt: morötter och dip - den där underbart goda (Fresh Island) som man smakar bajs av i efterhand och alltid ångrar sig över. Vid det här laget var klockan närmare tolv på natten och jag avslutade Brottet som var SÅ HIMLA BRA. Åh jag kommer sakna det. Men måste ha en paus från serietitt ett tag nu. I alla fall. Det var gårdagens förtäring, det. Idag när jag vaknade tänkte jag prova en annan linje, nämligen den här:

* Äta frukost
* Äta lunch
* Äta middag
* Max 4 satsumas

Vad tror ni? Kommer det funka?

19 oktober 2011

Rålakritsdroppar

Min kollega har varit på lakritsprovning. I fem dagar nu, har hon suttit här med en jättefin gammaldags liten ask (i metall, typ) och tagit de små små dropparna gjorda på ren och skär (okej inte skär, helt svart) lakritsrot. Ibland, ganska ofta faktiskt, får jag smaka och min omedelbara impuls är GE MIG MER GENAST. Men min kollega, hon äter sin lakrits på ett sätt jag absolut inte kan identifiera mig med, det kan handla om en liten kula på en hel eftermiddag. Igår när vi var på föreläsningen om inre coach etc., fick jag smaka tre stycken. Tre på en hel kväll. Jag fantiserade om att roffa åt mig hennes fina gamla ask och ljudligt (tänk Homer Simpson) hälla lakritskulorna med en decimeters avstånd från min gapande käft som liksom gurglar uppvinklad mot skyn, men lyckades låta bli att tigga om fler eftersom jag visste att den där gamla asken kostade sina 65 kronor och att jag ändå inte skulle blivit nöjd om jag fått fem i stället för tre. Jag ville ha alla.

Och då är det ju så himla fiffigt beskaffat, det här med att jag jobbar på Hötorget. Och att man kan gå till Hötorgshallen på ca 1 minut. Måtte de ha en gammaldags ask med lakritsrotsgodis, tänkte jag desperat när jag åkte rulltrappan ned och liksom spanade ut över alla oststånd och olika danska korvar etc. Måtte jag få min egen lilla ask som jag får äta i mitt eget lilla (höga) tempo. Måtte jag få fortsätta den här eftermiddagen goffande lakritsrot så tungan blir svart och levern grinar över saltöverskottet. Måtte!

Och ja. De hade det! Okej, ingen snygg gammal burk utan en snusdoseliknande dito. Och jag fick bara 30 gram i stället för som min kollega, 40. Och mina smakade möjligen LITE mindre salt än hennes, som var aningen bittrare (vilket jag gillade, men inte hon). Och mina kostade 59 i stället för hennes 65. Men all in all: mycket bra outcome av den här lunchens jakt på ren och skär (nej svart) jävla lakrits.


Här är den, min snusdosa och min kollegas gamla plåtburk.


Detta köpte jag inte eftersom den var mjuk och jag ville ha hård lakrits.


Åh, lyckans ögonblick är just inne här. Rålakritsdroppar, mmmmm.


Äntligen är du min, lilla snusdosa med lakrits. Nu ska festen börja.

18 oktober 2011

Peppar peppar

Okej nu är jag hemma efter att i tre timmar lyssnat på psykologen Jana Söderberg som faktiskt var superbra. Visst var hon KBT men hon klargjorde också rätt tydligt att hon inte tillhörde falangen "tänk dig glad". Pekade på lite olika procentsatser hit och dit (som den om lycka, där 50% är genetiskt och 10% är omständigheter och 40% är flexibelt och förändringsbart - man kan tänka på det som att olika människor har olika lätt att gå upp i vikt eller olika grundnivåer - samma med lycka. Eller den om att hjärnan tänker 75% tankar som handlar om problem och hur de ska lösas och 25% visionära och kreativa och glada tankar every day och vad man kan göra med de där 25% trots allt). Visst blev det lite klämkäckt ibland. Till exempel det här med att hon hade en sångerska med sig som sjöng That's what friends are for och What a wonderful world, bland andra klyschor, i små pauser. Och att denne tjej inte hade tagit sig så långt som till slutaudition i Idol, för att uttrycka det milt. Men jaja. Det var inspirerande och vid tillfälle ska jag nog komma på något smart och tillämpbart ur kvällens lärdomar (samt komma på vad jag drömmer om och vilka livsvisioner jag har - hjälp). Till exempel ska jag imorgon testa att inte dryfta de negativa sakerna jag tänker på för min närmaste kollega, det blir ett spännande experiment. Om jag tex stör mig på någon som är slarvig och gör min arbetsdag jobbigare behöver jag kanske inte berätta det för hon jag sitter bredvid. Om någon annan gör något som stör mig kanske det kan räcka med att jag vet det själv och kanske gör något åt det själv, jag kanske inte MÅSTE söka sympatier genom att liksom sucka och "skämtsamt" klaga om det efteråt. Det ska jag testa imorgon. Sedan har vi bestämt att vi ska börja ha våra måndagsmöten på olika ställen varje vecka. Kreativitet och låsta roller och mallar och tja, orka beskriva närmare. Är helt utpumpad av allt fräscht just nu.

Imorgon är det pilates igen. Jag ska vara stark och bra, har jag tänkt. Peppelipepp.

Min inre coach ska jag "hitta" ikväll

Ikväll ska jag och min kollega (och vän tycker jag nog vi kan kalla henne samtidigt) följa vår chef på en kväll med ett chefsnätverk hon ingår i och en föreläsning om det här glödheta ämnet: "Den inre matchen - om konsten att motivera sig själv och vinna över negativa tankemönster".

Jag behöver antagligen inte säga det men jag är så HIMLA PEPPAD på detta. Känner att negativa tankemönster funnits i lite för stor utsträckning under mitt föregående år och nu jävlar, på en kväll, ska jag sudda ut allihopa. Närå. Men kvinnan som föreläser är i alla fall Jana Söderberg (samtalsterapeut, coach, kommunikationstränare) och det här är vad vi vet sedan innan att vi ska lyssna på/tänka på ikväll. Se punkter nedan och mina kommentarer till punkterna i kursivt nedanför.

1. Hur våra tankar påverkar vårt beteende och vikten att styra över våra tankemönster.

Ja det har man ju hört talas om, att tankarna påverkar vårt beteende. Himla kognitivt tänk och det har tydligen visat sig mycket framgångsrikt med KBT men trots att jag aldrig testat det känner jag mig LITE skeptisk, som jag skrivit hundra gånger tidigare och inte riktigt kan formulera ordentligt. Något med det här (okej fördomsfullt nu, jag vet) att klappa sig själv på axeln och bara: jag duger! Det kommer gå jättebra för mig i livet! Allt blir bra för jag är så stark och unik och underbar! Om man upprepar något tillräckligt många gånger så börjar man tro det? Om man identifierar hur orimliga ens negativa tankar är varje gång de kommer så kanske de snabbare motas i grind? Ja men vi säger väl det då. Jag får utveckla mer när jag lyssnat på Jana ikväll. Försiktigt positiv är jag.


2. Vad väcker passion i dig? Förstå dina drivkrafter och använd dem!

Ånej. Min hatfråga! Vad väcker passion i mig? Typ... inget alls? Ibland tror jag att jag är en sjukt opassionerad (men ändå lätt neurotisk) personlighet. Lat, hypokondrisk, avundsjuk, småsur och butter. Men inte passionerad. Så det blir ett pass på den frågan.


3. Från ”offer” till ”chefsrollen” – programmera ditt mentala softwarepaket.

Hmm. Jag är inte ute efter att bli chef? Jag vill absolut inte ha personalansvar? Däremot kanske man menar "chef över sig själv" och i så fall vore det ju jättebra. Här tangerar vi helt klart KBT igen. Ska bli kul att höra mer om hur man "programmerar sitt mentala softwarepaket".

4. Bygg ditt personliga varumärke i relation till andra.

Det här tror jag att jag kanske, kanske har relativt god koll på? Eller vänta förresten det kanske jag inte alls har. Men jag skulle gissa på att i privata sammanhang, bland vänner och familj alltså, är mitt "personliga varumärke" att vara den "kloka" och ibland "ansvarstagande" och ibland "projektledande". I yrkessammanhang tror jag mitt varumärke är typ "den plikttrogne" och typ "duktig flicka". Frågan är väl kanske om jag vill bygga en annan typ av varumärke. Det vore kanske inte helt fel.

5. Tillit börjar med tillit till dig själv - boosta din självkänsla och gör dig fri från andras åsikter

Now we're talking. Gör dig fri från andras åsikter skulle jag nog behöva träna lite på. Jag är väldigt, väldigt bra på att jämföra mig med andra. Andras relationer, liv, löner, val, kompisar, utseenden, you name it. Jag är också väldigt bra på att hitta på vad andra tänker och säger om mig, liksom tro att jag "ser" och "fattar" sånt jag faktiskt inte vet. Det här får bli min viktigaste punkt ikväll. Hoppas hon pratar mest om det. Samtidigt som: tillit till dig själv. Det tycker jag nog att jag har på många plan. Men bättre kan det bli. Det kan det alltid. It's complicated, man.

Det sjuka lilla barnet:

17 oktober 2011

This and that (asså rubriker = jättesvåra ju)

Nu är hjärtflimret borta. Det kom och det gick. Även huvudvärken försvann någonstans runt sju på kvällen när vi lagade mat här hemma. Märkligt. Och: skönt för mig. Ikväll var Frida och Niklas och Ava här, den senare med feber och alldeles röda ringar runt ögonen men helt pigg och rolig ändå. Jag frågade om de gett henne febernedsättande men de förklarade att man har feber "av en anledning" och att det är bra att låta barnet ha det, feber, så att den lilla kroppen får fajtas ordentligt med bakterierna eller vad det nu är som bråkar. Men att man kan ge nedsättade om barnet (haha "barnet") är riktigt dåligt förstås. Eller tex behöver få sova. Oh well. Borde man ju räknat ut.

Det finns inget superspännande att säga om idag förutom två små saker:

1. Pontus på Norrlandsgatan har börjat med take-away-lunch. ÅTTIO KRONOR, fatta billigt. Okej det är egentligen inte "billigt" i Sverigemått mätt men i Stockholmsmått är det ju faktiskt det. Fina lådor med sallad och bröd och efterrätt. Vällagat, som man säger. Tips tips. Pontus.

2. Jag försökte spela in en film idag, min "läxa" ni vet som jag berättade om i fredags, helt vanlig kort presentationsfilm på engelska där jag berättar vem jag är och vad jag gillar, typ, och det var SÅ HIMLA VIDRIGT. Jag blev så nervös att rösten skakade (hmm, var det DÅ jag fick hjärtflimmer?) och knäna likaså och jag kom av mig och liksom kunde inte prata vidare. Detta fast jag satt i tyst tomt (sånär på mig) rum och hade alla möjligheter i världen att avbryta och börja om. Varför är jag sån? Vad är det som är så SVÅRT? Att se sig själv där i Photo Booth och sitta och tänka gud, ser jag ut sådär? Har jag sån röst? Visar jag bara undertänderna när jag pratar? Har jag utstrålning som en papperskasse? Och påsarna under ögonen, ska de liksom BO HÄR NU ELLER? Så det blev inget av med filmen. Absolut inget alls. Jag har tre dagar till på mig innan det måste vara klart. Sedan ska min "grupp" eller "klass" eller vad man ska kalla dem, se den. Och jag ska se deras. Jag har majestätisk ångest över denna lilla skitfilm.

Ja. Och i övrigt har jag 4 avsnitt kvar av Brottet och det ska jag ägna resten av kvällen åt. Förresten är det helt jobbigt att se Brottet med min kille pga han är tydligen farbror som måste somna efter en halvtimme hur tidigt vi än lägger oss och tittar på det? Igår tvingade jag honom att sätta sig upprätt i sängen, vågar liksom inte se själv. En kväll förra veckan blev jag ursur men när han frågade om jag var det, sur alltså, sade jag UTAN IRONI: "nej jag är inte sur, jag är besviken". Alltså LOL. Längtar därför till denna underbara läskiga serie är över. Hehe.

Dagens klagan

Inte för att vara hypokondrisk eller så, men jag har oregelbunden hjärtrytm. Idag och igår kväll. Det slår dubbelt lite då och då, mest hela tiden. Och så är jag väldigt trött och har ont i huvudet hela tiden.

Ja, det var väl bara det. Dagens klagan.

Lilla du

Igår när jag hade ridit och det - fan också - gått ganska dåligt åkte jag till mormor. Sjuk i Alzheimer som hon är så har hon sina dagar, minst sagt, och jag skulle ljuga om jag sade att det är med glädje jag plockar upp telefonen när hon ringer nu för tiden. Inte bara för att hon emellanåt är elak och virrig och berättar samma sorgliga historier om och om igen utan också för att det är så enormt beklämmande att höra henne säga precis som det är: att hon är så obarmhärtigt förtvivlat ensam nu för tiden. Att timmarna knappt vill gå och att det enda som händer vissa dagar är att hon promenerar en timme i skogen där hon bor. Att hon - den mest sociala jag någonsin träffat - ibland inte pratar med en levande själ på en hel dag. Att, vid 87 års ålder, sitta där när de flesta av ens polare dött och med en tilltagande Alzheimersjukdom i skallen tycker de kvarlevande kanske inte att man är så himla kul att hänga med. Att färre och färre svarar när man ringer och i samma veva tappar man bort fler och fler namn och nummer att ringa, för man minns inte. Åh. Hon ger mig så enormt dåligt samvete, mormor. Och jag blir så ledsen över tanken på att det varit såhär i flera år nu. Hur som helst. Igår hade hon en bra dag, hon mindes saker och vi skrattade åt eländet ihop och hon åt och hon grät inte och ja, det var fint helt enkelt. Här är hon, lilla mormorn, har börjat använda slips på gamla dagar.

15 oktober 2011

En lördagkväll som vilken annan som helst

Okej nu är jag tillbaka från skogen. Där var det, som alltid, lugnt och skönt och man tittade på Idol och lite Skavlan och åt tacos och drack vitt vin och det ordnades med teknik och uppdaterades program och så gick man över några åkrar med en tjock och gammal hund och man pallade ett rött äpple och gosade med lite olika katter. Det är som det brukar, därute. Det är fint. Men så himla långt till stan. Och även långt till en doktor, vilket jag kom att behöva pga urinvägsblablabla. Så när vi åkte hem idag och jag köat 17 minuter till min jourläkares telefon fick jag den här sköna lördagskvällstiden: 20.50. Åkte hem, tittade lite Brottet, åkte förbi Emelie, åkte till Vårdcentralen Ringen. Där var det, och det hade man ju lätt kunnat gissa, livat. En tjej varade ur ögonen? En annan hade uvi som jag. En tredje kom in från gatan och berättade att hon just kräkts upp allt maginnehåll och rymt från en psykiatrisk klinik. Sköterskorna var så himla bra gällande det här sista fallet. Utan att kruxa svepte de sina mjuka sköterskearmar om tjejen och sade men gud så KLOK du var som kom hit då, häng med in till oss så sätter vi oss och snackar lite. Sen stängdes iofs en dörr men allt hördes ut till där jag satt och höll på att kissa på mig (inte av anspänning utan uvi) och berättelsen den nittonåringa tjejen gav från ett psykhem i Stockholm var så jävla ruskiga att jag blev mörkrädd. Sedan kom doktorn och jag fick äntligen kissa och sedan fick jag penicillin och behövde hämta ut det innan apoteket stängde och ja. Nu är jag här.

It's official. Jag hatar blogger.

Nu ska jag berätta en sak. Jag hatar blogger och blogspot. HATAR. Hatar designen, sättet det INTE går att placera text och bild som man vill, deras fula fula fula mallar, att jag själv inte kan html:a fram en egen, ny, hatar att om man råkar nudda en knapp så kan hela designmallen bytas ut och så får man börja om för att ens försöka närma sig det man vill ha. Jag hatar framförallt sättet som blogger väljer att lägga bilder centrerade och att man måste greja med två olika menyer för att få dem vänsterställda och att ha text ovanför eller under bilderna ska vi inte ens tala om. Det går inte ens. Det märkligaste med detta är att det här upptått sedan jag flyttade tillbaka. Det är som att blogger/google "uppdaterat" till någon jävla skitversion av blogger som är etthundra procent ohanterbart. Jag hatar det. Och jag hatar att det inte finns en jävla kundtjänst eller vad man ska säga, direkthjälp, utan att man ska leta sig inom trettiotusen jävla hjälpforum för att hitta fram till ett svar som kanske, men ytterst tveksamt, berör det du frågar om. Jag hatar blogger. Men har all min historik här. Så. Vad ska man göra liksom. Tycker synd om er som evt är härinne ibland och läser. Ber verkligen om ursäkt för röran, looken, stilen, färgen, allt.

Här vare höst

14 oktober 2011

Snodde en fredagsenkät i brist på annat

Vad åt du till frukost?
Inget. Jag äter inte frukost. Men jag hade ca 8 satsumas över från gårdagens frosseri och åt nog ungefär 3-4 innan klockan 10.

Vad har fått dig att skratta idag?
Ånej. Kan det vara så att jag inte har skrattat idag? Alltså jag tror det. Jag tror inte jag skrattar så ofta. Det är inte som att jag sitter med mina kollegor och skrattar HAHAHA rakt ut i luften. Möjligen har jag halvskrattat lite.

Vad har du på dig just nu?
Jodpurs, tights, svart ribbad tröja med lite häftiga maskor (maskar?) som liksom "gått", en gräll orange/rosa halsduk och mitt vanliga gamla fejs. Förresten kan jag nämna att jag verkar vara den enda i hela jävla universum som är immun mot NeuLash. På tal om fejs.

Hur ser resten av dagen ut?
Jag ska springa från Berghs till tågstationen och åka till skogen och mamma, som fyller år imorgon. Ikväll ska vi dricka vitt vin och titta på Idol och äta... tacos.

Vad händer ikväll?
Oj fick man inte berätta det på förra frågan? Iaf. Se ovan.

Och på lördag?
Imorgon vaknar jag i skogen. Det kommer att ha varit knäpptyst i rummet och mörkt hela natten så eventuellt kommer jag konstatera att jag har sovit väldigt "gott" eller "djupt". Jag kommer att sjunga för mamma, vi kommer äta saker som innehåller mycket grädde, jag kommer att åka tillbaka till Stockholm. Vad som händer där är hemskt oklart.

Och på söndag?

Rida -> hoppa -> hurra! Sedan mormor. Mindre hurra pga sjuk och olycklig och det gör mig alltid så ledsen och otillräcklig.


Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan?
Tisdagens catch-up med fina Carolina var bra. Middag hos lillebror i onsdags var också bra. Brottet på dvd-box är sjukt rafflande nu för tiden. Igår hoppade en kvinna av tunnelbanan för att springa efter mig och berätta att jag tappat mitt sl-kort. Det var rörande. Och intervjun med superinspirerande Alessandra Lariu från New York var grym.

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Den här sjukan som ligger som ett slemmigt täcke över allt jag gör, varje andetag, just nu. Halsen! Hostan på nätterna! Huvudvärken. Please leave.

Helgens tre bästa låtar?
Waving Flag, Alane och Waka waka. Så sugen på att börja afrikansk dans förresten.

Hur lyder dina senast tre inkomna sms?
"har du åkt, när åker du? elsk." "Han kanske hänger med andra ios5are? Men iMessage löst, funkar automatiskt om den andra phonen har iOs5... Fick du Fimpen ikväll?" "Julklappstips till Carro: Panazonic dmc-tz20. Bra skit."

Vad dricker du i helgen?
Ett vitt vin jag fick i födelsedagspresent. Alsace Gewurztraminer something something.

Bästa bakfylletips?
Jag blir väldigt... självstraffande, när jag är bakfull. Vill bara äta rågbröd och frukt, typ. Och gå på milsånga promenader fast kroppen bölar och psyket ej pallar. Så jag antar att sömn är en bra grej (dock kan jag sällan sova då) så att tiden passerar och en ny känsla träder in.

Första skoldagen

In this very moment påbörjar jag min kurs i Interactive Communication in English. Den första föreläsningen sker på internet, hur modernt är inte det va? Vi som är med på den sitter och chattar bredvid Bambuzer-fönstret samtidigt som läraren pratar och ställer frågor. Det visar sig att vi kommer få åtta uppgifter som alla ska redovisas digitalt och publikt inför alla andra. Den första är att göra en presentationsvideo och lägga upp på Youtube. Berätta vad man gillar och sådär. Vad man väntar sig av kursen. Så ja. Då vet ni vad som väntar er här på bloggy också. Tänk om det här kommer medföra att jag blir en videobloggare! Min nasala röst med lätt läspning på s:en kanske fyller upp hela det här utrymmet snart? Alltså gud. Låt oss hoppas på inte.

12 oktober 2011

This one's for Africa

Och med lite hjälp av goda vänner snoddes sedan snabbt en dansig afrikalista ihop på Spottan. Gud vad jag är sugen (ej skoj) att gå på afrikansk danskurs. Här är något att öva till, hur som helst. På egen hand. Hehe.

And then it goes back, just like a waving flag

Alltså jag har sjungit på den här låten ett halvår utan att veta vad den heter eller vem som gjort den eller att den (!) varit official world cup theme song 2010 eller ingått i nåt slags coca cola "celebration mix". Jag har mest sjungit på den eftersom den är med i trailern till den här filmen som jag snart ska se på Cosmonova (HURRA). Hur som helst. Ikväll föll poletten ned till slut dårå. Så jävla bra.



11 oktober 2011

Saker jag gjort ikväll #2

Spelat finns i sjön med Hanna och Emelie.

Saker jag gjort ikväll #1

Fått en jättefin tygkasse av min lika fina vän och namne aka redaktör på minst lika fina tidningen Ottar. Med olika sorters kön på, ritade av Matilda Ruta.

Är barnen i Afrika journalister?

Först läste jag det här och tänkte: okej. Sedan såg jag det här och skrattade så jag grät fast klockan inte ens var 08.00 en helt vanlig tisdag:



(Hejsonja)

10 oktober 2011

Franzen's Freedom: check

Som jag kämpade i helgen. Att hitta tid för läsning = inte precis det lättaste nu för tiden. Det finns ju så mycket annat hela tiden. Som promenader hit och bakfyllor dit och umgänge hit och hästar dit. Hur som helst. Till slut, framåt tolvtiden igår kväll, blev jag färdig med den. Freedom. Och javisst, den var bra. Jag kan tänka mig att den kallas för en "stor, amerikansk roman" eller dylikt. För den är det.

Ni vet när man följt ett gäng människor från att de föddes tills de blir gamla. Som i Grottbjörnens folk, ungefär (obs, skämt, fast ändå inte)? Att man liksom blir fäst vid dem och känner att de blir ens kompisar och att det är sorgligt när det är över för man saknar dem så? Typ så var det nu. Fast tvärtom. Jag är lite lättad att jag slipper dem. Inte för att jag inte engagerade mig i deras öden, för det gjorde jag verkligen, utan mer att jag hade problem med de flesta av dem, hade ingen favorit, alla var så himla... hur ska man säga. Mänskliga? Eller åtminstone cyniska, uppgivna, deppiga, verkliga, jag vet inte.

Jag tror det stod någonstans på framsidan/baksidan av boken att det stora med Jonathan Franzen är att han kan göra porträtt av människor man ömmar för mitt i all sin ofullkomlighet, att de blir så verkliga. Så är det nog. Det är bara det att jag kände att det blev lite överdrivet sorgset där ett tag, med allt kring att den gode går under och alla är otrogna och längtar bort. Jag tyckte synd om de som var godhjärtade boken igenom, det var som om de inte var helt lämpade för den här världen. Och alla bar på fantasier om flykt och bortlängtan och ville innerst inne käka gräs från andra sidan och så fort de fick chansen visade det sig att även det grönare gräset gjorde dem... tja, deprimerade. Tomma. Idealisterna blev överkörda och de andra var olyckliga för att de, typ, inte kunde stå för sina val eller känna att de valt rätt. Förrän det var för sent, eller nästan för sent i alla fall.

Åh, den var rätt så himla bra ändå. Rekommenderar: varmt. Om man orkar med 700 sidor på engelska förstås. Lätt språk, fint språk, medryckande berättelser från första sidan. Människor att störa sig på och gilla samtidigt. Lite väl långa utsvävningar här och där om frågor som å ena sidan känns viktiga (miljöförstörelse, överbefolkning, politik) men å andra sidan lite taffligt lagda i romankaraktärernas munnar var det emellanåt, men ändå tillräckligt sällan och bra "räddat" för att funka i sin helhet. Så: jag gillar. Läs den gärna. Tips från coachen.


Nu går jag över till The Imperfectionists. See you!

9 oktober 2011

Söndag. Mer bilder.

Dagen började med ridning. Därefter brunch på Enskede Värdshus, Stockholms i min mening absolut bästa brunch. Frans berättade lite saker för mig om Instagram. Till exempel att alla bilder jag tagit i det programmet, och trott varit helt privata, ligger uppe för allmän beskådan tills jag markerat att så inte skulle vara fallet. Och att jag hade fyra followers. Kalla mig naiv men jag hade alltså inte förstått detta. Jag hade i princip kunnat lägga pattbilder på mig själv, för att citera mitt förskräckta uttryck vid insikten, och inte veta om att de hamnat på nätet. Aja. Det fanns naturligtvis inga pattbilder på mig själv där. Jag tar inte sådana. Har inte sådana. Hehe. Efter detta visade Frans upp det sociala elementet med Instagram och jag började själv följa några stycken. Låste alla bilder så att de blev privata för att sedan låsa upp dem igen. Här sitter han, proppmätt och glad (fast det syns inte) och "instagrammar". Resten av dagen blev en tävling i instagram.


Detta är siluetten av ett djur jag gillar väldigt mycket. (Ps jag googlade nyss stavningen på ordet siluett för att det känns så himla fel, för mig, att skriva silhuett med ett h i. När Wikipedia sagt att man fick stava utan så gjorde jag det. Slut på oviktig info.)


Nu är vi ute och promenerar i Enskedes villaområden och gissar priser på husen och tittar på färgglada frukter.


Ljung. Vem hade kunnat ana att den blomman/växten kom i sådana här färger? Ej jag.


Skogskyrkogården. Gravar. För övrigt skulle jag gärna vilja att någon blogger-kunnig person kunde ha en genomgång i Blogger gällande bilder. Det är helt stört. Om man inte vill ha dem centrerade (vilket jag egentligen inte vill) går det inte att lägga texten under bilderna utan den hopar sig vid sidan om i en enda stor röra. Jag HATAR blogger och bilderna. Eller så förstår jag det inte. Något är hur som helst jävligt fel.)


När vi gått genom Skogskyrkogården hamnade vi hemma hos Lillis syster, Anna, och hennes Tobbe och deras Sigge. Vi drack kaffe och tog sedan bussen hem. Jag läste som en galning eftersom jag vill läsa ut underbara Freedom snart, pga måste läsa massa andra böcker inom kort. Läste och läste och läste while min kille sov bredvid mig. Slet mig från boken för att laga "söndagsmiddag" (läs: chorizo och potatismos) och nu ligger jag här igen. Ska läsa vidare. Lite förskräckt/ledsen över att klockan redan är tio, snart, och jag måste lägga mig, snart, och att en ny jobbvecka ska börja, snart. Känner mig inte färdig med helgen på långa vägar. Gaaah. 

8 oktober 2011

Onsdag - lördag

I onsdags gick jag med bestämda steg till jobbet. Noterade att jag blev andfådd väldigt ofta och tidigt och tänkte att nej, nu är det jag som återupptar promenerandet igen. Dessvärre är skorna på bilden helt vidriga i det avseendet att de luktar kattkiss (?) på insidan och att man därmed känner sig extremt äcklig redan från dagens början. Detta behövde åtgärdas. Jag behövde nya höstskor.
På stan fanns det skor. Närmare bestämt mina favoritskor. De där jag liksom bara haft i fantasin hittills, de alldeles perfekta skorna. Historien om detta känner ni till. Här står jag och provar och våndas.
Jaha, vilka skulle man ta? Båda, naturligtvis. Vilket blev lite för dyrt men det var två veckors öppet köp och i detta skede lurade jag fortfarande mig själv med att jag snart skulle lämna tillbaka det par jag gillade minst när jag provat dem hemma.

Som sagt. Två par.
Och så satt man därhemma. Provade och tänkte och tänkte och insåg att nej: de kommer behållas båda två. End of story.


David tittade förbi jobbet med en fantastisk grej: en ny DVD-box för mig att börja följa. Hurra!

Ännu en sak väl värd att hurra för - satsumas är tillbaka. Hurra igen!
På torsdagkvällen åkte jag i regn och rusk till stallet.
Jag red en ganska trött häst som hette Nabantos. Detta hör till ovanligheterna, alltså att jag rider hästar av manligt kön. Det brukar vara jag och ston. Men inte den här kvällen. Det gick sådär, för övrigt.

På hemvägen var det ett sådant himla speciellt sken på himmelen men det var inget som min iPhonekamera hade någon lust att återge. Synd.

På fredagen hade något hänt med gatan utanför. Polisen hade spärrat av och det ropades något om olja till cyklisterna som kom farande. Ett oljeläckage, kunde man gissa sig till. På Twitter berättade människor att stoppet gjorde köerna timslånga kring Liljeholmsbron och Västerbron.

Fredag kväll. Vi ska laga middag hos Erika. Erika är inte hemma, hon jobbar fortfarande. Vi tar ett glas rödvin så länge.
Här har vi tagit flera glas rödvin. Provar lite olika fotominer, jag och Lina.

Kanske vinner denna priset i "minst lyckad fotomin" från båda håll.

Här gör Lina en väldigt speciell mun. Jag har aldrig sett den på henne förut. Ej heller efter.
En gång myntade Emelie uttrycket "hugg" om munnar som bara är ett streck, dvs avsaknad av fylliga läppar. Det brukar vi använda ibland när vi ser bilder på oss själva. Hugg, säger vi då. Ibland kattanus, men det är en annan typ av mun, en sur sådan. Hur som helst. Här är det lite hugg, som synes.
Erikas docka gjorde stor succé - framförallt hos undertecknad.

På festen fanns det väldigt mycket speciella ljus och lite skärmar och tja, vinet kostade 10 kr glaset. En bra fest.

Sedan blev det lördag och Anton - aka Snipan - kom på brunch hos oss. Sedan åkte vi "ner på stan" för att titta på lite skor och jackor. Obs, ej till mig. Jag har köpförbud minst två månader framöver pga dubbelskor (se ovan)
Här illustrerar Anton att han har jobbat i klädaffär och är en fena på de där krokarna man tar ned höga galgar med. Min kille provar lite jackor så länge.

Efter denna dag på stan åkte jag hem. Supertrött pga tio kronor / vinglas igår. Ehe.