30 november 2014

En timme och 45 minuter

Ett steg framåt, ett tillbaka. Ivan sov 2 timmar på dagen idag, precis som igår, men till skillnad från igår var det inte tal om någon femminutersläggning. Nej nej. Prova en timme och 45 minuter så är vi närmare. Alltså det gick så dåligt. Han var så hysteriskt övertrött och då försökte jag ändå lägga honom så fort vi hunnit få i oss middagen för jag märkte att han höll på att tappa det. Blev liksom mer och mer klumpig, snubblig, högljudd, jiddrig och gnällig. Konstiga skratt byts mot arg eller förtvivlad gråt på en sekund. Andfådd andning. Ja men ni vet kanske själva hur ett övertrött barn beter sig? Själv har jag i princip aldrig varit med om det och jag kan säga att man känner sig rätt jävla ensam när minuter blir till kvartar och kvartar till timmar och barnet somnar inte, blir rasande hysteriskt av sådant som annars lugnar: amma, mörkt rum, gå i sele. Allt detta orsakade så våldsamma flyktförsök och YYYYL att det inte gick att framhärda. Så vi pausade. Började om. Pausade. Började om. 

Jag vet ju att det här måste och kommer gå, och jag vet att jag förmodligen får kläm på det här ju mer jag tränar (lyhördhet inför trötthetssignaler, hitta nya sätt att få ned i varv osv) men just nu känns det aningen övermäktigt och ensamt måste jag erkänna. Vill så gärna ha någon att dela detta med i en vardag. Säga nej nu får du testa en stund, jag måste andas djupt några minuter på balkongen. Gud vad jag inte valde den här situationen. Och gud vad jag hoppas att Ivans svåra läggningar just nu har med allmänt "energisk 9-månaders" att göra snarare än att han reagerar på att jag har middagsgäster och avlastningspersoner hemma ofta. 

Insikt relaterad till tid

Jag insåg härom dagen att jag och Ivan nu bott i lägenheten själva en längre tid än den tid vi bodde där tillsammans med Ivans pappa. 27 dagar med honom, 35 utan. Och fler blir det. Vet inte vad jag ville ha sagt med denna insikt och vet egentligen inte vad jag tänker om det, jo jag tänker att det är skönt på ett sätt. Den här lägenheten är inte fullproppad med minnen och hann aldrig bli inbodd av oss båda, vilket underlättar nu när jag går runt här ensam.

I veckan färdigställde jag förresten projektet att rensa ur min gamla dator (och nya) på bilder på honom för att lägga på ett USB-minne som ska ned i Ivans pappalåda. Det blev över 2000 stycken. Måste ändå säga att för att ha varit ihop med en person som inte gillade att bli fotograferad var jag ganska duktig på att o-respektera denna önskan, så att säga. Det är så fina kort, dock! Nästan mest från våra resor, från Island och Prag och Tokyo och Zanzibar och New York och Amsterdam och Grekland och Österlen och Thailand och tja, lite här och där. Gud vad vi reste. Fina minnen.

Undrar när jag kommer resa igen och om det blir med eller utan Ivan och i så fall vart det bär av.

Peppar peppar...

Natten var lugn och Ivan höll sig liggande i hela 11,5 timmar! Några amningspauser och några mardrömmar / nattskräcksutbrott varav ett var riktigt jobbigt och långt, men överlag en lugn natt. Lugnare än på länge. Försöker nu samma grej idag igen, Ivan sover i detta nu i vagnen på balkongen och när han vaknar blir det sen lunch och - om det går - att vara vaken resten av dagen till kvällen. Om det inte går så tänker jag mig en kortare tupplur, inga timslånga historier. Ja ja. Nog om detta. Vi kämpar på.

29 november 2014

Fem minuter

Tiden det tog att lägga Ivan ikväll efter endast en tupplur på dagen, 12-14. Fem minuter. Fy FAN vad jag behövde det här. Nu: så mycket bättre. Vilket för övrigt illustrerar min känsla idag jämfört med igår vid den här tiden. 

HURRA dårå. 


Testar en ny grej

Med anledning av nedanstående gnälliga inlägg vill jag bara tillägga att jag idag provar något nytt: att kapa en av tupplurerna och göra den första, och numera enda, till riktigt lång. Just nu sover han i vagnen på balkongen och har så gjort i snart 1,5 timme. Lyckas han sova i två eller mer så har jag goda förhoppningar om att detta räcker hela vägen till kvällen. Återkommer med rapporter inom detta, förstår jag, EXTREMT spännande ämne.

Tjat om sömn pga osover

Nätterna är så tunga nu. Ivan ammar tusen gånger, och vaknar i princip varje gång jag försöker vända mig ifrån honom och så börjar det om. Vaknar för övrigt regelbundet nätterna igenom oavsett. Läggningarna tar allt längre tid (igår 1,5 timme och under denna hann han bita mig två gånger, fnittra hysteriskt när jag sade AJ, klättra ur sängen, slingra sig ur selen, dunka huvudet i väggen otaliga gånger osv) och när han väl somnar (igår 21.50) drömmer han mardrömmar de första tre timmarna. De enda lugna timmarna är de mellan ca 01 och 04. Det räcker inte för mig. Själv kan jag inte sova förrän framåt tolv, oavsett hur trött jag är. Vi är helt enkelt ett mycket dåligt sömnteam just nu, min son och jag. Tröttheten sitter på utsidan också. Inte för att det spelar någon roll egentligen, men under mitt ena öga har en påse stor som jag vet inte vad liksom flyttat in och lagt sig tillrätta. 

Ytligheterna och det som ligger under, sånt jag funderar på just nu. 

Tänker att det här inte håller så länge till men har inga alternativ riktigt. Har ingen släkting eller familjemedlem som kan hjälpa mig flera nätter i rad och det känns som att en natt i taget inte kommer hjälpa. Frågan är om det skulle bli lugnare om jag klippte med nattamningen. Han vaknar ju liksom ändå, ylar och gråter och söker tröst och amningen gör snarare att han snabbt lugnar ned sig. 

Detta ämne alltså. Ett problem innan min sambo dog, ett problem idag. Känns som lite mer står på spel när jag vacklar på utmattningens brant idag, dock. Så uppenbart ingen som kan ta över på flextider nu. Hmm. Undrar om en kan hyra nannys (?) som hjälper en över nätterna när det är som värst. Och vad det skulle kosta i så fall. 

Ps. Tror han denna vecka fått upp en ny tand. Den sjätte (fyra över, en under). Kanske kan det vara det. Men alltså de allt längre läggningarna. Måste korta eftermiddagens sömn tror jag. Ds. 

27 november 2014

Den svagare foten

Imorgon ska vi gå till BVC och titta på den här vänsterfoten som viker sig inåt mest hela tiden. Vår BVC-tant sade att det är ganska vanligt i början när de lär sig stå mot saker, men att det kunde vara ett virus (?) i höften (?) så det är väl lika bra att titta till. Någon med erfarenheter?


Låta tomhet vara tomhet

Vi kommer att läsa en dikt av Bodil Malmsten på hans begravning. Några rader ur den lyder:

Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.

Jag började gråta första gången jag läste dikten, det där om evigheten efteråt tog hårt i maggropen. Det är verkligen så det känns. Det är en evighet vi ska leva vidare, och allt som var innan gick så fort, alldeles för fort. Ändå har en månad gått idag, precis en månad har passerat och det är väl en milstolpe om något. En av många månader som ska passera framöver. En pyttedel i evigheten.

Jag pratar med honom och skriver mentala brev till honom fast jag inte tror att jag tror på en himmel eller andar eller så. Han finns liksom inuti mig ändå, vare sig jag vill det eller inte. Jag hör honom och hans åsikter kring begravningstalet. Jag vet vad han skulle sagt om bilden vi väljer att trycka i programmet. Jag känner honom i mig så himla starkt fortfarande. Fast det har gått en månad. På ett sätt känns det som det var igår han försvann, men omständigheter i min vardag skvallrar om att det ändå förflutit lite tid. Igår kunde jag gå upp på vinden till exempel. Först sneglande på hans kartonger, de med hans kläder i, sen öppnade jag en. Doftade lite på en skjorta. Plockade faktiskt fram hans förra vinterjacka, en jacka vi hade ett oerhört fånigt tjafs om i och med att han inte ville låna ut den till mig  när jag kände för att glida runt i en oversized boyfriendjacka. Det tyckte han var fånigt, minsann. Och ville för övrigt eventuellt använda jackan några säsonger till, själv. Igår på vinden fanns där inga hinder längre. Nu du älskling, tänkte jag, nu tar jag din jacka vare sig du vill eller inte. Vissa saker får du inte bestämma över i din frånvaro. Sedan tog jag en lång promenad med Ivan och Ivans mormor i den och det kändes bra på flera sätt.

En månad. Jag fortsätter skriva mentala brev. Jag fortsätter att nästan inte sova alls om nätterna. Men det går framåt på flera sätt. Jag har inte lika mycket minnesluckor nu, jag vet när jag lägger mig på kvällen vad som står i kalendern nästa dag. Idag ska jag hälsa på ett dagis som jag hoppas vill erbjuda Ivan en plats redan i vår, på deltid. Jag kan öppna breven som kommer till oss som det står hans namn och sedan "dödsbo" på. Jag kan sortera bland hans arbetsgrejer, alla externa hårddiskar som snart måste få åka tillbaka till de företag de tillhör.

En trötthet har kommit över mig som jag nästan aldrig har upplevt förut. Det dunkar i huvudet och jag mår lätt illa mest hela tiden. Om nätterna sover jag ändå inte bra. Men jag har inte lika mycket ångest som i början, det är mer som att jag behöver ensamtiden i mörkret för att hinna tänka. Det är svårt att hinna tänka när jag tar hand om Ivan på dagarna. Eller när jag har besök hela tiden. Jag har inte längre besök hela tiden. Jag tränar på att lämna bort Ivan för små stunder också. Just nu är han till exempel i en park och gungar med sin farmor. Så jag sitter här och skriver mina mentala små anteckningar till honom.

Det är så mycket som har hänt redan, som jag skulle vilja prata med honom om. I nybyggda huset mittemot vårt vardagsrum fick alla nyinflyttare tillträde igår. Vi har väntat på den dagen och tittat på när först spisarna, sedan kylarna och frysarna levererats och stått uppradade på trottoaren för några veckor sedan. Igår kom människorna, och jag stod där med Ivan i famnen spanade på alla nya grannarna och deras flyttkartonger och jag fantiserade om deras nya liv som skulle börja nu.

Jag hade velat att han skulle hunnit få reda på att inte bara en, utan två av hans bästa och äldsta vänner faktiskt nu väntar barn till slut. Det var lite av en grej för honom och framför allt den närmaste vännen. De var tveksamma till projektet ihop och min sambo var först ut, så att säga. I veckan fick jag reda på att även bästisen följt med på tåget. Det var alltså därför han jagade på om att träffas så ihärdigt, då, för några veckor sedan när vi var upptagna av flytten och livets måsten och deadlines och han sköt det framför sig. Han fick aldrig veta. Jag tror han hade blivit glad. Känt samhörighet.

En annan av dikterna vi ska läsa på begravningen vet jag inte vem som skrivit, det är officienten som har föreslagit den och lagt i manus och det står inget namn under den. Den har också fastnat hos mig. Den lyder:

Nu, när det är natt, 
Inte bara i yttre utan också i inre mening 
Går det inte att tvinga livet. 
Nu återstår bara att låta tomhet 
Vara tomhet 
Och saknad vara saknad. 
I väntan på ljuset! 

Så ja. Jag väntar vidare. Låter tiden rusa och krypa fram samtidigt här i min bubbla.  Låter den första månadsdagen passera, göra lite ondare än den igår och den i förrgår om jag känner efter. Vänta på Ivan som ska komma hem från lekparken med farmor. Låta tomhet vara tomhet.

26 november 2014

Socker

Idag var vi ute och gick (Ivans mormor är här idag) och plötsligt hamnade vi utanför vår gamla tobaksaffär, den där vi alltid köpte godis innan kvällspromenaderna med ivan under våren och sommaren och hösten. Tänkte att en godispåse kunde jag ju unna mig. Gick in, började plocka, samma gamla sorter som vanligt kom jag ut med. Inklusive hans sorter. Samma beställning varje gång, den satt i muskelminnet: några Fox-kolor, några gula Maom och ett par gulröda sura döskallar. Nu ligger de här i botten av min skål och jag kommer väl äta dem själv sen.  

För övrigt sov jag ensam med Ivan första gången inatt.  Det gick okej! Sov inte så mycket, men det gör jag aldrig ändå. Ångesten inte värre än vanligt. Ej heller sorgen. Bra att veta  


25 november 2014

Tisdag i november

Dagen började med en fotosession i mitt vardagsrum. Duktiga och fantastiskt omtänksamma fotograf Alison De Mars tittade förbi på lite Ivan-fotografering. Bara sådär. Han skötte sig och gjorde sitt jobb som modell utan anmärkningar och väl godkänt osv. Därefter var det dags att carpa solen så ut till parken stack vi. Trist nog ägde jag ingen sådan där skaloverall som är bra att ha i blött väder, så han satt mest där som en Michelingubbe och glodde. Gungade lite såklart. När detta var gjort och tråkigt bar det av till Globen shopping, detta eländiga centrum som jag bor nära. Polarns skaloveraller kostade 1199 vilket jag på inga villkor kan eller vill betala (jag VET att det är högt andrahandsvärde men hallå jag är sjukskriven änka utan koll på ekonomin för närvarande) så det blev en tur till Lindex och ut därifrån kom vi med en svart regn- och slaskväderoverall för 349. På samma gång valde vi ut en outfit till begravningen nästa vecka. Gjorde det så osentimentalt det bara gick, typ den här blir bra. Betalar. Går hem. Får ont i hjärta och mage av att tänka på begravningen. En tilltagande stress infinner sig allt starkare för varje dag som går. Det kommer bli så hemskt. Och så vackert. Så mycket folk. Oroar mig fast vet inte för vad riktigt. Aja. 

Nu vilar ivan och jag har huvudvärk. Konstaterade för mig själv att en ny utmaning står inför dörren inom ganska kort. När livet och dagarna slutar vara ren och skär överlevnad, typ som nu när det känns som en vinst att ta sig igenom  varenda en, ska ju överlevnad ersättas mot... Ja, men levnad? Att det här är ett liv som ska levas liksom. Ett undantagstillstånd som ska bli ett tillstånd så att säga. Usch. Skjuter den tanken framför mig lite till tror jag. 


24 november 2014

Fyra veckor!

Fyra veckor och i'm still standing. Hur bra? Jättebra. Känner en strimma hopp och förnimmelse av inre styrka idag. 

Ute blåser det stormbyar och snart ska jag få klippa mig. Sedan åka till Farsta för terapi. Passa på att leta/köpa USB-minne för bilderna i Ivans "pappalåda". Kolla efter låda som kan bli en pappalåda, evt. Sedan hem. 

23 november 2014

Svart / vitt

Säger det igen (minns inte om jag sagt det exakt såhär tidigare): människors välvilja och godhet tar KNÄCKEN på mig, alltså hjärtat blir helt fuzzy av värme mitt i allt jobbigt. Idag till exempel, lämnade Erika sin egen 9-månaders hos en barnvakt för att komma och vara just barnvakt åt min 9-månaders när jag red en timme. Imorgon kommer min sambos bästa väns flickvän, tillika en frisör på den salong jag klipper mig på annars, och klipper mig i hemmamiljö eftersom jag inte orkat ta mig in till den tid jag hade förrförra veckan. På tisdag kommer en person jag inte känner men delar nätverk med, och ska fotografera Ivan (hon är alltså fotograf) i vår hemmamiljö (hej julklapp). Idag fick jag sms från en vän (ja det var du Diggobert) som fixat ett iTuneskonto åt mig med stålars på så jag kan titta på film/serie i stället för att bara prata och mala med tankarna hela tiden. Jag kan fortsätta listan länge till, men ni förstår. Kort sammanfattat är det två rörelser och insikter som liksom slåss i mitt huvud dessa dagar. Den ena handlar om livet grymhet och hur orättvist vidrigt det kan vara. Den andra om livets och vänskapens och människors godhet och hur oerhört vackert och stort det kan vara.

3 veckor 6 dagar

Det går fortfarande inget vidare på sömnfronten får jag väl erkänna. Är det inte ivan (ny grej: vill gärna kliva upp ngnstans mellan 03-04.30 och en får amma/kämpa för att keep him down) är det mina egna tankar. Är uppe i varv i huvudet hela tiden. Från att haft en tids paus i malandet kring scenen då jag hittar honom den där morgonen, har det börjat spelas upp igen om nätterna. Jag känner på ivan då och då, kollar så han andas. I fredags när min kusin var här somnade han själv när han lade sitt barn vid halv nio, då smög jag in och kände på honom också. Från att ha tänkt att det inte spelar någon roll vad testerna efter obduktionen sade, för allt är som det är ändå, har jag börjat tänka att jag vill ha svar och om inget svar finns att ge, någon som berättar för mig exakt hur liten risk det ändå är att jag ska behöva vara med om det där igen. Vet inte om jag håller för det. Tror nästan inte det? 

Så sömnen är det alltså inget vidare ens. Lägger mig i tid men kommer inte till ro förrän sent, nästan inpå morgontimmarna ibland. Och då börjar Ivan små-härja. 

Men några framsteg ska vi också konstatera: jag har så smått börjat funka praktiskt igen denna vecka. Kan liksom SE att en diskmaskin är full, koppar står framme osv. Har betalat räkningar (och tömt lönekontot ty idiotdoktorn misslyckades med min sjukskrivning och fick backning av f-kassan --> mer väntan för mig) och tvättat. Plockat undan efter mig. Varit ensam stundvis om dagarna. Joråsåatteh. Det smyger sig på framåt. 

Tänker mycket på min sambo idag. Tänker på att han var en sån jävla jävla fin människa. Att jag hoppas han inte sitter nånstans och är ledsen över hur snöpligt hans liv slutade. Tröstas av tanken på att det bara är jag, och inte han, som vet om hur kort och avhugget det blev. Tänker att för honom var det bara att gå och lägga sig en kväll, läsa lite i en bok. Slut. 


22 november 2014

Och sen kom en natt...

... När han åter sov till 07.30 och allt känns HELT annorlunda igen? Tror vi kan enas om att det är en del sömnbrist inblandat va, när jag får stressutbrott och vill stänga av allt. Note to self.


21 november 2014

Slutet gott eller ja alltså under omständigheterna gott

Dagen slutade fint ändå. Min älskade kusin kom med sin snart treåring och lekte med ivan, läste saga och hängde i parkerna i dalen. Ivan älskar barn som är lite större? Bra att veta.

Nu är klockan för mycket och jag ska försöka sova. Kusinen sitter och läser i vardagsrummet utanför vårt sovrum. "Tills jag vet att du somnat" sade han när jag lade mig. Asså ändå. Kärlek. 


This just in: fick vila

Och DÄR somnade Ivan och jag snodde till mig 45 minuters ren och skär vila. Så efterlängtat att jag vet inte vad. Tryck över bröstet blev något lättare igen. Nu: städa. Äta. Öppna post. Puh. 

Ett avbrott

Idag en dålig dag igen. Fruktansvärd för att vara konkret. Tror jag måste och behöver skära ned på besöken ett tag framöver. Även om det är kära vänner som kommer så blir jag allt tröttare av att prata prata prata, höra min röst säga samma saker om och om igen. Och även om tanken är att jag ska bli avlastad slutar det ändå med att jag missar tillfällen att lägga mig och vila med ivan eftersom han är oförutsägbar och jag oftast råkar ha bokat in ett besök. Idag, efter en natt som slutade 04.30, och en dag då ivan sovit 40 min i sele på hela dagen, känner jag för att ställa in precis allt som står i min kalender. Lägga mig och hålla tyst och aldrig mer säga ett ord. Blir helt utmattad bara av att titta på kalendern och det tighta schema av människor jag pusslat ihop från morgon till kväll typ alla dagar den kommande veckan. Får hjärtklappning av min sms-korg, så full av välmenande sms jag inte hinner svara på. Samma med mailen. Det känns som att det enda jag skulle behöva hjälp med är att få pauser från ivan, antingen genom att han sover eller är ute och går / leker med någon han tycker om. Att prata om hur jag mår orkar jag inte hela dagen och kvällen. Att laga mat behöver jag inte för frysen är fylld av lådor. Jag behöver timmar vid datornC jag behöver tänka på min situation, jag behöver styra upp praktiskt som är svårt att styra samtidigt med Ivan. 

Funderar på hur jag ska göra. Eventuellt börjar det bli läge att ställa in alltsammans. Vara ensam på prov. Åtminstone halvera antalet besökare. Som det är nu känner jag mig inte avlastad utan som en himla freakshow i sorg, som rabblar samma historia om och om igen, ibland utan att veta för vems skull jag gör det. 


Halv nio halloj

Inatt vaknade ivan 04.44 och bara: hej god morgon jag kliver upp nu mitt i mörkret. Sedan var vi "uppe" (läs: jag försökte amma i olika ställningar i 30 min, vaggade honom i selen i 30 min, ammade igen i 30 min) i en och en halv timme och jag säger det igen: dit, men inte längre. Jag blir helt knäckt. Fy vad jag inte har marginal att vara chill när rutinerna ändras och den lilla lilla fristaden som nattens timmar ändå erbjuder blir rubbade. Har liksom inte mer energi då. 

Han somnade om en stund efter sex och nu sover han urgott här bredvid. Idag ska vi till läkaren igen, en ny. Sätter aldrig min fot hos den gamla igen. Over and out. 

20 november 2014

Mer tips this way

Okej, men nu börjar jag tycka det är besvärligt / lite oroande att min unge är... Ja, men typ rädd för andra barn? Alltså andra bebisar som typ låter helt vanligt, dadar eller skriker till eller piper eller ja ni vet, barnljud. Ivan flyger HÖGT i taket av minsta lilla och börjar storgråta och fortsätter vara ynklig, jumpy och rädd/hoppig/gråtig typ hela tiden vi umgås. Klänger fast vid mig, olycklig och på helspänn. Så ovan grej att deala med för han är ju liksom världens gladaste ALLTID annars? Okej detta sker även med hundar som skäller till. Han är helt enkelt så himla ljudkänslig? Rädd för plötsliga utrop? Går det ens att "träna" bort en sån grej? Hur ska det gå på dagis framöver? 

Detta har hänt nu tre dagar under de senaste veckorna då vi försökt umgås med andra barn i Ivans ålder. Han tappar det, är rädd och otrygg och gnällig hela tiden och då har de (tre olika) barnen inte ens skrikit speciellt högt. Asså hilfe. 

Mvh, orolig mamma som själv är så ljudkänslig att klockor ibland måste stanna pga irriterande ljud som skär i öronen. 

Forum eller nätverk för efterlevande unga

Jag letar förresten mellan varven efter forum eller nätverk för efterlevande anhöriga som inte är gamla, alltså sådana som jag själv, men hittar just inget alls. Är inte det konstigt? Jag tänker: för en som kanske inte vill söka sig till kyrkan i första taget, för en som kanske vill utbyta tankar och erfarenheter med andra som befinner eller befunnit sig i samma situation, så finns det... inget alls? Det kan inte vara möjligt? Det måste ju dö unga människor hela tiden, och de måste ju lämna efter sig anhöriga som tappar fotfästet i tillvaron för en tid framöver? Och dessa efterlevande borde ju rimligtvis ha ett behov av att på ett eller annat sätt kanske komma i kontakt med andra, vare sig det handlar om samtalsgrupper eller nätforum eller tja, jag vet inte, NÅGOT?

Så. Om någon här hittat till något som jag inte lyckats hitta till (det är inte gruppterapi genom landstinget jag söker, inte "suicidprevention" eller kyrkan, men annars tänk fritt!) så får ni hemskt gärna tipsa här. Annars får jag väl starta ett nätverk själv, tänker jag? Vet åtminstone två unga män till som bara detta år avlidit i sömnen, båda i mitt nätverk men inte tillräckligt nära för att jag känner deras anhöriga och fruar så att säga.

Edit: okej bara för det så hittade jag detta nu. Ska läsa mer och se om det kanske är PRECIS det jag nyss efterlyste. 

På drömfronten

Jo men förresten. Drömde om honom inatt igen. Denna gång var det en sms-tråd som höll sig levande fast jag visste att han var borta. Jag skrev, skickade och tog emot svar i den sms-tråd som är/var hans. Visste att det borde vara omöjligt, han finns ju inte längre. Men han fortsatte att skriva. Inga konstigheter, det handlade om middag och länktips och något kul från ens dag på jobb osv. Minns konflikten i mitt huvud: detta borde inte kunna ske, ju, men det sker. Kan inte låta bli att fortsätta sms:a med honom fast jag vet att det inte finns.

Antar att detta är ett tema vi kommer ha en tid framöver i drömmarna. Det rationella och logiska v/s det ofattbara som behöver sjunka in men inte vill sig.

Tysta ned musiken

Skymningsstämningen återvände. Ute och inne, kan man säga. Har gått igenom officiantens tal ännu en gång och läser det med hans ögon, känner honom fortfarande utan och innan. Vet precis vad han skulle reagerat på, vad han skulle hatat om det sades på hans begravning. Stryker och lägger till och färgmarkerar i texten och hoppas att hon ska förstå hur jag menar. Letar dikter, låttexter och citat jag tycker passar. Det är svårt. Det får inte bli för sentimentalt (han hatade sentimentalt) och inte för kladdigt. Inte för pekoralt. Men ändå... NÅGOT. Jag blir tvungen att skapa distans när jag gör det här, både hålla honom nära men hålla honom ifrån mig på ett sätt; det kan inte göras annars. Och det måste göras.

Jag vill att det ska bli värdigt, hans sista farväl, det hade varit så oerhört viktigt för honom. Bara tanken på att kapellet kommer fyllas av flera hundra gör mig helt skuldtyngd å hans vägnar. Han ville liksom inte stå i mitten så ofta. Men nu blir det ju så vare sig han hade valt det eller inte. Så går det när man gör en sådan dramatisk sorti. Samt när man var en sådan högt älskad och uppskattad person. Fy jävla fan.

Annars då. Nä, men har väl inte så mycket mer att berätta för stunden. All energi går åt till denna dagens uppgift och sedan kommer Lina och hennes bebis Thor hit på playdate. Ivan sov till halv åtta i morse och gick med på att ha täcke över fötterna inatt. Framsteg x 2.

19 november 2014

Tankar om sömn innan (eventuell) sömn

Kan inte sova. Det bränner i hela ansiktet. Alltså, jag försöker inte säga något djupt eller metaforiskt här, det gör verkligen det. Bränner. Jävla MD att sluta säljas i Europa. Jag _ÄLSKADE_ md formulations. Och nu bara: hyn gråter för den testar ett märke som heter excuviance och det liksom svider. Kanske måste börja importera en jävla massa MD från cirka... USA? 

I alla fall. Min dag idag. Den var nästintill normal. Några gånger, kanske tre, fick jag sedvanlig svindelångest pga insåg att min älskling är borta och att det är det sjukaste och vidrigaste hemskaste jag någonsin hört talas om. En gång blinkade jag tårar vid datorn då jag korrade officiantens tal som kom i sin första version idag (men då röjde samtidigt ivan stenhårt med allt han hittade under matbordet så det blev lite multitasking på den stunden). 

Men i övrigt: nästan normal dag. 

Funderar till exempel på det här helt normala: undrar om ivan sover för mycket på dagtid (två tillfällen, första ca 1,5 timme, andra ca 1 timme). Han tar allt längre tid på sig att somna om kvällarna. Sträcker sig inte längre mellan typ halv nio och nio utan mer halv nio och halv tio. Hmm hmm hmm. Korta dagsömnen? Inte korta dagsömnen. Det är frågan. 

Men nu: god natt. 

Släpp in solen

Idag syntes lite himmel och lite sol på den himmelen. Vi blev så chockade och exalterade att vi gick raka vägen ut och följde med Frida, som var nattens gäst, till en tunnelbanestation utmed vägen till hennes (och mitt förrförra) jobb. Det var fint. Sedan gick vi hem igen, jag och Ivan, och jag försökte mig på konststycket att plocka ur en tvättmaskin och hänga innehållet från denna medan Ivan "hjälpte till" på golvet. Han lyckades ramla mot tvättmaskinen och gråta upprört en stund, rycka isär en städmopp och ställa till allmänt mayhem under tiden, men banne mig om inte tvätten hängdes upp till slut. Effektivitetens moder, det skall bli jag. Skrev sedan, fortfarande med en allt mer trött Ivan hasandes runt fötterna, ihop en lista på praktiska saker som börjar hopa sig och som jag skulle behöva (våga) be om hjälp för att få avklarade. Det handlar om enkla saker som återvinning och dammsugning och sätta upp en rullgardin och sortera ut för små bebiskläder, men jag behöver bli av med Ivan en stund för att få dem gjorda. Har kommit på att jag är ganska bra på att be om sällskap men mycket sämre på att be om hjälp, alltså ren och skär "göra". Ska träna på detta. Måste nog träna på detta. 

Under morgonen och natten har jag även hunnit lägga upp en bytesannons på Lägenhetsbyte.se samt anmäla mig till en informationsträff nästa vecka på en förskola som jag tror, om jag förstått saken rätt, ger förtur till ensamstående och i sitt ursprung bildades som en förskola för ensamstående föräldrar. Har en vän vars barn går där och hon är mycket nöjd. Tänker mig en härlig kollektivanda där alla bara: jaha du behöver jobba lite längre? Men jag tar med Ivan också hem idag, lagar middag och sådär! Inga problem! Vi bor ju grannar dessutom! Det jämnar ut sig i längden! Att detta är lite av en weird fantasi får vi väl ha överseende med. En kan alltid få drömma lite. På tal om drömmar ligger ju då förskolan på Söder förresten, ett ställe jag i dagsläget inte alls bor på. Men gärna skulle vilja återvända till om logistiken och ekonomin på något sätt tillåter. Grejen med pengar är att jag inte har någon aning om vad jag kommer ha för ekonomi, vet inte riktigt hur det blir med föräldradagar och hur mycket jag kommer kunna jobba ensam med en bebis (är 80% görbart, vill inte att Ivan ska stå ensam först och ensam sist på dagis hela sin uppväxt) och hur mycket jag kommer få i pension och vad som händer med Ivans arv (vi var inte gifta så jag äver inte min sambo). Det är mycket som ska falla på plats om en säger. Men jag vet ju vartåt jag VILL i alla fall. Alltid något? 

Nu har Ivan somnat för denna förmiddag och jag ska fixa vidare i rasande tempo. Här några bilder från gårdagen. Till höger: en impad min pga äldre barn gungade och Ivan var publik. 



Ps. idag kan hittills klassas som en "bra dag" i detta nya liv jag ska leva från och med nu. Som vanligt: without mitt nätverk, familj och vänner vore jag INGENTING. Så tacksam för att ni finns. Ds.

18 november 2014

Dreamlng my dreams

Andra gången jag drömde om honom inatt. Allt var så oerhört vanligt och vi lekte med ivan tillsammans. Men jag visste att han var död och jag visste att jag pratade rakt ut i ett tomt rum samtidigt. Försökte liksom blinka och bara: hallå jag vet att du inte är här, men han fortsatte vara och jag fortsatte att på ett logiskt plan veta att han inte var kvar. 

Sedan drömde jag om nån överklassunge som bjöd ut mig på klassisk date. Han var säkert 15 år yngre och var min kusin framkom det. Jag tackade ja? 

17 november 2014

Man måste vara liten för att vara stor

Är hemma igen efter en onödigt lång promenad till Hökarängen. Tänkte att det skulle ta en halvtimme, men det tog en timme. Det eviga mörkret och fukten omslöt oss hela vägen. Det kändes som skymning fast det var mitt på dagen.

Jag envisades med att ta en genväg över Skogskyrkogården. Där ska vi begrava min livspartner, eller han som skulle bli det, om dryga två veckor. Hans aska ska strös i minneslunden sedan och dit gick vi inte idag, min bror och jag och Ivan. Vi gick raka vägen förbi kapellet där begravningen ska hållas, mot den utgång som skulle ta oss vidare mot Tallkrogen och sedan Gubbängen och Hökarängen. Bakom kapellet fanns en byggnad med en hög skorsten och ur den ringlade det rök. Jag frös till is: är det där krematoriet? Är det där röken från en kremerad kropp som ringlar sig mot himlen? Tänk om det är MIN PERSONS döda kropp som brinner nu? Ett knytnävsslag i magen och jag vände bort blicken igen.

I Hökarängen bjöd jag min bror på colombiansk lunch och köpte två par vantar till Ivan, som för övrigt vägrar att bära vantar. Tog tunnelbanan hem. Min bror åkte hem till sig och sitt liv. Jag lade Ivan och nu sitter jag här, väntar på ett samtal från en vän som ska guida mig genom en ansökan på Försäkringskassans "mina sidor" - det är ett jäkla gissel att bli sjukskriven 50% från jobb och 50% från föräldradagar ska jag be att få tala om. Eventuellt är det min hjärna som inte fungerar helt för närvarande, men alltså lätt är det inte. Hur som helst är jag sjukskriven nu. Ett tag till.

Lyssnar på Tomhet, idel tomhet med [ingenting]. Jag älskar dem. Slut på meddelande.


[ingenting] - dina händer är fulla av blommor from nadazipp on Vimeo.

Tre veckor

Snart kommer vår fantastiska officiant igen. Den här veckan ska hon också få träffa hans familj, förra gången var det bara vi två. Jag hade samlat ihop lite texter skrivna av vänner till honom då, och fick sedan i uppgift att skriva något själv, vilket ju resulterade i ett tre sidor långt avskedsbrev. Eftersom vi inte kommer orka hålla ta själva känns det viktigt att hon får en bred och sann bild av honom genom oss. Därför är det föräldrarnas tur idag. Jag känner lite ångest, eller nej kanske mer dubier, kring det faktum att hon vill använda hela mitt brev på begravningen. Läsa det i stycken med musik emellan. Alltså, det är så långt. Och personligt. Och det allra sista jag vill är att stjäla hela begravningen och göra den till en berättelse om just OSS. Hans liv var ju så mycket mer ändå. 28 år långt innan jag kom in. Massor av kollegor. Vänner. Måste dryfta detta med familjen och officianten idag. Föreslå kortningar allra minst. 

Det är väldigt grått ute. Och jag försöker pussla ihop veckans sova-över-schema. Fick panik när jag insåg att det var tomt from onsdag. Dagarna är okej. De har alltid varit mina och Ivans på något sätt. Men när klockan närmar sig fem vill kroppen att han ska smsa, att vi ska börja prata om middag, att han ska komma hem, leka med ivan, att våra timmar ska börja. Och på natten, då vill jag gärna att en kär vän sover i rummet bredvid. 

16 november 2014

Kvällens känsla, dagen efter

Mycket bättre. Att byta sovrum var genidrag. Ivan sov bättre natten till idag. Jag vätte väl ned en kudde eller två men sedan sov jag nog flera timmar i sträck. Vaknade till en ny dag och fick åka och rida, älskar ju det. Grät en sväng i ridhuset men i övrigt koncentration och fristad från tankar. Väl hemma igen mötte jag mamma och bror som lekt med Ivan i två glada timmar. Emelie och Ante och Josef kom på fika. Nu lagar min bror pannbiff i köket och Ivan och jag har haft ganska mysigt på vardagsrumsmattan.

Idag känns det som det kan fungera ändå.

Rutiner samt hit men inte längre

En grej som liksom smugit sig på är rätt så regelbundna sovrutiner på dagarna. Eftermiddagens sömn brukar jag korta till en timme, upplever att nätterna blir lite lugnare då. Ny grej nattetid är att han vid nattuppvaken börjar gråta och liksom kastar sig missnöjt omkring, typ "jag kan inte sooooova", ammar hetsigt och kastar sig iväg om och om igen. Jag får nästan panik då. Tänker att nej, hit men inte längre räcker jag till. Jag orkar dagarna och kvällarna och de tidiga nätternas alla mardrömmar och allt annat som är tungt men det här, att vara vaken med arg bebis kl tre på natten, det orkar jag inte. Faktiskt. Men det gör jag ju. Det är bara en slags ilska, att jag hamnat i detta ensamma liv, det brukade vara aksels timmar från tretiden och framåt, jag saknar honom så sjukt i det vanliga praktiska också. Jaja. Nu, mot stallet. Bror och mor är här och hjälper mig med Ivisen. 


15 november 2014

Kvällens känsla

Aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj

Och hundra miljoner aj till, rakt ut i oändligheten.

Hur fan ska det här gå till. 

Meeting with the past

Hälsade på Eartha idag. Hon har det så himla bra där hon bor nu. Gjorde lite ont ändå såklart. Aja. 


14 november 2014

Dark places

Jag har nog bestämt mig för att byta sovrum. Nästan tre veckor envisades jag ändå med att våga vara i rummet igen. Nästan tre veckor har jag, varje natt, legat och stirrat ut i luften och liksom fastnat med både den yttre och inre blicken där, precis där det hände, precis där det gör som allra ondast att titta och tänka. Vill ogärna vara den som ger upp, men inser att detta nog ändå inte är en fight att vinna. Just nu gör det för ont att sova i rummet det hände och då kanske det kan få vara så. Bara. Jag har ju ändå ett sovrum till. 

På morgondagens meny står alltså: flytta runt mellan sovrummen samt gå på promenad och hälsa på Eartha. Bror sover här inatt och imorgon kommer mamma. Tidigare idag var både min syster, min svärmor och min svåger här i olika omgångar. Natten till idag sov Anton här, natten till igår sov Lovisa här, natten innan det Sara. Eventuellt borde jag skriva upp sånt här för min hjärna är verkligen inte vad den borde just nu. Så himla disträ hela tiden. Liksom osmart och glömsk. Ibland tänker jag att jag kanske håller på att bli galen, ibland tänker jag att det är helt vanlig sorg. Hur som helst är jag himla glömsk nu. 

Ivan strålar som en sol i princip hela dagarna. Alltså han utvecklas så jävla snabbt nu. Ställer sig utan problem och idag tog han några små vingliga steg lutad mot sin gåstol. Motoriskt språng som heter duga pågår. Fortsättning följer. 

13 november 2014

Anteckning Ivan, nio månader



Ivisen har blivit nio månader och faderslös, vilket han ännu inte vet om själv. I ett rasande tempo fortsätter han att utvecklas och det här får bli månadens, lite kortfattade notering mitt i ett sorgearbete.

Sömn

Ivan lägger sig mellan åtta och nio och vaknar mellan sju och åtta. Nätterna går förhållandevis lugnt till, men vi ammar mest hela tiden fortfarande. Min ambition om att sluta nattamma tillintetgjordes i och med hans pappas bortgång och nu kör vi på det som fungerar. Han ammar sig till sömns, eller så bär jag honom i selen. Om natten är han i djupsömn mellan ca tolv och fyra, innan tolv är det lite mardrömmar och efter fyra är det orolig sömn och får han chansen vill han gärna börja snacka och kliva upp. Det vill inte jag, som ligger tyst kvar och försöker vänta ut honom. Det funkar sex dagar av sju, men ibland måste vi kliva upp vid fem och vanka runt med selen i den mörka lägenheten.

Mat

Ivan äter riktigt bra! Burkmat och plockmat på bricka om dagarna. Dricker gärna vatten. Gillar sina klämpåsar med smoothies. Frukostarna är tråkigast, förmodligen för att han ammat under natten, men det går bättre och bättre med dem också.

Lek / språk / motorik / kroppen

Under de två senaste veckorna har Ivan gått från långsamt och vingligt krypande till att bli en liten racerbil över golven och han ställer sig nu mot precis allt. Hemmet har barnsäkrats så gott vi kunnat, ändå är Ivan expert på att hitta det enda i ett rum som är dåligt eller farligt att bita / slita i. Jag är honom i hasorna för det allra mesta och behöver jag oskadliggöra honom sätter jag honom i gåstolen en stund. Eller matbordsstolen.

Han leker ganska bra ensam och tycker att det roligaste som finns är att leka att bli jagad, antingen sittande i någons famn och någon annan springer efter (gärna mormor Anki), eller att någon kryper med honom på golvet och det blir en katt och råtta-lek. Han är kittlig på låren.

Ord han säger är ”titta” och ”mamamamama” och ”dutt dutt dutt dett dutt ditt” osv. Vid middagsbordet håller han gärna lite längre utläggningar i olika tonlägen. Behöver han få uppmärksamhet (till exempel om han står och vinglar mot tex ett soffbord) börjar han fejkhosta eller låta som ett astmaanfall.

Fyra tänder framme (två uppe, två nere) och ytterigare en precis på väg (uppe).

Socialt

Blygheten börjar lägga sig igen, tack och lov. Kanske för att det är ganska mycket olika människor hos oss om kvällarna, men Ivan har fattat tycke för både morbror och Anton och Fridorna och alla möjliga figurer som rör sig hemma hos oss (i små grupperingar).

12 november 2014

And now my heart is full

Idag när ivan sov passade jag på - det är så sjukt att jag passar på att sörja / gråta / leva ut känslor men fuck it, nu är det så - att skriva ett långt brev till min sambo. Det var tänkt som ett underlag till kvinnan som ska leda begravningen till att börja med. Men det slutade som ett tre sidor långt brev, en hälsning från mig och där jag står nu, ett litet bokslut över våra år tillsammans, en hel del om varför jag älskade honom och vad jag uppskattade honom allra mest för, några minnesanteckningar över vem han var för mig, vilka vi var och blev tillsammans på vår resa. Skrev och skrev och skrev och tårarna forsade och det var ett ganska tungt men också fint ögonblick, för det var lite som att vi var nära varann igen. På något sätt. Han är så närvarande och färsk i mitt minne att det ibland nästan känns som att han är här. Jag vet redan vad han skulle tyckt om det ena eller det andra. Han bor fortfarande i mig och i det här hemnet. Och, om jag trodde på en himmel eller andar eller något annat så tror jag att han hade varit glad nu, ändå. Glad för hur vi hankar oss fram förstås, men allra gladast för hur bra ivan trots allt som händer i mig och omkring oss, ändå verkar må i detta. 

"Ni skyddar honom" sade min terapeut i måndags och jag svarade "jag hoppas det". Hon sade att jag inte behöver hoppas, att det är precis vad vi gör och att det fungerar. Jag och mitt nätverk har ställt oss i en tät och trygg ring runt lilla Ivan och jobbar metodiskt vidare för att hans dagar ska bli trygga, roliga och så lika hans tidigare liv som möjligt. Hittills tror jag verkligen att det har funkat, eller hur man nu säger. Inte mycket "funkar" väl egentligen i en sådan här situation, men ni fattar? Han är glad liksom. Sover regelbundet. Äter mycket. Leker och kryper och far runt. Skrattar mycket. Han är mitt allt och exakt hela min mening just nu. Det kommer nog vara så ett tag framöver. 



När jag hade skrivit brevet, gråtit mig så trött att jag trodde jag hade feber (det hade jag inte) och druckit en liter vatten så kom min styvmor. Hon läste brevet hon med och så bölade vi tillsammans ett tag innan ivan vaknade och vi gjorde lunch till honom och åkte till sickla. Lånade lite böcker (om sorg, tröst och reparation), åt gigantiska räkmackor på voltaire, handlade mat på Ica, träffade min killes fd bästis och kramades med henne länge och väl. 

På kvällen kom Lovisa. Hon lagade mat åt mig och sedan scones. Min aptit är det inget fel på så länge jag är sysselsatt med prat. Tur det i alla fall. 

Idag var en känslosam dag. Känner mig trött i hela kroppen och själen. Ska somna bredvid Ivan nu. Kram och godnatt.

Ps. En vänlig själ, och du vet vem du är, mötte mig med en åkpåse till ivan i present till mig och en brioleksak i present till ivan (som fyller 9 månader imorgon) i morse. Bara sådär, utan att vi någonsin träffats innan. Så överväldigande. En vacker dag ska jag skriva om den helt SJUKA mängden kärlek och omsorg och omtanke som tydligen ryms i denna värld. Det är så stort. Men jag är för trött nu. Men tack snälla varma människa. Nu sitter ivan varmt i vagnen han också. Ds. 


11 november 2014

Det tog sin lilla tid

... Men sådär dagarna innan 9-månadersdagen började han gilla att gunga till slut, min unge. Någonstans för typ 1-2 veckor sedan började han för övrigt tycka att det var okej att bli badad också. Tack för den. 


Får lite sömn men inte så trevliga drömmar nej

Jag drömde om honom inatt. Första gången sedan han försvann. Vi grälade, var fulla på någon festival eller konsert eller så. Han var fullare. Han ramlade rakt ut i publiken framför mig. Var arg på mig för att jag var arg på honom för att han var så full. Sedan tappade vi bort varandra. Kanske under hårda ord, kanske under fejk-göra-slut. Jag hittade honom inte i appen Hitta vänner. Han stod inte att finna någonstans. Jag var orolig för vart han hade tagit vägen, hur han skulle ta sig hem. Plötsligt var han hos mig och vi hade lugnat ned oss. Pratade om vår relation och vad vi behövde och skulle vilja ändra på. Han pussade mig på pannan eller kinden, det var inte munnen. Vi kom inte fram till en lösning, men var inte längre arga i alla fall. Sedan var drömmen slut.

Andra drömmar jag haft i veckan:

Blivit våldtagen
Gått vilse
Ivan gör illa sig / dör

10 november 2014

Åter ett tack

Och så tack igen, för alla kommentarer och värme ni skickar här. Jag orkar inte svara men läser varenda en (flera gånger), kollar upp era tips, är så glad för era ord. 

Söker och letar

Nu har det gått två veckor. Jag är ute och går med ivan, vädret påminner mig om hästar och stall. Lera att borsta bort. Stövlar som blir förstörda i hagen. Doft av blöt häst. Vet inte varför. 

Vi är på väg till en brevlåda med ett brev som ska skickas till Skatteverket. Där står att ivan nu får ytterligare ett andranamn, sin fars första för att vara exakt. Jag gör mig små ärenden hela tiden numera. Blir så rastlös inomhus. Hörde eller löste någonstans att det är vanligt bland sörjande, det är ett förkroppsligande av ett letande som pågår i det undermedvetna. Man letar efter sin person. Efter mening. Och om förnuftet vet att där ingen finns att hitta, så kommer rastlösheten och behöver små ärenden. Därför går vi nu till brevlådan, jag och ivan. 

Om en kvart ska jag möta officianten som ska hålla hans begravning. Sedan min gulliga fina terapeut. Det blir förmodligen en tung dag (till). 

Idag är det två veckor sedan. Som jag nämnde. 

9 november 2014

Att möta en sörjobert

Detta var fint tyckte jag: 

http://www.efterlevande.se/naer-du-moeter-en-soerjande.htm

OBS från mobilen vars app ej kan göra länkar men ctrl + C ni vet. 

8 november 2014

Sorg, kapitel 2

 Det har nu snart gått två veckor och jag tycker mig identifiera en annan sinnesstämning komma smygande. En vag skiftning mot ett tillstånd som gör ondare men är mer uthärdligt på samma gång. Eller knappt uthärdligt förresten. Men inte lika sylvasst. Äsch. Jag ska försöka förklara (och ja - den här bloggen kommer av naturliga skäl förmodligen handla en del om sorg och förlust en tid framöver). 

Den första veckan skedde allt i ett drömskt töcken, på ett sätt avtrubbat men hela tiden i ett adrenalinpåslag där varje tanke, varje mening, hade ett outtalat utropstecken efter sig. Han dog! Han dog han dog han dog han dog! Det är så sjukt! Det händer inte! Jag kan inte fatta att det händer! Det får inte ha hänt! Jag drömmer! Det här är så sjukt! Det här gör så ont! Några frågetecken fanns förstås där också, men de var liksom ackompanjerade av utropstecken. Vad händer nu?! Är det verkligen sant?! Hur fan ska vi klara oss?! Det här går väl ändå inte?! Orkar jag ens det här?! Och så vidare. 

Var och varannan dag blev jag överväldigad, av min egen berättelse, mitt eget livsöde, av blommorna som kom, breven jag fick, vännerna som hälsade på, de som flyttade in, bilder från veckan innan. Allt var överväldigande och dagarna flöt ihop utan pauser för sömn om nätterna. I något slags chocktillstånd spelades samma scener och dialoger upp i mitt inre (sista kvällen, morgonen då jag hittade honom, samtalet till 112, sista grälet, sista gången jag var dum, sista gången vi skrattade, sista middagen osv) gång på gång på gång. 

Efter en dryg vecka kunde jag sova några timmar om nätterna. 

Nu har snart två veckor gått och det mesta av adrenalinet tycks ha lämnat min kropp för nu finns här bara en enorm tomhet. Jag är så tom. Och ledsen. På ett oerhört intensivt sätt, inuti, men lågintensivt sätt utifrån. Det värker och maler i mig när jag försöker få rätsida på hur vi ska fortsätta vårt liv, jag och lilla Ivisen. Det värker och kniper i mellangärdet när jag börjar inse vidden av förlusten. Och hur den från och med nu och för alltid kommer påverka vem jag är och kommer vara. Och ivan också för den delen. Jag känner en sådan massiv trötthet inför tanken på en vardag där jag tar hand om allt själv att jag inte ens orkar tänka tanken ut. Vi måste få hjälp, också sedan, kosta vad det kosta vill. Typ där slutar min tanke och inget konstruktivt blir det av den. 

Det är som att sorgen har sjunkit, rent fysiskt, från att inledningsvis suttit i bröstet och svalget så rör den sig nedåt maggropen nu. Den värker och värker. Jag har tårar innanför ögonlocken precis hela tiden, men det rinner inte över lika ofta. Försöker ta en sak i taget men känner sorg även inför det undantagstillstånd jag lever i just nu då familjen och vännerna turas om att komma hit och "ta hand om" mig. Tänker att de borde slippa snart. Vågar inte tänka på allt jag ska orka då, när de slutar komma. 

Sorgen är randig, sade Elias att Agneta hade sagt till Pär förra veckan. Jag tänker på det uttrycket jättemycket. Och tänker att det säkert stämmer och om så är fallet så är det snart dags för en annan typ av rand här, en ljusare.

Balans(j)akt

Ivan har med rasande tempo (eller är det jag som varit ouppmärksam) rusat rakt in i den berömda resa-sig-mot-allt-men-inte-kunna-hantera-höjden-och-falla-ned-och-slå-sig-hela-tiden-åldern. Alltså, han ramlar tuuuusen gånger om dagen, och då är jag honom ändå i hasorna cirka 99% av hans vakna tid. Slår sig lite i pannan, lite på kinden, gråter argt/ledset en stund, börjar röja igen, ramlar igen, och så håller det på. Han är inte att lita på ensam överhuvudtaget. Är det inte en dörr han reser sig mot så är det en bokhylla eller så kryper han så snabbt att armarna inte hänger med och han ramlar.

Funderar på om jag borde införskaffa en hjälm. Eller en nanny, men det får bli en senare fråga.


It takes two eller fler

Vardagsögonblick i föräldraskapet då det är superbra att vara två: 

• matningarna, speciellt om den ene föräldern blir TOKIG när barner stänger munnen och kladdar och vägrar, då kan den andre föräldern tex säga "hörru gå och gör nåt annat, jag tar det här". 

• när unge vaknar 03.30 och helt resolut kräver att få kliva upp och den ene föräldern just kört ett sövningspass med ca 15 amningar mellan 21-00, då kan den andre föräldern tex säga "sov du så tar jag det här, ses imorrn bitti". 

En vardagslyx jag inte kallade lyx förrän den inte längre fanns, kan man säga. 

7 november 2014

En angenäm upplevelse på vårdcentralen

Träffade en jättesympatisk läkare idag. Inte. Elva dagar efter att jag hittat min man död i sängen och tio dagar efter att min vän, eftersom jag inte orkade själv, ringde och förklarade läget och bokade tid med honom idag, tyckte han att en lämplig inledningsfras var: "jaha vad vill du ha hjälp med då". Jag tystnade och sjönk ännu djupare ned i stolen där jag redan hade rätt krum ställning, om en säger, och sade "menar du att du inte vet varför jag är här" varpå tystnaden lade sig över rummet. "Minnet är kort", sade läkaren torrt varpå jag insåg att han inte någonstans noterat i vilket ärende min tid hade bokats, så det var väl bara att börja berätta igen. "Jo jag är här för att min sambo och pappan till min åtta månader gamla son dog i sömnen för elva dagar sedan". Tystnad i rummet, igen. Inget deltagande, inget beklagande, ett tomt stirrande på mig som såg ut att betyda "jaha, och vad vill du mig?". Jag lät det vara tyst, orkade inte ansvar för stämningen i rummet. Frågade "har du  något minne av att detta telefonsamtal skett ens" varpå han sade "ja hmm ja du ringde mig kanske där för två veckor sedan va". "Nej det gjorde jag inte för jag orkade inte ringa någon då eftersom jag låg och grät i en vecka eftersom MIN SAMBO DOG PLÖTSLIGT I SÖMNEN".

Hur som helst. Han frågade mer eller mindre rakt ut vad jag ville och jag sade att jag behövde få vara sjukskriven en tid. Han frågade hur länge. Jag sade "inte vet jag, jag vet inte hur sorg och kris funkar, jag har aldrig förlorat någon på det här sättet förut, jag vet bara att jag inte alls är arbetsför och jag har en unge som inte har dagisplats och jag måste ha hjälp faktiskt". Läkarn ba "sorg är ingen sjukdom, det heter krisreaktion i så fall." Sedan skulle jag beskriva vad det var jag inte klarade av i min vardag just nu och jag berättade att jag har vänner och familj som bor hos mig och hjälper mig handla och laga mat och städa. Läkaren bara "vänta prata inte så fort... handla... laga mat... vad sa du mer att de gjorde?". Jag tystnade igen. Tänkte att det var ett dåligt skämt, detta, precis som det mesta i mitt liv på sista tiden. När inget kunde bli värre så ringer det på telefonen hos läkaren och han ba PLOCKAR UPP LUREN NÄR JAG PRATAR och börjar prata själv?

Alltså herreguuuuuuuud. Måste anmäla detta till någon väl?

Mvh sjukskriven tjej pga akut krisreaktion i två ynka veckor till.

*skyndar mig att bli glad och arbetsför igen*

Tack

Tusen hjärtan och tack tack tack


6 november 2014

Tbt

Idag var lite bättre igen. Tur ändå att det är lite olika. 

På tal om tur, hjärnan är så himla bra på att hitta saker att vara tacksam för mitt i en allt deppigt. Till exempel är jag så tacksam för att jag sov hos ivan när det hände, att han hade haft mardrömmar och att jag slapp ligga bredvid, vakna, förmodligen försöka göra hjärt- och lungräddning utan resultat. Ändå ett trauma jag slapp, visst? Är också tacksam för att det som skedde inte skedde när han var ensam med ivan, till exempel när jag var och jobbade. Oerhört läskiga bilder i skallen får jag när jag tänker på detta. Och så är jag, som vanligt, så himla himla himla (!) tacksam för alla mina fantastiska vänner. Det är en sådan ynnest att ha dem. Här får jag gå runt och försöka läka i lugn och ro samtidigt som en helt otrolig mängd jobb görs bakom min rygg för att ordna min situation till något åtminstone delvis uthärdligt. Vad har jag gjort för att förtjäna dem alla? Mycket oklart. Men jag tackar (om och om igen) och tar emot. Ikväll är det lina som sover kvar. Vi har tittat på tusen bilder från förr.

Nu hatade han ju att vara med på bild, min sambo, och han hade blivit så jäääävla sur om jag till exempel lagt ut den här bilden. Men jag tycker den är så fin. Och jag tycker ändå jag kan få unna mig lite nostalgi såhär på torsdagskvällen. Tbt alltså, till new york cirka 2010. 

Imorgon: läkare, sedan kommer mamma, sedan kommer Ivans farbror och morbror. 


5 november 2014

Utdrag från Skatteverket

Idag kom dödsattesten. Hans namn, hans långa vackra namn, hans personnummer som börjar med en åtta, och så ordet avliden intill. Det är svårt nu. Så tungt och grått. 

På kvällen åt jag middag med Anna och hennes bebis Udo och de sover nu i rummet intill. 

Har ingen ord över den här natten. Låt den bara passera. 

You and me baby




4 november 2014

Orättvist

Så många saker händer parallellt att det nästan bara är den här stunden, den då ivan sover bredvid mig i mörkret och den vän som för närvarande sover över antingen gått och lagt sig också, eller sitter uppe och jobbar, bara den stunden har jag riktigt för mig själv. 

Jag är fortfarande extremt rädd att vara ensam. Rädd för alla timmarna en dag innehåller och hur jag ska spendera dem. Rädd för att inte orka vara en närvarande mamma åt ivan, att fastna i tankar eller brista i hulkgråt när han är med och vi är själva, eller bara vara fjärran. Eller att vara helt oskyddat utelämnad åt alla tankarna, för den delen. 

På tal om fjärran, det är jag nog fortfarande, flera gånger om dagen. Fastnar mitt i en mening och börjar tänka. Fastnar mitt i en tanke och börjar prata. Går för att göra något i köket men när jag är framme har jag glömt vad det var. Det ständiga sällskapet är en stor trygghet och tröst. Undrar hur länge de kommer stanna kvar? Undrar när det är tänkt att jag ska börja fungera normalt igen? Sova ensam? Laga mat? Handla? Kanske snart? Man vet inte. Så sjukt mycket som har hänt på bara en vecka ändå. 

Idag grät jag till exempel bara en gång på hela dagen. Rekord. Att denna gång var vid tillfället då en outfit att följa med min döde man ned i graven skulle väljas ut, ja men det kan vi bara som hastigast nämna. Orkar ej gå in på det. 

Vad annars består dagarna av? Att ta emot blommor, sms, kort och brev fortfarande. (Tack för allt.) Att äta frukost lunch och middag. Att svara på en del samtal och en del sms. Helt vanliga ivan-göromål (läs: blöja äta lägga osv). Att formulera en bytesannons för lägenheten. Att maila med kvinnan som ska leda begravningen om tider då vi ska ses och prata. Att maila med vänner till Honom (OBS menar min sambo och inte gud nu, det blir en borgerlig begravning) och be om små minnesbilder/historier/anekdoter att dels ge till officianten, dels spara i ett arkiv åt ivan. Att - mitt i allt det stora - lägga brev med kläder som sålts via Tradera (från tiden innan allt sket sig) på brevlådan. Prata med en handläggare på polisen om obduktionsrapporten och det faktum att vi ännu inte vet vad som hände och inte kommer veta på månader. Lite så. 

Ikväll pratade jag och Frida (kvällens översovare) om mitt förhållande till döden. Att det alltid varit odramatiskt på ett sätt. Eller, utan skygglappar i alla fall. Eller att jag liksom alltid varit förlikad med att den finns där i periferin och kan slå till och att nej, livet är inte rättvist någonstans. 

Orättvist är för övrigt ett ord som förekommer i nästan alla sms och brev och kommentarer jag får. Det är så orättvist, det som hänt mig. Jag håller förstås med om det. Det ÄR sjukt orättvist. Men just rättvist har jag liksom aldrig riktigt haft några illusioner om att livet är, inte på länge i alla fall. Kanske har jag gått och blivit cynisk med åren. Kanske är det en skyddsmekanism att inte hitta till en ilska över att livet är orättvist. 

Missförstå mig inte. Jag hatar vår situation just nu. Jag hatar att den finaste människan jag vet inte är hos mig mera. Jag hatar att det hände mig - igen, på ett sätt. Jag hatar hela framtidsmecket och att allt blev så sjukt svårt och tungt. Att jag plötsligt är rädd för att vara ensam i kombination med en framtid som åtminstone vissa delar kommer vara ensam vare sig jag vill det eller inte. Hatar hatar hatar. Men just orättvist är liksom ändå inte ett ord jag tänker på speciellt ofta. Det kanske kommer. 

Frågade min styvmamma, som ju förlorade min pappa när min lillasyster  (nu 18) var i Ivans ålder, om hon tröttnade på att vara den alla tyckte synd om efter ett tag. Hon svarade att jo, så till den milda grad att hon bytte stad när min syster var fyra år. Undrar om jag kommer känna så. Alltså just nu tycker jag att jag är mycket väl värd att tyckas extremt synd om. Men sen. Om några år. När jag och ivan hänger i nåt gäng. Eller jag kanske går ut och dricker vin. Eller vad vet jag, vid NÅT tillfälle bara. (Jag har ju då för avsikt att komma tillbaka från denna sorg och ge mig själv och ivan en himla bra framtid, om det nu råder något tvivel om detta). Kommer ni viska om mig då, att det där är hon vars sambo dog i sömnen? Henne är det riktigt synd om. Fatta grejen. Tur att det inte händer mig. Osv. Kommer ni vara extra försiktiga med mig, och kommer jag gilla det? Eller blir jag obekväm? 

Den som lever får se, tänkte jag skriva vilket - inser jag nu - är sjukt osmakligt. Men min hjärna fungerar inte helt och hållet just nu, så jag är ursäktad. 

3 november 2014

7 dagar

Idag begravningsbyrån. Himlen var mörk och det ösregnade på vägen dit. 

Är nu alltså "beställare" av begravning, det är så bisarrt i sig att jag inte ens orkar tänka på det. Upplevelsen där kan också föras in i kategorin bisarr / megatragiskt/ helt jävla sjuk. Kunde inte prata i början av mötet pga grät så hårt redan när kvinnan som ledde mötet skulle kolla våra uppgifter. 

"Och du heter Carolina och..." 

"Buhuuuuu" 

"... Och är aksels sambo..."

"Buhuuuuu"

"... Och mamman till aksels..."

"Buhuuuuu" 

Ja och så fortsatte det. Lagom till postadressen skulle rabblas hade jag snorat ned hela förpackningen av näsdukar som stod på bordet. Men sedan lättade det en smula, när vi gick vidare till det praktiska. Typ kyrklig eller borglig begravning. Gravplats eller minneslund. Vilket kapell. Vilket datum. Sånt. I slutet av mötet var jag så urladdad och trött på att gråta och längtade så mycket efter Ivan att när min bror kom med honom kunde jag åter le, skratta och leka och han charmade som vanligt hela sällskapet. 

Det här med hardcore-sorg, det är en sådan märklig upplevelse. Så brutal, så skoningslös, så hopplös mellan varven och så vid andra stunder bara: glimtar av kul / bra / härligt igen. 

När vi gick hem kvittrade ivan lyckligt hela vägen och himlen hade spruckit upp och det var sol. 

Frans lagade lax och Erika och Lovisa kom på besök. Jag drack årets första julmust och åt årets sista sparris. 

Nu ska jag se om det går att sova den här natten. Hoppas. 

Livet. 

2 november 2014

Arg

Är så jävla arg idag. Vet inte vem jag ska skälla ut och har noll komma noll procents stresströskel. Testar att gå till stallet och rida och ser om det funkar. Förra veckan red jag och sedan åkte vi till mina svärisar. Sedan åkte vi hem. Åt blodpudding till middag. Lade oss. Och där var det slut. 

Helvetes piss. 

1 november 2014

Kom, gå

Sjätte dagen

Idag var första dagen då jag tror att jag vaknade från någon slags sömn i gryningen. När jag tittade på klockan var hon fem. Jag tror inte att jag varit vaken på några timmar. Hade inget minne av sömn, inga drömmar eller så, men heller inget minne av vakenhet. Det borde vara ett gott tecken. 

I rummet bredvid mitt och Ivans hade mamma bytts ut mot styvmamma och syster. Gårdagskvällen blev en fiskmiddag med bror, svägerska, Frida och Frans. Jag blir så väl omhändertagen. Det är nästan så jag skäms när jag tänker på det. Mina vänner och min familj har tyst och fokuserat tagit över precis allt de kan bära åt mig; blivit mina konstgjorda lungor och hjärta och ben och armar. Har hand om papper och kalender och post och möten och möblering och matlagning och jag vet inte vad. Jag vet inte när jag senast plockade undan en tallrik efter mig. Eller tömde en diskmaskin. Hängde upp tvätt. Lagade mat. Kokade kaffe.

Det enda som är kvar för mig är att vara, andas, försöka ta mig vidare, finnas där för Ivan. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag vet inte hur det skulle gått till annars.  

Det är som att min energinivå precis klarar av att vara någotsånär som vanligt med ivan och när han vilar, gråta eller prata eller vara tyst och tänka. Och med all den här backup:en - jag behöver inte ens tänka på pappersarbetet, en fullmakt är ifylld och mina vänner sköter det jobbigaste - går dagarna på något märkligt sätt ihop sig. Kanske för att jag aldrig är ensam. Kanske för att jag fått pausa och lämna ivan till sin mormor och sitta ensam vid köksbordet och gråta. Kanske för att livet med en snart niomånaders faktiskt inte erbjuder så mycket val. Ovetande om det tragiska som just format om hela hans, och mitt, liv så fyller han blöja efter blöja. Kryper och snubblar. Skrattar och leker. Stimmar och behöver äta. Plaskar i badet. Testar ett nytt ljud. Lär sig ställa sig mot soffan. Ramlar och tjurar. Börjar om igen. Hans liv fortgår och mitt liv kretsar runt det. Han bygger mina rutiner. 

Vi vaknar, går upp, äter frukost, leker, han vill vila. Förmiddagen passerar. Han vaknar, vill ha lunch, vill leka, vill gå ut, vi går ut, han blir trött. Halva eftermiddagen passerar. Vi lagar middag, vi äter middag, vi leker, han badar, han lägger sig. Tidiga kvällen passerar. Jag ser på tv med de som är kvar och vi pratar ibland om helt andra saker än det fruktansvärda. Sedan är klockan tio och jag drar mig för att gå in och lägga mig. Men gör det ändå. 

Och så går ännu en dag i mitt liv som för närvarande lika gärna kan få flyta på framåt i något slags konstigt drömlikt sakta mak. 

Idag var en bättre dag än igår. Ingen vet hur det kommer kännas imorgon. Jag är fortfarande så tacksam, på gränsen till chockerad, över vilket nätverk här finns. Som det känns nu vågar jag aldrig mer vara ensam, men det kommer säkert ändras någon dag. Tills dess får de gärna fortsätta det de gör. Vaddera mitt liv med mjuka kuddar och klappar och mat och vila så får jag försöka hitta någon slags mening med tiden. 

Jag orkade inte gå till Skogskyrkogården i år. Vi var där tillsammans förra, och förrförra, året och tände ljus för bland annat min pappa. Nästa år går vi dit för Ivans pappa. Har fortfarande inte fattat att det hänt, men en smygande känsla av hur oerhört stort det här är, tränger sig på allt oftare. 

Och en läskig försmak på en känsla jag tror kommer ta över allt mer när detta sjunker in gör sig förnimbar då och då. En klagande, missnöjd, gnällig tanke som trots alla änglar runt mig nu, trots all avlastning och kärlek jag får, trots att jag är glad för dem, lyder: tack men alltså det har blivit fel, jag vill göra det här med aksel. Jag vill att aksel ska komma hem igen. Jag vill inte lära mig leva utan honom faktiskt. 

Bläääääääää. 

För att avsluta med något positivt vill jag ändå nämna att älskade lilla Eartha börjar komma tillrätta i nya spännande hemmet och att jag tror hon kommer ha det så himla bra där. 

Imorgon: sista dagen på första veckan. Kom, gå.