30 november 2011

The Wire och några av karaktärerna

Nu har jag sett två säsonger av The Wire och jorå, det börjar ju ta sig. Äntligen. Men gud vad jag fick kämpa, halva ettan kändes det helt meningslöst. Så trista karaktärer, tyckte jag, jag fattar dem inte och relaterar inte till en enda grej hos en enda karaktär och var e brudarna och vad fan håller den där jävla Jimmy McNulty på med? Men som sagt. Det blev bättre, mycket bättre, och nu har vi sett klart den andra av oklart antal säsonger. Så jag tänkte ta tillfället i akt att säga några ord om mina uppfattningar om några av karaktärerna.


Jimmy, åh Jimmy. Varför är du så konstlat mansgrisig och svinig? (Notera att jag skrev "konstlat" och inte "konstant" här - jag tycker inte du är trovärdig som gris, det går inte ihop sig för mig.) Varför har du inte vuxit upp? Varför dricker du så mycket hela tiden? Varför förväntas jag tycka att du är het när du gör dina klyschiga grejer som typ missar ansvar med barnen, är oförmögen att säga nej till sex och liksom sårar folk som bryr sig om dig? Varför kan du verkligen INTE spela full? Hur snackar du egentligen? Dig gillar jag inte, jag gör bara inte det. Jag förstår dig inte, och du känns mer som en slarvigt ritad karikatyr än en karkatär vars "djup" kommer att presenteras psykologiskt i senare säsonger. Men vem vet, Jimmy, kanske kan du överraska även mig.


Hej lilla Bubbles, du var den första jag gillade i den här serien. Så himla paj av missbruket och snäll och välmenande på samma gång. Du verkar ha ett känsloregister och ett litet hopp där inne någonstans, ett hopp om ett annat liv. Ibland försöker du förverkliga det där hoppet, då är du sårbar och då vill man helst att världen ska ta hand om dig lite bättre. Hittills har du haft otur med den biten. Du är en raring, hur som helst. Påminner mig om någon jag var kär i halva min tonårsperiod gör du dessutom. Hoppas framtiden blir ljusare för dig än vad det verkar.


Daniels. Till dig vill jag bara säga att dina armar, de är förjävla stela alltså. Vad har hänt? Kan du inte räta ut dem ordentligt? Har en sjukgymnast tittat på det där? Som karaktär är du god och lite trist. Din fru verkar väldigt besviken på dig just nu. Ta ett snack därhemma så blir det kanske bättre.


Hej Greggs! Du var den första kvinnan i serien och du var inte i sällskap av andra. Du verkade hård och tuff och beroende av ditt jobb och någonstans känner jag att du kanske, precis som Jimmy, liksom romantiserar det här känslokalla lite väl mycket. Jag undrar om det är bra för dig i längden. Hoppas det händer något som får dig att komma i bättre kontakt med ett lite bredare känsloregister framöver. Som polis verkar du duktig och orädd och allt det där. Plus att du håller Bubbs i handen ibland när det stormar, stor eloge för detta.


Lester, du är unik på så sätt att du verkar vara 100% good guy. Det kryllar inte av sådana i din serie precis. De flesta ska liksom vara lite av varje ("som livet självt" tänker nog manusförfattaren). Men du, du gick vara rakt igenom god. Tålmodig och rättskaffens. Kul för dig.


Åh Ziggy. GUD vilket klantarsel man ritade din karaktär till att vara. Du gör liksom alla fel, hela tiden. Ändå älskar alla dig, och det förstår man ju, en liten missförstådd kille som inte fått kärlek av pappa som bara brytt sig om facket. Jag har noterat att du nog är riktigt smart, men att du liksom har för mycket bråk inombords för att ta vara på det. Jag har också noterat att du är väldigt kort och liten i växten. Blev tvungen att googla dig och se hur lång du var. Du var 1,75 meter lång. En centimeter längre än jag. Vid samma googling fick jag även veta att din skådis blev heroinist några år efter att inspelningarna av din säsong i The Wire avslutats. Tur att han kom ifrån det sen. Heroin is bad for you.


Omar. Gud vad jag gillar dig. Det är också meningen, såklart, att jag ska gilla dig och tänka ungefär såhär: saker och ting är inte så svartvita som vid första ögonkastet. Den som är ond kan också vara god, ur ett annat perspektiv. Och tvärtom (lex: Jimmy). Men alltså det här med din intuitivitet (detta är inte ett ord men jag kom tyvärr inte på vad jag sökte efter), den gillar jag skarpt. Och så är det kul när du pratar om dig själv i tredje person. Omar likes this. Omar don't scare.

Livet, du får gärna röra dig lite framåt snart, okej?

Igår tog jag en tur till Ekerö efter jobbet, för att hälsa på i min vän Kristinas stall och se henne hoppträna den medryttarhäst hon rider nu för tiden. Jag fick även tillfälle att träffa en annan häst som potentiellt skulle kunna bli en häst jag börjar rida. Om det inte vore för diverse praktiska hinder, som till exempel att det inte går att komma till stallet utan bil. Jag har ingen bil. Eller det faktum att Kristina åker till stallet redan vid halv fyra om eftermiddagarna. Jag slutar inte så tidigt. Eller den lilla detaljen att hästen i fråga är av den, tja hur ska vi säga, nervösare sorten, som helst bör ridas i ett lugnt ridhus och inte bland hundra andra ekipage. Och om jag skulle komma ut en vardagskväll (färdsätt oklart) skulle det vara exakt i den tiden som "alla andra" är där och tränar. Det vill säga inte så bra.

Så ja. Det kanske inte blir något exakt just nu, känner jag. Men det vore ändå ganska fint. På sikt ska jag ju ha en egen bil. Ska bara flytta utanför tullarna först. Då kan allt hända.

28 november 2011

Jag för tretton år sedan

Jag tänkte på en grej i helgen och jag vet inte om jag kan formulera den utan att det blir fel, antingen förmätet eller överlägset eller underlägset eller jag vet inte riktigt. Men jag gör ett försök. Vi var ju tillsammans ett dygn, jag och min styvmor och min syster. Vi som inte varit ensamma tillsammans sedan vi bodde ihop, där någonstans på nittiotalet när pappa dog och jag och min syster flyttade till England respektive USA och min styvmamma blev kvar med en bebis i Sala. Det har liksom alltid varit andra omkring oss när vi setts i vuxen ålder. Och sedan träffade min syster sin man och nu har de tre barn och ja. Det blir liksom inte av. Och senast vi bodde ihop mådde väl ingen av oss speciellt bra. Jag vet att jag inte gjorde det. Pappadöden och vuxenheten man skulle klara av och så var det alla konflikter vi hade back in the days. Det var inte lätt. Jag kände mig alltid som familjens svarta får. Den hysteriska, den överdrivna, den som reagerade så hårt på allting, den som var hypokondrisk och neurotisk och lättstött. Hur som helst.

Att sätta sig i slottsmiljö med dem igen, såhär massor av år senare. Att prata och äta och bada badtunna och dricka vin och prata lite till. Jag landade i en sådan himla speciell känsla. Det var som att revidera sin bild av sig själv, lite. Det var som att jag plötsligt insåg att jag inte är otrygg längre, att alla val jag ibland tänkt att jag inte gjort men att saker bara blivit, att jag är himla nöjd med dem och den jag är. Och att när jag ser på oss tre nu, så olika vi är och alltid varit, så känns det inte längre som att någon av oss har fel eller är sämre eller bättre än den andre. Vi är bara olika. Har olika tempon, definitivt. Olika psyken också. Olika preferenser och olika smaker. Och det kan liksom få vara så? Jag insåg att jag inte alls är den neurotiska längre, inte den hysteriska eller osäkra. Jag är bara en av oss tre, en som längtade hem till det jag har i mitt liv efter ett tag på slottet. Och jag såg att de andra gjorde likadant, fast efter sina liv.

Det var fint att se och känna. Men också märkligt. Jag var inte beredd på den typen av känsla. Att inte vilja eller behöva hävda sig, försvara sig eller förklara sig. Att inte stressas upp av hur de andra är och vad det gör en själv till. Jag trodde ju att jag var den hysteriska. Den förvirrade och trasiga för alltid amen. Vet inte om de andra någonsin tänkt så om mig, obs, men jag har nog gjort det. Och så bara tidsklipp tretton år och där sitter jag och vill inte vara en enda millimeter av någon annan än mig själv. Yay me. YAY ME.

27 november 2011

Hemma från slotthelgen

Nu är jag tillbaka. Slottshelg avklarad: check. Har liksom ingen ork att recensera Rånäs Slott men vill ändå säga, kort, att det var klart godkänt som weekendställe. Supertrevlig personal, supergod mat, bra atmosfär och liksom generös känsla (exempel: vi hade bokat tre pers i ett rum men FICK två rum eftersom det mittemot vårt var ledigt när vi kom, nere i relaxen/spa-avdelningen tog man för sig i en minibar och skrev upp på vanlig lista vad man tagit, det ingick en spännande slottsvandring i priset när man checkat in, det fanns ett eget hus på en egen ö bredvid som var ljusterapi, personalen kändes vänliga och bjussiga). Helt otroligt vackra rum, det kändes spöklikt och mysigt på samma gång. Massor med mat, hela tiden. Vi åt afternoon tea (buffé med kakor, scones, snittar och tårtor), middag (femrätters), frukost/brunch och det kändes i princip som att man knappt gjorde annat. Jo vi drack bubbel i en badtunna utomhus (så himla kallt om näsan/kinderna!) och bastade och läste och pratade massor. Jag och min styvmor och syster, that is. Det var, överlag, helt jättefint. Slutnotan landade på någonstans runt 2300 per person vilket jag kunde tycka var aningen dyrt.

24 november 2011

I stället för Sthlm horse show tänkte jag göra lite såhär i helgen


*duka en balsal*


*bo på slott*

I julklappstider: give hope

Jo, den här bannern som bara utan förklaring hamnade här på min sida för några dagar sedan, jag kom på att jag kanske borde berätta lite om den. Det är alltså Give Hope, som är ett insamlingsinitiativ från Barncancerfonden som bygger på samarbeten med olika företag inom tex musik, barnartiklar, bygg och blommor och går ut på att för alla gåvor man köper går delar av summan till Barncancerfonden.

Presenten blir, så att säga, "Give Hope-märkt". Och är inte detta är superbra initiativ i julklappstider så SÄG. I Sverige drabbas ungefär ett barn om dagen av cancer. Kan ni tänka er någonting, någonting alls, som är sorgligare, grymmare och mer fel än barn med cancer? Jag kan inte. Knappt. Så. Mitt tips till er är alltså att köpa julklapparna på nätet via Give Hope. Fatta skönt att slippa shoppa i butik, liksom. Jag köpte ett presentkort igår för 300 kr och då gick 48 av dem till Barncancerfonden. Hittills har inte presentkortet landat men det såg ut som att presentkortet ändå var värt 300 kronor, vilket låter lite bisarrt, jag vet. Vi får se. Tills dess kan ni väl gå med här och ge lite hopp så länge?

(Ps. vill ni utöka ert givande tycker jag att det här är en bra grej. Samt det här. Och sedan tycker jag ni ska börja tänka på vad ni köper gällande hållbarhet och miljöekonomi och sen kan vi hjälpas åt att ifrågasätta oss själva och varandra kring vad det är vi håller på med i jakt på snabba kickar och ytlig tröst och vad det kostar i längden. ok bra.)

23 november 2011

Om snygga filmer i allmänhet och Drive i synnerhet

Utan att ha vågat mig på att gå och se Drive ännu så känns ändå den här personens åsikt om filmen, och Ryan Gosling i allmänhet, så oerhört lik min... smak. Ryan Gosling-filmer jag älskar: Blue Valentine. Ryan Gosling-filmer jag verkligen gillar: Lars & The Real Girl, Half Nelson. Ryan Gosling-film jag inte gillade pga platt manus: Crazy, Stupid Love. Ryan Gosling-film jag är rädd att jag absolut inte kommer gilla: Drive.

Det är som att jag vill suga lite längre på Blue Valentine. Är inte redo för Drive ännu. De som beskriver den i positiva ordalag pratar alltid så mycket om hur SNYGG den är. Och det kan man väl få gilla. Men jag, jag märker knappt ens snygg. Jag bryr mig nog inte om ifall filmer är snygga, rent generellt. Till exempel Roy Anderssons Sånger från andra våningen, den var tydligen snygg och jag tyckte den var så sjukt tråkig. Ursäkta svordom i kyrka här, men verkligen. Den var fan en pina. Och Buck, som jag tyckte var en så himla fin film, den första kommentaren Sara sade när vi kom ut från salongen var att det var synd att det var världshistoriens fulaste film bara. Och liksom. Vilka andra filmer finns det som är "snygga" i första hand? Jag kan inte minnas en enda. Historier, däremot. Minns tusen. Personer att relatera till. Psykologiska porträtt. Osv.

Men jag kommer ju se den en dag. Det fattar man ju. Bara inte kanske exakt imorgon. Eller den närmaste månaden.

Light it up

Såhär såg det ut när jag gick hemifrån imorse. Samt när pilates var klar och jg gick till jobbet. Och på lunchen, som intogs på matdistriktet och för övrigt var en besvikelse. Och nu, klockan tre. Den 23 november var det kväll hela dagen. Nu är det jag som googlar ljusterapi.

Jag vet att ni har undrat vad jag har i min bloggfeed

According to Annika - trevlig och sorglig och ja, fin tycker jag.
Ajour - bra nyhetssammanfattning från "digitala världen"
Alla dessa sidor - pga häst
Apan - pga kul
Digges blogg - pga vän plus bra uppdatering kring detta för mig helt nya område: reklam
Eff - pga smart och fin
Emelie - pga vän och även en av de naknaste bloggarna från vuxen kvinna jag vet
Evelinas blogg - ej vuxen kvinna men bästis med min lillasyster
Feminist Ryan Gosling - tyckte det var kul först, nu har jag tröttnat så den här ryker nog snart
Hanna - syster till ridgruppsvän och bra skribent, rätt mycket om mammaliv = orelaterar, men verkar var härlig person
Jennie Hammar - pga en kofta jag vill ha som hon aldrig berättar var hon köpt
Johanna Swanberg - pga superhärlig person aka bokklubbsvän
Jonas Adner - roligaste bloggen jag vet
Nina Åkestam - bra om "reklam"
OH DANCE - fantastiska kvinnor driver denna blogg som är ngt av det mest uppfriskande man kan göra av sin datatid (dvs läsa den)
Parisas blog - pga kul och tuff kvinna
PSL med: Lisa Milberg - också superkul samt många bra musiktips
Sonja - OCKSÅ superkul!
Tobias Boström's blog - ursäkta upprepning, men OCKSÅ superkul
Trassel - underbara lilla trasselsudd som håller på att bli vuxen person nu, flyttat hemifrån och allt. Fantastisk skribent även. Kommer bli nåt stort.
BRITA ZACKARI - inspirerande pga vass humor och kul hjärna samt bokklubbsperson nr 3 i denna lista
Älskade Linda - finaste bästisvännen från barndom och beyond

Nu kommer den inte helt oväntade följdfrågan: vad missar jag?

Give hope

Soft!

Soft personlighet man har ändå. När det kommer till sömn till exempel. Igår var en av de där kvällarna jag tycker är jobbigast i veckorna: kvällen före pilates. Det innebär att jag går upp en timme tidigare, typ 06.15 och därmed inte FÅR somna senare än tolv. Helst tidigare. Vilket aldrig har hänt iofs, men drömma går ju. Hur som helst. Klockan tio skulle vi börja titta på det obligatoriska kvällsavsnittet av The Wire (är i mitten av säsong 2 nu och jävlar, det tog så lång tid innan jag blev hooked). Klockan halv elva började vi titta i verkligheten. Klockan halv tolv var det jättespännande och jag var sugen att börja på ännu ett avsnitt. Skulle bara prata färdigt om en liten grej med min kille då. Så vi började kanske kvart i tolv. Och minuterna liksom tickar på ganska fort där mitt i natten. Kvart över tolv tvingar jag mig till att stänga av avsnittet (som fortfarande är spännande) eftersom det nu bara återstår som mest sex timmars sömn innan klockan ska ringa igen. Inser vid denna tid att jag både är rejält uppstressad över detta, samt otroligt svettig. Fattar inte varför det är så varmt i sovrummet, elementet är inte ens på. Kanske är det grannarnas element som är på. Eller jag som har ett för tjockt täcke. Hur som helst. Det står supertydligt att jag inte är i närheten av sömn. Ju mer jag tänker på det, desto längre ifrån sömn kommer jag. Det går ett tag. Närmare bestämt två timmar. Vid halv tre ger jag upp svettsängen och rör mig ut mot vardagsrummet och soffan. Där är det svalare. Ligger och tänker på oviktiga saker varvat med tankar på hur himla lite jag kommer få sova. Klockan blir tre och lite till. Jag somnar. Vaknar 06.15 och rusar in i duschen, stressen från inatt är kvar. Kastar på mig kläder och springer ned till tunnelbanan. Det är mörkt ute. Inser först när jag sitter på den att jag är supertidig. Kommer till pilatesen en halvtimme innan det öppnar. Sitter där och stirrar in i en telefon och undrar varför jag behövde vara tidig en dag som denna. Efter en natt som denna.

Detta är vad jag kallar en osoft personlighet. En av mina sämre egenskaper, helt klart.

22 november 2011

Dålig på vardag


Idag var det spännande eftersom jag hade tid hos tandläkaren klockan 08.30. Okej, detta var klar och tydlig överdrift pga det var inte spännande alls. Det var grått, mörkt, disigt och trist. Men tandläkartid hade jag. På Rosenlunds Folktandvård, som jag för övrigt gillar och rekommenderar. Går dit ungefär två gånger om året och fixar lite olika saker. Idag till exempel, skulle jag byta ut en gammal lagning från tidigt nittiotal (som var svart) mot en vit från i år. Orsak: jag såg lagningen på ett kort på mig själv när jag typ gapade/gjorde min och fick panik. Man ska ej ha svarta lagningar. Finare med vita.


Jag gillar Instagram förresten. Här ovanför till exempel, lyckades det ju göra denna allmänt skittråkiga bild ÄNNU tråkigare med ett tråkljusfilter. Hur som helst. Jag vill rekommendra min fina snälla gulliga tandläkare. Hon heter Violeta och är rar. Samt försiktig. Idag borrade jag utan bedövning och trots att detta på intet sätt var Violetas förtjänst utan den grunda lagningen som inte låg nära en nerv, kände jag ändå en viss stolthet och glädje över henne och "vår relation" när det var klart. Tills jag fick betala 705 kronor för besöket, då kändes det sådär igen.


Sen jobbade jag en förmiddag och därefter åt jag lunch. På Kulturhuset. Det finns numera lite fina "installationer" vid fontänen vid Sergels Torg som jag misstänker är väldigt snygga när det är mörkt ute och de lyser. Idag var det mörkt ute men de lyste (lös?) ej. Aja.


På Kulturhustaket åt jag fisk och tittade ut över den här fina vyn. Sedan jobbade jag resten av dagen och åkte hem. Så himla mycket vardag över den här dagen att det knappt går att beskriva. 

21 november 2011

Aja. SKIT HÄNDER.

Idag kom jag hem rasande. RA-SA-NDE I tell you. Detta på grund av långsamt uppbyggd stress på grund av dag som till 99% bestått av möten. Vi började med ett möte klockan tio till elva. Sedan jobbade vi lite snabbt och for på ett möte som pågick mellan ett och fyra. Sedan avslutade vi dagen med ett möte mellan fyra och halv sex. Alla möten resulterade i nya uppgifter på todo-listan. Några av uppgifterna borde helst vara gjorda igår. Men har jag gjort dem? Nej, för jag har suttit i möten.

Rent allmänt tycker jag att folk möts för mycket och jobbar för lite.

Dessutom har jag ont i magen, är hungrig, spelar synd-om-miiiiig på hemmafront pga lagat mat 2 dagar i rad, har skitfult platt hår och stripig gles lugg, tröstshoppade en ugly chockrosa tröja (bland annat) på vägen hem och känner självhat inför onödigt konsumerande. Ska lämna tillbaka fultröjan imorgon. Samt gå till tandläkaren. Innan jobbet. Så att jag kommer in lite sent för säkerhets skull, nu när jag har så himla lite att göra. Jag har bitit ner typ åtta av tio naglar så att de blöder också. Gör så himla ont. Datorn fungerar inte som den ska. Osv osv fyll i listan tills den sprängs.

Alltså FATTAR ni vad jävla synd det är om mig? Samt även hur schizofrent det här gnällinlägget är i kombination med gårdagens mindfulnessinlägg?

20 november 2011

Looks like we made it to the end

Och ungefär nu deklarerar jag den stora göra-inget-och-massor-helgen officiellt avslutad. Samtliga tråkpunkter på fixalistan är avbockade. Vi har glidit in på säsong 2 av The Wire. Lagat mat. Handlat grejer. Burit saker från vinden. Färgat håret, som för övrigt blev lite för mörkt efter färgningen, men det blir nog bra om några tvättar. Dagen idag spenderades, efter ridning, på Frans och Fridas soffa. Gårdagen i sängen. Älskade denna helg. Behövde denna helg. Känner mig någotsånär i fas igen.

19 november 2011

Göra allt och inget

Igår klockan 16.30 började en helg jag verkligen har längtat efter. Göra-inget-och-massor-helgen kallar jag den. Den går alltså ut på att inte göra något som är bokat och har en tid (förutom rida imorgon, och kanske se Tinker Tailor osv på bio) men däremot ta tag i allt som väntar på att tas tag i. Till exempel sortera alla strumpor som ligger bredvid vår säng i detta nu. De kan vara hundra stycken. Kanske fler. Eller gå upp till vinden med några kassar sommarkläder/skor och hämta ner vinterkläderna. Benvärmare, raggsockor, långkalsonger och vinterjacka. Och halsdukar. Och mössor. Sedan bör jag färga mina små bleka fjun till ögonbryn också. Få lite konturer i ansiktet igen. Läsa min bokklubbsbok. Boka hotell i Tokyo.

Det sistnämnda gjorde vi faktiskt redan igår. Vi hade märkt att de hotell vi spanat in för en vecka sedan stigit i pris i en rasande takt, ett hotell som början av veckan var med bland våra alternativ i pris försvann upp nästan sjutusen totalt. EJ OKEJ. Så vi tog över Anton (till oss), glodde på Idol, drack några glas vin, och gick igenom alla hotell som uppfyllde våra kriterier, vilka närmare bestämt var:

1. Att bo nära en viss tunnelbanelinje (Yamanote, som iofs ej ligger under jord så jag vet inte om det är tunnelbana vi snackar, men liksom utmed den linjen vore bra)

2. Att ej kosta mer än 4000 per person totalt, för sex nätter.

3. Att, såklart, se så bra ut som möjligt under ovan två förutsättningar som möjligt.

Vi tittade och jämförde. Det hotellet hade frukost och kostade tusen spänn mer totalt än det andra. Det var en hög byggnad men man fick inte önska våning men ändå, viss chans att hamna med utsikt borde ju finnas till skillnad mot det förra? Det hade inte frukost och låg en kilometers promenad från Shinjuku. I Shibuya var alla hotell svindyra. Var ligger den där Yoyogiparken egentligen? Osv osv i ca en timme tills vi bara kom överens om att det fick bli ett Best Western i Shinjuku pga stor "västerländsk" frukost (vilket kommer göra livet mycket bättre för åtminstone en i ressällskapet, en frukostberoende fiskhatare --> livet blir i förlängningen lättare för även de andra) varje dag, bra läge. Det blir bra. 4100 per person. Två olika rum. Yey. Nu ska jag sluta tänka på Tokyo ett tag, det är ändå fyra månader kvar och alla arrangemang är ordnade.

Nu kan jag alltså stryka detta stressmoment från listan. Hitta hotell i Tokyo: check. Dock väldigt oklart varför hotellet/hotels.com valt att lägga en toalettbild som etta för detta hotell men aja. Live and let live.

17 november 2011

Biokaraktärer jag stör mig på

Just det. Måste nämna två biokaraktärer (obs: i publiken) som stör mig. Eller kanske tre, men de var ihopbakade till två personer igår så häng med.

1. Människor vars näsa piper när de andas och de inte gör något åt det.
2. Människor som utan att tänka på det sitter och stryker sig/kliar sig i skäggstubben så att det kommer ett scratching sound som liksom sticker i öronen på den bredvid
3. Människor som äter saker sakta. Det vill säga som kan hålla en liten godispåse eller chokladbit levande en hel film.

Jag har funderat på vad som provocerar mig så enormt med den sista typen och kommit fram till att det har något att göra med att jag verkligen inte är sådan själv. Jag kan inte ha godis och äta långsamt. Jag trycker i mig hela påsen så fort mun och tänder hänger med. Finns det choklad hemma äter jag upp det på en kvart. Finns en fruktskål hemma, samma sak. Jag tror att människor som kan "suga på saker" (no pun intended) stör mig eftersom jag inte kan förstå hur man gör och eftersom jag misstänker starkt att den här girigheten/glupskheten hos mig möjligen är lite sjuklig. Och att, som igår, känna doften av den där jävla chokladen med cirka en kvarts intervall genom hela filmen gjorde mig helt jävla rasande.

Normalt va?

Filmfestivalen, film 8: The Future

Tänkte att det är lika bra att lägga in en kortis om Miranda Julys The Future här också, eftersom den ju faktiskt ingick i festivalprogrammet. Den ger jag 2 av 5 möjliga Schmarros, och skriver om den gör jag ju litegrann här.

Filmfestvalen, film 7: Shame

Okej. Det här var en otroligt obehaglig sak. Kan inte bestämma mig för om den var bra eftersom jag fortfarande tänker på den och känner mig äcklad/irriterad, eller helt vanligt skitdålig. Det handlar iaf om en man i New York som har lyckat jobb och mycket pengar men som är fast i ett sexmissbruk av rang. Helt dolt, såklart, köper han horor, konsumerar porr på nätet, runkar på jobbets toa, raggar upp främlingar, lever ett ensamt och kallt liv som verkar centrera kring utlösningar. Att detta är kanaliserad ångest fattar man redan i första scenerna (och ps - han har väldigt stor snopp/penis/kuk vilken man också får se många gånger) men varför han har sådan ångest och varför det har blivit såhär, det vet man inte. In från en helt annan värld klampar hans frigjorda, kommunikativa, ömhetsvisande syster som behöver bo hos honom några dagar (veckor?) vilket han inte uppskattar eftersom han inte lika fritt kan ägna sig åt utlösningar och ensamhet, hans största hobbys i livet sedan innan. Jaha. Filmen är en jävla orgie i orgier och aldrig har sex för mig känts så... jävla opersonligt och kallt, på film. Förutom möjligen våldtäktsscener men det klassas ej som sex hos undertecknad. Snubbens konflikt med sin syster är lika våldsam som den är nedtryckt och han kan inte riktigt förklara för henne varför hon gör honom så fruktansvärt arg (vilket, förmodar jag, är att hon lockar ut känslor och minnen i honom han förtrycker i sitt vanliga liv och inte vill kännas vid?). Det känns även möjligen en smula incestuöst mellan dem.

Ju argare han blir, desto mer måste han knulla. Till slut brister allt när han kastar ut sin syster efter ett våldsamt gräl, beger sig ut på en nattlig rant på sexklubbar, blir slagen gul och blå och man får ana att syskonparet varit med om hemska grejer eftersom systerns röst på telefonsvararen under natten, gråtande, säger att det inte är deras fel, att de är "good people coming from a bad place". Varför? Hur? Berätta mer om detta? Kände jag spontant men nej. Det var bara jävligt "snygga" scener av en man som knullar för att slippa tänka, ungefär. Eller, om du vill: en mans lika tysta som accelererande sammanbrott. Obehaglig, mörk och liksom lite för karg för mitt tycke. Sexet fungerade inte som en frälsning här. Mer som en distraktion som mer och mer förlorade sin kraft. Och vad tycker jag egentligen om filmen? Well, för det första blev jag otroligt obehaglig till mods. Kände ett sådant förakt för mannen (det var nog inte poängen? eller var det?). Jag tror jag ogillar filmen. Eller menar jag mannen? Historien? Eller så gillar jag. Stör mig men gillar? Stör jag mig på det filmen visade eller hur den visade det? Gud, jag är ambivalent här. Och det är säkert hela filmens poäng.

16 november 2011

Filmfestivalen, film 6: Restless

Gus van Sant (Elephant, Milk) har gjort en film om döden men med rosa vaddering genom två indiekids perspektiv. Den ena är döende, den andre är fixerad vid döden rent allmänt eftersom han inte bearbetat sina föräldrars plötsliga dito, så han hänger runt på begravningar och kyrkogårdar och pratar med låtsasvänner och sånt där "man gör". Paret är sådär indiekära (tänk Garden State, Me & You & Everyone We Know etc) som jag för några år sedan tyckte var VÄRLDENS finaste men nu är så himla trött på. Ni vet, när de går in i sin egen tokiga lilla saga och har specialintressen (i den här filmen: fixering vid fåglar) och vågar vara barnsliga/leka lekar osv. Filmen var fin, temat var också fint, deras kärlek illustrerades dessutom väldigt rart och det var ett nytt grepp kring döden som något, tja, typ "fint", men ändå kände jag mig ganska distanserad. Tror jag skulle älskat denna film mer om den kommit för åtta år sedan eller jag själv varit åtta år yngre i detta nu. Men helt klart godkänd. Som Lisa sa: det här borde vara en skolfilm för kids som ska prata om döden och cancer och sånt.

Filmfestivalen, film 5: Romeos

Tysk film om "unga vuxna" - närmare bestämt en ftm , Lukas, som är elva veckor ifrån att få operera bort sina bröst och så småningom göra hela korrektionen (heter det så?) och samtidigt försöker skapa sig ett liv i Köln, där han i filmens början flyttar in på ett studentboende men på grund av adminstrativa "missar" (läs: han står som flicka i sitt pass) hamnar i flickornas korridor. Här bor även hans barndomsvän/flickvän, en "härlig" och "fördomsfri" lesbisk tjej som snabbt tar med Lukas raka vägen ut i stadens gaykretsar. Snabbt förstår man att Lukas är bög och dessutom uppebart sugen på den "dudigaste" bögen av dem alla, en snygg italiensk snubbe som verkar ligga runt lika hårt som han mobbar, retar och domderar villkoren för alla andra. Honom ska Lukas alltså falla för, Lukas som gör allt för att dölja utbuktningen på tröjan och hantera alla praktiska ångestmoment kring tex att duscha bland folk, lägga ifrån sig sin löspenis när han ska kissa osv. Ej det enklaste upplägget, med andra ord. Bög-duden är sugen på Lukas också och det faktum att Lukas aldrig "släpper till" gör jakten ännu mer intensiv. Lukas är kär, duden är kåt, tjejkompisen är irriterad eftersom Lukas blivit så självcentrerad och där har vi filmens centrala teman: vänskap, utanförskap, rädsla, att "komma ut" (i det här fallet inte som homosexuell utan transsexuell). Överlag en kul film med viktiga teman, men lite slarvigt ritade karaktärer och några dialoger hade verkligen behövt skrivas lite bättre. Tex när Lukas tjejkompis/ex surt säger till homom att han borde skita i att genomgå könsbytet om han ändå ska gilla tjejer och Lukas skriker "det handlar fan inte om det" - där hade vi velat höra mer. Det är ju en uppenbart vanlig fördom, att folk byter kön i princip för att bli hetero, och en intressant sak att prata om. Tyckte jag. Men nä. Det räckte med lite skrik och så var det nästa scen. Men som sagt: överlag både bra och viktig film om att få utrymme att vara den man är. Plus modigt att ta upp ämnet fördomar bland gaycommunity mot transsexuella. Slut på recension.

15 november 2011

Ännu en o-otippad grej jag älskar dårå

Det här tycker jag, helt o-otippat, är så himla TREVLIGT dårå:

Recension: Efamol

Eftersom några av er var så gulliga att ge mig tips när jag gnällde för några månader sedan tänkte jag nu bistå med en liten utvärdering efter 2,5 månader med ett, håll i er nu, naturläkemedel mot pms. Joråsåatteh. Man är ju lite desperat, liksom. Testar vad som bjuds för att slippa gå till doktorn och be om antidepressiva tio dagar i månaden. Hur som helst. Jag har alltså ätit snart tre månader och jag måste säga att jag är positiv! Försiktigt positiv! Det kanske är placebo, men om vi säger såhär: inga utbrott har rasat och rivit upp min värld de senaste två "gångerna". Världen må fortfarande vara grå under de berörda dagarna, men jag har liksom inte tappat tron på allt. Inte tänkt byta liv. Inte gråtit en hel natt eller stirrat med död blick i taket. Och jag har definitivt inte haft en enda bröstspänning, som annars är helt sjukt smärtsamt och tydligt på mig. Så något gör det, i alla fall. Frågan är bara vad. Efamol heter pillret och består av fettsyror vi, enligt produktens hemsida, "inte kan producera själva" och som ingår i Omega-3 och Omega-6. Efamol innehåller Omega-6 fettsyror från nattljusolja, tydligen, och det är den här jättenattljusolja (detta NAMN?) är det jag blev tipsad om mot pms. Jättenattljusoljan i sin tur har en hög halt av en fettsyra som heter GLA.

"GLA används i kroppen för bildandet av prostaglandin PGE1 som bl a är antiinflammatorisk. PGE1 har en viktig roll i huden men också på många andra ställen i kroppen. PGE1 har bl a visat sig ha påverkan på hur kraftigt kroppen reagerar på vissa av de hormoner som är aktiva i menstruationscykeln; progesteron och prolaktin. Därför rekommenderas produkter med hög halt av GLA i många länder i samband med PMS och i klimakteriet. De anses kunna reducera vissa vanliga besvär relaterade till hormonsvängningarna i kroppen och därmed kunna bidra till att jämna ut svängningarna och bibehålla den hormonella balansen."


Ja. Det var det om det. Försiktigt positiv, med andra ord. Tabletterna kostar mellan 299 och 399 för en burk med 120 st (man äter en om dagen men i början 2) och de billigaste har jag hittat på hälsokostaffären som ligger i korsningen Ringvägen/Götgatan, vid Café Nero (Vero?) ungefär. SLUT PÅ INFO.

14 november 2011

Tokio Hotel

En sak som är knäpp är att jag tydligen har jobbat med bandet (Tokio Hotel) så mycket att jag liksom glömt att Tokyo, staden, stavas med Y och inte I i mitten. Skriver Tokio gång på gång på gång. I alla fall. Nu handlar det om hotell. Vi har förstått att det är kul/bra/enkelt att bo bredvid den här tunnelbanelinjen som går som en cirkel, den innehåller tydligen många sevärdheter och som bonus kan man inte åka vilse eftersom den går i cirkel. Vi har också förstått att det inte finns ett utan massor av tunnelbanebolag och att inget av dem har samma kort. Så vi tänkte satsa på att bo runt den här runda linjen, kanske.


Och då återstår, såklart, frågan om hotell. Wille föreslår nära självaste Shinjuku, vilket verkar vara stora shoppingdistriktet (och i mitt huvud tänker jag Times Square för jag tror det är ungefär där man ser alla bilder från Tokyo som liknar de från Times Square i New York). Hur som helst. Jag VET inte. Och någon av er vet säkert! Frågorna jag har är

1. Ska man boka cirka redan nu eller är det lugnt nära inpå också?
2. Vad ska man boka, hur ska man tänka? Vi vill ha god standard men inte betala 7500 per natt, som Lost in translation-hotellet verkar kosta. Men ej sunkigt hotell obs obs. Fint ska det vara. Det får kosta litegrann. Alltså mer än "budgethotell" så att säga. Det får gärna vara en hög byggnad.

Okej. Gud vilken konstig och ospecifik fråga. Men skicka som sagt gärna tips, jag sparar allt och håller på att sätta ihop ett fint, långt, tipsfyllt dokument här på lilla datti.

Gammal favorit: festbilder (från i fredags = Acne & Kåken)