25 december 2012

99 problems

Ja men PUH - nu har Anton åkt samma rutt som vi snart gör mot Zanzibar och han lugnade mig gällande allt jag oroar mig för, nämligen resan (gick bra, flygbolaget var okej, väskorna kom fram) och visum (superenkelt, man betalar 50 dollar i en lucka när man landar) och hotellet (jättefint, mysiga rum, sköna sängar, fräscht) och malariamedicinen (han har ätit 3 dygn, inga biverkningar alls). Då borde jag kunna slappna av lite mer, kan man tycka. Men ser ni det kan jag inte. Jag oroar mig nämligen ändå för att just jag ska få värsta magsjukesymptomen av malariamedicinen (obs att vi inte äter den där man kan få psykiska biverkningar av utan en som heter Malarone och möjligen ger magknip) så jag kommer snart, snart, att testa en av dessa tabletter till min sena lunch som snart blir det första jag stoppar i magen idag. Minns knappt hur hunger känns efter den här julen. Plus skjuter upp intag pga nervös för malariamedicinen. Men jaja. Bäst att ta den nu och inte få reda på att man reagerar dåligt på ett flygplan, kan man tycka.

Mvh, hysterika

Julhelgen i 19 mobilbilder

1. Fredag - sista arbetsdagen. Firade detta med danspose, eventuellt som förberedelse inför Natten som skulle ske på, ja, natten.

2. Middag och mys hos Frida och Niklas. Där fanns bla Frida och Frans och Anton och Empa. 

3. Jag och Emelie. I en fotoserie som illustrerar "kul". 

4. Jens och Göran. Som kvällen till ära skänkte alla intäkter till Stadsmissionen och de landade för övrigt på 140.000 någonting. 

5. Lördag. Sista inköp inför jul samt häng med denna lilla varelse. 

6. Julklappsbyte med pojkvän. Fick bland annat denna jättefina tekopp. 

7. Sista ridningen 2012. Den här killen heter Manitou. 

8. Söndag. Nu närmar det sig. 

9. Söndag kväll. Första halvan av familjen har anlänt och här får min lillasyster en julklapp, eventuellt bestående av en klocka. 

10. Spela spel. Jag var i lag med lillasyster och kors i taket, vi vann! 

11. Här de glada vinnarna plus speedad katt. Kattis har älskat julen pga massa folk, massa snören från paket att leka med. 

12. Julaftonsmorgon. Vaknade proppmätt, gick ut på promenad i Enskede. Så himla vackert var det. Förvånande dock att så många verkade vara bortresta? Hade jag en villa i den här kalibern hade jag vägrat fira jul någon annanstans någonsin. Punkt. 

13. Dags för avfärd för familjehalva nummer ett. Snart ankomst för familjehalva nummer två. 

14. Julafton, lunchtid. Mamma har anlänt och med sig hade hon, tja, sisådär en hundra julklappar? 

15. Mamma får en Tassimo och blir jätteglad. 

16. Julaftonskväll. Vi har anlänt hos min morbror och där ska vi snart äta middag. Här bror och annan morbror. 

17. Kusin Malou och pojkvän Micke. Glatt gäng. 

18. Morbror och värd för kvällen. I stunden bilden togs oerhört peppad eftersom vi ska spela ett spel om julklappar där tärningar är involverade. 

19. Samlat gäng på julaftonskvällen. Spelet om tärningar visade sig vara mycket odemokratiskt och slog man två sexor fick man sno sex julklappar av någon annan. Vissa gick ut med tio presenter, andra noll. Precis som samhället i stort. 

Och nu är julen liksom slut. Jag ska andas lite och sedan börja tänka på packning. Om två dagar är vi på väg mot Afrika och jag känner en resfeber komma smygande as I write these words. 

20 december 2012

19 december 2012

Avbrott


... Så plötsligt dyker en hund upp på kontoret och alla stannar till och börjar prata med bebisröster och bara <3 <3 <3 <3 ett tag.


Det hade man ju kunnat gissa

Jag har drabbats av stress. Inför-julen-stress och inför-resan-stress i olidligt förutsägbar och trist kombination. Vaknar före sex på morgnarna, börjar genast göra mentala listor på saker jag behöver ordna inför allt som snart ska hända. Vid sjutiden är jag redan irriterad och uppe i varv. På luncherna RUSAR jag över stan och hatar att jag inte har bättre julklappar på gång. Att alla som kommer få julklappar av mig kommer vara artiga och säga tack men gå tillbaka med dem till butiken så fort tillfälle ges och tänka att jag är en lat person som inte lagt ner tillräckligt mycket tankar (och kärlek?) på deras klappar. Min bror och min kille är lika svåra. Sjukt trånga fönster för vad som duger i klädväg, inte för hipster men inte för plain. Inte för billigt och vid för dyrt drar jag själv gränsen. Åh, himla SUCK på den här veckan alltså. Har typ stressfinnar i ansiktet. Samt uppbokade kvällar ända fram till jul. Gnäll gnäll nästa år blir det julklappsfritt, BANNE MIG.

För övrigt såg jag Call Girl igår. Insåg under filmens gång hur himla trög jag är för jag fattade inte vem som var stadsministern ens. Satt och väntade på att någon liten petitesscen skulle komma men nej, det var ju liksom massor av scener. Och det var ju snubben från Bron. Honom gillar jag inte så mycket tror jag. Gillar dock Simon J Berger mycket. Men filmen var lite för lång. Och tanterna i salongen alldeles vidrigt sura. Oh well.

Idag ska jag äta jullunch på något som heter Bockholmen. Vissa i sällskapet tror att vi ska dricka nubbe till. Det vet inte jag. Gotta go, gotta work. Hej.

14 december 2012

Officiellt inte längre allergisk mot qourn!

Minns ni när produkten qourn landade i frysdiskarna i Sverige? Det gör inte jag, inte exakt, men jag minns att cirka 2001 var året då jag första gången provade det. Vegetarian och superglad för en produkt som liknade kött, typ som kyckling tänkte vi då. Jag åt, jag gillade, jag kräktes. Jag fattade ingenting. Jag provade igen. Åt, gillade, kräktes. Jag som inte hade några allergier alls, fattade fortfarande inte. Så jag provade en tredje gång och samma sak hände.

Då gick jag till en doktor. Som sade att jag inte var den första som kommit till honom efter att ha reagerat så på just den nya produkten qourn, men att det inte var någon idé att testa mig för allergier eftersom de som orsakas av produkter man utsatts för sedan man blivit vuxen förmodligen inte skulle visa något i tester - det var något med blodkroppar. Hur som helst. Sedan dess, 2002 gissningsvis, har jag levt i den fasta övertygelsen att det är något skumt med qourn. Jag har inte försökt igen.

Förrän idag. Då det blivit över mat från en middagsgrej på jobbet igår och vi samlades, några snåla jävlar, i köket för att äta dessa rester. Det såg jättegott ut. Jag frågade vad det var och någon svarade "ett jättegott och marinerat kött". Jaha. Det räckte tydligen för mig, och jag åt. Och åt. Och åt. En stund efter att jag ätit färdigt kom någon annan in i köket, tog för sig av samma filéer och sade att qourn ju var en himla bra maträtt alltså.

Jag stelnade en sekund och agerade därefter blixtsnabbt. Gick in till mitt rum, klädde på mig, stängde igen datorn och åkte hem. I förhoppning att slippa kräkas på en full tunnelbana. När jag kom hem skrubbade jag snabbt toaletten och tog fram en hink. Lade mig i soffan och väntade.

Inget hände. Jag väntade lite till, jobbade samtidigt. Inget hände. Bestämde för mig själv att om klockan skulle bli tre så var jag inte längre "allergisk" mot denna produkt, varför fick kvitta. Kanske har de utvecklat den och ändrat i receptet? Svamparna de tar proteiner av kanske är... annorlunda? Min mage kanske fungerar annorlunda än för, jeez, tio år sedan?

Nu är klockan snart sex och jag tror vi kan konstatera att jag inte är allergisk  mot qourn längre.

KUL VA?

HSP och the ugliness det medför

Ni vet det här med Highly Sensitive Person och personlighetstypen som innefattar några för mig EXTREMT träffande egenskaper (okej tänkte inte lista alla men tar några: "person som är mer öppen för omgivningen än den latenta hämningen. En HSP antas ha ett finkänsligare nervsystem. Personerna karaktäriseras av stor känslighet, ett behov av att dra sig undan" samt "HSP kan uppleva sina drag som felaktiga och därför blir rådgiven att analysera mindre samt ge upp bekymmer vilket då kan bli en omöjlighet när detta tros vara en del av en HSP personlighet" samt "enligt differentierade känslighetshypotesen av Belsky varierar individer i den grad de påverkas av upplevelser eller egenskaper i den miljö de utsätts för. Vissa individer är mer mottagliga (eller mer känsliga) för sådana påverkan än andra, dock inte bara negativa utan även positiva" samt "en HSP kan inte lära sig saker väl när den är överupphetsad/ är lojal, känslosam och omtänksam / har en komplex och rik inre dialog / påverkas mer av intryck / kan förstå människokänslor djupare / är bättre på att hitta fel / är bra på att undvika fel och misstag / presterar inte sitt bästa när den blir iakttagen / arbetar bäst i en lugn, tyst och avslappnad miljö / föredrar att känna och uppleva saker tyst för sig själv / är en god organisatör / är en hårt arbetande perfektionist / är omsorgsfull och barmhärtig / kan bli djupt berörd av musik och konst.´/ bryr sig mycket om miljön / stör sig lätt på oljud / läser andras sinnen och humör". Och JA det finns några saker som är så himla inte jag i denna typ, till exempel att den registrerar detaljer i sin omgivning (jag gör det inte alls, iaf inte när det handlar om visuella detaljer) och jag vetefan om jag är så himla kreativ eller fantasifull (men kanske? Hoppas!).

I alla fall, den typen? Jag tänkte på den i natt. När jag inte kunde sova. I två timmar låg jag och kände mig som prinsessan på himla ärten. Tyckte kudden plötsligt var jättehård, förstod inte alls hur jag någonsin lyckats somna på en så hård kudde? Vände och vred på mig själv. Huvudet än åt ena, än åt andra, sidan. Aj vad hård den är. Och hur liten kan en säng kännas egentligen? Hur stor kan en 6-månaders kattunge kännas mellan ens vader egentligen? Men GUD vad hård kudden är. Jag måste gå upp och leta efter en annan. Oh nej nu blev jag kissnödig. Okej försöker med den här tunnare kudden då. Men hallå VAD TUNN DEN ÄR. Och vad ska jag handla hem inför att min bror ska bo i vår lägenhet när jag är i Afrika? Tänk om inte malariamedicinen finns på apoteket när jag ska hämta ut den? Tänk om bagaget kommer bort på vägen ner till Afrika. Undrar om mamma kommer ta bilen eller tåget då hon kommer i jul? Men åh varför somnar jag inte? Jag ska klippa mig imorgon bitti, nu kommer jag vara skitful och se trött och sliten ut i det där starka ljuset. Kommer ha jättestora påsar under ögonen, värst under vänstra. Varför är det alltid värre under vänstra? Men hallå nu känns det inte ens som jag HAR en kudde under huvudet. Gaaah.

Alltså jag ska sluta här. Men tänk er den här typen av inre samtal, mest bestående av gnäll och frågor som inte går att besvara klockan två på morgonen. Tänk er två timmar, minst, av samma vara? Samtidigt som katt och man ligger och sover helt fridfullt bredvid en själv? Alltså jag blir tokig. Jag blir helt himla tokig på att vara en sån orolig själ.

Och jo. Jag såg FÖRJÄVLIG ut när jag klippte mig i morse. Kunde knappt titta på mig själv. Detta gäller ännu. Men skitsamma. Jag har lite kortare hår nu i alla fall, ett hår man kan åka till Afrika i utan att skämmas, hehe.

Ja det var väl allt. Vänliga hälsningar från en högkänslig person.

7 december 2012

Det här: se.41q.com

Gjorde visst ytterligare ett personlighetstest. Nu ska jag bli juristassistent.


5 december 2012

Ditten, datten, chatten och snön

Det började som ett samtal kring att många (läs: jag) börjar plugga när de är 18-20 år och att den person man tror man är då kanske inte alltid (läs: sällan) är densamme som den man är när man är, säg, 33. Och då står man där och har utbildat sig inom typ media och bara: jaha men jag vill bli psykolog men nu har jag förbrukat mina studielån och skulle förresten inte komma in eftersom mina gymnasiebetyg bara är halvbra och inte superduperbra och hallå jag skulle ALDRIG få 2.0 på högskoleprovet och bara... jaha. Tack 19-åringa Carolina. Sedan pratade vi om att det nog är rätt många av oss "vuxna" härute i verkligheten som går runt och jobbar med det som våra 19-åriga jag valde ut när vi var unga och jag sade att jag tänkte att om jag får barn någon gång så vill jag att de ska vänta med att börja plugga, fan, de borde göra lite annat ett tag och hinna gå igenom några faser osv osv. Och så pratade vi om att det ju finns de som byter bana senare i livet också såklart. Tex på psykologprogrammet, har jag hört, är minst halva klassen fylld av 30-plussare som varit typ reklamare eller what not tidigare. Eller Nina som gjorde snygga växlingen "jobba med reklam" till "forska om reklam" vilket makes så mycket mer sense för henne, verkar det som (och okej, för mig också). Eller andra. Sedan sade jag att i mitt nästa jobb kanske jag vill jobba med... välgörenhet. Eller djur. Vi spånade fritt alltså.


Älskar att du vill jobba med djur. Undrar om djurägare är lyckligare ändå. DVS: SKA JAG KÖPA ETT.
Vet du. jag tycker verkligen du ska vänta.
Haha. Ja. Jag gillar liksom inte djur på det sättet tror jag. Mer jobb än värt för mej tror jag.

Jag kan säga såhär, men mitt djur är kanske inte helt representativt: sen vi skaffade Harriet har vi båda dåligt samvete om vi båda jobbar en heldag hemifrån och då snackar jag 08.30 till 17.30 dvs 8-9 timmar ensam. Det händer ca 1 dag varannan vecka pga att A ofta jobbar hemifrån men då blöder man inombords. När vi kommer hem är hon jättearg och tjuter demonstrativt och surar och attackgosar om vartannat tills man somnar. Jag vill inte göra saker på kvällen om inte Aksel är hemma, vilket han lyckligtvis oftast är. Jag har redan panikkänsla inför julafton då jag ska vara borta från förmiddag till mitt i natten. Inte för att hon inte klarar sig, det vet jag att hon gör, men för att det gör ont i mig att hon ska gå runt där ensam och ha tråkigt. Fattar du hur jag menar? Så onödigt mycket extraångest om man dessutom gillar att vara ute och flänga en del.

Which I don't iofs. Nu är ju hon bara en unge. Men är det inte så att just katter klarar sej så jävla bra själva. Man ska inte behöva ha dåligt samvete liksom? De funkar inte som vi? Man projicerar sej själv på någon som inte bryr sej ett skit typ?


Det är nog olika mellan ungkatter och gamla trötta. Och så personligheter. Och så raskatter. Den här som vi har är fan mer som en hund. Hon är in your face exakt hela tiden, inklusive när man duschar eller går på toa.

Jaha och ungefär där bytte vi ämne. Vet inte prick vad jag vill ha sagt med det här inlägget inser jag nu. Förutom att jag just försökte avskräcka en av mina bästa vänner från att skaffa ett djur, trevlig person man är ändå. Men alltså: det ÄR ju sjukt mycket mer att tänka på än man tror? Eller är det bara jag?

Okej. Moving on. Idag var det snökaos i hela staden vilket resulterade i att jag promenerade hela vägen hem till Sandsborg från Hötorget. 75 minuter pure joy var det, mycket på grund av mitt nya underställ som jag köpte på Globen i helgen och som jag älskar. Kommer aldrig någonsin igen gå utan underställ. Speciellt inte så länge vi har 18 grader i lägenheten, som det är nu. Man har mössa inomhus och med man menar jag naturligtvis jag själv. Såhär såg jag tex ut igår kväll.




3 december 2012

Helgen v 48 = slut

Åh, har haft en sådan HIMLA trevlig helg. På fredagen kom Lillis mamma och pappa till stan från Piteå och vi åt chili hemma hos dem. Det var så gott att jag föråt mig en smula, hade ont i magen ända fram till lördag förmiddag. Men det var det värt. Älskar chili + den familjen.

På lördagen låg jag i soffan under en filt hela förmiddagen och tittade ikapp på saker jag missat på SVT Play. Bland annat dressyren och höjdhoppningen från Stockholm International Horse Show från dagen innan, på julkalendern och Historieätarna. Gillade hela rubbet. Åkte sedan till Ava på tvåårskalas, och eftersom magvärken släppt från dagen innan tyckte jag det var lika bra att skaffa mig en ny. Åt himmelska tårtor (ja, plural) och bullar och kakor och varmkorv. Gott. På kvällen var det dags för första passet i Globen, världscupkval i hoppning och trevligt sällskap av Kristina. På bilderna nedan ser vi Tinne Wilhelmsson-Silfvén som gjorde till och med mig, som inte älskar dressyr, tårögd på SÅ HIMLA FINT (vann x 2) samt den gamle legenden John Whitaker.



Den uppmärksamme kanske noterade att jag skrev att jag låg under en filt hela förmiddagen i lördags och detta inte enbart för myskänsla. Vi har ENORMT kallt hemma just nu. Det blåser in från samtliga fönster och ja, temometern visar inte så imponerande grader om man säger så. Måste lära oss isolering eller skaffa någon som hjälper oss med detta. Tretton grader i fönstret och ca 18 i lägenheten. Det är jobbigt inte bara för mig....


... utan också jobbigt för den här lille stackaren. Som inte har så mycket päls. Hon hänger mest runt på element, under filtar samt på uppvärmt badrumsgolv nu för tiden. Under natten till söndagen var hon (ursäkta detaljer här) jättedålig i magen och jag oroade mig för himla internet tyckte att det var totalt onormalt att en innekatt under 6 månader skulle få problem med magen. Vi vaktade henne under söndagen lite extra noga, tog bort all blötmat ur kosten och framåt söndagskvällen var allt normalt igen. Hoppas jag. Det här med att oroa sig för små varelser hörni, fattar inte hur ni pallar med riktiga människor dessutom. Jag skulle vara fruktansvärt nervös. Cirka hela tiden.


På söndagen var det dags för Globen igen, andra dagen, denna gång med Frida och syster och mamma. Underbart gäng om jag får säga det själv. Vi åt lunch, shoppade underställ och sedan var dagen slut och jag var trött. Kurade under filtar hela kvällen och tittade på Downton Abbey och dokumentären En amerikansk mardröm i serien Why Poverty. Tips tips tips. Viktigt.

29 november 2012

Regn ute, regn inne

Den här veckan och dess ösregn som varade tre dygn (and counting, men nu snö) tog med sig en överraskning i form av fönsterläcka i vardagsrummet hemma hos oss. Så himla ovärt. Först var vi förvånade, sedan började vi torka, sedan kom vi hem en dag från jobbet och hittade världens jävla pöl på vardagsrumsgolvet. Och regnet fortsatte smattra mot fönstret som läckte.

Jag hatar när jag måste lära mig om saker jag inte är intresserad av. Alltså, det är skönt när det är gjort men under tiden, känner bara en enda stor ovilja. Jag vill inte behöva veta vad man gör när man får en läcka. Jag vill inte lära mig att spackla. Jag VILL INTE. Men det måste man.

Imorse klockan sju kom hur som helst en gullig hantverkare till oss. Nu säger han att fönstret inte läcker längre, och dessutom tätade han sovrumsfönstret som av en händelse saknade isoleringslist helt nedtill och således har blåst in något alldeles överjävligt.

Katten var peppad hon också.


25 november 2012

Jag var nere men uppe på fem (dagar)

Nu jävlar. Förutom en lätt täppt näsa och viss huvudvärk friskförklarar jag mig själv. Hur jag firar? Lite såhär bara.


23 november 2012

Förlåt, katt

Åh jag tycker synd om henne. Så himla rastlös nu efter fyra dagar med sjuk och slapp person i närheten. Lek jag orkar: dra ett snöre i sängen som hon kastar sig efter. Bättre än inget, men knappt.


Tumblr

En av klasserna på skolan jag jobbar har gjort en så himla rolig blogg. Superintern om vad som händer på skolan, så kanske ej så kul för dem utanför. Men ändå. Så himla kul. Och fylld med gif:ar. Och jag kommer oftare och oftare på mig själv med att liksom tänka att jag vill skämta på det sättet även här i bloggy, det är ju skitkul. Men jag har ingen aning om hur man gör. Alltså hur GÖR man? Sitter de där och hittar roliga filmklipp på typ Youtube och sedan använder de något program och klipper ut den snutten de vill ha och sedan ytterligare ett som gör en gif av det hela? Jag slår vad om att detta är typisk sak som skiljer min generation, som genomled (ha) åtminstone delar av barndomen/ungdomen utan internet/mobiler, till dagens himla digitala nomader. Oh well. Idag mår jag bättre så då orkar jag bergis googla hur man gör.

Ps. Ordet "bergis". Vi säger inget mer om det. Ds.

22 november 2012

Cravings: ägg

Okej jag måste bara berätta en jättesnabb sjukgrej till: jag är bara sugen på ägg. Det enda jag vill äta är ägg. Vi är inne på dag tre av denna sjuka och den har hittills inte visat tecken på att vara på tillbakagång. Jag är fascinerad. Den ba stannar här. Chillar loss i näsa och svalg och överväger att flytta in permanent. Och jag känner inga smaker, vet inte vad mer jag kan göra än vila och dricka vatten och liksom... vänta. Och äta ägg.

21 november 2012

Feberdagbok

Alltså jämt när folk blir sjuka och ska berätta om detaljer kring detta på sina Facebooksidor eller bloggar eller what not blir jag typ förbannad och tänker men GE ER, ingen bryr sig. Förutom när det gäller magsjuka för då tänker jag HJÄLP NU DÖR JAG och går och har psykosomatiska besvär i minst tre dygn oavsett om den som berättat som sin magsjuka jobbar på mitt jobb eller bor i Piteå. Oh well. Det var ett sidospår. Angående att folk som är sjuka och berättar noga om det är tröttsamma, ja men precis. Men nu är jag sjuk för första gången på länge länge och jag vill så himla gärna berätta! Fast jag vet att det är tråkigt! Är inte det rätt knäppt? 

Hur som. Igår kväll fick jag feber. Trettioåtta komma två. Frös trots dubbla täcken och katt över benen. Vaknade och svettades. Fortfarande feber. Uppenbarligen ej jobb-läge, så jag sjukskrev mig på riktigt dvs flaggade för att här kommer nog inte jobbas så himla mycket från soffan idag. Huvudvärken gjorde det tydligt redan när jag vaknade. Sedan dess har jag sovit hela dagen. Vid lunchtid när katten vill leka och jag inte orkade hällde jag upp ett bad åt henne som hon plaskade lite i då jag satt på golvet och stirrade på henne i feberdimma. Jag tog mig även till ett apotek och köpte lite olika sprayer och piller en kort stund. Och försökte se Downton Abbey men somnade. 

Vid fyra ringde det på dörren och min bror stod där. Han ba: hej jag skulle bara lämna lite bakverk som jag gjort åt dig, jag ska gå igen så jag inte blir smittad. Jag var sömndrucken och groggy och fattade inte magnituden av detta förrän han gick men alltså 1. Han bor på Karlaplan, jättelångt från mig, och åkte hit för att ge mig chokladgrejer? 2. Han hade bakat dessa grejer helt själv? 3. Han har diabetes och kan således ej ens smaka på sina egna bakverk? Är det inte helt sjukt himla gulligt så säg. 

Nu ska jag sova vidare tror jag. Längtar ohämmat efter Bonde söker fru senare ikväll. Sådant har livet blivit de senaste dagarna, höjdpunkter: tv och typ nästa apelsin. Over and out. 





20 november 2012

En fånig krasch vare här

Igår hälsade den snabbaste förkylningen jag nånsin haft på. Klockan halv tio, liggande på Fridas soffa, smällde höger näsborre igen. Det kändes konstigt i halsen. Jag åkte hem. Halv elva kunde jag inte svälja utan att kvida "aj" inombords. Natten var svettig och kall om vartannat. Nu ligger jag i soffan, helt förvånad, och har jätteont i halsen och snorar och nyser och tycker att det här gick väldigt fort och helt utan förvarningar. Så kan det tydligen också gå till. Varsågod för spännande info, denna härliga tisdag.

Vill ni läsa något av relevans rekommenderar jag varmt Ninas blogg idag. Om att krasha (och då inte i fånig förkylning). Om att jobba för hårt, kanske för att det är för roligt? Eller bli utbränd. Eller tappa fotfästet. MYCKET bra läsning samt viktigt och relevant ämne som berör en hel del människor i min omgivning. I perioder av mitt liv även mig själv.

19 november 2012

Filmfestivalen, film #6: Nobody Walks

Ursäkta copypaste, detta är mest en minnesanteckning att jag sett filmen. Såhär skrev filmfestivalen om filmen:

Martine är en cool tjej i bobfrisyr som flyttar in hos sina vänner i Los Angeles – ett lyckligt par vars relation sätts på prov när den nyanlände gästen charmar sig in hos mannen i huset och bidrar med bristningar i värdarnas relation. Frispråkig och välskriven dramakomedi med manus av regissören i samarbete med Lena Dunham, underbarnet som skapat och spelar huvudrollen i hipstersensationen »Girls«.

Den här filmen kände jag lite halvljummet inför när jag sett den. Hade svårt att riktigt känna för någon av karaktärerna och det verkade som att alla hade så himla mycket... brister. Eller tvivel, kanske vi ska säga. Frun var tänd på sin klient (hon var terapeut åt stjärnor), mannen var tänd på 23-åringen, 23-åringen var lite tänd på allt och ingen och verkade ha lite moraliska svagheter, dottern i huset var tänd på pappans assistent, som i sin tur var tänd på 23-åringen. En jävla massa obesvarade känslor överallt och ganska mycket blev inte utagerat eller pratat om.

Men! Det blev intressant när vi efteråt fick lyssna på Face 2 Face med regissören och manusförfattaren. Hon menade att filmens budskap var att alla gör misstag ibland, att det är som en del av livet och inte behöver definiera hela bilden av huruvida människan är "god eller ond". Jag insåg att jag är sjukt snabb att döma och sätta moraliska stämplar på både mig själv och andra, och att jag har ganska svårt att koppla isär handlingar med vad man är. Hinner inte gå in på det vidare nu, men filmen får i alla fall en svag trea av mig.

(På söndagen hade jag för övrigt två biljetter till två filmer jag helt enkelt sket i att gå på. Orkade helt enkelt inte. Såg hoppningen på svt play i soffan i stället).

18 november 2012

Gråväder och helg igen

Jag skulle gått på bio idag och om jag inte skulle gått på bio skulle jag träffat min styvmamma som kommer till Stockholm för att träffa min lillebror och skulle jag inte gjort det skulle jag fikat hos Carolina med hennes nya bebis och ja, det hela verkar rinna ut i ett enda stort.... äääääeeeeeh. Klockan är två snart, jag lyssnar på På minuten (älskar Pia Johansson), katten sover i fönstret, A är vid ett båtvarv (heter det så, en båtparkeringsplats liksom?) och hjälper Nille dra upp en båt, och jag orkar inte riktigt ta mig in i duschen och sedan ut i världen. Undrar om det här kan få bli en skita-i-allt-dag och jag kan få ligga hemma och bara softa utan att få rastlöshet och panik? Det vore onekligen himla skönt.

Igår firade vi Q och J som ska gifta sig om två veckor. De hade varit på möhippa/svensexa under dagen och framåt kvällen fördes de via sina respektive projektledarvänner, iklädda mössor över ögonen och lurar i öronen till Färgfabriken. Där vi väntade. Med "vi" menar jag ett hundratal av deras vänner. Som stod knäpptysta när de kom in i lokalen och när man rev av deras ögonbindlar och mössor började alla skrika och vissla och, ja, en och annan började säkert gråta. Till exempel brudparet. Och jag, hehe. Gud, jag blir så himla rörd när andra blir rörda. Tyckte det var så fint att en liten paus för böla var på sin plats. Hehe. Därefter dansade vi och jag njöt av att återförenas med gamla salavänner från förr. Saknar + älskar + är trygg med + har kul med dessa folks. 

Note to self: ta dig tid och make the effort att ses lite oftare med denna typ av vänner.

Nedan ett gäng bilder från min helg. Har fått hänga mycket med ett av mina favoritbarn på denna jord: Ava.







16 november 2012

High four

Tack för den fina sängen, mamma. Den har blivit lite för liten men vi löser det bäst vi kan, därhemma.


Samma himlar

Ej dåligt alls, fina Hästpojken.


14 november 2012

Filmfestivalen, film #5: Mitt längtande hjärta / The Sessions

Mitt längtande hjärta, eller The Sessions som den heter på originalspråk, är baserad på en sann historia. Mark O’Brien är 38 och efter att som barn drabbats av polio är han nu förlamad. Eller nej, han är inte förlamad för han känner allt som sker på hans hud, men hans muskler fungerar inte. Han är sängliggande. På nätterna håller en stål-lunga hans andning vid liv. Han pratar lite konstigt, troligen på grund av just det här med andningen. Han kan vara utanför sitt hem och sin lunga några timmar i taget, sedan måste han få konstgjord andning igen. Han längtar efter kärlek, och sex. Han anförtror sig till en präst i hans katolska kyrka: My penis is speaking to me. Han är 38, han är oskuld, han kommer troligen att dö inom tio år och han ber om en frisedel från sin präst (spelad av William H Macy) om en frisedel att få vända sig till en sexterapeut. Han får den. Berättelsen börjar.

Mark (spelad av John Hawkes), följeslagen av hans assistent gör en intervjuserie för en tidning, det är egentligen så det börjar. Om sex för handikappade, hur de löser det, vad de kan göra (jättemycket, Mark blir till 50% chockad och till 50% avundsjuk av berättelserna han får höra). Han hamnar till slut i ett sovrum med Helen Hunt, eller hennes rollkaraktär som heter Cheryl.

Berättelsen som följer handlar om längtan efter kärlek lika mycket som sex. Cheryl är en sexterapeut, inte en prostituerad, och hon förklarar i ett tidigt skede för Mark att skillnaden är att en sexterapeut finns där för ett visst antal träffar, sedan måste de avbryta, för att klienterna ska få en bild av sin egen sexualitet och kunna utföra den i en relation med en riktig partner. Det inte så oväntade problemet som uppstår är dock att Cheryl och Mark ganska snabbt blir kära. Att Mark skulle bli det var väntat, han ahr aldrig upplevt närhet och Cheryl är fantastisk. Hon beskriver i sin bandspelare på kvällarna efter deras möten att det handlar om klassisk överföring. Men hennes egna känslor för Mark är inte lika okej. Absolut inte okej att agera på.

Det här är ett kärleksfullt porträtt av Mark, Cheryl och prästen. En rar historia med en hel del skratt som utbröt i biosalongen (som inte ens var halvfull under prime time på filmfestivalen – är det handikapp som skrämmer bort besökarna eller temat, sex? Tror inte det sistnämnda va.), liksom tårar vid filmens slut. Rollprestationer: så himla bra. Det blir en fyra för Mitt Längtande Hjärta också.

Och på gårdagens tema.. Att ha en vän

Filmfestivalen, film #4: Smashed

Här har vi filmfestivalens andra film (av fyra jag sett) som startar med mörker, PEEP PEEP PEEP - en väckarklocka i ett mörkt rum. Någon vaknar. Någons dag börjar. Jag fattar att det måste vara det enklaste sättet att börja en film på men really, så många? Och exakt samma ljud i allas mobiler/sängradio/klockor? Aja, det hör inte hit. Nu till filmen.

Kate vaknar en morgon, lite för sent för hennes kille, Charlie, har tryckt på snooze för många gånger. Hon är extremt bakis, har till och med kissat i sängen. Han mumlar att han minsann också kommer bli sen till jobbet och hon svarar att hans jobb är i soffan i vardagsrummet. Han säger att det också är att byta hennes nedkissade lakan. Men jag har en liten blåsa, säger Kate. Och de skrattar och pussas lite. Hon tar en dusch. Dricker resterna av en öl samtidigt. Hon måste skynda sig till jobbet.

Kate jobbar som lågstadielärare. Verkar vara en ganska fantastisk sådan, förutom att hon just denna morgon råkar kräkas i en papperskorg. Ett av barnen frågar om hon är med barn, för det hade hon minsann snappat upp att hennes mamma hade gjort när hon varit med barn. Kate är förnedrad och säger ja. Rektorn vill fira henne. Hon vill gå hem och sova. Och sedan gå ut och dricka öl och sjunga karaoke med sin man Charlie (som för övrigt jobbar som musikrecensent och har rika föräldrar). De har så himla roligt ihop.

Där har vi ungefär utgångspunkten i Smashed. Kate och Charlie är ganska adoreable, de påminner om lite vem som helst som jag känner. De bor i en amerikansk storstad, de går på gig på kvällarna, har fester, dricker. Dricker och dricker och dricker. Inte för att de är olyckliga, tror de, men för att så lever alla de känner.

Kate börjar märka att varje gång hon dricker nu för tiden går allt helt åt helvete. Hon kan inte ta en öl med sin man utan att något hemskt händer. En kväll röker hon till exempel crack, en annan kissar hon inomhus på en spritaffär, men det är sidospår. Kate bestämmer sig, genom en kollega som blir hennes bundsförvant i sanningen om att hon inte är gravid, att börja gå på AA och bli nykter.

Filmen är historien om Kates tillnyktrande. Om hur hon först tror att allt löser sig bara hon plockar bort spriten, men där bakom visade sig en rad andra problem vänta. Hennes äktenskap, till exempel. Relationen till hennes man Charlie, som inte slutar dricka. Hennes jobb och hur de bemöter hennes ärlighet kring graviditeten och alkoholismen. En massa saker ställs på sin ända och filmen igen om berättas historien om Kate med extremt mycket värme och kärlek och HUMOR, faktiskt.

Jag tyckte mycket om Smashed. Den får en fyra.