30 juli 2013

Livsnjutet som försvann

Österlen: check. Och det var så HIMLA HIMLA underbart. Vill varmt rekommendera Talldungens Gårdshotell (googla) för typ tusingen natten (för två pers) med en helt jäkla makalöst himmelsk frukostbuffé (hej stenugnsbakat surdegsbröd med massa frön och grejer på!) och liggande mitt i ett naturreservat där vandringslederna går genom cirka Nangijala och genom kohagar och kullar och dalar och det gick knappt att ta in, så vackert var det. Plus helt perfekt med Österlen för avstånden är ju superkorta, vilket passar superbra för min lilla familj där den ene är åksjuk vid längre sträckor. Allt här ligger ju inom en timmes reseavstånd med bil. Vi var på Kiviks och i Simrishamn och i Ystad och i flera olika naturreservat och på fantastiska stränder och åt på gårdshotell och mysiga små caféer mitt i ingenstans och ja. Två dygn där och sedan vidare. Mot Helsingborg, där ytterligare två Skånedygn följde tillsammans med våra vänner och aktiviteter såsom Helsingör-resa, krogrunda, Känn ingen sorg-afton och diverse grillande skedde.

Hem och vända. Vidare till Sätuna på Färingsö där vi hyrt ett 1700-talstorp i dagarna tio. Det var OCKSÅ helt jäkla fantastiskt. Så vackert, så stilla, så perfekta vänner och släkt som kom i en strid men lagom ström och hälsade på, så fint. Och Kattis älskade det! Blev en utekatt som ändå alltid höll sig i närheten av oss men njöt för fulla muggar av livet där man utan sele kunde springa runt och nosa på saker, klättra i träd och rulla sig i sand och lera. Mums.


Idag är det... tisdag, väl? Och vi kom nyss hem och jag har the slutet på semestern-blues. Big time. Fatta att det ändå är i alla fall fem dagar kvar och ändå sitter jag här, betalar räkningar, tittar igenom jobbmailen, har ångest över att gå tillbaka till jobbet och kan inte alls tycka att livet är göttigt. Bilen behöver service också. Kostar tydligen 3000 spänn pga dags att byta bromsvätska. Ååååh. Livsnjutet bara försvann.

14 juli 2013

Österlentipsen

Jag ska till Österlen om några dagar, har jag sagt det? Har varit väldans mycket i västra skåne under min barndom och tidiga vuxenliv, men östra: nada. Så jag gjorde som man gör. Frågade på Facebook. Fick loss en tråd på sisådär tjugo tips från Österlen-ivrare till vänner och bekanta. Jag kan säga såhär att det verkar vara VÄLDIGT viktigt att vi äter på Friden vid vägs ände (!), samt köper frukost på Olof Viktors gårdsbutik. Dessa två tips kom upp kanske... tre gånger vardera. De övriga har jag satt ihop i en liten karta, om någon skulle få lust att ta för sig av mina vänners tips, hehe. HÄR ÄR DEN. Hej!

12 juli 2013

Tre dagar senare

Jahopp. Här ligger en i sängen och vågar inte gå upp pga besvikelsen om foten inte idag heller går att gå på. I förrgår gick ju tiden mest ut på akuten och sedan att sova i olika omgångar, kanske pga smärta? Igår däremot, gjorde den inte lika ont i viloläge längre vilket gjorde att rastlösheten som slog till var av gigantiska mått. Stod ut fram till klockan tre, då jag tyckte att en promenad på kryckor lät som en fantastisk idé. Gick ca tio minuter och sedan krampade armar, jag började slarva med belastningen och foten började därmed göra ont igen. Bilden nedan är tagen utanför mitt hus, då humöret fortfarande var på topp (glädje att komma ut, ni vet, trots totalt trasig gata som luktar lite prutt ur alla nya konstiga hål i marken). Humöret vände snabbt. Då var ingen kamera framme.


Fick vända. Tjatade över lillebror och svägis på middag. De kom. Fick en bra avslutning på rastlös dag men ser så himla mycket INTE fram emot att inte kunna röra mig idag alltså. Idag ska dessutom A åka och jobba vilket betyder: noll sällskap. Och fan, säkert inget gott alls i kyl och skåp. Åh livet för en skadad. Så himla trist. Men nu håller vi tummarna här. Det BORDE ju bli lite bättre för var dag, visst?

Ps. Tittade på Borgen igår. Första avsnittet, första säsongen. Vad BRA det verkar! *yay*

10 juli 2013

The return of the brutna fot (aka en följetong utan slut)

Om jag varit smart nog att läsa bloggposter från cirka maj 2010 hade jag kanske sluppit det här med en TOTAL UPPREPNING av det som hände då, för drygt tre år sedan. Men nä. Så jobbar inte jag. Igår när jag strosade i mina skor som jag från och med nu aldrig tänker använda mer pga detta var inte första gången, så snubblade jag alltså till och vrickade väl foten lite lätt sådär. Inte så det exakt kändes. Men ändå. Promenerade vidare, flera timmar faktiskt, utan att tänka på saken men så igår kväll svullnade den upp. Och började göra ont på insidan, vid knölen, vid skruvarna och plattan. Smärta steg under natten. Idag kunde jag inte belasta foten det allra minsta. Grät av smärta/självömk. På semesterns andra dag, hallå! Hur oturlig kan en person bli?

Tog en taxi till SÖS - denna älskade och hatade akut som jag spenderat fanimig en vecka på om man slår ihop alla timmars väntan vid diverse benbrott i hand och fot, samt lite stukningar och så. Första väntan (dvs för att ens få träffa en sköterska som frågar "hur mår du"): 2 timmar. Andra väntan (dvs att få bli röntgad och rullad till denna röntgen av min snälla kille som var jättebra chaufför av rullande säng): 0 minuter (rekoooord!). Tredje väntan, liggande på brits i korridor tillbaka på akuten: ca 45 minuter. Lyssnande på en gammal man som hade diabetes och så hemskt gärna ville ha en smörgås (men, såvitt jag såg, inte fick någon).

Till slut som en läkare och sade (PRECIS SOM 2010) att skruvarna ligger kvar där de ska vara och att detta är en rejäl stukning. Att sådana som jag (dvs benbrottspersoner) kan ha lättare att få sådana och att de tar längre tid att läka när de kommer. Att det var okej om jag inte kunde belasta alls på några dagar, kanske så många som fem. Att jag skulle ta med mig ett par kryckor hem.

Jahopp ja men så kan ju en semester också börja, hörni. Grrr.


2 juli 2013

Alla måste läsa. ALLA.

Här är den hela. Nedan lite citat jag klippte ut. Men som sagt: alla måste läsa och ska du ända läsa kan du lika gärna unna dig presenten att läsa hela den här texten, utan mina spoilers nedan. Det tar ca 15 minuter av din dag och du kommer ej ångra. OBS LOVAR.

I was a Manic Pixie Dream Girl 


"Stories matter. Stories are how we make sense of the world, which doesn’t mean that those stories can’t be stupid and simplistic and full of lies. Stories can exaggerate and offend and they always, always matter."
 ***
"Men write women, and they re-write us, for revenge. It's about obsession, and control."
 ***
"It’s so much easier, if you have the option, to be a girl, not a person. It’s definitely easier to be a girl than it is to do the work of being a grown woman, especially when you know that grown women are far more fearful to the men whose approval seems so vital to your happiness. And yet something in me was rebelling against the idea of being a character in somebody else’s story. I wanted to write my own. "
 ***
"I became successful, or at least modestly so - and that changed how I was perceived, entirely and all at once. I was no longer That Girl. I didn’t have time to save boys anymore. I manifestly had other priorities, and those priorities included writing."
 ***
"But there have been times when I didn't write, because I was too depressed or anxious or running away from something, and those times have coincided almost precisely with the occasions when I had most sexual attention from men."
 ***
"Meanwhile, in the real world, the very worst thing about being a real-life MPDG is the look of disappointment on the face of someone you really care about when they find out you’re not their fantasy at all - you’re a real human who breaks wind and has a job."
 ***
"I still love to up sticks and go on adventures, but I no longer drag mournful men-children behind me when I do, because it’s frankly exhausting. I still play the ukelele. I wasn’t kidding about the fucking ukelele. But I refuse to burn my energy adding extra magic and sparkle to other people’s lives to get them to love me. I’m busy casting spells for myself. Everyone who was ever told a fairytale knows what happens to women who do their own magic."
 ***
"The one abiding secret about us is that we’re not fantasies, and we weren’t made to save you: we’re real people, with flaws and cracked personalities and big dreams and digestive tracts. It’s no actual mystery, but it remains a fact that the half of the human race with a tendency to daydream about a submissive, exploitable, transcendent ideal of the other seems perversely unwilling to discover."