31 januari 2012

I'll come to your emotional rescue

Idag när jag gick tillbaka till jobbet kändes det som det var flera veckor sedan jag var där sist. Trots att det i verkligheten bara handlade om två dagar. En söndag, som såg ut som väldigt många söndagar den senaste tiden, och en måndag, som inte liknade någon annan måndag jag varit med om. När jag berättar för folk, vänner och kollegor och sådär, om det som hände i måndags, hör jag hur det låter liksom enkelt. Jaha oj men vad bra att det bara var diabetes, det kan man ju medicinera för, inget som är farligt, kanske till och med något positivt med det hela, bla bla bla. Och det vet jag ju. Håller med om. Ändå är det någonting med det här som skakat om mig, något intimt och större än det man berättar sakligt och något som ligger nära mitt innersta... ja, trauma antar jag. Det är det här med min bror och jag. Vad vi är, vad vi var och vad vi har blivit.

Kanske sedan pappa dog, jag vet inte om det egentligen började då eller har funnits där hela tiden utan att jag reflekterade över det innan. Någon gång har det i alla fall hänt. Att han är och blivit så himla, himla viktig för mig. Jag har firat varannan jul mellan mina mammor de senaste femton åren men ingen alls utan honom vid min sida. Vi har suttit där tillsammans på tågen, spårvagnarna och bussresorna mellan familjerna och suckat och tjafsat och slumrat och skojat och alltid har vi varit vi två. Utan reflektioner över det faktumet. Vi har samma halvsyskon och samma både hela och halva och döda föräldrar, känt varandra så länge vi kan minnas, det är någonting med det där. Svårt att beskriva och inget jag tänker på förutom, tydligen, när vi hamnar på ett sjukhus bredvid varandra. Då smäller det till.

Jag har skrivit om det förut, kanske har jag rent av tjatat om det, men då när jag bröt foten 2008, och låg inlagd i fyra dagar. Då satt han där varje dag, varje kväll och varje natt. Helt chillat, medan jag sov och var vaken om vartannat, satt han och pluggade bredvid sjukhussängen. Körde sjuksängen till gipsmottagningen och tillbaka. Körde rullstolen när jag skrevs ut. Satte mig i taxin hemåt. Sov på madrass bredvid min säng första natten utanför sjukhuset. Handlade matkassar. Sedan blev jag frisk och allt blev som vanligt och vi var bara två syskon som inte hann ses så ofta igen.

Och sen igår, när det hände igen fast på ett annat sätt, en annan sjukdom och ett annat sjukhus, ja det liksom... tog på mig. Rörde upp saker. När jag kom hem igår kväll grät jag utan att riktigt veta varför. Lite för att han gått ned tio kilo, lite för att jag inte hade sett det. Lite för att jag låtit honom bära mina flyttkartonger för mindre än en vecka sedan i det där skicket. Lite för att det vore mycket bättre om jag hade fått diagnosen eftersom jag ändå har tröttnat på att festa och lika gärna kunde ha en sjukdom som begränsar hur mycket jag får äta eller dricka. Jag grät av skuld, damn it, för att det inte var jag som fått den där sjukdomen i stället för han. För att jag tycker att han förtjänar den mindre än jag och att jag skulle haft lättare med både pengarna och tiden att ta hand om det där. Det är svårt att förklara. Och jag vill inte stigmatisera och tycka synd om när jag är övertygad om att det kommer bli hur bra som helst. Det handlar inte om honom, inte på det sättet.

Ändå går jag nu här och vill ringa varannan timme och fråga vad hans värden ligger på före och efter maten, vad dietisten på sjukhuset sade idag, hur det känns för honom egentligen, om han gått upp i vikt sedan igår, om "bra" betyder "bra" som jag känner det eller på ett annat sätt "bra". Och i så fall vilket. Jag vill köpa tusen kilo fullkornsris och lika många paket quinoa om hans pengar tar slut och det är dyrare att äta det han måste äta nu. Jag vill så mycket just nu. Framförallt vill jag att han aldrig ska må dåligt. Jag vill kunna underlätta på något sätt. Göra bättre. Göra hel.

30 januari 2012

Är en "yearner" om ni nu undrar



Såhär säger den här, antar jag, extremt vetenskapliga sidan om olika sovställningar i allmänhet och min i synnerhet. "Yearner - People who sleep on their side with both arms out in front are said to have an open nature, but can be suspicious, cynical. They are slow to make up their minds, but once they have taken a decision, they are unlikely ever to change it."

Okej. Nu när vi är över den biten*. Kan vi prata om sovställningen "log" och hur man håller händerna sådär while sleeping?

* Ånej vi var visst inte över "den biten": jag hittade en annan sida som helt sonika sade att "Yearner Position (13%) Said to indicate a suspicious and cynical personality" och jag vill bara ta tillfället i akt och säga att jag INTE tycker att cynisk och misstänksam är mina två mest framträdande drag. Nej.

Min dag i 23 bilder (aka dagen då älskade brollan fick diabetes)

Eftersom jag jobbade hela lördagen var tanken att jag skulle vara ledig idag. Jag hade dåligt samvete redan när jag vaknade. Det var ju måndag. Alla andra jobbade. Varför skulle jag vara hemma och vad skulle jag göra. Det skulle jag inte tänka länge till.

 Min bror, som tyckt att han gått ned lite i vikt på sistone och dessutom börjat gå och kissa ovanligt ofta, ringde från sin husläkarmottagning och berättade att han nu var på väg till St Görans akutmottagning. Tio kilo hade tappats på bara två månader. Provsvar pekade tydligt på diabetes. Jag klädde på mig och begav mig ut. (Det visade sig att St Göran låg bredvid Fridhemsplan, hade ingen aning om detta.)
Här är det början av dagen. Blodsockervärden, som ska ligga någostans mellan 4 och 7 på en frisk person, låg omkring 20. Man ville lägga in honom över natten för observation. Det ville inte broren.
Inlagd, kind of. Försedd med dropp och under observation. 
Till lunch bjöds det på köttbullar. Ganska sjukhuslik tallrik, så att säga.
Halvvägs genom dagen och stucken nästan överallt.
Meny på sjukhuset.
Kurs i att kolla sockervärden. Diabetes, tyvärr, diagnostiserad.
Träna på att sticka sig i fingret med ny typ av apparat, del 1.
Träna på att sticka sig i fingret med ny typ av apparat, del 2
Få resultatet på första egna kontrollen (way too high men ändå, succé att klara det själv!)
Känna på sängen men fortfarande hävda att hemgång är okej. Man kan sova hemma och komma tillbaka imorgon, resonerade vi.
Följa vägvisare genom gångar och korridorer. Mot en diabetesspecialist för kurs i hur man lever och tänker och gör varje dag från och med nu.
Vi återkommer med svar på denna fråga.
Skymning från sjukhusfönster. DN-skrapa.
Blodtryckskontroll. Inget har blivit sämre. Det ser ljust ut.
Så pass bra resultat att sova hemma är okej. WIN!
Upplyftande konst på väggarna. Inte.
Bra grej: synfelet, som bara är några månader gammalt, kommer nog av diabetes(en) och kommer därmed att gå tillbaka när insulinet börjat verka ordentligt. WIN2.
Chillat namn på handspriten.
Första egna sprutan i magen. Gick som en dans.
Eventuellt olämplig bild men eget värde: normalt.
Middagsdags. Helt okej tydligen.
Börjar bli trött i sjukhussängens fotända. Efter åtta timmar på sjukhuset fick vi åka hem igen.

28 januari 2012

Brenda

Jo förresten. Vi kollar på Six Feet Under här hemma nu för tiden. Bytte The Wire mot något helt annat. Känns väldigt bra. Ingen av oss har sett hela säsongerna utan sporadiskt då och då innan. Och vi kommer inte ihåg detaljerna alls. Och det är ju så bra. Den karaktär som nu, efter åtta avsnitt, ger mig mest huvudbry är Brenda. Gud vad jag inte vet om jag ska hata heller eller tycka om henne. Det kan växla på tre sekunder. Bra jobbat, regissörerna och manusförfattarna. Dock att jag oftast är arg på henne. Eller jag tycker hon är trubbel, liksom. Blir arg på henne för... ja, vad? Det är när jag ska analysera det som det blir lite jobbigt. Plus att jag är rädd att jag relaterar till henne också. Hennes intimacy issues, hjälp. *förtränger och går och jobbar hejdå*

Before work

Här sitter man med frukost bestående av Enchinagard och kaffe, på väg till jobbet. En lördag. Skulle eventuellt kunna tycka enormt synd om mig själv över detta men nä, vet inte vad det är, det känns ganska kul. Trots monsterförkylning (IGEN, seriöst?) och det som kommer med den. På nyheterna nu: en asteroid stor som en buss passerade med bara 6000 kilometers avstånd. Åh rymden alltså. Så stor. Man fattar det inte.

Aja hej då så länge.

26 januari 2012

Läztipz

Här skriver min vän och kollega Digge mycket bra om sociala medier och den självbekräftande loopen. Läs och tänk. (Så hänger jag runt lite i den självbekräftande loopen så länge).

Det här med att bli vuxen / mogen / gammal / äldre / tråkigare / annorlunda / jag vet inte

Två saker.

En gång sade en terapeut till mig att mognad var som en tandkrämstub. Kanske var det kaviar. Kanske var det inte mognad. Insikt? Äsch, jag minns inte. Men det var något han sade som fastnade, något om något han menade inte går att trycka tillbaka när det väl har hänt. Så att säga.

En annan gång sade min kille under en diskussion om en helt annan sak att det känns som att allra helst vill jag bara stå i ett par för stora hängselbrallor i ett stall och mocka hela dagarna. Det fastnade också. Jag minns att jag tänkte "ja vadårå" och inte "vad fan snackar du om". 

Och jag tänker på det rätt ofta nu för tiden. Det här med identitet. Min egen, vad den varit, vad den blivit, vart den är på väg, vad som är kvar och vad som gått förlorat och bytts ut till... ja vad?

Det är läskigt att tänka så. Det är läskigt att inse att jag förändrats och fortsätter förändras hela tiden. Det är läskigt att tänka på tid som går och för varje grej som eventuellt gjort mig "klokare" och, liksom, "snällare mot mig själv", så har något gått förlorat. Det där som skavde så himla ont förut, det hade sin charm och sitt glitter. Och så nu. Vad blev det i stället? Och framförallt, vart ska det leda?

Man trodde att man tog en ridlektion (eller fyra) för att det var exotiskt och kul och plötsligt hade man slängt över femtio tusen kronor i riktning mot ett stall. På bara några år. Man började ta det lugnare i veckorna för baksmällorna gjorde för ont att jobba med och man tänkte att man sparade dem till helgen. Men så kom helgen och jäklar, man kände inte riktigt för det då heller. Man skaffade sig en pojkvän, en man ville vara på riktigt med, och månaderna gick. Åren också. Och sen vaknade man en dag och insåg att man sitter i något slags mellanläge där den som fanns förut nästan har bytts ut helt och den som ska komma framöver är vag i konturerna. To say the least.

För jag identifierar mig inte med de saliga, trygga personerna heller. De som insett att det räcker med en eller två nära vänner och på fredagarna är det På Spåret och i soffändan ligger en katt och man spelar Wordfeud mot sin kille/tjej och liksom, jaha. Så går en dag, och en dag till. Jag kan gilla det. Allt oftare väljer jag det. Men det gör mig samtidigt rastlös för det kan inte vara... allt.

Ibland vill jag vara riktigt jävla dekadent igen. Eller förlåt, jag menar: ibland vill jag vilja vara det. Göra allt det där jag gjorde för några år sedan. Med glädje alltså. Sena nätter, veckoslut med trippla fester, spelningar, festivaler, efterfester, välja bort sömn, trigga bekräftelsen utifrån, allt det. Tanken på att det är över och förbi (hjälp är det över och förbi?) och att jag, hemska tanke, valt det alldeles själv ger mig panik. Samtidigt som veckorna går, blir månader och år och jag fortsätter välja bort. Komma lite längre ifrån. Smyga baklänges ut ur rummet. Backa diskret och ständigt ursäktande.

Det kanske är sån här jag blir i relationer, helt enkelt. Kan det vara så? Att det alltid var där motivationen låg? Och nu när jag har found what I was looking for så vill jag chilla mer. Det finns fler än en person, om man säger så, som påpekat för mig att personen jag blivit några år in i en relation inte är en exakt kopia av den som gick in i den. Betyder det i så fall att jag marknadsför mig på fel sätt? Att den jag blir automatiskt är mindre värd än den jag var? Åh, jag vet inte. Men sånt tänker jag på. Allt som oftast.

Hej då från identitetskrisande 33-åring.

25 januari 2012

Hittade också ett fint gammalt brev

När jag rensade papper och bockade av en lista med tråkiga uppgifter. Värmde hjärtat. Så fint det där om storslagna småsinta.

Pill pill (ps tyd gärna min handstil)

Böcker kom som ett brev på posten

Pepparn blev så peppad att hen gick och gömde sig.

Så gick en dag, och en till, och en till

Här har jag snott två bilder av Frida, helt skamlöst. På en av dem sitter vi och jäser pga har just ätit väldigt mycket pizza. På den andra bär jag Ava upp och ned. Orsak: oklar. I övrigt springer dagarna och det händer så jävla mycket på jobbet och den fria tiden är ej fri utan full med papper och samtal och möten och saker som har med sälja lägenhet och tillfälligt bo på väns adress och tja, inget kul att berätta egentligen. Hoppas det ska komma något kul snart, snart, snart. Tills dess tittar jag på Six Feet Under, flyttfixar och upprörs över idiotiska saker på internet.


24 januari 2012

En mjuk skräckfilm med touch av relationsdrama

På SVT Gomorron imorse var Lisa Aschan där, med anledning av att Apflickorna vann bästa film vid Guldbaggegalan igår. Programledarna gör inte sin bästa intervju, om man säger så, och nivån på frågorna är väl rätt låg. Frågar tex Sven-Bertil hur det känns att få en sådan bärande roll fast han är så gammal. (Han ba: jo kul.) Hur som helst. Såhär avslutas intervjun:

Programledare: Jaha Lisa, vad jobbar du med nu då? Blir det något nytt framöver?
Lisa Aschan: Jag jobbar med en ny film nu.
Programledare: Vad kul, vad blir det då?
Lisa Aschan: En skräckfilm, faktiskt.
Programledare: *förvirrad tystnad i två sekunder/värld skakas om* Oj, en skräckfilm... Men... en skräckfilm som är ett relationsdrama liksom, då?
Lisa Aschan: En skräckfilm.

Asså. Suck.

Såg jag Guldbaggegalan igår, för övrigt? Ja. Önskar jag att jag hade det ogjort? Ja, mer eller mindre. Däremot noterade jag för mig själv att jag vill se Någonstans i Sverige och den här (har aldrig hört talas om?) som hette cirka Östra Station. I övrigt verkar det som jag sett det mesta. Och jag tycker personligen att Happy End skulle fått varenda pris.

23 januari 2012

Före. Efter.

Ingen mer av min hjälp, knulla dig själv

Ursäkta vulgär rubrik men jag har inte hittat på det själv. Älskar dock raderna samt ILSKAN överlag här. Och på tal om ilska, någon som läst den här trevliga lilla recensionen av Liv Strömquists nya bok? Där recensenten i princip ogiltigförklarar Livs kritik och budskap eftersom hon, enligt recensenten, har "kåtsug" i blicken på sin pressbild i katalogen Svensk Bokhandel? Lustigt, tycker recensentidioten, att hon som så ofta kritiserar ytlighet och porrifiering av samhället, "vill vara snygg". Och har detta "kåtsug" i blicken. Alltså när jag först läste den här recensionen skrattade jag lite. Dels för att den var så himla dåligt skriven (lugna dig med radbrytningarna om du inte har för avsikt att skriva poesi eller jaha det hade du visst) och dels för att det var så absurt, alltihopa. Men ju mer jag läser den (och jo det har blivit några gånger idag) desto argare (och argare, och ARGARE) blir jag. VEM I HELVETE ÄR DU att recensera hennes pressbild? Är det ditt jobb? Är det vad du är anställd för att göra? VEM ÄR DU? Och vem du än är, kan din redaktör se till att du försvinner illa kvickt? Så man får andas lite. Tack.

21 januari 2012

Igår: pizzamys hos Lina

Såhär såg det, ungefär, ut. Alla tog med det pålägg man gillade, Lina stod för bottnar och sås. Oerhört trevligt upplägg.

Ditten and datten

Jag har så himla mycket att göra hela tiden. På jobbet, på fritiden, hinner inte med! Och längtar till helgen efter den 5 februari för då ska jag vara ledig hela helgen. Förutom två ridlektioner, en om dagen. Ja men okej. Det kanske får bli såhär som vintern 2012 får se ut. Som alla andra. Hur lyckas jag? Varför lyckas jag inte? Väldigt oklart.

Efter detta lilla uttryck av missnöje och stress kan jag avlöja att jag idag vaknade klockan 08.30. Eftersom mobilen ringde av misstag. Och när jag är in a stressad mode kan jag ej somna om om jag en gång vaknat. Så: voilà! Här är jag. Tittar på Ranelid på TV4 och tänker att han nog är ganska så galen trots allt. På det där vardagligt anpassade sättet. Skulle kunna vara ens kollega, rent av chef. En som är kär i sina egna historier och alla har lärt sig att det går ut på att INTE låta honom komma igång. Så man är lite kort i tonen mot honom. Låtsas ha lite mer att göra än man verkligen har. Möter inte blicken i onödan. Det är hemskt med sådana personer för man ogillar dem egentligen inte. Man har bara inte riktigt tid, eller lust, att ha den där fördelningen i samtalen. Jag lyssnar på dig, du pratar. Dina berättelser är bättre än mina, underförstått. Fast jag hört dem tidigare.

Nu läser han om "känslans analfabet". Den tror jag han är mycket nöjd med. Nu lade han ifrån sig boken. Fortsätter läsa. Kan den utantill. Det är för tidigt på morgonen för sådant här.

Jag avslutade för övrigt The Wire i veckan. Fem säsonger, ungefär tolv timmar per säsong. En timme per avsnitt. Har detta ett samband till att jag aldrig tycker jag har tid? Ja kanske. Vill jag trots detta direkt börja på en ny tv-serie? Ja absolut. Väljer mellan Six Feet Under och Friday Night Lights i detta nu.

Nu ska jag duscha. Får snart besök av granne Anton. Vi ska äta brunch på Kvarnen med lilla David klockan tolv. ÅH JAG ÄLSKAR KVARNENS BRUNCH.

18 januari 2012

En enkel biljett till dit pepparn växer tack

Idag är vi monster allihopa här på kontoret. Det är nästintill komiskt. Alla är så jävla arga. Vore jag en seriefigur skulle det sväva konstiga tecken runt mitt huvud. Min svordomskvot för 2012 är fylld. Nu testar vi med lite kaffe och ser om det blir bättre.

Folkets pris (men bara så länge folket = män)

Okej det här var sjukt bra skrivet. Gillar dock inte rubriken men vafan, you can't win 'em all. Valda favoristycken:

"Men okunskapen är ett allvarligt problem. Den är ett tecken på ridsportens låga status på sportsidorna, och ett hinder för att höja ridsportens status. Den okunskapen, vågar jag påstå, bäddar för att tjejer som rider kommer att få fortsätta att höra både killarna i skolan och i värsta fall sina idrottslärare säga att "ridning är ingen riktig sport". Den okunskapen bidrar till att hålla tjejers självförtroende nere. Den okunskapen gör att ridsport behandlas som strunt på sportsidorna, och det är ingen liten sak i ett samhälle där sport i allmänhet har ganska hög status."

"Och just det där med kupp, att röstningen på något vis gått orätt till, att vi ryttare har "mobiliserat" för att RGB skulle vinna priset, går igen på många håll på nätet, både i klartext och som antydningar och både i artiklar, kommentarsfält, bloggar och på diskussionsforum. Jerringpristagaren ska ju röstas fram av svenska folket, och jag kan inte förstå annat än att man genom alla dessa antydningar också antyder att de som röstat på RGB inte är "folket", och inte heller är representativa för folket.
Visst, ridsporten är starkt dominerad av tjejer och kvinnor. Menar de som säger att det här har gjort att Jerringpriset nu inte är folkets pris, att tjejer och kvinnor inte ingår i folket? Inte kan representera folket? Inte ens när vi är flest? Varför hörde vi då inget liknande om de säkert väldigt många killar och män som röstade på Zlatan Ibrahimovic det år han fick Jerringpriset? Ingen kan väl mena att killar och män med fotbollsintresse representerar svenska folket bättre än tjejer och kvinnor med hästintresse?"

17 januari 2012

Alla de där dagarna som gick osv LIVET

Det svåraste jag gjort i år: skaffa bank-id. Alltså att kräva ett lösenord på 12 tecken och minst en siffra utan att BERÄTTA det? Come on Swedbank. Give me a break. Fick psykbryt ca 45 gånger innan det fungerade. Men nu har jag det. Kan deklarera och sånt. Ååååh måste för övrigt lära mig om hur man gör med försäljningen av lägenheten snart. Inför deklarationen om inte annat.

Ikväll har jag sett Gossip Girl med Emelie (utan att spoila alltför mycket, kan vi prata om det här att Blair gjort en deal med GUD?), ätit mat med henne och Hanna, ritat och lagt pussel med den sistnämnda. Hon är fyra och ett halvt år nu och ett proffs på det här med "pyssel". End of story, end of day.

Ett första, och antagligen sista, inlägg om sport

Igår var jag så in i helvete arg. Det var en sådan dag. Skitlivsilskan. När man liksom inte pallar att småsaker inte går vägen. Ännu mindre de större sakerna. Hur som helst. Gick av denna anledning och lade mig redan strax efter nio. Tänkte att om jag somnade tidigt skulle ju en ny dag ("full av möjligheter", eeeh) kunna börja lite fortare. Men så började jag kolla på Twitter, som man gör. Och såg att det var hets kring det här med Jerringpriset. Som jag för övrigt röstat till, Rolf-Göran Bengtsson är ju faktiskt helt fantastisk. Rankad världsetta inom hoppning. Em-vinnare förra året. Osv. Hur som helst. Jag orkade inte flytta mig till tv:n för att titta på själva galan. Jag började med att följa Twitter och noterade att det verkade vara spännande för många. De tyckte att någon (hockeyperson?) som hette Daniel skulle vinna Jerringpriset. De tyckte möjligen att någon som hette Hellner (ursäkta okunskapen nu men orkar inte googla) skulle vinna Jerringpriset. Så långt var jag med. Man hejar på olika personer/lag inom sport, det är lite det hela grejen går ut på. Men sedan noterade jag en grej som gjorde mig helt vansinnig. Egentligen det mesta som hände under hashtaggen "jerringpriset" på Twitter. Det var hur en massa snubbar (såg nästan inga kvinnor med denna åsikt/typ av kommentar) började hota om att, typ, "sluta titta på idrott" om Rolf-Göran vann, om denna stora katastrof skulle inträffa, gud förbjude. De skulle även "lämna landet". De kallade honom fjolla redan innan han vann. Började hetsa om att OM han vann, ja då skulle fan hästen komma upp på scenen och ta emot priset. Ganska många skrev upprört att ridning "är ju ingen sport". Hånfullt skrev de att om en "fjolla" som ägnade sig åt att "leka med maten" skulle vinna, ja då skulle det bli drag på stan ikväll då alla "hästflickor" var ute och firade, höhö man kanske skulle gå ut och ta med sig en hästflicka hem. ALLTSÅ JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Det finns så oerhört mycket i de här kommentarerna (och de flödade, det verkar finnas så sjukt många som delar de här åsikterna) som är upprörande. Det ryms lite homofobi och lite könsdiskriminering. Lite (läs: mycket) nedlåtande, hemska härskartekniker och så hela den här grejen om att hockeykillarna ska avgöra vad som är en sport (läs: hockey) och vad som inte är det. Otroligt många verkade tycka att det inte räknas som en sport med hästhoppning eftersom man "bara sitter där". Åh jag önskar jag kunde bli lite mindre arg över detta men det är faktiskt så HIMLA vidrigt. Okej om folk tycker ridning verkar trist. Rent av fånigt. Eller lätt. (vilket det inte är, jag har aldrig varit så vältränad, fokuserad, utpumpad, dyngsvettande, taggad, frustrerad, tävlingsinriktad, muskulös etc. som när jag ridit regelbundet). Det hade ju kunnat få vara så. Men att liksom göra ned det på det här sättet. Att hävda att någons jävla livsverk, stort nog för vinna EM och stå på pallar i VM och OS och what not, att sedan röstas fram med ÖVERLÄGSEN marginal, inte är värt något alls och att slänga in den här SKITEN kring genus och sexualitet i frågan, det är så jävla inte inte inte inte inte okej. Jag somnade så himla förbannad igår. Alltid när jag är på Twitter och ska följa en hashtag som trendar blir jag arg. Det verkar verkligen som majoriteten är dumma i huvudet.

16 januari 2012

Bananas

Superlänge sedan jag skrev något om Simon Stålhamre. Eller Happiness. Här är iaf en ny låt. Och ett nytt h. Älskar den mannen. Och vi ska för allt i världen inte glömma Small Feet heller. Exakt hur fin är inte I Want There To Be Palm Trees?

All this talk of getting old

I fredags begav vi oss i snö och halka mot Trosa. Väl framme var det precis så härligt, och flyktigt (en kväll går för fort förbi!) som man hade kunnat tro. Det spelades spel, dracks bubbel, åts god mat och pratades inpå småtimmarna. Morgonen efter klev jag upp redan klockan åtta för att hinna med massagebadkaret och den enorma frukostbuffén innan det var dags att checka ut och via en väg som hette Utflyktsvägen bege sig hemåt. Lördagseftermiddagen ägnades åt Ava, som behövde barnvakt eftersom hennes mormor fyllde 60 och firade storslaget någonstans i stan. Lördagskvällen innebar sjukdomskänslor och På Spåret, inget spektakulärt utom möjligen min fantastiska hemmalagade pizza. Somnade till The Wire efter ungefär två minuters tittande. På söndagen hade jag bestämt mig för att jag var frisk nog att rida och stallet tog upp hela förmiddagen och en bit av eftermiddagen. På väg därifrån lekte jag lite för oförsiktigt med en unghund som misstog mitt finger med en pinne och resultatet blev blod och smärtor. Fikade med Lina och åkte sedan till Täby och familjen. Ett mycket försenat julfirande gick av stapeln. Åt lax, pratade om resor och tittade på en upphittad film från 1996 då pappa (fortfarande levande, annars hade det varit mycket sjukt) och styvis kom hem med lillasyster, nyfödd. Jag hade en kort och snäv page, var 18 år och ville helst inte vara med på film. Anlände hemma igen framåt elvatiden. Gick och lade oss. Nu är det måndag och ännu en helg har gått till historien. Jag hinner liksom inte med allt. Dagarna bara rusar. Är det såhär det känns att bli gammal?

13 januari 2012

Vi avbryter fredagseftermiddagen med: EN BILD PÅ MIG (hurså)

Igår tittade jag igenom några bilder på yours truly på Facebook. Från "genom åren", så att säga. Varför berättar jag det? Äsch, vet inte. Tänkte väl ha nån snygg brygga över till min nuvarande profilbild som jag ville visa upp, kanske. Jag tycker nämligen så mycket om den. Nu ska jag berätta varför:

1. Känlsan av att här sitter en Soft Kvinna på en Skärgårdsö. Får ni den också? Jag får den. Eventuellt eftersom jag vet att det är där jag är, på en Skärgårdsö, men ändå. Jag tycker man ser att jag blickar ut över ett vatten av något slag.
2. Tapeten, soffan, kuddarna, skymten av konsten, retrolampan. Det känns spontant och genomtänkt på samma gång (och gissningsvis är det 100% genomtänkt eftersom vi talar om min kära vän David) och ser väldigt mycket ut som en miljö jag önskar att jag befann mig i lite oftare.
3. Hunden, hallå HUNDEN. Här sitter jag och dricker lite te med en svart kungspudel bredvid mig. Vem vill INTE leva det livet?
4. Den lilla, lilla koppen ur den lilla, lilla servisen från ett annat århundrade. Så gullig! I verkligheten gillar jag stora tekoppar pga är glupsk, men det ser ändå himla rart ut, tycker ni inte? Vid tiden för fototillfället hade vi afternoon tea och åt hembakad rabarberpaj (tror jag) och lyssnade på klassisk musik, det var smått surrealistiskt för en person med mina vanor, men liksom... fint!
5. Min kofta, som mamma stickat, jag tycker den passar in i sammanhanget på något sätt.

Saker jag inte exakt förstår med bilden är 1. min klädsel undertill (jeansshorts ovanpå tjocka svarta tights?) och 2. min handleds bredd men det är synvillor, okej?