31 mars 2014

Plötsligt hände det!

Bebisen somnade! Och smögs ned i ErgoBabyn! Och gick på en timmes promenad! Wihooooo!


30 mars 2014

Holiday in Bälinge

Ja hej! Vi stack till Uppsala lite! Två dagar hos mormor A kommer göra gott för själ och hjärta. Och pappan får sova ut lite på nätterna och jobba ikapp lite på dagarna. Bra.

(Ivan har typ sovit hela dagen idag, på tal om nedan tre inlägg? Så himla trött och bara äter sover äter sover äter sover, totalt 100% chillad. Så skönt. Känns som han behöver ta igen lite.)


Kul med kontrollförlust ändå

Förutom utmaningen igår som jag skrev om (att få en bebis som inte vill men behöver sova att, ja, sova på dagtid) så finns en tydlig utmaning för modern i det här dramat (det är alltså jag om någon känner sig förvirrad) och det är: sluta rationalisera allt. Sluta felsöka och sluta försöka hitta mönster och lösningar. Det funkar inte så med ett spädbarn. Det FINNS inte lösningar på allt. Det är bortkastad tid och oro. Jag inser allt det här på ett rationellt plan men ändå, mon hjärna har fungerat på ett visst sätt i 35 år och har så otroligt svårt att ställa om sig helt plötsligt. 

Såhär har jag varit så länge jag kan minnas: 

Något är svårt, går dåligt, känns inte bra. Ja men då ändrar man på det. Är man ledsen långvarigt kanske man går i terapi. Är man irriterad på en vän eller kollega kanske man pratar med hen och gör sitt för att lösa det, rensa luften. Har man ont någonstans går man till doktorn. Typ känsla --> ganska omedelbar handling för att ändra läget som inte funkar bra. 

Ja men så kommer en bebis och plötsligt ska en kasta omkull den där kontrollsignal hos sig själv. Ibland gråter bebis fast allt "borde vara bra". Ibland sover bebis en hel dag. Ibland vägrar bebis sova alls. Ibland har bebis prickar i ansiktet. Ibland kräks bebis jättemycket nyammad mjölk. Ibland vill bebis amma varje timme. Ibland var femte. Ibland har bebis magknip fast du inte ätit något konstigt alls. SHIT HAPPENS med bebis helt enskelt. Och det GÅÅÅÅR inte att felsöka hela tiden, eller det går men det är inte speciellt välinvesterad tid: dina strategier kastas omkull precis hela tiden. 

Detta, att inte kunna kontrollera eller lösa utmaningar på en gång, är något av det svåraste sakerna jag någonsin försökt inse. 

Mvh kontrollfreak kontrollfreaksson 

29 mars 2014

Mitt alldeles egna Familjeliv

Bakgrundsinfo / utmaning: 

* 6,5 veckor gammal bebis har problem att komma ned i varv och sova på dagarna. Vill hellre vara vaken men blir övertrött och gnällig efter några timmar. Blir hyperaktiv och hysterisk efter ytterligare några timmar. Behöver uppskattningsvis åtminstone några timmars sömn, gärna fördelat över två pass, på dagtid för att orka med. Men kommer ej till ro. Sover bra på nätterna för det mesta, mellan ca 23-07. 

Saker vi testat för att hjälpa vår bebis att somna de senaste dagarna: 

* Vagnpromenad
* Bilresa i babyskydd
* Vagga
* Babybjörn, Beco Gemini, ringsjal, trikåsjal, Ergobaby
* Amma
* Hud mot hud
* Mörkt rum
* Olika bakgrundsljud (natur/skog, trafikerade vägar, white noise, vanligt samtalsljud, bullrig miljö, tyst miljö) 
* Lugna förberedande aktiviteter, tex vagga, massage, prata lugnande

Saker som fungerat: 

* Well. Inte mycket? Vagnpromenad om han är så övertrött (läs: varit vaken i sju timmar eller dylikt och skrikit i ilska eller förvtivlan) att han inte orkar längre. Vagnpromenad innan dess har dessvärre bara orsakat ännu mer hyperaktivt viftande.

Önskar således: 

* Tips
* Igenkänning
* Pepp

28 mars 2014

These days

Ja men då kör vi väl andra kvällen i rad av övertrött och lite halvt hysterisk bebis. Hade ju planer på att tvinga i honom den där eftermiddagssömnen som verkar så avgörande för humöret. Men kiddot vägrade sova! Till och med i mysiga vagnen, som idag hatades som pesten. Den som var mitt säkra kort tills idag gick tydligen inte alls att koppla av i. NÄHÄ. Så vi körde lite gallskrik på tvärbanan, jag fick sätta mig och amma mitt på en himla bänk i himla Årsta. Vi körde en middag med min bror och svägerska som funkade riktigt dåligt pga han var ju manisk och gnällig redan när de anlände. Låste då in mig i sovrummet en timme i ambition att lugna/söva barn medelst tutte och dämpad belysning och ingen stimulans, men icke.

Summan av kardemumman är att trots alla goda intentioner och ambitioner så blev kvällen precis som förra: den övertrötta bebisen hade hållit sig vaken från 15 till 21 och gick då till slut med på att somna i vagnen. Middag avbröts, gäster gick hem före 22. 

Nu ligger han åter helt utslagen bredvid mig, i vagnens mjuklift fortfarande, och vi har smugit av honom ytterkläderna. Igår natt, när han somnade sådär utslagen efter samma typ av kväll, sov han nästan sex timmar i sträck. Chock! Undrar om så kommer vara fallet inatt. Undrar också om jag då borde ställa en klocka och väcka honom. Fan vad mycket en inte vet ändå. These days.

Dagen har annars bjudit på mysigt häng med Frida och Ava. Ivan somnade i värsta bullriga restaurangmiljön i stället för i vagnen mitt på dagen. Jojo. Ps på en av bilderna nedan ser ni det SMARTASTE EVER: ett amningsförkläde! Bebis ser dig (pga plastbåge), du det bebis, men omgivningen slipper se tutte. Såååå smart. 

27 mars 2014

Envisa underbara favoritperson

Min unge är så himla bra på att vara vaken. Eller alltså, han har så himla lätt för att liksom missa en av de där sovstunderna som faktiskt är rätt viktiga, och bara... Köra på. Om inte vi, föräldrarna, är medvetna och planerar ett bra upplägg för sömn (minst två timmar fm och två timmar em samt någon kortare tupplur då och då behöver han verkar det som) som till exempel innefattar längre promenader i vagnen eller möjlighet att ligga på min mage och bara sova på i ostörd miljö, så kan han helt enkelt skippa det. Och då blir det lite kaosigt. Idag var en sån dag. En himla fin och bra dag, som avslutades med totalt övertrött och överstimulerad bebis.

Först gick vi på barnvagnsbio och det var UNDERBART. Jag hade ju inte sett återträffen och det var himla bra att få chansen nu såhär jättelångt senare än alla andra. Ivan sov från start till slut och det gjorde väl kanske inte så många av de andra bebisarna. Ibland var ljudnivån riktigt hög. Av skrik. Men jag gillade det, gillade att se hur chillade mammorna var. 

Efter bion gick vi till mitt jobb och jag hängde visst runt där i... Men gud, två timmar? Vad fräckt av mig att sno alla andras arbetstid sådär? Men det var så många att prata med och alla ville hålla Ivan och Ivan var ett glatt charmtroll som bjussade på tandlösa storleenden hit och dit och satt i allehanda famnar osv. Trevligt var det. Sedan åkte vi hem. Vid den här tiden borde jag hoppat av tunnelbanan hemåt halvvägs för han var trött och jag borde tänkt till. Men i stället hastade jag hem med tunnelbanan och ett vaket barn, för vi skulle ta bilen till Ica maxi i Haninge och storhandla. Han somnar väl då, tänkte jag. 

Det gjorde han också. Men det varade bara i tjugo minuter. Väl inne på Ica var det strålkastarljus och skrikande ungar och Ivan vaknade och började gråta strax innan vi kom till kassorna. Sedan var det liksom kört. Han var såååå speedad och åt och spydde och åt och spydde och viftade frenetiskt med sina små armar och ben och lät antingen hhehhehehehheeee eller buäääääh under resten av kvällen. Det var som att allt ci gjorde bara bidrog till att han blev mer speedad i stället för tvärtom. 

När klockan närmade sig tio fick jag panik över tanken på att han varit vaken i nästan sju timmar om man bortser från stunden i bilen. Då gick aksel ut med vagnen till slut.

Nu ligger han här i mjukliften bredvid mig (Ivan, inte aksel). Sover, men inte djupt. Smackar på nappen i sömnen. Är helt jävla bedårande om jag får säga det själv. Jag vågar inte riktigt klä av honom mössan och träningsoverallen förrän jag vet att han somnat in. Detta barn måste vila. Samtidigt får jag kval pga hur varmt är det med mössa och overall inomhus egentligen, kommer han väckas av det? Ändlösa äro mina bryderier kring hur man gör detta barn allra lyckligast och tryggast. 

Imorgon ska jag planera på ett annat sätt tror jag minsann. The baby needs to sleep. 



26 mars 2014

Vardagsbild(er)!

Har noterat att folk håller på och vardagsinstagrammar med en hashtag som heter typ... ja men vardagsbild, kanske? Man ger varandra utmaningar och ska därigenom dokumentera sin vardag. Och hallå, ursäkta eventuellt en gnällig person men: är inte det hela poängen med Instagram och det alla gör hela tiden ändå, utan en hashtag? Eller poängen kanske är att INTE sminka upp sanningen och visa hur en grå vanlig himla vardag kan se ut? Okej, men såhär kan den se ut: 

1. En är på väg nedåt stan, inte så mycket för att en är sugen på att ta sig nedåt stan men för att ens unge vägrar somna in och en vet att hen verkligen behöver det. Somna in alltså. Och då är vagnen himla bra verktyg och då är det lika bra att bege sig ut. Och på "stan" finns det möjlighet att äta den där lunchen en aldrig hann med eller hade råvaror till hemma. En hann heller inte duscha, för bebisen var vaken hela natten och när den väl ville somna vid sju prioriterade en att somna också, så en sov när luckan för dusch öppnades mellan sju och tio och sedan var det full rulle, så att säga. Flottigt hår, javisst. Med ett vackert träd som topping. 

2. En landar på McDonalds, där är det kokhett och bebisen vaknar och skriker, en säger att en vill ta med det ut och tänker att på Södermalmstorg kan en säkert sitta på en bänk men nähä, där fanns inga bänkar. Äter den oglammiga lunchen på en sandlåda då. 

 
 3. Tittar in på Pocket Shop Götgatan och glor lite på böcker. Bebis vaknar igen. Det doftar suspekt om bebisen. Som tur är har en arbetat på Pocket Shop och får låna toaletten där följande aktivitet utspelar sig:

4. Väl inne på toaletten inser en att sist en var där och lånade toan var det för att kika i trosan vad som just hänt - hade möjligtvis ett vatten gått? Jajjemen, det hade det. Sex veckor sedan, på dagen idag. 

5. Bebis har fått mat, bebis har fått ny blöja, bebis somnar som en stock. En promenerar hela vägen hem i snålblåsten och tänker att det här, det var en riktig himla vardag faktiskt.

25 mars 2014

Breathe in

Oh, nu fick jag en efterlängtad paus här mitt på tisdagen. Det senaste dygnet har Ivan bosatt sig på min mage / vid mitt bröst och går liksom inte att lägga ifrån sig riktigt. Väl där är han glad och chillad (om en bortser från de högljudda krystningsessionerna vid magknip och toalettbehov), men så fort vi smyger honom till någon annan plats vaknar han och protesterar vilt. Vagnen är okej, men inget annat. Därför var det så himla bra (för mig) att Aksel kunde skjuta lite på ett förmiddagsjobb och ta ut honom en timme på promenad, så att han fick somna och jag fick lite andrum.

Det är himla mysigt med bebisen kropp mot kropp, samtidigt som hans rastlösa dagar då han inte somnar in förrän han är totalt superutmattad är ganska utmanande. Det blir lite "all work and no play makes jack a dull boy över det hela. (Fast "work" ska bytas ut mot "existera för ngn annans behov" och "play" mot "andas, sträcka på sig, ta en dusch, ta en frukt, vad en än gillar att göra på egen hand".)


Nåväl. Nu är klockan snart lunchdags, jag gör mitt bästa för att andas ikapp inför eftermiddagen. Har inga planer och vet absolut inte vad jag skulle kunna eller orka hitta på. Känner mig trött idag, vilket är märkligt då vi fick sova mellan halv ett och halv fem i natt, för att sedan fylla på med mer sömn halv sex till halv åtta. Ändå sex timmar, inte superfarligt ju.

Nä, om en skulle öppna veckans post och kolla om föräldrapenningen verkar vara på väg in på kontot?

*njuter av egentiden som ni märker*

24 mars 2014

Vill OCKSÅ bära i sele faktiskt

Hörni fellow parents out there nu kommer snart våren och mitt tålamod med vagnen, som står tre trappor ned utan hiss i ett förråd i en mörk källare med två kodlås innan en får ut den, börjar sina. Jag vill kunna bära mitt barn på magen och vara flexibel hallå! 

Här är det ni ska hjälpa mig med. Äger dessa devices som jag ännu inte fått att funka: en trikåsjal från granit, en ringsjal, en sex år gammal babybjörn och en ny beco gemini. Mitt problem är att mitt barn är sjukt viljestarkt och,  verkar det som, inte alls sugen på att sitta med ansiktet mot mig. Detta gäller även när vi bär, han trivs inte så bra då han länge kan kolla runt men får han bli buren framåt är han glad. Så, hur göra? Tvinga in i selen och hoppas på att han vänjer sig och gillar läget? Eller vänta in starkare nacke (det är nog nära nu) och då börja bära framåt i becon? Eller köpa en ergobaby pga enda märket jag ej provat känns det som? Med becon ska ha samma funktion och kvaliteter tror jag. Köpte från USA och allt pga den skulle vara ännu bättre/skönare/mer ergonomisk än ergon. Och så sitter en här. Med en bebis som hittills vägrar allt vad selar heter, haha. Som vanligt dessa dagar, mantra: det blir exakt ALDRIG som en tänkt sig från sekunden bebisen dyker upp. (Lol-fest åt planer som "mitt barn ska sova i babynest eller egen säng" och andra smarta "planer" som ej går att bestämma i förväg pga the baby is your new boss men det får bli ett annat inlägg). 

Vsg för bild. Här har han inte börjat skrika ännu men grymtar surt och försöker klättra ut. Ja han har jättestarka ben och rygg förresten. 


23 mars 2014

Slutet av mars you say

Jaha här flyger dagarna förbi kan jag säga. Insåg efter mycken eftertanke och fundering idag att det snart är slutet på mars, hur himla sjukt fort har inte den här månaden gått? Och hur fort har inte min hjärna bara stängt av allt som kan stängas av för att försöka anpassa sig till det här nya skitkonstiga livet som tydligen behövde massor av energi och liksom ansträngning för att anpassa sig till? Massor, tydligen.

Men men. Det är alltså snart april vilket innebär: vår? Väl? Det innebär också att jag snart ska gå på efterkontroll hos min barnmorska som ska kolla mina knipmuskler, herregud. Har inte riktigt hunnit öva på dessa, ursäkta lite väl privat information eventuellt. Har tappat alla rimliga nivåer. Det innebär också att jag varit förälder i snart två månader, eller okej i alla fall sex veckor. På torsdag. Jag är fortfarande skitmycket av en nybörjare. Veckan har varit lite av en utmaning mentalt då vår älskade unge bestämt sig för att skrika på kvällarna. Han är en solstråle hela dagarna men vid ett visst timslag, gärna ca 20.30, öppnar han ögonen och är som en annan bebis. Detta behöver vi inte orda så mycket om för allt är bra och han mår bra men GUD vad jag inte hade räknat med att reagera så hårt på detta. Det är värsta crash coursen rakt in i ens djupaste psyke och hårdaste träningslägret i ämnen jag hittills inte varit toppstudent i, som: tålamod. Eller förmåga att inte blaima sig själv. 

Hur som helst. I helgen och slutet av veckan har vi varit på ett dop, träffat Ivans farmor och farfar (se bild), lämnat in den för andra gången i rad på en månad trasiga bilen till en verkstad (som ska ringa imorgon och berätta hur allvarligt felet är, håll tummarna), gått åtskilliga timmar i olika väder med vagnen (snöstorm torsdag, vår fredag, storm lördag osv) för att söva vårt överpigga barn. Varit på BVC och vägt och mätt Ivan, som går upp i raketfart och snart kommer vara ännu mer av en Buddha boy. Och sett lite serier. Tex Stallet på SVT Play, Doll & Em på HBO Nordic (åh det är så himla bra) och avslutat True Detective. Och så har jag hälsat på jobbet. Och klippt luggen. That's about it folks, blir liksom inte så mycket mer spännande these early days of motherhood.

18 mars 2014

Inte lika stolt...

... Över att ha brakat ihop till slut själv när den, vänta ska räkna, kanske 17:e timmen av konstant gnäll i vaket tillstånd närmade sig sitt slut och ingen bättring var i sikte. Alltså han gråter inte konstant men.... Ja, gnäller. Surar. Är missnöjd och vägrar somna. Trots så himla uppenbart trött. Ja, i alla fall. I inlägget nedan är jag tydligen stolt över att ha hanterat det med ett visst stoiskt lugn. Sedan följde fyra timmars paus då han sov sött. Sedan gick vi på det igen. Gnäll smågrina gnäll mer äta glupskt spy gnälla vägra somna osv. Och så till slut, vid vad som ironiskt nog skulle bli den amningen då han faktiskt, till slut, somnade vid bröstet, bröt även jag ihop. Antar att den mentala stressen hade plussat på sig under dagen trots allt. 

Snorgrät (tänk Helena Bergström) över hur sorgligt det var att jag 1. UPPENBARLIGEN är värdelös mamma ty kan inte trösta egen bebis och 2. Inte ens hunnit öppna post eller äta annat än macka och fil på hela dagen och 3. Nu alltså måste gå och lägga mig från en dag som blivit "totalt jävla värdelös" och inte hinna vända på den. Men jaja. Kanske lika bra va? 

Ja god natt då. 

Ganska stolt...

... Över mig själv som hanterat fyra timmar non stop SKITTJURIG bebis med en ängels tålamod, nästan. Åh puh. Så övertrött och arg. Nu: sover i vagnen. Jag på väg till frisören. Deep breaths. 


17 mars 2014

Wake up booo

Den nervösa väntan då ens barn sovit i mer än fyra timmar och kommer vakna hungrig som en varg och arg som en likadan pga hungern.

Den femte veckan

Med anledning av att Ivan blivit extremt klängig (hej första utvecklingssprånget!) och i princip bara vill sova liggande över mig sedan några dagar har vi fått en del tid att titta på serier. Till exempel betade jag av 7 avsnitt av Girls bara igår. Och vi är på femte avsnittet av True Detective. Gud så spännande det är. Och gud vad jag inte har läst NÅGONS kommentarer/tankar om sista avsnittet, även om jag förstått att det är ett avsnitt många hade åsikter om. Oh well. Får väl förbereda mig på det värsta (inget blir löst, alla dör) så kanske jag blir positivt överraskad. 

Idag är det snö i Stockholm. Jag ska snart ut och rulla med vagnen, till Anna och hennes bebis Udo. Ska väl typ... dricka kaffe och amma. Sånt där man gör, väl? 

Status på mammalivet är för närvarande ganska bra. Det börjar kännas mindre ångestfyllt när han gråter, och dessutom gråter han inte så mycket längre (ja, uppenbart samband såklart). 

Jag börjar lära mig skillnaden mellan "nu gråter jag hysteriskt för jag är så hungrig så hungrig så hungrig ge mig maaaat-skriket" och "nu skriker jag men gråter inte för jag försöker faktiskt bajsa/prutta här åååååååh trögt aaaaaj-skriket" och "jag är så sjukt övertrött men vägrar sova jag vägrar jag vägrar jag vägrar allt är feeeeel-skriket" och det känns ganska tryggt faktiskt. Matskriken är oftast värst. Bajsskriken går att komma förbi genom att sätta honom i vissa, ursäkta detaljrikedomen, bajsvänliga ställningar. Övertröttheten är mer enerverande och inte så ångestfylld, för vi får liksom inte göra någonting alls på kvällarna efter klockan nio ungefär. Och har inte riktigt hittat en bra metod att komma runt denna övertrötthet. Han vägrar att somna men vägrar också att bli lagd någonstans längre än tre millimeter från oss. Han vägrar sitta stilla längre perioder än några minuter och vi får vanka runt en del, så att säga. Men men. Det är verkligen okej.

I takt med att han passerade fyraveckorsdagen förra veckan började samtidigt precis allt det där ske som vi hade läst om. Han fokuserar blicken bättre, ser längre än några decimeter framför ögonen. Han vänder sig om efter våra röster, är vaken längre perioder (ibland 2-3 timmar, något enstaka fall 4) och visar stor nyfikenhet. Pratar och låter mer. Visar mer vilja och behov. Och framförallt, detta hade vi längtat efter, har han börjat le medvetet, alltså inte bara i sömnen utan mot oss. Så oerhört jävla gulligt. Typ såhär. 


15 mars 2014

Fyra generationer

Idag fick Ivan träffa sin mormorsmor som fyllde 90 för första gången. Han behagade inte ens vakna for the occasion, lite divig stil kan tyckas.




14 mars 2014

Marsfredag och inget speciellt alls

Känner mig oerhört rutinerad som numera kan göra detta:

* Åka tunnelbana med mitt barn (SJÄLV!)
* Gå på stan med mitt barn (SJÄLV!)

Ja och sen var det kanske inte så mycket mer, haha. Men friheten och känslan av att det här är inte så tokigt ändå ökar i takt med min egen mobilitet, kan man säga. Har börjat få en ganska bra uppfattning om vilket tidsspann jag har på mig om jag ammar precis innan jag går hemifrån. Att amma på andra ställen än i egen soffa/säng eller vänners diton, känns inte helt hundra ännu. Så osugen att sitta där med tutte i vädret och så osmidig ännu med sjalar/filtar att skyla sig med.

På tal om sjal går det fortfarande inte bra med vare sig ringsjalen eller trikåsjalen från Granit. Han gillar dem inte - när jag försöker - och spänner sig till en raklång 59 cm lång pinne, vilket är svårt att klämma ned i en sjal. Synd. Men skam den som ger sig, jag ska minsann lyckas. Måste bara hitta någon som kan vara med och visa och guida.

What else is new. Jo men vårt barn är alltså av den prickiga varianten. Hormonprickar som nu för andra gången kommer som i ett utbrott över hela hårbotten och ned mot axlarna. BVC säger att det heter Erythema Toxica och att jag inte gör ngt fel men min kontrollfreakhjärna vill ändå skapa lösningar och för att skapa lösningar behöver en ringa in ett problem och eftersom "en del barn får det" inte duger så tänker jag på vad jag själv kan göra för att ta bort prickarna. Oh well. Han verkar inte lida i alla fall. De verkar inte klia och han är vid ganska gott mod. End of rant om prickigheten.

Idag har jag hälsat på Erika som har en bebis som är 13 dagar yngre än min. Därefter promenerat SOFO runt med Emelie som kommer att ha en bebis inom en månad ungefär. Det känns lite som att precis hela världen håller på att yngla av sig just nu, men det kanske bara är som det känns för att jag själv gör/gjorde det.

13 mars 2014

Tiden, bubblan, serierna

När jag födde Ivan var det många, många som sade typ "njuuut av bebisbubblan nu" och lika många som berättade att jag skulle liksom passa på att se en massa serier och läsa böcker när jag ammade alla dessa timmar. Well. Things didn't really go that way, did it? Ännu en gång måste jag liksom understryka hur himla OLIKA både olika bebisar är, och föräldrar.

Den här bebisbubblan som lät som något skimrande och vilsamt har under första månaden ärligt talat varit ganska hetsig? Och, såklart, också vacker och underbar och den kommer aldrig tillbaka och allt går fort och han är mitt livs ljus osv, men tiden äts ju bara upp! Från att han vaknar till att han eventuellt sover lite längre middag, försvinner timmarna som i ett litet kick. Vet inte ens hur det går till men ungefär såhär kan en förmiddag se ut:

09.30: vaknar. Ligger i sängen och stånkar och pruttar och bajsar och låter ilsken och accepterar ej att lämnas ensam en sekund.
10.00: byter blöja. Jobbar upp en ilsken gråt pga jättehungrig bebis. Skyndar påklädningen, skyndar ut i köket, förbereder de 10 droppar minifom som föregår varje amning.
10.20: ammar. äter i 20-35 minuter och däckar tillfälligt vid bröstet. Somnar inte in, men ligger och halvslumrar en halvtimme eller så.
11.15: sitter på axeln eller i babysittern (beroende på humör) när mamma äter en snabb frukost. Blir eventuellt spilld på (om ej accepterar babysittern) och måste därefter byta kläder igen. 
12.00: äter igen. somnar eventuellt in på riktigt. Här öppnas en lucka på 1-2 timmar av "egentid" för mamma, som då *byter kattlådan* *borstar tänderna* *kanske tar en dusch* *öppnar posten* *bloggar lite* *städar i skötrummet* *chattar med en vän* - detta händer alltså ej varje dag men ibland, tex nu, sover han några timmar vid lunchtid.

Så. Det här med att titta på serier vid amningarna har jag inte riktigt lyckats få till. Tycker INTE att det finns så himla mycket tid att spela på. Men det är ju individuellt förstås. Vad en prioriterar att göra.

Men! Det jag ville komma fram till var att jag faktiskt visst sett en serie sedan Ivan kom och denna serie ÄLSKAR jag innerligt. Finns på HBO Nordic, heter Looking, handlar om fyra killar i San Francisco och deras kärleksliv och vanliga liv och tänk typ Girls fast bättre, tycker jag, roligare, och bara bögar. Tänk en blandning mellan L Word och Girls! Med UNDERBARA karaktärer. Finns sju avsnitt och varje måndag kommer ett till. Go see!



(Märkte ni hur fort jag började skriva nyss? Ja men det var ju för att Ivan vaknade långsamt och jag visste att jag hade ett tidsspann på cirka två minuter att avsluta texten så ursäkta då, om den sålde in serien lite dåligt. Men alltså SÅ BRA serie. Rolig. Varm. Avsnitt fem är det finaste jag sett om att typ vakna upp med ett ligg man följt med hem första gången och känna att eeeh jag vill ses MER jag är lite PIRRIG här. Tips tips. Slut på tips. Åter till amma, droppar, väcka, blöja, hänga loss med gullig unge, hej!)

Till S om klädstorlekar

Jag fick alltså en fråga om storlekar på bebisar, och här kommer således mitt icke-expertiga svar:

Det är omöjligt att säga, tyvärr. Ivan till exempel, föddes och vägde ungefär 3500 gram och var 52 cm lång. Detta trots att vi gjort tillväxtultraljud eftersom man misstänkte att han skulle vara en liten bebis, vi fick beräknad födelsevikt på cirka 3 kilo och jag såg framför mig ett pyttelitet lite knyte. Nu var han ju det ändå, men mer normal-pytteliten så att säga. Och han har rusat i längd, framförallt, under den månad han funnits. Min kompis fick bebis två veckor efter mig och hennes kör fortfarande på 50 och de ser för stora ut, så det är verkligen heeeelt olika och random och omöjligt att gissa. (Och hon har således fått alla mina 50-kläder vilket är the way the morsa-kretslopp works vilket är underbart och härligt och att jag skriver "morsa" och inte "farsa" nu är ju tyvärr för att det är min erfarenhet, inte en farsa har kommit med kläder till mig hittills men feel free om ni är sugna).

Mitt råd är därför: överköp inte! Köp några femtio och några femtiosexor, eller vänta en liten stund så kommer du märka att du har tusen vänner och bekanta med klädkassar som de vill ge till dig. Det är så gulligt med second-hand-bebiskläder! De är så mjuka och fina och har en egen liten historia. Jag köpte min första klädkasse till Ivan i september (hej ivrig mamma-to-be) på en loppis i Enskede för tio kronor plagget (obs jättefina plagg) och har väl kanske köpt en body och ett underställ i affär, resten är presenter och gåvor. Och jag har SÅ. MYCKET. BEBISKLÄDER. Varje morgon försöker jag välja det han inte haft tidigare så att allt ska bli använt. Om han kräks blir jag typ glad för då får en byta kläder igen. Ja men du fattar. Det dyker nästan alltid upp en himla massa kläder från morsor i ditt nätverk.

(Passus: om du köper nya kläder så tvätta dem först innan använding, i tvättmedel utan doft och med typ namnet "sensitive" - men det visste du säkert redan. Finns lite medel i nya kläder som ej är bra för bebishud.)

I alla fall. Ivan har fortfarande 56 i många plagg men vissa är för små. Vissa 62:or sitter som smäcken och vissa är svinstora. Det varierar mellan märken och modeller. Så mitt tips är: köp en liten basgarderob. Ta emot presenter från vänner och bekantingar som vill ösa begagnade kläder på er. Och köp inte för mycket innan du vet. Hepp!

Hej från enmånadsdagen!

11 mars 2014

Tumblr-proffs, träd fram!

Jag tänkte unna mig en månad av hysteriskt postade av bilder på Ivan i olika positioner / miner under hans första månad, men sedan tänker jag att det kan få vara nog. Att en kan återgå till att vara person som inte bara lägger upp bilder på "söt katt" eller "rolig bebis". Tyvärr har denna månad passerat redan på torsdag och vi har därför skapat en bildblogg till Ivan, eftersom vi inte kan få NOG av att lägga upp bilder och skriva minnesanteckningar etc. Vi gjorde det i Tumblr för det verkade smidigast med iPhone-appen samt bra för just bildbloggar med fokus på bild och mindre fokus på text. Men! Jag har en fråga till fellow tumblrare därute: hur gör en för att aktivera kommentar under posterna? Tänker mig att det kan vara roligt för familj och nära vänner som eventuellt bryr sig / vill kolla att liksom skriva något då och då? Men hittar ingen himla knapp i redigeringsläget för att aktivera kommentarer. Så, vet ni? Vet någon? Hjälp uppskattas!

Ps. Vill ni följa den bloggen så ligger den här och det är bara att hojta för lösen osv. Ds.

9 mars 2014

Stockholm Stories

Jag vill så HIMLA HIMLA gärna se Stockholm Stories. Hmm. Ska kolla om den visas på dagtid och hur lång den är. Med lite pump och halvledig pojkvän kan det gå att få ihop.

Så mens ditt hjärta slår an, passa på om du kan, att fånga varje ögonblick

(Ja det är en Uggla-sång hursååå) 

Måste hålla i minnet att saker och ting verkligen händer, och förändras, så jävla snabbt just nu. För tre och en halv vecka sedan var jag en höggravid som försökte fylla dagarna med fika och häng på stan med vänner. Sedan genomgick jag förlossningen och Ivan kom ut. Sedan kom BB-tiden, och den minns jag redan som i en simmig, diffus dimma. Min kille pratar om BB-hotellet som något lyxigt och härligt och själv får jag lätt ångest när jag tänker tillbaka på det? Det var så nytt allting, och jag tror jag var ganska hårt hormonriden. Och amningen gjorde så oerhört ont och jag fick inte till det utan barnmorskornas hjälp, nästan varje gång fick vi ringa på dem. Inte förrän tredje dagen satt det som det skulle och det skulle förmodligen dröja ytterligare tre fyra dagar innan det slutade göra riktigt ont varje gång det var dags.

Och söndagen för exakt tre veckor sedan kom vi hem, med en bebis som nästan bara sov och åt. Vi misstänkte att vi skulle vara riktigt tacksamma för detta milda temperament och denna tid som bestod mycket av att bara... ja men ge honom mat, byta hans blöja, och så fick han somna. Ibland fanns ett BVC-besök, ibland kom någon på fika, men det var liksom stilla precis i början. Jag var så trött efter de första fem dygnens sömnlöshet att jag somnade sittande, har nästan aldrig hänt förut. Och sedan förändrades det mesta igen, bara någon vecka senare. Ivan började skrika om kvällarna och visa på ett behov som vi inte hade någon aning om hur man tillfredsställde. Vi försökte med maten, med vaggandet, med hyssjandet, med sånger och med blöjbyte. Vi försökte med tålamod och en för mig allt ökande känsla av maktlöshet och förtvivlan och tankar kring att han omöjligen kan må bra om han skriker såhär. Något är fel. Något har vi gjort fel. Och så pågick det en vecka, lite mer, och det var tungt. Kvällarna var känslomässigt tunga. Sedan kom de ilskna eksemen som gjorde att det såg ut som någon spillt kokande vatten över halva hans ansikte. Och så kom styvmodern som en räddande ängel en kväll när vi behövde det som bäst. Sedan kändes det plötsligt som att något vände igen. Sonen blev gladare och mer aktiv större delar av dagen. Tittade sig nyfiket omkring i stället för att stirra tomt i luften. Fastnade med blicken på saker, kunde ligga i famnen i långa stunder och bara titta och göra små ljud. Det här är bara någon dag sedan. Vår unge är inte ens en månad gammal ännu.

Ikväll är min kille ute på promenad med honom ensam för första gången. Jag, som längtat efter "egentid", sitter klistrad vid telefonen och tittar på appen "hitta mina vänner" och undrar hur de har det. Vill inte messa och fråga, vill låta det här bli deras stund, den första av många, många. Har överlag lagt en del energi på att inte vara mamman som berättar för pappan vad barnet mår bäst av (vill bli buren si eller klappad så osv, så himla viktigt med egen relation pappa-barn även om det är vår symbios som är mest påtaglig just nu pga mjölk och föräldraledighet osv).

Jaja. Vet väl egentligen inte vad jag tänker här, jo att jag ska komma ihåg att tiden går vansinnigt fort och att saker och ting förändras som i ett kick. Och att det är så himla fint och skört och liksom stort, alltsammans.


Efter regn osv

Tio grader och vår. Prickarna är bättre. Sonen på gott humör. Mamman får hänga i stallet. En jäkla höjdarsöndag so far.

8 mars 2014

Kvinnodagen och kvinnor jag älskar

Igår när jag hade den där himla dåliga dagen som jag berättade om här nedanför, och allt kändes svårt och svajigt och min självkänsla var i botten (beträffande ämnet "moderskap") och jag inte hade sovit och inte tyckte jag hann äta eller knappt andas osv, så hände något ganska så fantastiskt. Min styvmamma, som bor i Uppsala med tre hundar och en tonårsdotter och förmodligen helgplaner precis som alla andra, kastade efter ett telefonsamtal med mig då jag förmodligen lät pretty much förtvivlad, dessa planer i soptunnan vid sju på kvällen, satte sig i bilen, ordnade hundvakt och bara KOM TILL OSS och sov över. För att hjälpa till, stötta, vandra runt med vår prickiga lilla son medan jag och Aksel fick sitta samtidigt vid ett matbord och äta middag. Helt osjälvisk och underbart kärleksfullt så bara... dök hon upp. Klev in i vår lägenhet och gick raka vägen och plockade upp vår sprillans nya son och liksom vandrade runt och gullade med honom hela kvällen. Åt middag med honom i famnen. Bytte hans blöjor. Visade lite olika bra ställningar att bära ett spädbarn i. Jag älskar henne innerligt för detta, och mycket annat. Härligt var det också att Ivan, som haft ett par riktigt ledsna/gnälliga dagar, i princip sken upp som en sol och fortsatte vara glad hela kvällen och natten och på morgonen idag, då vi tog en lång promenad i vårsolen runt Skogskyrkogården innan hon, min helt fantastiska styvis, åkte hem.


Jag kände mig som en sprillans ny människa då. Som att jag fått andas ut, fått ny energi, som att jag kände mig så himla mycket starkare i mig själv och mitt nätverk som ju faktiskt finns där hela tiden men jag är urusel på att använda för då måste man be om hjälp och det hatar visst jag. Firade min nya energi och fortfarande chillade son med att sticka till Nytorget och lyssna på Gudrun på F!:s tårtkalas. Det såg ut lite såhär.

7 mars 2014

Jag är ingen superhjälte jag

Idag har Ivan, förutom de sedvanliga hormonprickarna som ser ut som helt vanlig tonårsakne, också någon typ av knottriga och röda eksem i halva ansiktet. Samt skrek halva kvällen igår och hela morgonen idag. Livet har väl varit roligare om en säger. Min gulliga BVC-kvinna tar även, visade det sig, emot bilder på iMessage och hon har nu tittat på hans fläckar i ansiktet, konsulterat med två kollegor varav en läkare och hennes besked är att hon känner sig lugn. Det kan bli sådär runt hormonprickarna, och vi ska smörja över helgen med en kräm som heter cirka Mildison.

Detta, i kombination med hans skrik som är otröstliga med jämna mellanrum, gör ändå att jag känner mig tunnhudad. Kan inte låta bli, trots bannor från BVC, att tänka och tänka och tänka på vad JAG gjort för fel. Varför kan JAG inte trösta honom så han blir gladare? Vad har JAG ätit som han reagerar på? Är det JAG som ätit för lite så att min mjölk börjar sina och han inte är mätt? Ja men alltså, det finns ju en variation på cirka en miljon olika sätt att skylla på sig själv när ens barn inte mår bra, visar det sig. Och det är så himla dumt och det ska en inte göra men what the hell, hjärnan jobbar på helt laglöst härinne.

Nu sover han i alla fall middag. Efter fyra timmars missnöje denna morgon. Vi ska dock snart väcka honom för att ta en promenad till Stadsdelsförvaltningen (tror jag?) för att registrera hans fader som, javisst, fader. Jag har ätit som en galning hela förmiddagen, massor till frukost och massor till lunch, för jag har minsann också läst på om förlossningdepression och mjölkproduktion och det är viktigt att äta mycket och vara utvilad. Oh yes.

Att vi fortfarande får sova på nätterna är en sådan blessing i detta läge.

6 mars 2014

Ivans andra och trejde vecka

(varning för minnesanteckningar igen - det går alltså mycket bra att hoppa över det här inlägget)

Under Ivans andra vecka (20 -27 feb) fick vi vårt första hembesök av BVC och det gick toppen. Vi åkte också kollektivtrafik första gången - till SÖS och gjorde hörselscreeningen (vilket gick fint). Jag kände mig väldigt naken och sårbar på tunnelbanan, blev extremt medveten om ljudnivån på andra resenärers prat, störde ihjäl mig på en man som verkade ha hosta (FRÄCKHETEN! Att vara ute i kollektivtrafiken med hosta! There are KIDS here! We don't want them to catch this!)

Vi introducerade nappen för honom den nionde dagen, efter att han visat lite tecken på gnällighet några kvällar i rad. Också nappen gick bra och var populär. Amningen flöt på, jag hade enorma blödningar och var på väg in på gynakuten några gånger men det slutade precis den elfte timmen (dagen innan jag skulle åkt in till gynakuten för att se att inga hinnor låg kvar och omöjliggjorde läkning i livmodern). Mina hormonsvallningar fortsatte men inte lika mycket, inte lika ofta. Jag var oerhört rastlös och ville komma ut och röra på mig, men behövde vila pga blödningar. Lite innelåst känsla. I slutet av andra veckan kom den första skrikkvällen för Ivan och jag höll på att förgås av ångest. När skriken återkom kvällen därpå (samma tid, halv nio) bestämde vi oss för att köpa Semperdroppar. Dagen därpå köpte vi också Minifom - all in. BVC sade att det inte kunde skada, så vi gick in för allt samtidigt.

Ivans tredje vecka avslutas idag. Amningen flyter fortfarande på, det dåliga kvällshumöret består. Han vaknar fortfarande vid halv nio och är som en annan figur, så himla irriterad och liksom svår att göra nöjd. Det kan fungera att gosa på skötbordet en stund, göra lite massage. Sedan tröttnar han och gråter. Det kan fungera att gå runt och bära på honom, sjunga/prata lugnt, sedan tröttnar han och gråter. Han vill äta en gång i halvtimmen och i början tänkte jag "men han KAN ju inte vara hungrig" och försökte hitta på andra lösningar. Men nu bara kör jag. Varje gång han tar bröstet blir han lugn och tyst och glad en stund. Han får tömma ur dem helt varje kväll, det finns ändå massa ny mjölk där när han vaknar vid tre - fyra igen.

Han sover hela nätterna igenom. Ammar ca 3 gånger från läggning till uppstigning och då går vi ändå upp så sent som nio, halv tio, de flesta dagar. Vi är så himla tacksamma för detta mönster (som han även hade i magen, han var alltid lugn nattetid och galen eftermiddag/kvällstid) och känner oss i princip nästan alltid utvilade. Han gillar även vagnen mycket, somnar inte sällan innan vi ens hunnit ut ur källarförrådet (där vagnen står) och ut i friska luften. Han trivs på skötbordet, gillar att bli klappad på och få massage. Han hatar bärsjalen och jag har inte lyckats få till det ännu, men ska fortsätta försöka (tror detta är en bra lösning på kvällstid när han är gnällig). Han hatade sitt första bad och sedan dess har vi inte försökt igen, vi har tvättat honom med tvättlappar och ljummet vatten på skötbordet. Men ska väl gå på det igen snart. En kan väl inte ha ett barn som aldrig badar? 

5 mars 2014

Livspusslet, understället

Idag var en rätt orutinerad föräldraledig dag om en säger. Tex att vi sov mellan halv tolv och halv tio (ammade iofs typ 04, 06.30 och 08 men vaknade liksom aldrig riktigt upp) och att Ivan då vaknar så SJUKT himla upprörd och förbannad.

Ingen aning om varför men det verkar hända när vi sovit länge. Tror det är lite gaser och hicka och kräks och allt möjligt som stör sådär efter elva timmars soft liggande. Hur som helst. Idag när vi vaknade vid halv tio var pappan på jobb. Och vi var ensamma hemma. Vilket resulterade i att jag, för att blidka denna arga unge, liksom tappade allt utom just att gå runt med honom. Glöm tandborstning, verkligen superglöm dusch eller tillfixning, glöm toalettbesök (nästan), glöm frukost. Jag har inte ännu lärt mig hur man har en gråtande bebis i famnen och samtidigt gör sig en tallrik fil och flingor och äter denna. Det blev en banan i farten, och därefter ett äpple. 

Efter någon timme hade i alla fall min unge en ren blöja, lyckats kräkas ned ett nytt vitt plagg, fått på sig ett nytt plagg, fått hicka samt gjort ned två blöjor. Då var humöret gott igen och i princip hade jag kunnat inleda dagen med frukost vid lunchtid, om det inte vore för att då var det dags att packa ihop sig för promenad till BVC och herregud en vill väl inte att barnet ska vara hungrigt då? Enter: amma för andra gången på en timme *för säkerhets skull* 

Väl framme fick jag skäll för att jag ej hunnit äta. Det är av högsta vikt att jag håller mitt blodsocker uppe sade Monica the BVC-tant (så underbar sådan btw) och hellre då att jag åt med ilsken bebis på armen. Jaja. Ska försöka det då. 

En annan grej jag inte hinner är att leta i förrådet efter mina pre-gravid-byxor, slängde ned typ en sopsäck full och precis i dagarna har de gamla gravidbyxorna helt enkelt blivit alldeles för stora och liksom hänger trots stretch. Så jag gör som Ivan. Glider runt i ett skönt underställ inomhus. Skriver upp på todo-listan att när pappan kommer hem ikväll ska jag minsann gå ned till förrådet och leta. Ska bara äta middag först. Och leka med katten. Och parera Ivans skrik hour(s) vid halv nio. Eeeh känns som jag kommer fortsätta glida runt i underställ några veckor till pga SÅNT heltidsjobb detta? 



Dagens bild

Nä men jag går väl över till 62 i storlek då. Innan jag ens hunnit använda klart alla 56:or. Åh hörni note to self: en behöver inte så himla många plagg i stl 56 trots allt. Obs jag har inte ens köpt ett enda, detta är arv och gåvor och något enstaka loppisfynd. Do not buy to much clothes to your small baby. Så att säga. Sju centimeter på tre veckor. My god.

Ps. Vsg för filmsnutt på Ivan i en babysitter vi har, som vibrerar jätteskönt för magen samt har ett lite monotont musikljud. Hehe. 


4 mars 2014

Virrigt om fiffi post förlossning (till S)

Här rusar tiden framåt vill jag lova. Ivan är nu två veckor och fem dagar och har sedan cirka sin tvåveckorsdag börjat med skrikiga kvällar, vilket har varit ganska knäckande om jag ska vara helt ärlig. En har inte så stark motståndskraft såhär i början, som sagt. Han vaknar efter en tupplur vid åtta, nio sådär och är helt enkelt totalt arg, ledsen, verkar ha magknip och går i princip inte att trösta. Efter två kvällar började vi med både Babysemp och Minifom och den fjärde kvällen var han plötsligt tröstbar - halleluja! Verkade inte riktigt ha ont av gaserna längre men ville bli buren precis hela kvällen och blev svinledsen så fort vi försökte lägga ned honom någon annanstans än på oss, samt om vi själva satte oss ned med honom i famnen. Känner att det snart måste bli så att jag lär mig hur bärsjalen jag har ska sitta samt lär Ivan gilla den, ryggen börjar ta stryk.

Förutom detta lilla nederlag, så himla fin tid vi har nu. Han vaknar halv tio på morgnarna, vi hänger runt och tiden liksom ÄTS UPP och allt är ganska fint/mysigt. Sen på eftermiddagen brukar vi träffa någon, eller så kommer någon på besök. De senaste dagarna har jag promenerat i flera timmar med honom och ååååh min kropp bara NJUTER ihjäl sig av att få röra på sig igen. Blir helt lugn i hela själen och får massor av nytt tålamod och kraft inför kvällarnas skrik-hour. Och - en grej som är ganska mäktigt - det händer så himla mycket varje dag. För varje dag vågar jag lite mer, testar lite nya grepp, känner mig lite säkrare, har lite roligare med honom. Och det är så härligt. Så. Nog om detta.


Det jag tänkte skriva om är allra mest riktat till S som är nervös över att föda på SÖS (vsg för glad chey på bild från Förlossningen på SÖS med pyttesmå värkar som ba "eh jag är BÄST på förlossning" och sen satte det igång en kvart senare) och jag har i en kommentar längre ned beskrivit hur min (och cirka alla mina vänners) upplevelse därifrån verkligen är jättebra.  Vi har aldrig känt att barnmorskorna varit stressade, överbelastade, inte hunnit med. Jag kände det som att min barnmorska och undersköterska bara hade hand om mig. Och vad gäller oron för den egna kroppen, vilket var det jag ville komma till med detta inlägg - HEAR HEAR. Och det är ju tyvärr så med kroppen och underlivet att vissa saker verkar det liksom inte gå att få en garanti för. Spricker en så spricker en, och sedan kan barnmorskorna göra så många trick de kan. Till exempel det här perinealgreppet (tror det heter så - googla - skriv i förlossningsbrevet om det låter som ngt du är mån om), eller som jag gjorde, bad dem smörja utav bara satan när det närmade sig krystdags (hade med en olja från Weleda). Och typ också, tror jag, vilket jag tyvärr inte fick uppleva själv: kanske låta förlossningen ta den tid det tar så att säga. Hade jag fått välja i efterhand hade jag ju inte valt värkstimulerande, men hela den grejen är ju beroende av att ens unge INTE bajjat i fostervattnet. Vilket min hade. Jag upplevde inte riktigt att det för mig fanns ett val att göra det "the slow way" - dvs låta värkarna smyga sig på i egen takt. Vi körde ju resan mellan fem och tio centimeter på en dryg timme vilket jag tycker (men vet inte?) kändes lite väl snabbt. Mitt krystarbete var över på tjugo minuter. Utan att bli för grafisk kan jag säga att jag absolut fick bristningar, av andra graden för dig som läst på om de fyra graderna, och har stygn i fiffi än idag. Vilket verkar vara så himla vanligt för förstföderskor.

Men! Det jag skulle komma till, och ursäkta virrigt inlägg pga skyndar mig pga unge ska snart vakna och kommer vara så himla arg/hungrig pga sovit länge, var att: min erfarenhet är (såhär två och en halv vecka post förlossning) att 1. det är inte så farligt det här med bristningarna - i alla fall inte den typen jag fick (och har ej hört om vänner som fått så mkt värre än jag, snarare mindre, så de här VÄRSTINGBRISTININGARNA kan ändå inte vara så vanliga?). Det gjorde tex inte så himla ont att gå på toa efter, som jag själv varit jättenervös över. Och 2. Du blir erbjuden en vaginal undersökning tre dagar senare, då du checkar ut från BB, och mitt råd är såklart TA DEN! Ta den trots att du inget i hela världen vill mindre än att sära på benen i en gynstol. Ta den och lyssna när din barnmorska från BB säger att det ser ut att läka fint. Ta den och ta spegeln när din barnmorska säger att du får titta själv om du vill. Det du kommer se är förmodligen inte så farligt som du är rädd för, förhoppningsvis. Menar nu INTE att negligera / ignorera alla som har svinstora problem efteråt men vill ändå dela min erfarenhet och säga att bland de säkert... 20 jag känner som fött på SÖS har historien varit densamma som min. Dvs det går bra för de flesta. Och så 3. Cirka 6-8 veckor efter att du fött så får du en tid hos din barnmorska på MVC, det vill säga samma person som du nu träffar för att du är gravid och inskriven, för efterkontroll. Gå på den! Där kommer hon att titta på hur du läker och be dig att knipa om hennes fingrar (helt vanlig grej att göra med en man inte ens klätt av sig naken för innan, absolut) - där kan du få veta läget. Och så massa knipövningar på det såklart.

Men också! Om du inte kan tänka dig att föda vaginalt så skit i det! Kräv ett snitt. Gå i aurorasamtal och stå på dig. Det verkar ju också vara en bra upplevelse, tycker jag. Med sina för- och nackdelar, såklart. Personligen skulle jag förmodligen be om snitt om jag blev gravid igen.

Och! Allra sist såklart. Inget av detta är egentligen information värd att ha pga jag är 2,5 vecka post-förlossning. Vad 17 vet jag om vilka skador jag eventuellt dragit på mig? Jag vet bara att det KÄNNS ungefär som vanligt och SÅG UT ungefär som vanligt vid den där första efterkontrollen. Det var menat som ett lugnande inlägg, haha, kanske inte gick så bra. Sorry.

2 mars 2014

Family first

Idag kom Ivans kusin, eller okej Ivans mammas kusin, och kusinens gulliga unge, på besök. Då såg det ut lite såhär.

Ps. Är så impad över HANDLAGET med spädbarn som folk som har barn har. Dom ba "kan jag hålla" och nästa sekund bara sover ens tidigare griniga unge. Längt till ens eget handlag blir så soft och tryggt. 


1 mars 2014

Succé, nederlag, osv

Nej men alltså hur GÖR föräldrar när de stålsätter sig inför sina barns skrik? Jag fattar verkligen, verkligen inte. Igår, efter en spännande dag då Aksel jobbat och jag liksom tagit mig igenom en föräldraledig dag ensam för första gången (med gott resultat!) åt vi firar-tacos på kvällen och Ivan sov som ett snällt litet ljus hela middagen. Men vid nio vaknade han och hell (åtminstone min version av det) broke lose. Alltså, han skrek arg och sträckte ut benen som i kramper och no matter vad vi gjorde (vagga, vyssja, gå runt, hudkontakt, amma) blev det bättre. Han åt glupskt och andfått och kräktes snart upp det han ätit igen, under arga skrik. Han ville äta igen (borde jag gett honom bröstet då? tänkte att en alltid ska ge ett barn som vill ha bröstet, bröstet?) och kräktes lite igen. Skrek. Vred sig i famnen så att ingen ställning riktigt fungerade. Blev illröd. Ben viftandes som helikoptervingar, armarna likaså. Skriiiiik. Det kanske gick... en halvtimme? Trekvart? En timme?! Det kändes som en evighet i alla fall.

Sedan, buren av sin pappa, började pruttarna dugga tätt i blöjan. Stora hårda pruttar, som jag antar var orsaken till skriken? Vid det här laget var jag så knäckt att jag grät (i ett annat rum obs en vill inte stå och droppa på sin unge om en kan slippa det) och hade redan gått igenom EXAKT vad jag själv ätit de senaste 48 timmarna för att försöka felsöka och ge mig själv skulden till varför han hade så mycket gaser och så, vad det verkade, ont.

Efter detta blev allt lugnt igen. Han låg vaken och tittade sig omkring ytterligare någon timme och vid tolv, precis som vanligt, somnade han för att sedan sova hela natten. Åh, kommer jag vänja mig vid det här. Kommer det någonsin sluta kännas så himla himla... ont, när han har ont?

Kram från en eventuellt hormonell.