27 november 2013

Ynka loss lite bara

Varning för helt vanligt vardagsklag.

Inatt sov jag mellan tre och fyra timmar totalt. På soffan. Detta på grund av att jag tydligen ännu mer än tidigare (och tro mig: det var mycket även då) mentalt har transformerats till en boardercollie som ej alls kan somna om inte hela min flock (läs: jag själv, min kille + min katt) ligger samlade på samma ställe (läs: i vårt hem). Igår var det Primal Scream och releasefester och god knows what och där var alltså min kille. Själv passade jag på att bjuda in till en sent påkommen pastamiddag, där Emelie och undertecknad och Wille halvlåg i min soffa och pratade om... ja men skitsamma. Sånt man pratar om. Tjejer och killar och ligga och Egenmäktigt förfarande och flyttar och så vidare. I alla fall. När klockan var ett på natten och jag naturligtvis inte hade lyckats somna och min kille kom hem i taxi och sedan behövde sitta i köket och jobba till klockan två, ja då... hade jag missat sömntåget, som det kallas. Låg och väntade på att han skulle jobba klart, var oerhört irriterad över att han ens UNDERLÄT sig att sitta och jobba så sent, var upprörd och pigg på samma gång och inte alls nära någon typ av avslappning, trots att jag försökte köra yogaandningen, buuu *är sämst*. När han väl kom och lade sig var det dags för nästa störningsmoment: snarkfesten. Herregud, låter han alltid sådär mycket eller är det helt ölrelaterat?

Fick hjärtklappning av ilska. Försökte ändå somna. Gick sådär. Vid tre gav jag upp och "stormade" upprört ut i vardagsrummet och bäddade till mig själv i soffan. Förbannade allt från Primal Scream till mig själv och min kudde som plötsligt var för tunn och ja. Tiden gick. Tankarna på morgonens tid (08.30) på Mama Mia för att mäta bebis och blodvärde och blodtryck (hade dåliga vibbar inför detta pga tillstånd av total hysteri var nära) gjorde sig allt mer påminda. Katten blev rastlös för att jag var rastlös. Inget fungerade.

Sen somnade jag ändå, någon gång framåt halv fyra - fyra gissningsvis. Vaknade och var inte alls arg på min kille längre (däremot ganska... trött), gick till tunnelbanan och där var det stopp: fick vänta i 13 minuter på full perrong och tränga mig på tåget som var överfullt med orden "ursäkta, jag är gravid, jag har en läkartid, jag måste in" (SKAMMEN jag kände då, don't get me started) och sedan stod jag där och drog in magen, hade hjärtklappning och liksom ville för allt i världen slippa andas in alla andras jävla frukostmackor och förkylningar och kräksjukor och what not som florerer just nu. Åh det var så vidrigt. Jag tyckte så synd om mig själv.

Väl framme hos Mama Mia fick jag beröm för mitt fina låga blodtryck / puls (eh, fattar ej riktigt skillnaden på dessa tu?) och sockret var fint och barnet mår fint och allt var bra så sen kunde den här dagen börja på ett helt vanligt sätt.

Nu ska jag jobba. Herrå.

26 november 2013

Att sorteras in under kategorin Gravidpsykos

Men den låga nivå av stimuli som denna person utsätts för i samband med graviditet och lathet och omställning till liv i horisontellt läge, så gäller det att passa på när något som liknar lust liksom drabbar och slår ned i uttråkad kropp/skalle. Det är väl ungefär det vi kan förklara dagens inköp av en eventuellt för lite OnePiece med. Såhär började det: 

1. Jag köper en gravidtidning pga den har ett reportage som intresserar mig, nämligen: "det här behöver du ha hemma den första tiden med bebisen" (och vinkeln var "köp inte massa onödigt skit, det här är det du MÅSTE ha och resten fixar du på vägen). 
2. I detta reportage finns en ganska bra checklista som innehåller typ "gigantiska bindor för du kommer blöda ca 6 veckor efter förlossning, grattis förresten" och "en badbalja är bra att ha" osv, dvs smarta grejer som ej uppmanar till onödig konsumtion. 
3. Men! Konstigt nog! I denna lista, som i övrigt verkar smart och vettig, står "OnePiece - det är mysigt att stoppa in bebisen under när du ammar sedan". 
4. Jag tänker inte mycket på detta men skickar bild på listan till Digge, som jag hetsat kring just en liknande lista på sistone (alltså att hon ska ge mig en utifrån sin gedigna erfarenhet från att komma hem med både en och två ungar från bb). 
5. Digge svarar ngt i stil med "kul! ut och köp en OnePiece nu då". 
6. Jag svarar ngt i stil med "haha" 
7. Sedan händer något jättemärkligt. Inom loppet av ca 5 sekunder vill jag ha en OnePiece på riktigt? Börjar kolla hemsida, jämför storlekar, tänker "men gud vad dyra, inte kan väl jag" för att snabbt därefter tänka "jo men det kan jag väl" och till slut "jag måste ha en NU". 
8. Två dagar passerar. 
9. Jag går till OnePiece på Grev Turegatan, provar loss och snicksnackar med gulliga tjejen i butiken, tycker själv att både small och medium egentligen är fel (small: LITE liten, medium: way too smurfliknande utklädningskänsla pga stoooor), köper ändå en small under förevändnigen "snart är jag inte såhär stor om magen" och ja, så var det väl med den saken. 




Egenmäktigt förfarande

Igår kom ett skepp, nej jag menar bokpaket, lastat och jag fick äntligen överge min position i soffan framför årets SVINDÅLIGA himla Homeland eller SVINKORTA himla Downton Abbey eller SVINTRÅKIGA himla Bron, och lägga mig i sängen och läsa i stället. Gud vad länge sedan. Inledde med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, vilket kändes lämpligt med tanke på gårdagens Augustpris samt det faktum att alla jag känner älskat, strukit under och citerat denna bok så till den milda grad att jag nästintill kunde den utantill. Men alltså. Den ÄR ju precis sådär bra som "alla" säger. Så oerhört fint språk till att börja med. Och så innehållet - pang på rödbetan vad det beskriver något så grundläggande men ändå jävla unikt som det där man hamnar i. Ibland. Kanske i sina mest svidande, pasisonerade kärleksrelationer där en av parterna älskar mer och den andre har ngt slags flyktbeteende som tar fram samma himla mönster i typ... alla. Det verkar så i alla fall, med tanke på igenkänningsfaktorn hos precis alla jag känner. Anyways. Det var min gårdagskväll. Har cirka 50 sidor kvar i Lenas bok och vet redan att jag kommer läsa den allra minst en gång till. Sådär som det blev med Maken, ni vet. Eller Plattform.

Ps. Fick även starka dejavu-känslor från speciellt en, men också ytterligare några, tidigare relationer och utan att skuldbelägga eller anklaga någon här ty det är så himla inte någons speciells fel att den ene älskar lite mindre / på ett annat sätt och den andre fortsätter att anpassa sig / smyga / hetsa / försöka BLI den man gissar att den man älskar vill ha, så kände jag ett så rungande stort jävla HURRA på att inte längre vara där. Typ förnimmelsen av distans till denna vackra och sanna bok gjorde mig lite lycklig. Ds.



24 november 2013

Karaktären och jag

Nä men hörni nu måste vi prata om att jag har blivit så OERHÖRT lat på sista tiden? Det började, tror jag, med att Wille fick jättemycket att göra och jobbade konstiga tider och därmed inte kunde promenera med mig på morgnarna. (Eller okej, det började naturligtvis med att jag blev på smällen sådär någon gång för etthundratusenmiljoner år sedan och därefter slutade rida ungefär halvvägs, men detta känns som så länge sedan så vi tar det från där vi står idag, ok). Ja, och så lite senhöstväder på det. Och enorm lathet som krydda på moset. Effekt: jag gör absolut INGENTING? Tar typ inte ens ett steg utanför hemmet om jag inte måste? Åker tunnelbana från dörr till dörr mellan jobbet och hemmet och på helgerna går bilen varm om vi säger så.

Nåväl. Idag hade jag så himla goda föresatser. Skulle till stallet och hälsa på min grupp och ta lite kort på dem och hade till och med fått Willes jakande svar på att ta sällskap med mig på promenaden dit (låt oss säga att den är ca 3 km). Det var strålande solsken. Men så precis när vi skulle gå hemifrån så bestämde jag att det var så himla mycket smartare om vi tog bilen till stallet och sen, efter ridlektionen, tog bilen till ett mysigare ställe att promenera på. Kanske ett naturreservat? Men så när vi varit i ett kallt ridhus en timme tyckte jag att det enda rätta vore att vi åkte till ett köpcentrum och köpte vantar innan vi tog den där promenaden för fan vad kallt om händerna det var. Och så satte vi oss i bilen igen. Åkte mot Nacka Forum, missade avfarten, åkte vidare till Gustavsberg Hamn. Där åt Wille en pizza, vi gick på en "konsthall" och köpte några äpplen och en fiskgratäng på Hemköp och det blåste så in i helvete. Sedan behövde vi visst åka hem.

Det var den promenaden det.

Det jävligaste av allt är ju att jag fortsätter förnedra mig inför mig själv genom att använda mitt Nike FuelBand som tidigare hade lätt som en plätt-dagsmål 2500 poäng. Har sänkt till 2200 och uppnår det enbart de dagar jag promenerar mot eller från jobbet. Nu är klockan sju, jag ligger bekvämt i soffan, funderar på om jag ska "ta en promenad" (läs: gå till Ica och handla ngt att äta) men vet att jag förmodligen inte kommer göra det. Poängen är inte ens 1500.

Nästa vecka får det bli skärpning. En behöver väl inte tappa precis all karaktär bara för en är med barn väl?

21 november 2013

Drar till stallet i stället

Jahopp, det börjar bli sen eftermiddag och det är torsdag och det har i princip varit mörkt från morgon till kväll den här dagen och jag orkade inte promenera till jobbet och jag sitter här och minns för bara ett halvår sedan, eller ett år sedan, då jag fortfarande red. Då skulle jag sitta här nu och sucka och säga till mina kollegor ngt i stil med åh jag KÄNNER inte för det, fatta jobbigt att åka iväg mellan åtta och tio en torsdagkväll när man kan LIGGA I SOFFAN och bara ha det göööött. Typ. Sen skulle jag åka ändå, och nästa dag skulle mina tålmodiga kollegor fråga om det var så farligt ändå och jag skulle säga att nej, det var det ju inte, det var tvärtom himla mysigt och härligt. Såna var tiderna då. För ett tag sedan. En red på torsdagar och så var det med det.

Nu däremot. Sitter jag här och suckar högljutt över att jag ska på himla gravidyoga och inte för att basha något visst varumärke här men alltså: det är så tråkigt. Och dåligt. Och ej värt pengarna, om du frågar mig. I 90 minuter samlas vi, ett 15-tal som alla ser oerhört höggravida ut, och ingen riktigt hälsar på varandra och ledaren är käck och duktig och vill säkert väl men jag kan bara inte komma över att jag har betalat 1795 spänn för fem gånger av det där. Vi viftar lite med tårna. Vinkar lite med fingrarna. Snurrar lite med huvudet och nacken. Ställer oss på alla fyra. Sträcker ut ben och armar. Letar lite efter våra bäekenbottnar. Sedan är det avslappning i tjugofem minuter och då somnar minst en av de andra och dennes näsa piper oerhört högt ty det gör tydligen många gravidas. Jag ligger där och lyssnar på skivan och försöker att inte vilja studsa upp och liksom knuffa på den som ligger och snarkar och piper och skrika DU STÖR FAKTISKT. Inte så himla mycket zen i det beteendet nej. Egentligen skulle jag gärna strunta i de resterande tre gångerna, men betalt är betalt och jag ska gå kvar om det så kostar mig förståndet. Något kanske det ger trots allt. Just ikväll kanske alla har supermycket rena och fria luftgångar i näsan och jag kan lyssna på den sövande rösten som berättar för mig att jag ska känna efter hur min handled/arm/rumpa/mage/nacke mår just idag.

Jämt när vi har den där avslappningsgrejen på rygg börjar bebisen kicka cirka ihjäl sig också. Vi är SÅ enade om att det där är en oerhört dum aktivitet. Att ligga på rygg med 14 höggravida kvinnor runt mig. Så icke min grej.

Den som ändå finge åka till stallet.

20 november 2013

En milstolpe

Idag hände det, banne mig. En kvinna i min egen ålder reste sig upp på den fulla tunnelbanan där jag stod i gången, på ganska gott humör och rätt pigg/snygg om jag får säga det själv, med knäppt jacka för övrigt, och sade "varsågod och sitt". Jag stirrade på henne någon sekund och kunde för mig liv inte förstå varför jag skulle sitta, hon hade tagit platsen först. Sedan slog det mig att magen förmodligen numera syns genom jackan (!) och att hon var en helt random trevlig person som tycker att gravida bör få sitta ned i kollektivtrafiken. Jag började skratta och sade något förvånat/generat i stil med att guuuud, det är ingen fara, sitt duuuuuu. Men hon propsade och jag satte mig och det var oerhört roligt och pinsamt och jag sms:ade som en idiot till olika människor jag tänkte också skulle varit med om detta någon gång. Digges reaktion: en milstolpe. Så då kallar vi det för det, så. Mvh har varit med om MILSTOLPE denna morgon.

Ps. Känner inte ALLS ett behov av att sitta på tunnelbanan ännu? Men svårt att stå där och börja bråka liksom.  Ds. 

19 november 2013

Ny profilbild, 11 veckor kvar

Jag har börjat kalla den för "pilen". Alltså inte bebisen men den spetsiga magen. Slut på info.




18 november 2013

Filmfestivalen, film #12, Främling vid vatten

Detta, min festivals tolfte och sista film, var en upplevelse jag helst ej återvänder till. Fick typ klaustrofobi mitt i filmen och kunde inte hitta en enda sittställning som var uthärdlig. Fick för mig att luften i salongen tog slut och svettades. Satt och bytte sittben i princip halva filmen. Kunde inte riktigt koncenterar mig, än mindre njuta. Vilket nog var lika bra för jag tror inte handlingen var speciellt njutbar. En cruisingstrand för homosexuella män i Frankrike, det liggs i buskagen och solas och badas på stranden. En ung man blir förtjust i en annan man. De ligger med varandra. En man dränks framför en annan mans ögon. Ingen skvallrar. Ingen ställer någon mot väggen. Ingen ringer polisen. Det fortsätter liggas. Till filmens försvar vill jag säga att den var oerhört vackert filmad, fina bilder och ett stillsamt tempo. Detta, i kombination med att det hände SÅ PASS sjuka grejer som filmen på intet sätt förfasdes över (obs att jag ej menar homosexuellt liggande utan tex att dränka en person som man tröttnat på att ligga med), gjorde den dock rätt så himla obehaglig. En ganska tung avslutning på festivalen, för själ och hjärta, kan man säga.

Och med det säger den här filmrecensenten tack för sig. 

Filmfestivalen, film #11: Kink

Jaaa, festivalens andra dokumentär. VARFÖR valde jag så få i år? Det visar sig ju att det är dessa två som går vinnande ur årets program. Vilket säger mig några saker jag borde ta fasta på inför kommande år:

1. Sluta boka upp typ ALLA american independents, du älskar dem ändå inte plus de slutar alltid mitt i handlingen och det blir tröttsamt i längden
2. Börja boka upp fler dokumentärer, det är alltid intressant att lära sig något nytt och få nya kunskaper eller perspektiv

Slut på note to self. Kink handlar om ett filmhus i SF som skapar BDSM-filmer och har hundratals anställda. Intervjuer med människorna behind the scenes, alltifrån regissörer till skådisar och castingpersoner. Oerhört tankeväckande, spännande, intressant. Trist nog orkar jag inte utveckla? En av festivalens topp fem i alla fall, lätt.

Filmfestivalen, film #10: The Fifth Estate

Igår var vi alltså framme på festivalens sista dag och låt mig säga såhär: det märktes. Tydligt. Redan när vi satte oss i salongen kände jag mig oerhört uttråkad och det hjälptes inte av att en bakfull pojkvän med spritångor satt på min ena sida och på den andre en äldre man vars andedräkt jag inte ens orkar återge med ord, liksom ringade in mig i salongen. Filmen, då? Well. Dryga två timmar av berättelsen om Wikileaks. Ganska trist och utdraget berättat. Cumberbatch är roligare som Sherlock, även om duktig även här. Oerhört mycket skärmar med gröna små koder och chattar. Oerhört tråkigt. Jag ville så gärna somna ifrån allting, men det gick inte. Läste något citat ur en recension och vill verkligen hålla med: Perfectly serviceable - if far from subtle, like reading a Wikipedia page on CAPS LOCK.

Nej. Det här var ingen kul upplevelse eller film. 

16 november 2013

Filmfestivalen, film #9: Concussion

Jahopp. Ytterligare en american independent dårå. Programtext:

När Abby träffas i huvudet av en baseboll som hennes son råkar kasta förändras allt. Hennes fru, hemliv och karriär känns plötsligt meningslösa och Abby börjar istället jobba som prostituerad för kvinnor. »Concussion« är en snygg och provokativ film, delvis inspirerad av regissörens och manusförfattarens egen hjärnskakning av samma orsak. Belönades på Berlins filmfestival.

Att springa till den här direkt efter Blackfish gick lite för snabbt, tycker jag. Hann inte riktigt byta mode. Eventuellt var filmen mycket bättre än jag såhär dagen efter vill ge den credit för, men jag tycke ändå: ganska meningslös. Abby får inget sex av sin fru, som hon i övrigt verkar ha ett ganska lyckligt och trivsamt liv med, och börjar sälja sex i en lägenhet i New York som hon egentligen har för att rusta upp/inreda/sälja dyrt (pga att det är hennes jobb). Hon har ett antal kunder som hon ligger med någon dag i veckan, några yngre tjejer som har lånat sina föräldras kreditkort, någon vacker lyxhustru och en äldre kvinna som... ja, vill ha sex med en kvinna helt enkelt. Varför hon gör det? Ja, jag tyckte då inte att kopplingen till hennes hjärnskakning kändes speciellt tydlig. Tyckte mer att det verkade handla om vanlig himla uttråkan. Och något slags kicksökande. Med högre och högre toleransnivå för kickarna som ger ökad risktagning och ja, you know the beroende-drill.

Jag tycker absolut att Concussion var sevärd. Men liksom inte all that, på något sätt. 

Imorgon slutar festivalen och då klämmer jag in tre filmer till, vilket gör att jag landar på tolv det här året. Känns lagom. Himla perfekt gravidaktivitet alltså.

Filmfestivalen, film #8: Blackfish

Gick på bio lite spontant idag, alltså mer spontant än den planerade filmen som jag också tänkt att se (Concussion). Smällde in den här också när jag ändå var igång: Blackfish. Enligt programmet:

Den omtalade kritikerfavoriten om Tilikum, en späckhuggare som lever i fångenskap på SeaWorld Orlando i Florida. Han har varit involverad i tre dödsfall och dokumentären går på djupet för att hitta sanningen bortom SeaWorls officiella bortförklaringar. Visar på konsekvenserna av att hålla djur i fångenskap enbart för deras underhållningsvärde.

Usch egentligen. Jag borde inte, i detta känslosamma tillstånd där jag tydligen tar ut ALL min emotionella hormonella överdrivenhet pga graviditet kring ämnet djur, se en film om just djur i fångenskap. Men en späckhuggare borde en väl klara, tänkte jag. Och gick på bio.

Låt oss säga såhär: tårarna flödade efter ca tio minuter och fortsatte sedan att göra det under hela filmen. Det är så hemskt.  De är sådana högintelligenta djur som lever med och inom sina familjer i alla sina levnadsår i det vilda. Utvecklar egna språk för varje familj. Är extremt kommunikativa. Verkar lekfulla, vänliga, osv. Men någon gång på sjuttiotalet fångade alltså en sea cowboy på uppdrag av (tror jag) Sea World en unge som då separerades från sin mamma och familj (här kom första gråtscenen) och denne unge var alltså Tilikum. Det är en vidrig film om en vidrig industri och behandling av ett enormt djur som kanske, hallå, inte är perfekt skapad för att bo i stora bassänger på djurparker. Dokumentären visar intervjuer med tidigare tränare, ägare och personal på olika Sea Worlds och visar klipp från shower som går/gått rätt och fel. Gastkramande faktiskt.

Sammanfattningsvis: oerhört knäckande, oerhört bra. Tror det är den här och att den finns att hyra på iTunes om du är sugen. Do it.

14 november 2013

Detta skedde på jobbet idag


Filmfestivalen, film #6: Breathe In

Här kom ännu en film om en amerikansk familj som plockar in ett okänt element i form av, den här gången inte sexarbetare (se Afternoon Delight) utan brittisk vacker utbytesstudent. Well we have seen it all before, haven't we? Detta nya element i form av vacker utbytesstudent får nämligen hela världen att ställas på kant för alla i familjen. Är pappan lycklig i äktenskapet med mamman? Är dottern okej? Är mamman okej? Vill de leva det liv de lever? Nä serru, det vill de INTE och allt detta avslöjas genom denne vackre utbytesstudent (med, ursäkta hobbyanalys, anknytningsproblem rent genrellt? oerhört distanserad och känslokall person, reds anm.) som såklart pappi ska bli lite tänd på och mammi ska vilja så himla väl men bli bedragen av.

Snark. Det märks att jag närmar mig slutet av festivalen pga så låg tolerans när filmer ändå är exakt vad jag trodde att de skulle vara, heh.

Filmfestivalen, film #7: I Used To Be Darker

Alltså BE mig inte ens berätta om denna film. Jag sov 20 minuter och det var ungefär det bästa med filmen. Handling oklar, ett par ligger i skilsmässa, båda hade rockstjärnedrömmar när de var unga. Mamman (som förvisso sjunger svinbra, också en av få bra grejer med filmen) spelar i ett countryband/folkband som ändå håller igång, pappan dricker mest... vin och funderar. Plånkar lite på sin gitarr ibland. Deras dotter + deras dotters kusin hänger runt och.. ja oklart. Vad gör de? Bara är ungdomar. Så himla många musikmoment i denna film. Så himla många tysta scener att slumra bort till. SÅ himla lite handling. SÅ himla provocerande film. Det kan mycket väl vara humöret jag var på igår (uselt) så ursäkta om jag överdriver. Men detta var verkligen, verkligen 90 minuter jag hellre hade lagt på annan aktivitet. Hej.

10 november 2013

Filmfestivalen, film #5: Drinking Buddies


 Joe Swanberg har iofs gjort någon film som heter Uncle Kent som verkar vara känd, men jag tänkte mer på Hannah Takes The Stairs med UNDERBARA Greta Gerwig (kan ha varit den första film jag såg med henne?) då jag valde den här filmen. Samt Nights and Weekends (som jag älskade under festivalen 2008 tydligen). Med samme Greta. Det är roligt med ordet "mumblecore" förresten, som jag tyckte mig se i programbladet den här filmen beskrivas som, ett ord jag BARA hör i filmfestivalensammanhang. Folk kanske går runt i filmbranschen och pratar om mumblecore hit och dit iofs. Aja. Om filmen var det ja.

Drinking Buddies har tyvärr ingen Greta i huvudrollen men väl ej tjej som på många sätt påminner om henne, åtminstone i karaktären. Extrovert pojkflicka (kräktes nyss i munnen av att skriva detta ord men kom inte på något bättre, inte en girly girl så att säga, NI FATTAR) som hellre dricker öl och spelar pool med kollegorna på bryggeriet där hon jobbar om dagarna, än att äta romantiska middagar med sin snubbe (som för övrigt spelas av GULLISEN i New Girl). En av hennes kollegor har hon det där extra.... flytet med. När det kommer till humor och snack och liksom känsla. De har verkligen jättekul tillsammans. Vill knappt göra annat än att hänga med varandra. Och dricka öl. Men är de kära? Är de tända? Det är väldigt oklart. Det är en sån där vänskap med plusmeny ni vet, där man å ena sidan känner lite claim-vilja på personen, å andra sidan inte alls är säker på att det är kärleks- eller liggläge (och att testa vore att eventuellt förstöra härliga känslan så det vågar man inte).

Denna film är så gullig. Den liksom bara pågår, det pratas och skämtas och dricks en hel del öl. Det handlar om de två kollegorna och deras respektive, i princip bara. Det händer inte jättemycket. Men det är så trivsamt att vara meeeeeeed. Så himla verklighetstrogen dialog. Undrar om de improviserade mycket? Jag gillade. VERKLIGEN. Slut på dåligt formulerad recension pga tröttma. Hej.

Filmfestivalen, film #4: Afternoon Delight

Första barnflickefilmen i år alltså, brukar vara ett populärt tema i sektionen American Independents (typ: barnflicka kommer till familj, alla börjar tvivla på vilka de är och vad de vill med sina liv alternativt blir kära i barnflicka och allt ställs på ända) på festivalen om en säger. Programtext:

Jill Soloway, som tidigare jobbat med de hyllade tv-serierna »The United States of Tara« och »Six Feet Under« har prisats för denna långfilmsdebut. En dramakomedi om Rachel, en uttråkad hemmafru som försöker krydda sitt äktenskap genom att besöka en strippklubb, där hon träffar dansaren McKenna som sedan anlitas som permanent barnflicka. 

Som ni förstår blev jag såld redan vid Six Feet Under och läste väl i ärlighetens namn kanske inte programtexten så himla noga. Men det var ungefär som en hade kunnat tänka sig. Rachel (som till karaktären kanske inte är HELT olik Rachel i vänner btw) är alltså uttråkad, vill inte ligga med sin man, får för sig att om de går på strippklubb ihop kommer det bli liv i luckan därhemma. Hon blir bjuden på en lapdance, träffar McKenna, vill rädda McKenna som, visar det sig, kanske varken behöver eller vill bli räddad. Men lite husrum tar hon gärna emot, flyttar alltså in till Rachels familj och there you go. Enter omkullkastad värld för alla i familjen. Det är lite oklart vem McKenna är ty hon blir inte presenterad som annat än en kliché av Den Lyckliga Horan, men desto mer får vi lära känna Rachel. Som är klumpig, rolig, pratar innan hon tänker och är inte så lite egocentrerad. Det fanns en hel del små skratt i denna film. Skådisarna var bra! Dialogen kul! Men budskapet var, för mig, lite simpelt. Typ: man saknar inte kon förrän båset är tomt eller you don't know what you got til its gone. Eller nåt.

Precis som sig bör alltså: en indiefilm i indiesektionen som en kanske inte exakt älskar, men inte heller hatar.

Morrn

Igår var vi på middag och blev tvugna att åka hem rätt tidigt (okej hon var tolv men det var SÅ trevligt och alla var SÅ glada) pga att jag var så mätt och typ hade ont i magen och akut sömnbehov? Trist chey punkt com. Hur som helst. Jag somnade cirka sekunden jag lade huvudet på kudden och vaknade, precis som vanligt, vid sju i morse. Sedan två timmar ligger jag nu framför datorn. Glor lite. Kollar på andras bilder från andras liv. Väntar på att han bredvid ska vakna. Eller så bara tar jag tag i saken och går upp och gör lite kaffe till mig själv, roar kattisen, det är ett alternativ.

Sedan ska jag försöka ta mig till stallet och titta när Sara och gänget (läs: min grupp) rider (dock: det tar emot för jag saknar hästarna och ridningen så det gör ont och typ känner att det vore salt i sår att umgås med dem?) och därefter gå på Afternoon Delight på festivalen. Någon som gjort den har något med Six Feet Under och det räckte för mig innan jag klickade BOKA BILJETTER tydligen.

Hörs!

Filmfestivalen, film #3: Vic and Flo saw a bear

Hej och välkommen till årets hittills mest bisarra film, för mig alltså, och den med störst diskrepans mellan programtext och verklighet. Såhär skrev programmet:

Det lesbiska paret Vic och Flo är tidigare straffade brottslingar som slår sig ner på Quebecs landsbygd när den förra släppts från fängelset. Men snart börjar Vic känna sig instängd av det nya samboskapet och hennes övervakare dras in i relationen. Mystisk berättelse med mörk humor, oväntade utvecklingar och excentriska karaktärer.

Ja. Ramhandlingen stämmer förvisso men att det skulle vara en totalt avskalad historia med brutala innehåll av till exempel tortyr och mord (genom EXTREMT vidriga metoder som kameran ej blundade för, om en säger), hade en kanske inte väntat sig. Så himla konstiga vändningar. Inte jättemycket svart humor heller. Mitt intryck var: en ganska sorgsen berättelse om en ganska sorgsen kvinna och hennes utlevande och jo, excentriske, älskarinna. Var det en berättelse om kärlek? Oklart. Vad ville filmen säga? Ingen aning. Var den dålig? Inte exakt, det var mest bara... en lite för stor skillnad mellan vad jag var sugen på/trodde jag skulle få se och vad det till slut visade sig vara. Det kan ju vara bra ibland. Jag vet inte. Kan typ inte ens ge ett betyg på denna film. Märklig.

Filmfestivalen 2013, film #2: Bluebird

I fredags såg jag Erikas nya film (och första internationella dito som hon producerat, yeeeey henne) Bluebird. Det var en stillsam och vemodig och vackert deppig historia om en skolbusschaufför som en dag efter att ha gått hem från sitt pass missar att en sovande pojke ligger kvar i bussen, under natten. Han hamnar i något slags komaliknande tillstånd och berättelsen handlar nu om dels pojkens familj (hans mamma fick honom när hon var 17, han har vuxit upp hos mormodern), dels om Lesley (chaufförens) och hennes familj (bortlängtande tonårsdotter som upplever första kärleken, snäll och tyst kämpande man som eventuellt haft lite historier vid sidan om familjelivet), men också: dels om att leva i en småstad i grått vinterlandskap där just ingenting händer vare sig för de unga eller vuxna (sågen är på väg att läggas ned, en pappersindustri verkar vara stadens största arbetsgivare, på kvällarna hänger ungdomsgängen runt spåren och tjuvåker med ett godståg och hånglar, alla känner alla på puben och affären osv).

Innan vi såg filmen ville Erika förbereda oss på att den "inte är jättesnabb i handlingen kanske, men superfint klippt och filmad och bra skådisar". Jag vill verkligen hålla med men addera att jag aldrig någonsin var uttråkad, ville titta på klockan eller dylikt. Blev mycket engagerad i hur det skulle gå för Lesley och hennes familj och helt... trollbunden av hela småstadsporträttet. Så vackert.

Stort tips, detta alltså. Bluebird.


8 november 2013

Tacksamhetspiper

Lättnaden i bröstet när ens frilansbror hoppar in som sällskapsherre åt katt med stort behov av umgänge eftersom både jag och sambo jobbat way too much i veckan och katten fått vara ensam nästan nio timmar per dag: enorm. När sådana här bilder trillar in i telefonen vill jag cirka gråta rakt ut av lycka/tacksamhet osv.

7 november 2013

Rotlås hit och djupandning dit

Förresten så var jag hos min (alltså varför säger jag "min" - hon är på intet sätt min) barnmorska igår och fick följande besked:

- mage mäter 26 cm och är lite över kurvan dvs inte alls så liten och meningslös som jag upplever den och folk som påpekar det borde veta att jag har lång överkropp och den sitter faktiskt där på insidan, min 26 cm stora (långa?) mage.

- järn är bättre efter KÄMPANDE med himla äckelniferex i tre veckor (tar var tredje dag och blutsaft de andra två dagarna emellan - it worked)

- socker, tryck och allt annat är fint som snus.

Nu ska jag ta den här kröppen och gå på yoga för gravida. Ensam. Gaaaah opeppen.

Filmfestivalen 2013, film #1: Touchy Feely

Okej, då var vi igång. Igår inleddes festivalen med en extremt filmfestivalig film på den extremt filmfestivaliga biografen Victoria på Götgatan. Touchy Feely. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den förutom att den var extremt... förväntad. Vare sig på det superbra eller skittråkiga sättet.

En free spirit-person (Rosemarie DeWitt) som är massageterapeut med en sjukt hämmad bror som är tandläkare, utvecklar någon slags fobi för hud och slutar fungera som den spralliga fria personen hon hittills varit i sitt liv och i sin omgivning. Själv skulle jag kanske säga att hon drabbades av en smäll-depression, men okej, vi kallar det plötsligt uppkommen fobi för hud vilket gör att hon 1. inte kan jobba (pga måste kräkas pga så äcklad/skräckslagen för kroppar och hud) och 2. inte kan ligga med/ha fysisk relation med sin snälla hipsterpojkvän som jobbar på cykelbutik i San Francisco och 3. går in i djup kris, lämnar killen, flyttar in hos deppiga hämmade tandläkarbrorsan.

Tandläkarbrorsan, å sin sida, verkar vara änkeman och ha en gullig men deppig dotter som spelas av Junu-tjejen Ellen Page. Han vågar inte röra sig utanför det bekantas domäner och dottern vågar inte lämna honom för att sticka iväg och plugga/bli vuxen, och huset de bor i ser ut precis som när föräldrarna dog för X antal år sedan.

Jahopp. Här samlas alltså syster, bror, brorsbarn. Deppar lite. Bror provar på reikkihealing. Syster tar en ecstasytablett och går ut och "kan ta på saker igen". Håller hand med en gammal kärlek. Bror tar också en ectacytablett och drar iväg och ligger lite med sin reikki-healing-lärarinna (spelad av ÄLSKADE CJ i West Wing!). Dotter försöker hooka upp med systerns gulliga hipsterkille, som är gentleman och säger "nej för jag älskar din syster som du vet". Sen plötsligt är alla sams (that ecstasy sure did its job man) och har en glad familjemiddag tillsammans.

Slut.

Ps. som jag skrev innan: den var liksom inte dålig. Bara himla svår att få grepp om: hade den en poäng? Fanns där en läxa eller sensmoral? Vad ville filmen? Oklart. Dock trevligt tidsfördriv och extremtypisk filmfestivalenfilm. Ds.

6 november 2013

Afternooon Delight

Idag börjar filmfestivalen. HURRA. Inleder med den här, tror ärligt talat den är sådär, men ändå: kul för mig.

Ps. hallå vad seriös jag var förra året, skrev små recensionsliknande inlägg om varenda film jag såg? Tex såhär.  Eller okej, detta stämmer bara om jag förra året såg totalt 6 filmer, lät lite lite? Men så kanske det var. Aja ska vara tyst nu. Hejdå.

5 november 2013

Danger danger anger anger

Okej nu är det sisådär 12 veckor kvar, tror jag, och jag börjar önska att jag hade fört någon typ av bättre dagbok kring de senaste fem månaderna. Gud vad fort man glömmer? Och vad jag hade önskat att jag mindes lite bättre hur tiden förflöt, hur en mådde, vägde, såg ut, hur relationen/erna mådde, osv. Oh well. Kanske bara ska ta sig en kväll framför datorn och skriva skiten ur tangenterna. För framtida minnesbruk, så att säga. I så fall kommer jag skriva att vecka 26-27 var rätt värdelösa, humör- och sömnmässigt, men att det *peppar, peppar* verkade vända någonstans i mitten av 27. Nu somnar jag om igen när kattfnattan väcker mig på morgnarna. Och kroppen verka ha fått en skjuts av det där extra järnet jag äter för jag blir knappt andfådd FAST jag går jättefort och nästan fyra kilometer på morgonen innan jobbet? En får vara glad för det lilla. Introvert är jag dock fortfarande, och lite i moodet att jag inte riktigt klarar/orkar av att ta hand om andras problem. Totalt egoistisk, liksom. Fullt upp på egen kammare, eventuellt.

Lysrörsproblemet, om ni minns, löste sig himla fint genom att jag ringde och skällde på byggbolaget som sålt lägenheten till oss, totalt övertygad om att deras jävla lysrör inte gick att få tag på i Sverige (obs försökte verkligen, på riktigt, med kanske tio butiker inkl. mail och telefonsamtal till andra support-tjänster inom lysrör). Andemeningen i mailen var: men ni är ju HELT DUMMA I HUVUDET, ni kan väl för faaaaan inte sälja/välja ett badrum från HAFA vars lysrör inte går att byta ut? Så himla pinsamt då att den ganska snälla kvinnan bara, i vänlig ton: hej! du har ett badrum från Camargue och jag tror det här *insert länk* är det lysröret du letar efter.

Det fanns på Bauhaus! Alltså hallå jag har kollat på elbutiker, K-rauta, Osram, Fredells, Clas Ohlsson, osv osv osv i oändligheten, men INTE Bauhaus? Så. Oerhört. Dumt. Men också: kul för oss! Nu lyser det igen, osv!

3 november 2013

Sunday fun

Jag tror det var samma vecka jag hade fått två ränder på stickan, dvs första dagarna i juni, som jag och Wille gick till Ica Bea och jag inhandlade dessa mjukisbrallor. Ja, från Ica. Ja, med stora muddar därnere. Ja, känns som mitt åttiotal och jag ÄLSKAR dem och bär dem cirka varje dag från sekund ett då jag kommer hem, so shoot me.


Idag tvättar jag. På bilden stående på ett tygstycke från Zanzibar som fungerar hjälpligt som äventyrsland för katt. Jah försöker fånga mage på kort. Och är upprörd över följande: ett lysrör i vårt duschrum har gått och det verkar på riktigt inte ens FINNAS på svenska marknaden? Vi har letat på Clas Ohlsson, på alla stans Elon, på Fredells, direkt hos Osram och Philips, på lampaffärer, osv. Men ett lysrör 11w som heter T5 verkar typ inte finnas. Det är så sjukt? Ska jag aldrig mer få se hur jag ser ut tex innan jobbet eller när jag tvättar av smink eller borstar tänder eller you name it? Jag älskar ju att se! Ett duschrum i mörker är liksom inte lika härligt som ett i ljus. Med detta gnällt: om någon gullig själ vet vad t betyder om lampan heter tex 11w t5 så berätta gärna. Det verkar nämligen på nätet gå att hitta 11w t4 och det ligger ju nära rent siffermässigt om inte annat. 


2 november 2013

Somnar noll sju, vaknar igen på natten - fast tvärtom

Åh hej karma, kul att du finns och straffar mig för att i hemlighet (och okej, även helt öppet) gått och tyckt att det här med graviditet är en fucking bit kaka. Allt har gått såååå bra allt är sååå lätt jag har noooooll ont syns knappt sover gott är värsta filbunken i psyket bla bla bla.

Nä men okej, någon tryckte tydligen på en knapp för sisådär en vecka sen (hej v 27) och följande skedde: 

1. Jag slutade kunna somna om efter morgon-toalettbesöket och kattens första väckning. Vi snackar mellan tre, fyra och fem om ni undrar. Vilket ta ifrån i snitt två-tre timmar från min nattsömn och såhär en vecka senare kan vi konstatera att det... Känns. Vilket leder mig inpå: 

2. SÅ DEPPIG OCH ARG helt plötsligt? Att jobba 8 timmar och sedan dessutom behöva göra något, tänk "handla middag" eller "laga middag" eller "gå med soporna" eller "leka med katten så hon får stimulans och inte håller mig vaken HELA natten" gör mig fullkomligt himla knäckt. Alltså jag ORKAR inte? Så trött på dagarna på jobbet också. Så hudlös, känslig för kritik, så sur och irrationell. Sömnbristens fel? Kanske? 

3. Har blivit cirka heelt sjuk i skallen i relation till min katt, även. Och hon till mig? Hon är all over me hela jävla dygnet. Kliver på mig på nätterna, sover hos mig, leker på mig, piper hjärtskärande ledset när jag ignorerar henne. Och så jag - jag klarar inte AV att göra henne besviken? Typ, försökte låsa ut Henne en morgon vid fyra för att jag blev så himla förtvivlad över att ännu en morgon vara vaken i hundra timmar innan dagen ens ska börja. Stängde ut henne i vardagsrummet och hörde sedan hennes först förvånade pip, sedan lite mer åt det förnärmade hållet, sedan ledset och sedan förtvivlat, plus raspande på sovrumsdörren. Alltså jag klarade det inte! Gick raka vägen in i hjärtat! Slutade med att jag storbölande, halv fem på morgonen, gick och bar runt henne som en spinnande bebis och kände mig som världens hemskaste elakaste person. Och som att - med tanke på att detta bara är en katt, ej en bebis - jag kanske inte kommer vara så jävla toppen och stark som morsa ändå trots allt. Huuuu för detta.

Där fick jag, kan man väl säga?