30 april 2014

Slut

Nä usch. Idag är det jobbigt. Ivan är förmodligen i en utvecklingsfas allt tillväxtfas just nu, vilket innebär att han äter varannan timme och är så hiiiiiimla rastlös. Helst vill han nog att vi går runt och skojar och dansar med honom dygnet runt. Vagnen duger inte att ligga i och sover gör han bara i en kvart tjugo minuter åt gången, typ tre gånger på hela dagen (gaaaah). Det är tredje dagen som han varit såhär och vid lunchtid idag liksom tappade jag energin. Vårt hem har blivit stökigt när Aksel jobbat och jag haft 100% service av elvaveckors. Vår katt, åh mitt hjärta blöder när jag ser henne, vill så gärna ha mer tid. Försöker leka med henne de korta stunder Ivan är tillfreds i babygymmet. Men måste ju leva själv också. Få i mig näring, vätska, göra rent i kattlådan, plocka lite. Så jag springer runt som en liten iller de korta pauser som erbjuds och hinner aldrig riktigt ens halvvägs ifatt. 

Detta är en kort period och ja, han ÄR ju så sjukt fin och underbar, men jag könner mig en smula (jättemycket)... Urholkad. Som egen individ. Just nu. Om det är okej att gnälla lite alltså. Allt kan väl inte bara vara härligt menar jag. 

Detta skrevs för övrigt under en amning. Nu är han klar. Och gnällig pga uttråkad. Tålamod, come hither. 

Mitt barn - ett utåtbarn

Det är ändå rätt fascinerande att såhär små bebisar så alldeles tydligt har sin egen lilla karaktär. Mitt barn, har jag förstått, har sedan starten varit ett utåtbarn. Är och har alltid varit 100% ointresserad av inåtvända aktiviteter. Alltså han vill inte sitta inåt, eller bli buren inåt, han vill titta ut. Han somnar inte heller inåt kroppen. Men gärna utåt. Att bära honom sådär mysigt som vi sett andra bära sina barn har aldrig funkat för oss. Han har krånglat och ålat och till slut sitter han typ uppe på ens axel. Eller i stolställning i ens famn. Så skönt att hans lilla nacke nu äntligen börjar komma ifatt hans vilja, så han orkar hålla den uppe. Framtiden är hans.

Ps en av bilderna nedan är jag.


29 april 2014

Vintern rasade in igen?

Idag klippte jag mig. Min frisör har flyttar till London ett år och jag har en ny. Dvs en småpratar inte precis lika avspänt som med förra, som jag liksom lärt känna rätt bra under årens gång. Detta i kombo med klippning som var 1. 20 min sen i starten och 2. Tog 1,5 timme när jag bokat min kille att gå med Ivan i en timme totalt (och matchat hans matning - Ivans ej pappans - mot denna tidsplan) gjorde att jag hade värsta kaninpulsen av stress när det till slut var klart. Sådana tillfällen längtar jag framåt i tiden, till då Ivis äter mer regelbundet, mer sällan och då och då klämmer en flaska ersättning. Oh well. Allt gick bra.


Efter klippningen fikade jag med Lina och I var vaken och rastlös mest hela tiden. Liksom då jag snabbt behövde göra ett ärende på Lindex. Blev typ irriterad och gav upp, ba NEJ nu blir det soffan resten av dagen. Väl hemma, i soffan, somnade han naturligtvis gott och precis som vanligt sista dagarna liksom ensam, ej i famnen (där han tvärtom verkar lite irriterad, just nu vill han helst somna ensam men i närheten av en). Fick lov att väcka honom för att gå till brf-möte. Där sov han ytterligare en timme i selen. Sedan vaknare han och det var total hunger som gällde. Och eftersom jag fortfarande inte är bekväm att amma inför främlingar / folk / på stan / i offentligheten / inför grannarna, så använde jag detta som en ursäkt att gå hem. Hade ändå varit med i 1,5 timme och mötet var oerhört långdraget. 

Här går vi hem. Ivan fick festa framåt en stund. För den som känner igen skolan kan vi säga att javisst, det är den i Återträffen. Aka min grannskola. 


Nu är klockan 22 och jag har ätit en tonfisksallad och ligger i sovrummet med min så jäkla gulliga unge och han sover och håller en hand på min arm och jag fattar inte hur jag om bara några veckor ska vara utan honom flera timmar en kväll på ett bröllop vi ska på i Nyköping. (Han ska med, men bo på övervåningen på typ ett slott med mormor och jag lär väl springa dit stup i kvarten känns det som men planen är ändå att närvara vid bröllop och efterfest/kalas barnfri, så att säga. 

Idag fyller min barndomsbästis år. Linda heter hon. Jag ville så gärna skicka henne något fint och överraskande på posten men när jag skulle försöka shoppa igår så skrek Ivan surt redan från första stund i gallerian. Min fantasi dog och jag hetsade snabbt ut i friska luften för att leta upp nån buske att sätta mig och amma i, typ. Så himla trist. 

Nej nu ska jag sova. 

28 april 2014

En måndag i förorten (och på stan)

Idag skulle min kille jobba tidigt (alltså jag är sååå bortskämd, tidigt betyder alltså att han åker hemifrån halv nio) vilket gjorde att jag släppte alla tankar på att till exempel hinna duscha på morgonen och bara somnade om när Ivan kört sin morgonamning vid sju. Vaknade således nio, slog oss ned i soffan, gullade och gjorde olika miner åt varandra, och ammade lite mer. Förväntade mig att bli sittande där och skulle just försöka påbörja projektet "sen frukost" när nyckeln hörs i ytterdörren och min kille kommer hem igen, redan klockan elva. Hurra! Frukost utan bebis på armen, here I come! Duschen struntade jag dock i ändå, hade liksom ställt in mig på att skippa den, så vid ett begav vi oss ned på stan, jag och bebisen. Hade väl hoppats på att han skulle sova gott när jag gjorde lite ärenden i ett köpcentrum nära oss, men nej. Hans nya giv är ju att han avskyr vagnen. Gnällfest och språngmarsch till Frida, som öppnade sitt hem och sin balkong för en amningssugen son och en... ja men morsa. Så där satt vi. I sommarvärmen, på en balkong, blev bjudna på kaffe, ammade, gullade lite mer. 

Han är så OERHÖRT himla glad och soft just nu, Ivan. Förutom i vagnen. Eller när det inte händer något. Haha. men överlag, så gullig och glad. Slår upp ögonen på morgonen och bara ler. Fortsätter le och skratta nästan hela dagarna. Tänk om jag visste detta för en månad sedan, hade aldrig trott på det.

Anyways. Jag köpte ett par skor på hemvägen. Ett par superfina skor på rea som jag faktiskt var alldeles tvungen att köpa trots dålig ekonomi för jag ska ju på två bröllop snart. En måste ha skor på bröllop. Ju. Fyrahundra små kronor, vilket kap ändå va.





Ps. Alltså det MÅSTE vara tänder på gång? Tex detta som skedde på tunnelbanan hem, Ivan gnällde och var arg i vanlig ordning i vagnen (SOM jag längtar till han kan få sitta upp och har stark nacke nog att vara lite mer upprätt, sedan framåtvänd, men ännu får han vänta en stund) och jag satte en bitleksak i munnen på honom. Då ba --->

Ps2. Just nu är klockan nio och Ivans pappa har gått och lagt honom. Det är tyst i sovrummet. De har säkert somnat ihop. Jag har därmed fått lite "egentid" men åååh vill inte ha den, vill rusa in och typ knöggla mig in mellan dem och ba gosa ihjäl hela gänget? Kan alltså längta efter min unge en minut efter att jag deklarerat att jag behöver lite luft från honom? Normalt? 

I retrospekt

Nej men det känns HELT SJUKT att titta på albumet som heter "gravid 2013-14" i iPhoto och inse att för bara en liten liten tid sedan, gick en omkring såhär. Jag kan typ längta tillbaka lite till tiden jag var gravid, mådde så himla bra på något slags hormonpåslag nästan hela graviditeten? Lugn som en filbunke i skallen och inte så mycket att oroa sig för, som jag minns det. Glad och go. Lite svårt att sova men men. Idag är det annat ljud i mentala skällan om vi säger så! Noll tid för sig själv, en underbar liten varelse vars behov ALLTID ska gå före ens egna, ryggskott och nackspärr och hej vad det går. OBS det är kul och mysigt också, tar några månader att vänja sig ba.

Nu är klockan snart tolv och Ivan vaknar från sin förmiddagsvila och behöver mat. Tutte: FRAM och det snabbt. Hörs!

Ps det jag skulle säga var att det finns en app som heter PicStitch (och massa andra med samma funktioner såklart) som man kan skriva i bilder och detta rekommenderar jag för minnets skull så en kan lägga till typ datum eller veckor om en är intresserad av sånt. 


27 april 2014

Ny dag, ny dollar

Och nytt ryggproblem. Tyvärr smällde det till i svanken sent (okej kvart i tio haha) när jag skulle knixa mig från loggade till sittande på snedden i soffan. Så typiskt. Ivan låg och sov ensam i sovrummet sedan en timme så jag kan inte ens skylla på honom. Iaf. Under natten har det hettat i svanken och bultat när jag rör mig. Blir en spännande dag med spädbarn, detta. Hehe. Ligger fortfarande kvar i sängen och stirrar på ungen som stirrar i luften och ammar. Han hatar mitt ena bröst fortfarande. Grinar och tjurar när jag lägger honom där. Tror det rinner långsammare från det. Vill inte låta det stanna av helt, därav jidder då Ivan blir skitsur varje gång. Men låter jag honom slippa så ja, så stannar det nog av. Är redan mkt mindre och mjukare än det andra. Vsg för tuttinfo ni inte bad om.

För övrigt tänker jag mycket på sommaren. Vad ska vi hitta i år? Borde vi inte börja tänka på det? Dåligt med pengar kommer vi ha och två bröllop ska vi gå på, men något litet tycker jag vi är värda. En vecka någonstans i Sverige kanske? Hyra stuga? Våldgästa annans stuga? Åh planeringsfreaket i mig har öppnat den mentala kalendern så att säga. 



26 april 2014

Ett rum till bredden fyllt av säng

Nä men nu gjorde vi det bara. Detta pyttelilla sovrum blir snart med ytterligare 80 cm bred säng. Dvs vi kör på 240 totalt. Och när Ivan har passerat först samsovningsåldern, och sedan spjälsängsditon, får han en alldeles egen 80-säng. Från Ikea. Sultan. Osv. Tills dess ska jag fan sova skönt, skönare än idag. Because i'm worth it.

Mvh, peppad chey på 35 jordsnurr 



Surrender

Inatt, efter typ tio veckors kämpande, gav vi upp vid tretiden. Min kille fick ta sitt täcke, sina kuddar och en ögonmask pga noll gardiner, och flytta ut i soffan i vardagsrummet. Min nackspärr och vår på nätterna cirka tre meter breda bebis sade helt enkelt stopp, det gick inte längre. För ont, för trångt, för lite sömn, för mycket smärta.

Nu är frågan: börja bli konsekvent i att flytta honom till spjälsäng (trots att han inte sover bra där, hittills, vaknar alltid snabbt då han blir "ensam") eller köpa större säng. Att sova i olika rum är ej en långsiktig lösning. Jag vet vad jag är sugen på eheheheh.

Mvh, en som längtar efter sin unge så fort han är 2 millimeter ifrån. Tex när jag vänder mig med ryggen mot honom i sängen. Eller när jag försöker stanna uppe en timme efter att han lagt sig.


25 april 2014

Inget speciellt alls

Idag har jag ont i ryggen och då passar det ju ganska bra att Ivan allt längre stunder trivs med att ligga och småprata för sig själv och liksom glo på olika saker och vifta. Döm om min förvåning då han flera gånger den senaste veckan gjort just detta och jag har tänkt snart, snart tröttnar han och gnäller och jag ska ta upp och bära på honom igen. Och så ba... somnar han? Snopet.

För övrigt undrar jag om det inte är tänder på gång trots att det är tidigt för guuud vad han gnager på sina och mina händer. Jaja. Vi får se. 

Förutom ryggvärk har jag haft två fina dagar. Idag ett besök på bb och promenad över halva stan (aj) och igår lunch med kollega och fika på nytorget. Vi har haft lugna kvällar då Ivan somnat först med oss i soffan och sedan helt odramatiskt låtit sig bäras in i sovrummet för att där sova vidare. Med mig, ska tilläggas, har varit så sjukt trött på kvällarna trots helt okej sömn större delen av nätterna. 

Här, två soffbilder, vassego. 



22 april 2014

Ögonblicksbilder från idag (förlåt Mari för stöld av bild förresten)









Summarn kummer me sol

Sommaren kom fort i år, tycker en som fortfarande ibland tror det är början på mars. Tappat tidsuppfattning här hemma med all fokus någon annanstans än i kalendern. Men så kom våren, det var supervarmt i helgen och vid Skanstull igår gick ett par i shorts och linnen. Jag fattar inte hur jag ska klä på vårt barn - är han för varm eller för kall är en fråga som ständigt upprepas i mitt huvud då vi är utomhus. Några bröllop närmar sig vilket betyder att jag OMGÅENDE borde köpa skor och sjalar och herregud, vad ska de ens få i present? Gaaah tiden. Chilla.

Detta betyder alltså också att det snart är juni, juli och augusti och att vi har exakt noll planer i år. Det kan man tycka är härligt och rätt med tanke på nya familjemedlemmen, typ "man ska ta tagarna som de kommer den är tiden, det blir som det bliiiir" men grejen är att i vår familj tenderar det att bli, ja, ingenting om vi inte planerat in något i god tid före. Det tenderar att bli ännu en dag i Enskede, så att säga. Och jag får smått panik på tanken på hundra dagar i Enskede mitt i sommaren.

Funderar som vanligt på: hyra sommarställe i Sverige? Hälsa på andra med sommarställen i Sverige? Åka utomlands (men var)? Dessvärre, till skillnad från alla andra år vid den här tiden har jag ytterst få ögonblick vid datorn att sitta och leta efter uppslag/hus/idéer/resor. Så ååååh, låt detta ordna sig ändå på något sätt.

21 april 2014

Getting to know what's you

Nej men alltså jag ÄLSKAR att lära känna min unge! Måste ba utbrista det lite innan dagen börjar på riktigt och vi ska sticka på brunch osv. Älskar att göra små försök som ibland lyckas, tex med läggning och nattning (läs: igår). Älskar att börja kunna tyda vad han vill och behöver (läs: efter frukost en sovstund). Älskar att han är på så jäkla gott humör om dagarna och så livlig och kommunikativ och pratig. Älskar att jag börjar kunna trösta honom när han är sådär riktigt ledsen. Och att vi börjar ha små skämt emellan oss som vi båda tycker är kul. Japp. Det var dagens pepp-utbrott det. Sittande och sneglande på denna som sover post-frukost i soffan.


20 april 2014

Påsken, hälsan, livet

När påskaftonen kom vaknade Ivan med snorig näsa och ledset och ynkligt humör. Vi fick därmed anledning att ta tempen för första gången, vilket var på tiden. Och obs! Ej svårt alls, hehe. Hur som helst. Han hade inte feber, stackarn, men var snorig och tydligt störd över att inte riktigt kunna andas ordentligt med näsan. Uppå detta fortsatte min kille, aka Ivans pappa, att vara dålig, så vi ställde helt enkelt in den inplanerade brunchen med Anna och Lovisa. Däremot kände sig både jag och Anna sugna på att ses, och jag resonerade så att Ivan lika gärna kunde ligga och sova i vagnen en frisk dag utomhus, än inomhus, så vi träffades och promenerade i tusen timmar (okej, överdrift, men fyra i alla fall - från Enskede till Kärrtorp till Björkhagen till Hammarbyhöjden ÖVER hela hammarbybacken vilket var kanske det jobbigaste jag gjort på ett år ungefär) för att så småningom landa i Sickla. Där fick jag ett glas vin på Systrarna Voltaires uteservering (och en räkmacka men det var inte lika exotiskt som ett glas vin som ni säkert förstår) varpå vi tog en sväng för att handla present åt Emelie, som fyllde år igår och ska ha en bebis väldigt snart, för att till slut avsluta Sicklavistelsen med hell on earth aka Andys Lekland. Har nog aldrig vantrivts så intensivt på en plats som på Andys Lekland, ljudvolymen! Alla skrikande barn! Den instängda luften, dallrande av baciller! Alla plötsliga ljud! Gaaaah. Men vi hade alltså en treåring med oss och detta var hennes resas mål, så på så vis var det väl värt det. På hemvägen fick jag erfara att när en åker buss med vagn i Stockholm kan en lätt bli stående på stationen ett bra tag. Får en inte plats, så får en inte plats. Och vi fick inte plats. På ett tag. Oh well. Sedan landade jag på Söder och gick till Emelie och Ante och gav presenter och drack en halv öl, som ni hör blev det ju värsta festdagen av påskafton 2014. Och Ivan? Han sov precis, exakt hela dagen, förutom två pauser för amning. Skönt för honom. På kvällen var han både piggare, gladare, och mindre täppt i näsan. 



Imorse, dvs på påskdagen, var hans nästäppa nästan helt borta vilket gjorde mig mycket lättad och glad. Jag är för himla blödig med hela honom, när han gråter står jag inte ut (och kan i princip ta honom ur armarna på min kille för att lösa problemet snabbt snabbt) och när han är täppt i näsan vill jag cirka åka till akuten. Han är för liten för att ha besvär, resonerar min oroshjärna, han måste få vara 100% glad och trygg 100% av tiden i detta skede i livet. Omöjligt uppdrag? Ja men JAG VET. 

Hur som helst. Påskdagen. Off we went, med bilen till Täby Kyrkby där min syster och hennes stora familj bor och dit även min styvmamma och lillasyster tagit sig från Uppsala. Vi grillade, det var himmelskt gott, åt tårta, drack påskmust och hängde i solen (inte Ivan pga skadligt) och pratade. Därefter åkte vi hem igen. Tog en promenad på Skogskyrkogården. Liggdansade lite i pyamasen. Sånt där man gör ni vet. Imorgon är det annandag påsk och så ska den här inställda brunchen äntligen bli av, hurra. Just nu ligger min kille inne i sovrummet och har förmodligen somnat när han skulle natta Ivan, och jag sitter här med den där "egentiden" jag alltid tjatar om, och vet inte alls vad jag ska göra av den. Vill helst smyga in i sovrummet och lägga mig hos dem direkt, men försöker låta bli. 

Förresten. Gällande sovandet. Ivan är världens bästa på att sova i guppande vagn, rullande bil och med kropp nära i sängen. Men så fort det slutar guppa/rulla/vara kroppsnära, så vaknar han. Typiskt spädbarnsbeteende, visst? Undrar dock lite hur vi ska göra för att få honom att kunna sova ensam och gärna i den spjälsäng med öppen långsida som står gapande tom bredvid vår dubbelsäng, där han hellre sover. Inte ens i nestet är han okej, han ska liksom ligga med sina små fötter tryckta mot min mage. Egentligen inte mig emot, jag sover fjärderlätt och vi har filtar som skyddar hans kropp, men jag ser ju att en vacker dag om inte alltför lång tid kanske det vore en idé att börja träna på att ha vårt barn sovande i exempelvis spjälsängen bredvid oss i stället för mellan oss. Måste bara komma på hur, och när. 



18 april 2014

Wake-up call

I veckan nåddes jag av beskedet att ett av mina ex har dött. Runt 40 år gammal och såvitt jag vet fullt frisk hade han lagt sig för att vila och inte vaknat igen. Han hade fru och två små barn. Vi hade inte pratat på säkert... ja någonstans mellan fem och tio år. Vi gjorde slut när jag var 21. Han var min andra pojkvän och vi var tillsammans i ett år. Det var ett stormigt jävla förhållande som slutade lika abrupt som det började. Jag flyttade från staden vi bodde i och började plugga i Gävle, ett beslut som fattades på ca 2 timmar och verkställdes följande dag. Nå, det var inte det jag skulle skriva om. Och inte tänkte jag skriva så mycket om den här personen heller. Det är länge sedan nu. Jag hade inte tänkt på honom på länge när jag nåddes av beskedet. Förutom att jag drömde om honom, och sånt här är så sjukt, natten efter att han - fick jag veta för någon dag sedan - faktiskt hade gått bort. Och nu har jag inte kunnat sluta tänka på det de senaste dagarna. På hur bräckligt livet ändå är, och hur orimligt men högst verkligt och påtagligt det är att de vi tar för givet kan ryckas ifrån oss vilken sekund som helst.

Jag har läst några av våra gamla mailkonversationer (fördel med att ha samma hotmailadress som 1994: du har mappar med mail från massor av skeden i livet, sparade utklipp från tidsperioder och människor som både stannat och passerat), ett par från tiden då vi var tillsammans men fler från tiden efteråt. Vi höll kontakten året efter vi gjorde slut och försökte väl få rätsida på saker och ting. När jag läste dem kändes det som att han fortfarande fanns därute någonstans. Att han var nära, på något sätt. Minst lika nära som bilden av mig själv i de där mailen, mig själv som 21-åring. Jag både kände igen, och ville inte veta av, personen som skrev de där mailen.

Äsch. Det går inte riktigt att förklara. Det här är verkligen inte min sorg, eller min historia att berätta. Men någonstans inte alltför långt härifrån har någons liv förändrats i grunden; någons planer för kvällen och dagen därpå och påsken och nästa sommar har definitivt rasat samman. Helt utan förvarning. Det händer ju hela tiden. Det är bara så lätt att tänka "inte nu, inte mig".

Sen sist

Sedan sist har vi haft fullt upp, Ivan och jag, eftersom Ivans pappa blivit sjuk och varit lite sängliggande ett par dagar. Och jag går runt med dygnet-runt-service-inrättnings-känsla och fattar inte hur himla... ja men typ STARKA alla ensamstående föräldrar måste vara. Hur som helst. Vi har inte varit sysslolösa precis. Igår var vi till exempel på BVC och mätte och vägde och jag (detta är alltså standardprocedur, iaf i sthlm) fick pga 8 veckor sedan Ivan föddes (nej 9 om vi ska vara noga) fylla i ett formulär som skulle avslöja om jag hade förlossningsdepression eller inte. Hade sett framför mig ett häfte med frågor men det handlade i själva verket om en A4 typ "jag kan glädja mig åt saker precis som förut" eller "jag har varit sömnlös av oro" osv. Enda jag svarade lite väl negativt på var frågan om skuld, huruvida jag har mycket skuldkänslor, vilket jag ju har. Rent allmänt i livet (otillräcklig flickvän / dotter / syster / vän / anställd osv) och kanske ännu mer i föräldraskapet ("kan inte trösta mitt barn" eller "varför har han fått prickar, bergis mitt fel" osv) men det hade vi ju redan pratat om och dealat med, så inga överraskningar där. Här ligger Ivisen och ska snart få veta att han är 62 cm lång nu för tiden.



Efter detta besök gick jag till Anna och fikade med henne och hennes bebis Udo. Sedan var det dags för påskfika med svärfamiljen, dvs min killes bror och föräldrar osv. Det var mysigt. Men Ivan funkar inte jättelånga stunder vid sittande bord, så en dryg timme var precis lagom. På kvällen var det sjukstugekänsla. Vi lekte själva, jag och Ivan, och pappan var dålig. Ivan var också han lite snorig under natten, men bara lite och inget som egentligen störde vår nattsömn speciellt mycket. Nätterna är fortfarande ganska bra, vi lägger oss vid nio senast vaknar kort för amning 2-3 ggr, Ivan bajsar vid fem-sex, och så går vi upp vid halvåtta ungefär. Jag känner mig inte outvilad. Däremot känner jag mig sjukt trött efter en heldag med Ivan, att gå och lägga sig vid halv nio är på intet sätt ett problem.


Idag är det långfredag och då passade min mamma, aka Ivans mormor, på att komma på besök. Vi fikade och promenerade runt hela himla Enskede i jakt på ett ställe att äta lunch. Enskede Värdshus var stängt, Enskede Rackethall hade inte lunch, ja men det hela slutade på sjukt ocharmiga Tolv STHLM och en god sallad på ett ställe som hette Freshiii. Med jättemånga i:n i slutet. Därefter åkte mamma, bror och svägerska hemåt och jag vandrade hem med sovande bebis på magen. Nu tittar vi på Sagan om ringen och Ivans pappa verkar lite piggare så jag fick mig en stund vid datorn. Älskar stunderna vid datorn. End of story.

16 april 2014

Metaforer om ett humör

Idag är Ivan på ett jäkla skithumör. Surar och gnäller och grinar om vartannat. Som en molnig dag på sommarlovet, liksom. Med små plötsliga utbrott av solsken då man ba: nu vänder det! Nu kommer solen! Vi kan dra till stranden! Men snart, innan vi ens hunnit fatta det, är han arg igen. Äter rätt mycket. Surar så fort han ät mätt. 

Aja man ska väl ha såna dagar också. Men skitkul är det inte. 

15 april 2014

Rundgång gräslök fågelsång

Ännu en dag, ännu en dollar. Som de säger. Nu är klockan strax efter tio och jag ligger i sängen smått uppjagad efter gråtattacken från helvetet då Ivan på typiskt överstimulerat manér gick från peppad och "pigg" unge till 100% förtvivlad, rasande, knäckt. Vilken en borde sett komma men hann liksom inte med. Det var ryttareliten på tv. Jag hade en godispåse. Ivan hade varit så himla glad och mysig hela kvällen. Inklusive på middagen hos Anna och Tobbe och deras två barn. Han hade inte exakt sovit så länge på rätt många timmar. Hans joller gick då och då upp i ngt slags överdrivet peppat falsett. Och sedan - boom - en så ledsen kille. Usch, klarar fortfarande inte riktigt av när det slår slint i honom sådär. Mitt hjärta brister och jag e vad som helst, inklusive hoppar in och knuffar bort pappan, för att trösta snabbt snabbt. Ja jäklar. Men här ligger vi nu. För en halvtimme sedan trodde jag aldrig han skulle bli lugn igen. Nu sover han och fram till nyss kramade han mitt finger i sömnen. Älskade, älskade barn.

Idag har vi för övrigt ätit lunch på Louie med Emelie, Erika och hennes lilla Ayton (13 dagar yngre än Ivan bara!), och Lina vars krönika i Aftonbladet idag jag hoppas att ni läser. Skriver detta på mobilen och kan därför inte länka, men ni vet ju hur man söker, eller hur? Efter lunch och fika (unnfestival och kladdkaka större än jorden själv typ) åkte vi till Farsta och hängde runt lite. Jag förträngde den dåliga föräldrapenningsekonomin och köpte tre plagg på Gina (två brallor, pösiga, en klänning, också rätt pösig, har inte hunnit prova ännu, oklart om jag ens har 38 fortfarande, återstår att se). Och sedan middag hos Anna och Tobbe. Och sedan promenad hemåt och ja, gråtattacken har jag ju redan berättat om. Rundgång. 

Nu ska jag testa om Ivan tillåter mig att se sista avsnitten av Stallet på mobilen. Tyst volym givetvis. Gonatt. 







14 april 2014

Nöjd chey!

Åh, är så nöjd med dagen idag hittills. Vi vaknade efter MASSOR av timmars sömn, åt frukost, sov (Ivan) och surfade (jag) och chillade lite.


Begav oss sedan ned på stan för att gå på barnvagnsbio och filmen Någonting måste gå sönder. Den har jag velat se länge! Den var FIN. Ivan var vaken precis hela filmen och mitt i en scen av mycket romantisk sexakt (första gången huvudpersonerna ligger med varandra) lägger ivan en lång, stor prutt följt av "hehehehe". Trots att det bara var tre andra sällskap där hade jag väntat mig åtminstone ett litet fniss från någon annan, men nej. Ljudet är väl vardagsmat för de flesta. Jag, dock, tyckte det var askul och high fivade min unge i mörkret.


När filmen var slut skyndade jag mig till Kungsträdgården ty där blommar det och det vill en ju inte missa. Hade en ambition att ta "gulligt kort" på mig och Ivan men han somnade tyvärr, filmen hade väl tagit ut sin rätt. Så det blev bara jag.


Efter detta promenerade vi till Södermalm, via ett apotek för att hämta ut torskmedicin (för TREHUNDRA spänn, hur dyrt?) till Ivan, och landade slutligen på Nytorget där Emelie befann sig. Träffade där även Erika, drack lite kaffe, och gick sedan hemåt.


Nu är jag hemma, ska snart bada Ivan pga hans huvud är fullt av en kräm mot skorv. Sedan kommer Rebecka på besök och hon ska få riktig vardagsmat: korv och makaroner. Ps när jag kom hem nyss väntade Fnattan i fönstret och mitt hjärta sprack för hon är så jävla gullig. Så snart Ivan blir lite mer... ja men rutinfast och självgående, då ska hon få SÅ MYCKET UPPMÄRKSAMHET och LEK och GULL att hon knappt orkar med.


13 april 2014

Två månader

Ja men då firar jag väl två månader som förälder då! Känns fortfarande helt orimligt när jag tänker på att jag är någons MAMMA. Herregud, det känns inte verkligt? Alltså att han finns känns verkligt, men inte att jag är någons mamma. Att någon, när han börjar prata, kommer säga "mamma" till mig. Så skumt.

Dagen, tvåmånadersdagen alltså, firade vi genom att bli bjudna på supergod brunch hos Frida och Frans. Och göra av med massvis av pengar på Apoteket. Största kostnaden i föräldrapenningsbudgeten förresten: Apoteket. Jisses vad en handlar grejer mot skorv och svamp och magknip och tuttluftning och you name it, vi har det troligen hemma. Hehe.

Igår kväll körde Ivan den här lösa och lediga insomningsstilen förresten. Om han fortsatte sova när vi bar in honom till sovrummet sedan? No. No way. Glöm din dröm. Osv.



Schmerzen

Detta behöver vi inte gå djupare inpå, men låt mig bara i förbifarten nämna att när en bebis får torsk i munnen, så kan det smitta till mammans tuttar, som då blir EXTREMT känsliga, gör ont, svullnar upp, får sprickor, kanske blöder en smula, och inget känns okej, inte amningar och inte tiden mellan amningar. Inte det mjukaste tyg, ingenting förutom luft och luft är svårt att ha runt tutten när en till exempel kånkar på bebis. Eller är ute bland folk. Eller inte vill frysa. Huruvida detta hänt mig eller ej, kan vi låta vara osagt. Men gissa gärna.

*lägger in numret till amningscentralen i mobilen*

*hello bröstpumpen, vi ska bli riktigt goda vänner du och jag* 

12 april 2014

Happy happy

Hej! Fick en så jävla bra kväll igår! Detta är förresten definitionen på "jävla bra" kväll med åttaveckors bebis in da house:

1. Fick äta middag samtidigt som Aksel! Bebis kunde vara ensam i baby sitter trots att det var missnöjes-hour! Fick äta TVÅ PORTIONER till och med! (Har bytt namn på skrik hour förresten pga nu är det mer gnäll och rastlöshet, inte så mkt skrik, yeeeey us). 

2. Fick se halvt avsnitt av Game of Thrones innan bebis tröttnade och började rya. 

3. Bebis somnade på under en halvtimme! Samt sov sedan så himla gott hela natten (ammade 03, 05 och 08 som vanligt). 

Fy faaan vilken bra afton asså. Slut på skryt.

Ps. Hade även en bra dag med lunchbesök och en oerhört glad och gullig unge. Just nu alltså. Den åldern. De där tandlösa leendena. Gaaah så fint.

 

11 april 2014

Filmdags

Äntligen fredag! Eller alltså, varför bryr jag mig ens? Här ser dagarna ungefär likadana ut no matter what och det är inte som att jag gillar Let's Dance heller. Men men. Fredag betyder: Ivans pappa har jobbat klart för veckan och det i sin tur betyder att jag får mer avlastning med bärandet och hanterandet av vår lilla femkilosklump. Det känns, såhär i slutet av veckan, i både rygg och tuttar att en har kämpat på ganska ensam i fem dagar. Ryggslutet ba: aj. Inte mer nu tack. Måste vila.

I alla fall. I brist på bättre saker att visa kommer här två korta filmer. Haha, okej en är verkligen inte kort om man ställer det i relation till innehållet, det är en film på 1 minut och 44 sekunder på när Ivan... ja men typ, somnar? Absolut ingenting händer i den så den behöver man inte klicka på (men vill man spola fram till filmens highlight så tycker den partiska modern att det är rätt gulligt sista tio sekunderna pga kinden får agera kudde, men som sagt: detta är skrivet av MYCKET partisk förälder). Den andra illustrerar tydligt hur oerhört fånig en låter när en pratar med en bebis. Aouuuuuu. Heeeeeej. Heeeeeejivaaaaan. Aoooooooo. Men ändå. Så himla rart. Tror jag kommer vara så glad för dessa små snuttar sedan när han blir äldre.



10 april 2014

Ett steg fram osv

Ja hej, det är jag igen! Som tyckte att saker och ting börjat gå så himla bra med läggningarna ni vet? Eeeeeh okej. Nu talar vi lite tyst om det ett tag.

Vet inte om det var supersmart att Ivan sov nästan fem timmar på dagen idag. Kanske är det därför som vi nu försökt lägga honom i 2,5 timmar ikväll. Han vägrar. Blir lugn och verkar vara på väg att somna, slappnar av några minuter, vaknar till och viftar och sparkar frenetiskt i en kvart. Och så fortsätter det. Varför vi inte bara låter honom vara vaken? För att han är sjukt trött och skriker och gnäller oavsett. Nu börjar han vråla i sovrummet igen, frågan är om vi inte ska ta vagnen och gå ut och gå sådär mitt i natten, var ju en vecka sedan sist, kan väl vara trevligt. Sömn, liksom. Who needs it.

(Tidigare idag var det andra ljud i skällan)


Sol i sinne, typ

Idag är det torsdag och det innebär att det bara är en ynka vecka sedan mitt all time low som förälder (läs: när jag gråtande ringde hem Ivans pappa från en fest för att jag inte stod ut med mer skrik) och herreguuuud vad snabbt allt kan ändras. Varför lär jag mig aldrig det, att med bebisar ändras allting helt utan rim och reson eller tydliga mönster, precis hela tiden?

Olika sätt på vilka sakers tillstånd är så oerhört mycket bättre idag än för en vecka sedan:

- Vi har kunnat lägga Ivan utan gråt sex eller sju kvällar i rad. Ibland tar det två timmar, ibland 45 minuter, men han somnar. Och han gråter inte. Och han ammar inte, det har vi gjort i soffan tidigare, så jag slipper de där 2-timmarspassen när han egentligen inte äter och jag går sönder och får ont.

- Idag på förmiddagen när jag märkte att Ivan var trött tänkte jag äsch what the heck, och provade att i stället för att bulla upp med kuddar runt mig i soffan och honom liggande på min mage, lägga honom direkt i babynestet med en filt han gillar däri. Och... han somnade! Alltså gick från vaken till sovande utan att behöva ligga på mig, HUR STORT? Åh gulliga unge. Nu önskar jag lite att han låg på min mage i stället, det ska erkännas, men detta är så bra träning för både honom och mig inför framtiden.

Saker vi inte fått kläm på men provat och kanske, ja, inte lyckats så bra med är däremot ersättning. Igår efter föräldragruppen skulle jag till mitt årliga besök hos tandhygienisten (älskar för övrigt tandvårdsförsäkringen, men det kan vi ta en annan gång) och det gick inte alls att pumpa. Trots att jag vet att det fanns mjölk i bröstet. Och eftersom vi skulle behöva vara ifrån varandra cirka två timmar, jag och Ivan, och han skulle vara med sin pappa kändes det som att OM han skulle bli jättehungrig ville vi ha ett alternativ. Och mjölk gick liksom inte. Det hela slutade med att Ivan vaknade superledsen och hungrig, och hans pappa gav honom ca 60 ml ersättning. Han slukade detta i ett nafs, men ganska snart började det komma upp igen. När jag kom hem var han mätt, glad och spydde med jämna mellanrum. En timme senare hade han spytt ned sina kläder och skötbordet. På gott humör, men som sagt, ersättningen kom upp. Ytterligare någon timme senare var han superhungrig och åt vidare på mig som om inget hänt, men jag tror att det ändå var ersättningens fel att han sedan var förstoppad hela natten. Alltså, vi snackar nästan 12 timmar utan något i blöjan och en krampande liten bebis som ihärdigt försöööööööker få till det. Stackars. Känner mig lite modfälld kring detta, det vore ju himla fint om ersättning ändå kunde funka i undantagsfall. Kanske ska prova en annan sort. Eller en mindre mängd. Nästa gång.

Jahopp nä men nu vaknar han som somnade själv ganska nyligen. Ska väl gå ut i solen eller något, tänkte jag. Hej för nu!

9 april 2014

Genier

Visst har vi väl pratat om Moa Gammels geni-podcast Genier? Där hon, i timslånga avsnitt bestående av samtal, pratar med olika genier, tex Lena Andersson, Lawen Mothadi, Suzanne Osten, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Gudrun Schyman mfl, om kreativitet, skrivande, konst och filosofi.

(Beskrivning på hemsidan: Genier är en serie intervjuer där samtalen kretsar kring kreativa processer, arbetsmetoder, framgångar, motgångar, lärdomar och dom stora frågorna.) 

Samtalen fokuserar på geniernas verk snarare än deras person, vilket är mycket befriande framförallt eftersom det är kvinnor och en är van att hela tiden fokusera på deras privatliv.  Här tar de plats i samtalen, som handlar om det de GÖR och inte det de ÄR. Så bra! Har hittills lyssnat på Märta Tikkanen (gud vad jag älskar denna kvinna) och Lena Andersson (och börjat på Lawen Mothadi) och återkommer, inser jag, flera gånger till en grej som Lena sade i slutet av sitt samtal. Då ber nämligen Moa Gammel sina gäster att dela med sig av ett citat eller motto som betyder något för dem, varpå Lena säger att hon inte är så mycket för citat eller motton, men att det finns ett som hon ofta återkommer till när hon pratar om Egenmäktigt förfarande och som hon menar att Ester Nilsson borde tagit till sig under dagarna/månaderna/åren då hon intalade sig att Hugo Rask EGENTLIGEN älskade henne och att det EGENTLIGEN borde vara de två men att omständigheter står i vägen för deras kärlek. Mottot löd: Det människor gör är det de vill göra. Sug på den lite: det människor gör är det de vill göra. Lena beskriver hur hon först, när hon läste det, tänkte att nej det stämmer ju inte. Människor gör ju aldrig det de vill! Men sedan: jo, det kanske är så. Det människor gör är det de vill göra, annars hade de gjort något annat.

Aja, ska sluta spåna kring detta citat och om ni lyssnar på Genier med Lena Andersson kommer hon förklara det tusen gånger bättre ändå. Här hittar ni alla avsnitt!

Sjunger upp inför föräldragruppsdebuten

Jahopp det var ju ett JÄKLA otrevligt väder idag? Liksom inatt. Och igår. Oh well. Tur jag inte måste gå ut snart, till föräldragruppsdebut (det där var alltså tvärtomspråket, jag måste gå ut snart, till föräldragruppsdebut, och efter det dessutom till tandhygienist för den årliga uppfräschningnen, är Så beredd på skäll pga både graviditet och bebistid har ju skapat en del tillfällen för små-ätning om en säger).

På lappen med inbjudan till föräldragruppen står att vi ska ses vid sju tillfällen i vår och sommar och samtala om saker som berör till exempel bebistiden, relationen mellan föräldrarna, babymassage, sömn och hälsa. Vi ska också sjunga. Haha åh, älskar tanken på att jag snart sitter med sex andra morsor (det är tydligen bara kvinnor, säger min BVC-tant, i denna grupp för det är oftast kvinnorna som är föräldralediga första perioden) och sjunga. Blir lite generad av tanken? Märkligt nog blir jag även generad av att sjunga för Ivan i vår ensamhet, det känns så himla... ja men jag vet inte. Ser mig själv mer utifrån än inne i situationen, typ "här går jag och sjunger för min son, det låter inget vidare faktiskt" och dessutom tycker jag Ivan ser helt irriterad ut när jag gör det. Kanske att just sjungandet inte får bli vår grej? Men jag älskar ju musik! Jag vill att han också ska älska musik! Hmm jag får spela musik i stället. Så får det bli.

Men i alla fall. Föräldragruppen. Dit ska vi alltså gå snart och jag är ganska peppad måste jag erkänna. Ska bli kul att träffa människor i mer eller mindre likande situation som jag. Hörde förresten de andra ungarnas namn (verkar bara varit pojkar inser jag nu, hallå HUR MYCKET DUDES KAN DENNA VÄRLD HA PLATS FÖR, ALLA FÅR KILLAR I ÅR) och samtliga stod på min och Aksels namnlista. Tänk Bo, Harry, Nils, Henry osv.

Är så himla trött just nu. Inatt var en halvbra natt pga att Ivan först somnade med mig på cirka tio minuter i sängen (SUCCÉ!) vid niotiden och sedan, när jag efter ytterligare tjugo minuter skulle gå upp och sminka av mig och borsta tänderna, så vaknade han och vrålade argt och vi fick börja om och då tog det över en timme att lägga honom, och uppå detta har han inatt gnagt sönder ett av mina bröst (ej bokstavligen men alltså det gör sjukt ont, fattar inte varför det fortfarande gör så himla ont att amma ibland, vi har liksom hållit på i åtta veckor nu) så att jag nästan velat gråta i smärtor OCH så vaknade han redan vid fem och låg och stånkade och tryckte och försökte prutta och efter denna okristliga timme somnade vi inte om! Ack och ve! Tänkte att jag skulle pumpa ur det onda bröstet (som också gör ont inuti, är hårt och känns överfyllt) så jag slapp en amning i alla fall på morgonen, men så kom det typ inte ut något? Jäkla snåltutte, vill bara ge mjölk när gnagarn suger på den? Oh well.

8 april 2014

Morgon till kväll

Idag började, som nästan alla andra dagar, klockan 07.30. Då hade Ivan sedan ca 06.30 ljudligt legat och somnat och vaknat om vartannat och jag hade halvt om halvt varit vaken jag också. Men vid 07.30 är det dags att gå upp - en tid som varit mer eller mindre konsekvent den senaste tiden. Att få plats tre personer i en 1,60-säng förresten, när han i mitten ligger såhär: inte superlätt. Både jag och min kille ligger som tunna streck utmed varsin kant. Ivan däremot, sover gott. Ett tag körde vi konsekvent med babynestet förresten, men den senaste tiden har han ju gått att lägga (utan sen vagnpromenad) om man ligger bredvid honom och håller hans händer i en av sina, så då har det fått bli såhär. Bullar upp med filtar som barriär runt honom i stället för nestet, och tar den saken lite längre fram. Just nu är det sådan bliss att han alls somnar utan tårar att vi inte orkar börja med separationen / väckningsmomentet flytta bebis till babynest. I alla fall. Här ska vi snart gå upp. Ivan ska bara sova liiiiite till tydligen. Och jag ligger som vanligt snett och ihoptryckt. Aja! Lätt värt det.


Här är klockan förmodligen bara halv nio, nio. Han har ätit frukost, blivit tvättad, fått ren blöja, jag har fått en dusch och en skål havregurt (jo men en tar det ju lite lugnt med komjölksprotein dårå) och flingor. Morgonpasset i soffan är inlett och Ivan är mätt och somnar. Jo förresten, det här röda på hans hand (och även arm förresten, men det syns inte här) kallas för smultronmärke och går bort innan de är... ja men typ sju? Ofarligt. Men rött som attan. 

En dryg timme senare beställer jag en fralla, en juice och en kaffe här, på caféet Lilla Bagis i, javisst, Bagis. Så himla mysigt! Hade aldrig varit där innan men Anna (som bor och är uppvuxen i krokarna) visade mig. Vi hade just promenerat dit, och beslutat oss för att sitta och fika ute, i filtar, för att båda våra bebisar sov gott i vagnarna. Här blev vi kvar i en och en halv timme. Anna ammade, det slapp jag, för Ivan har börjat klara sig/vara nöjd med fyratimmarsintervaller när han väl sover. Och idag var en sjusovardag tydligen. 

Nu har ytterligare några timmar gått och Ivan chillar på Annas soffa. Iklädd ett av de plagg jag älskar allra mest. Så himla synd att han vuxit ur det, kolla vad kort det är på ena benet. I och med att han är drygt 60 centimeter lång nu så får en väl lägga bort de flesta 56:or, buhu. En sista omgång kunde vi dock använda räven, världens finaste dress. 

Klockan är halv fyra, dags för BVC Knoppen och tvåmånaderskontroll med en barnläkare. Läkaren klämde på lite olika kroppsdelar, lyssnade på andra, och gav honom med beröm godkänt. Det ösregnade på vägen därifrån och vi fick för första gången användning för regnskyddet jag köpte och kände mig riktigt snål inför att köpa (typ "men gud vad dyrt med nästan 400 kr, och särskilt fint är det väl inte heller, vadå hur mycket behövs ett himla regnskydd, en stannar väl inne om det regnar, äsch jag köper och lämnar tillbaka imorgon") för några veckor sedan. Svaret på frågan om när en behöver ett regnskydd är naturligtvis "när en har en tid att passa, tex läkarbesök, då kan en inte invänta uppehåll". 

Jahopp. Nu är klockan snart sju och jag längtar till om en timme för då börjar ÄNTLIGEN Ryttareliten, det enda tv-programmet jag ser i realtid på SVT. Har du ej sett? Se och njut! Gäller även dig som inte älskar hästar, det är faktiskt ganska så briljant. När jag sett Ryttareliten ska vi, om Ivan behagar somna även ikväll, klippa vår katts klor och titta på Game of Thrones. Kanske. Om jag inte får sömnstress (måste sova när bebis sover, måste passa på) och springer till sängs jag också. 

Ja men det var väl ungefär det som fanns att säga om denna regniga dag.