31 mars 2012

Mot IKEA. Igen.

Flyttlasset går på tisdag och all i can do är tydligen att fundera på om kläder är "spara" eller "släng". De här tex. Typiska 2007-tights. Tror jag behåller dem. Tror rent av jag åker till Ikea med dem right this jävla minute.

Eftersom blocket inte så att säga levererar.

Annars försöker jag reda ut hur lång restid det blir till mina bezta vänner. 27 minuter tydligen. Det får gå. Happy thoughts.

29 mars 2012

Nästa: Västerås

Jaha. Nu sitter jag på ett tåg hemåt, mot Stockholm och jag är således vare sig på Markus spelning på Kägelbanan eller i stallet, both of which I had kind of preferred right now om man ska vara petnoga. Men men. Sånt är livet.

Örebro såg jag inte så mycket av. Jag såg Elite Stora Hotellet, där vi hade informationsträff, och jag såg ett enormt jäkla slott. Jag fick en rundvandring på Nerikes Allehanda och gud vad det kändes som en tidningsredaktion från förr i tiden. Varför har jag aldrig jobbat på tidningsredaktion egentligen? Det var ju liksom en plan en gång i tiden. Kanske för att jag hatar att ställa obekväma frågor och ringa telefonsamtal rent generellt. Man kanske inte är någon vidare reporter då. Men jag skulle ju kunna bli korrläsare i och för sig. Om man nu har sådana fortfarande. Det borde man ha, va?

Hur som helst. Tåget hem är ett tåg med två våningar och det är svinkallt. Jag har köpt två tidningar, en om psykologi och en om hästar. Jag bläddrar i dem förstrött men kan inte koncentrera mig. Hade nog gärna varit på Kägelbanan trots allt just nu. Om Markus nya skiva tycker jag: bra! Första låten på skivan är urbra på det där sättet jag tyckte Isola med kent var urbra sisådär 1997 eller när det nu var. Som en bladning mellan det soundet och första spåret på Mother am I good looking från Laaksotiden. Någon av låtarna har supermycket Laakso i sig. Kanske är det love of my life. Minns inte. Har inte hunnit lyssna så många varv. Skitsamma.



Albert Nobbs

Inser att jag aldrig skrev vidare om Analysera Mera kring Albert Nobbs och nu känner jag inte för det längre. Jag var inte superkär i filmen, tyckte samtalen efteråt var intressanta och precis som jag själv upplevde filmen problematiserade den inte könsroller och transexualitet så mycket som att genom tidigt trauma stänga av all form av anknytning och bli asexuell varelse, så att säga. Det var korrekt analyserat, tyckte hobbypsykologen Schmarro. Men! en grej jag tänkte på under kvällen diskussioner var att ingen, någonsin, under samtalet kallade hen för hen. Några sa "han" och några sa "hon" men ingen sa "hen". Det landar väl hos våra psykoanalytiker tids nog, kan man hoppas. Med tanke på att jag inte kan komma på ett enda samtal jag deltagit i/lyssnat på där det hade varit mer behövt.

Let's talk about bocket baby

Av lite olika orsaker äger jag nästan inga möbler och detta säger jag INTE för att kokettera utan för att det är alldeles sant. I förra lägenheten hade jag ett lånat skrivbord och soffbord, som båda återlämnades när jag sålde, en soffa jag inte gillade och inte så mycket mer möbler förutom en säng. Det som återstår i min ägo nu är sängen, en fin byrå i teak, ett nattduksbord, ännu en teakbyrå och ja, that's it. Detta innebär att jag saknar rätt mycket inför flytten till trean (jag har köpt en TREA det är så sjuuuuukt) om, eh, fem dagar. Och med tanke på att allt jag äger och sparat numer ligger som insats i ett gigantiskt lån har jag heller inte speciellt mycket pengar. Exakt just nu.

Så jag bor på Blocket. Söker på soffor och bord och stolar och soffor igen och sen bord och stolar. Det jag vill ha allra först är bord och stolar till köket. Eftersom jag för första gången, like ever, har ett kök. Ett kök man kan sitta i! Åh vad jag vill sitta i detta kök. Gärna direkt, gärna den första morgonen efter inflyttningen på tisdag. Jag vill gärna sitta i en soffa också, tids nog, men det känns mycket svårare att spontanshoppa. Jag minns ju knappt hur lägenheten ser ut. Än mindre vilka mått den har. Så det kanske är lite överilat att köpa sig en soffa innan inflytt, tänker jag.

När man hänger mycket på Blocket hittar man rätt sjuka saker. Folk säljer så himla konstiga grejer! För så himla konstiga summor! En brödkniv för tio kronor, javisst. En "unik möbel" som är helt himla sjuk i huvudet? Jarå, absolut. En frukostfralla? Oh yes. I början sökte jag bara på "soffa" och "matbord" och "köksbord" men nu har jag, lätt stressad, gått över till att helt enkelt söka på "enskede". Jag har märkt att i Enskede (och kanske överlag på blocket) säljer man mest bilar och begagnade barnvagnar. Inget av dessa har jag behov av just nu (eller okej men bil men inte råd) .

Nu rullar mitt tåg in i Örebro. Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en... lunch. Önskar jag slagit till på den där frukostfrallan på blocket.

PS! Om någon som läser detta har matbord / stolar / soffa / andra möbler som hen vill bli av med får man gärna erbjuda mig att köpa det till relativt billig penning. Liksom en cykel. Tack på förhand.

Lång dags färd mot Örebro

Åh hjälp. Blogger ser helt annorlunda ut och jag känner mig otrygg, exposed, naken osv. Men i alla fall. Igår hade jag och Emelie en sån HIMLA mysig kväll. Jag smög in när hon just lagt Hanna, vi delade en bunke sådana där... vad heter de. Små gröna rör med små bönor i. Edamame? Såna åt vi i alla fall. Emelie hade tre sorters tabasco och en hel citron på. Och så halvlåg (alltså inte som i "hade petting" utan halvt satt, halvt låg) vi i hennes soffa i flera timmar och bara pratade. Med massa levande ljus och värsta mysiga lägenheten och vi pratade om framtiden och saker vi gått och tänkt på på sistone. Det var så himla länge sedan nu. Jag har haft så jävla mycket annat.

Vid tolv vinglade jag (ej pga alkohol utan tröttma) hem och slocknade till Blocketannonser om soffor och matbord. Klockan är nu tio och detta har jag hunnit med:

* Gå till tandläkaren
* Gå till banken och fylla i lånepapper
* Gå till jobbet och hetspacka inför Örebroresa

Och ja. Nu åker jag till Örebro en sväng. Beräknar att vara åter i mina drömmars stad (eh) vid tolv inatt.

27 mars 2012

Prioriterar

Det här saknar jag till nya lägenheten, som jag för övrigt flyttar in i OM SJU DAGAR: soffa, soffbord, matbord, garderober, stolar, mattor, rullgardiner, hatthylla, skohylla. Helt normalt ALLT jag behöver bara. Vet inte hur, i vilken ordning och när jag ska fylla på. Tror att garderober ligger högt på priolistan. Samt matbord. Ändå är det enda jag kommer mig för att fundera på väggkonst.

Analysera mera: Albert Nobbs

Igår var det dags för biokväll med analytiska föreningen igen (alltså bokstavligt talat, Svenska Analytiska Föreningen eller vad den heter) och jag var där. Så klart att jag var. Tog dagen till ära med mig min svärmor, också hon terapeut, Snipan och min kille. Filmen var Albert Nobbs. Slut på berättelse!

Närå. Måste SPRINGA till jobbet. Fyller på denna post snart. Herrå!

Nu är det slut. Svullna ögon på väg till jobbet nu.

26 mars 2012

Du och jag, lilla döden

Jag tillhör inte dem som tänker på döden speciellt ofta. Ligger inte vaken över döden, så att säga. Tänker nästan aldrig på döden. Jag har inte speciellt mycket ångest över döden och tycker väl själv att jag har ett ganska neutralt förhållningssätt till den. Men det kanske jag inte har. Det kanske är helt baserat på att jag själv och alla jag känner mår bra och är friska. Det kanske brakar så fort något rubbas i den frågan.

När jag var yngre tänkte jag, som jag tror att ganska många tänker, att jag aldrig skulle "klara" att förlora någon av dem jag stod allra närmast. Allra minst min pappa, som jag ju vuxit upp med och bott hos efter mina föräldrars skilsmässa etc. Jag tänkte att jag aldrig skulle "klara" om han gick och dog, och sen gjorde han det. Gick och dog. Vi hade ungefär ett år, eller kanske var det ett halvår, på oss att säga hejdå. Jag var arton år. Det var vidrigt på alla sätt och vis. Men jag "klarade det". Jag gick igenom det, jag kände mig så tom att jag nästan inte kunde andas när det hände och veckorna före och efter minns jag inte. Men dagarna blev veckor och sedan tog jag studenten och sedan flyttade jag utomlands och sedan kom jag hem. Allt gick enligt planen ändå, fast det där hade hänt som jag aldrig skulle klara av. Jag tycker nog ändå att jag turned out rätt normal trots allt.

Lärdom av detta: döden finns och är obarmhärtig, vidrig och lamslående men man klarar det. Man gör det. Eller okej, jag ska såklart inte säga att alla gör det för alla gör inte det. En del dör av krossat hjärta och sorg när deras spouses dör, det har man ju hört talas om. En del går in i livslånga depressioner och återhämtar sig aldrig. På ett sätt skulle jag vilja hävda att man aldrig återhämtar sig, något förändras och töms och fylls aldrig på igen från och med att man upplevt sin första stora förlust. Men det ingår ju i livet. Allt är inte komplett hela tiden. Saker rycks ifrån en vare sig det är jobb eller vänner eller hus eller djur eller relationer eller människor. It's a part of it all.

Så min inställning till döden: jag tänker inte på den. Jag vet att den finns där och jag vet att det kan hända mig själv eller dem jag älskar och bryr mig om. Jag vet att jag går sönder om det händer och att jag antagligen kommer överleva själv. Gå vidare, efter en tid. Jag vet inte om jag har en onaturligt kall eller förnekande inställning, att jag blundar för att jag inte orkar tänka på det? Eller så är det bara som det är.

Igår träffade jag mormor. Då får man inte riktigt inte tänka på döden. Hon, mitt i sin Alzheimers, bitterhet och sorg, pratar om döden exakt hela tiden. Hon frågar när hon ska dö och var, om hon kommer få bo kvar där hon bor eller ska tvingas att flytta först. Hon ber oss ta hand om hennes fotoalbum och inte slänga dem när hon dör. Hon ber oss gå igenom hennes grejer och "ta för oss" redan nu. Hon köper en krukväxt och konstaterar efteråt att det var ett dumt inköp för ingen kommer ju ändå och hälsar på, och själv ska hon inte leva så länge till. Mormor verkar tänka på döden exakt hela tiden. Det är ganska svårt att förhålla sig till. Dels för att hon är sjuk och dels för att det är svårt att svara. Det finns liksom inga svar.

I Six Feet Under dör ju en person, minst, i varje avsnitt. På alla tänkbara sätt. Och deras efterlevande reagerar på helt olika sätt i sin sorg. Allas död är unik och allas sorg är det också. Det är nog den jag tycker är svårast att se på film och tv. Efterlevarnas reaktioner och sorg. Begravningarna. *har valt fel serie*

Jag har matat mig själv med olika typer av dödsfall varje kväll i en månad snart. Ikväll kommer vi avsluta. Jag måste nog erkänna att jag längtar till detta. Kanske är jag inte så jävla neutral trots allt.

SNYFT

Nu ska jag inte förstöra något för den som inte sett innan men angående Six Feet Under och sista säsongen... den är ju verkligen en käftsmäll och magspark om man säger så. Det gör ONT, det är värre än 30 grader i februari och igår eskalerade det hela genom att vi nådde avsnitt åtta och nio i säsong sex. Sjukhusscenen, om det säger någon något, den och det föregående avsnittet klämdes igår kväll. Och de där små tårarna i ögonvrårna byttes ut mot direkt jävla hulkande BUHU-gråt. Jag älskar Six Feet Under av hela mitt hjärta för att det i varenda situation/dynamik/relation/konflikt/scen finns något att relatera till och serien gömmer liksom inte alla de där momenten som är brutala med att leva. Skilsmässor och död, det ingår. Ett visst mått av egoism och ondska. Främlingskap och isolering. Det finns. Det händer. För nästan alla. Vid sidan av skratten och the joy och förälskelsen och vänskapen, såklart. Serien väjer inte och jag älskar den för det men igår, trots att jag inbillar mig att jag har hög smärtgräns för sånt här, var det som att jag bara inte orkade längre. Nu har vi bara två avsnitt kvar och jag LÄNGTAR efter att lägga det här bakom mig. Börja titta på Brottet 2 och tänka på något annat ett tag. Ett mord som ska klaras upp av en lätt autistisk danska, det vill jag tänka på. Okej haha det lät ju inte precis superupplyftande heller men ni som fattar fattar. Åh livet. Åh döden.

You are my sunshine

Hur funkar tidsomställningen för er? Jag läste en artikel igår om att trettio personer i Sverige kommer att dö under de närmaste veckorna till följd av sommartid och stressen det innebär. Artikeln handlade om att människor i ledarpositioner ofta har mindre sömnbehov och därför tar sådana här beslut utifrån sig själva, dvs för dem är det inte speciellt jobbigt att ställa om dygnet en timme hit eller dit men för många är det... jobbigt. Men i höst när vi får en timmes extra sömn kommer å andra sidan cirka tio personer besparas en hjärtinfarkt. Något ditåt. Det lät ju himla dramatiskt, detta, kan en tycka. Och kalla mig gärna dum men jag har aldrig ens reflekterat över att tidsomställningen är ett beslut, något som några har bestämt, jag har gått och trott att det bara är så. Världen över. Får googla detta tid tillfälle men nu hinner jag inte för nu ska jag precis börja jobba.

Förresten. Det nya ljuset. Himla härligt men ganska jobbigt att jobba i. Lite svårt att hålla ögonen öppna, så att säga.

25 mars 2012

En lördag i söderort

I bilderna nedan: mitt hus från "bilsidan", en blomma på "ängen" på baksidan, min parkeringsplats + jag, jag i oklar pose testande om nya solglasögonen var keepers, bygget av nya arena vid Globen, jag och en häst.

Det som inte visas på bilderna men gjordes under gårdagspromenaden i nya hoodsen var ny grannvideobutik med godissortmient att DÖ för samt urgullig familj som ägde, en tvivelaktig lunch på "hak" på Sockenplan som OCKSÅ hade urgullig personal samt helt galna villor i villastaden bakom mitt nya hus. Det var raka vägen in i Pleasantville på två minuter. Vi gapade åt villorna, trädgårdarna, familjerna som spelade ngt slags bollspel på bakgårdarna samt grillade.

Sedan försökte jag sova tidigt. Det gick sådär. Somnade ett och vaknade tusen gånger innan jag slutligen skulle gå upp, närmare bestämt 06.30 pga skulle rida kl 08:00. Men det är en annan historia och dessutom en ni nog inte bryr er speciellt mycket om. Nu ska jag sova middag. Hej!








23 mars 2012

Om att vara normal och äta normalt vs att vara tokig

På tal om förra inlägget. Om kommentarer i lunchrummet gällande hur stora portioner man/jag äter. Fick en himla intressant kommentar som jag tycker ska lyftas lite extra pga VIKTIGT! Here goes kim, som skrivit en uppsats om kvinnor och ätande.

"jag kom fram till att det är skamligt som kvinna att äta, eftersom det på något sätt signalerar att vi är saknar självkontroll, vilket är vad uppfattningen om kvinnan genom tiderna också varit. sedan någon gång på 1800 talet när den pryda viktorianska eran trädde i kraft var det jätteviktigt för kvinnan att reglera sig eftersom folk annars skulle tycka att hon var vulgär och lite slampig, eftersom aptit och sexualitet också är nära förknippade i kvinnan. hon var alltså tvungen att stå över den där okontrollerade hungern för att visa att hon var en fin kvinna. detta lever kvar än idag, man ser supersällan kvinnor äta för att de är hungriga eller andra normala orsaker i ex reklam och film, det är antingen supersexualiserade undertoner eller så är det kyska reklamer för lightprodukter, där kvinnan kan "unna" sig något eftersom produkten saknar kalorier. dessa samhälleliga attityder påverkar alltså hur kvinnan själv ser på sitt ätande, ex att många kvinnor aldrig skulle beställa typ pommes frites för de tycker att det är pinsamt och okvinnligt att äta en fettbomb. som tur är finns det förstås många undantag. så jag tror att många av de där kommentarerna faktiskt är uppriktig förvåning, samt i vissa fall, missunnsamhet."

Det här tycker jag är spännande av flera olika orsaker. Kanske framförallt kring det här med att vara kontrollerad, att det är skamligt att inte vara det. För att man närmar sig en "hysterisk kvinna" enligt den gamla Freud-betydelsen. Sluta vara så hysterisk. Lugna ner dig. Har du mens eller. Men ta det lite lugnt. Chilla. Osv.

Och jag inser att jag verkligen kan relatera, på massor av olika (men ändå lika) sätt. Till exempel finns det knappt ett enda tillfälle jag skäms så mycket för än om jag varit för full på en fest. Jag får panik, PANIK, undrar vad jag sagt, vad jag gjort, om jag varit pinsam och ja, fan, "äcklig" på något sätt. Min största fobi är att kräkas. Att vara äcklig bland folk. Okontrollerat äcklig. Något av det som bränner allra hårdast i mig är när till exempel mina egna familjemedlemmar adresserar mig som cirka hysterisk och nervös, typ "Carolina är så dramatisk/orolig/hypokondrisk så henne behöver vi inte ta på fullaste allvar" eller "säg inte det här till Carolina hon blir så upprörd" etc. Jag HATAR det. Och halva jag skäms när jag får den känslan medan andra halvan (en halva jag väckt till liv under de sista åren thanks to therapy tror jag) känner att det är jag fan inte och att det i så fall är lika hysteriskt (fast på ett annat sätt) att sopa allt under mattan som att dra upp det thank you very much. Men klappa mig på huvudet och kalla mig neurotisk och vips - jag skäms. Initialt i alla fall. Så ja, jag fattar verkligen det laddade kring att vara kontrollerad alternativt en "känsloperson". Och klart som korvspad är ju att även jag, precis som alla jag känner, på ett eller annat sätt är påverkade av kroppsideal, smalhetshets, ätstörningar osv. På något plan. Tror inte jag känner någon som inte är det. De som säger det agerar enligt motsatsen. Så varför jag ens blir förvånad när någon kommenterar hur stor lunchportion jag tar är egentligen konstigt. Det enda förvånande är väl att personerna i fråga säger det högt. Eller att jag gått och inbillat mig att i den kontext jag befinner mig i är vi besparade det där. Bland mina vänner och kollegor vet vi minsann "bättre" än att kommentera folks kroppar och tallrikar. Åh jag vet inte.

Okej det här är sjukt osammanhängande och jag ska snart göra det ännu värre. För här kommer ytterligare en tråd som inte riktigt hänger samman med allt ovanför: ibland kan jag känna mig typ stolt/nöjd när jag blir kallad lite tokig, galen eller liksom gränslös? Som att det ger mig personlighet, en spets och en udd på något sätt. Det här är sjukt svårt för mig att förstå. Ibland säger min kille i samma mening som en komplimang typ "men du är lite galen" eller "you're a handful" eller jag vet inte, andra bisatser som antyder just att jag är lite av en toka. Att jag gillar det, det är det jag inte riktigt fattar. När min familj antyder detsamma blir jag galen. När min kille gör det blir jag typ nöjd. Det går inte ihop. Det kanske har med undertonen att göra. Vad det innebär. Att vara spännande i bemärkelsen unik och egensinnig individ (man ändå kan älska), det vill jag. Att vara dramatisk, orolig, neurotisk och kontrollfreakad, det vill jag alltså inte. Förmodligen är jag lite av båda.

Och för övrigt. När lunchrummet tystnade och personen fick säga sin kommentar om min portion för andra gången och jag iskallt sade att jag inte alls var speciellt hungrig utan att portionen för mig var helt normal hurså, då gillade jag det också.

I lunchrummet

En grej jag ibland (för ofta) stör mig på när man äter lunch med tex kollegor som liksom bara är kollegor och inte "känner mig" och är "min vän" är kommentarer om matmängd. Det händer nämligen då och då (för ofta) att jag får kommentarer som lyder ungefär såhär

- Här var det någon som var hungrig minsann... 
- Är du hungrig idag eller?  *ler* 
- Oj, vilket lass! Fick du ingen middag igår? 
- Osv etc m.m

Jag blir liksom helt tokig på detta. Vad BETYDER de kommentarerna, vad vill man ha sagt? Jag äter stora portioner och vadå, vad är det egentligen med det? Är det liksom roligt? De här kommentarerna kommer från kvinnor, ej män, men liksom aldrig kvinnor som jag i övrigt upplever som ogina eller liksom nedtryckande i sin stil, de bara verkar tycka det är en soft och rolig grej att kommentera folks matportioner och storleken på dito. Är jag humorfri som verkligen, verkligen inte fattar vad det är som är kul eller behöver kommenteras med det? Vanligtvis på kommentarer som ovan svarar jag bara frågande eller liksom seriöst "nja, eller vadå, inte mer än vanligt, eller hur menar du?" för att liksom markera att det är inget speciellt med storleken på min portion och den får för övrigt vara hur himla stor jag (och den) vill. Jag svarar aldrig "ja gud, jättehungrig, mums" för jag vill inte ge personerna som kommenterar att det skulle vara något udda med mina portioner. Ibland lägger jag ut texten om att det här är för mig en helt vanlig portion. Då säger alltid kommenterarna något i stil med jaha javisst okej och sedan berättar de om någon med jättehög ämnesomsättning som de känner. Alternativt tystnar. Det som stör mig är att nästa gång händer det IGEN. Man slipper tydligen inte undan kommentarer om ens matportioner. De är öppet mål.

Det stör mig. Himla mycket. Jag funderar på om jag kan säga på något annat sätt nästa gång utan att framstå som en totalt neurotisk ragata. Tips välkomnas.

22 mars 2012

Första vårkvällen jag noterade

Idag när jag gick till stallet var himlen fin och det var vamt i luften och allt var liksom sådär vårigt som gör att alla blir lyriska för några dagar. Sarkastiskt frågade jag på Twitter var alla bilder på himlen var. Sedan gick jag loss lite själv. Sedan slog det mig att precis den här vägen, att hoppa av Tvärbanan vid Linde och sedan promenera den där tysta villagatan fram mot stallet, det kommer jag inte göra så länge till. Jag kommer kunna promenera från ett helt annat håll och då dessutom från mitt alldeles egna hem. Åh vad jag hoppas att det kommer bli bra där. Åh vad jag hoppas att jag på något sätt kommer hitta de möbler och den inredning jag vill ha trots att jag inte kommer ha en krona över på rätt så många månader. Jag vill så gärna landa nu, vara lite stilla ett tag. Och gå genom olika villagator i olika vår- och sommarkvällar. Jag längtar efter detta så oerhört, vansinnigt mycket. Vet inte exakt varför. Det är väl något barndomsminne som smäller till. Hur som helst.

Strax efter den nedersta bilden slängde jag på ljudinspelaren i ren eufori. Det var så mycket fågelkvitter. Ni vet sådana där ensamma fåglar som sjunger i vårkvällarna? Koltrastar tror jag det är. Så himla, himla fint.





It's the end of the line and I'm freaking

Är det idag jag tar min tredje och sista fästingspruta, kan man undra. Jag har ingen anledning att låta bli egentligen. Det är bara det där jävla motståndet som alltid infinner sig precis när jag ska slutföra något. Jag är som bäst i början av projekt och idéer. Drar gärna igång saker. Slutför lite mer sällan. Varje spruta har till exempel kostat typ 350 kronor. Jag har tagit två hittills och inte reflekterat över detta. Men nu, inför sista, tänker jag "gud vad dyrt, jag väntar en månad". Som att de där 350 kronorna egentligen gör skillnad mellan den 22 mars och den 22 april.

Sedan har jag råmycket kontrollångest över flytten. Var är min deklaration, undrar jag? Varför kommer inte mina hemförsäkringspapper på posten? Var det smart eller bara dumt att ta en parkeringsplats fast jag inte har bil eller vågar hyra ut i andra hand? När ska jag hinna tänka igenom och göra val kring el? Och min deklaration, och dess innehåll, och vad det kommer innebära, CAN'T EVEN THINK ABOUT IT för jag får sån ångest.

Undrar varför jag inte drömmer mina gamla mardrömmar om siffror på mobiler som inte går att slå eller signaler som inte kommer osv. Det är nog bara en tidsfråga.

21 mars 2012

Överflöd på Boqueria

Igår skulle jag och Digge provsmaka ur Boquerias meny. Vi visste inte så mycket mer än så, men gick glada i hågen (nåja) dit efter jobbet. Insåg ungefär när vi anlände att det här var en sådan sak man kanske inte skulle haft springskor och trist jobbklädsel till, men too late. Leende: på.

Placerades vid bord för åtta, hälsade där på herrar/män, drack ett glas Sangria och tittade i menyn. Den var lång. Och svår. Tvingades ovilligt erkänna att jag inte förstod vad hälften av rätterna betydde, än mindre innehöll. När servitören slutligen kom och frågade vad vi var extra sugna på blev således svaret "allt" (med förhoppningen att sniglar, ostron och snäckor skulle vara en extremt liten del av "allt"). Digge sade baconinlindade dadlar. Vi serverades rödvin och därefter började... frosseriet.

Rätt efter rätt efter rätt efter rätt liksom bara ÖSTES in till vårt bord. Vi var åtta vid bordet och jag tror verkligen inte jag överdriver om jag säger att det anlände femtio, sextio tallrikar med tapas. Ett sådant vansinnigt överflöd. Inte ens de belevade herrarna verkade hinna med (själv har jag aldrig ätit tapas på restaurang och visste inte precis vad man skulle vänta sig). Vi åt och åt och försökte hinna med att utbrista olika saker som "DEN HÄR VAR HELT HIMMELSK" eller "VILL DU HA LITE MER AV DET HÄR" eller "GUD, SMAKADE DU PÅ DEN HÄR" (versaler pga hög ljudvolym/tempo) men man hann knappt. Efter en timme slutade det anlända mat till vårt bord. Då kom i stället en servitör och berättade att något gått lite snett i kommunikationen och att vårt bord (för åtta) fått in två bords beställningar. Vi hade alltså fått tapas för sexton personer. Och ätit upp i princip varenda en. Det var sjukt. Då skrattade vi gott. Tills servitören frågar vilken av varmrätterna vi valt. Tystnad.

Ungefär här börjar Digge mumla något om barnvakt och jag nickar och börjar backa ut ur lokalen. (Hann dock prova tre desserter först och alla var faktiskt heeeelt vansinnigt goda - men ta rabarberna om du måste välja). På bordet när vi gick fanns en spädgris. Den var enligt vittnesuppgifter också oerhört god. Tack Boqueria för all god mat. Lycka till vid öppningen imorgon.

*rap*

Boqueria!




19 mars 2012

Hypnotisören

På temat "vill prata men har inget att säga" ger jag er två bilder. En på en filminspelning på Hornsgatan förra veckan (ps. kul att vi ba HAHAHA snö guuud vad roligt mitt i våren och tre dagar senare - läs idag - var det snö på riktigt) samt en på min bror och en vit häst. Det där är inte (!) min hästsmak, så ni vet. Dock min brorsmak.

Well that was a little bit odd

Oj, okej nu har jag visst parkeringsplats också. Men råd med bil = absolut inte. Men alla säger att det är smart att ta en parkeringsplats om man tänkt skaffa en bil senare för det är "tusen års" kö på sådana och "skitjobbigt" att åka runt och leta parkeringsplatser på kvällarna så trots att det känns HELT stört att köpa en parkeringsplats jag inte kommer använda för 700 kr i månaden så gör jag alltså det. Hej weird känsla i magen.

Recap igen dårå

Amen gud vad oproffsig jag är. Går under jorden så fort det naklas helg. Sen blir det måndag och man ba *kommer tillbaka till bloggy med svansen mellan benen och undrar om ni fortfarande är här*

I helgen har jag gjort jättemycket! Och då hann jag även med en matförgiftning som låste mig i sängläge HELA söndagen, i alla fall från klockan ett då jag kom hem från ridningen. Men förutom att må illa och ligga stilla (och titta på kanske... fem avsnitt Six Feet Under) har jag i helgen:

* Druckit fredagsvin med finkollega på Indigo
* Ätit middag hos min kille med densamme
* Druckit fredagsöl med Frugan Färlin på Stage Bar, Hornstulls eget... tja, Stage Bar
* Vaknat tidigt och bestämt mig för att det var en svinbra idé att åka till IKEA och "leta inspiration"
* Åkt till IKEA och "letat inspiration" (ej hittat) samt utbrustit GUUUUUD inför priserna på garderober samt ätit köttbullar
* Åkt till Louise och Julian som fyllde ett år. Alltså en av dem gjorde det. Åt tårta, gullade med massa ungar, drack vinet. Myset.
* Åkt hem och fejkat hemmalagad soppa (aka hällt upp burksoppa x3 i kastrull) samt fejkat hemmabakat bröd (shake n bake) inför besök av bror + svägerska
* Fått besök av bror + svägerska. Soppa och bröd och ost och kex och vin, massor av vin.
* Gått till Bar Brooklyn där Ante spelade skivor.
* Hoppat en SKITROLIG häst, herregud vad kul det var.
* Fått matförgiftning osv.
* Ätit potatis ty det var det enda jag var sugen på igår kväll. Det, och Ben & Jerrys.

END OF WEEKEND.

16 mars 2012

Staplar och tabeller

Alla dessa möten jag varit på de senaste dagarna. Och förhandlingar. Herregud jag skulle kunna kaskadkräkas rakt ut på alltihop om det inte vore för min kräkfobi. Man är så jävla... utsatt och i de andras våld, hela tiden. Känner jag. Som när man ber om ett lånelöfte och banken säger att det ska nog gå bra och ger en "rabatterade" räntor. Som man jämför med en annan bank som ger "rabatterade" räntor och sen säger okej, vi kör. Men man VET liksom inte? Man vet inte om det hade gått att rabattera det ännu mer. Man VET inte om det banken säger om att deras försäkringar (bo, olycksfall, förlorad inkomst etc) är bättre än andras egentligen stämmer. Så man går hem och pluggar, läser på om andra försäkringar och kommer fram till att det ser exakt likadant ut. Årsavgiften skiljer sig med tre (!) kronor. Jaha. Vad gör man då? Om banken säger att allt det här behövs för att vara nyckelkund (som man ändå betalar för) och därigenom få de rabatterade räntorna på lånen? Eller som i morse. Jag var på möte med en pensionsförsäkringsmäklare. Han hade samlat ihop alla möjliga olika konton hos olika försäkringsbolag där jag hamnat (ofrivilligt) genom åren, genom mina många olika arbetsgivare. Han frågade mig om jag ville spara säkert eller risky. Jag ville spara säkert. Då visade han att deras "samlade bild" av mina tidigare pensionsförsäkringar (genom arbetsgivare) visade att jag riskerade att förlora 40% om året som värst. Det lät ju inte så vidare säkert, om man säger så. Och inte vet JAG hur han fick fram de siffrorna, inte har väl jag koll på mina tidigare 6 jobb jag passerat genom de senaste 10 åren. Jag KAN liksom inte ha koll på allt det här. Har inte TID om jag ska leva också? Så jag skrev under och han fick därmed förvalta mina pensionsförsäkringar som jobbet betalar in och fråga mig inte om det är en bra grej för det var liksom inget val. Han sade dessutom att jag kunde byta ut mitt pensionssparande på min bank mot ett pensionssparande där jag själv väljer att gå ned i lön och då sparar... någon slags skatt. Jag ogillar tanken på att gå ned i lön alldeles för mycket för att frivilligt hoppa på detta "erbjudande". Så jag sade nej. Och i slutändan står jag nu med ett försäkringsbolag, en bank och en pensionsförsäkringsmäklare och alla vill ha mer av mig och jag, jag vet inte alls vad som är bäst. För mig i längden.

Åh förvirringen. Maktlösheten. De där jävla diagrammen och staplarna man inte fattar hur de fått fram. Hatar den.

Morgonstund. Älskarn.

Jag minns inte när, var eller varför men jag läste nyligen en artikel som hävdade att det här med åtta timmars sömn är en stor bluff. Då tänkte jag: ja såklart det är, jag kan aldrig sova åtta timmar, jag behöver sju. Punkt. Orkade liksom inte riktigt ta till mig eller fundera, inte så himla intressant på något sätt. Själv har jag alltså "räknat ut" att jag "behöver sju" timmars sömn och det innebär att jag släcker lampan någonstans runt tolv, halv ett på nätterna för att sedan kliva upp någonstans runt sju, halv åtta. Så ska det gå till i alla fall. När man inte tittar på serie det sista man gör innan man somnar, vilket jag ägnat typ ett halvår åt nu (först Brottet, sen The Wire, sen Bron, nu Six Feet Under). För då blir det ju gärna så att man är mitt i ett avsnitt som är väldigt spännande just när man borde sova. Så man ser lite till. Och snor lite sömn från kontot och tänker "imorgon, då sover jag igen" fast man vet att det inte riktigt funkar så.

Vart ville jag komma med det här? Jag ville berätta att jag är väldigt väldigt trött idag, naturligtvis. Eftersom det är fredag och jag snarare har bjussat mig själv på sex timmar än sju, hela veckan. Oh well. Igår var jag på banken och räknade på om min ekonomi kommer gå ihop även efter detta lilla (stora) lån. Det kommer den. Ungefär. Jag kommer inte ha speciellt mycket pengar över att exempelvis resa eller köpa ridlektioner för, förvisso. Och mitt gamla buffertkonto töms. Men fatta så jävla härligt jag ska ha det i Enskedetrean i stället. Med en liten äng på baksidan. Och världens, världens mysigaste sovrum. Vem behöver resa då?

När jag varit hos banken (som försökte sälja in hemförsäkring och olycksfallsdito åt mig fast jag har och är nöjd med TryggHansa - borde man tänka om?) åkte jag och red. Sedan åkte jag hem. Och sov INTE eftersom det var det här avsnittet på Six Feet Under: David och skåpbilen. Ni som fattar fattar. Jag dog dog dog dog dog och kunde inte stänga av efter avsnittet om man säger så.

Aja. Hej på er alla morgonpigga jag är jättetrött och idag ska jag boka flyttbil och gå till en himla mäklare för pensionsspar pga att jobbet bla bla bla.

15 mars 2012

Snapshot from within

Ni vet hur det blir. Man ska plötsligt flytta. Det kanske är drygt två veckor kvar eller så. Och det är som att vilken tanke man än försöker tänka så avbryts den av andra, flyttrelaterade tankar. Som bara snurrar, loopar, stör. Glöm inte att beställa el. Behöver jag ens tv? Bokhyllor, var ska dom få plats? Glöm inte att flyttbil ska bokas. Vänner som hjälper att bära ska bokas. Flyttkartonger ska inhandlas. Får en 90-säng plats i extrarummet? Lampor har jag ju inga. Inte heller garderober, matbord, stolar eller soffa. Eller mattor. Eller lampor. Det hade jag redan tänkt på en gång den senaste minuten, så var det ja. Och visst ja, eftersändning måste ordnas. Och glöm inte att ta reda på hur stort förråd jag har. Får en soffa plats där? När ska insatsen betalas in nu igen. Behöver jag boka med mäklaren vilken tid vi kör överlämning eller kontaktar han mig för det? Hallen har inga hyllor. Eller krokar. Fundera lite på det vid tillfälle. Och så var det ju det här med lamporna. Och eftersändningen. Och att skaffa en hemförsäkring. Ska man försöka låna en bil i påsk, åka till IKEA en sväng? Borde jag förresten haffa en parkering nu när de finns, trots att jag inte har bil ännu? Eller är det lätt att hitta parkering därute i Gamla Enskede.

Så låter det, inuti. Och så fortsätter det. Dag ut och dag in.

Nej men hejsan

13 mars 2012

Några frågor jag ställer mig

Varför sade jag ja när min kille bjöd med mig på en film som heter Underworld Awakening för flera veckor sedan? Hur tänkte jag där? Varför har jag inte tittat på trailern förrän nu? Herregud. Det här kommer bli en lång kväll. Nästan lika lång som när jag såg Wuthering Heights, bergis. Eller längre. Förmodligen längre.

Cave woman

Här har vi alltså rummet som gjorde att jag köpte den från början. Eller alltså det första jag verkligen älskade. Tänk er att följa en liten gång och hamna... här. Lite koja-feeling, visst. Med kvällsol och utsikt mot en liten äng. Jo men det är sant, en liten äng? Och ändå bara 2 minuter till tunnelbanan. Och jorå, den som säljer är konsekvent. Mintgrönt ska det vara i vår. Undrar vad mamma kommer börja sy upp för gardiner förresten. Det gör hon alltid. Kanske är det dags att redan nu säga att jag kanske inte vill ha några gardiner i de där djupa fönstren? Antagligen. Hmm. 

I'm gonna be perfect from now on

Hej lilla kök och vardagsrum. Snart sitter jag i dig. Undrar om det kommer bli så att jag kör vidare på det här med... mintgrönt? Nej, va? Är ej mintgrön personlighet tror jag. Men det ser ju så vårigt ut. Färger jag tänkt bannlysa är i alla fall svart och grått. Har ju en del möbler i teak. Ska man köra på dem?

Ps älskar golvet. Det sträcker sig över hall, kök, vardagsrum. In till sovrum och extrarum är det andra golv. Vilket får mig att tro att det här inte har varit en sammanhållen lägenhet tidigare utan kanske två. I de andra rummen är det mer, hur ska man säga, som sånt trä som liksom inte har springor emellan sig? Aja. Skitsamma.





Att rita en planlösning

Jag har nog aldrig sagt att jag är bra på att rita/skissa/illustrera. Har för övrigt ej laddat ner Draw Something trots att alla verkar tycka det är världens roligaste. Okej det var ett sidospår (förlåt, är nyvaken). Hur som helst, angående att rita, har ni testat att rita av en planlösning liksom lite sådär spontant? Kanske er egen? Det är så HIMLA svårt! Man tror man har någotsånär koll på proportionerna och så står man ändå där tio sekunder senare och har ritat för kort vägg på vardagsrummet och bisarrt stor toa osv. Jag inbillar mig att det är jättesvårt även för er med "grafiskt sinne", men är inte säker.

Här är den då. Hehe. Lägenheten. Avritad av mig själv. Helt otroligt konstigt ritad. Det jag liksom stör mig på i mäklarens bild är att den är felvänd, i första hand. Jag vill att hallen ska vara nedåt och att man på ritningen liksom går in uppåt. Vet inte varför alla andra lösningar känns sneda och vinda och upp och ned, men så är det. Så jag ritade min egen. Här ser ni den. Min nya lägenhet. Man kan tycka att den ser ganska konstig ut, speciellt med det där extrarummet, och det tyckte jag också. När jag bara sett den på ritning alltså. I verkligheten känns inte det där konstigt alls. Det är fönster i tre väderstreck och lägenheten ligger högst upp i huset (dvs på våning tre) som kommer från cirka... 20-talet. Det betyder att det konstiga rummet, dvs det extra, också har fönster. Där kommer det att bli kontor. Resten av läggan är helt dreamy i vitt, vitt, vitt och det är halvöppen planlösning mellan kök och vardagsrum. När man går in i sovrummet går man genom en gång som jag fullkomligt ÄLSKADE redan från första sekund. Det var liksom... så långt? Som att gå in i en annan del av lägenheten, liksom på riktigt en annan atmosfär? Lite tystare? Annat ljus? Lite avskilt? Rofullt? Plus litet, jag älskar små sovrum för jag tycker de är slöseri på yta när man ändå faktiskt bara ska sova där.

Okej. Nu måste jag gå till jobbet. Har ju ett sådant att sköta också vet ni. Men, förlåt, det kommer mer, mycket mer, om detta lilla spontana köp (och framtida LYCKA) senare idag.



12 mars 2012

Det ryktas att...

... jag från mitt sovrumsfönster snart kommer att skymta båda dessa inrättningar. Det känns ju inte jättetrist om en säger.


Yes we can!

Jag gjorde det. Ett drygt dygn efter att jag såg den första gången var den min. Det är helt himla ofattbart. Jag flyttar tydligen in om tre veckor? Herregud.

11 mars 2012

You know it seems the more we talk about it it only makes it worse to live without it

Idag tittade jag på en lägenhet och blev... liksom kär. Det var inte ens meningen att jag skulle titta på den, den låg port i port med en annan, en mer rimlig för mig i pris och storlek. Men så såg jag den här. Och så susade det sådär i magen som det inte har gjort på länge nu. Sådär så att det känns svindlande och man går från "gah det här går inte" till "men tänk om det går" till "det måste gå" på mindre än tre sekunder. Och sedan går allt snabbt. Plötsligt har man visualiserat sig själv i lägenheten, vet hur man skulle möblera, hjärnan hittar på tusen argument till varför det bara måste hända, man känner så bestämt att ingen annan kan rimligtvis bo där utom en själv, ingen skulle passa så bra, ingen behöver det så mycket, ingen vill det så mycket. Och sedan går man därifrån. Med huvudet fullt av läskiga tankar och frågor och planer och en bultande oro som går ut på att det blir fel hur man än för för man tycker att man 1. inte har råd att göra det men 2. inte har råd att avstå. Samtidigt som man vet att de där negativa tankarna egentligen bara är ett inre himla skyddsnät för hur skulle det se ut om man bara gav sig hän i något slags känsla av nu gör vi det här och det kommer bli så jävla bra. För så får man ju inte tänka. Då kan man bli besviken. Ja. Ni kanske vet. Så nu går jag i de tankarna här. Traskar runt och räknar i huvudet. Skulle det gå? Ska jag göra det? Och om jag bestämmer mig för att göra det och ändå förlorar, vad händer då? Hur besviken blir jag? Jag tror inte jag kan formulera ett enda ord till om saken förrän... ja, lite senare i veckan. Det här kanske bara är en känsla just idag. Vi säger så.

(But wouldn't it be nice)

Och nu: efterlysing på collage-program

Jag har ju noterat, dårå, att somliga därute i "bloggosfären" gör fina collage. Ni vet när man råkat ta åtta bilder på en och samma grej och liksom inte kan bestämma sig för vilken av bilderna som borde stanna och vilken som ska bort. När man vill klämma in alla utan att göra en låååååång serie av det? Ja då vill man ha något som gör collage. Helst utan att lära sig Photoshop. Jag hittade ett program på nätet (orkade inte leta igenom alla träffar på Google) men alltså: ej så fint. Och en stämpel rakt över. Så... vad använder ni?


Got the moves like... ja vem fan

Igår var ju väldigt kul, om en säger. Kristofer fyllde 30 och hade hyrt ett hus i Hökarängen, av alla ställen. Ditresan blev ett fiasko pga 1. var så stressad att jag glömde kontanterna man behövde för baren i uttagsautomaten och därmed kom utan kontanter, 2. när vi kom fram till hökarängen var det ösregn och jag fick inte plats i taxi så jag + kille promenerade och blev blöta från ytterplagg till innerplagg samt smink rann, men det löste sig snabbt. Man fick ta ut kontanter på Pressbyrån, till exempel. Bara en sådan sak. Väl på kalaset blev det en sån där maxad kväll då alla är där, alla är sams, alla har kul och man dansar något alldeles fruktansvärt mycket (och roligt, tycker man själv). Ungefär såhär mycket, dansar man. Hellre än bra liksom. All in all: mycket lyckad natt.


10 mars 2012

Dogwalker

Igår föll det sig lite slumpartat så att vi blev hundvakt åt min kusins ettåriga pudel. Vi mailade om sommaren och Båstad och Israel och vid halv fyra på eftermiddagen frågade min kusin i förbifarten om vi ville vakta deras hund samma kväll. En timme senare möts vi för överlämning och tja, på den vägen var det. Sedan igår kväll har jag nu gått på fem mer eller mindre långa och mer eller mindre leriga promenader, sovit i samma säng som en hund, slappat med en hund framför Nyhetsmorgon, varit med en hund som för första gången interagerar med en ettåring (och vice versa) samt kastat ungefär ettusen pinnar. Det har varit rätt mysigt. Jag vill ha en hund någon gång i framtiden. Kanske inte exakt en pudel, kanske inte exakt nu, men sen så.