31 oktober 2014

Inte linjär

Idag var en dålig dag. Det stämmer inte riktigt, det där jag ägnat mig åt, att räkna minuter och timmar bort bort bort från då, i måndags morse. Nu är vi framme på fyra dygn och nästan åtta timmar och det känns värre än nästan någonsin idag. Jag har inget annat än gråt och tomhet i mig. Det väller och väller och väller. Jag behöver pauser från ivan för att smyga iväg och stirra rakt ut, eller gråta rakt ut. 

I morse försökte jag prata med honom i duschen. Försökte be om ursäkt för saker jag inte tycker jag gjort rätt i vår relation på sistone. Försökte viska rakt ut att jag saknar honom så jag går sönder och att jag hoppas han vet att han var den godaste och finaste människan jag någonsin mött. Att jag älskade honom. Att jag sagt det för lite. Jag vet inte vad jag tror om döden och det efter den. Det gör det hela svårt. Det känns konstigt att stå i sin dusch och gråta och viska att jag saknar någon som inte är där. 

Det är så mycket jag vill dela med honom. Det är så mycket vi aldrig kommer få dela. 

Ivan får hans namn som mellannamn. Jag är glad att han är en kopia av sin far.


30 oktober 2014

Then I see a darkness

Nätterna är värst. Så många minuter att fylla ut. Så långt till gryning. Så ensam då. Även om mamma finns i rummet bredvid och alla vännerna ett samtal bort finns det liksom inget som jag vill säga eller prata om. Det bara är ju som det är, det här. Inga ord mitt i natten tar bort det faktumet. Ingen kram kan göra det som hänt annorlunda. Allt det där lindrar på dagarna och jag är så tacksam, men på nätterna står det så tydligt för mig, allt jag har förlorat. I ett enda svep. 

Hjärtklappning samsas med vågor av illamående och molande värk i magen och bröstet. Kroppen är rädd. Tror det kallas ångest. Hjärnan vill febrilt rationalisera, göra upp, hitta mening, förklara, få svar och kategorisera. Men det går inte. Det kommer inte gå på länge än, om jag ska tro de böcker om sorg och sorgbearbetning jag lånade på biblioteket idag. Andra fasen i krisens fyra stadier, den efter chockfasen, den som kallas reaktionsfasen, kan alltså pågå i månader. Sedan kommer bearbetningen. Och sedan, om en evighet ungefär, det där jag vill snabbspola mig fram till - att liksom hitta ljus och hopp och börja om. 

Idag och igår vågade jag släppa in några vänner. Det resulterade i Anton Frida Lina Wille Frida Erika Anna och Anna. Hoppsan, rätt många. Utpytsade i små grupperingar såklart. Imorgon kommer några till. Den strida strömmen tycks aldrig ta slut, stora fina gänget med all kärlek och all välvilja och all ork. Jag får verkligen utrymme att vara liten och bara försöka finnas för mig och ivan. Det är knappt så jag räcker till för det, men ändå går det på något märkligt sätt. 

Ivan passar på att köra något slags raketfart i den motoriska utvecklingen. Kan nu spring-krypa. Har två gigantiska framtänder på gång. Har fattat tycke för sin morbror och mormor. Är svår att lägga och mammig. Men håller ändå fanan högt, lilla älsklingen, här i vår lilla för närvarande trasiga familj. Älskar honom och kollar att han andas cirka trettiotusen gånger per natt. På förekommen anledning. 

Nu ska jag försöka styra bort tankarna med ljudbok. En om starka kvinnor som reder sig själva och växer genom motgångar. 

Eartha förlåt

Igår flyttade Eartha. Ångvälten inuti fortsatte röja. Hon var för mycket av Aksels katt, och dessutom en katt som låter ljudligt nätterna igenom och väcker ivan. Efter att aksel försvann skrek hon efter honom på nätterna. Gick mellan rummen och letade. Sov i hans garderob på dagarna, innan vi tömde den. Det var för tungt. Jag orkade inte. Ivan måste sova på nätterna så att jag får vila, hittills har det inte blivit just någon sömn att tala om, men vila. Inte lyssna på gråtande katt som letar. I ständig vetskap om att jag inte kommer räcka till för hennes behov också. 

Det föll sig så att jag hade en fd kollega och vän med en annan Rex-katt som bor inom promenadavstånd från oss. Som en räddande ängel klev hon in igår kväll och medan jag var ute på promenad med ivan (för jag orkade inte vara med) hämtade hon Eartha ifrån oss. Tog med hennes filtar och låda och en kattställning. Skickade en bild på kvällen där Eartha går och nosar i sitt nya hem. 

Jag vet att detta är det bästa för både Eartha och oss men kan inte skjuta bort känslan att det måste bli slut på separationerna för en tid framöver. Jag orkar inte fler. 

28 oktober 2014

I mörkret

I vardagsrummet mamma. I Ivans rum styvmamma och lillasyster. I sovrummet, DET rummet, jag och ivan. Han sover - inte oberörd av senaste dagarnas tumult - enbart med 100% närvaro av mig, min kropp, mina bröst. Jag sover inte. Alls. 

I mobilen hundratals sms. I kalendern ingenting, inget utom akutbesök hos psykolog imorgon och läkartid nästa fredag. Tider som en livlina till vän styrt upp åt mig, vid sidan av hundra tusen andra saker jag inte orkat deala med. 

I huvudet tankar som snurrar. Praktiskt och känslomässigt. Sorg och svärta. Minnen och det som skulle blivit minnen längre fram. Tankar på ivan. Tankar på mig. Tankar på vår relation. Tankar på ett gräl. Tankar på ett skämt. Tankar på en bilresa. På en shoppinglista i vårt delade dokument i mobilen. Tankar tankar tankar. Skuldkänslor och frågor jag aldrig kommer få besvarade. 

Upprepar läkarens ord om och om igen. Det gick fort, gjorde inte ont, jag hade inte kunnat göra något. Igen och igen. 

Så konstigt att ligga här inne. Jag och ivan och så hela nätverket av levande och inte längre levande änglar runt hörnet. 

Tack

Tack för era ord, tack för mina vänner, tack för min familj, tack för mitt nätverk, tack för det som händer i vår lägenhet medan jag ligger här och gråter i Uppsala, tack för alla sms, tack för att ni bryr er och tänker på oss. Det värmer. Jag är så väl omhändertagen en kan vara i en situation av det här slaget. Jag hatar den. Jag hatar att den bara börjat.  Men jag älskar er och jag älskar Ivan och vi får väl hitta oss ett sätt* vidare i det här himla bajshelvetet.

*ingen aning om hur obs

27 oktober 2014

Mörker

Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag säger det bara. Ivans pappa och min livspartner finns inte mera. Han somnade igår och vaknade inte idag. Jag är så ledsen och allt är kaos inuti och utanpå. Är i Uppsala hos familjen med ivan nu. Skriver väl igen någon gång när jag förstår vad som sker och vad som skett.  

Jag är så ledsen och det här är så sjukt. 

26 oktober 2014

Eartha's had enough

Ikväll efter läggning av Ivan (i sele) fick Eartha, eller som hon vardagligen kallas: Fnattan, nog. Hoppade helt enkelt in i selen och ba: vagga mig också. Så då gjorde jag det. Knasiga katt. 



I stället för speldjävulen...

Traderadjävulen! Stop me, någon! 

Ps asså stackars den som sålde en tröja för 12 kr. Det kommer SÅ vara jag om en vecka mvh har 6 auktioner ingen kommer buda på. Den dagen osv. 


Problemet med ljudböcker

Jag har ju börjat lyssna på böcker på kvällar / nätter bredvid Ivan. Fungerar mycket bra som antingen sömnpiller eller distraktion från det faktum att jag är vaken när jag vill sova. Men alltså. Somliga uppläsare. Passar så SJUKT dåligt ihop med texterna de läser? 

Exempel: Alltings början. Är så sugen på denna bok, och så dök den upp på storytel alldeles nyligen. Har ni gett den en dryg timme och kommer snart ge upp. Det GÅR inte. Inget ont om dramatik, teater, scenmonologer och spoken word-melodier i ett poetiskt och sävligt släpande talspråk men... Det är inte den typen av text. Tycker jag. Det är en uppväxts- eller coming of age-skildring med ett ganska oansenligt språk, handlingsdrivet, ganska mycket dialog. Uppläsaren däremot, behandlar språket som vore det ett avslutningsprojekt för estetprogrammets teaterlinje, eller okej: Teaterhögskolan då. Det passar helt enkelt inte ihop. Alls. Gång på gång slutar jag  lyssna på  handlingen och ser framför mig en ensam kvinna på en scen. Tänker att det inte var det jag var sugen på. Att jag hade velat läsa den på ett HELT annat sätt. Kommer därmed alldeles snart att ge upp. Synd. 

Ps. Att detta är mina personliga åsikter framgår väl men kan understrykas igen. Andra kanske tycker att rösten och boken passar uuuuurbra ihop. 


Sömn - pyssel - lek

Morgonen började klockan 06.00 pga vintertid. Nu kämpar vi på här klockan åtta och resten av dagen är tänkt att innehålla:

* Läggning av Ivan
* Färd medelst bil till först Sickla för återlämning av böcker på bibliotek, sedan stallet för ridning
* Fortsatt färd medelst samma bil till Gudö och svärisarna för att fixa en trasig grej i bilen
* Eventuellt tidig middag med svärisarna
* Hemfärd
* Sova

Nu berättar en person på Fyrans morgonprogram om hur en ska inreda ett barnrum. Hon säger att en ska tänka i zoner, en för pyssel, en för lek och en för sömn. Så tänker inte vi alls, tydligen. Ivans rum har typ BARA sömnmöjligheter? All lek sker ute i lägenheten och pyssel, tja det har han väl inte exakt börjat med än.

25 oktober 2014

Middag för fyra

Ikväll hade vi middagsgäst, vilket inte hänt alltför många gånger sedan ivan kom. Och det var en sån jävla succé. För första gången liksom var han (ivan) en deltagare i kvällen, inte bara ett paket som någon av oss behövde bära / mata / hantera. I stället satt han med vid middagsbordet, efter maten var han med i vardagsrummet. Helt harmoniskt lekte han med egna små saker på golvet medan vi vuxna pratade. Hela meningar! Långa resonemang! Utan avbrott. Ibland kröp han till oss och var med i gemenskapen, ibland stack han på egna upptäcksfärder och småpratade för sig själv. Jag tittade på honom ibland och tänkte hur 17 är det ens möjligt att den där lllla glada, ja men faktiskt nästan alltid glada, jollrande pratande krypande och helt trygga individen kommer från oss? Att vi är tre nu. Så sjukt. Och härligt! 


Big no-no

Sömn är nyblivna föräldrars väder när det kommer till småprat. I stället för "gud vad det regnar" säger vi "får ni sova något då". Detta sker hela tiden och det skedde senast idag då jag träffade ett par bekantingar som fått ett barn för tre månader sedan. Men jag borde veta bättre. In fact, jag borde lägga frågan "sover ni något då" till listan över strikt förbjudna small talk-ämnen. Det blir nämligen alltid såhär:

C: 

Jaha... Sover ni något då? 

(ler välmenande och i samförstånd ty tror svaret kommer bli nej och tänker trösta/peppa/dela upplevelse) 

Person jag pratar med: 

Ja men faktiskt. Inatt sov hen nio timmar. Så vi ska nog inte klaga...

C: 

(Tappar hakan - NIO TIMMAR?) 

Åh vad skönt! Med korta amningar då väl? 

Person jag pratar med: 

Nej faktiskt inte. Eller alltså i början var det ju så. Men från att hen var två månader får vi sova nio timmar ungefär. Men det får väl ni nu också när ivan är så stor? 

C: 

Åh nja alltså det varierar men vad skönt för er hörni! Grattis verkligen! 


Inget särskilt

Tre dåliga nätter i rad och tålamodet tryter. Har märkt att jag oftast tycker att en dålig natt är okej. Den andra i rad är typ okej den också. Men den tredje, alltså nä. Då ligger jag där helt fastkilad mellan olika bebisarmar, bebisben och en bebismun med ett baksug som heter duga, och bara längtar efter att tiden ska gå så att jag kan sova ensam igen. Åtminstone några av nattens timmar. Tror att vår lilla familjeförkylning som vi festar loss på här hemma gör att han inte riktigt andas fritt genom näsan. Inte heller fattar han konceptet "snörvla om det sitter något i vägen" så det låter sjukt irriterande för honom (och den som ligger bredvid, läs jag) att andas.

I alla fall. Igår kom mamma till stan för att bli efterskottsfirad och vi åt lunch på grill och hon fick ett par nya skor av mig och min bror. Hon har, 64 år gammal, hittat ett nytt jobb på ett bageri där hon snart ska börja jobba heltid och därmed stå mest hela dagarna. Klart hon ska ha ett par Ecco-skor! Så det fick hon. Sedan fikade vi på Kulturhuset och därefter åkte vi hem, jag och Ivan. Vår förkylning kommer och går lite mellan dagarna, men det är väl mest kvällar den tittar fram på. Jag har ätit typ ett kilo ingefära sedan förra helgen, känns det som.

Nu är det lördag och jag ska förmodligen bege mig nedåt stan inom några timmar för att äta en lunch med Mattias, som tittat upp från Göteborg för att gå på War on drugs ikväll. 

24 oktober 2014

Hur sälja / skänka kläder egentligen?

Nu har jag rensat ut så himla mycket kläder och tänkte använda mig av de här grupperna jag själv gjort så bra klipp i (de heter typ "Fynda hos grannen, second hand i XX förort" eller "glada barn i XX förort" eller "köp och sälj i XX förort") men alltså... folk? Härom veckan lade jag upp några bildcollage med koftor och jeans som samtliga är i gott skick, inte fula, helt vanliga storlekar och tja, kanske väl värda sina 20-30 kronor per plagg ändå. Men nooooo. En vanlig vända kring ett plagg går till ungefär såhär:

XX säger att hen är intresserad, ber mig skicka fler bilder på plagget, frågar random fråga tex "sticks koftan". So far so good.

Jag skickar fler bilder, besvarar frågorna, berättar var jag bor.

XX föreslår att vi möts halvvägs vilket fungerar mycket bra, speciellt eftersom jag själv inte bor i alla förorter vars köp- och sälj-grupper på Facebook jag är med i.

Vi möts, överlämnar plagget, jag får en tjuga eller trettio kronor.

Några dagar går.

XX hör av sig och säger att nej, plagget passade nog inte ändå. Kan vi mötas och byta tillbaka plagg mot slant.

Åååååh det här hinner jag inte. Nu tänker jag att jag antingen skänker bort kläderna (var gör man det bäst, alltså vilken insamling ger mest effekt för pengarna/värdet så att säga? Stadsmissionen? St Erikshjälpen? Annat förslag?) eller sparar dem till en loppis, alltså en fysisk sådan. Det handlar om säkert... ja inte vet jag, femtio plagg? Fler ändå? Några märkesplagg men allra mest Monki och Weekday och dylikt. Är det någon idé att ens försöka på Tradera? Orkar en skicka om en så att säga får en femma för ett par jeans?

Och de få plagg som är lite mer värdefulla, tänk Mini Rodini, Rodebjer osv, är det Tradera som gäller då? Blocket?

Tips mottages tacksamt.

Stilla morgon

En vanlig morgon för 1 år sedan:

Var mittemellangravid. Mådde ganska bra. Sov ganska bra. Vaknade vid halv åtta, duschade, drack en kopp kaffe hemma, åt frukost i sällskap av Nyhetsmorgon eller P1, åkte till jobbet.

En vanlig morgon för 1 månad sedan:

Bodde i förra lägenheten. Ivan kunde inte krypa. Åt frukost och lekte sedan i sängen eller på golvet, halvliggande.

En vanlig morgon idag:

22 oktober 2014

High five på den

Nu är det här inte aktuellt i kategorin "note to self" eftersom jag högst troligen inte kommer att få fler barn än Ivan, men om jag hade planer på det så skulle jag absolut skriva en note to self om hur otroligt bra idé det var att inleda det här med att återgå till jobbet med att under en övergångsperiod jobba en dag i veckan. Nu har jag gjort det i, vad kan det handla om, sju veckor? Åtta? Och det är SÅ HIMLA STOR SKILLNAD från första gången/gångerna.

Då: oroskänsla redan från dagens början. Väntade på sms som berättade vad de gjorde därhemma. Oro för hans matintag utan mina tuttar. Oro för mina tuttar utan hans matintag. Krypande känsla i kroppen framåt tidig eftermiddag. Stress kvällen innan, svårt att somna. Ont i bröst. Osv.

Nu: tittar på klockan på jobbet och hon är plötsligt fyra och jag har varit här sedan 08.30 - ja men hoppsan, dagen är nästan över? Där hemma har Ivan sovit två gånger, precis som vilken vanlig dag med mig som helst, och detta projekt tedde sig nästintill omöjligt bara för några månader sedan, att få honom att somna?

Tiden. Vad mycket underverk den gör! Och om bara åtta dagar är det november och jag jobbar halvtid. Kommer förmodligen bli en liten ovan inkörningsperiod på den också, men ändå soft ju. Halvtid. I jättemånga månader.

Alltså, note to self om det skulle behövas en: så bra idé att skynda långsamt med återgåendet ut i arbetslivet.

Ridå

Jag ba "trevlig tisdag" och så var det onsdag? 

Nämnde jag att vi inte fått sova så mycket? 

Aja. Nu möta med vd. Hehe. *skrattar nervöst*

Mitt nya fräscha jag!

Nya features i jobbstilen, inkluderar bland annat: 

* soppåse en inte hann slänga på gården så fick trycka ned i papperskorg på perrongen vid tunnelbanan. 

* kissfläck, ej egen, pga skulle bara gosa jättesnabbt med bebisen och blöjan satt visst snett / var full efter natten pga nyvaken bebis 

* ryggsäck fylld med blöjor och klämpåsar 

* glasögon för att förvilla / dölja påsarna efter ännu en natt bredvid förkyld bebis som ammade ca 50 ggr 

* snedfördelad vikt framtill pga orkade visst bara amma på höger bröst mest hela natten så trampar väl till jobbet med en C-, och en A-kupa. Som man gör.

Nej men trevlig tisdag på er då, gänget! 


21 oktober 2014

Rossel rossel snörvel hej

Vid dryga åtta månader var det dags för Ivan att bli sjuk för första gången. Med start igår eftermiddag kör vi alltså på tema klassisk himla höstförkylning här hemma. Min har utvecklats från att vara svullen äcklig känsla i hela gom / hals / luftstrupe till att vara rethosta och lite snor. Det är okej, förutom hostan för den väcker och skrämmer en i övrigt mycket lätt sovande Ivan. Ivans del av kakan består i att han nyser och nyser och nyser och det rinner och rinner och rinner ur hans lilla näsa. Ingen feber. Dock riktigt risig sömn för han väcker sig själv av sina nysningar och jag väcker honom med mina hostningar. Inatt sov vi inte många sammanhållande timmar alls. Kanske två. Kanske ingen. Men på morgonen var han på gott humör ändå.

Givetvis har jag läst på lite om barn och förkylningar och det är ingen trevlig läsning. De kan alltså få ungefär sju förkylningar per år de första levnadsåren? Och varje förkylning stannar en till två veckor? Vi snackar alltså... hmm... ja men närmare två månader i karantän, om det vill sig illa? Eller okej en kanske inte måste vara i karantän vid förkylning kom jag på? Oh well. Idag är det hur som helst karantänläge på oss båda. Skulle egentligen gått till Öppna Förskolan för dit kommer idag den förskola jag vill att Ivan ska få plats på, på besök och berättar om sin verksamhet. Attans. Men till ÖF får absolut inga sjuka barn komma, det har de gjort klart för oss och det verkar ju vettigt när en tänker på det.

Började titta på Ginas Värld igår - hallå det är ju URBRA? Varför har ingen tipsat mig förr? Hann se två avsnitt, det när hon besöker Felicia Snoop Pearson från The Wire och det när hon åker på en släktings bröllop i norra Israel. I nästa avsnitt ska hon till Las Vegas. Det ska jag se nu. Kram från sjuksängen/soffan/hemmet.

20 oktober 2014

En obesvarad kärlek: Ivan och katten








Oerhört mycket vardag

Krassligheten fortgår men ingen förkylning bryter ut. Det är lite svullna halsmandlar och lite svårt att svälja och lite yrsel och huvudvärk som gäller. Ingen feber. Ivan tuffar på, till synes på gott humör men med nya kryparskills kommer nya fall och idag trillade han så det blödde ur munnen. De små undertänderna rispade i insidan av läppen, tror jag, men det är svårt att säga exakt för han gapar inte precis på beställning. Noterade blodet eftersom han grät mot min vita t-shirts axel (obs TRÅKIG DETALJ: var en margiela-tisha buhu) och det blev blodfläckar, snyft!

Nåväl. Några minuter efter fallet (från kryphöjd, mot matta, så inga läskigheter) var allt bra igen och nu sover han och jag dricker en kopp kaffe och ska väl unna mig en himla Alvedon snart. Inatt sov vi båda helt bra fram till klockan 05.30 då Ivan ville kliva upp. Vid 06.15 lämnade jag över honom till min sambo och vid 06.45 sov de båda gott (i Ivans rum) och sedan fortsatte hela familjen, utspridda över lite olika rum, att sova fram till åtta. Like.

19 oktober 2014

Nu är det krassligt

Inatt fick jag svinont i halsen. Aj aj aj. Adderar på morgonkvisten lite ledvärk och himla svag känsla i kroppen rent allmänt. Ingen feber. Nåväl. Går iväg till stallet och rider ändå. Tänker att jag får ta det lite lugnt. 

Problem med stallmiljö: det är sån jävla prestige att inte ta det lugnt. En ska rida till 2 timmar innan en föder helst. Upp i sadeln igen en vecka efteråt. Alltså alla vet att man "bör" vänta men alla skryter typ "ja själv började jag efter tre veckor" och alla andra blir i smyg impade då, och lär sig vad som gäller. Trist kultur egentligen. Ingen får ha ont eller vara svag, bara i så fall i kombo med att man kör över kroppen och KÖR ÄNDÅÅÅÅÅ. 

Med det sagt. Går väl till stallet idag och kör ändå? Hallå har faktiskt levt 30 år i denna kultur samt en lektion kostar 400 kr. 

18 oktober 2014

Kämpa, skärpan!








Tystnaden som uppstår när...

... ens världsrekordsvakna bebis somnar till slut, i något av rummen därutanför, där han varit uppe med sin pappa sedan klockan sex och med sin mamma (läs: mig) till och från i princip hela natten. Alltså jag älskar honom så klockor stannar och allt det där men HUR fick han så mycket vakenhet med sig i genpoolen? Imorse tog vår katt ett litet självömkande jamningsvarv i lägeheten vid fyraklippet. Då hade Ivan redan varit vaken en bra sväng vid halv ett och halv tre, mind you. Vid fyra, när katten lät utanför dörren, ville han gärna gå upp. Snurrade hejvilt i sängen och vid i princip alla snurrar slog han i mina bröst som nu för tiden jämt är ömma pga så konstig amningsfrekvens dessa dagar. AJ! Utropade jag. OJ FÖRLÅT! Utropade inte Ivan, för han var upptagen med att kasta sig i sängen och vilja kliva upp för dagen där vid fyratiden. Lyckades få honom att somna om efter mycket stök och många om och men, och vid halv sex var det dags igen. Gav då upp, gick in till stora sovrummet där hans pappa låg och sov.  Bad om ursäkt (med korsade fingrar bakom ryggen pga såååå synd om mig ju) för den arla väckningen och lämnade över ansvar och klarvaket barn till honom. Sedan lade jag mig och däckade. Sedan vaknade jag med ett ryck, katten stod och rafsade på mitt täcke och ville in. Jag lyssnade ut i lägenheten: där var tyst. De var antingen ute på promenad, eller sov? Kan det vara möjligt? Har den klarvakna bebisen somnat igen? Strax före åtta på morgonen? Ja men visst serru! I barnrummet låg (och ligger än) en stor klump av täcke och kropp tillhörande (hoppas jag, annars är det VÄLDIGT creepy här) min sambo. I skålen som hans kropp utgjorde: mitt barn (det vet jag för han använder inte täcke och jag såg honom därmed).

Nej. Men. Så. Perfekt. Och. Underbart.

Ja men halloj morgontid ensam i hemmet! Det var inte igår om en säger! Firar den med asmycket kaffe, dator, sittande i köket och småstirrandes ut på de tre lägenheter som utgör mina spaningsobjekt. Det är tre stora i rad, under varandra, i den översta bor tjejen i min föräldragrupp som jag berättat om. Eftersom jag vet hur hennes lägenhet är utformad och huset är byggt i år så gissar jag att de under är likadana. I fyran och femman bor två andra barnfamiljer som lever sina liv inför öppen ridå (precis som vi själva, by the way) och det är så mysigt, ska jag säga er, att se familjen på trean gå och vagga sin bebis i bärsele om kvällarna. Eller de på fyran, deras femåring får spela ganska mycket tv-spel men bara efter måltiderna, som jag tolkar det. De verkar ha varmt för alla är ganska avklädda där. Ja men ni fattar. En sitter i sitt hem utan gardiner, och drömmer sig bort och tittar ut till andra hem utan gardiner.

Och snart vaknar väl resten av familjen och jag leker LITE med tanken på att förbereda frukost till alla eftersom jag är på ett sådant givmilt och strålande humör. Ehe, det var inte igår? Inte heller igår: egentid men den här jamande primadonnan.

17 oktober 2014

Fredagsfeeling

Idag efter lunch tittade jag och Ivan förbi hos vår granne, det vill säga de som bor med full insyn i vårt vardagsrum och kök mitt över vägen och som dessutom var med i vår föräldragupp och därmed har ett jämnårigt barn med Ivan. Hennes barn är en månad yngre och går redan. Hon är helt slut. Separationsfas och sjumånaders som går (och ramlar och slår sig hela tiden), kan ej säga att jag är avundsjuk nej. Då låter ju våra problem (dvs ett barn som inte vill sova ensam) som lyxproblem i jämförelse. Hur som helst. Det var roligt att se att idag, för första gången sedan de träffades där någon gång i mars, april för första gången, kunde barnen liksom interagera med varann. Pilla på samma leksak, öva lite olika ljud, röra sig mot och från varandra. Göll göll.


I övrigt kan jag nämna att jag sålde min lägenhet idag. Alltså det var tillträde för köparna och jag kan alltså unna mig att beteckna det där med försäljning, städning och tillträde som avklarat på checklistan. Betalade av mina CSN-lån på studs. Mycket skönt. Nu drömmer jag lite om att åka till Ikea, att åka och storhandla mat, att börja göra veckomenyer alternativt få hem en matkasse och att sälja bilen.

Men Ivan sover och jag hamnade här på soffan.

16 oktober 2014

No need to argue anymore

Nej men alltså ibland är det så himla irriterande att lägga mitt barn. Alltså ibland lyckas jag inte vara stoiskt lugn och bara "vi gör det som funkar". Ibland vill jag bara få lägga mig i hans himla säng med honom och att han ska somna nån enda gång. Och ibland när han sömnjiddrar vid läggning och är envis och kastar sig runt i sängen och tycks hata mina bröst som är helt hårda och fulla och vill bli ammade (för att han - javisst - ammar hela himla nätterna igenom och all övrig tid verkar tycka de är helt överflödiga i sammanhanget) och han kryper ur sängen och donkar i huvudet i mattan nedanför sängen och rullar omkring och varje gång jag lägger honom tillrätta ylar han argt, kastar sig bort ifrån mig och är allmänt hyper fast klockan är sen och han ÄR trött, ja, ibland blir jag typ lika tjurskallig?

SÅ himla omoget men jag blir liksom sur på en åttamånaders och bara: nej jag tänker inte gå med dig i selen ikväll. Vi ligger här tills du somnar. Obs detta sker inte om han blir ledsen "på riktigt", då tröstar jag och ger honom det han behöver för att somna (läs: selen) men om han liksom härjar och jag har ont i ryggen och bara ooooorkar inte gå upp och sätta på mig selen och vanka runt i mörkret. Så vi ligger där, eller rättare sagt jag ligger där, min unge klättrar runt och står på alla fyra och plötsligt står han i himla hundens yogaposition och stånkar? Efter vad som känns som en evighet, ja men som också ÄR en himla evighet (kanske 30 minuter?) ger jag upp ändå. Tänker att nu får det som funkar funka och så klampar jag surt upp hämtar selen och fräser åt min sambo på vägen att det är så sjukt irriterande det här, och sedan tar jag selen och stoppar in Ivan i den och så går vi några varv.

Och så börjar Ivans surgnäll bytas ut mot knorr.

Och så börjar knorren bytas ut mot små tysta mmmmm-ljud.

Och så börjar hans ögon falla ihop och hans varma kind lägger sig tillrätta mot mitt bröst.

Och så somnar han, på mindre än tre minuter.

Då känner jag mig så oerhört dum som ens försökte "vinna" den där fighten som, för den lille, inte ens var en fight.

Förlåt Ivisen.

Första hjälpen för små barn

Sådär, nu är jag hemkommen från den här Första Hjälpen-kursen som Fyrens Öppna förskola ordnade. Marit Berglund, hette kvinnan som utbildade (här i ett inslag i TV4) oss och jag vill verkligen rekommendera dig som har möjlighet att gå en sådan här kurs. Ärligt talat har jag lite panik över tanken på att de flesta förmodligen INTE gör det. När jag traskade dit i ösregnet för några timmar sedan funderade jag på hur vi skulle fylla ut två hela timmar med typ utbildning om barn och olycksfall, såhär efteråt inser jag att vi hade kunnat köra på i minst två till. 

Let's face it: det finns så HIMLA mycket läskigt som kan hända, och hela tiden händer, barn. De kan sätta något i halsen (inte bara mat, vid matbordet, de kan typ spara en bit i munnen som en halvtimme senare utgör kvävningsorsak, de kan hitta en grej på golvet och stoppa i munnen, de kan sitta i ett baksäte och råka dö när föräldrarna tror de sover ghaaaaaa osv), de kan sluta andas, deras hjärta kan stanna, de kan få getingstick i munnen, huggormsstick i armen, de kan bränna sig på en platta eller en varm maträtt som trillar ned i deras knä, ja alltså don't make me go on. Fick veta att ett barn dör var fjärde dag i Sverige till följd av kvävningsolyckor. Fick också veta att de flesta sker i miljöer med massor av folk. Varför? För att så många tror de kan tex hjärt- och lung-räddning, men har det om bakfoten. 

Saker jag aldrig tror jag kommer glömma från och med nu: 

- Ett litet barns lunga rymmer typ en deciliter luft. Dvs i stressad situation om du tar i när du blåser kommer den kollapsa. Blås ytterst lite. Mindre än du tror. 
- Ett litet barns luftstrupe och matstrupe är ungefär lika liten som dess ringfinger. You do the math. 
- Ett litet barn gör du kompresioner på med pekfinger och långfinger, ca 30 i snabb takt (tänk takt 100 per minut) och därefter två små blås i munnen. Om och om och om igen. Samtidigt som du ringer 112. Vet du var telefonen är förresten?
- Hjärt- och lungräddning kan hålla ett barn vid liv närmare ett helt dygn, så SLUTA inte! Fortsätt tills ambulansen kommer. Färgas tungan rosa igen (eller hudfärgen om barnet är ljust) så är syresättningen igång. På film slutar de efter en stund och ger upp, i verkligheten = fortsätt. Forever and ever tills hjälp är på plats. 
- Du behöver båda händerna fria när du gör hjärt- och lung på ditt barn, lär dig din telefons högtalarfunktion och lär dig för guds skull din partners  / in case of emergency-persons telefonnummer utantill. Lär dig din barnvakts nummer utantill. Testa att göra hjärt- och lungräddning samtidigt som någon ställer tusen frågor samtidigt à la "vad bor du på för adress? hur många trappor? är det någon portkod? är det lätt att hitta? syns husnumret i mörkret? går det att köra in på gården? ditt barns personnummer?" osv. SÅ SJUKT STRESSIGT, och det vet jag för jag testade nyss. 
- Om ditt barn har puls kollar du i ljumsken eller överarmen (med två fingrar) i första hand. 
-  Ha alltid Clarityn med på resa - är ofarligt på barn och kan hjälpa till vid tex allergisk reaktion av tex djur / stick / annat. Ha förresten Clarityn hemma annars också. 
- Gör aldrig Heimlichmanöver på småbarn! 
- Tryck/slå med hela handflatan (för att minimera skada) över barnets lungor (och lär dig var de sitter och var njurar, mjälte osv börjar) 5 gånger i rad framifrån, 5 bakifrån, efter detta är lungorna tömda och du kommer inte få upp ngt fastnat genom att slå mer. Blåsdags! 
- Ormbett kommer sannolikt inte döda pga gift men ring 112 ändå - en del svullnar upp över natten och då kan det bli blodstopp / stas till tex handen. 
- Häll olja på ett skrubbsår, gör inte ont att sedan dra mjuk handduk över för att rensa sår från tex grus. 
- Ha alltid diskhandske eller enliterspåse fylld med mjöl i frysen - perfekt att forma runt bulor. 
- Vid bilolycka: klipp upp bältet och ta ut barnet i bilstolen, ta inte ut barnet ur stolen. 
- Ha alltid fyra reflexvästar i bilen. 

Ja men detta och massa mer handlade det om idag. Marits kurser hittas här (om du bor i sthlm, annars finns väl genom Röda Korset i hela landet?) och jag säger det igen: gå!




Krypålar

Den envisa lilla icke-sovaren har för övrigt blivit riktigt haj på det här med krypålning. Bara vänsterbenet som liksom ligger helt slappt där bakom och inte bidrar till aktiviteten. Såhär roar han sig ibland på förmiddagarna. Denna HEMSKA leksak fick vi av Digge och familj härom dagen. Den står till men rör sig så fort någon (läs: bebis, katt, hund) nuddar den. Då drar den iväg en bit. Kryper inte ungen efter en vecka med denna så är ungen ej intresserad av framåtrörelse alls, är min slutsats.

Och ja, såhär bebisröstig är jag när jag pratar med min bebis. Har aldrig kunnat snacka som folk med barn, så ej heller med mitt eget. Hehe.

Livräddarn

Igår var det åter dags för jobbdag för mig och pappadag för Ivan, som hade ca 38 grader hela dagen. Dvs tydligen precis, när det handlar om barn, på febergränsen? Hur som helst. Jag var så sjukt pigg och effektiv på jobbet och ivan var tydligen lika pigg hemma för vid tretiden på eftermiddagen hade han fortfarande bara sovit 10+30 minuter på hela dagen. Lilla vakna kämparn. 

Jag stack hem, lade honom på exakt 2 minuter, satte mig i soffan med cirka fyra olika frukter, och jobbade vidare.

Och idag är febern ett minne blott. Hurra!

Nu ska jag på Första Hjälpen-kurs. Wish me luck och att jag lyckas rädda riktigt många dockor under de två timmar den, kursen, pågår. 

Ps. Fick en senapsfärgad kofta av Emelie the other day. Trodde jag inte alls gillade färgen men nu undrar jag om jag inte ÄLSKAR DEN? 


14 oktober 2014

You give me fever

Hej från soffan där jag sitter i mörkret och bokstavligen moffar satsumas i mitt arma nylle. Så sötsugen, så inte benägen att gå i vadkorta mjukisbyxor över vägen och köpa godis. Enter: moffa satsumas. Inte alls den tillfredsställelse jag var ute efter, men bättre än inget. Funderar på att snart gå ut i köket och för tionde gången denna kväll öppna kyl, frys och skafferi för att se om där inte finns något för mig. Vet dock att det inte gör det, sånär som på två chipspåsar jag glömde bjuda gästerna på i lördags (jag gillar inte ens chips) och ett paket sockerfria cookies som jag LOVAT att spara till de gånger min diabetesbror är på middag. Oh well. Livet får gå vidare utan att jag moffar socker ikväll. Antar jag.

På tal om gäster i lördags så var det alltså mycket mysigt, alla gick hem före sju och vid halv nio när jag lagt Ivan och hällde upp ett glas rödvin tittade jag och min sambo på varandra som att det var något MYCKET märkligt att göra "mitt i natten" tills vi tittade på klockan och ba aaaaah visst ja. Halv nio. Inte så rebelliskt att ta sig ett glas rött nu nej.

På söndagen red jag och sedan tömde vi gamla lägenheten. Natten till måndagen fick jag knappt sova alls. På måndagen åkte jag och hämtade en badrumsförvaring i Farsta Strand. Natten till idag fick jag sova mer.

Idag hade Ivan 8-månaderskontroll och jag och vår BVC-tant pratade om det faktum att Ivan aldrig varit sjuk. Hon sade att det fanns barn som bara seglade igenom hela himla barndomen och aldrig blev sjuka och att de hade något slags märkligt superimmunförsvar. "Det skulle inte förvåna mig om Ivan var ett sådant barn", sade BVC-tanten och jag bara "mmhhmmmm" *log självgott* och gick hem för Ivan verkade lite trött.

Jaha men jag glömde alltså att karma är en bitch för nu har Ivan feber? 38,5 förvisso och förmodligen hade han det hela dagen för han har varit lite varm, lite hängig och lite gnällig och trött. Men jag har tänkt att det bara var helt vanligt "one of those days" till jag kom på den briljanta idén att ta tempen. Så nu har jag alltså en lite febrig unge som inte visar några andra symptom. Whaaaaat. Okej google säger att det är supernormalt att kids får feber lite då och då, så då chillar jag väl då.

*tänker ta tempen inatt också eventuellt*

*chillar jättemycket*

12 oktober 2014

Anteckning Ivan, åtta månader


Återigen, detta är mest för eget minnes skull. Ingen behöver tänka att det finns något jättespännande dolt i dessa massor av ord nedan. 

Det känns som att det är under den gångna månaden som Ivan slutat vara bebis och börjat vara ett barn, på något sätt. Hans kropp hänger med på ett helt nytt sätt. Han kommunicerar allt tydligare. Blir mer och mer en individ och mindre och mindre ett gulligt litet paket en kan släpa runt på magen halva dagarna (även pga hans tyngd, skulle gissa att han passerat tiokilos-strecket nu, men mer om det sedan). 



Sömn

Åh, kära akilleshäl i vårt liv. Sammanfattningsvis tror jag att månaden mellan sju och åtta månader varit nästan tyngst, sömnmässigt, men det började redan någon gång mellan sex och sju. Hur som helst. De ständiga uppvaken fortsätter och i takt med att han lärt sig krypa (se nedan) är det dessutom en mycket rörlig krabat som härjar runt i sängen, både vid läggningar och när han vaknar om natten om inte en tutte stoppas i hans mun på momangen. Han har börjat sova som mitt i ett krypsteg, på alla fyra med huvudet däckat rakt ned i lakanen, och vissa nätter kräver han i princip att få ligga med kroppskontakt mot mig precis hela tiden. Då brukar jag få nackspärr och nästan ingen sömn, men det är en annan historia. De senaste kanske tio dagarna har han visat större ovilja än vanligt att somna och vi tror att det är separationsfasen som tittat förbi och sagt halloj. Får han då vanka runt i selen brukar han däremot somna på under tio minuter, så det ordnar sig alltid relativt smärtfritt. Han vaknar fortfarande och drömmer / storgråter men jag upplever att det börjar bli lite mer sällan, eventuellt? Minst en gång mellan läggning och midnatt, ibland två, men uppvaken som sedan följer är mer av karaktären ”gnälla tills tutte finns i munnen eller man försäkrat sig om att mamma finns bredvid” och det är inte lika hjärtskärande som den tröstlösa panikgråten.

Med nytt boende har vi ny sovlösning, åtminstone tillfälligt. Ivan sover i eget rum och på så sätt slipper han många av de ljud han förut vaknade till: Nynäsvägen och alla motorcyklar, kattens jamande mitt i natten och pappas snarkande. Däremot sover han inte speciellt många timmar ensam, precis lagom tills jag har somnat i stora sovrummet kommer ett kaosutbrott då han är så ledsen att det tar lång tid att trösta, och sedan blir jag oftast kvar. Vi tänker att han förmodligen kommer reglera sin sömn själv mellan 9 och 12 månader (det säger böckerna att de gör, så hoppas?) och att han ska fortsätta få det han behöver tills det lättar. Men blir jag helt knäckt av sömnbrist i samband med att jag börjar jobba när Ivan är 8,5 månader, så får vi kanske försöka ta bort nattamningen på något sätt. Känns i princip omöjligt just nu. Får se hur det går.

Mat

Nu är det i princip mat för hela slanten och ingen amning på dagtid för Ivan. Receptet som fungerar är att fylla brickan med små bitar av tex plättar, korv, köttbullar, brödbitar,  mini-broccoli, majs, osttärningar eller spagetti (alltså inte ALLT samtidigt men det som finns hemma, kanske två av ovan nämnda), och att samtidigt mata med lite burkmat. Han är inte jätteförtjust i att bli matad med sked och skulle nog allra helst vilja plocka i sig precis allt han åt, men för att försäkra oss om att han blir mätt får han (oftare än jag vill erkänna) ibland se Teletubbies samtidigt som han äter. Han ÄLSKAR Teletubbies. Varje gång den där ungen som bor i solen kommer i bild skriker han förtjust och kollar efter så att också vi har sett ungen i solen. I alla fall. Gröt till frukost, tidig lunch runt 11, tidig middag/mellanmål runt 15 och en till middag vid 18. Vällingen på kvällen tycker han verkligen inte om och då brukar vi ändå amma för att komma ned i varv, men fram till sex-tiden är det en hel del mat som går ned.



Lek / språk / motorik / kroppen

Äntligen kan Ivan ta sig fram över golvet själv! Krypa är egentligen fel ord, det är något slags halvålande som pågår, och det går vare sig snabbt eller är stabilt men det går framåt i alla fall. Och han ställer sig på alla fyra och liksom guppar fram och tillbaka hela tiden (även i sömnen). Hoppgungan är fortfarande okej men inte lika kul som tidigare, tror han har fått smak på the real deal – röra sig fritt. En gåstol har vi fått av någon kollega till Aksel, men den är lite sådär den med. Han har inte fattat hur man tar sig fram och står mest och studsar och pillar på knapparna. 




Att leka tittut-lekar är roligt och det är JÄTTEKUL att jaga eller bli jagad av till exempel pappan samtidigt som han är i mammans famn, eller tvärtom. 

Ivan pratar jättemycket. Det är ba-pap-pap och na-ne-na och ma-me-ma och lite olika konsonanter, det går lite på dagsform vilken konsonant han tränar mest. Det låter även som att han fått kläm på ordet "titta" och använder det helt korrekt när vi ska titta på något och pekar. 

Två tänder i underkäken har tittat fram och under de veckorna de bröt igenom höll han på att knäcka mig totalt med de eviga uppvaken. Näst på tur är överkäkens två framtänder, det syns att det är nära. 



Socialt

Den senaste månaden har en viss blyghet tittat fram hos annars så sociala Ivan. Framförallt när det gäller män, med mörka röster, kan det utbryta total gråtfestival om de närmar sig för fort och Ivan inte hinner med. Det är också separationsfasen, högst troligt, och receptet för att det ska gå över fort är att ignorera honom tills han börjar socialisera på egen hand. Det går fort över om hans blyghet respekteras.

Ett storartat flirtande med människor på stan och tunnelbanan pågår fortfarande.

Övrigt

Ivan vägde 9.2 kilo för tre veckor sedan och var då 74 cm lång. I kläder har han 80, han börjar bli tung att bära i selen men ännu fungerar det (om än inte hela dagar, som förut) för det mesta. Han är sjukt positiv och glad och sprallig nästan hela tiden och gnäller i princip aldrig, inte ens när han är så trött att ögonen nästan faller ihop. 




11 oktober 2014

Brevet till mig själv från 20 år sedan

Alltså. Hinner inte prata om detta nu pga nedan orsak, men ALLTSÅ! Sju sidor enbart om cirka tretton killar? Och INGET annat alls? Och några dikter? Undrar ju lite hur jag mådde och tänkte kring ALLT ANNAT i livet så att säga. Till exempel det faktum att vi då bodde på en gård, min pappa hade cancer, jag bråkade jättemycket med min styvis, bland annat. Men nej. Det spelade inte så stor roll? 





Också en lördag

Igår var jag jätteeffektiv! Hann bland annat både bryta ihop och skälla hejvilt på min sambo för att jag inte fått sova (för Ivan) under natten och att jag var jättetrött och att det var FÖRJÄVLIGT att han inte hade körkort. Sedan hann jag gå till systemet med Ivan och köpa tre lådor vin. Och sticka iväg, oerhört självömkande, och storhandla i Sickla. Och köra tillbaka varorna. Lasta in dem i lägenheten. Lämna bilen på gamla adressen. Komma hem. Tjurigt laga en soppa på cirka... fem liter? Enligt ett recept från Marcus Aujalay. Dåligt självförtroende i köket har jag ju. Och trött som satan var jag. Men soppan blev gjord och sedan fick jag inte sova ett endaste himla dugg natten till idag heller. Ivan körde ett "vakna en gång i halvtimmen och enbart ligga still medelst tutte i munnen-race" från klockan två till klockan sju då jag gick upp.

Men i alla fall. Nu puttrar soppan på spisen, lägenheten är städad, min sambo och Ivan är och köper bröd, vinet är på kylning och om cirka åtta minuter tänker jag mig att det kommer lite gäster och värmer in vår nya lägenhet? Så får det bli!

10 oktober 2014

Nick Cave, Omar, soppa

Idag är det strålande sol och Ivan sover förmiddag och jag gör kaffe och sätter upp tavlor och inser med vånda att vår lilla house warming-grej jag tyckte lät som en enkel historia back in juli sådär, kommer att fylla vårt hem med ungefär 19 vuxna och 5 barn. Asså. Det är okej, vi har jättemånga kvadrat, men DET FAKTUM att jag ska laga en soppa som ALLA DESSA SKA ÄTA? Det finns minst - MINST - fyra jätteduktiga mat-personer som gärna lagar mat en hel dag och vet skillnaden mellan olika smaker och sånt. En annan, dvs jag, har noll kunskaper, inte så noga smaksinne och vill mest äta som ursäkt för att umgås. En som kommer är kock dessutom. Men jaja. Lagar en tomatsoppa med linser och hmm spiskummin och hmm vad var det mer? Kokosmjölk? Slänger ihop lite shake n bake så det doftar nybakat hemma. Köper jättemycket vin. Det måste väl gå hem? Det är ju bara en eftermiddagsgrej dessutom, de flesta ska vidare och iväg på middagsgrejer sedan. Grej grej. Lite dåligt ordförråd idag javisst.

Igår var jag och Elias på bio, Nick Cave-filmen som heter 20.000 days on earth. Den var väl inte usel kanske, men guuuud dessa manliga gamla konstnärsegon? Okej att han är en respekterad textförfattare men i filmen, som det kändes som han fått regissera helt själv, tyckte jag han gjorde lite anspråk på att vara... äh men jag vet inte. Något slags geniguru inom livsvisdomar och poesi och psykologi och nä. Så trött på detta. När vi tog ett glas vin efter och pratade om vilka som gillar Nick Cave egentligen, så tänkte vi att det var lite djupingar från 70, 60 och 50-talet som kanske inte själva var så musikaliska (för ärligt, han jobbar inte SKITMYCKET med melodier och hans sångröst är väl ändå inte GENIALISK - det är väl mer texterna och liksom det "experimentella" som är hans grej?) men kanske också gillade typ... jazz. Och Fever Ray ("man hänger väl med"). Och har en macdator hemma. Och snorre mellan benen. Jaja. Nog med generaliseringar. Filmen var okej men jag hade hellre sett denna typ av collage av tankar och visdomar från any random nära vän jag har, alla är typ lika kloka och smarta. Kan jag känna.

Trist grej var att detta var en del i min plan att börja vara borta vid Ivans läggningar eftersom det kanske är min blotta närvaro i lägenheten som gör att han liksom grinar tills jag lägger honom. Tänkte att om jag var borta och han och pappan fick mysa loss själva så skulle det gå bättre? Well nej, inte exakt. Fick ett sms vid halv nio om att det inte gick att trösta honom och att om jag inte tänkt vara ute jättelänge kanske jag ville komma hem och avlösa? Typiskt ändå. Lite ambivalent inför hur vi ska förhålla oss till detta. Kämpa på och så vänjer han sig vid att jag inte är där vid läggningar (men hade inte exakt JÄTTEMYCKET ro i kroppen efter detta sms ska väl erkännas) och att min sambo kanske inte ens berättar för mig om det är jobbigt så jag slipper få ångest? Eller bara fortsätta vara ständigt närvarande och vänta ut Ivan tills han verkar redo och okej med annan typ av läggning än med mig? Oklart. Oavsett vad kommer det lösa sig any day now eftersom jag snart jobbar igen och då kommer det bli en himla massa läggningar med pappan vare sig han känner för det eller inte. Bra ändå, när livet liksom ger deadlines?

Alla fall. Film + ett glas vin var mycket trevligt och exotiskt inslag i denna vardag. Snart ska jag ge Ivan lunch och ta med honom på ett klassiskt mother of the year-uppdrag: gå till systemet med Ivan i selen och fylla vagnen med tre lådor vin. Inför morgondagen. Ja men visst. Det kommer bli jättebra.

Ps. Detta nedan. Någon som vet något? Speak now or forever osv. Ds.


8 oktober 2014

Skrattat ihjäl mig ca 100 ggr senaste dagarna

Detta inlägg kan du som hatar roliga grejer och GIF-animationer samt är i så kallad "framkant" bortse ifrån. Alla andra: installera genast Popkey. VÄRLDENS bästa tangentbord för iPhone, nämligen GIF:ar. Älskar. Det är lite väl mycket guess you had to be there för att återge exakta sms-trådar men tro mig. Det blir så himla roooooooligt.

Ny plan behövs.

På jobbet. Lite ont i ryggen. En vecka med lite fler timmar än planerat på en relativt tunn 1,40-madrass som tydligen är jätteskön för Ivan (som sover så gott) men mindre skön för mig (mina höfter skär igenom den och ligger rakt mot golvet typ aj aj aj) har börjat sätta sina spår. Återigen har jag sovplatsdilemma i huvudet. Hur ska vi göööööra. Vill inte ha Ivan i vuxensovrummet av den enkla anledningen att han är lättstörd och vår katt är högljudd och min sambos kuddar prasslar och god knows what, Ivan vaknar av det. Han sover mycket bättre i hans egna, tysta rum. Men jag tror inte han skulle trivas i en spjälsäng? Det känns så ensamt och dåligt, han är ju bara 8 månader. Vill ha honom sovande på ett ställe där jag och min sambo kan lägga oss bredvid honom så fort han eventuellt behöver det. I brist på riktig samsovning, så att säga. Men denna 1,40-madrass gör ONT på mig. Hmmm. Vad göra. Tänka tänka.

Ytterligare grej som är lite förbryllande för mig: nu kryper han ju nästan. Igår kväll när han sovit ca en timme hörde jag lite grymtningar från hans rum. Tittade in och han hade typ krupit i sömnen till änden av madrassen, var precis i färd att rulla över och ned på golvet. Helt yr och blinkande i mörkret. Alltså lilla vän. Krypa runt i sömnen. Med tanke på att madrassen är 10 cm tjock blir det ju inga fall att tala om, men snart kan han väl börja krypa raka vägen ut i vardagsrummet och yra mitt i natten. Det känns sådär.

Fan också. Tänkte ju att jag skapat den PERFEKTA sovlösningen. Oh well.

7 oktober 2014

All good

Idag är det tisdag och jag vet inte hur vädret varit hos er men hos oss har det vräkt ned på ett nästan skämtsamt aggressivt sätt. Sak som då ej är perfekt är att jag inte fattar hur vårt regnskydd till barnvagnen fungerar, samt att jag hade en tid att passa i morse. Försökte få på skyddet i säkert en kvart med Ivan gnällandes från rummet bredvid men icke. Gick till slut ut med skyddet förmodligen upp och ned, snett och vint och hej kom och hjälp mig och allt det där. Anyhooooo.

Det är så mysigt i lägenheten! Och även fast vädret är piss och jag just inte gör mycket mer än att gå omkring här och liksom hantera min intensiva unge i vår ensamhet så är det så hääääääärligt på något sätt. Katten är inte deppig! Ivan har nästan lärt sig krypa! Han sover helt okej på nätterna! Eller okej, det gör han väl kanske inte alls men det känns så? Det känns så himla mycket som att en massa saker kommit på plats, liksom. Igår lagade jag till och med mat, när hände ens det senast? Visst ja, i söndags, ja men ni fattar ju, det är något bra på gång här. Jag försökte mig på några vegetariska plättar gjorda på kokt blomkål, vetemjöl, ägg och bakpulver.

De blev asfula men Ivan stoppade dem glatt i lilla munnen så all good. Sen när det blev kväll och han hade somnat fick jag i princip tvinga mig att lägga mig i andra sovrummet (så van att sova bredvid honom, längtar liksom in helt mycket) men då passade Ivan på att gny lite och jag hoppade upp som en studsboll och lade mig därinne. En stund bara, tänkte jag och så blev jag kvar hela natten. Asså jag måste ta tag i detta snart. Återgå till det här med att sova själv, eller jag menar bredvid min sambo, och låta Ivan sova på egen hand. Men det kan väl få ske sakta, tänker jag samtidigt. Det är väl ingen himla brådska. Mycket ambivalenta känslor inför denna skilsmässa / sömnlösning, vilket gjorde det alldeles extra bra att det idag var terapidags igen. Dwella fundera reda ut bena ut prata prata prata. Gud vad jag älskar terapi.

Efter terran hjälpte jag en tant som tappat bort sig i Farsta Centrum och behövde hitta sin gamla vårdcentral. Sedan åt jag lunch ensam. Sedan åkte vi hem, jag pratade i telefon med Elias under cirka hela Ivans lunch och lekstund. Sedan somnade han efter lite bökande i sängen, med fötterna mot min mage och knorrandes på nån konstig melodi. Gull gull.

Nu: kaffe. Sedan: sticka ned på stan och klippa luggen. Trodde jag skulle jobba idag när jag bokade tiden men så blev det en sådan vecka då jag jobbar onsdag i stället för torsdag men jaaaajaaaaa. 

5 oktober 2014

Och där...

... Åkte sista lådan, ihopplattad, upp på vinden och vi har nu officiellt PACKAT UPP ALLT. Iiiiiiih high five på oss för detta!


4 oktober 2014

Separationsfasen, hej hej.

Nu är vi nästan uppackade, till slut! Så oerhört, himla, fantastiskt och underbart. Det finns kanske tre kartonger kvar som behöver lite uppmärksamhet, och anledningen att de fortfarande finns kvar är att vi helt enkelt har slut på förvaring. Det visade sig att vårt nya badrum, som förvisso är stort, inte har så mycket mer än ett litet badrumsskåp att erbjuda. Det visade sig även att fem hallgarderober och en walk in closet inte räckte speciellt långt heller. Med tanke på alla lakan, handdukar, vinterkläder och annat som också slåss om platsen i hallen. Därmed behöver vi köpa minst en garderob och en byrå/förvaringslösning till toaletten, men snart så. Det känns reda så himla mycket mer harmoniskt och soft att vara jag just nu. Än för några dagar sedan. Eller veckor. Huuu. Var en snabb vända i gamla lägenheten igår (eller var det i förrgår, dagarna smälter verkligen ihop) för att hämta några prylar som var kvar, och fick lite ångest när jag gick in i det tomma sovrummet. Som vi kämpat om nätterna där, jag och Ivan. Och SOM det känns skönt att vi på något sätt, i alla fall rumsligen, gått vidare till level 2 av den här delen av nya livet.

På tal om det så har någon i den här familjen kanat raka vägen in i separationsfasen och det med besked. Från att ha varit extremt lätt att lägga om kvällarna (alltså jag kunde typ inte FÖRSTÅ de som sade att det var svårt, jag bara "vadå men avbryt och försök igen om en halvtimme") har Ivan nu börjat reagera med... ja, men typ ångest. När pyjamasen är på och vällingen är i flaskan byts solskens-Ivan ut mot illvråls-Ivan, som röjer och plöjer och kastar sig runt runt i sängen. Den forna så sövande amningen är ett minne blott och där sitter jag snopet med två överfulla tuttar. Han bokstavligen spottar på dem och bänder sig ur min famn när jag försöker få honom att amma sig lugn. (Lustigt egentligen: jag har liksom undrat hur vi NÅGONSIN skulle kunna sluta amma till sömns men så kom livet, som det gör, och bara löste saken åt en). Ylar och vrålar och inget är okej. Att lägga ned honom: nej. Att ha honom i famnen: nej. Att kränga runt runt och slänga alla täcken och kuddar omkring sig går an, en liten stund. Men sedan blir det tårar. Och vi går upp och kvällsvandrar i lägenheten. Både igår och idag kände jag hur jag verkligen blev frustrerad och liksom arg på honom, ville säga till på skarpen att han bara skulle ta och SKÄRPA SIG. Pausade då i sovrummet när min sambo vandrade med honom ett par varv och insåg genast att hallå vad håller jag på med. Han vill ju inte somna för att han har ångest inför det, inte för att jävlas. Nu är det jag som får skärpa mig. Tänkte jag, gick ut, satte på mig selen och bar sedan runt på honom tills han somnade mot mig. Min älskade, älskade lilla Ivan. Har aldrig varit i närheten av den här typen av kärlek förut. Ursäkta ostigheten i detta påstående men SOM jag hela tiden prövas av denna lilla människa, och SOM jag hela tiden vill tillbaka för att få mer, mer, och mer. Åh tänk om jag blir en sådan där mamma som typ vill bo med min son när han är 35 bast? Hoppas inte. Har hur som helst en känsla av att han inte kommer vilja det, med mig.

Idag kom mamma på besök och firade min födelsedag en vecka försenat. Det var så mysigt. Hon hade stickat en superfin ullkofta/tröja åt Ivan, och själv fick jag en matberedare/mixer som jag direkt invigde genom att göra de här biffarna jag berättade om nedan. De var goda! Jättegoda. Men skulle eventuellt vunnit på att ha någon krydda i sig, gjorde dem snälla för att Ivan skulle kunna äta (vilket såhär i retrospekt är lite märkligt - han hade kunnat få EN okryddad och så hade vi kunnat krydda de andra). De var som en blandning av en kompakt och lyxig omelett med mycket ost, och typ... köttbullar. Haha, åh vad dåligt jag sålde in dem nu. Men obs: värda!

Har du tips på någon rolig maträtt en kan laga medelst hjälp av mixer? Hit me! Gärna vegetariskt alltså. Och gärna, om det går, något som småungar kan pilla med/äta. Är nyfiken på detta: matiga plättar.

Nu har jag tryckt i mig omåttligt mycket äppelpaj, min sambo duschar och klockan närmar sig halv elva. Går väl och lägger mig en stund inför Ivans första uppvak som brukar ske mellan tolv och två någon gång. Fick lite dåligt samvete att jag väljer att börja sova utan honom NU, om han nu har svårt med separation osv, men så fort han yppar minsta ylet så går jag in till honom och sedan förblir jag ju vid hans sida tills han vaknar. Det får vara okej så. Jag måste själv börja träna mig på att vara utan honom, märker jag. Plus det här med att jag börjar jobba snart. Huu.

Nya tiden börjar... NU!

Nu har jag en så himla trevlig lördagskänsla här i min ensamhet. Det är nämligen så att min mamma kom idag, för att fira att jag fyllde år för en vecka sedan, och i present fick jag inget mindre än en härlig matmixer som jag önskat mig! Fick också, se bild nedan, en jättefin ulltröja till Ivan (som hon stickat - så duktig!) samt lite dofter och MONKI-presentkort (gullemamma) men nu åter till mixern. Jag vill nämligen börja göra mer vegetariskt och då menar jag inte färdiga biffar från typ Hälsans Kök utan hemmagjorda. Frågade efter Facebookvännernas bästa recept på vegobiffar och fick detta som jag just i detta nu skapar medan man + bebis sover middag. 

Så spänd på resultat! Blev helt chockad att de GICK ATT KOKA ENS? 

Anyhow. Återkommer med resultat! Hej! 






3 oktober 2014

Insyn

En grej med nya lägenheten (det finns MASSOR) såklart att berätta, tex om den fantastiska miljöstugan, om hissen som rymmer barnvagn(ar), om balkongen som är jättestor, om de enorma kyl- och frys-PJÄSERNA, osv, men jag hinner inte, men en kortis jag ändå ägnat en del tankeverksamhet åt är insyn. Det är nämligen så att mitt över vägen och någon trappa upp så ligger en lägenhet där det bor en tjej som jag känner, en i min föräldragrupp närmare bestämt. Vi har redan vinkat till varandra och rent allmänt peppat ganska mkt på hur bra det är att bo så nära (tänk i framtiden, hjälpas åt med hämtningar?) och ha barn i samma ålder osv, men nu har jag insett att herregud vad mycket fönster bådas våra lägenheter har. Och både mitt kök och vardagsrum och toalett, och hennes matrum och vardagsrum och barnrum (och balkong) vätter rakt emot varandras. Vi har alltså insyn in till vår toalett från deras vardagsrum. Om man står upp och böjer sig över deras soffa (råkar jag veta eftersom jag varit där på bebisträff en gång) alltså, vilket en nog i princip aldrig gör. Men jag kan inte låta bli att snegla ditåt varje gång jag går på toa. Eller igår kväll så jag - so shoot me - inte kunde låta bli att pilla på några stressrelaterade plitor jag fått de sista dagarna, så tänkte jag "hoppas hon inte tittar in och ser detta", inte bara för att det är en ganska otrevlig sak att se förmodligen men också för att hon är hudterapeut och EN FÅR INTE KLÄMMA osv. Jag har heller inte, till exempel, kunnat undgå att notera när det blir mörkt i deras lägenhet (tidigare än i vår) eller när de verkar kliva upp (senare än oss eller så är de inte i närheten av matrum/vardagsrum först) och därmed gjort mig bilder av hur mycket bättre hennes unge förmodligen sover jämfört med min. Och jag har tänkt en extra gång när jag tänkt klampa runt i lägenheten naken eller med bar överkropp som jag tydligen gör rätt ofta (för impulsen har slagit mig cirka TOLVTUSEN gånger sedan vi flyttade hit) genom lägenheten.

Ja. Lite så. Lite att förhålla sig till om en säger.

På ny adress

Lasset har gått och vi landade på ofattbara 48 kartonger. Det är ju helt groteskt mycket. En stor lastbil fylldes och lite smågrejer blev kvar eftersom de helt enkelt inte gick att pressa in. Bland annat har vi nu ingen tv, men ingen saknar heller en tv eftersom det visade sig att projektet "packa upp" lägenhet som jag vanligtvis brukar ÄLSKA och göra med stor iver, är jättesvårt ensam med bebis också. Min sambos jobb står ej på favoritlistan just nu om en säger - jag vill bara ha loss armar och tid och få packa upp, organisera, slippa se kartonger och sladdar överallt. Har jobbat dag och natt, varje ledig sekund då Ivan sovit eller varit hos sin pappa, och ändå är det en del kvar. Men det går framåt. 

Två nätter har vi avverkat på nya stället och jag kan konstatera att det verkar som Ivan sover så mycket bättre här - kanske är det hans nya egna rum, kanske är det att det är tystare här, kanske är det den nya madrassen han sover på, men det är lugnt som attan på natten nu alltså. De första timmarnas uppvak med gråt består, men efter ett- tvåklippet så sover han djupt och tyst ända till sextiden. Igår kväll lade jag mig, för första gången sedan Ivan föddes, att sova bredvid min kille och inte bredvid Ivan. Så märklig känsla. Det var så tyst från hans rum. Jag fick hindra mig från att springa upp och kolla läget flera gånger. Vid halv tre vaknade jag och stod typ inte ut längre, gick in till honom och sov resten av natten där.

Jag är lite för trött fortfarande för att kunna vara riktigt glad, har ägnat varje vaken stund i flera veckor åt att packa ned och packa upp och lägger all energi på att ha ett glatt humör med Ivan och liksom orka vara tillgänglig där. Gissar på att de sista kartongerna är borta imorgon och sedan finns en lång rad med grejer vi behöver köpa till den här lägenheten. Etta på listan står diskmaskin. Tvåa: garderob och hylla för badrumsförvaring. 

Här lite bilder från dagarna som gått. Hörs snart igen!