28 februari 2014

Otillräckligheten och jag (och Ivan)

Nu är vardagen så pass mycket åter att min kille börjat åka iväg på lite kortare jobb då och då. Det tycker jag är jätteläskigt. Alltså på riktigt, är helt nervös när jag hör honom boka in olika jobb inför nästa vecka och frågar oroligt när han lägger på telefonen "inte HELA dagen väl?".

Jag vet att det är så himla lyxigt att ha en man som jobbar mycket hemifrån såhär i spädbarnstider. Han kan i mångt och mycket bestämma över sina arbetstider vilket gör att vi, alltså lilla familjen som vi numera är, kan ligga i sängen så länge Ivan sover vilket brukar vara till framåt nio, halv tio sådär. Efter det får jag gå upp och duscha, klä mig, ta över Ivan för morgonamning och Aksel gör frukost. När Ivan somnat, kanske tio, äter vi tillsammans. Denna rutin är så TRYGG och MYSIG för mig. Och tanken på att han nästa vecka börjar sticka iväg innan vi ens kommit upp ur sängen freaks me out lite, om jag ska vara ärlig. Det är okej att jag inte får duscha, kanske, och att jag kanske inte kan äta frukost precis när jag är hungrig, men jag känner mig fortfarande så himla... ja men OSÄKER, när Ivan är vaken och om han dessutom är gnällig. Jag vet hur man gör honom mätt, jag vet hur man sover bredvid honom och byter på honom och klär honom och går ut och går med honom i vagnen, men när han ålar sig i famnen och gnäller och varvar gnället med ilskna illvrål eller storgråt, blir jag direkt väldigt osäker och självkritisk. Och då är det helt himla ovärderligt att ha sin kille aka babyfather i närheten som antingen kan ta över bebis och vagga/trösta, eller bara säga till den självkritiska mamman att hon är bra, gör rätt, inte hennes fel.

Och jo. Jag VET att spädbarn gnäller och jag VET att det är mycket med magen, tarmarna som för allra första gången ska börja fungera och att det kan komma knip och att det är heeeelt naturligt. Ändå blir jag självkritisk när han är missnöjd. Funderar på om jag bär fel, om jag inte har en lugnande inverkan på min egen son, om det är något jag kunde göra annorlunda. Äta annorlunda. Notera gärna att vi verkar ha ett riktigt lugnt exemplar till bebis dessutom, han gråter typ aldrig och när han har gnällperioder har de löst sig efter någon kvart-halvtimme med att han till slut fått prutta/hicka/bajsa. Så det är inte precis ett kolikbarn (ännu, peppar peppar guuud så orolig för detta) vi har. Men ändå. Otillräcklighetskänslorna kommer jag inte helt ifrån. Inte ännu i alla fall.

Nåväl. Jag antar att det helt enkelt handlar om träning också. En ska lära sig att vara med sitt barn även de stunder hen inte är superharmonisk. Även de stunder barnets pappa är och jobbar på annat håll. En ska lära sig att gnället går över och att det inte handlar om att barnet tycker att den fått helt fel himla mamma.

Men det är inte superlätt, det är det inte. Och jag menar inte att gnälla när jag skriver det här, mer bara liksom berätta att det här med moderskänslor och hur "naturligt" det känns att vara mamma, inte verkar prick lika nära tillhands för precis alla? 

26 februari 2014

BVC på hembesök

Minns ni hur jag skrev att jag skulle sakna allt fokus på mig sedan när bebisen var ute och jag inte längre kallades på kontroller varannan vecka? Well, där är vi nu. Plötsligt handlar allt om Ivan och jag kan gå här och fundera på om det inte är UVI-känningar jag har hur mycket jag vill - ska jag kolla får jag ringa nån själv. Och inte min barnmorska på Mama Mia Söder ens. Oh well. Sånt är livet.

Idag fick vi vår första hembesök av BVC - vilket jag för några veckor sedan inte ens visste var något annat än MVC. En URGULLIG kvinna vid namn Monika kom hem till oss, vägde vårt barn, tittade när vi bytte blöja, pratade om hur vi mådde, berättade om det basprogram som nu gör att vi kommer ses nästan varje månad en tid framöver. Ivan, som får mellannamnet Josef för övrigt, skötte sig som vanligt helt himla exemplariskt med vakenhet vid ankomst av gäst, sen slockna vid bröst och låta de vuxna prata i lugn och ro. Och vi fick ställa alla möjliga frågor, typ "hur badar man ett spädbarn" och "vad tror du om det här vecket - ska man gnugga där" och "hur mycket är lagom att klä på bebisen för en vagntur"
till "varför är han kinkigare på kvällen än dagen" med mera. Känns så himla lyxigt och tryggt att de här instanserna finns i hela Sverige (vad jag förstår?) - att få hembesök som bara månar om bebisens bästa liksom. Så fint. 


25 februari 2014

Rapport från 12:e dagen

Det svänger fortfarande en del men ändå känner jag en viss stabilitet smyga sig på, sakta. De senaste dagarna har gått åt till en sällsam blandning av känslor, såsom oro över blödning (googlat IHJÄL mig på framfall samt ringt gynakuten samt egen BM men allt verkar normalt) och läkning, fundering kring huruvida det är normalt att han sover så himla många timmar per natt (tio i natt, med paus varannan-var tredje timme för amning), njutlycka över promenad i skymning med barnvagn och vårfågelkvitter från träden runt omkring, saknad efter att vara mer mobil och ett slags lugn som gör att dagarna ändå bara går, jag sitter mest här, i soffan och antingen ammar min bebis eller tittar på min bebis som sover. Och kollar på tv. Och funderar på allt mellan himmel och jord. Typ. 

Nu ska vi snart packa in oss i bilen, åka till SÖS och göra en hörselscreening. Hoppas att det finns parkeringsplatser. Hoppas att det inte är kö. Hoppas att han inte vaknar (men om han gör det - hoppas det är lugnt att amma? Det måste det väl vara, det är ju himla spädbarnsscreening). 

Dagens bilder: 




23 februari 2014

Väntade 45 minuter idag

Med kameran i hand i en riktigt obekväm ställning. Varför? För att Ivan är så SJUKT gullig när han ler med hela munnen och får jättefina skrattgropar. Och eftersom han bara gör det, ler, i sömnen (förmodligen när en obekväm prutt rör sig nedåt i tarmen?) fick jag sitta där och vänta. Och vänta. Och vänta.

Det gick åt skogen. Det kom inga helmunsleenden. Däremot en jäkla massa andra miner. Tex dessa: 

22 februari 2014

Ivan testar Babybjörn samt vardagen smyger sig in

Vi fortsätter att prova oss fram och efter stor osuccé med projekt bada samt projekt Beco Gemini testade vi igår Babybjörnen. Den kändes... för stor? Hans huvud hade liksom alldeles för mycket utrymme att svänga fram och tillbaka och picka mig i bröstet, det kändes inget skönt alls för honom och jag själv gick mest och höll i hans nacke. Jag tror vi väntar lite med Babybjörnen också. Alternativt väntar med att testa till ett proffs är med. 



Tredje natten i rad med sömn avklarad och den förflöt på ungefär samma sätt som vanligt: vid halv tolv drabbas jag av ett slags trötthet jag inte varit med om sedan jag själv var ett barn. Sådär så ögonen liksom trillar ihop. Så att jag skulle kunna somna i lite vilken ställning som helst. Då går jag och lägger mig. Sover Ivan i vardagsrummet med Aksel så kanske han fortsätter med det en stund till, sover han inte så följer han med. Sedan sover vi och ammar fram till niotiden dagen därpå - då vi vaknar på ett rätt gott humör alla tre.



Han har dock fått lite röda utslag på kinderna som jag funderar på vad det kan vara. Kanske pga att jag åt choklad igår?

 

Ivans nya grej är alltså att vara gnällig på kvällarna, liksom svår att få att sova djupt, vaknar hela tiden och är sällan speciellt tålmodig med livets motgångar. Han äter lite, däckar vid bröstet, somnar inte in, vaknar, gnäller, äter lite, vi går runt lite, han slumrar men somnar inte in, och så håller vi på. Under dessa timmar är han dessvärre EXTREMT oförsiktig med mina bröst, vilket gör att jag får lite ångest och mycket ont (han är liksom inte hungrig, mest snuttig, vill ba käka suga snutta och gärna också kasta sig bort från bröstet med ett ilsket ljud samtidigt som han suger råhårt - kan inte riktigt beskriva smärtan i detta men du som vet, vet) och igår kväll beslutade vi att han kan amma bra nog för att vi ska våga testa en napp vid det här laget. Vi sitter annars fastlåsta vid hans mun med våra lillfingrar när han försöker komma till ro.

Provade imorse, det gick ganska bra. Nu sover han dock som ett litet ljus pga det är dagtid och han är glad och tillfreds. Precis som jag. Denna jumpsuit fick han förresten av ett av Aksels jobb och jag ÄLSKAR den. Hallå, katten!


21 februari 2014

Vråååååål

Två saker min sprillans nya son hatar:

1. Bada. Åh han grät och skakade och såg ut som vi torterade honom. Det var hemskt. (Ja, vattnet var rätt temp.) 

2. Att "sitta" i min Beco Gemini. Alltså den känns way för stor för honom. Funderar nu på om jag ska köpa en sjal. Bärsjal alltså. Han älskar ju att vara nära och jag har inget emot att bära runt på honom egentligen. Men visst vore en hand eller två över jäkligt skönt. 

Senare idag ska jag testa babybjörn och se om den sitter bättre. 

Slut på rapport. Vsg för bild från amningsappen, hehe. (Även i natt sovs det mellan ca tolv och nio på morgonen, hurra! Gick dock upp vid tre för att titta till blöjan som, javisst, behövde bytas. Därefter hickade vi och pruttade en stund innan vi sov vidare. Att jag helt plötsligt kan sova bredvid min son är så ÖVERJÄVULSKT himla fett - älskar livet.) 


20 februari 2014

Och på den sjunde dagen... kanske det vände?

Jag har inte haft ett så kallat "utbrott" (obs vi snackar inte utbrott utan mer, plötsligt måste jag gråta en skvätt, av ilska, oro, otillräcklighetskänslor, etc) på över ett dygn nu och jag börjar så smått hoppas att även jag följer den helt vanliga baby blues-kurvan (aka hormonpåslag när mjölk rinner och bröst spänner dvs ca dag 2-7 eller vad det brukar vara). Inte heller gör brösten lika ont och amningen är uthärdlig, i alla fall idag. Men det allra härligaste är ändå att vi sov inatt, både jag och Ivan, i massor av timmar.


Han hade, som vanligt om en nu får kalla något som pågått typ tre dagar för "vanligt", en lite gnällig stil under kvällen. Inte ledsen och gråtig men liksom... oglad. Äter, somnar i famn, är lättväckt, vaknar och vill just inte vara vaken, äter lite till, somnar i famn, vaknar, osv. Vid halv tolv gav jag upp och lade mig i sängen med honom. Och där somnade vi, båda två. Natten förflöt därefter med amning cirka varannan timme och däremellan sömn, sömn och mera sömn. Det var första natten jag riktigt kunde sova, sådär så en hinner drömma, sedan förlossningen. Det var så himla, himla härligt. Och när vi vaknade vid nio på morgonen idag, så hade han visst kissat på ett sätt så det kommit på pyamas och lakan och jag fick genast en känsla av hjälp, jag borde förstås gått upp mitt i natten och bytt? Därav sms nedan. Hur som helst. Efter denna härliga natt förflöt en fin dag. Emelie och hennes höggravida mage kom på besök. Vi fick en jättefin vindjacka! 


Ivan har chillat och sovit och ätit och sovit och alltså, hur mycket kan en varelse sova egentligen? Jättejättejättemycket verkar det som. På eftermiddagen var det dags för en helt ny upplevelse: testa vagnen! Gå ut på promenad!

Den allra första promenaden med den alldeles nya vagnen (Kronan City) gick till återvinningen och Ica. Av lite olika orsaker tog Ica-handlingen som min kille utförde all världens tid och jag promenerade runt utanför i nästan en timme totalt. Sedan gick vi hem. Jag hade en speciell känsla i mellangärdet, kan vi säga, och googlade läskiga saker som "framfall". Sedan lagade jag Spagetti Carbonara medan Aksel gosade med honom tills han somnade (med ett lillfinger i munnen). Nu är klockan snart nio och vi måste verkligen bada honom. Det är helt otroligt hur fort dagarna bara rusar förbi? Fast en inte gör speciellt mycket?


Hurra! Hurra!

Idag firar Ivan en vecka. Och detta genom att visa ögonen på bild, eller okej film, och stoppa in två fingrar i halsen samt säga hehehehehehehe.

Kvinnorna runt omkring

Typen av sms som lämnar min telefon dessa dagar. Så tacksam för denna grupp av kloka gulliga guidningspersoner jag har runt mig i ett tätt litet nätverk just nu. ÄLSKAR ER.


19 februari 2014

Hej det är hormonmorsan igen

Kollar på Grammis. Elva minuter har gått. GRÅTER till Veronica Maggios Hädanefter.

What a difference a week makes

Ibland tittar jag på honom och ba no WAY att du fick plats i min mage tills nyss: 


Men sen tittar jag på den allra sista magbilden (ps notera gullig katt), föreställer mig hur han kryper ihop till en boll, och tänker jo kanske då. 

Själv har jag upplevt noll saknad efter gravidmage. SÅ PASS UNDERBART att kunna sova på rygg / sätta på skor / gå snabbt / raka ben i duschen osv. På sex dagar har även typ all smärta försvunnit och allt är cirka frid och fröjd när det kommer till magen. 


Första veckan med Ivan

Innan jag copypastar in det som kommer att bli den längsta bloggposten jag någonsin skrivit så vill jag bara säga att herregud, läs inte det här om ni inte är helt oerhört superintresserade av vad som pågår i huvudet på åtminstone en nybliven mamma out there. Det är mer att betrakta som mina minnesanteckningar, med massor av detaljer jag inte kan tänka mig att någon annan bryr sig speciellt mycket om, och jag tycker om att ha dem samlade på samma ställe genom åren. Det har visat sig fungera allra bäst här på bloggen. Så, med det sagt: världens längsta text om första veckan med Ivan.


Torsdag 140213 (vi har ett barn – vad gör vi nu?)

Klockan 05.45 lades han till mitt bröst och jag minns inte mycket från de två timmar han låg där. Han var arg, tyckte jag, gjorde många arga läten och nös och hostade och skrek. Inte våldsamt, men liksom… missnöjt. Jag tror jag pratade med honom hela tiden och liksom frågade vad han var för figur. Efter några timmar sade barnmorskorna att vi skulle klä på honom och min reaktion var nej, vågar inte! Vet inte hur man gör ännu. Barnmorskan (poo) sade att vi skulle tänka det var en docka, haha.

Resten av dagen låg han vid mitt bröst och ingen direkt amning skedde även om han liksom smackade mot en bröstvårta. Hittills hade de (brösten) inte blivit så DEFORMERADE som dagarna efter skulle överraska med. Klockan tre sattes jag, med Ivan, i en rullstol och vi åkte till BB-hotellet (Årstavikens patienthotell) och checkade in. Det var så bisarrt. Ett helt vanligt hotellrum och en barnmorska som knackar på och berättar vad som gäller där.

Det som gäller där: det finns barnmorskor utanför dygnet runt och du når dem genom att trycka på ett kortnummer på telefon (eller trycka på en grön eller röd knapp i hallen, beroende på hur akut ditt ärende är). Du blir uppbokad på ett barnläkarbesök det första dygnet. Du blir visad restaurangen som ligger på samma våning, och där finns bara nyförlösta mammor och deras bebisar och familjer. Jättegod mat, inte alls känsla av att vara på institution så att säga.

Första dagen sov han mest, som jag minns det. I våra sängar. Jag tyckte fortfarande jag inte kunde bära honom och att Aksel gjorde det bättre. När vi skulle byta blöja första gången ringde vi på en barnmorska och bad om hjälp. Bajset var alldeles kolsvart och krämigt. Hur det luktade vet jag inte, för jag var förkyld och hade fått feber. Man höll koll på mitt blodtryck och temperatur detta första dygn.

Under första dagen hade Ivan bajsat (det var tydligen bra), inte direkt tagit bröstet (eller fått ut något ur det), själv hade jag kissat och vid middagen satt jag och sneglade på de andra mammorna, papporna och bebisarna. Jämförde med vår. Tyckte att vår var allra finast. Tyckte även att de andra mammorna satt ganska obekymrat på sina rumpor. Funderade på om det kunde vara så att jag spruckit mer än jag fått intryck av. Läste min journal på kvällen noggrant.

Under Ivans första natt kom hans värsta gråtattack på första veckan. I samband med detta byttes vår första, supergulliga, barnmorska ut mot en som hade nattskiftet. Hon var… låt mig säga såhär: INTE så pedagogisk mot nyblivna föräldrar. Inledde vår kontakt med att skälla ut Aksel (innan hon ens presenterat sig för oss, vi fattade inte ens vad hon gjorde på vårt rum) för att han låst hotelldörren. Det fick man inte göra (men det visste inte vi). Vi fick också veta hur fel jag låg när jag försökte sidoamma min sprillans nya son. En gång när han grät otröstligt och vi ringde på henne sade hon ”och ni har väl kollat blöjan först hoppas jag” – vilket vi inte hade. Gjorde det, där fanns eventuellt lite kiss, elaka barnmorskan kom in och pekade på att vi inte packat upp skötbordet ordentligt, att man faktiskt alltid ska kolla blöjan först, att pappan borde ta Ivan nu så att mamman fick sova. Bryskt lade hon honom, skrikande förtvivlat sedan en timme eller så, vid Aksels bröst och lämnade oss så. Aksel gick runt med honom som en ihopkurad liten groda mot sitt bröst i över en timme, jag låg på sängen bredvid och hörde hans gråt och fylldes av en sådan ångest att jag kände att nej, det här kommer aldrig gå, jag kan inte vara någons mamma, jag förstår inte ens hur jag skulle kunna trösta mitt barn i det här ögonblicket. Jag lade mig under täcket med en kudde på huvudet. Därutanför grät min unge. Pappan gick och hyssjade bäst han kunde. En stund senare tystnar skriken något och när jag vågar kika ut från under täcket ligger min son på sin pappas bröst. Båda sover eller åtminstone blundar. En stund senare (måste sjunkit in i något slags dvala) tittar jag på dem igen och då ligger Aksel på sidan med en skyddande arm runt Ivan. Denna natt minns jag med stor ångest. Tyvärr.

Fredag 140314 (mjölk, mjölk, mjölk, ångest)

Det kommer in en ny barnmorska och presenterar sig, hon har dagskiftet. Hon hinner inte ens kliva in i rummet innan jag gråter helt förtvivlat. Berättar om mitt gråtande barn hela natten, om den elaka barnmorskan, säger att jag aldrig mer vill träffa henne och den nya, snällare, barnmorskan säger att det är absolut inga problem, det ordnar de, vi ska inte se röken av henne mer. Hon frågar om jag gråter för att amningen gör ont och det har jag nog inte ens tänkt på. Men det gör den ju – den gör skitont när nu någon frågar. Mina bröst sväller i en imponerande fart och jag tror att det är här någonstans, under andra dagen, han på första gången tar tag i ett av brösten och suger till. AJJE! Fan vad det svider! Och gud vad svårt det var att hitta en position där han hittar och tar bröstet, hans starka små armar och boxarhänder ligger liksom alltid i vägen.

Ivans andra dag går i mångt och mycket ut på att jag ber om hjälp med amningen. På kvällsskiftet träder en barnmorska in som heter Jenny och pratar väldigt släpigt. Hon frågar om det är okej att hon tar i oss för att hjälpa till med greppet, och ja det är det verkligen. Några minuter senare ligger Ivan så perfekt vid mitt bröst och suger med ett tag som gör cirka hälften så ont som de tag han fått innan. Som en himla ängel fixade den här Jenny till både vinkel och sugtag och allt kändes mycket mer hoppfullt igen, inför amningen – bara Jenny kunde liksom säga upp sig och följa med oss hem när det var dags för detta.

Vad gäller mina känslor inför Ivan är jag fortfarande så himla… överrumplad. När han är tyst, ligger och tittar eller sover, är jag så himla kär i honom och bara vill titta, klappa, vara nära, ta på. Men när han vaknar, är arg och boxar med de arga små händerna som är så starka att jag nästan inte lyckas bända dem från ansiktet, har jag lite ångest. Hur ska jag kunna hantera den här lilla individen helt själv?

Att pappan finns där bredvid är fint, men känslan är ändå att det i mångt och mycket hänger på mig. Jag sitter där med brösten som bara växer mer och mer för varje timme, och behöver lära mig att mata honom. Det känns som en bra bit kvar. Känslorna växlar väldigt fort också, från att han haft stor ångest en stund kan jag helt plötsligt ligga och skratta och titta på På spåret på tv och vara precis som vanligt. Det hela är konstant avhängigt på vilket humör min son verkar vara på. Sovande/tittande = lycklig mamma. Ledsen/hungrig/arg = ångestfylld och självtvivlande mamma.

Känns ändå som tur att jag läst på en del om hormonpåslaget när mjölken rinner till och på instagram och i sms-trådarna fylls det på med igenkännande, vänliga och fina inlägg om att allt är precis som det ska – bara härda ut, gråt ut, vänta ut, det händer så mycket det första dagarna. Och på natten kommer inte den elaka barnmorskan tillbaka, i stället har vi Jenny med the magic amningstouch.

Jag har fortfarande inte sovit en blund sedan förlossningen, hittar ingen ställning bredvid Ivan som känns trygg och dessutom känner jag mig inte trött. Han vill amma hela tiden så att lägga honom i egen säng, vid sidan av oss, som socialstyrelsen sedan ganska nyligen börjat rekommendera, finns inte på kartan. Jag ligger vaken ännu en natt igenom och liksom tittar på honom. Ringer på Jenny vid amning ibland.

Lördag 140215 (mera amning och besök av mammor)

Det är lördag och vi har nu ”sovit” två nätter på BB-hotellet och spenderat en vaken på förlossningen. Jag har fortfarande inte sovit, men det gör inget. Tänker jag (men i verkligheten har säkert lite av alla humörsvängningar med osömnen att göra – också). Den här dagen åker de flesta förstfödande familjer hem. Men inte vi. Vi har genom Aurorasamtalen lovats att få stanna kvar ytterligare en eller två nätter, och även om det vid tillfället då vi bestämde det (i oktober-november någon gång tror jag det var) kändes lite överflödigt, så är det nu i skarpt läge ett absolut måste.

Nu rinner mina bröst, men jag är fortfarande dålig på att få min unge till bröstet utan kamp och så stora smärtor att jag inte vet om jag kommer stå ut så länge till med amningen. Den här dagen handlar således – också – mycket om amningen. Jag får prova att pumpa ut en ranson mjölk med elektrisk pump och den lilla flaskan som ska få 20 milligram/liter (minns inte vad man mätte i) fylldes på några få minuter. Att det inte saknas mjölk har jag nu, några dagar senare, insett verkligen är en blessing. Det gör liksom halva jobbet – den andra halvan är hur vi ska få i vår son den.

På kvällen kommer min mamma och styvmor på besök och att se dem hantera, bära runt och byta blöja på vår unge känns fint och hoppfullt. Sådär säkra händer kanske jag också får snart! När min styvmamma bytte blöja på honom grät han inte en tår, låg bara och tittade sig omkring, och det slog mig att så hade det aldrig gått till när vi bytte. Funderade genast på om jag gör fel på något sätt när jag byter – kanske känner han vår osäkerhet och valhänthet? Och blir otrygg av den? Ingen vet.

På kvällen kliver Jenny på sitt nattskift och jag får åter hjälp med amningen en hel massa gånger. Under den här natten, tredje, känns det som att något vänder. Jag klarar av att amma utan att vilja skrika rakt ut av smärta flera gånger. Och fler och fler gånger lyckas jag lägga honom själv på sätt som gör att han gapar stort och får i sig massor med mjölk. Det blir aldrig aktuellt att koppmata Ivan med det jag pumpade ut tidigare på dagen eftersom vid varje amning tänker jag ”äsch, till klarar jag” och plötsligt har natten passerat och det är ny dag.

Söndag/måndag 140216/17 (hejdå BB)

På dagen då vi åker hem har vi ett digert litet schema för hela familjen. Vi ska ha ett avslutande samtal om förlossningen och hur det känns att åka hem, med vår barnmorska. Vi ska titta på en checklista där jag ska fylla i det jag vill veta mer om (tex: avslag, smärtor, bäckenbottenövningar, postförlossnigsdepp, läkning, amning, osv). Ivan ska även träffa en barnläkare för andra gången (läkaren tittade på hans sträng under tungan för att se om den evt var lite för kort och därmed gör att hans sugtag är begränsat och därmed mer smärtsamt, men gör bedömningen att jo, den är kort men nej, inte för kort, så vi gör inget ingrepp). Han ska också vägas.

När han föddes vägde han 3590 och det är högst normalt att gå ned upp till 10% de första dygnen. Vilket vore ca 360 gram. Jag har ändå en känsla för att han nog inte har gått ned – jag hoppas att det ändå kommit mjölk ur mig under alla de där smärtsamma amningarna och har minsann noterat i blöjan att det svarta becket sakta men säkert börjat bytas ut mot mer senapsfärgat (och stinkande) bajs, vilket är ett mycket gott tecken på att mjölken och amningen är igång – och det visar sig stämma. Han har gått ned ca 55 gram under sina första 3 dygn, och det är svinbra. Jag blir jättestolt.

Jag blir också vaginalt undersökt och får titta med en spegel på mitt underliv och mina bristningar. Först vill jag inte, men barnmorskan säger att det är psykologiskt bra för att det ser så mkt bättre ut än jag föreställer mig. Hon har rätt. Jag tänker att det där kan jag nog leva med, återställas ifrån, osv.

Vid två har vi satt Ivan i sitt babyskydd som han somnar som en stock i. Jag bär honom genom tusen korridorer (fick senare stora AJA BAJA av en barnmorska, jag får ju inte bära tungt, men det hade jag glömt vid det här laget) och kulvertar under SÖS i hans babyskydd, Aksel bär alla väskorna. Vi tar en taxi hem – Ivan sover hela tiden. Väl hemma väntar vår katt, som är mycket skeptisk till detta nya liv, och min bror. Jag landar i soffan och där blir jag sittande mer eller mindre resten av dagen. För varje amning vi betar av känner jag mig lite tryggare. När Ivan senare på natten gnäller och jag tar upp honom, går runt med honom i 20 minuter och han då både pruttar, rapar och hickar och därefter tystnar och somnar, känner jag värsta segerkänslorna.

Stunderna av lugn och att vara tillfreds blir nu längre och längre, samtidigt som rastlösheten i mig växer. Det är svårt att komma till ro, och jag har fortfarande inte sovit mer än någon timme de senaste fem dygnen. När Ivan sover i sitt babynest går jag dit och tittar på honom hela tiden. Har han sovit mer än en timme vill jag att han ska vakna. När han vaknar är jag lite osäker på vad det är jag borde göra med honom. Amma gör vi hela tiden. Smärtorna är hanterbara. Han sover och ammar och sover och ammar och bajsar och kissar och är ibland vaken en stund. Så förflyter första dagarna i hemmamiljö. Vi som är föräldrar försöker stabilisera oss, hitta en rytm, ett lunk, där Aksel sköter all markservice med handling och matlagning och städning och uppassning på mig i soffan (heh) och jag, ja jag ammar mest.

Det kommer några besök om dagen och för det mesta tycker jag att de stannar för länge och pratar för högt. Framförallt om de kommer på kvällstid – Ivan är lite oroligare då, sover inte lika djupt, blir lättare gnällig, och jag får således amma mer. Vilket gör ont. På dagtid fungerar allt mycket bättre av någon anledning – det sovs djupare och ammas snällare och lite mer sällan. Och så jag själv förstås – är lite piggare på dagarna än kvällarna. Kärleken till ungen tilltar, beskyddarinstinkten likaså. Styr av några planerade kvällsbesök i ren självbevarelsedrift.

Tisdag/onsdag 140218/19

Ny dag, dags för återbesök på SÖS och BB (inte patienthotellet utan BB). Det är för tidigt och för långt till SÖS för att premiär-köra vagnen med Ivan inuti, så vi bestämmer oss för taxi. Ytterligare en gång visar sig babyskyddet vara världens succéapparat, Ivan somnar som en stock igen och sover hela vägen in i BB-rummet, där han sedan passar på att både bajsa och (!) kissa på barnmorskorna som undersöker honom. Det är första gången han liksom sprutpruttar på den som byter på honom, men inte sista. Herregud vad mycket KLADD det är med bebisar alltså.

Barnmorskorna plockar av hans navel som var på väg att falla redan innan, de konstaterar att han är fin och välmående och har bra hudfärg och starka nypor och vi pratar lite om amningen (idag säger jag att på smärtskalan är vi nere på en femma vilket gör att jag vill fortsätta) och allmänna känslan och jag och Aksel får ställa alla frågor vi har (varför är han vaken så korta stunder? Varför är han så arg när jag lägger honom till bröstet fast han får bröst precis när han vill hela tiden och det kommer mjölk? Ska man fortfarande ”hicka” ett barn mot axeln efter mat? Kommer jag slippa sår på bröstvårtorna iom att det ännu inte finns några nu? Hur känns mjölkstockning och kan de här hårda vara just det? Osv osv osv osv i alla evighet).

Och så vikten, ja. Han har gått upp till 3670 vilket är 80 gram över födelsevikten och 120 gram sedan i förrgår, då han skrevs ut från BB. Återigen: himla A-barn på att äta bröstmjölk alltså. Och himla A-bröst på att producera mjölk. Inte förrän nu har jag börjat fatta hur oerhört hemskt det måste vara om ens bröst liksom inte bjussar på så rikliga mängder och en går runt med att lite hungrigt barn hemma, som är ledset ofta, och kämpar med amningen. Alltså känslorna som kommer när ens bebis är ledsen, jag orkar knappt. Och då har han som längst varit riktigt arg/ledsen i kanske… tio minuter. I sträck. Max. Det går nästan alltid att hitta lösning i mage/blöja/amning. Den dag det inte går, huuu längtar INTE. Å andra sidan: för varje dag som går nu börjar ju min hormon-rush lugna sig och förhoppningsvis kan en fungera lite mer… jämt så småningom.

På succékontot vill jag även lägga att jag hittat några sätt att bära mitt barn som ger mig ena handen fri samt inte ser ut som att jag går runt med docka av porslin, med höjda spända axlar och helt livrädd blick. Hanterandet börjar komma lite mer naturligt såhär efter fem dagar, yay.

Återstående moment på första veckan som gör mig lite nervös men också känns spännande: bada första badet (ååååh det kommer vara HALT vi kommer kanske TAPPA honom han kanske kommer HATA det åååååh) samt gå ut med vagnen första gången (hur mycket ska han vara påklädd, vad är lagom, tänk om han bara skriker sig igenom hela promenaden ååååh).

Amningen gör fortfarande alldeles för ont för att inte vara lite av ett ångestmoment vilket känns lite synd. Det borde vara mysigare, kan jag tänka. Hela upplägget är som gjort för anknytning och lugna stunder, och så ligger man där med smärtan och ba aoooouuuuuueeeee. Oh well. Han är sex dagar idag och jag har därmed ammat intensivt i fem. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre från och med nu. 


18 februari 2014

Du stör dig hårt på mig

Men HURRA vilket jävla sätt att vakna till en ny dag ändå. Liggdansa försiktigt bredvid sovande bebis och vilja high-fivea någon över hur jäkla lovande den här singeln låter? Har längtat efter Markus nya. Wihoo.




17 februari 2014

Min förlossningsberättelse

På kvällen innan vi lade oss på tisdagen den 11 februari frågade min kille, som han gjort de senaste kvällarna den veckan, "tror du det händer i natt?" Jag, som hittills alltid svarat nej på frågan, svarade denna tisdag att jag inte visste. Kanske. Något kändes liksom... lite mer på gång i mig, det värkte lite mer än vanligt i magtrakten och jag visste inte om det berodde på en rätt fysiskt aktiv eftermiddag (hade promenerat årstaviken med tung tvillingvagn framför mig på dagen, handlat mat, burit lite kassar, osv) eller om det eventuellt, kanske, var på gång. Det var det inte, inte just då, för natten förflöt och jag vaknade till onsdagen den 12 februari.

På onsdagen den 12 februari kände jag mig mycket trött. Hade påsar under ögonen och funderade på om jag höll på att bli sjuk. Hade två planer på dagen - först äta lunch med en kollega och därefter fika med min kusin. Båda i Brunogallerian. Kände mig trött när jag åkte ned. Men inget speciellt annat i relation till graviditeten var annorlunda.

Vid halv fyra reste jag mig för att krama min kusin hejdå. Det rann till i brallan (ursäkta uttrycket men det GJORDE det) och jag funderade: vattenavgång? Nej väl? Hur var det nu, visst brukar en förlossning börja med värkar, sedan vattenavgång? Och borde det inte vara mer i så fall? Hur mycket är det ens? Måste åka hem och kolla.

På tunnelbanan hem noterade jag en fläck på mina byxor och önskade att jag inte valt de ljusa jeansen. Ingen annan verkade notera. Kom hem, ringde förlossningen på SÖS som sade att det kanske var vatten, vem vet, jag skulle fylla trosan med toapapper och ringa efter två timmar och berätta vad som hänt med pappret. Hade vattnet gått ville man träffa mig och se att bebis och jag var okej, var vi det skulle vi skickas hem och inte sättas igång förrän 48 timmar senare, så bebisen skulle få en chans att sätta igång själv. Sagt och gjort. En kvart senare var toapappret blött och jag ringde igen. Då är det nog vatten, sade barnmorskan på Förlossningen, och sade att jag skulle komma in för kontroll samma kväll. Jag frågade om vi kunde äta middag först och det gick mycket bra. Aksel kom hem från jobbet, vi åt köttbullar, jag tog tunnelbanan in till Söder och SÖS för att titta till mig själv och bebisen.

Vid åttatiden kom jag fram. Barnmorskorna frågade om jag inte skulle ha min man med mig men jag sade att jag nog bara skulle på en kort kontroll. Han kunde gott vara hemma och vara beredd att komma om något skulle vara på ett annat sätt, menade jag.

Efter kontroll av vad det var som läckte ur mig (jo, big surprise: fostervatten),  ett CTG och en vaginal kontroll visade det sig ganska snabbt att jag 1. var öppen 3 cm samt 2. hade värkar samt 3. min bebis hade bajsat i vattnet. Bara lite, men ändå. Orsak nog för att lägga in mig och låta mig börja föda barn, så att säga.

Vid detta skede var jag oerhört kaxig och ringde min kille och ba "eh jag håller tydligen på och FÖDER här, kom in, det gör inte ens ont, tre centimeter redan, hur cool är jag egentligen?". Sade ungefär samma till en barnmorska som ba: vänta du bara. Jahopp.


(Nu byter jag tempus till nutid, ok? Ok!) 

Klockan är alltså runt nio. Min kille kommer med cirka arton stora väskor och barnmorskorna undrar om vi tänkt flytta in. Höhö. Jag fattar personligen inte hur man packar "lätt" till BB - vi skulle ju vara inne minst tre nätter efteråt (pga bestämt genom Aurorasamtalen) och jag ville ha TENS och vetekuddar och bebiskläder och människokläder och kakor och smoothies och gud vet allt. It adds up.

När min kille kommer börjar jag få värkar, alltså sådana jag känner och som inte bara är vad jag tror är sammandragningar, som hittills. Jag tar dem under ett par timmar med en egen hemmagjord andning som jag har hittat på, eller alltså det är helt vanlig yogaandning med liksom fokus på lugn, tyst och långsam utandning och inte rynkade ögonbryn. Hade plockat upp lite tips från vänner och någon profylaxsida och tänkte att såhär gör man nog. Funkade utmärkt.


Oj nu inser jag att det är ungefär här jag borde berätta lite om mina Aurorasamtal, vad jag varit rädd för med förlossningen och vad som kanske var lite o-standard med mitt förlossningsbrev. Kort sammanfattat: jag har kräkfobi och hela tanken på kräks har gjort att jag i princip vägrat tanken på att föda vaginalt. Eftersom det sägs att många mår illa och eventuellt lägger en liten spya kring 8 cm öppna, vid spinaetaggarna, och en del säger att de mår illa av lustgas, och jag är allergisk mot morfin, ja det har liksom förstört jättemycket för mig inför förlossningen med denna kräkfobi. I början av graviditeten var jag helt säker på att jag skulle kräva ett kejsarsnitt, och därefter ta smärtorna som skulle följa efteråt med medicin som inte innehöll morfin, men vid Aurorasamtalen kom vi ändå överens om att jag skulle ge det vaginala födandet ett försök. Det finns mediciner mot illamående, och långt ifrån alla kräks under förlossningen, och med tanke på de ökade riskerna för diabetes och glutenintolerans (vilket både jag och min kille har i våra närmaste familjer) så var valet liksom enkelt: min unge skulle få bästa förutsättningar att slippa dessa sjukdomar och jag skulle ge mig på en vaginal förlossning. Slut på passus om Aurora.

När jag gått med värkar i några timmar och andats igenom dem, började de bli lite väl tunga. Inte så att de inte gick att ta sig igenom men jag började tänka framåt, om det här är fyra centimeter har jag alltså mer än hälften kvar. Det kommer inte att funka med bara andning. Hmm. Vad göra. Vågar ej lustgas av orsak: se ovan. Satte på mig TENS:en, som jag hemma inte tyckt känts speciellt bra alls. Men i samband med de allt mer tilltagande värkarna så gjorde den det. Den var GULD under ytterligare någon timme. Vid varje värk smällde man på en jäkla massa elektrostötar (okej vet inte prick om det är det som händer men det blir massage på ett ganska våldsamt sätt) i svanken och kroppen ba: oooh förvirrad, var ska jag lägga fokus, på livmodern eller därbak? Det blir mildare värkar, helt enkelt.

Vid fem centimeter och omkring halv ett på natten kom jag till en punkt då jag helt sonika, utan att ens dwella kring beslutet innan, sade till barnmorskan att jag ville ha Epidural. Med anledning av att hon berättade att hon tänkte ge mig värkstimulerande eftersom man ville att mitt förlopp skulle flyta på lite snabbare med tanke på barnet i magen och bajset i fostervattnet och lite svaga värkar. Jag sade att ingen sätter dropp i mig innan jag fått bedövning, och det visade sig vara inga problem alls. Jag hade absolut INGEN åsikt om Epidural innan, hade tänkt att går det utan så går det utan, vill jag ha så ska jag ha. Hade hört om vissa som fått vänta länge på sin Epidural så jag tyckte det var lika bra att säga till när jag ville ha den och inte vänta som något himla stoiskt kvinnodjur. Det visade sig då att narkosläkaren var på väg upp på avdelningen för att lägga EDA på en annan kvinna, så jag fick vänta cirka tio minuter. Ryggmärgsbedövningen satte sig som en smäck och vid ett-tiden var det full mysfaktor på vårt rum. Dämpad belysning och jag tror vi tittade på ett avsnitt av en serie? Jag kände fortfarande värkarna men de tog inte över min kropp, de bara kom och gick i stilla mak.

Lite för stilla, tyckte barnmorskan, som ökade på droppet. Och under timmen som följde gick jag från myskänsla till tilltagande smärta/tryck nedåt och illamående. Enter: förlossningens krismoment.

Man gör en undersökning på mig och ser att jag är 5 cm öppen. Jag har någon hinna ivägen som sveps och jag går på vingliga ben upp för att kissa. När jag är på väg i korridoren från toaletten känner jag ett tryck nedåt jag inte känt innan. Jag börjar misstänka att förlossningen är på väg in i nästa skede, för jag känner förnimmelser av behov att krysta. Men det borde ju inte stämma, var jag inte bara fem centimeter öppen nyss?

Jo, du är bara fem centimeter öppen, sade barnmorskan och undersköterskan. Det här är inte krystvärkar. Du borde äta något. Drick något. Du har bara druckit ett glas vatten på tre timmar. Och exakt HÄR bryter jag ihop för jag mår oerhört illa och vägrar kräkas. Om jag dricker vatten kommer jag att kräkas, säger jag till undersköterskan som uppenbarligen INTE läst mitt förlossningsbrev för hennes argument i detta skede är "men Carolina nästan ALLA kräks under en förlossning" samt "du kommer inte ORKA det här om du inte dricker" eller "få det gjort så är det skönare sen". Det är inte som att jag INTE kan de där argumenten i sömnen, men de biter ju inte på en med fobi dumma dumma tant. Jag vägrar dricka vatten. Säger att de får söva mig om det ska vara såhär. Gråter hysteriskt några minuter. Undersköterskan ger sig, säger att de ska sätta in dropp i stället så jag får lite kraft och vätska. Och här får jag krystvärkar.

Det tror inte min undersköterska på. Och det kanske jag inte hade heller. Men guuuud jag behövde verkligen trycka, jag behövde skrika ut dem. De gick inte att bara "följa med", trots Epidural och maxade doser av denna bedövning. Nu följer en timme jag inte tänker återge så noga, men den gick ut på att en ny undersökning gjordes och voila! Jag är visst öppen tio centimter så ja, illamåendet var vid åtta centimeter förmodligen och ja, det är nog lite krystiga värkar jag har. Men bebisen har inte gjort sin sista rotation, tyvärr, så jag får helt enkelt inte krysta.

Står på alla fyra och skriker som ett djur ett tag. En timme? Vet ej. Hamnar på något sätt på rygg och får till slut signalen att jag får krysta and so the krysting begins (alltså jag gjorde det innan också men skillnaden mellan att skrika ut värkar och att hålla luften inne, lägga hakan mot bröstet och riktigt TRYCKA PÅ är tydligen stor). Krystar i tjugo minuter, och detta vet jag för att det står i min journal för det kändes längre, och tittar inte på någon. Öppnar inte ögonen. Vet inte vilka som finns i rummet, vad min kille gör, vet bara att mellan värkarna får jag ett sugrör med iskallt vatten. Jag minns att jag är sjöblöt av svett och någon torkar av mitt ansikte och bröstkorg. Jag minns att jag liksom upplevde en out of body-experience när jag hade som två röster i mig. En röst sade: det här går inte, det kommer aldrig gå, lika bra att jag dör på en gång, jag spricker, de måste söva mig och operera ut bebisen, osv. Den andra rösten sade: det är PRECIS det här alla andra säger att det känns som, du måste vara nära nu, det är nästan färdigt, det är när du känner såhär som det snart är klart.

Och det var det ju. Kvart i sex på morgonen, i en enda krystvärk, for han ur mig. Skrek i samma sekund han kom ut, ja tidigare än jag ens insett att det var över. Det var precis som alla sagt - i sekunden då det var över så var det verkligen över. Ingen smärta därefter kom i närheten, inte efterbörden eller stygnen eller något alls. Det var som en stor lättnad och så mitt i denna, en arg liten babykropp på mitt bröst. Går. Ej. Att. Beskriva. Märkligheten. I. Detta.

Ja och efter detta börjar ju historien om när lilla Ivan kom in i våra liv och den är superfärsk och pågående så den får jag sammanfatta när jag är lite mer tillbaka på banan.


16 februari 2014

Strax hemfärd från BB (hjälp mä)

Hej! Här ligger jag, på samma BB-hotell som sist och med en lite drygt tre dygn gammal bebis vid min sida. Idag ska vi checka ut och åka hem och det skrämmer mig litegrann. Tycker hittills att allt som har med spädbarn att göra, i princip, verkar kräva minst fyra händer (tänk byta blöja, sätta bebis till bröst så bebis fattar att bebis ska äta och ej boxas/misshandla bröst i ilska, äta mat själv etc) och ständig och evigt öppen kanal till vänlig barnmorska som kommer in under alla dygnets timmar då en tryckt efter henne i syfte att försäkra en om att allt är bra, normalt, såhär ska det vara, det går jättebra. 

Åh vad jag älskar barnmorskorna. De är så duktiga. Jag har använt mig av dem till max, kan jag villigt erkänna. Ringt mitt i natten och ba "han GRÅTER men han verkar inte HUNGRIG" och dom ba, lugnt, jag kommer in. Tre minuter senare: smaskande barn vid sprängfyllt (och obs GIGANTISKT) bröst, barnet var jättehungrig men har inte riktigt fattat hur man hittar rätt, barnmorskan har med mjukt men bestämt handlag visat bebisen rätt och alla är lugna igen. Inatt, och vet inte om jag har något slags hormonpåslag som gör mig oförmögen att skilja på personligt och privat så ursäkta om så är fallet, kissade jag på mig när jag stod och skulle byta blöja på lilla bebisen. Hans behov gick före och jag tänkte att jag var i princip återställd och skulle kunna hålla mig. Det gick inte, plötsligt liksom stod jag i egen pöl och tjurade och ba TRYCK PÅ KNAPPEN SÅ BARNMORSKAN KOMMER BUHUUU. Tre minuter senare: lugnad. Tre dygn post-förlossning är det okej att en inte har koll på alla muskler och en ska helst inte gå runt och vara kissnödig. 

Är nu inne på dygn tre efter förlossning och har fått berättat för mig om hormontillströmningen i samband med att mjölken "rinner till".  Eftersom min mjölk "rann till" redan första dygnet och jag haft extremt konstiga gråtutbrott sedan ca andra, hoppas jag att detta redan är igång. Och snart ska gå över. Man kan sammanfatta läget som så att vår bebis, som troligen ska heta Ivan, är det underbaraste mest fantastiska välskapta lugna glada fina barn som någonsin skådats på denna jord. Hans pappa är en hjälte, min bästa vän, världens underbaraste finaste person. Och hans mamma - alltså jag - gör så gott hon kan med liksom allt som händer i form av en kropp som ba exploderar lite här och där och försöker läka lite här och där. Jag känner mig osäker på väldigt mycket, tunnhudad, och kär och orolig och superförmögen och oförmögen på precis samma gång. 

Som sagt. Idag åker vi hem. Då börjar väl det här verkliga livet på riktigt. 

*lägger in jourtelefonnumret till barnmorskorna på speed dial*



13 februari 2014

Han är här!

...och jag skriver det här från ett patienthotell på SÖS. Alla mår bra! Förlossningen gick helt sjukt snabbt och jag ska berätta om den en annan gång. Nu ska jag dock fortsätta att lära känna den här älskade lilla varelsen.