30 maj 2014

Socker och salt

Haha, och "bra dag" blev det ju faktiskt. Även om den kind of slutade i tårar. Detta har gjorts innan tårarna: 

1. Morgonkaffe hos Anna och hennes två barn. Gick hem i ösregn, mysigt, Ivan sov i selen. 

2. Bjöd Wille på lunch, Ivan sov i soffan. 

3. Åkte till Muskö för att titta på Anastelles fina sommarhus som vi hyrt två veckor. Ivan sov i bilen på väg ut.

4. Promenerade lite kring huset samt drack kaffe med Anastelle och Marcus. Mysigt. 

Ja och sedan grät Ivan så förtvivlat rasande knäckt i bilen hem att jag höll på att få en hjärtattack. Helt omöjligt att beskriva hur det känns att sitta fast vid ratten på en himla motorväg när ens unge är knäckt därbak. Har en varit med om det så fattar en eventuellt. Om inte: låter som värsta töntiga grejen. Iaf, stannade några gånger och till slut somnade han. Men innan dess höll jag på att dö. Och efter det grät jag stresstårar och orkade inte göra ngt mer av dagen. Nu är jag alldeles slut. Puh. God natt. 

Kors i taket!

Nej men dra på trissor, inatt sov vi! Hela natten förutom en snabb amning vid tre! Till och med katten höll snattran? Guuuuuuuud vad skönt. Vad det kostade ergonomiskt för mig? Att ligga så tätt med Ivan att han ständigt kunde känna min kropp med en fot eller hand. Ja men det är väl mysigt tänker ni som samsover utan millimetrar mellan er och era bebisar och då säger jag JA det är mysigt men faktiskt, både min och min bebis (vanligtvis) gillar bäst att sova liksom utsträckt med luft/täcke runt och kanske inte en annan kropp i konstig ställning. Men det gjorde vi inatt och alla fick sova och kors i taket, Ivan sover fortfarande och jag har duschat och ska nu göra frukost och känner för första gången på typ en vecka att detta, det blir en bra dag.

*brukar sällan få prick rätt när jag förutspår dagar men fortsätter ändå*

29 maj 2014

Härdar

Stöket och böket fortsätter. Bärandet likaså. Ilskeutbrotten också. Och o-sömnen på nattetid. Det är tur att han är en sådan jäkla solstråle mellan de arga små utbrotten och den minimala sömnen på nätterna. Idag sov han middag såhär och inte en enda rörelse förutom små försiktiga kramar av min hand kände jag. Sedan lirkade jag mig ur greppet efter en timme och då ba: vaknar, arg, ledsen. Vår klängiga lilla apa.

Ps. Köpte en begagnad bumbostol idag! Han ser lite ihopsjunken ut i den men tänker mig att den ska skänka några roliga stunder i alla fall.


28 maj 2014

Att lägga sig 21 eller att inte lägga sig 21. Det är frågan.

Jahopp här tuffar vardagen på i fjärde utvecklingssprånget, hehe. Vilket innebär att jag nu ligger i sängen bredvid Ivan som somnade vid bröstet för en halvtimme sedan, det är liksom knappt någon idé att kliva upp för han börjar sömn-gråta titt som tätt och då är det stoppa in nappen snabbt som gäller. Så jag tänker att jag lika gärna kan ligga här bredvid, med datorn i knät, som sitta i ett annat rum. Jag misstänker att det är en ganska kort fas och jag har inte exakt något viktigare för mig. Saker han gör nu som är ganska otypiska honom och indikerar utvecklingsfas:

- Gråter i sömnen och sover fjäderlätt
- Skäller på bröstet och vill inte äta (för att sedan fem minuter senare acceptera bröstet och ba JA TACK)
- Blir skitförbannad när han blir nedlagd och kan börja ilsketjuta på fem röda om vi inte roar honom typ hela tiden
- Skriker på ett nytt, isket sätt
- Kastar sig fram och tillbaka i sin lilla säng/babynest i princip hela nätterna



Däremellan är han svinpeppad och glad, som vanligt, så jag tror liksom inte att något är direkt fel. Han bara... frustreras av något som händer i honom. Ibland kan jag inte låta bli att skratta åt hans ilska. Ibland blir jag helt utmattad av den. För det mesta bara hanterar jag den. Allra bäst är att distrahera honom genom promenader, då sitter han tyst och stilla och bara tittar på omvärlden. Somnar ibland. Verkar trivas och bli lugn.

Jag är så sjukt trött. Klockan är nio. Kanske jag bara skulle ta och sova jag också? Hmm.

Kröppen säger upp sig

Ungefär när jag kom in på Förlossningen och en sjuksköterska tog tag i min binda och liksom vägde den i handen och - jorå - LUKTADE på den (för att se om det var vatten som gått och jo det var det ju men det är en annan historia) insåg jag, och förlikade mig med, att nu är jag bara en kropp. Alltså en kropp som har ett annat syfte än det den hittills haft, på många sätt. En kropp som på ett så säkert och sunt sätt som möjligt ska föda ut ett barn och sedan ge detta barn näring och föda. Det var en sådan tydlig känsla. Egentligen hade det kommit försmak redan under graviditeten, det kommenterades hejvilt kring hur en såg ut (en pojkmage, en flickmage, en stor mage, en liten mage, en sned mage, ett par stora bröst, ett par små bröst, en viktuppgång som var liten, stor, fantastisk hy, fantastiskt hår, trötta ögon, ja de flesta varianter och recensioner fick denna kröppinnehaverska höra) men väl inne på förlossningen var det liksom good bye till att vara något annat alls, än en kropp.

Den här kroppen kunde alltså släppa ifrån sig något man doftade på i bindan. Strax därefter stoppades verktyg och händer in mellan ens ben och hinnor sveptes och man blev ombedd att gå och kissa hit och att krysta dit. På BB tog barnmorskorna tag i ens bröst, tryckte ihop dem till hambugergreppet och bebisen skulle ligga lite mer si och lite mer så. Att slänga av sig kläderna var ett hundra procent naturligt, inför typ vem som helst. Jag nästan vande mig vid att vara bara en kropp.

Tills en kom ut i verkligheten igen och hoppsan, det kändes inte helt soft att amma bland folk. Där var den här naturliga och funktionsdugliga kroppen något annat också, tydligen. Och idag, när jag för första gången, glad i hågen och så skärpt en nu kan känna sig efter fyra timmars uppstyckad sömn, gick till jobbet för att där av en halv-avlägsen kollega direkt få kommentaren "du har gått ned alla kilon och mer därtill ser jag" kände jag att ääääeh. Jag vill sluta vara allas kropp nu. Det räcker. Hur svarar man ens på viktfrågor, ba JA det har jag eller NÄ det har jag inte eller SKIT I DET DU eller SPELA ROLL eller liksom, det var en "välment kommentar" så det känns inte hundra att vara otrevlig tillbaka. Men den satt så fel.

Så. Nu har jag gått i nio månader och varit gravid och i princip alla som velat klämma på min mage har fått det. Alla som velat visa hur jag ska amma har fått det, jag har till och med varit extremt tacksam. Men typ idag, här och nu, känns det som ett stort jäkla stopp. Nu vill jag sluta vara en kropp. Min kropp är Ivans och min egen och sedan får det vara bra. Undrar hur det ska gå till.

27 maj 2014

Anteckningar från fjärde utvecklingssprånget

Jo jag tänkte chockera er alla och skriva ett inlägg om min son, Ivan heter han. Närå. Eller alltså jo, jag ska det. Närmare bestämt om det här med utvecklingsfaser. Ytterligare ett ord jag absolut inte kände till innan det här med föräldraskapet knackade på dörren och en jäkla massa nya teorier och information bara flyttade in. Men jag hade sett att det fanns en app, med ett slags veckoschema, där ens bebis liksom rör sig framåt och går igenom mörka perioder, glada perioder och perioder av stiltje, så att säga. Och jo, jag kan väl erkänna att jag tyckte att den här appen som man såg skärmdumpar ifrån när andra mammor hade bebisar, verkade lite töntig. Eller liksom, lite som horoskop. Inte exakt vetenskaplig, om en säger.

Eventuellt är det så jag fortfarande känner för teorierna kring The Wonder Weeks, dvs ett schema framtaget av holländska forskare som berättar att i exempelvis vecka 14 (man räknar efter beräknat förlossningsdatum, inte när ungen de facto föddes) händer si och sedan kommer period så osv. Det som händer är s.k. utvecklingssprång, då bebisen först är gnällig och klängig och frustrerad och kan tyckas gå tillbaka i utvecklingen en tid, för att sedan ha skaffat sig helt nya skills och hoppat framåt i utvecklingen. Detta ska alltså ske veckospecifikt, alla bebisar utvecklas i UNGEFÄR samma takt det första året. Tydligen. Enligt de holländska forskarna. Och dessa teorier verkar vara mer eller mindre accepterade, exempelvis min BVC-kvinna pratade om dem när vi var där sist och pratade om Ivans nya mood swings.

I alla fall. Ivan befinner sig för närvarande, enligt de här teorierna, precis inför sitt fjärde språng, The world of events som de kallar det. Och när han är igenom det ska han kunna koppla samman flera händelser på varandra, det vill säga typ greppa en leksak, stoppa den i munnen och sedan kasta bort den. Eller reagera på sin spegelbild. Eller kunna leta i luften i ett rum efter personen som talar i rummet. Dvs koppla ihop flera saker med alla sinnen på ett nytt sätt.

Och javisst. Visst ser vi att precis det där håller på att hända. Och visst märker vi små framsteg och förändringar mest hela tiden (här är tex en video där jag, med urfånig röst som vanligt, ger Ivan en bitleksak som han tar i handen och sedan börjar bita på). Och visst, det kanske kommer i språng (även om jag själv tycker allt liksom flyter framåt sakta hela tiden). Men det vi märker kanske allra mest just nu är att han har ett nytt och mycket ilsknare och mer bestämt humör. Han blir SKITARG när vi försöker lägga honom om han inte är trött. Han blir också skitarg ibland när han är trött. Han viftar och springer i luften och spottar ut nappen och vrider ihop ansiktet till något spänt och rynkigt och vrålar som att det är den mest idiotiska idé han någonsin fått presenterad för sig, att sova. Hmpf. Så läggningarna, som fram tills för en vecka sedan tagit ungefär fem minuter, tar nu... längre tid. En får försöka. Avbryta försöken. Försöka igen. Amma till sömns ibland. Däcka med mina fingrar i munnen ibland. Ja, ingen kväll har sett precis likadan ut som den andra, men somnar före nio gör han på något märkligt sätt ändå varje dag, även om det känns som ljusår bort när vi börjar proceduren.

Han blir också inte jättesällan skitförbannad när han ska amma. Typ spottar ut bröstet och ba uääääääck! Äckligt! För att några minuter senare äta glupskt igen. 

Och en annan sak, som jag inte alls tycker om: han verkar ha fått mardrömmar? Eller något annat. Något väcker honom mellan 20 och 60 minuter efter att han somnat och när jag säger väcker så menar jag egentligen inte väcker, för han öppnar inte ögonen riktigt. Han bara skriker! På ett sätt han aldrig skriker på dagtid. Bara vrålar från ena sekunden sovande till nästa skrikande. Igår blev jag tvungen att plocka upp honom och då var det som att han vaknade till efter en liten stund, och sedan somnade om jättefort. Ikväll låg jag och jobbade bredvid honom när det hände så direkt på första skriket var jag framme och stoppade tillbaka nappen och då tystnade han genast. Undrar vad det handlar om. Undrar om han drömmer om vaccinationen i fredags? Eller om det ens handlar om drömmar? Hoppas det är relaterat till eventuell utvecklingsfas, detta, det är ganska hemskt att han vrålar sådär. Inte ledsen, mer... ja i panik, typ. Som att han är jagad. Andfådd. Huu.

Vad mer händer i denna period? Jo, han är så oerhört glad och associativ om dagarna, vaknar med ett stort leende och verkar verkligen, verkligen gilla livet. Allra mest verkar han gilla att ligga på rygg utomhus på en filt, eller inomhus på ett mjukt underlag, när jag pratar med någon ovanför hans huvud. Han ligger och tittar omväxlande på mig och på sina händer, och på himlen eller taket eller ut i luften, och bara hänger runt. Pratar själv ibland, annars lyssnar. Funderar. Ibland går det en halvtimme utan att något mer händer än så. Han tycker om att vara med, helt enkelt. Sitta med vid matbordet blir han också superlycklig av.

Vagnen hatar han fortfarande. ÄLSKAR selen, den nya är så fantastiskt skön. Han vill alltid sitta framåt om han får välja men ibland får han inte det, då jag vet att han är jättetrött och måste sova en längre stund. Då är han arg en stund inåt och protesterar så länge han orkar, men sedan ger han upp och sover gott vid mitt bröst.

Han somnar senast nio och vaknar mellan sex och åtta på morgnarna. Ammar en eller två gånger däremellan. Sover i sitt babynest i sin egen säng, men alltså vi har ju som en trippelsäng där alla når varandra och kan rulla över och amma och trycka tillbaka förlorad napp och trösta och så. Men speciellt mycket kroppskontakt när han sover vill han inte ha.

Han kan fortfarande inte vända sig från mage till rygg eller rygg till mage, och på mage trivs han inte speciellt bra. I baby bouncern blir han lätt lite framåtlutat hängande, och i babysittern trivs han bara stundvis.

Han ammar var tredje timme ungefär på dagarna. På kvällarna får han en deciliter ersättning, då verkar han trött på att amma eller så får han inte ut det han behöver, något gör honom frustrerad vid bröstet och efter en liten flaska ersättning är han gladare. 

Ja, det var väl det ungefär.

Sen sist

MEN ÄNTLIGEN! Hettan is borta och jag kan åter leva, andas och bära mitt barn på magen utan att smälta bort. Sedan vi hördes sist har jag gjort tusen och en små saker, till exempel tittat på en fyra (ska ej köpa), fikat hos Anna och Tobbe, varit på SÖS-gyn, fikat hos Lina och hennes barn, promenerat med samma gäng, träffat Anton och tittat på hans båt, hängt hemma hos samme man, åkt hem, fått besök av två av mina aaaaaabsolut äldsta vänner (vi snackar bästisar i låg- och mellanstadiet) och ätit mat och druckit vin och pratat med dem (URHÄRLIGT), varit hos psykobert, varit hos Emelie och ja, nu är jag hemma. Ivan ligger och har någon typ av djupsinnig diskussion med en blomma som finns i hans babygym. Uppskattar tiden till han fått nog och vill bli underhållen till tre, två, ett... Okej, gotta go! 







25 maj 2014

Hot mama

Jag har nog alltid sagt att "i vår familj firar vi just inte mors eller fars dag" och det stämmer. Överlag - är ganska skeptisk / ointresserad av "dagar" såsom alla hjärtans (undantag: internationella kvinnodagen men detta av politiska, ej firarsugna skäl) och andra som går ut på att mobilisera uppskattning och typ köpa dvs konsumeeeera saker bara för att det finns en dag som någon hittat på. Nä. I vår familj firar vi just inte mors eller fars dag.

MED DET SAGT! Hallå det är mors dag! Och jag är en MOR det här året! Det är så himla himla speciellt alltså. Och när vi ändå pratar mödrar så kommer min egen biologiska snart på besök och min styvmor är cirka den bästa diton en människa kunde önska sig.

Idag går ni och röstar, hör ni det? Är ni osäkra på exakt vad, så kolla här, tar fem min, sen vet ni.

Själv förtidsröstade jag för några veckor sedan och ska därmed ägna dagen åt annat. Tex att rida, första gången i min gamla grupp sedan graviditet och förlossning, hjelp! Och, som sagt, fika med mamma. Och sedan, titta på en lägenhet (en FYRA som vi inte kommer köpa men att börja titta är bra, vi får inte riktigt plats i vår fina fina minitrea snart). Ja det var väl det som fanns att säga om denna dag.

Hoppas det blir svalare snart.

24 maj 2014

I'm glad I spent it with you

Men herregud, vilken perfekt och vacker dag. I morse undrade jag hur jag skulle ta mig runt med en som i framåtvänd bärsele och obarmhärtig sol, men det gick bra! Vi löste det genom att han hade på sig heltäckande plagg i ljusa färger (MÅSTE KÖPA SVALA SOMMARPLAGG NOTE TO SELF) och en mössa som täckte hela fejset. Försökte köpa solskyddsfaktor på Apoteket men dom ba app app app det får man INTE SERRU. Inte ens för att smörja två små händer med, aja baja. Nähäpp. Köpte dock ändå, sån där vad hetere som inte tränger in i huden. Men vågade ej använda. Iaf. När han somnat i selen, som vanligt, smög vi ned honom i vagnen och där blev han liggande i alla fall i en halvtimme. Sovande. WIN.

Men alltså det jag ville berätta var egentligen bara att trots en miljard svettiga äckliga grader i luften och stor sol-oro för bebis, så blev dagen så nedrans fin. Av gårdagens sorgehumör efter sprutan märktes inget alls. Tvärtom. Han var så fin och glad och go och mysig och social. Och jag fick hänga med Linda, den människa jag lätt spenderat flest timmar med fortfarande, min högstadie- och gymnasiebästis, och vi satt alltså under ett träd i bagis och fikade och pratade och svettades och åt olika saker och hängde med Ivan och så kom Anna och Magda förbi en stund och ja, det var bara så himla perfekt. 

När jag kom hem hängde vi en stund på baksidan av vårt hus, den lilla ängen, och Ivan har typ ammat varje 1,5 timme hela dagen vilket är så himla rimligt och bra nu när det är supervarmt, och på kvällen lagade jag och aksel pizza själva eftersom vårt middagssällskap ställde in, pch Ivan satt och jollrade bredvid och sedan gick vi och lade oss, jag och Ivan och nu sover han gott och jag åt nyss en glass. End of the day. Mycket bra day. 

Snott en av bilderna nedan av Linda och en har jag tagit alldeles själv. 



Vi bör tala om avunden

Klockan är åtta och natten gick över förväntan. Han behövde väl sova efter gårdagens vakenhetsperiod på cirka en triljard timmar. Ny grej förresten i sömnmönster: vaknar en gång per natt och ammar. Bajsar plötsligt inte alls på natten. Alltså det ger sån himla stor skillnad i sömn även för oss vuxna. Framförallt för den som ligger närmast, dvs jag. Någon gång brukar han vara halvvaken och liksom kränga runt och då behöva napp-assist. Och någon gång, kanske 04 eller 05, amma. Nåväl. Nu till dagens ämne: föräldra-avunden.

Man ska ju absoluuuut inte jämföra barn, det säger alla från dag ett. Och alla barn är unika och olika. Och har egna små personligheter och krav och behov. Allt det där vet jag. Men vet ni. Som förälder, gärna nybliven och för första gången, gör man typ inget annat än jämför! Dagarna går UT på det. Typ. Okej jag överdriver och kan inte tala för alla såklart. Men hallå. Hela föräldragruppsgrejen går ut på att jämföra, även om vi kallar det "dela". Vi pratar sömn och jämför hur mkt våra sover jämfört med andras. Har vi en "lätt" bebis är vi rätt dåliga på att dölja vår enorma stolthet och kopplar det i smyg till vårt föräldraskap. Har vi en "svår" bebis (tex: en som knappt sover alls på dagtid, alt en som kräver att bli buren jämt) tycker vi så pass synd om oss själva, tröstar oss med tanken på att vårt barn minsann har en "stark karaktär" och är i smyg avundsjuka och ibland (jo!) bittra på de andra som tycks ha lättare liv. Detta gäller som sagt inte alla. Min psykolog påpekar ofta hur prestationsinriktad jag är, även som förälder. Tex: ett gråtande barn efter vaccination som inte går att trösta BETYDER inte att jag är en otillräcklig mamma. Men nä. Så känns det i min lilla mysiga prestationshjärna.

Så. Tänkte bjuda lite på lista över saker jag är avundsjuk på just nu. 

1. Ni med barn som trivs i vagnen och lätt kan ligga och sova flera timmar i den i skuggan. Fattar ni hur bra ni har det i det här vädret? Ni kan vara ute utan att då panik över att steka/bränna ert barn! Ni kan ligga på en filt i skuggan och läsa! Åh, jag hatar er lite i smyg. Nej jag menar jag hatar att det inte går att få till för mig. (Just nu. Zen. CARPE. Osv.) 

2. Ni med barn som sover mer än en timme sammanhållen sömn på dagtid. Fattar ni hur lylligt ni har det? Hur era lägenheter säkert inte ser ut som skit? Hur ni antagligen hinner äta/duscha utan att ha andan i halsen? Varje dag? Åh era lyckliga jävlar. 

3. Ni med barn som trivs inåt i selen. För att ni inte behöver oroa er för sol precis överallt om ni är ute och går. Och för att det känns som ni typ är "duktigare" med anknytningen. 

4. Ni med "gosiga" barn som vill ligga och nussa i er famn hela tiden (fast OBS går att lägga med också givetvis, se punkterna ovan). Se anknytnings-avund ovan. 

5. Ni med glada ersättningsbarn som växlar lätt mellan flarra och tutte och glatt kan somna med lite who ever av föräldrarna. Okej där är vi NÄSTAN framme själva men inte ännu. Det är inte som att jag vågar på mig en vinkväll på stan. *gråter sorgsen fomo-tår*

Ja. Det var allt jag kom på nu. Vsg för avund. Hälsningar från en som ligger i sängen, njuter av dagens sista lugn, funderar hur flytta sig från plats A till B idag utan att koka Ivan mot min hud, alt steka hans hud i solen, eftersom vagn ej är alternativ. Ens sittande. Ja han är i fjärde utvecklingsfasen förresten. Och JA han är det finaste vackraste mest underbara jag har. Skulle aldrig byta mot något eller någon i hela världen. Och jag skojar LITE här ovanför. Men det fattar ni väl? Säg att ni fattar. Kom inte och var helt perfekta i kommentarerna nedan, då raderar jag dem. Närå. Okej hej. 

23 maj 2014

Nä usch

Ivans första vaccin. Ej succé. Klarade inte av att vara i rummet såklart, så det fick papi och BVC-tanti göra och sedan kom jag springande då hans skrik ekade mellan väggarna i rummet. Åh gud. Svår att trösta i rummet, svår att trösta resten av dagen. Alltså EN. SÅN. UTMANING. Inga trick fungerar, han är ledsen pch gråtig och gnällig och skrikig sedan kanske fyra, fem, sex (?) timmar, men kan inte somna och vill inte amma och enda som egentligen funkar är att sätta honom i selen och gå ut och gå så ja. Det ska vi göra nu igen. Den här gången slipper jag bära. 

Ps. Sån otillräcklighetsfestival när ens bebis bara gråter och mår kasst. Hade nästan förträngt de första 8 veckorna. Nu minns jag. Ds. 

Ergobaby 360 (reklam!)

Jaha men det där gick ju så att säga snabbt. Fick tips x 2 i kommentarerna nedan att ergobaby precis lanserat en 360-modell (tack!) som en alltså kan bära bebis framåt i. Ja, gick alltså bananas över denna info. Från tanke till handling på tre röda. Så nu äger vi en ergobaby 360 och i kid you not, min 6,4 kg tunga bebis känns som en fjäder i jämförelse. Plus ser ut att sitta svinskönt! Hinner inte förklara exakt hur underbart det hela känns pga Ivan fick just sin första vaccination och läget är lite instabilt humörmässigt om en säger.


22 maj 2014

Mera ryggfrågor

Äsch men jag fortsätter med några ryggfrågor till, kanske sitter det någon härlig naprapat / läkare / kiropraktor / massör här och läser och vet en massa saker. Så, det jag undrar:

1. Finns det någon extra "vänlig" ställning att bära sitt barn i (alltså bära utan sele/sjal menar jag nu) och i så fall, vilken är det?

2. Om det gör ont liksom muskulärt i nedre delen av ryggen (är tämligen säker på att det är magmusklerna som inte gör sitt jobb för avlastning), vilka stretchövningar bör en göra på kvällarna då (om några)? Det känns lite som att svankens muskler kringlat ihop sig och är onda och oflexibla. Framförallt hugger det till när jag lutar överkroppen bakåt, med eller utan belastning, eller böjer mig framåt, med belastning.

3. Borde jag träffa en naprapat, massör, kiropraktor eller sjukgymnast?


And she's back (with an aching back)

.. sådär, då är jag frisk och vi kan sorgset konstatera att jag är INTE immun mot magsjuka, helvete också. Har verkligen trott det i smyg ett bra tag, naturligtvis inte vågat uttala pga risk för jinx. Men nä. Inte immun. 

Så himla skönt att må bättre! Och en av bieffekterna till att 1. bära i sele hela dagarna och 2. dra på sig en magsjuka med muskelvärk gjorde att jag typ inte kunde gå på hela dagen igår? Var krokig i ryggen som en nittioåring och kunde inte ens gå runt med Ivan framåt kvällen, när jag mådde bättre igen. Fick mig att tänka på hur himla VIKTIGT det är att min kropp orkar med, om jag ska hålla på och vara en morsa till ett nyfiket barn som kräver att få vara uppe och med mest hela dagarna. Borde med andra ord unna mig en naprapat och kanske också, huu hemska tanke, fundera på ryggövningar. Jag tror att det är selen som kan vara boven (trots att den ska vara ergonomisk, men att bära bebis framåtvänd är tydligen tyngre för ryggen för avståndet ökar mellan en själv och bebisen) men fattar inte hur jag ska komma runt dilemmat. Att gå runt med honom gallskrikandes (alltså, han har fått upp en finess för att snabbt och effektivt jobba upp sig i total panikgråt när något inte går hans väg, han börjar hulka jättesnabbt så det ser ut och låter som att han håller på att kvävas, blir även högröd i ansiktet samtidigt, det GÅR fan inte att ha honom där då, ingen skulle klara det utom en hjärtlös typ) i vagnen är liksom inte ett alternativ. Så även om jag har med selen som sista utväg, blir det liksom alltid så att denna sista utväg används ganska snabbt. Typ varje gång. 

Funderar på om jag ska titta på en annan sele. Men det är ju typ bara Beco Gemini som tillåter framvänt barn? Och Babybjörn av de nyare modellerna, kanske. Hmm, är det värt 1500 kronor jag verkligen inte har, att köpa en sådan? Kommer ryggvärken ändå att bestå eftersom det ÄR tungt att släpa 7 kg bebis på magen, oavsett? Hur ska jag tänka? 

Äsch. Kan inte bara tiden gå lite snabbt så han är okej med sittvagn? Tror verkligen det kommer bli bättre då. Han vill ju liksom bara upp och se saker, vara med. Har börjat få skitstarka magmuskler för han hela tiden gör små situps för att komma upp i sittande läge från liggande. Gullot. 




21 maj 2014

Trodde jag var immun, men

Det mest ovärdiga jag varit med om skedde igår. Magsjuka. På öppen gata. Herre-herre-herre-gud. Orkar ej beskriva. Orkar ej heller berätta hur det känns att vara babymother när en har magsjuka. Såhär prick ett dygn senare verkar det dock gå åt rätt håll och Ivan visar inga tecken på att må dåligt. Och min kille stannade hemma från jobbet idag så jag fick sova och vila lite. Men i alla fall. TYCK SYND OM MIG TACK.

20 maj 2014

Suuuuuck

Tappade min (dvs mitt jobbs) iPhone i toaletten i morse. Ren toalett alltså, men likväl blöt. Och likväl dog telefonen abrupt för att sedan, lite hårtorkarbehandlad senare, vakna upp igen. Skärmen är dock konstigt vattenskadad. Och kameran funkar bara på selfie-läget. Annars blir det som nedan. Så, tur i oturen antar jag. Men fattar inte hur jag ska tänka kring en sommar utan en mobilkamera? Hallå måste ju fota ungen. Kan ju inte minnas hans 3-6 månader med det här dimmiga filtret heller. GAH. 

 

19 maj 2014

Tre nya grejer jag lärt mig om mitt barn

 1. Han verkar - utan att vi på något sätt försökt uppmuntra att ha tyg över ansiktet eller snuttefiltar - vara en typ som gillar tyg över ansiktet och snuttefiltar. Här till exempel, somnade han rakt upp och ned på Annas golv, med Annas ganska ljudliga bebis sittande några meter ovanför. Jag noterade att han började knorra som han gör när han är trött, lade honom här, lade en handduk av det tunnare slaget över hans huvud och så bara: sover inom en minut. Samma har hänt i sängen samt i vagnen. 

 2. Han är lite för ryggsvag för att sitta i stol eller sittvagn, men det närmar sig. HURRA - framförallt för hans skull. Eftersom han är så himla himla sur och uttråkad i vagnen när han tvingas ligga ned. 

3. Det syns inte här, men han  håller precis på att lära sig att greppa saker med vilje. Dvs inte att det av en slump råkar hamna en leksak i handen eller hand i munnen, utan att han tittar på något och sedan tar tag i det.

Bröllishelg över

Hej! Nu är jag tillbaka i verkligheten igen efter en helt dreamy upplevelse på ett säteri i Södermanland där Anna och Lovisa gifte sig och jag, för att göra historien om själva vigseln kort, grät ögonen ur mig. Det var så VACKERT. Vackert väder, vackra brudar (alltså som i brudparet inte brudar som i brudar ja ni fattar), vacker ceremoni, vackert beläget, ja allt var vackert. Blev tvungen att springa upp till huset där vi bodde (och Ivan, och min styvmor som passade honom) och sminka om mig efter ceremonin. Jag har tydligen blivit ooooooerhört lättrörd.

Middagen tog kanske 6 timmar pga så många tal. Jag var en av dem som höll tal. Maten var god. Jag sprang och ammade mellan varven, inte så mycket för att brösten var fulla som att jag saknade min bebis. Vid halv två gav jag upp - smög hem i mörkret och natten och lade mig hos Ivan igen. Glad att min första kväll utan honom sedan han föddes gått så bra och att han gillar sin mormor så himla mycket.


17 maj 2014

Gud hör tydligen bön?

Detta är så fantastiskt! Efter att ha somnat vid halv tio igår, sov han raka vägen genom natten, väcktes av mig pga fulla tuttar kl 06, åt lite, somnade om samtidigt, sov till halv nio. Min lycka vet inga gränser? Och nu sticker vi snart till herrgård i Södermanland på bröllop. Timingen.



16 maj 2014

Livet = en fest

Okej, min unge hatar sin vagn på riktigt. PÅ RIKTIGT i tell you. Idag orkade jag inte sele pga ont i nederdel av rygg och ville för första gången på typ två veckor ta vagnen. Hade ärende i Farsta, total restid inkl gå till och från t-bana ca 30 min. Och fy faaaaaan vilka långa 30 min. När ens unge tex ser ut såhär:


Från första sekunden. Och sedan lite såhär: 


Ljudeffekterna får ni gissa själva. Liksom vad det gör i ens himla ömtåliga mammahjärta att gå där och ba schhhh älskling vi är snart framme, här, ta nappen med enda effekt HÖGRE och mer förtvivlade skrik. På t-banan fick han gå upp i knät, då ba: 


Men så fort han lades ner: total panikgråt. Till slut stod jag inte ut längre. Panikammade i en park och när han till slut däckade i min famn smög jag ned honom i vagnen: 


Gick bra i 30 minuter ca, sedan kalabalik igen. Då fick selen åka fram trots mina ryggsmärtor. Och han grät lika intensivt som i vagnen inåt så halloj, det blev utåt igen. Då var allt chill och lugna gatan igen. Åh. Får ångest över att han är för liten för att sitta framåt, för många intryck, lär sig inte att slappna av med annat än MASSA stimuli osv, men what to do? Att ha en panikslrikande bebis i vagnen, det orkar jag bara inte. 

Daaaaamn. 


14 maj 2014

Working that body

Har för övrigt en ganska lång tre månader gammal bebis. Närmare bestämt 64 centimeter, eller: som ett Tummen babygym:


Life is live

Oj, här hade det visst gått några dagar. Det har varit lite mental utbränningsvarning på den här veckan, vet egentligen inte varför men jag antar vi kan skylla på sömnbrist. Jag har ju lite sömnproblem även utan bebis ibland, sådär så att jag varvar upp mig om kvällarna och tänker på hur katastrofalt jobbigt det vore om jag inte kunde somna för dagen därpå ska jag minsann orka/hinna det, och det, och det, osv. Och kan därmed absolut inte somna. 

Och ja, med bebis som väcker en några gånger per natt och en katt som gör detsamma, och med nerver som stressar upp sig ibland nattetid, så... Well. Here comes sömnbristen. Ibland är det så illa att jag ligger där i mörkret och stirrar på min underbara bebis och ba: snart vaknar han, ingen idé jag ens försöker somna. Så vaknar han inte ens. På flera timmar. Så har jag legat där med kaninpuls och bara hetsat loss i onödan. Inatt sov jag på soffan av denna anledning. Ja ni. Det här med sömn, trodde liksom föräldrar överdrev (eller var lite, typ, gnälliga rent allmänt?) när de pratade om sömnbrist men ack så fel jag hade. På den punkten också. Hatar att en är ett sådant himla o-unikt exemplar av människa. Förlåt alla föräldrar jag tänkt taskiga tankar om. Jag är exakt som ni.

Men! Det har naturligtvis hänt några roliga grejer också. Vi har till exempel firat tre månader, jag som mamma och Aksel som pappa och Ivan som bebis. Vi har haft måndagsmiddag (med vin! älskar vin! obs i små mängder naturligtvis, hetsa inte upp er nu) med broren och svägerskan. Och tisdagsmiddag med Anna, Sigge och Ellen. Jag har köpt typ tolvhundra plagg (okej överdrift, men tre) som jag också lämnat tillbaka pga det är skitsvårt att shoppa med bebis i sele på magen och en chansar gärna loss typ "den där ser ut att vara fin på mig" (och så var de ju inte det dårå, se nedan, men addera två par jeans). Jag har varit på möte på mitt jobb och planerat inför när jag börjar jobba igen. Jag har träffat Anna och hennes sjumånaders-bebis Isidor på lunch och promenad. Och - bäst av allt - jag har ridit igen. HERREGUD vilken lycka. 

Och nu är klockan snart tio och det betyder att jag tänker gå och lägga mig inom oerhört kort. En vacker dag ska jag ta mina kvällar tillbaka, det lovar jag, saknar dem mycket. Men just nu är det survival mode som gäller: måste få tillbaka lite energi och marginal. 

Njut av nedan så länge: 


 




11 maj 2014

Kattastrof!

Bor du i sthlm och funderar på katt så gör inte som vi (dvs flyg till Norrland för att köpa en Devon Rex) utan köp en från Stockholms katthem. Mitt hjärta blöööööder varje gång jag tänker på alla dessa katter som bor och sover i burar och väntar på att någon ska vilja ha dem (enda trösten: katter tänker inte exakt så) och SEKUNDEN vi flyttar till något lite större kommer vi skaffa en polare till den här gullgrodan. Men ni kan kanske göra det redan idag? Kolla här!


En grönsak formad till en vattendroppe

Okej det är lite oklart när jag ska ha den här klänningen och blev tydligen förblindad av lycka över röd lapp med text "70%" på, men skit i det. Glada färger, eh. 

Köpte även denna lilla sak i storlek 40 utan att prova och döm om min förvåning när jag kommer hem, provar och tycker den känns lite liten? Jag som tänkte ta 38 först men säkrade (trodde jag) och valde 40 pga post-gravid-kropp. Oh well. Den går att ha på sig och jag kommer inte orka åka och byta, så. Den stannar. 

Ps visste ni detta: "Paisley är ett mönster i form av en grönsak formad till en vattendroppe. Det kommer ursprungligen från Persien, där det ursprungligen hette boteh, eller buta på Hindi - vilket betyder blomma. Mönstret blev populärt på klädesplagg i och med framväxten av den iranska vävarkonsten under Qajardynastin på 1800-talet. Det blev återigen populärt under 1960-talet och 1990-talet, då det blev vanligt på en rad föremål, såsom tapeter och slipsar."



Söndagsbestyr

Idag när vi kuskat igenom först Farsta Centrum, ammat i bilden, sedan åkt till Nacka Forum, för att hitta lite grejer typ kylväska, vattenkokare som värmer till 40 grader (vilket vi inte hittade), termos, eventuell ny klänning inför bröllopet (hittade en fägglad sak från Tiger på 70% rea hallå HURRA för mammaledigplånboken!), kattgrejer och annat slog vi oss ned för att äta lunch på otrevligt ställe på Nacka Forum. I Aksels knä satt Ivan och det var instängd luft, bullrig miljö och allmänt omysigt. Ändå bara sken han och tyckte livet var absolut toppen. Det är väl en sådan fas nu kan jag tänka mig, för denna bebis är ALLTID glad, typ. Gnällig när han vill sova (och då somnar han lätt), läggs på mage (se bild - ej glad bebis) eller behöver gå på toa (och då går han på toa - alltså ej GÅR men ni fattar - ganska omgående) men annars bara: all smiles. Så vi satt där och typ berömde oss själva, jag och Aksel, ungefär i ordalag som "gud vad trygg han är, vad vi har gjort honom lycklig" eller "han har det verkligen VÄLDIGT bra i livet" och "det är verkligen bra jobbat av oss att ha en sådan här glad och trygg unge" osv. Helt ohämmat självberömmande, med andra ord. Vilket är ganska roligt för när han (Ivan) hade sina gnällveckor (grät 95% av kvällarna mellan vecka 3 och 8) var det VÄLDIGT viktigt att tänka att "alla barn är individuella, föds med egna temperament, vi kan inte göra något annat" osv för att inte duka under av skuldkänslor. Logiken? När det går bra är det din egen förtjänst, när det går dåligt är det naturen, biologin, slumpen osv.

Anyways. Funderar nu på detta med den här vattenkokaren man kan ställa in grader på. Vi ger nämligen ersättning som ej finns på tetra (alltså jag ammar till 90% men någon enstaka gång, typ vid sista kvällsmålet om vi vill försäkra oss om att han är riktigt mätt, eller på bröllopet nästa helg, eller kanske någon gång på stan/resande fot, ger vi ersättning - Nan Sensitive) och håller för närvarande på med hett vatten + kallt vatten som blandas till det är 40 grader och därefter måttar vi upp den lilla halva portionen (60 ml) och ger. Är det bara onödigt att ha en vattenkokare som gör själva temperaturmätningen åt oss? Någon med erfarenhet? 


10 maj 2014

One two three one two three drink

Dagen efter natten utan sömn blev svintrist. Orkade hålla humöret på okej nivå under gårdsstädningen: 


Men sedan fallerade det. Grät en kort stund av lika delar utmattning som självömkan som paradoxdilemmat längta efter bebis ska bli större och ha panik över hur fort tiden går, och valde sedan att ta mig i kragen och sticka till sickla och inhandla lite grejer jag behövde köpa. Typ en primer. Och en klänning som var skiiiitful visade det sig tyvärr när jag kom hem och provade, så imorrn får jag åka tillbaka och lämna tillbaka. Jaja. 

Kom hem, lagade köttfärssås, lade Ivan vid åtta och han somnade på tre röda, igen. Pratade en stund med aksel och boom - klockan blev halv elva. Måste sova nu, har lite att ta ikapp. GAAAAH. 

Är på mobilen och kan inte länka men ni smartisar vet ju hur man googlar så då vill jag uppmana er att ta en titt på Sias senaste video, sök på "sia + chandelier" så ska ni få se något riktigt himla megavackert. Varsågoda. 

Wtf-natt

Inatt kom dåliga nätters urmoder och hälsade på i vårt hem. Alltså FY-FAAAN vad jag inte har sovit. Och ingen kan jag skylla på heller egentligen. Såhär var det: 

23-01.30: jag kan inte somna. Ligger och har BABBLARNAS LÅT i skallen och börjar hata den alltmer intensivt. Tänker på tex sommaren som kommer, bröllopet som kommer i helgen, oroar mig för ditten och datten och carpar överlag INTE noctum, om en säger. 

01.30-02.30: bebis äter. Jag försöker smyga från nyammad och somnad bebis i sängen utan att väcka. Fryser lite. Undrar om bebis fryser. Smyger tillbaka. Känner på nästipp, händer, bröstkorg, allt varmt. Hur kan han vara varm och sparka av sig täcket när det är så himla svalt i vårt sovrum. Det funderar jag på en stund. 

02.30-03.30: sover nog.

03.30: bebis försöker bajsa, stånkar så jag vaknar, jag försöker hjälpa genom att sätta honom i bajsställningen vi hittat på. Bebis börjar gråta FÖRTVIVLAT, vill inte sitta i nån gammal tråkig ställning. Måste amma till sömns. Bebis ammar hårt och det gör ont. När bebis sover vaknar katt. Går runt med leksak i munnen och ylar en kvart. Jag hyssjar utan resultat, bebis vrider sig i sömnen. Jag underar på om vi glömde ge katten sin nattranson av torrfoder innan vi lade oss (hon får många små portioner per dygn pga hetsäter och kräks ibland). Går upp och kollar. Japp, vi glömde. Ger nytt. Lägger mig igen. 

04.00-04.50: sover lite. Bebis vaknar och ammar. Ännu en gång, när bebis somnat, börjar katten rya. Nu genom att försöka ta sig in UNDER våra underlakan. Väcker Aksel (jag alltså) och fräser att han får hjälpa till faktiskt. Han går ut med katten en stund i vardagsrummet. 

05.45: bebis behöver hjälp att bajsa. Sätter bebis i "ställningen", bebis bajsar, aksel byter, jag ligger vaken. Försöker ihärdigt få annan låt än Babblarna i skallen. Vad kommer? Jo Keep on walking med Salem al Fakir, faaaan då. Somnar om framåt kvart över sex. 

06.45: bebis bajsar igen? Men ORKA. Nu får bebis somna om en stund med bajs i blöjan (so shoot me) och vi sover därefter tillsammans till 07.45 ungefär. 

Går upp, duschar, bebis ligger glatt och sparkar i luften naken bredvid, katten går och lägger sig och somnar gott efter nattens härj, jag beklagar mig för Aksel och ondgör mig över att han sover så djupt, det ösregnar utanför, snart börjar föreningens gårdsstädning, ja herregud. Another day. 

9 maj 2014

Stay now

Vi ska på bröllop i annan stad med övernattning om exakt en vecka. Min snälla och underbara styvmor ska följa med och vara med Ivan i huset bredvid oss alla andra. Det är alltså ett barnfritt bröllop. Några bebisar är med, med några mormödrar, som alltså håller till i huset bredvid. Och sedan sover vi över på säteriet, där bröllopet hålls, mormödrarna och vi. 

Jag har längtat efter detta bröllop så himla mycket. Men ju närmare det kommer desto mer tilltar separationsångesten. Jag ska alltså vara ifrån Ivan i, vadå, supermånga timmar? Helvete, hur ska det gå. Vi har varit nära varandra dygnet runt i tolv veckor och ett dygn, nu ska jag glida runt i klänning och klackskor bland andra vuxna från fyra på eftermiddagen till långt in på natten. Åh. Det blir nog toppen. Men jag får lite ont i mage/hjärta/oklar plats i kroppen av att tänka på det. 

Meh!

Ditt falska gamla mejl, hoppas du lurar exakt INGEN. Ps sidan det länkas till, så sjukt lågupplöst och pixlig logga och ba "ange dina kortuppgifter inkl. cvv-kod". Grrrr. Dumma.


Berättarministeriet

Igår förresten, var ju jag och Ivan på Berättarministeriet i Husby på volontärutbildning! Har länge varit nyfiken på deras verksamhet (att uppmuntra unga - mellan åk 2 och 6 - att skriva, tala emot deras "jag kan inte-instinkt", främja fantasi och kreativitet). Det var mycket bra och lärorikt och roligt att vara där, vi fick prova på exakt den övning som barnen gör och man kan väl sammanfatta med att vuxna ibland har lite, låt oss säga begränsad, fantasiförmåga när det kommer till "skapa fritt i grupp". OH NEJ nu vaknar visst bebisen här bredvid. Får berätta mer annan gång.

Men! Vill du bli volontär? KOLLA HÄR. 

Aktuellt om förlossningsdepression

Idag länkade Kitty till det Aktuelltinslag om förlossningsdepression jag missade igår, och titta där, vi har samma BVC-kvinna! Som också är med i reportaget (och berättar att hon har en mammagrupp hon kallar "sköra mammor" - hallå borde inte JAG kvallat in där i början när det var så skört och skrikigt och jag kände mig så otillräcklig? Tydligen inte)!

Så glad att detta ämne tas upp. Jag vet inte om jag exakt var deprimerad där i början, men svårt var det. Och skuldkänslor för att jag inte tyckte det var underbart och kul hade jag, det var nästan det värsta som jag minns det. Att man gick där på kvällarna med sitt gråtande barn och bara DET SKA INTE KÄNNAS SÅHÄR SVÅRT? Det är något fel på mig?

Anyhooo: här är det lilla inslaget. Kolla från ca 17 minuter. Åh vad jag hatar livetextning förresten, får alltid för mig att jag skulle göra jobbet SÅ mycket bättre. Se det ändå pga viktigt ämne!

Nu ska jag och Ivisen (när han vaknat) dra ned på stan och 1. luncha med Digge och 2. kanske shoppa en liten sminkprodukt till mig och 3. gå på vernissage pga Ivans farbror har gått och blivit färdigutbildad möbel... tapetserare? Eller vad det heter?

Sedan äter vi väl tacos pga GÖR DET VARJE FREDAG. Eh jo det är tyvärr sant.


8 maj 2014

Anteckning från 12 veckor gammal mamma

Åh, här svänger det. Igår fick aksel absolut lägga Ivan igen, det var nemas problemas och klockan åtta sussade han (Ivan) sött i sin säng och vi vuxna kollade på sista (och med sista menar jag senaste) game of thrones i soffan. Alltså en passus bara: så himla tråkig säsong detta, visst?

Sedan sov vi helt gott hela natten och nu är det nu dag och det ösregnar och vi ska först på lunch på Rosenbad med David och sedan till Husby för volontärutbildning med Berättarministeriet. Borde väl ta vagnen pga regn men nääää, pallar inte? Då har jag garanterat rastlös och gnällig bebis, till skillnad från i selen då jag har:


Vi har pratat om att vi nu ÄLSKAR selen och att Ivan är världens nöjdaste bebis så fort han får sitta i den? Framåt såklart. Heja Beco Gemini

På nyheterna nu: Zlatan pratar om Zlatan i tredje person ("Zlatan kändes bra") och ett inslag handlar om att en av tio får förlossningsdepression. Men att det är lätt att förebygga, åtminstone minska med 40%, om kvinnor i riskzonen får förebyggande samtal. HELL yeah säger jag där. Se kvinnan, sjukvården. Se henne mer. 

7 maj 2014

Vad ska en ha hemma när bebis kommer?

Sara frågade i en kommentar på ett blogginlägg om saker att ha hemma första tiden.  Och jag, som till vardags verkligen försöker att inte vara en "välvillig tipsare" som mellan raderna slänger in små övertydligheter om att mitt sätt är bäst, såg min chans att äntligen få dela med mig, hehe. Här kommer mina icke-expert-förslag!

1. Apoteksvaror, vad behöver en ha hemma egentligen? Well. Sammanfattningsvis vill jag ändå säga att förköp dig inte, Sara och andra gravida! Det mesta kan en köpa på en kvart på närmaste apotek eller livsmedelsaffär eller köpcentrum när behoven uppstår. Om en har nära till sådana alltså. Med det sagt, och mot bakgrund av att vi fått och fått låna nästan alla Ivans kläder, babysitter, vagn, osv: vår största utgiftspost för Ivan har helt klart varit apoteksvaror och i Ivans låda hittas bland annat barnalvedon (du vill ha det hemma inför första vaccinationen om inte annat), barnkortisonkräm (du vill ha det när din bebis en morgon vid tre veckors ålder ser ut som nässelfebern själv, men det är hormonprickar som blivit riktigt röda och flammiga), vätskeersättning för barn (du vill ha det om ditt barn tex blir magsjuk, får diarré eller dylikt), barnolja (du vill ha det om du tex ska göra magmassage på ditt barn om det har magknip eller kanske om du badar och tycker barnet får en softare hudfeeling med olja i vattnet), olika magdroppar (Semper och Minifom, du vill ha det om du tror ditt barn gråter för magknip, då är du beredd att prova ALLT även om jag är osäker på om något funkar, det verkar ganska mycket vara så att bebistarmar är outvecklade och att det kan vara perioder av magknip och gråt de första månaderna oavsett), svampmedel för bröstvårta/bebistunga, bebistvål och fan och hans moster. Alltså vi har så mycket små prylar. Men nästan ingen skulle jag säga att en behöver köpa i förväg. Förutom en grej:

Inotyolkrämen! Denna vill du ha för att det finns INGEN kräm som slår den vad gäller röda veck i blöjan. Skit i ALLA andra märken, okej? Köp Inotyol genast. Tro mina ord. Din bebis rumpa (nej, ej särskrivet, läs igen) kommer tacka dig. Lade in minidermkrämen i bild också, denna ger supermycket fukt, men alltså än en gång: chilla med inköpen och kolla in vad din bebis får för hud. Det går ju att köpa sen.


Sedan vill du såklart ha en termometer hemma som du viger enbart åt ditt barns stjärt, om du inte gillar tanken på att stoppa den i egen mun ibland, i bebis stjärt ibland. Om nej: köp egen termometer åt bebis stjärt. Lägg inte åttahundra på himla örontermometer när rumpan duger fint för att mäta feber med. 

Och så tvättservetter. Beroende på om du har skötbord/skötplatsen nära en vattenkran eller inte så kommer det gå åt olika mängder av tvättlappar, troligen. Jag gillar Ica:s egna. De är mest prisvärda och  känns snälla och bra för bebisens hud. Finns billigare, från typ Eldorado eller Garant eller vad de heter, men de luktar konstigt. Och så dyrare, givetvis, från exempelvis Libero (tror jag det är) och det är säkert superbra, men jag gillade dessa bäst.

2. Skötbädd, varför inte den här superbilliga enkla från IKEA? Varför inte köpa två när du ändå är igång? Denna kan du alltså flytta runt om du inte har skötbord hemma, tex om du vill byta blöja på golvet. Eller lägga bebis på badrumsgolvet när du duschar (tack för tips Hanna, så bra!). Kort sagt, du kan fixa en rätt bekväm liggplats för bebis lite var som helst i lägenheten. Enkelt och lätt och det är bra att ha. Frottéöverdrag finns förstås att dra på, så bebis inte ligger på kall plast. 

Behöver man skötbord, frågade jag mig innan vi fick bebis. Svar: i vårt fall, superbra att ha. Men har flera vänner som gör det tex på tvättmaskinen, på en byrå, på golvet, och de verkar lika glada. Antar att svaret är: om en har plats, så varför inte. Bra med förvaringen under också. Om en inte har plats: no biggie. 


3. Tvättlappar. I tyg. Köp några paket fler än vad du kan tänka dig att du behöver. Speciellt om ni inte har tvättmaskin. De här klassikerna, från IKEA, kostar ju nästan ingenting så kosta på dig ett par, tre, fyra, fem paket. Dessa lappar använder du till exempel att ha under rumpan när du byter blöja så du inte behöver tvätta själva frottéöverdraget till skötbädden varje gång det kommer bajs på den (och det händer, tro mig, oftare än du tror). Du använder också lapparna när din bebis kräks i tid och otid, om du får en sådan bebis. Eller när hen dreglar. Kort sagt: dessa lappar kan du i princip inte ha för många av. Om du viker en på mitten och trär ena änden genom öglan har du dessutom skapat dig en smart hakklapp, också bra för kräkbebisar eller dregelditon.


4. Pyjamasar. En del föredrar sovpåsar vet jag, själv tycker jag att pyamas har funkat bäst. Och av någon anledning (läs: kräks, ibland bajs) behöves en ny nästan varje kväll. Därför skulle jag tipsa om att investera i några fler pyjamasar än, till exempel, en enda. Speciellt om du inte sportar tvättmaskin hemma. Detta är alltså en pyjamas:


Ja, och liksom, detta är ungefär det jag kom på som jag tycker en kan ha hemma inför bebis ankomst. Såklart några klädombyten, men det säger väl sig självt? Tycker också att det har varit väldigt mjukt och härligt att ha ett riktigt urtvättat, mjukt lakan som jag klippte i fyrkanter om cirka... ja men kanske 20x20 cm, som jag har liggande lite överallt i  lägenheten. Trots att Ivan inte är vad jag skulle kalla en kräkbebis, så kommer det ju liksom kräks då och då. Och då vill jag gärna ha lite mjuka lappar nära till hands. De är också SVINBRA att stoppa in i bh:n om du i början läcker lite, men inte så mycket, mjölk ur den tutte du ej ammar på. Säger jag, som alltid haft så himla känsliga bröstvårtor att hälften vore nog. Vsg för evt lite för personlig info? Aja. Kan vara bra att ha.

Allra sist vill jag dela med mig av ett tips jag fick av Lisa som är så himla smart och bra och har räddat några av Ivans vita plagg: släng i några droppar flytande YES i tvättmaskinen när du tvättar kläder och lappar som blivit lite nedbajsade. Bebisars (iaf ammande) bajs är alltså senapsgult, och skitsvårt att tvätta bort från kläderna om du inte tvättar i cirka tusen grader, men med YES så blir det alltså vitt igen. Och glöm ej: tvätta alla nya bebiskläder/lakan innan första användningen, och använd inga sköljmedel helst, och tvättmedel för känslig hud. Detta, till exempel.

Då tackar husmorstipsaren för sig här, och önskar er alla en riktigt härlig dag. SMILEY.