30 september 2014

En liten pausfågel piper hysteriskt och andfått

Och så: en liten paus i flyttandet. Sitter nu på jobbet och tar också en mikropaus i skrivandet och det kurrar i min mage och jag borde gå till Ö&B på lunchen och köpa de där två lådorna som det visade sig att vi behöver ytterligare, men å andra sidan borde jag inte ta någon lunch alls så jag kan sticka hem vid halv fem och i så fall kanske amma lite och dra med bilen och köpa de där två lådorna i Farsta efter jobbet och ja, jag vet inte, jag är väl rätt uppe i varv dårå. Kan vi väl erkänna.

Så uppe i varv så att jag i natt inte alls kunde somna och låg och det bara malde och malde och malde praktiska saker i huvudet. Typ "vänta, elen stängs av på fredag och vi har flyttstäd om två veckor, paniiiiiik" eller "har vi fixat bredband till nya lägenheten, hur ska jag annars kunna jobba ikapp de timmar jag blir skyldig denna vecka" och "hur ska det GÅ med Ivan och hans egna rum, usch är vi redo för det här verkligen, ångest" och "note to self: adressändra" och ja men allt möjligt som man kan stressa upp sig över i vargtimmen, typ.

Det bästa med allt just nu? Riktigt himla snart, är det över. Då ska jag fira med, ja vad ska jag fira med? Ett glas vin på vår nya balkong? En bio med en kompis? Äsch jag vet inte.

Vän av ordning tycker till om klämmisar

Okej detta kanske är petitess men jag stör mig så sjukt mkt på hur olika påsmat för barn liksom kallar sig för ngt annat än vad det är. Eller inte något annat direkt, men framhäver ngt annat än det som det allra mest består av, så att säga.

Till exempel Ellas Kitchen som gärna kallar sig "morötter, äpplen + palsternackor", eller "broccoli, päron + äpplen". Eller Semper som kallar sig "GRÖT" och sedan i gemener: "med frukt". I själva verket innehåller påsen från Semper 70% FRUKT (med 30 % gröt) och från Ellas snarare ÄPPLEN (med pyttelite palsternacka och lite mer morot) samt PÄRON (med 4% broccoli och lite äpplen).

Inget fel med frukt alltså. Men att kalla det GRÖT (med frukt) när det handlar om FRUKT (med gröt) samt att göra sken av att de nyttiga ingredienserna broccoli och palsternacka är huvuddelen i påsen (och föräldrarna ba: åh, så bra att vi fått i hen MAT, lustigt att hen inte vill ha broccoli på sked men i påse) när det handlar om 90% äpplen och päron, asså jag vet inte. Tycker nog det är lite fräckt ändå.

Mvh, lättkränkt_78

29 september 2014

Stämning

Inget nytt

Ja men dåså. Då närmar det sig verkligen flytten och jag längtar cirka ihjääääl mig. Hemmet består nu av 80% kartonger och 20% rörigt stök, som ännu inte packats i kartonger eftersom vi tänker att vi behöver det in i det sista (läs: Ivans leksaker, Ivans blöjor, lite matgrejer, lite badrumsartiklar osv). På onsdag klockan ett får jag nycklarna. På onsdag klockan två kommer flyttfirman. Sedan återstår bara det förmodligen lika långa projektet "packa upp" men det brukar väl vara roligare, vill jag minnas. 

In other news så har jag hunnit fylla otroligt många år - nämligen 36 - och den dagen flöt förbi i packningens tecken. Den också. Ivan har kört lite varannan-natt-stämning på sömnen på sistone, varannan natt har vi det relativt lugnt och varannan natt är det mayhem och jag får sova cirka noll timmar. Den ena tanden är som sagt väldigt mycket uppe, den andra är väldigt mycket på väg. 

Har inte så mycket mer att berätta eftersom detta projekt upptar exakt all min tid. I samma veva har min sambo supermycket jobb och ja, vi är väl ganska så trötta helt enkelt. Åter till packningen nu då. Och den rastlösa sonen. Hej! 






26 september 2014

Effektivitetsskryt

Klockan är 10.55 och jag har redan lämnat in bilen på service, packat tre kartonger fyllda med köksgrejer, duschat, lekt med Ivan, lagt Ivan för sin förmiddagslur, ätit frukost och tja, det är väl det egentligen. Känner mig sjukt effektiv.

Fråga: när bilen börjar blinka "insp service" - måste en då lämna in den? Jag hade bilen på service för prick ett år sedan, då körd 11.000 mil, nu 11.500 mil, och tycker liksom det är rätt mycket med 3500 kronor varje år på bara rutinkoll. Men det kanske betalar sig i längden? Så irriterande när det börjar blinka för service dock, vet ju liksom inte om och hur i så fall en kan släcka den blinkande rutan själv. Ja det var dagens säkert extremt dumma fråga, det.

Nu ska jag och Ivan äta lunch, sedan hälsa på en pyttepytteliten bebis. Adjöken.

Ps. Just nu sitter Thorsten Flinck i Malou och kör en monolog från Doktor Glas och jag kan inte låta bli att fnissa rakt ut pga ALLTSÅ GUD SÅ TEATRALISK. Teaterskådisar ändå. Pratar på ett visst sätt. Inte 100% verkligt, kan tyckas. Lyssnar ju på bok uppläst av Katarina Ewerlöf också, lite samma grej där. Dialogen låter mer som på scen än från en verklig människa, så att säga. 

25 september 2014

Ni som undrade hur bilresan gick, slappna utaaaaav

Det gick bra. Min snälla fina unge roade sig med alla grejer jag hängt upp i närheten av honom och vips så var den lilla bilresan avklarad - puh.


Köpte en nätt liten overall åt honom idag. 20 procent avdrag på Lindex och ett billigt grundpris gjorde att denna, som stoltserar sig med att var ekologisk på något sätt, landade på 280 kr. Dock, tog visst fel storlek. Min unge är INTE en 86;a på långa vägar än. Gick och bytte sen. 


Nu är jag så sjukt himla trött i kropp och själ efter några lite mindre bra nätter. Ska äta pasta och lägga mig tidigt. Varsågod för nedslag i min spännande vardag! 


Singing in the rain osv

Packade ihop min garderob igår kväll. Fem stora sopsäckar fulla (hade lagt undan sju ombyten) som var superlätta att packa, uppenbarligen (det är inte så svårt att häva ned saker i sopsäckar), men som ändå gjorde att jag blev lite mindre stressad för det kändes som vi "var igång" på något sätt. I morse gjorde jag en grov uppskattning av antal kartonger som köket kommer kräfva: 13-15. Har absolut ingen aning, men gissade lite. Kändes också rätt bra, haha.

I alla fall. Här kryptränas det för fulla muggar och snart ska jag våga mig på att ha Ivan i baksätet när jag kör ensam med honom i bilen, den fem minuter långa färden till Sickla köpkvarter. Huuu. Hoppas det går bra.

Gud vad det regnar. 


24 september 2014

Kan ta emot mitt pris nu tack

Den senaste tiden har Ivan vägrat äta det vi matar honom med. Knipit ihop munnen, vänt bort huvudet och liksom helt enkelt vägrat. Att plocka med små russin / korvbitar / köttbullesmulor / brödbitar själv går utmärkt, liksom att suga på en Ellas Kitchen, men när skeden närmar sig munnen är det no thanks som gäller. Detta är lite stressande med tanke på att ja, vi vill att han ska få i sig mat. Sakta vänja sig bort från tutten och vid maten. Har testat hemmalagat, burkmat, alla möjliga typer av smaker och konsistenser, tror inte det handlar om det så mycket som att han helt enkelt inte gillar att bli matad. Just nu. 

Men, och nu varnar jag känsliga tittare för starka bilder här nedan, det finns en "fullösning", eller om vi ska kalla det genväg. Det funkar nämligen HUR bra som helst om han får titta på Teletubbies samtidigt? Då kan vi utan knussel mata honom med nästan en hel burk, han gapar glatt när skeden närmar sig munnen och sitter och tittar förtjust på de psykedeliska små trollen på skärmen. 



Detta utgör såklart ett moraliskt dilemma här hemma. Hur tänka? Man "ska ju inte" göra såhär, samtidigt som det är det enda och då menar jag verkligen det enda, som funkar. Vill ju alltså att han ska bli mätt. Och få i sig näring även vid sidan av amningen, som jag utan framgång försöker trappa ned i lugnt tempo inför att jag ska börja jobba halvtid. Så. Vad göra. Skippa att mata honom så länge han tycker att det är trist med mat? Låta honom plocka själv och äta sig mätt på... mig? Men jag börjar ju jobba snart, halvtid, vill att han ska få i sig annan typ av näring då? Plockmaten blir han liksom inte exakt mätt på, den trillar för det mesta ned på golvet, men är rolig att pilla med och en och annan smula hamnar så klart i munnen. 

Tar alltså gärna emot tips och erfarenheter här. Helst inga bannor pga, tja, tror jag gör det jobbet allra bäst själv i detta läge. 

*sorgsen smiley* 

*sjunger på teletubbies-introt och blir lite glad igen* 

23 september 2014

Bad day

Idag var en dålig dag så jag ska avsluta den ganska omgående och inte gräva för djupt i känslan här, men kort sammanfattat gick jobbet inget vidare, jag längtade efter min unge, han sömnstrejkade, jag gick hem tidigare för att - javisst - amma, jag är därmed skyldig timmar till jobbet den här veckan, timmar jag inte riktigt har, vi ska flytta om en vecka och inget blir gjort pga båda har för mycket att göra, båda är dessutom på rätt kasst/trött humör, det känns som tiden springer iväg och ingen hinner någonting alls. Och katten gnäller och ylar. Och Ivan har mardrömmar. Och jag fattar inte hur vi ska lyckas packa ihop lägenheten i helgen men aja. Det kommer väl gå.

Nu: avsluta den här dumma dagen. Hejdå.

Hur det är att jobba igen

(Detta inlägg tillägnas dig, Egon!)

Jo. Jag fick alltså frågan om hur jag tycker att det är att jobba. Förmodar att den mellan raderna handlar om hur det är att jobba post-föräldraledighet, alltså hur det är att lämna min sjumånaders hemma och bege mig ut i gamla yrkeslivet igen, visst?

(Om inte, så är svaret rent generellt på hur jag tycker det är att jobba: ganska kul, har inte så svårt för mig och tror jag gör mitt/mina jobb genom tiderna på för arbetsgivarna tillfredsställande sätt, gillar ju att skriva, blir möjligen lätt rastlös på en och samma arbetsplats, har därmed bytt med vartannat-års-intervall sedan jag började, typ, förutom nu då jag är inne på mäktiga TRE år, men nog om detta.)

Ja. Nu jobbar ju jag under en kort period enbart 20% så det känns lite som att jag inte är berättigad att svara ännu, men vi kan göra ett försök. Kort version: hittills känns det so far so good.

Lång version: en dag i veckan är så himla lagom att smyga igång på. Om Ivan och hans pappa har det härjigt på mat- och sömnfronten hemma, så är det bara för en dag. Det är okej om han är lite o-soven eller o-äten när jag kommer hem. Vi kan korrigera det. Och anledningen att jag skriver detta överhuvudtaget är ju att Ivan faktiskt har varit lite härjig just sömn- och matmässigt. Det är inte givet att han accepterar flaskan (men ibland gör han det) och det är inte givet att han tänker öppna munnen för mat (men ibland gör han det, allt oftare) och detsamma gäller sömnen, han kan hålla sig vaken helt absurt långa stunder om han ”vill” eller hamnar i ofas etc. Vilket ju är ganska jobbigt för mig, som är någon annanstans och vet hur han och pappan kämpar på därhemma där inget går lika lätt som när jag gör det (med tanke på alla dagar vi tagit oss igenom just det där, och alla gånger jag lugnat eller matat honom med bröstet osv).

Jag kan få skuldkänslor, knäppt nog, fast jag vet att det här är enda sättet att ta oss igenom den här perioden. Det handlar ju om vana. Investerade timmar. Om att hitta sina sätt, för Ivan och pappan. Och rent rationellt vet jag att allt är jolly good, men samtidigt är jag väl ärligt talat lite på spänn inför de rapporter jag får via sms. Får jag en bild på glad Ivan blir jag superglad. Får jag bild på sovande Ivan vill jag typ hjula till kaffemaskinen på jobbet och high five:a receptionisten på vägen. Är det tyst för länge från dem kan jag börja längta efter en rapport, och känna en gnagande oro. Tänker ändå att det är lite som det ska även med den saken, det får vara så. Vi jobbar på enligt plan. 

Det känns så himla viktigt att de får den där tiden själva, Ivan och hans pappa. Och det känns samtidigt så lyxigt att kunna göra det sakta, med andra ord en dag i veckan i två månader innan vi trappar upp till halvtid. Och sedan kommer vi ju jobba halvtid svinlänge, både jag och Ivans pappa. Också något som känns så lyxigt att jag vet inte vad. Att kunna göra så? Så fett.

Utifrån mitt eget perspektiv, om vi glömmer Ivan en sekund (ja men det är inte LÄTT asså) så är det härligt att prata med vuxna. Att koncentrera sig på något annat en dag. Något jag kan, liksom, något jag har kontroll över. Gud så lite kontroll en ändå har över en bebis, den gör som den vill hela tiden? Och ändrar rytm helt plötsligt? Ja, så det är rätt härligt att vara på plats på jobbet och syssla med något hemvant och tryggt. Att föra vuxna samtal. Att inte ha öronen på helspänn när en till exempel går och kissar. Att unna sig en kort fika med en kollega. Att ta sig an uppgifter som inte har så mycket att göra med att tillfredsställa en bebis behov, för en dag i veckan.

Men allra bäst tror jag ändå det är det här med att jag kommer ifrån Ivan lite, så vi inte växer ihop helt och hållet. Vill ju att han ska vara lika nära sin pappa och inser att jag behöver kliva tillbaka för att de ska få sin egen tid, sin egen relation, sina egna sätt att lösa dagens utmaningar på. Sin egen kommunikation.

Den 1 november alltså. Då börjar jag jobba 09-13 tis, ons, tors och hela fredagar. Hemma med Ivan på måndagar. Och tvärtom för pappan dårå. Får ser hur det kommer gå, jag hoppas så himla mycket att nätterna är okej då eftersom jag ska ta förmiddagspassen och inte lyckats sluta nattamma ännu. Det återstår att se.

22 september 2014

Somna ovaggad

Kollade tillbaka lite här i bloggis på saker jag skrev för ett halvår sen och fick klump i magen och kände att nä, det där med att vara förstagångsförälder till spädbarn, guuud så ömtåligt ändå. Är glad att jag inte är det längre faktiskt. Såg också att på typ alla bilder mellan att han är 1 och 4 månader har han napp. Sedan hände något. Han spottade ut den och så var det med den trösten, helt enkelt. On a positive note: vi kommer förmodligen inte behöva slita honom ifrån hans älskade napp om några år. On a negative dito: det är lite svårare projekt det här med att få honom att sova och somna och somna om på egen hand. Men men. Vi kämpar på!  

Nu är klockan tio och jag är så sjukt trött att ögonen faller ihop snart. Måste vara vädret, väl? Ivan har redan betat av ett mardrömsrace med två uppvak, så kanske är det några timmar till det är dags igen. Hoppas. 

Imorgon ska jag jobba. Gonatt.   

En stormig dag

Vilket väder vi har haft det senaste dygnet? Igår kväll när vi var på söndagsmiddag hos Frida och Frans smällde det så det skakade fan i huset där på Mariatorget. Var så säker på att det var i grannhuset, tills Emelie som bor på lite andra sidan Söder, sade att det var i DERAS grannhus det minsann smällde. Sedan sa min brorsa på Östermalm att det var i DERAS grannhus och ja. Det kanske är så att det inte går att säga exakt var den slog ned då, men nära var det banne mig. I alla fall. Idag var det storm och regn och inte så lockande att gå ut, men det gjorde alltså jag och Ivan ändå. Typ klädmatchade, såhär. Hehe. 

 

Vi drog till min kusin Malou som bor vid Karlaplan tillsammans med sin kille, Micke, och hund, Billie, en supergullig mellanpudel som tyvärr också är ganska svartsjuk. Hon tyckte till exempel att det gosades lite väl mycket med Ivan, och valde vid ett tillfälle att typ... ja men liksom jucka, på honom? För att visa makt, antar jag? Det skrattade vi ganska gott åt. I övrigt älskade Ivan Malou oerhört mycket. Såhär mycket, typ: 



Sedan drog jag till min bror och ammade. Eller ja, försökte amma. Ivan kunde inte fokusera hos Malou, och tyvärr inte heller hos min bror. Så vi struntade väl i det, Ivan fick på bara en smoothie i magen klara sig halva dagen och så åkte vi hem. Åt lite olika saker och nu är det snart läggdags för somliga små barn i den här familjen.

Inatt vaknade han förresten, som vanligt, i en mardröm och grät förtvivlat. Men för första gången någonsin så dög inte bröstet som tröst, han skulle vråååååla i tio minuter till, helt tröstlös. Åh, maktlösheten då. Gick upp och vaggade honom tills han vaknat till helt och hållet och satt där i famnen och liksom blinkade nyvaket i den mörka lägenheten och när vi gick in i sovrummet började han gråta igen, så vi väntade lite till, och till slut fick jag gå in till sängen och där ammade vi sittande vid kortändan och så somnade han om till slut. Hoppas det blir lugnare inatt.

Boktips this way

En grej ni skulle kunna få hjälpa mig med är boktips. Nu har jag kommit på den briljanta idén att när jag ligger vaken om nätterna (och ammar / ligger bredvid Ivan / inte kan tända eller just röra mig för då vaknar han) kan jag ju faktiskt lyssna på ljudböcker. Har iofs aldrig lyckats ta mig igenom en ljudbok förut pga blir så disträ, men tänker att i nattens mörker om en ändå ligger vaken så kan det passa perfekt? Så jag laddade ner och började abonnera på Storytel. Och där bläddrar jag nu genom ett jättestort utbud och känner mig helt förvirrad. Typiskt nog så fanns inte den bok jag allra först sökte på och inte heller några titlar av Siri Hustvedt verkar finnas, så helt komplett perfekt utbud är det ju tydligen inte. Men ändå. Massor finns!

Det hela slutade i alla fall i att jag blev så förvirrad att jag ägnade en hel kväll åt att titta igenom titlar, topplistor, genres osv, och nästa kväll kände jag mig lika obeslutsam och klickade på en bok av Marie Hermansson som heter Hembiträdet och läses av Katarina Ewerlöf  (valde det mest pga Katarina) och, ja, inget ont om Marie Hermanson men jag har aldrig under alla år i en bokhandel bakom disken ens läst Musselstranden, så det var ju på så sätt ett lite märkligt första val. Men men.

Denna post går ut på en enda sak. Ge mig era bästa boktips? Tänk lite såhär kring vad ni ska tipsa i för område (och ursäkta evt stavfel, har begränsat med tid och hinner ej leta):

Tusen små bitar, Förr eller senare exploderar jag, Klas Östergren, Curtis Sittenfeld, David Sedaris, Kristina Olsson, Barbara Voors, Douglas Coupland, osv.

Tänk inte såhär kring vad ni ska tipsa om för område:

Fantasy. Sagor. Historiska romaner. Deckare om trasiga gamla polisgubbar med haltande känsloregister.

Tusen tack!

UPPTÄCKT!

Nämen, hallå Feedly och att det går att se antal readers som, förmodar jag, prenumererar på inlägg genom just Feedly? Gud så mysigt. Då vill jag önska mina 44 läsare (nej fan, en är jag själv, 43 ska det vara) en alldeles extra trevlig dag och så hörs vi snart igen. 





Ganska så snart bör det ske... något alls.

Okej, om nio dagar går flyttlasset. Lite dags att börja se över röran i lägenheten och förrådet va? Har inhandlat 15 flyttkartonger (rolig grej: detta sker VARJE gång jag ska flytta, lurar mig själv att mitt bohag ryms i ca 20 flyttkartonger) och tänkte väl börja så smått med förrådet någon kväll framöver. Sedan garderoben. Som säljs på söndag morgon. Och så var det köket med alla pryttlar och grejer i skåpen. Vill somna när jag ens tänker på det?

Nej. Tar en sväng till min kusin och hälsar på lite i stället. Man kan väl ändå inte packa med bebis på armen, väl? Speciellt inte om bebisen väger snart tio kilo? Nej just det.

*prokrastinerar*

20 september 2014

Lillis is back

Äntligen är hon hemma igen. Lillis har nu hunnit bli gift och åka till USA på 3 veckor lång roadtrip. Och idag fick jag träffa henne igen. Vi möttes i solen vid Slussen, promenerade till först en märklig trappa vid vattnet vid Skeppsholmen/lydmar där vi drack kaffe, sedan gick vi till moderna museet och åt lunch, och sedan tillbaka till stan igen, jag åt en gigantisk mjukglass, sen gick vi via gamla stan till Slussen, sen var klockan halv fem och Ivan hade sovit exakt 18 minuter på hela dagen (buren i selen). Alltså en sådan övertrött och MANISK liten person vi haft att göra med hela kvällen sedan. Jag var superenvis vid fem och bara: du MÅSTE slockna en stund det här går inte. Ivan var ännu envisare i ett bestämt JO DET GÅR. Och så blev det. En hysterisk men rätt glad liten unge och två trötta vuxna åt middag och nu, vid åtta, slocknade äntligen ivan. Det var som att bensinen bara tog totalslut till slut. Thank god. 

I alla fall. Så härligt att hon är hemma igen. Så härligt att höra om resan. Fick till exempel idag lära mig ett och annat om Napa (sideways), Big Sur (sjölejon), Santa Barbara (surfare), LA (två timmars köer överallt), Las Vegas (frigolit) och lite andra ställen. Blev så himla sugen att resa själv. Men det får bli en annan gång va. 

19 september 2014

Ooops I did it again

Åh, att sorteras in under avdelningen "vi hade ju bestämt att jag inte fick göra så":

Sitta på nätet och googla på fraser som tex "sjumånaders vaknar ofta och gråter under natten varför" eller "bebis åtta månader gråter förtvivlat nattetid" eller "sömnbrist för att bebisen vaknar hela tiden om nätterna varför" osv. 

Nu hittade jag vid sidan av alla Familjeliv-trådar (måste ändå gilla dem, finns så himla många med ungar som Ivan därute, som är superhappy hela dagarna men vaknar och gråter massa gånger hela nätterna) ett informationsmaterial som gått ut internt till BVC-mottagningar i ett landsting där sjuksköterskorna får råd kring hur de ska hantera de vanligt inkommande frågorna från familjer som går på knäna eftersom deras ungar inte sover. Det står bland annat att vanliga tecken är depressionsliknande och utmattning yada yada och relationsbesvär och att det inte går att råda alla familjer till samma sak men att barnet faktiskt mår bäst av att sluta nattamma efter att det är 4-6 månader. Att annars riskerar man att etablera sömnproblematik som sitter i länge, länge.

"Om barnet vaknar upprepade gånger efter sex månaders ålder och behöver ammas eller suga på nappflaska för att kunna somna om kan barnet vara på väg att utveckla ett sömnproblem. Mat på natten motverkar återhämtning och vila" 

Samt:

"Sömnproblem uppstår ofta i ”övergången” från den tidiga spädbarnstiden, som kännetecknas av mycket närhet och anpassning till barnet, till när barnet blivit något äldre och utvecklat en större förmåga att överbrygga förälders fysiska frånvaro, men fortfarande behöver mycket hjälp för att klara separationen. Barnets förmåga att hantera den separationen är avhängig förälders förmåga att kunna härbärgera barnets oro. En utmaning för föräldern, i det skedet, är att gå från att vara den som är ständigt närvarande och har ständigt fokus på barnets känslomässiga och fysiologiska behov, till att bli mer av ”en samspelspartner”. Förälders nya uppgift blir bland annat att hjälpa barnet att erövra nya förmågor, såsom att somna eller somna om själv. En svårighet att axla den nya uppgiften kan vara rädslan att barnet ska fara illa eller att man ska skada sitt barn genom att inte ta hand om honom/henne på det sätt barnet är van vid."

Skuldkänslorna nu då.

*lommar in i sovrummet där Ivan sover och jag förmodligen kommer nattamma sisådär tolv gånger innan gryningen* 

Fredagsmys på E4:an

Det finns jättemånga fördelar med att i kombination vara envis som en åsna och rastlös som en apa, till exempel blir det en jävla massa gjort nästan hela tiden. Men, det finns nackdelar också. Impulsivitet i kombination med stor envishet och relativt bra övertalningsförmåga kan leda till rätt dumma beslut och inte minst utflykter. Till exempel idag, blev det så. Jag ville åka till Ikea för att köpa en sån där grej man lägger i mitten mellan sängarna och under bäddmadrassen så att ingen* ska falla ned i någon glipa (ja, alltså sängarna är redan ihopkopplade och bäddmadrassen är ganska tjock men det blir ändå så att jag får nackspärr när jag ska försöka nattamma/trösta Ivan som rullar mot mitten jämt och sen ligger vi där båda två helt snett och vint), och eftersom jag inte vågar köra med Ivan ensam eftersom han sitter i baksätet och får enorma gråtattacker ibland i bil, så övertalade jag min sambo att följa med. En, som jag kallade det, in and out operation.

Och det hade det blivit också om det inte vore för fredagstrafiken. Alltså bara en galning vill köra i en liten polo utan air condition i brittsommarvärme och fredagsköer på hela södra länken. Jag inbillade mig innan vi åkte att det inte kommer vara ett problem för alla köar UT ur stan, inte inåt, men alltså jag hade så fel. Alla köar åt alla håll på fredagar efter klockan två. Lärdom.

Hur som helst. Nu har vi en sån där grej man stoppar mellan sängarna. Och en matta till Ivans barnrum. Och en stor platta i plast som ska stå under Ivans matstol. Och såna där hakklappar som är mer som en tröja. Och lite fler barnskedar. Och en ny kudde.

Och hemresan som vanligtvis tar kanske 10 minuter tog bara.... en halvtimme, kanske 40 minuter.

* ingen = jag

18 september 2014

Right hair, right now

Oh förresten! Glömt att säga (tror jag?) att håret börjar komma tillbaka efter det MASSIVA fallet, alltså puuuh. Hur jag vet detta? Nä men har fått stubb i vikarna bara. Ja, vikarna som i "vikar som män med håravfall har". Där växer nu stubb. Ca 1 cm lång/kort så gissar att det pågått ett tag utan att jag tänkt på det. Tur en trivs bra i keps i alla fall.


His favourite game, eller: topplista över Ivans leksaker och prylar

Leksaker och prylar till ungar: så svårt att veta, så lätt att en plötsligt har för mycket, så lätt att det blir stökigt, så lätt att som förälder/vuxen tro att DET HÄR ÄR DEN PERFEKTA GREJEN och så kommer en hem till ungen som bara: eh what? Nej tack. Ge mig den där tråden som kom med paketet i stället, mycket roligare.

Har också en känsla av att andras leksaker alltid är roligare än egna, det verkar i alla fall så när vi till exempel hälsar på Öppna förskolan, eller hos Lina:


Slår till exempel vad om att den där prylen skulle vara mycket tristare hemma. Men hos Lina kunde han roa sig typ en kvart med samma grej? Oh well. Nyhetens behag osv. Hur som helst. Här kommer, i några trevliga bildcollage (hej mammablogg), Ivans favoritprylar.

På första plats, och inte alls i ett collage:


Ugglis! Den här ugglan hör ihop med en saga av Chris Haughton* och en barnteater som heter Mamma borta. Men det har Ivan ingen aning om ännu. Vad förvånad han ska bli! Jag fick Ugglis i present av min föredetta kollega på Pocket Shop när jag var på smällen, ja men faktsikt samma dag som vattnet gick på ovan nämnda Pocket Shop, när jag tänker på saken. Trodde väl aldrig att den skulle bli en succé men nu, sju månader senare, skiner Ivan upp som en sol varje gång ugglan tittar fram. Den är mjuk och i tyg och bara lite stoppad och fair trade och ganska ful, kan tyckas. Men en solklar favorit.

På delad andraplats, i collage:


En Brio-giraff med snöre som är rolig på många sätt. Man kan till exempel gnaga på huvudet när tänderna kliar som värst. Och så är snöret totalt mesmerizing att försöka pilla med när finmotoriken i händerna inte riktigt nått fram ännu. Får han tag i änden är lyckan gjord. Men det händer inte så ofta för snöret är så litet och händerna så klumpiga.

Ikeas mobil. Den har han älskat sedan han var ungefär noll månader. Världens bästa distraktion. Kostar typ en tjuga och funkar i bilen, vid skötbordet, som egen leksak att pilla med. Otroligt.

Tutelitut Molly! En bebisbok med ungefär fem uppslag, ett i varje färg, där olika djur (eller är det samma?) spelar på olika instrument. Texten lyder typ "klink klink" eller "bonk bonk" så den är lite svår att läsa innantill, men Ivan tycker det är superkul att ligga och läsa den helt själv. Eller läsa och läsa förresten. Äta på den. Bläddra i den. Pilla på den.

Elmo. Visst är det Elmo? Kan inte mina Muppar så bra, men denna är alltså överlägsen alla andra gosedjur han har. Tyvärr. Jag kan ju till exempel tycka att de här nedan är lite finare, men nej. No way.


Och då har vi kommit till collaget med grejer som Ivan inte tycker är så roliga. De två gosedjuren överst, nej tack, finner ingen poäng med. Snuttefiltar och Snuttedjur av olika slag, har fått alla tre i present och framförallt den högra gillar jag själv ganska mycket. Den har små trådar och flärpar att pilla på som en kan tycka borde vara kul. Men nej. Tyvärr. Hittills är Ivan inte ett barn som tröstas/roas av snuttefiltar. Slutligen Sophie la Girafe, den större varianten. Den är lite mjukare och har ett pipljud inuti sig, tror det kan vara det som Ivan tycker är trist. Med tanke på att han älskar den lilla.

Ivans mamma däremot, älskar hela märket Sophie la Girafe. Så mycket att hon, tydligen, ibland gör små installationer med giraffer i fönstret och tar kort på? *ler creepy-mom-leendet*

Nej men seriöst. Ansiktskrämen är oslagbar! Allt är ekologiskt. Finns på Apoteket hjärtat (skriver ut detta pga själv fick jag gå runt till cirka hundra apotek pga kunde inte lära mig vilket som var himla kronan, Lloyds, vanliga apoteket osv, finns så MÅNGA gaaaah blir galen) om någon nu skulle bli sugen.


Oh, en annan grej som Ivan älskar och ursäkta oskärpan på nedan bild, blev tvungen att fota jättesnabbt för Ivan höll på att kasta sig efter den, är hans tandborste!


Det har blivit lite av en fin tradition för oss att varje kväll efter middagen först sätta på pyjamas (ej bada, han blir jättepigg av bad har det visat sig), sedan leka lite på golvet / lekmattan, sedan om det är tidigt fortfarande gå ut på en kort promenad i selen, sedan borsta tänderna. Alltså vi gör det båda två eller alla tre, beroende på vilka som är närvarande. De vuxna går med sina tandborstar och Ivan sitter på någons höft och borstar mycket noga han själv. Med en pytteklick barntandkräm. Att detta fortfarande är kul känns mycket skönt nu när en tand tittat fram, ser ej fram emot att vara den principfasta hårda föräldern som tvingar ens barn att borsta tänderna. Hur gör man ens det om de kniper? Har dock hört skräckhistorier om en vän vars barns tand började falla samman eftersom barnet inte varit så noga med tandborstningen samt fått äppeljuice i stället för vatten om nätterna, emaljen hade liksom rasat samman helt och tandläkaren hade varit mycket missnöjd och sagt att även om mjölktänderna trillar av så är det nu man sätter själva tandfloran i ens barns mun. Skräck för detta, alltså. Men just nu bra, pga barnet gillar sin tandborste orimligt mycket.

Ja men det var väl det. Om det.

* Chris Haughton = irländsk designer/illustratör som har uppmärksammats av Time Magazine som en av världens främsta designer (Design 100). Skrev och illustrerade Mamma borta när han arbetade med fair trade i Korea och Mexiko. Den handlar om en liten uggla som trillar ur boet där hen sover bredvid sin mamma och då får hjälp av massa djur i skogen att hitta mamman igen. Men djuren är rätt kassa på att hjälpa till faktiskt. Om en ska vara helt ärlig. Men obs till slut hittar de varann, ursäkta spoiler.

17 september 2014

Meeeeen okej

Hej från snopet gäng i extrasovrummet där jag alltså sover andra natten i rad (nåja, från 05-ish och även ett tidigt pass till kanske 02) och vaknar till insikten att Ivan som stökade rejält i morse vid fyra-fem då jag lämnade över hanteringspucken till hans pappa, alltså somnat om med sin pappi och sover än. Alltså. Vet inte vad göra med gnagande förvånade känslan att Ivan kanske sover bättre bredvid sin pappa, som själv har helt okomplicerat förhållande till sömn bör nämnas. Kan det vara så? Fast jag ligger där tyst som en mus hela nätterna och försöker att INTE störa? Aja. Känner mig evt lite utanför? Men alltså orkar inte ens tänka pga så skönt att ha fått sova. Och nu: måste typ VÄCKA familjen pga dagplaner osv. Har aldrig hänt.



16 september 2014

De små segrarna, eller: att smsa med sin sambo från rummet bredvid

Gonatt

Idag somnade Ivan rakt upp och ned (obs: inte bokstavligen, han låg helt vanligt horisontellt)  när hans pappa lade honom i sängen för sin eftermiddagsvila. Trodde inte mina öron när jag kom hem. Känner mig helt överväldigad av oklara känslor troligen baserade på de två tre timmarnars sömn inatt men lite härlig blandning av HURRA för att Ivan somnar utan tutte och med sin pappa helt trygg och nöjd, SNYFT för att jag själv kämpar som ett jävla as och får ändå värsta fighterna som jag oftast förlorar pga han vet vad han vill ha på mig och det får han till slut, och PUH att jag kan jobba utan att ha klump i magen över att ha en övertrött liten vaken en hemma och SNYFT IGEN över tanken på att det känns som det aldrig kommer komma med mig, det där okomplicerade insomnandet. Och så lite snyft över att han börjar bli stor. Hehe.

Mvh,

Känslosam undersövd

Varning för ytligt inlägg

Okej en grej bara jag knappt vågar eller vill skriva om pga så ytligt och oviktigt men, kan ej låta bli: 

Tycker småbarnstiden gjort mig så FUL! Eller iaf i i relation till graviditet då jag mådde så jävla bra, hade så trevlig lyster i hyn, inga påsar under ögonen, tjockt hår osv. Okej nu har jag mitt livs största kärlek och allt det där så bör verkligen inte klaga men, är fan INTE fager nu. Enorma ögonpåsar, stripigt hår, grå ton i hy samt ngt slags misstänkt hormonell akne, liksom urmagrad i kroppen och platt rumpa och ja. Finns lite att störa sig på så att säga. Är inte så lätt att "fake it til you make it" när kröppa är sån giveaway. 

Men okej. Nog om detta. Bara en grej: om någon därute har den här erfarenheten och vill tex lägga en kommentar som lyder cirka "det går över och blir bättre" snarare än "sluta bry dig det är ändå kört" så känn dig så välkommen. 

Var på efterfest till sex imorse, eller typ så

Jahopp lite i senaste laget på väg till jobbet (elva, eeeeh) men det var nödgat. Ivan nattröjde mellan två och fyra och vid det laget var jag så klarvaken och uppstressad att jag inte kunde somna om trots att jag låg i andra rummet och hörde ej hur han bökade vidare med sin far vid sin sida (förutom fem då han bölade och jag sprang in och ammade lite). Nåväl. Efter att ha bråkat lite med morgonpigg katt som röjde mellan fem och sex så somnade jag väl då, runt sex kanske. Sov till åtta. Happy days! Tur att mitt jobb är flexigt så att de timmar jag inte hinner klämma in idag får jag klämma in imorgon. Himla tur. 

Nu närmar sig flytten med stormsteg och jag kan knappt bärga mig. Så nödvändigt att Ivan får eget rum snart. Han vaknar fan av att den bredvid bara andas ibland. Hoppas det blir bättre sen. 

Lästips i dagens Aftonbladet: linas text om sin syrra. Kan inte länka pga mobilapp dålig men: kolla på krönika som heter cirka Jag är så stolt över dig min syster. Fint. 

15 september 2014

Post-ridningen

Oh, jag red ju igår förresten! Var helt nervös eftersom jag avslutade förra terminen med typ bottenkänsla, det gick så HIMLA dåligt och hästarna var så HIMLA svåra och jag var så HIMLA svag. Men så igår då. En sommar senare och lite till: bättre feeling. Var inte lika svag som jag trodde, alternativt hästen var mjuk och samarbetsvillig och inte så tung som hon brukar i handen? Eller så har jag fått starka armar av bärandet på mitt barn hela sommaren? Oavsett vad: så roligt. Och idag har jag den där känslan jag älskar, dvs asmycket träningsvärk i rumpan. Haha. Hoppas den behagar titta tillbaka någon gång framöver, min rumpa. Mvh platt som ett frimärke.

Barnpsykologen har talat

Visst har jag väl nämnt att vi träffar en barnpsykolog då och då, jag och Ivisen? Hoppas, för det är verkligen något så himla bra som jag vill rekommendera till alla som vill ha eller behöver någon annan - ja men kanske rent av ett proffs på barnpsykologi, anknytning, samspel osv - än sina kompisar/föräldragrupp/BVC-tant att dryfta saker med. Saker som är relaterade till att vara nybliven förälder alltså. Eller relationen till ens barn. Eller saker som kommer i vägen eller inte blir som en tänkt sig eller så.

Nåväl. Vi hamnade där när Ivan var dryga två månader och jag hade det tufft med hans kvällsgråt. Att... BÄRA den, liksom. Härda. Härbärgera, för att tala psykologspråk. Ta hand om honom trots att gråten aldrig verkade lätta och jag inte fattade hur man tröstade och inte vad som var fel, kväll efter kväll mellan hans tredje och åttonde vecka. Fick lite lätt ångest av det, sammanfattningsvis. Hade oerhört svårt att lyckas känna mig som en bra förälder mitt i alla timmar av denna oförklarliga gråt.

När vi kom dit hade den iofs redan gått över men det finns ju något där att bearbeta, när det uppstår ögonblick när en inte känner sig som förälder utan litet barn i behov av tröst själv (eh vill for the record säga att jag OBS betedde mig som förälder, lade mig alltså inte tillsammans med min son i gråthög, men i tanken och känslan var jag så himla liten och förvirrad då) och det är och har varit sååååå lyxigt att träffa det här superproffset till psykolog att dryfta grejer med.

Vi går alltså fortfarande dit då och då. Jag har senaste gångerna verkligen frågat om jag inte ”tar någons plats som behöver det bättre” eftersom det känns så himla lyxigt att gå dit, samt att jag har så mycket roligare i mitt liv som förälder nu för tiden, men det verkar som att det är okej att jag går vidare. Att resurserna finns. Och hon är så jäkla bra! Alltså, fatta att hennes JOBB är att i princip berätta för mig att jag är en fantastisk förälder som har ett barn med trygg anknytning som mår skitbra, verkar det som? Och - såkalart - sedan hjälpa mig komma tillrätta när hjärnan svämmar över och jag har svårt att hitta min magkänsla kring hur jag vill vara som förälder kontra Ivans behov och önskemål, typ.

Saker vi dryftat genom månaderna har alltså varit frågor som:

  • Hur tänka / handla / agera när ens unge blir förkrossad och inte går att trösta, till synes? Tex bilen, vagnen, inåtvända selen (i början), när tutte ej erbjuds om natten osv.
  • När all egentid försvann och all distans jag sett till att ha i exakt alla relationer jag någonsin haft var ett minne blott: hur orka? Hur hantera flyktbehov som uppstår och paradoxen i översvämmande kärleken och nya sårbarheten osv?
  • Hur sluta jämföra sig med andra och hur sluta stressa kring egen situation för att den ter sig totalt annorlunda de andras?
  • Egna gränser vs inkänning lyhördhet och behovstillfredställelse.
  • SÖMN - tex: hur sluta nattamma, är det traumatiserande för bebis att förälder som alltid tröstat / matat om natten plötsligt är borta, hur kan en tänka
  • Skuldkänslor och självanklagelser pga allt möjligt men tex känsla att ej räcka till för vänner (samt känsla att vänner inte finns där som beräknat), ej få ihop tiden för just något annat, verkligheten vs planerna innan gällande jämställdhet, familjerelationer osv. 

Ja men lite så. Idag har vi - såklart - pratat om sömn. Jag ÄLSKAR att få prata om sömn med en barnpsykolog. Vi kom väl egentligen inte fram till så mycket mer än att nysta i varför jag går sönder när Ivan blir så ledsen, varför jag inte kan fortsätta ”veta” att vi gör rätt val och att det inte är skadligt för honom, det vi bestämt. Vi pratade om att jag måste vara helt bestämd och inte ambivalent inför att sluta nattamma. Innan dess kommer det vara för svårt och jobbigt och i princip ingen idé.

Och jag måste hitta känslan - tillsammans med min sambo - att det är helt okej, det vi gör mot Ivan då. Vi ger honom en PRESENT att kunna lära sig komma till ro utan attributet bröst och fysiskt närhet. När han gråter är den tröst vi erbjuder i famnen och med vaggande, kramar och vyssjande ljud faktiskt nog. Vi har pratat om att jag inte ska åka hemifrån tre nätter som många väljer att göra för att sluta nattamma eftersom det räcker gott och väl att dra undan hans trygghet och hjälp att somna om, dvs ammamndet, att ta bort personen också blir för mycket. I det här skedet alltså.

Och så har vi pratat om att det kan vara hög tid att försöka vänja honom allt oftare vid att somna utan ett bröst i munnen. Att låta honom amma sig dåsig men inte in till sömn. Att då lägga honom bredvid mig och hetsar han upp sig igen, vilket han gör för det mesta, så börjar vi om proceduren. Att ha tålamod med det, att lära honom att han har det i sig att somna på egen hand, kan vara ett första steg mot det där vi vill komma åt. Vad nu det var, har nästan glömt? Jo, egen sömn sa vi ja.

Nej nu ska jag ta en kopp kaffe. Men! Summan av kardemumman var att det finns så jäkla bra personer att få hjälp av om en känner att en vacklar lite eller bara behöver ha någon att dryfta vissa saker med. Alldeles gratis. Tänk ändå va. 





14 september 2014

Babyvaktstips!

Nu har jag läst runt och frågat runt och ja, bestämt mig för Philips Avent SCD 505. En babyvakt som till exempel Lekmer tar 799 kronor för, exklusive frakt. Men den fräsiga sajten Electroworld, däremot, har kampanj och säljer samma larm för ynka 449 kronor inklusive frakt. Hall-OJ vad billigt, hörrni! Tips tips. Här är länken (och det ser ut att kosta 499 men väl framme vid betalningen, lite sent kan tyckas, berättar de att denna produkt ingår i en kampanj och därmed kostar 449 kr).

13 september 2014

Hjärtat sprack

Lilla figuren. På sjumånadersdagen valde han att ligga mellan mig och sin pappa i sängen i vad vi trodde var en chillad stund innan pappan skulle gå ut, stänga dörren så det blev alldeles tyst för att låta oss amma tills han somnade. Men nä. Han låg och rullade mellan oss. Skojade lite. Blåste och körde lite olika trick värdig en sjumånaders bebis* och sådär. Och sen plötsligt. Rullar med ryggen mot oss båda, trycker in lilla fejset i en kudde och tystnar. Vi tror ett tag det är ett långdraget tittut-trick på gång men tystnaden och stillheten består. Han har somnat. Utan tutte, med oss båda närvarande i rummet, helt okomplicerat. Fan, jag kände att jag aldrig hade älskar honom och min lilla familj så mycket som prick då. Svårt att förklara. 

Nåväl. Här en glad bild från idag. Vi spexar i trappan som ni så glasklart och tydligt kan se. 


* exempel på trick: stå på alla fyra och gunga fram och tillbaka. Göra pruttljud medelst mun och valfri kroppsdel samt blås. Blåsa spott på mamma och pappa. Testa olika konsonanter och toner. Rycka i ett snöre som tillhör pappas luvtröja. Rycka i ett halsband som tillhör mamma (så det går sönder). Liggdansa så rumpan viftar mot sängen. Ja lite sånt ni vet. 

Konsumtion, att dra hemifrån själv, lördagsjox

Jo, angående att ta sig "utanför hemmet" utan sin unge och sådär. Typ att det är prestige och liksom lite självständigt och ballt att dra hemifrån tidigt, eller åtminstone att deklarera att det känns så bra att vara borta och så. Jag tror det har himla mycket med själva barnet att göra. Nöjda bebisar som sover gott och dessutom tar flaskan, alltså jag fattar verkligen att det känns cirka noll procent jobbigt att dra iväg en sväng på diverse ditten eller datten egenupplevelser. Gud vad jag hade älskat om så vore fallet tex vid de två möhippor jag i sommar släpat med Ivan på.

Bebisar som däremot inte tar flaskan eller inte sover när tuttpersonen är borta, ja men då är det lite svårare att bara hänge sig åt eget njut (för många, obs inte alla, men vissa inkl mig själv) för en vet att det finns en ledsen liten gråtis därhemma som är vaken och hungrig och väntar.

Det är väl inte en svårare ekvation än så huruvida en trivs att dra hemifrån eller inte? Eller så missar jag något.

Med det sagt. Så glad att 1. Ivan är större än spädbarn nu och 2. Gillar mat och dricker vatten och kan ta flaskan om det kniper (men inte alltid). Vi ska bara lösa sömnen så kommer jag njuta helt övermaxat jag också, på allehanda egenupplevelser. Det är inte som att jag inte längtat.

Nu är klockan redan tolv och dagen sprang lite ifrån oss i och med att Ivan somnade typ elva i stället för tio, som han brukar. När han sedan vaknar tänkte jag dra iväg och möta upp Hanna med lite ersättning i Bleckan. Kanske äta en lunch. Sedan är jag så himla sugen på en ensamtur till Ikea för att eventuellt plocka upp lite små saker till Ivans nya rum som han ju kommer att flytta in i samtidigt som vi flyttar (duuuh) den 1 oktober. Vill att det ska vara mysigt att hänga där från start, så att säga. För detta saknas: gullig belysning, en mjuk härlig matta att träna kryp på, kanske något lakanset och så går jag ju och drömmer om en babyvakt som faktiskt fungerar bra. Till skillnad från den begagnade vi har vars batterier är döda och varje enhet därmed måste sitta i sin laddare hela tiden. Nåväl. Vi får se om jag hinner till Ikea. Alltså det är för övrigt något med föräldraledigheten som har gjort mig till en sån himla... konsument! Jag som brukar vara bäst på att okonsumera går och drömmer om konsumtion hela tiden. Kanske ersätter min brist på vuxensammanhang med detta, låter rimligt. 

Back in biosness

I förrgår natt och natten till idag var lite bättre på sömnfronten och jag hade dessutom varit smart nog att ställa in de flesta dagplaner och tvingat mig själv att ligga och blunda (obs ej sova) när Ivan vilade på förmiddagen, så jag firade genom en efterlängtad comeback i biomörkret igår. Det var ju då ganska exakt sju månader sedan, eftersom jag firade min BF +2 (tror jag det var) med att se Nymphomaniac, dvs von Tries cirka fem timmar långa film. Så skönt i rumpan då, mmmmm. I all fall. Jag älskar ju bio rätt så mycket, tror jag vi kan fastslå, och är det något jag verkligen saknat under dessa månader av total motherhoodness, så är det alltså bio.

Igår alltså dags igen! För TURIST. Åh vad härligt det var att bara sätta sig i salongen tillsammans med Jessika, en stor godispåse, några få pensionärer och massa trailers rullande på duken. Kände typ MÅSTE SE på exakt alla som visades. Sedan filmen då, Turist. Vad härlig den var! Vad mycket von Trier-flirtar det var! Vad sugen på skidåkning jag blev! Och vilken ÅNGEST jag fick över deras himla relationssammanbrott rakt framför ögonen på barnen. Alltså scenerna när barnen är helt utelämnade och ensamma och undrande inför vad som plötsligt händer mellan deras föräldrar gjorde helt ont i mig. En gång fick jag typ titta bort och tänka på något annat. Vilket är ett bra betyg för det hände egentligen inget rådramatiskt då, det var bara himla starkt skildrat. I alla fall. Fyra starka solar från mig till Turist och en stor livsglädje inför upplevelsen i allmänhet. Hurra för det.

Anteckning Ivan, sju månader

Idag fyller han sju månader, vår Ivan, och på många sätt tror jag inte att så mycket är annorlunda mot när han fyllde sex månader? Läste igenom det här och skriver fortfarande under på ord som ”superenergisk” och ”nyfiken” och ”rastlös”.

Sömn

Ja men det här har jag ju tjatat sönder hela bloggen om. Sömnen är inte Ivans starkaste sida, om en säger. Han somnar relativt enkelt vid bröstet eller vaggad när vi är i lugn hemmamiljö (kom på igår kväll att vi sällan ägnar mer än fem, tio minuter till ”läggningar” och det är säkert något en ska vara tacksam för och carpa så att säga), men på stan eller i vagn är det inte så lätt. Så mycket att titta på. Och, till skillnad från för någon månad sedan, kan han helt plötsligt vara vaken fem timmar på dagen i stället för två, tre, om inte en sömnvänlig lösning presenterar sig. Dvs, är vi på stan och det är för röjigt så skippar han helt enkelt att sova. Blir sällan gnällig och irriterad, mer rastlös. Lite blek om nosen. Jaja. I alla fall. Vi ammar fortfarande både för att komma ned i varv, och flera gånger under natten. En bra natt två gånger, en dålig cirka tusen. Ivan sover hela nätterna på så sätt att han inte kräver att gå upp innan klockan sex, halv sju, vilket sker vissa dagar och då tycker jag att det är väääääldigt tidigt. Andra dagar blir det framåt åtta och då tycker jag att det är perfekt. Nåväl. Orkar inte ranta mer om sömnen tror jag. Han sover ca 10 timmar per natt och ca 3 timmar på dagarna, fördelat över två längre tupplurar eller tre lite kortare.

Haha förresten: ser nu att jag vid 6 månader skrev ”upplever våra nätter som rätt lyxiga, trots allt” och vill skratta rakt ut pga MINNS inte ens den känslan? Men bra och hoppfullt att det tydligen ändras fort och att en glömmer bort det jobbiga snabbt.

Mat

Ivan äter nu frukost, lunch, middag och mellanmål däremellan. Inga stora mängder för vi avslutar när han tröttnar och försöker att aldrig någonsin truga eller lura in mat (okej, det HAR hänt, är ej mer än människa osv, men försöker, okej) i munnen utan bara erbjuda när han gapar och vill ha. Det känns som maten tar allt större del av dagarna, gud vad ofta man ska sätta sig där och kladda! Frukosten är minst populär, troligen för att han nattammar, tycker att gröten är rätt trist och inte ens när jag gör råfina smoothies går det alltid ned. Däremot lunch och middag, går ganska fint. En halv burk per måltid är vi uppe i, och favoriterna är typ ”farmargryta” och spagetti och köttfärssås. Det är ett absolut måste att Ivan har egna grejer att pilla med vid matbordet, typ majs och brödbitar och majskrokar och gurkskivor och varför inte en träslev? Får han detta så roar han sig ganska bra under tiden vi matar honom. När det är nog visar han det tydligt genom att knipa igenom munnen, skrika surt och försöka häva sig ur stolen. Då brukar vi låta det vara nog. Det innebär att våra egna måltider ibland, fortfarande, är rätt stressade och en äter väl inte direkt i njutartempo men hey, what’s new. Vi är småbarnsföräldrar. Ivan toppar maten med lite amning på dagarna och på kvällen erbjuds han en flaska välling som tyvärr bara accepteras en av fem gånger. Det är väl det här med amningen, igen. Han vet att det godaste finns några decimeter bort, typ. Är inte hungrig.

Lek

Hoppgungan stor favorit fortfarande. Och det är mysigt att hänga runt på mattan i vardagsrummet eller i stora sängen i sovrummet och rulla runt och öva på att krypa. Han kryper inte ännu, men ställer sig på alla fyra och gungar fram och tillbaka. Det enda som saknas är insikten om att armarna måste röras framåt för att det ska bli en ordentlig rörelse, så att säga. Det kommer nog snart. Rullar runt i sängen gör han även på nätterna, vilket gör att inte sällan hamnar han på bredden med fötterna mot mitt bröst och huvudet rakt in i väggen/täcket på långsidan. Jaja.

Övrigt

Han pratar helt sjukt mycket nu! Bababa och papapa och gagaga och ibland låter det precis som han säger HEJ till människor vi möter på gatorna, tunnelbanan osv. Han blir väldigt besviken om människorna inte hälsar tillbaka, eller när han försöker flirta och inte får gensvar. Så van att fånga allas uppmärksamhet att det blir mycket snopet när det inte lyckas. Han har fått en tand i underkäken och veckan kring dennas genomträngning var SÅ knäckande (och även nylig, så jag har knappt kommit över det). Han var lättirriterad och sov så himla himla himla uppstyckat.

Han är lång och ganska tung, är okej med vagnen men gillar fortfarande selen bäst. Verkar inte ha några planer på att sluta amma självmant, inte ännu i alla fall, och jag är väl inne på att ge honom det han vill ha så länge jag själv orkar och inte tycker att jag klappar ihop av det.

12 september 2014

Ps 2: Ett tillägg

Ja och angående trygghet eller inte så uppfattar i alla fall jag vårt barn som så sjukt trygg, glad och nyfiken. Snackar med främlingar, på gott humör hela dagarna, har faktiskt oerhört bra humor för sin ringa ålder, vi skrattar mycket. Så det är något med nätterna som fuckat upp totalt i vårt fall. Kanske att jag är för vek inför hans gråt och därmed inte klarar av att vara konsekvent. Kanske det. Eller något annat. 

Här är han i alla fall i olika versioner när jag försöker få bild på nya lilla tanden som tittat fram. Gick ej så bra. 


Ps undrar verkligen

Att min unge sover klockrent och ostört i två ljuva timmar på förmiddagen i ensamt rum men sällan längre än en timme under natten, beror det på 

1. Att jag är där på natten och därmed stör med mina ljud (försöker vända mig tyyyyst men ändå) och min doft (eh, av mjölk hoppas jag ej tex svett / parfym) 

2. Att dagvila är skönare än nattsömn 

3. All of the above. 

Svacka

Ja men okej läget då. Inte toppen, kanske vi kan säga. Det sovs inte och tänder är på väg upp och jag har, evt pga sömnbristen som är rätt långvarig vid det här laget, ramlat ned i lite av ett ångest- och självankagelsehål. 

Typ kan inte varva ned när Ivan sover för det är så tätt mellan uppvaken att jag i stället ligger vaken och väntar in dem och ägnar mig åt att typ skälla på mig själv för att, i urval: 

- kan inte sova när tillfälle bjuds
- kan inte va konsekvent kring hur hantera nätterna och vägra nattamning för han gråter så han kiknar - på riktigt kiknar, och vill inte ta emot nån tröst alls förrän bröstet är i munnen och då snyftammar han och somnar snabbt - och jag står inte ut med det och pallar inte sticka hemifrån och låta pappan ta det ensam pga känns för brutalt samt har pappersväggar i lgh och kan inte "gömma mig" heller 
- är alltså vek och svag och fånig och ojämställd och svag 
- har väl gjort något fatalt fel pga han sover så lätt och det är säkert mitt fel 
- orkar inte göra grejer på kvällarna utan lägger mig typ nio = är kass kompis och flickvän och har knappt haft vettig vuxen upplevelse på sju månader 
- kan inte vila i beslut vare sig om att fortsätta nattamma för han verkar behöva det och somnar om snabbt då, eller att sluta för att lära honom sova utan evigt snuttande och därmed ge oss/framförallt mig mer sömn. Vacklar mellan alla tips och råd och så kommer kvällen och jag pallar ändå inte rycka tutten från honom och vad jag än väljer så blir det fel. 

Åh. Jag kommer väl nattamma det här barnet tills han är 22 eller nåt. Trodde aldrig detta skulle vara en sån issue, men här är vi alltså nu. 

Ursäkta gnäll. 

10 september 2014

Smörjvaror

Okej, låt mig inte ens börja berätta om hur det gick när jag skulle räkna antalet uppvak inatt för att det kändes som det eskalerat och blivit rätt många på sistone. Låt mig bara säga att det var många. Jättemånga. Fler än tio. Färre än tjugo. Och ingen gång sov vi mer än en timme i sträck. Är så desperat nu att jag skrivit inlägg i amningshjälpens rådgivningsgrupp på Fejjan. Frågar väl efter det omöjliga: ett sätt att få sova hela natten utan att neka barnet det barnet behöver och vill ha. Haha. Vad tror jag att de ska ha för svar egentligen?

MEN MEN. Jag fick sova mellan halv sju och åtta i morse så jag är glad och nöjd ändå! Närå. Eller jo, ganska nöjd faktiskt. Har idag hunnit färga mitt slitna gråa gamla amningshår (sexig beskrivning, visst) samt jobba lite, avsluta en pressrelease som i sin fjärde version äntligen är klar, godkänd, redo att "gå ut" som man säger, och ja, har därmed arbetat färdigt för denna andra jobbvecka.

I alla fall. Provade en ny grej igår, alltså köpte, en ny kräm som enligt försäljaren på Hälsokosten ska kunna användas både i ansikte och blöjveck. Ekologisk. Egentligen letade jag efter ansiktskrämen i serien Sophie La Girafe men eftersom alla dessa apotekskedjor är en DJUNGEL (varav i flera bor det så att säga inga giraffer i) så gick jag efter två misslyckade försök till hälsokosten i stället och frågade. Och kom hem med denna:


Ja, den heter alltså Gaia. Som ni ser är det ett australiskt märke (syns på surfartypsnittet, hehe). Ekologiskt. Doftar spa, typ.. mynta? Lavendel? Tea Tree Oil? Riktigt tjock konsistens, tjockare än Inotyol vilket är okej i blöjvecken men eventuellt kommer orsaka lite väl mycket irritation när jag ska smeta det i ansiktet på Ivan. Då var Sophie giraffens konsistens mycket bättre (och också de helt ekologiska). Men jag ska ge det ett försök! På kroppen smörjer vi fortfarande med kallpressad ekologisk kokosolja (mycket bra bonus: en kan ha detta i tex smoothies). SÅ mysigt tycker alla inblandade. Utom Ivan som egentligen inte tycker det är så kul att bli insmord men jaja. Ni fattar grejen. Han är oerhört mjuk i alla fall. Och kemikaliefri. Och doftar som en godsak en vill äta upp.

Vi får se hur det går med Gaia. Är ändå så himla sugen på Sophie La Girafe, ända sedan det där provet jag fick på himla Formex där man inte fick KÖPA något utan bara TITTA. Kanske unnar mig en sådan senare, helt enkelt.

Nog om detta. Nu kommer Ivan vakna any second (fortfarande: så konstigt att han sover så gott vid förmiddagsvilan, tar LÄTT 1,5-2 timmar helt utan uppvak, är det JAG som stör i sängen alltså på nätterna, kan det VARA så enkelt? Vi får se efter den 1 oktober då vi flyttat) och då ska vi äta lunch, klä på oss/honom, åka och fika med Emelie och hennes lilla (ganska stora) bebis, samt hälsa på en på riktigt jätteny person, Holly, tio dagar. Så gulligt. Kommer typ inte våga hålla, tycker fortarande spädbarn och deras mjuka kroppar är så hemskt läskiga. Thank god att Ivan är större och fastare.

9 september 2014

Nu är det väl revolution på gång?

Eller åtminstone tandsprickning? Alltså, jag tycker så SYND om honom. Gnager och dreglar och gnager och gråter en skvätt och gnager och liksom verkar så himla beklämd. Sover svindåligt, men det vet ni ju redan. Iaf. Försökte ta kort på underkäken hans. Gick sådär. Men visst är det väl nära nu? Säg ja. Säg ja då. Snälla.





Men hallå integriteten

NÄE men alltså note to self:

En behöver inte visa bild på sina bara bröst för sin kollega aka fd chef (goddamnit!) bara för att hon frågar om det känns bra att vara på jobbet igen. Alltså.  Varför. Gjorde. Jag. Detta.

(Svar: hon hade erfarenhet av barn som tuttvägrat på ena och jag ville veta om det återgår till något som liknar jämvikt senare)

Jobbtisdag #2

På väg till jobbet igen. Andra tisdagen av dessa tio (eller är det nio?) innan jag går upp på halvtid. Min tanke var ju lite att i snäll takt vänja av mig, mina tits, och Ivan att vara ifrån längre stunder och att ersätta den där nödprovianten som amningen ändå utgör (funkar inget annat, all mat är äcklig, vägrar flaska = amningen finns där) med... Ja, det andra. Men alltså fan, det blir ju aldrig som en tänker sig. Den senaste veckan känns det som vi ammat mer än någonsin, typ? Heeeela nätterna, vet inte vad jag ska göra pga inte förrän efter flytt kan vi riktigt flytta isär och har ej hjärta (eller ork!) att låta honom vakna / gråta / behöva sövas om medelst andra medel (=kan ta timmar) än bröst. Det är tänder på gång, det är helt ilsket rött i underkäken och bullar upp två kullar där de snart ska tränga igenom. Han gnager helt frenetiskt på ALLT, utom mina bröst snällt nog. Och börjar gråta frustrerat ibland. Sista nätterna har varit total snuttningsmayhem. Varje morgon tittar jag hoppfullt i munnen på honom men nej. Inga tänder ännu. 

I alla fall. Mot jobbet nu. 20% är skönt på det sättet att en ju knappast äger några större problem. För lite tid för det. Jag kommer in, får mer eller mindre en lista på grejer som ska skrivas / fixas, och löser det. Oerhört lämplig belastning såhär i sömnfattiga tider. 

Förresten. Var så sur efter loppisen att jag slängde upp diverse saker på blocket; ett stort klädpaket i stl 62, båda babynesten, lite mini rodini-plagg separat. Allt gick typ på en gång. In your face, dumma loppis! För pengarna ska jag: 

1. Unna mig ett fungerande babylarm / baby watch (den vi har köpt begagnat reagerar först när Ivan illvrålar samt har knappt batterier så det räcker en timme = otrygg feeling). 

2. Gå en första hjälpen-kurs på öppna förskolan. 400 spänn. November. 

Nu: jobba! Hej! 

8 september 2014

And the crying continues

Nu var det ju nästan tre månader sedan Ivan började vakna och storgråta sisådär en till fyra gånger mellan cirka 45 minuter efter han somnat för natten och kanske.. två timmar. Eller, vad dåligt jag skriver, det jag menar är: mellan 45 min och två timmar efter läggning kommer 1-3 gråtiga utbrott från sovrummet. Och ja. Det pågår fortfarande. Varje kväll med ytterst få undantag. Det tycks inte spela någon roll hur vi lägger honom, inte när och inte i vilket mood. Efter cirka en timme vaknar han och ylar helt förkrossat, liksom halvt i sömnen. Att bara vyssja honom, klappa på honom eller försöka trösta liggande går inte, han jobbar i raketfart upp sig till jätteförtvivlad och hela kinderna är dyngsura och näsan helt täppt av allt gråtsnor. Det som funkar bäst är att snabbt som attan plocka upp honom i famnen och amma. Har försökt låta bli men det har i princip varje gång slutat med att vi ändå gjort det, ammat honom lugn, men att han varit mer snorig/snyftig/upprörd/förtvivlad om vi försökt vänta. Efter något till några uppvak är det lugnt igen och han sover rätt okej natten igenom (eller "okej" förresten, han vaknar ju en del och liksom kollar läget, kanske snuttar lite, kanske käkar lite, kanske kränger lite, men ändå på rätt gott humör). Jag undrar verkligen vad det är som händer där i början av nätterna, och hur länge det kommer att pågå. Det är ingen fara egentligen, så länge jag är nära är det snabba små historier som blåser över på några minuter. Men jag är så att säga ständigt beredd. Fyrtiofem minuter efter att han slocknat gäller det att till exempel inte stå i duschen. Eller sitta mitt i en internetbetalning (som igår - kaos). Eller, tja, vara på annan ort. Alltså jag fattar ju att han skulle låta sig tröstas till slut av sin pappa, men ändå. Det jag undrar är alltså: kommer detta gå över inom rimlig tid, tror vi? När en ligger bredvid honom i mörkret låter det exakt som att han börjar drömma att han typ är jagad. Eller trängd. Eller springer råååååååsnabbt. Blir andfådd och gnyr och sen boom. Panikgråter och väcker sig själv. Any teorier? Any erfarenheter à la det blir bättre snart, eller: det blir inte bättre snart så räkna inte med att kunna tröstamma bort det om du inte tänker amma till ungen är fyra.

Ps. Detta är alltså de enda gångerna på dygnet som Ivan ens gråter - alls - så jag klagar icke. Funderar mest. Ds.

Väääääs

Hej från sängen. Klockan är sju och jag sov fyra timmar i natt. Nej fyra och en halv. Så lite, så trist. När Ivan vaknade för sjuttioelfte gången vid halv sju gav jag upp med sövningsförsöken, gav honom till hans far och sa här. Här är vårt barn. Jag sover ett tag till. Hej då.

Men så kan jag typ inte sova. Hör Ivan leka/skrika/pipa utanför. Tänker på veckan. Massa vakna tankar bubblar runt. Tänker på kaffe. På saker jag vill göra i veckan, på saker jag behöver göra, lite på jobbet. 

Aja. Försöker väl en kvart till och sen ger jag upp. 


7 september 2014

Loppismys!

 Loppisen är över och mitt härliga gäng bestod av min bror, min sambo, min unge, min mamma, min svärmor och lite olika vänner och bekanta som tittade förbi. Det var roligt! Men OH så intensivt. Och det gick sämre än jag hoppats på, trots priser som tio kronor per bebisplagg (efter halva dagen, först försökte jag med ORIMLIGA tjugo) blev det så himla mycket kvar och över. Och att ingen ville köpa mina två urfina nästan oanvända babynests för hundra styck, så märkligt? Och att det i slutet av dagen fanns nästan en full kartong med BORTSKÄNKES hos både mig och min bordsgranne Anna, alltså... what's up?
 Vårt bord var i alla fall fint och piffigt och eklektiskt, med tanke på mammas alla tyger och så massa barnkläder och gosedjur och gud vet allt.
 Världens bästa säljare var, visade det sig, min bror. När någon försökte pruta typ "kan jag få den här för tio i stället" om något till exempel kostade tjugo, svarade han "du kan få ta två för tjugo" i stället för, som jag, "javisst, absolut", superglad att någon ville köpa. Jaja. I slutet av dagen hade jag svintrötta fötter, cirka tusen kronor i plånboken, jättemycket saker med mig hem och ett ganska utmattat state of mind.
 Ivan var med under delar av dagen. Gud så svårt det är nu för tiden att få honom att somna i selen när det händer saker omkring. Till exempel en marknad.
Överlag, alltså: en bra dag. Idag, dagen efter, stack jag och en granne till Erikshjälpen och lassade in typ fyra säckar med kläder i deras stora insamlingsbox. Kändes bra. Jag behöver lätta på flytt-lasset som snart ska gå.

5 september 2014

Följande kommer att ske

Idag är det fredag och följande kommer ske:

11.30 (gissningsvis) vaknar Ivan från sin förmiddagsvila, som började 09.30. Under tiden han vilade hann jag prismärka alla vuxenkläder jag säljer på loppisen, duscha och lägga en ansiktsmask. Hann även krocka med min sambo i köket och TYP bryta lilltån samt bli oerhört förbannad över detta pga "HINNER INTE HA ONT". Det gick bra. Det lade sig efter någon timme. Men ajje.



12.30 har Ivan fått lunch, vi har tvättat honom och jag promenerar till Ica Bea i Svedmyra och storhandlar. Eller handlar så mycket som får plats under vagnen vilket i Bugaboo Cameleons fall är cirka en halv matkasse. Inte buggans bästa gren, det här med förvaring. Men men. Behöver ost och kex pga se senare klockslag.

15.00 kommer mamma med bilen full av loppisvaror. Vi ska dela bord, vilket betyder att halva bordet kommer vara fullt av bebiskläder, bebisgrejer och några vuxenkläder (amningströjor, ridbyxor, några kläninngar, mycket eklektisk samling) och andra halvan av tyger och hemmasydda neccessärer med kattryck, typ. Blir nog fint! Och lite rörigt.

17.45 har förmodligen Ivan sovit en längre eftermiddagslur, min bror och svägerska har anslutit och vi går ca 50 steg ned till Enskede Matbod där vi äter middag. Pax för fisksoppan!

19.30 börjar förmodligen Ivan tröttna på restauranggrejen och gör att vi hetsbetalar notan och går hem till oss där han får pyjamas och välling. Samtidigt dukas ost och kex och vin upp för lite tidigt kvällsmys med familjen.

21.00 har Ivan precis somnat, vi tar ett sista glas vin och lite mer ost, mamma lägger sig i Heliga Sömnborgen, min sambo på soffan och jag kryper väl in till Ivan, helt ivrig inför loppisen imorgon haha. Undrar varför jag tycker det ska bli så HIMLA kul och varför jag i så fall aldrig tidigare kommit på tanken att stå på loppis? Måste vara för att med barn har en plötsligt så himla mycket urvuxna saker. Måste vara det.

4 september 2014

En underbar lördag, varsågod för tips

Tillåt mig skriva ett recept på en astrevlig lördag i höstsolen till er som till exempel fått barn precis (yes I'm looking at you Julia Erika Sara Lotta mfl) vill våga er ut på mysig utflykt samt tycker att loppisar, svinmysiga villaområden och trevliga musikhändelser är en bra grej. Stämmer det in på dig? Okej, här kommer det.

Mellan tio och tolv, beroende på hur morgontrötta ni är, tar ni tunnelbanans gröna linje till Sandsborg. Vid spärrarna tar ni höger och redan där märker ni var ni hamnat: i Gamla Enskede Marknad. Som ni märker när ni följer den strida strömmen besökare sträcker den sig från tunnelbanan och raka vägen in i Gamla Enskede, där ni förutom att fynda på loppis kan titta på teater, fika på Gamla Enskede Bageri, ta ett glas rosé i solen på Gamla Enskede Matbod, eller komma och hälsa på mig och Ivan.

När ni är mätta på detta, förslagsvis kanske kring två eller så (eller okej man får välja helt själv när man är mätt, snällt va?) går ni en lagom lång promenad till Nytorps Gärde, där det hålls aktiviteter som är gratis precis hela dagen inom ramarna för Festival för 17. Där bjuds bland annat på konsert med UNDERBARA Bröderna Lindgren, Kåldolmar och Club Killers, Nina Ramsby, Lo Kauppi och mycket mycket mer. Teddybears toppar framåt kvällen. Förslagsvis intar ni en tidig middag eller eftermiddagssnacks i någon av alla matställen där.

Om ni inte känner till våra kvarter, det vill säga Enskede / Kärrtorp / Nytorps Gärde / Enskededalen / Hammarbyhöjden vill jag också tillägga att här ammar alla (jo men typ!) offentligt utan ens att lyfta ett ögonbryn, rätt många selar kommer ni notera på föräldrars magar, det kommer att vara RÄTT SÅ gemytlig stämning och om ni tex måste panikbyta en bajsblöja mitt på en äng, bli inte förskräckt om en hjälpande hand sträcks ut av en person du aldrig träffat. Alltså det är sant.

Mvh älskar linje 17 och 18. Ps glöm inte att gå och rösta. Ni kan till exempel förtidsrösta vid torget i Sandsborg. Ds.

Note to self:

Glöm ej att titta efter detta på helgens två megaloppisar:

* Skaloverall PoP i stl 74
* Babyvakt märke Super Nova, Prima Nova eller Philips Avent
* Åkpåse modell som passar för långt barn samt går att öppna på mitten

3 september 2014

Small world

Ja men dåså, då var lägenheten såld. Det var en enkel historia, tänkte jag precis skriva tills jag kom på att det var det ju inte alls, det var pissjobbigt (ursäkta franskan) med allt bärande, stressande, visande och fotande. Men att skriva på papper var ganska enkelt. De som köpte var ett ungt gulligt par som skulle flytta ihop för första gången. De kommer få det toppen här.

På kvällen var Ivan så övertrött att ingenting var roligt. Dessutom snurrade han något varv för mycket på golvet, fick upp farten och tappade kontrollen över nacken så han smällde i ögonbrynet och nu stolt kan visa upp sin första bula. På kvällen, ja nyss, insåg vi att det gått fem timmar sedan han sov sist, stackarn, men han har inte exakt tagit tillfällena jag erbjudit under sena eftermiddagen. Mitt projekt gunga, inte amma, till sömns, var svårare än vanligt ikväll för han blev frustrerad och grät när han inte hittade en bra ställning mot min axel eller i min famn. Till slut slocknade han ändå och en fjärde kväll i rad var säkrad. Började fundera på varför jag ens håller på, men det var väl något försök att dra ned på nattsnuttningen? Hur jag nu tänkte att det hade med insomningen att göra? Oh well, bra för Ivan att kunna somna på lite olika sätt och inte bara ett, tänker jag.

Förresten var jag på Öppna förskolan idag med en tjej från min föräldragrupp. Det visade sig att våra barn är lika gamla sånär som på en timme. De föddes i rummen bredvid varann på SÖS (vi måste legat och krystat cirka samtidigt?) och sedan bodde vi i rummen bredvid varann på patienthotellet på SÖS. Min sambo hade bondat med hennes sambo i restaurangen, men det kom vi inte på förrän senare på kvällen. Lilla, lilla värld.