31 december 2014

Mitt år i 12 bilder (plus en)

Januari: gravid, väntar, tar bilder på mig själv (här 2 veckor innan ivan kom), slutar jobba, väntar ännu mer.


Februari: ivan kommer snabbt och plötsligt, förlossningen går bra och är mäktig och asjobbig på samma gång, allt är bara han han han.  

Mars: jag är nybörjarmamma, det är läskigt, ivan hatar selen och inte förrän mars sista dag somnar han i den. Efter detta lever han i selen i ett halvår ungefär. Här övar vi. 

April: jag och Anna tar en promenad till sickla köpkvarter, går vilse och går ÖVER HAMMARBYBACKEN. Det borde vara omöjligt. Men vi gör det. 


Maj: börjar rida igen. Går rätt dåligt men är oerhört härligt. 
Juni: hyr stuga på Muskö. Regn 12 av 14 dagar. Fryser, myser inomhus. 

  
Juli: värmeböljan kommer och jag HATAR DEN. Reser till piteå för att mysa med Riklund och jaga svalka. Går sådär. Trettio grader på kvällarna och omöjligt att hitta svalka. Har lätt panik. Lever i skugga och försöker skydda ivan från solen. 

Augusti: Frida och Frans gifter sig. Råfint! 

September: stressar, jobbar en dag i veckan, packar ihop lägenhet, ammar som en jävla galning nätterna igenom.  Ska snart flytta. 


Oktober: det ofattbara händer. Den 27 oktober försvinner min livspartner i sömnen och strax därefter flyttat katten och vi är bara två kvar. Mörker. 


November: försöker hitta ett liv men pallar inte vara själv. Familj och vänner flyttar in. Bland annat älskade kusinen och hans Dominick. 


December: begraver min kille. Går ned alldeles för mycket i vikt. Bestämmer mig för att sluta amma. Slutar. 


Ja det var ju så att säga ett avslut i moll, kan en väl påstå. Men! Nu kan det ju BARA bli bättre, eller hur? 

Välkommen framtiden! 


Vad hände med klockan tolv

Bra ljudmatta ändå, att lägga Ivan första gången ensam i spjälsängen, med cirka en triljard fyrverkeri-JÄVLAR i bakgrunden som lyste upp sovrummet och gjorde att en viss liten en hade ganska svårt att koppla av. Tog väl tjugo, trettio minuter och sedan somnade han ändå. Utan gråt. En hel del kastande fram och tillbaka i sängen. Själv fann jag mig själv INTENSIVT hatande nyår och alla smällar i luften. Kan vi inte bara bestämma att det är förbjudet nån gång. Med vänlig hälsning, djurens vän (och de lättväckta barnens) 

Räknar nu med hundra uppvak inatt.

För övrigt vann jag inget på himla Bingolotto. 

2014, du kan dra nu. 

You won't believe what happened next

Okej, imorse fick jag dåligt självförtroende pga mormor var i duschen och ivan skulle få en förmiddagslur och precis som hon beskrivit lade jag honom i hans spjälsäng i ett mörkt rum när han visade trötthetstecken, men nä. Han studsade upp på tre röda och efter ytterligare tre så grät han också. Inte alls i närheten av att vilja överväga sömn. Fan. Tog upp honom snabbt och när mormor kom ut ur duschen ångestgnällde jag och sa cirka "det kommer aldrig gå när JAG gör det". Gnäll gnäll gnäll. Hon sade att det kommer det visst det, tog ivan under armen och gick in i sovrummet igen. Och så blir det tyst. Han somnar, hallå! Oklar känsla inför detta - bra att han sommar ensam i spjälsäng men bra om han gör det med mig någon gång pga tänkte inte exakt flytta hem till min styvmor igen? 

I alla fall. När det var dags för eftermiddagsluren så vägrade jag försöka. Satte mig i sängen (den stora, läs: min) och höll mig i bakgrunden när mormor körde sin rutin. Ivan trallade glatt i tio minuter, kröp runt i sin spjälsäng och sjöng lite olika trudelutter. Och somnade. Bara tystnade mitt i en sång och somnade rakt upp och ned. Trodde ej mina ögon. Det var det sjukaste! 

Vågar fortfarande inte tro att det någonsin kommer fungera när jag gör det men det får jag tydligen inte tänka för man ska ha positiva målbilder faktiskt. Återkommer med rapport ikväll, huuuu. 

Rapport från andra natten

Jo men det gick ju - igen - strålande. Ivan stannade i spjälsängen från klockan 20.30 till klockan 07.30 och däremellan vaknade han ca 4-6 gånger men varje gång var han okej med att somna om själv med lite vyssjande ljud, lite buff och eventuellt en speldosa. Klockan sex hade han svårt att somna om eftersom näsan var täppt, men han försökte och lyckades stundvis. Vid halv åtta gick vi upp (och då var jag hemma igen). Underbara nyheter, återigen.

Amningsstopp kväll 2

Nu är det morgon och klockan är åtta och jag är på väg hem. Går över Medis igen. Någon testar lite fyrverkerier i bakgrunden. Mysig kuliss va? Nu till ämnet.

Igår somnade ivan i spjälsängen efter cirka tio minuters runtbuffande och utan tårar, lite irritation. Vid första uppvaket hann mormor inte ens dra igång speldosan innan han somnade om, själv, igen. Sedan vet jag inte mer för då började åter timmarna då vi inte hördes. Men jag känner en intensiv tacksamhet ändå, att det har gått såhär bra hittills. Det är ju något knas med mig och Ivans tröstlösa gråt, minns ni att jag efter hans första 8 veckor av kvällsgråt mådde så dåligt att jag bad att få gå och prata med någon kring detta, och kring min föräldraroll överhuvudtaget? Enter: VÄÄÄÄÄÄÄRLDENS bästa och finaste psykolog på bup. Våra samtal handlade inte så mycket om hans gråt eftersom den redan slutat när jag började där, men det fanns en massa bra att ta upp för att jag skulle typ ventilera kring min kvävningskänsla inför att vara så... Behövd? Och gränslöst älskad? Och älska gränslöst tillbaka? Låter evt navelskådande och flummigt men för mig var det jättebra att tillsammans med ivan träffa henne varannan vecka. I alla falll. Ivans gråt. Jag pallar den inte, knappt alls, och de här som avvänjer sina barn från amning medelst "de får gråta av sig det på några nätter" - ja men det skulle aldrig hänt i mitt hem? Inte så mycket för Ivans skull -OBS- som för vad jag klarar. Jag hade förmodligen  ammat tills han var 5 om jag inte fått hjälp. Eller, om bära/vagga hade varit hans grej så hade jag bergis gjort det tills han vägde örtio kilo. 

Men nu verkar det PEPPAR PEPPAR som att det här är på väg åt ett håll där han sover i spjälsängen helt själv och om han bara kan gå med på det upplägget när det är jag som lägger (läs: ikväll eventuellt att vi provar, HJÄLP) så kommer jag vara så sjukt tacksam och lättad och glad i säkert, eh, flera veckor nu? Tills det kommer nån ny magsjuka eller nåt, hehe. 

Att komma till Frida och Frans igår förresten. Ta taxi till restaurang, äta på denna och prata om så sjukt många saker som INTE handlar om död, sorg eller bebisar: vilken grej! Vad otroligt härligt det var. Drack även säkert... Tre glas vin (nej eventuellt fyra) och tog en sängfösare på en bar dit Emelie och Wille tittade förbi efteråt. Värsta festnatten, typ! Dock att denna "vilda festnatt" avslutades klockan 23.00 för en viss person hade så jäkla ont i brösten att hon behövde åka hem till pumpen, men jaja. Det är en annan femma. 

Hör av mig igen med rapport om hur andra natten hade gått. Hej! 

30 december 2014

Örnen har flugit del 2

Nu har jag lämnat hemmet för andra kvällen i rad strax före Ivans läggning. Skuldkänslorna är värre idag än igår, tycker typ att jag är en egoistisk mes som hellre sticker hemifrån än att sätta Ivans trygghet i första rummet (läs: vara hemma och rida ut amningsstoppet själv) på något vis. Men det är hjärnspöken. Jag gör ju precis allt jag kan för att reda ut vår situation och att jag inte klarar av att sluta amma på egen hand utan låter honom sova två nätter med sin älskade mormor, ja men so shoot me. Är ingen superhjälte. Har ingen motståndskraft i denna svåra tid. Nu är det så. Ändå gnager det i mig och min hjärna, som är obekväm i att lämna Ivan, vill väl hitta på hyss och göra mig vemodig. Antar jag.

Nåväl. Dagen var mycket trevlig och vi var på Rum för barn. Ivan åt egentligen inte så mycket mer än vanligt trots amningsfritt sedan igår mitt på dagen. Inte vill han ha flaska med utpumpa mjölk heller, han ba blääää. Jag förstår honom. Ser INTE lockande ut. Jag pumpar och pumpar, alltså klarar det inte annars. Tror jag drog upp min produktion under hans magsjuka nyss då han bara ammade typ en vecka i sträck. Efter några timmar är det big time mjölkstockningsvarning på mig och jag har så sjukt ont, och knölar och allt sånt. Pumpar då ca 120 ml men skulle gärna kört det dubbla. Hejdar mig när det värsta är över men det är snart ömt och ont och dags igen. Jaja. Får ta lite tid antar jag, detta. 

Nu, precis nu, går jag över Medis på väg mot Frida och Frans där jag ska sova inatt. Först ska vi gå ut och äta. Råkade äta en halv pizza för bara 1,5 timme sen men vafan, jag behöver ändå gå upp ett gäng kilon så la vecchia signora, ge mig allt du har. 

Amningsstopp - andra rapporten

Okej, så jag kom ju hem där vid halv åtta och alla sov och det var en deciliter tagen ur en ersättningstetra. Klockan åtta smög jag mitt allra tystaste in till mormor och Ivan och väckte mormor och berättade att klockan var åtta. Oj, utbrast mormor som sedan i viskande tonläge berättade att natten gått jättebra. Han hade, sin vana trogen, vaknat ett antal gånger där i sin lilla spjälsäng. Men ingen gång hade han behövt lyftas ur utan hade lugnats av "buffningar" i rumpan och lite klapp och lite gung och lite speldosa. Vid halv fem hade han varit svårare att söva om och då hade hon efter en halvtimme tänkt att nej äsch, han är väl hungrig. Stoppat 1 dl ersättning i flaskan, precis som spåren gjorde gällande, och erbjudit Ivan som direkt spottat och fräst och sagt nej tack det där vill jag INTE ha. Och somnat om efter ytterligare en liten stunds bök. Med andra ord sov Ivan ungefär som vanligt, lika många timmar, med lika många uppvak, men utan gråt och utan amning och - detta är så underbart - I SIN SPJÄLSÄNG?

Can NOT believe it alltså. Mormor är stolt och nöjd och jag är glad och försiktigt positiv inför kommande dygn. Exakt just nu pågår första morgonvilan, den då han brukar somna vid bröstet, och den tar mormor och jag sitter utanför och lyssnar. Han sover inte ännu. Eventuellt är han lite för pigg fortfarande. Jag har fått stränga order att inte komma in och avbryta dem så jag sitter väl kvar här helt enkelt. Känns som att hon har extrem koll på läget, Ivans (ena) mormor, och jag tackar min lyckliga stjärna för att hon finns.

Angående frukosten förresten, eftersom han då inte ätit på nästan tolv timmar, så gick också den helt okej men det var väl ingen vrålhunger han visade. Åt en skål gröt, en halv rostmacka med smör och lite yoghurt som efterrätt. Rätt mycket för att vara han men inte supermycket. Förresten, en skum och lite äcklig grej: den där mjölken jag pumpade, 150 ml, imorse. Den var liksom lätt... grön i tonen. Alltså, det såg lite ut som gift? Lär ju ha sett ut så massa gånger då Ivan ätit också, eftersom jag inte pumpat på cirka ett halvår, men guuuuuuh ganska äckligt. Måste googla. Slängde ut den i diskhon pga blev oroad så nu får han äta annat i stället och så får det vara med det. Nedan: extremgullig unge samt hans gulliga mormor.


Endast mamman är vaken

Jag smög hem i OERHÖRT rask takt (okej vi kan väl kalla det "smögsprang" för att vara helt ärliga) och låste upp dörren med ett starkt Ivan-sug i maggropen. Där inne var det knäpptyst, och mörkt, de sov fortfarande. Klockan var precis halv åtta och det är den tiden han brukar vakna efter en "vanlig" natt. Med insikten om att natten som passerat förmodligen inte varit "vanlig" smög jag omkring i tystnaden och lyssnade lite inåt Ivans rum: inga ljud hördes. Gick ut i köket och letade spår, för inte skulle han sova såhär länge på tom mage? En flaska färdigblandad mjölkersättning var mycket riktigt öppnad i kylen. Cirka 1 deciliter var tagen ur denna flaska. Detta leder mig till slutsatsen att det måste varit problem att söva / trösta Ivan, som då fått lite ersättning trots att både jag och mormor egentligen inte ville att han skulle äta på natten. Men skedde detta i gryningstimmarna? Eller mitt i natten? Och nöjde han sig med en deciliter? Och när ska de vakna egentligen?

Nej nu pirrar det i magen och alla mina impulser säger åt mig att springa in, knuffa ut mormor ur Ivans (min!) säng och lägga mig där själv. Men det ska jag förstås inte göra. Vid åtta, om tio minuter, tänkte jag däremot smyga in och fråga hur mormor tänkt att vi ska göra med dagen, för vår plan var ändå att väcka Ivan i "vanlig" tid för att hans dag ska fortsätta så mycket som möjligt i samma spår som vanligt med sömn och mat och så. Åh, hoppas hoppas de inte har haft det helt hemskt.

God morgon samt: inget nytt

Nu närmar sig klockan sju och för er som undrar kan jag glädjande berätta att JO jag sov inatt (men däremot var hotellrummet / täcket för varmt och jag svettades som en gris) och låg inte och grät eller oroade mig. Däremot vaknade ju min kropp, så att säga, på reflex ganska ofta. Vid 02.30 är Ivans favorittid att köra en stor amning och då till exempel, låg jag där med hårda bröst och ba... Okej. Men helt okej natt!

Har inga fler ivan-rapporter att ge för sista gången vi hördes vid tio igår sade vi att jag inte skulle få fler rapporter under natten (om det inte var kris) så att jag skulle slippa titta på mobilen titt som tätt. Vid sex när jag vaknade var det inte tal om att sova vidare så nu sitter jag här och är lite nervös: hur har de haft det? Hoppas INNERLIGT på "bra" eller "okej" men vi får se. Snart smyger jag hem. 

Pumpade i morse vid sex och då var det fan kris. Tänker att det inte gör något om jag bjussar mig själv på pump så att de kan vänja sig i lite behaglig takt i stället för pang boom mjölkstockning. Det jag tar ut kan Ivan få i flaskan. 

29 december 2014

Amningsstopp - första rapporten


Syntolkning: ett efterlängtat sms från barnvakts-mormor till nervös mamma på hotellrum. 

Etapp ett avklarad. Han kunde alltså somna i spjälsängen med sin mormor utan större problem. Nu håller vi tummarna för en okej natt för de två älsklingarna som jag är några kvarter bort ifrån. Så tacksam att hon finns. Så tacksam att ivan är så trygg.

Nu ska jag slänga på ett avsnitt downton, käka lite godis och fundera över när och om det är dags att pumpa. Har redan lite ont, men alltså klockan nio kan det ju inte redan vara kris. Eller? 

PS. Har ångest för att jag tänker att han kommer vara så hungrig inatt och vi har bestämt att redan från början köra på "ingen mat på natten". Han åt middag och ca 150 ml ersättning men jag tänker att det är ju INGENTING mot vad han brukar amma under natten. Usch. Jaja. Han lär inte svälta ihjäl och Anki kommer mata honom om han blir alldeles, alldeles tröstlös. Nu: lite serie. Puh. Livet. 


Nu är det DAN (hejdå amning)

Då var sista amningsnatten avklarad och tur nog, ändå, var den skitjobbig. Fick lämna Ivans sida och mun (!) typ en kvart då och då men i övrigt var det intensiv snuttfest som gällde och varje utbrytarförsök från min sida resulterade i halvvaken unge som kröp omkring i sängen. Övertygelsen att jag gör rätt iom avslut ikväll har aldrig varit större, kan man säga. Mvh Nackspärr.

PS. Det är ganska många som påpekar att jag kan behålla vissa amningar och inte behöver sluta helt. Det är sant såklart. Men: jag har typ bara den här chansen på mig, på länge, med avlastning om nätterna en vecka i sträck. Och jag BEHÖVER att det funkar. Jag har cirka noll motståndskraft mot Ivans gråt och ännu mindre på nätterna. Med andra ord: jag tror det är mindre risk att vi återfaller i evighetsammarnätter om jag helt enkelt slutar, amning är ett minne blott för ivan och ingen tutte finns på menyn - någon tid på dagen. Hade gärna ammat lite då och då men måste typ avbryta helt för att få fysiska förutsättningar att stå emot om inte psyket pallar vara bestämd mitt i natten. 

Nog om detta. Nu behöver en viss nyvaken person byta blöja. Han var väl överfull, stackarn, efter 8 timmars klantat amning. Heh. 

Hör av mig med känslan senare ikväll såklart. Puss och TACK för alla kommentarer. 

27 december 2014

Dan före dan före amningsslutardan

Meh. Så gick jag hela gårdagen och bara "oh nu är det tvåmånadersdagen" och så var det inte det, den är idag. Himla pucko. Jag har alltid svårt att fatta att annandag jul INTE är den 27:e utan den 26:e. Oh well. Ja men då är det tvåmånadersdagen idag då. Tur att jag inte fattade det förrän nu, då den nästan är över. Ivan sover sedan någon kvart tillbaka, idag var det en mycket hetsig person som inte alls ville gå och lägga sig klockan 20.30 men jag iklädde mig ett fejkat tålamod och bara bar tillbaka honom till vår sovplats gång på gång på gång då kan klättrade ut, och till slut gav han upp. Och nu sitter jag här. Funderar på det här amningsavslutet och känner mig förvisso väldigt trygg kring frågan "Ivans trygghet" med mormor, däremot måste jag ju skissa på hur vi ska bygga upp nätterna från och med avslutet eftersom jag blir själv med honom igen några dagar senare. Jag tänker såhär, ni får hemskt gärna hojta om ni har någon tanke.

(Och för er som inte orkat läsa allt mitt dravel om amning, I DO NOT BLAME YOU, kort bakgrundsinfo kommer här: Ivan har ammat nätterna igenom i 10,5 månader och jag behöver få mer sömn pga är ensam och behöver orka, så jag slutar i förhoppningen att det blir färre uppvak då. Han ammar sig till sömns om kvällarna för det mesta, och ammar minst 3 stora "mål" varje natt, ett vid ett-två, kanske ett vid tre-fyra och definitivt ett vid fem-sex-sju sådär. Utöver det ammar han när han vaknar till av random orsak såsom mardröm, nattskräck, "utvilad mitt i natten", snorig osv. Han ammar jävligt mycket helt enkelt. Han gillar inte välling (har provat typ alla sorter, samt olika sötningsmedel) och tycker att ersättning går ned i nödfall men typ aldrig när jag ger den, han har inga problem att dricka ur flaska men det verkar inte duga på samma sätt som mina trötta gamla tuttar. Ursäkta bildspråket. Slut på bakgrundsinfo.) 

Min tanke är nu denna: Ivan får en (stor, väl?) flaska välling eller ersättning vid läggning. Det blir en ny rutin som jag inte tror kommer bli speciellt svår att sätta, vi ligger och han äter flaskan och sedan somnar han (peppar peppar) lugnt. Sedan kommer uppvaken, de där som brukar vara 2-3 stycken under nattens första timmar. De som brukar innehålla en del gråt och ibland också hemska anfall av nattskräck. Vad ska jag göra då? Trösta och vyssja och gunga kanske. Hmm. Då är det ju inte hunger som gäller. Däremot tänker jag att när jag lägger mig får han ytterligare en flaska i sömnen, bu eller bä på den tanken? En så kallad dream feed som någon beskrev det i kommentarerna för några inlägg sedan? Så han står sig? Sedan, under resten av nattens timmar, kanske mellan tolv och sex, är det enbart vatten som erbjuds om han vaknar och tigger om något att dricka. Efter några nätter kanske det sätter sig och han tycker inte det är värt att vakna längre? Vid sex eller sju är det morgon och då blir det ytterligare en flaska? Gud vad mycket välling det låter som att det kommer gå åt? Ska en ha flera olika sorters välling eller vadå, hur gör folk?

Hehe okej om du kommit ända hit i det här evighetslånga inlägget vill jag säga tack och förlåt. Inser att detta ämne förmodligen är det tråkigaste för cirka ALLA som inte själva precis nyligen gått med det här dilemmat. Vilket är så lustigt, ändå, att jag gör det till en stor grej. Alla slutar amma förr eller senare. Nästan alla hittar nya sätt som fungerar. Själv tycker jag väl bara att det är lite läskigt och lite ovant i tanken och långt bak i skallen rör sig en skräckinjagande farhåga: att han fortsätter vakna hundra gånger varje natt men att jag med amningsavslutet tar bort det enda "vapnet" som fungerar för att släcka bränderna snabbt. Usch. Ja men då ÄR Det ju så. Då får det vara så. Amma kan jag ändå inte hålla på med tills han är vuxen.

Jag kommer säkert grina när jag ammar honom för sista gången på måndag kväll. Klart som korvspad att jag kommer. MY BABY! THE END OF AN ERA! Osv. Snyft. Men bra. Men snyft. Herregud, stoppa mig, någon. Hormonellt jidder, detta.

God natt.

Lördag schmördag

Idag hängde vi med ante och Emelie och Josef hela dagen. Det var tio minus i Stockholm och så fort en tog minsta lilla promenad blev Ivans kinder cirka blodröda. Han sov dock precis på schemat (som jag hittat på) och vi kan därmed stoltsera med en harmonisk sovvecka enligt nedan: 


I alla fall. Vid femtiden eller om det var sex började Ivan härja på ett sätt som gjorde att det kändes lika bra att röra oss hemåt. Här leker han förresten med Josef: 

Nu är vi hemma och Ivan får dagens andra middag. Han äter som bara fan just nu, ursäkta franskan, men alltså GUD VAD HAN ÄTER. Typ nästan en hel burk per måltid. Bara gapar och gapar och gapar. Känns ovant och mycket bra med tanke på amningsavslutet som närmar sig med stormsteg. I övermorgon är det över. Alltså, åh, känner ju lite nostalgi för detta trots att jag verkligen bestämt mig. Men det ska nog gå bra. 

Nu ska jag avsluta min yoghurt-middag, bada barnet och sedan lägga honom. Kanske se ett avsnitt downton abbey innan jag lägger mig själv. Gud vilket stilla liv jag lever nu alltså, det är lördag och högst troligen lägger jag mig före 22 idag igen. Men vad ska man göra, det är en mjuk och vadderad tillvaro som krävs just nu. Så är det bara. 


Ni = bäst

I förbifarten, såhär i slutet på Ivans förmiddagsvila, med nyheter om ett samarbete i regeringen i bakgrunden, vill jag skicka iväg ett stort himla TACK till er som läser här och framförallt: ni som kommeterar. Ni är så himla peppande och stöttande och liksom FINA, att jag blir alldeles rörd i princip varje dag. Det kan inte ha varit rolig läsning här de senaste månaderna, och ärligt talat kan jag inte garantera att det kommer att bli det inom en kort tid heller, men ni bara finns där och fortsätter skriva små gulliga meddelanden, i kommentarsfältet och på mailen. Älskar det / er. Följer bland annat Kitty Jutbrings blogg och blir SKOGSTOKIG på förnumstiga kommentarer som detta, som följde ett inlägg om att hennes dotter haft hög feber och yrat under natten:

"Men snälla du! Det måste ju vara bättre att ge flickan lite febernedsättande än att hon ska behöva må så där dåligt?"

Alltså - TONEN? "Men snälla du!" Kan folk bara LÄGGA UTAV att sitta på så jävla höga hästar hela tiden. 

26 december 2014

Rapport från sänghalmen

Här vare nattskräck igen, hejsan hejsan! Förmodligen beroende på total överstimulans hos farmor och farfar med katter och leksaker och trappor att klättra i och ljudnivå superhög och många vuxna och andra barn och glittrig julgran och massor av växter att pilla på och en massa famnar som vill krama / pilla / bära och ja, till slut märkte jag att det blev alldeles för mycket för honom, han började visa tydligt att han ville gå undan och inte bli pillad på och ungefär då kom min hemskjuts så det var ju himla fint. En trevlig annandag som slutade i soffan framför På spåret igen. Lina briljerade igen. Och därefter kom nattskräcken hos Ivan som ett brev på posten och jag ligger nu här i mörkret och försöker hjälpa honom att navigera sig fram på det stormiga hav som ligger mellan honom och den lugna sömnen för tillfället. Ikväll fungerade inte ljudboken (som fungerade sist - det är alltid olika) utan det som verkade hjälpa mest var att jag med ganska djup och tråkig röst berättade en saga i mörkret (den handlade om en pojke som hade nattskräck men det var inget farligt för hans mamma var alltid där hos honom, mvh Dålig_Fantasi_78) - då tystnade han första vändan. Andra lyckades jag amma och nu väntar vi på tredje. Sedan ska det bli himla skönt att sova ska jag få be att tala om för er. Så trött nu. Puss och godnatt.

Två månader

Två månader har det gått. Två månader har jag varit ensamstående förälder. Två månader har jag varit änka, sörjande, saknande osv. Nu sitter jag på en buss mot hans föräldrar för att fira jul med Ivans farmor och farfar. Det är kanske det tyngsta av allt, att åka dit utan honom. Så märkbart tomt på något sätt. Men livet går ju vidare på något oerhört märkligt sätt, precis som alla pratar om på tv idag med anledning av tio år sedan tsunamin. 

Idag åkte mamma hem också och när jag kommer hem ikväll tänkte jag förklara julen 2014 som over and done with. Skönt. Hoppas ni har det fint alla jul-lovers därute! Vink vink från Haninge. 

Nä men om en skulle ta och skaffa sig ett liv. Eller nåt.

25 december 2014

Amningsavslut

Minns inte om jag skrivit om detta tidigare (allt flyter ihop lately) men jag har ju bestämt mig för att sluta amma om några dagar. Det är ett beslut som vuxit fram allt eftersom tiden gått och våra gemensamma sömnbesvär (framförallt mina, men orsakade bland annat av en intensiv nattammare som jag bokstavligen närt vid min barm i dryga tio månader nu) i kombination med min nya, lite extrema situation där jag behöver vara ensam och styra skutan och ja, orka med dagarna. Jag har länge velat att ett amningsavslut skulle ske på Ivans initiativ, gått och väntat på det där som andra verkar ha varit med om: "en dag tröttnar de bara" eller "en dag hade jag inte någon mjölk och så var det över". Som jag har väntat. Utan resultat; Ivan gillar att amma och vet inte hur man somnar på något annat sätt. Och jag är så trött så trött så trött så trött, som ni vet.

För någon månad sedan pusslade jag och min styvmamma tillika Ivans mormor ihop en vecka då vi skulle kunna vara tillsammans, eller hon med Ivan, om nätterna i en vecka i rad. Det är ett jobbschema som ändrats, hundvakter som involverats och lite annat meck, men nu är vi i land och den 29:e december kommer hon till oss för att påbörja projekt Sluta Nattamma. Första tre nätterna sover hon med honom hos oss, de sista fyra sover jag med honom hos henne.

Den allra första natten sover jag på hotell några kvarter från där jag bor. Vi tror inte att jag kommer palla att vara i närheten när det sker, om han blir väldigt ledsen. På ett sätt tror jag inte att det kommer bli så eftersom han är så trygg med henne, sovit med henne en massa gånger tidigare (men inte en hel natt, somnat på en dagvila, somnat vid något barnvaktstillfälle, sedan har mina tuttar alltid varit där och omsövt under natten) och faktiskt, på riktigt, typ ALDRIG är ledsen... Men på ett annat sätt vet jag inte, och jag vågar inte testa. Jag vill och behöver att det här fungerar, så I'd better stay away. Han är 100% trygg med henne och hon är 100% trygg med uppgiften. Den andra natten sover jag hos Frida och Frans. Den tredje natten är det nyårsafton, och då hoppas jag kunna sova hemma igen. Något nyårsfirande är det väl inte exakt tal om ändå, så varför inte spä på den redan befintliga årsdagsångesten med lite ytterligare? Plattan i mattan känslomässigt, min melodi. I alla fall. På nyårsdagen drar vi till Uppsala och fortsätter projektet.

Jag känner mig ganska bestämd, ganska trygg men samtidigt lite ledsen och nostalgisk och typ orolig. Jag VET att det kommer gå bra och jag VET att Ivans 10.5 månader har varit bra och härligt och tryggt för honom. Samtidigt så vet jag inte hur man ens tröstar honom utan att amma sådär mitt i natten? Ska jag gå upp och liksom... vanka, varje gång han vaknar? Eller hur gör folk? Min styvmamma är bestämd över att vi ska lära honom sova i spjälsäng också men det vågar jag inte ens hoppas på ska fungera, känns så avlägset. Ingen av oss vill ha honom förtvivlat och övergivet gråtande, och hur skulle han då acceptera spjälsängen? Nåväl. Vi får se vad som sker. Just nu vet jag bara att jag precis betalt för hotellrummet och ser fram emot att lägga mig där och bara... låta nästa fas börja.

(Sedan säger ganska många att jag inte kommer sova en blund, men jaja, då får det väl vara så då. Inte speciellt superstor skillnad mot vissa andra nätter nu för tiden ändå.)

Uppdateringar lär följa. 

Riktigt trevlig stämning

Gårdagen = första julen, på flera sätt. Ju. Ivans första likväl som vår första sedan Det hände. Kämpade på bra, tycker jag, med hjälp av familjen. Det var för det mesta alldeles uthärdligt, ibland trevligt (inte alls sällan) och ibland asjobbigt (tex när jag fick briljant idé att gå ensam till Skogskyrkogården med ljus och besöka minneslunden) men överlag himla skönt att låta dagen komma och gå, så att säga. Den här bilden sammanfattar väl dagens höjdpunkt för familjen: Ivan i tomtekläder. Som han accepterade att ha på sig ca 1 minut men oh vad det dokumenterades.

God fortsättning nurå. 




24 december 2014

Uthållighetstävling i juletid

Hej! God jul! Hoppas alla har det mysigt. Själv vaknade jag 07 och åt en (o)stilla frukost framför Babblarna. Vid 08.15 var Ivan så trött att allt som kom ur hans mun var gnääääääääll eller gääääsp. Så vi gick ut lite. En kort sövningsvända på nytorps gärde, liksom. Tar ca en kvart tjugo minuter att varva, lagom tänkte jag, och fint var det, såhär: 


Ja och sen blev den aströtta bebisen aspigg och 1,5 timme senare går jag fortfarande här. Envist vägrande att gå hem (har gårdagens katastrofläggning i lite för nära minne), inne på cirka sjätte varvet runt Gärdet. Halloj! Också ett sätt att fira julmorgon ju! 

Nu somnade han (aka JAG VANN) och jag skyndar mig hemåt för ca 1 timmes egentid. Ha en god jul nu gänget! 


23 december 2014

Skynda att vila

Vann cirka VM i bad parenting idag. Ivan var så sjukt hetsig på kvällen, övertrött på ett så maniskt sätt att inget alls fungerade för att vrida ned honom i varv. Efter otaliga försök i sängen då han sparkats och klättrat och slagits med väggar och gud vet allt, ställde jag honom i spjälsängen, den hittills oanvända, och gick ut och "andades" (läs: morrade åt min syster som gick in och försökte lugna ned honom hon också). Inte förrän han vid andra tillfället i sängen (hatar att den blev som ett "straff", typ "nu får du vara här i när jag går ut HEJDÅ") ställde sig och hoppade och, tror jag, slog i tanden/överkäken i sängen och började gråta hejvilt var han redo att däcka. Då hade jag redan varit irriterad cirka trettio gånger. Bland annat på hur omöjlig han varit att byta blöja på på sistone. Eller att han inte dricker välling - trots eeeviga försök varje kväll med olika sorter osv. Och att han inte sommar - något som naturligtvis inte är vare sig hans "fel" eller något han gör för att jävlas. Idag hade vi till exempel besök av både syster och bror och Sandra och moster och Wille och Anna och hennes barn. Eh, INTE konstigt att en liten social en blir speedad framåt kvällen? Nej. Ändå, jag ba: meeeeh. Trevligt. 

Tror jag är sjukt undersövd igen. Måste försöka vila ikapp så jag får lite mer tålamod. Lagom till julafton till exempel. 

22 december 2014

Let's go nu är jag din yo

Yo yo yo hej. Ligger i sängen och tror att det kanske är ett litet utbrott av nattskräck på gång hos grabben bredvid. Låter lite gnyyyyyy och ynk ynk i drömmarna och så andfåddheten då. Lika bra jag är vaken tio minuter till och ser vartåt det barkar. 

Idag var fint. Lillasyster kom med tåget från Uppsala och för att spexa till det lite så åkte hon pendeln hela vägen därifrån och till årstaberg, dit jag promenerade tillsammans med min bror. Och Ivan. Det var en bra promenad. Fem kilometer sisådär och det var mörkt och konstigt i luften och som vanligt när jag har en "plan" om att ge Ivan sömn vid en viss tid så får jag tji och så även denna dag men aja, det gick ju bra ändå. 

Efter årstaberg tog vi bussen till gullmars, gick till Globen - när du vill vara för dig själv en liten stund - Shopping, åt på ekande tomma Tolv sthlm och gick sedan hem. Jag försökte visa min syster Kjell säsong 1 pga så briljant och roligt men asså nääää hallå vad lite Peter och Birgitta det är i de första avsnitten? Gick därmed sådär att sälja in. Men men. 

Nej men nu andas han lugnare igen. Kanske får lov att lägga mig och blunda jag också en stund då? Har förberett med sagan om Rödluvan, läst av Stefan Sauk, på ljudbok om det blir utbrott snart. Det funkade hjälpligt sist. Ännu bättre: att jag ringer upp någon och liksom pratar stillsamt med någon där i mörkret men det kan en ju inte hålla på med nattens alla timmar. Folk behöver väl sova också. 

Förresten så pratar ju alla om att den här första julen (och alla kommande btw) ska bli så himla jobbig och svår och jo det ska den väl, säkert. Men mitt i detta får jag ändå vara tacksam, tänker jag, att en av de första sakerna min kille sade till mig när vi skulle bli ihop var att han minsann ALDRIG tänkte fira jul någon annanstans än i hans föräldrahem för där var det minsann så mysigt och så tradition och det fick jag faktiskt inte rucka på. Och nej, det tyckte jag väl inte att jag behövde heller under våra fem år ihop så vi har därmed aldrig firat julen tillsammans. Dagen innan brukade han pipa iväg åt sina föräldrars håll och sedan sov han där två eller tre eller fyra nätter. Själv var jag antingen kvar i vår lägenhet med min ursprungsfamilj eller hos lite moster eller morbror inne i stan. Det var, på allvar, noll procent viktigt för mig att vi skulle fira ihop. Och han tyckte så himla mycket om julen därute hos sina föräldrar. Vi hade faktiskt tänkt fira isär i år också, fast Ivan fanns. I alla fall en eller två dagar. Jaja. I alla fall, klart julen blir astung, det fattar väl jag också, men just den här högtiden är åtminstone en då vi inte har så många minnen som ligger och gör ont mitt i allt annat. Vi var inte så mycket för traditioner, någon av oss (eller jo han var, kring julen hos sina föräldrar, men annars inte direkt). Kanske fanns det en mening med det. 

Nyår däremot har jag knappast firat utan honom på rätt länge. Förra året var jag gravid, middag hemma. Året innan var vi på Zanzibar. Året innan hos min kusin. Året innan minns jag inte, jo men Kåken tror jag. Innan det... Mosebacke. Ja visst ja. 

Nä ni. Sluttjatat för idag. Dags att sova nu. 

Äntligen avbrott i isoleringen

Igår kväll var min energinivå efter en låååååång vecka med magsjuk (och ändå; så intensiv) unge ganska så låg, om en säger. Jag var så trött på att försöka få i honom "snäll" mat (läs: rostat bröd, vita rån, majskrokar, vitt ris, potatis) eftersom det enda - jag menar verkligen det enda - han gillar är det som tydligen inte är så snäll mat: falukorv, köttbullar, spagetti och köttfärssås osv. Sin far upp i dagen, matsmaksmässigt, men i alla fall, jag var så TRÖTT igår. Ett neverending tjafs om mat, med ett barn som visar stor hunger men vägrar allt tråkigt vitt jag bjöd på. Resultatet är att han under veckan återgått till att i princip helamma, vilket ju känns som att gå bakåt i tiden. Hallå jag ska sluta amma i mellandagarna? Och nu detta? Note to self: försök hitta en pump att låna i mellandagarna. Detta kommer ej lösa sig annars.

Så. Jag tjafsade med Ivan vid middagsbordet och han tjafsade tillbaka. Jag gav upp och vi gick ut och gick en sväng. Sedan ammade vi. Sedan härjade han till halv tio (verkar vara gott om energi i bröstmjölken ändå?) och till slut fick han sova, och därefter också jag. Att vakna idag var en bliss för nu börjar julen på så sätt att min syster anländer i eftermiddag och jag får därmed sällskap och avlastning i dagarna... tre eller fyra. Hej duschen, dig ska jag snart få stå i utan att parera ivrigt barn som vill krypa in också! Hej diskmaskinen, dig ska jag fylla och tömma utan barn som står försöker sikta in sig på de vassaste knivarna! Hej golven, äntligen ska jag få plocka bort allt skräp på er och sedan sopa och sedan dammsuga! ÅH HERREGUD vad det är intensivt att vara ensamstående förälder alltså, just saying.

Med det sagt. Är så kär i honom och så glad att han finns. Varje natt då jag tankat några timmar av sömn så är liksom den där tröttheten borta och jag vaknar och känner på riktigt såhär: MEN HEEEEJ IVAN ÄLSKLING! Så sjukt att det laddas upp så fort ändå. Och sån tur. Nu vilar han sin första förmiddagsvila och jag ska ta ett varv i lägenheten, byta lakan till syster i extrarummet och göra lite fräscht i badrummet. Har också varit duktig och orkat med ett jobbigt samtal, till kommunen gällande barnomsorg. Har nu ändrat min (Ivans) önskade startmånad till mars 2015 i stället för augusti. Huu, känns lite läskigt att ens tänka tanken på att sätta honom i förskola redan, men alltså han kommer gå själv vilken dag som helst och är så oerhört social och intensiv, så han borde gilla lite förskola? Några timmar några dagar i veckan? Hoppas. Hoppas innerligt.

Funderar också lite på lägenheten, om jag ska ha kvar den eller byta bort den. Egentligen är det okej, jag har typ råd att behålla den och den är fin och stor och nybyggd och passar oss ganska bra. Det är bara det där med det andra sovrummet. Jag PALLAR inte att vara där? Jag är det ändå, förstås, men tanken på att någonsin börja sova där igen, alltså det känns inte som det kommer hända? Och om det är så så har vi i princip en tvåa för över tiotusen kronor i månaden och det är liksom inte okej. Kollar på lägenhetsbyte.se och hittar olika byten, ofta är det tvåor för närmare niotusen som vill byta med min trea. Vilket känns som ett nedköp på flera sätt (läget blir inte bättre heller, tänk Hammarby Sjöstad i stället för Blåsut) men jag vet inte. Såhär är det ju inte optimalt heller.

Nåväl. Plikterna kallar, gotta go carpa diemet och Ivans sovtid. Hej! 

21 december 2014

När en annan red

Fick lite bilder från Frida nyss, på hennes pappa som hänger med Ivan när jag själv sitter och skumpar på hästryggen alldeles för några timmar sedan. Så jävla gulligt, orkar knappt tänka på det. Och på Enskede Gårds nyöppnade bageri träffade de visst några bekanta ansikten till. Så glad att han är lätt att barnvakta i vaket tillstånd, min älskade unge. Det gör saker VÄLDIGT mycket lättare i tider som dessa. Ska bara knäcka sovnöten så är han alla rätt.

De små segrarna

Och DÄR betade jag alltså av en hel helg ensam med ivan om kvällarna. Var typ rädd för detta för bara två, tre veckor sedan. Känslan av fredags- och lördagskväll. Alla har planer och vi sitter hemma eftersom ivan inte somnar så bra borta och jag har för lite marginaler för nattvak. Igår och i förrgår även med tillägget magsjuka, som bekant. Men, alltså: vi gjorde det i alla fall? Satt hemma tillsammans och det var inte så värst farligt alls? På fredagen köpte jag thaimat från kiosken bredvid (pga orkade inte själv koka vitt ris och ivan skulle visst få det tyckte vårdguiden - OBS åt exakt noll riskorn men aja, A for effort), köpte även lite godis (till mig), tittade på Lina i På spåret och lade mig 22.00. På lördagen köpte jag en asdålig sallad, härjade runt med sjukt pigg Ivan till halv tio, sedan somnade han och jag läste artikel samt åt mer godis och kunde inte somna sen. Förrän ett, två kanske. Men skitsamma.

Poängen var att nu, dagarna innan tvåmånadersdagen sedan det fruktansvärda hände, klarade jag ändå av två helgkvällar själv hemma med ivan utan att tänka att mitt liv var det mest tragiska i hela världen. Hehe okej inser nu att många som läser här förmodligen tycker att mitt liv är det mest tragiska de hört talas om, men väljer att inte tänka på det så. Okej. 

Nu: snart mot stallet. Här ska ridas. 

Lördagsgodis + ambulans

Råkade få feeling och åt en jävla massa godis helt sent (OBS sent i min värld = 22-ish, hehe) när jag skulle läsa Rebeckas Young Lean-text i Arena och som ett brev på posten försvann tröttheten och nu ligger jag här två timmar senare och glor i mörkret. Sockerstissig. Kan inte koncentrera mig på boken jag lyssnar på, vill sova men ögonen bara glider upp hela tiden. Grrrrr så störigt. 

Ikväll är alla på Nöjesguidens Stockholmspris eller okej det är "alla" inte alls men en hel del, ser jag på instagram. Själv promenerade jag vid sextiden till Globen och köpte en skitdålig sallad på Subway. Det stod en ambulans utanför Globen Shopping och i den nedre entren mötte jag ambulansmännen som gick i ganska lugnt mak tillbaka mot sin bil. Det var tydligen ingen fara. 

Den ena av dem kände jag igen direkt. Han var den första som såg min sambo död, den andra efter mig eller om vi ska säga tredje efter mig och ivan. Fjärde om katten ska in i ekvationen. I alla fall. Jag såg det på lång väg att det var han, och om jag inte hallucinerade så tittade han lite väl länge på mig också, där i Globen-entren. Jag vek av med blicken mycket fort. Han var så himla snäll och vänlig den där morgonen, sade saker som var tänka att trösta, var mild mot ivan, verkade uppriktigt ledsen för vår skull och så, men jag vilel inte tänka på det så jag tittade bort. Jaja, nu gör jag ju det ändå tydligen men ni fattar. 

Återgår till försöken att sova nu då. Ivan är förresten äntligen på bättringsvägen. Tror jag. God natt. 

20 december 2014

Kämpar väl på

Dag fyra av magsjuka inleds. En tvättmaskin har redan gått och klockan närmar sig åtta. Ivans tillstånd börjar kännas konstant. Pigg och glad och utan feber men tja, behåller väl inte direkt något i magen och äter för övrigt knappt alls - bara ammar. Jag går litegrann på knäna i detta med att fylla honom med vätska, byta blöja, mer vätska, mer blöja, även på nätterna men då mindre frekvent. Det börjar svämma över en aning hemma. Måtte måtte MÅTTE det vända idag i alla fall. 

19 december 2014

Nu är det dags för fredagsmys

Det var alltså helt idiotiskt att ge Ivan fast föda igår kväll, efter att han betett sig som friskt barn hela dagen? Detta ansåg i alla fall både Ivans mage, och vårdguiden som skällde (vänligt) på mig och sade att både ärter och lasagne och pannkaka, som jag gav honom igår kväll, är "alldeles för hårt för den lilla magen" och för övrigt ska jag undvika frukt och havre och tja, typ allt jag har i skåpen här hemma. Jorå. Nä men man kan väl säga att jag väcktes vid halv tre inatt av att magsjukan hoppade in, formstark som aldrig förr, i en ny rond med stackars lilla ivan som inte alls uppskattade att slitas upp ur sängen och sömnen (och just hade avslutat sin nattskräck för övrigt) för att byta blöja och pyjamas. Gud så dumt. Vad dum jag känner mig. Samt orolig, nu är vi inne på tredje dagen av ganska dålig form (även om gårdagen var nästintill normal iofs) och jag kämpar på med att få i honom vätska och vätska och mer vätska. Och lite vitt bröd. Och lite vita makaroner. Han är dock glad och rätt normal, om än lite blekare än vanligt och eventuellt lite tröttare (men inte mycket och ingen feber och inget kräks). Typ såhär: 


Ikväll ska jag därmed inte på den julmystillställning hos Anna och Lovisa som jag tänkte mig, och faktiskt hade sett fram emot, eftersom en måste vara galen som tar med magsjukt barn till barnfamilj i juletider (eller någonsin), och jag ska i stället festa hemma med Ivan. För att krydda bajs-stämningen en smula tänkte jag duka upp till en härlig fredagsbuffé bestående av: 

* vitt rostbröd med smör som smält i små fyrkanter (borde väl locka även en magsjuk småtting?) 

* vitt ris, eventuellt format till små bollar för aptitlighetens skull 

* majsvälling - även om han inte gillar välling - ty allt med havre skulle jag chilla med sa vårdguiden 

* vita smörgåsrån 

Ja, detta är alltså Ivans buffé om det inte framgick. Själv äter jag en låda ur frysen, kanske festar loss med lite godis och tittar på Lina som debuterar i På spåret. Heja heja! 

Ps. Håll nu tummarna för att Ivans sjuka vänder ikväll för det är jättejobbigt att vara ensam med sjukt barn och jag oroar mig ganska mycket trots att det säkert är heeeelt normalt detta. Ds. 

PS2. Alltså, jag har ingen julklapp till ivan? Alls? Kanske kommer jag inte hinna skaffa? Haha okej men god jul på dig älskade snart ettåring, vi börjar med klappar 2015, visst? 

PS3. Nu börjar det bli väldigt mycket tvspelslingo här men skitsamma, ville bara säga att jag satt på (de icke-svängbara) terränghjulen på vagnen och FAN vad tungt det är utan sådana, som kan svänga alltså. Dock skönt i vädret. Gick till sickla och vände idag och tog mog ganska bra fram över stock och sten. 

18 december 2014

Du vill bränna ned Stockholm

Jo och i avdelningen "brev du inte trodde du skulle få" kan jag idag addera brevet som berättar att nu har askan strötts över minneslunden på Skogskyrkogården. Snyft.

Sakers tillstånd

Jag tror att jag just nu står och trampar i lite av ett ingenting-läge, eller kanske är mittemellan-läge är ett bättre ord. Jag är mittemellan faser i sorgen, tror jag. Mitt emellan att vara chockad och undantagstillståndsledsen och förvirrad, och att börja anpassa mig till mitt nya liv. Det är som att jag inte riktigt bestämt mig för om jag tänker acceptera att det blivit som det har blivit ännu, och därför står alldeles stilla. Rådvill och dröjande, i väntan på att det hela ska klarna för mig.

Besökarna kommer inte längre i en strid ström och jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan skönt - det är inte alltid det är härligt att umgås med människor oavsett hur underbara de är eller hur mycket jag älskar dem. Ibland vill jag bara vara ensam. Å andra sidan är ensamheten skrämmande, läskig, ekande och tom och vissa kvällar smyger minuterna efter klockan åtta då Ivan lägger sig verkligen fram i snigelfart. Det är som att jag inte ännu är redo att kalla mitt och Ivans liv för... ja men komplett? Det saknas fortfarande någon. Det är fortfarande halvt här hemma. 

Jag kan inte ägna mig åt saker jag förr brukade ägna vardagskvällarna åt, serier eller att läsa eller chatta eller kolla tv eller surfa eller ja ni vet, sånt där en gör. Jag kan inte koncentrera mig eller uppbåda tillräckligt intresse för att fastna i vare sig en serie eller bok eller film. Allt som är trivialt är provocerande. Men försöker jag mig på berättelser som jag kan relatera till får jag sådan ångest och blir så ledsen att det inte heller fungerar. Igår var jag dum nog att börja lyssna på boken När livet stannar, en berättelse om en kvinna som förlorar sin make och två av sina barn i tsunamin. En berättelse om ren och skär helvetessorg, med andra ord. Jag fick hjärtklappning i mörkret bredvid Ivan, det gick inte att lyssna vidare efter ett tag. Och så låg jag där - vaken och timmarna gick. Mittemellan det som var förr och det som kommer komma sedan. 

Jag förstår rent rationellt att nyckeln kommer att vara att jag, så att säga, "väljer livet" och aktivt väljer att bygga något fint och bra och mysigt för mig och Ivan. Accepterar att nu är det såhär och slutar tänka på det som något halvt och tyst och tomt. Det är bara det att jag inte är där ännu. Så fort Ivan somnat vandrar mina tankar alldeles för långt från den stig jag har bestämt att de ska hålla sig på och jag ältar och sörjer och känner mig pytteliten och liksom osäker på hur jag ska ro den här tvåmannaskutan vidare framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att det på något sätt kommer att gå, men jag oroar mig. Vet inte konkret för vad jag oroar mig? Att inte orka? Att inte komma ur sorgen? Att resten av livet ska kännas grått och svårt? Att ansvarsbördan i föräldrabiten ska vara mig övermäktig? Kanske lite av varje. Förmodligen. Inte vet väl jag hur det är tänkt att en ska sörja och när det är dags att borsta av knäna och börja äga livet igen, så att säga.

Så jag mailade i alla fall Sorgmottagningen, som någon tipsade här om på bloggen, och sedan ringde jag dem. Och sedan ringde de mig. Och nu har jag fått det stora privilegiet att få möjlighet att gå i terapi, sorgebearbetning, hos dem. Börjar i januari. Är tacksam och glad, för jag vill ha stöd i att hitta framåt i min egen sorg och kanske ännu mer, läkning. Jag är så ivrig att få börja läka men när kvällarna blir tysta och Ivan har lagt sig och ingen familj eller vän är på besök och jag ligger vaken i mörkret och väntar på hans nattskräck är det så tydligt att jag inte är där än.

Det har gått sju och en halv vecka nu. Ivan har fördubblat sitt antal tänder sedan det hände. Jag har överlevt hans första magsjuka. Han har trillat ur sängen för första gången. Han har stått några sekunder utan att hålla i sig i något. Han har börjat göra nya ljud. Jag gråter inte varje dag, inte ens varannan, men det jävla mörkret ligger kvar över mig och känslan av att vara halv består, blir nästan starkare nu när vardagen är här. Tittar över gatan på huset mittemot och alla, jo men faktiskt alla, är två med sina ungar. Jag vill inte vara en med min. Jag måste det och jag måste hitta ett sätt att acceptera att det kommer att vara så, men det känns ganska fjärran just nu.

Egentid, hjälp!

Jag hade ju planerat den här veckan så bra, tyckte jag, med att Ivan skulle ha "farmordag" på onsdagen och på torsdagen skulle vi prova den här nya nanny-damen som vi hittat genom barnvaktsförmedlingen i Stockholm. Men så kom en viss magsjuka och ställde till det och barnvakten från förmedlingen är avbokad och igår var vi hemma hela dagen men idag, när Ivan mår alldeles prima, är han ganska svår att hålla inomhus. Och hans farmor längtade efter honom. Så hon kom precis hit och vi drack lite te och åt lite mackor och nu är hon och Ivan ute och spatserar tillsammans och jag har därmed helt plötsligt och oförhappandes EGENTID, hjälp! Har inte hunnit göra några smarta planer på hur denna egentid ska spenderas och plötsligt känns det som att jag inte vet alls vad jag behöver ta tag i. Tänka tänka. Betala räkningar kanske? Dammsuga, ja! Det är bra! Gå med återvinningen! Byta lakan behövs ej för det såg så att säga livet till att vi behövde göra igår. 

Ja nä men om man skulle ta och get to it då. Städning är väl också ett sätt att njuta av egentid? 

Ps. Kolla vilken EXTREMGULLIG grej som Frida och Niklas gav till Ivan, present all the way from NYC och Baby Gap. Gull gull gull.



Goda nyheter (ja jag vet, en skräll)

Okej, uppdatering som är positiv för en gångs skull: 

Ivan mår bra och SOV HELA NATTEN inatt? Från ca 23 till typ halv fem då han tankade lite och sedan sov till halv sju. Nä men jag ORKAR INTE vad underbart det var? Är det såhär andra (vissa) småbarnsföräldrar har det? Detta var fantastiskt. Och i magen verkar han må prima pga just ingen aktivitet alls på den fronten. Och pigg och glad osv. Ska dock inte få riktigt mat förrän ikväll eller imorgon igen, har rådfrågat 1177, så vi kör på amning och ersättning ett tag till. 

Aja. Ville bara berätta. Hej. 

17 december 2014

ÄEH!?

Nej men alltså nu slog ångestbarometern i taket här, läser om magsjuka hos barn och läser om vätskesersättning på Barnakuten.nu och detta:

Vad gör man om barnet inte vill?
Tvingar barnet. Det är sant. Tvingar barnet. Vi är inte vana att tvinga våra barn till saker i Sverige idag, och det är bra. Men när det gäller vätska vid magsjuka måste vi. Låt barnet sitta i knät, håll i fäktande armar och stick in sprutan (utan spets), långt in i munnen (det går bra utanför tandraden) och spruta in vätskan på kindens insida långt bak. Lite spottas ut, men det mesta går in. Om du känner dig som världens sämsta förälder som tvingar ditt barn vill jag bara säga: det är tvärtom. Du ger barnet vad det behöver även om inte barnet förstår det.


Detta gav mig massiv ångest pga jag KAN fan inte tvinga mitt barn, och jag VET att det är sjukt dåligt eftersom ibland måste en ju, för barnets skull? Jag har till exempel aldrig varit rummet när han fått vaccinsprutor (det var hans pappa och i framtiden, åtminstone vid ettårssprutan, hans mormor), jag ammar ju och samsover fortfarande, för att jag liksom inte står pall när han blir knäckt. Även om det blir kontraproduktivt. ÅH han kommer köra med mig hela sin barndom, inser jag nu. Jag kommer bli en sån som säger ja till ALLT? Nå, åter till vätskeersättningen. Såhär ligger det till:

Han kräktes vid tio i morse. Betedde sig därefter 100% normalt, lekte och var glad. Drack vatten som jag gav honom. Ammade. Åt lite ersättning (ca 70 ml). Tog pyttelite vätskeersättning men hatade det. Åt en klämmis med gröt. Sov lite på förmiddagen. Vaknade, sov lite på eftermiddagen. Där är vi nu. Han har helt klart gjort av med mer vätska än vanligt eftersom det är dålig stämning i blöjorna to say the least, men tycker ändå hans allmäntillstånd är ganska glatt och som vanligt.

Fråga - och nu måste ni svara för jag är ensamförälder och har ingen att dryfta med: visst borde han vara okej fast jag inte tvingar i honom vätskeersättningen? Eller måste måste måste jag?

Obs ni får svara "ja" på den frågan för snart kommer Frida hit och jag fattar inte hur hon tänker men hon menar att med tvål och handsprit ska det nog gå bra och dessutom är hon inte rädd för magsjukor. Alltså jag har aldrig älskat henne mer innerligt och brinnande. Kanske måste ge henne en kyss när hon kommer. En med pyttelite magsjuka i. 

Prövningarnas tid ännu mera

Den där mytomspunna upplevelsen att bli exorcist-nedkräkt av sin avkomma så hela sängen blir blöt, du själv med, och avkomman, som samtidigt bajsar på sig så det rinner på sidan. Ni vet den? Jag också, nu, och därmed välkomnar vi Ivans allra första magsjuka och konstaterar att nej han var inte immun och nej han tyckte inte heller det var någon biggie för fem minuter senare klättrade han glatt omkring och lekte medan jag försökte rädda det som räddas kunde i kudd- och täckväg. Jorå. Det blir i alla fall spännande, om inte annat, att se hur det följande dygnet utvecklas för denna extrema kräkfobiker. Har det värsta passerat? Ingen vet. 

16 december 2014

Hemleverans från IKEA

Idag var det dags för tiomånaderskontroll för den här lilla personen:


Och jag hade alltså förberett en lista på saker jag ville diskutera med en läkare när jag väl hade en på tråden, så att säga. En av grejerna var - GUD vad överraskade ni blir nu - nattskräcken och huruvida en kan ge melatonin mot detta (svar: nej, han är för liten och det var inget läkaren trodde på överlag verkade det som). En annan var Ivans hjärta, med tanke på vad som hände med hans pappa. Tror inte jag pallar gå in på detaljer eftersom vi inte vet så mycket ännu men kort sammanfattat fick jag ganska lugnande besked, för tillfället i alla fall. Ivan behöver inte utredas i nuläget och om han behöver det - när vi får de sista testsvaren inom 2 månader - är det inget som brådskar och behöver göras nu. Vi kan lämna det där. En tredje grej vi skulle prata om var Ivans vänsterfot, som han liksom vikt lite i början när han började ställa sig mot saker (och den fick godkänt på en gång, helt normal fot). Ja men det var väl det ungefär.

Efter läkarbesöket gick vi hem, åt middag, Ivan somnade redan halv åtta och en halvtimme senare knackade David och Eric på dörren med en leverans från IKEA: den spjälsäng som Ivan snart ska lära sig att sova i. Så himla himla gulliga vänner som 1. åker och handlar på IKEA och 2. levererar hem en sen tisdagskväll och 3. kliver på och bara halloj, klart vi bygger ihop den också. Hjärtat smälte. Ivan vaknade för övrigt bara EN gång trots byggmayhem i köket, alltså varför har jag så låg volym på tv:n om kvällarna eller undviker att spola vatten i köket? Note to self: det är inte av ljuden utanför han vaknar, det är beroende på annat.

Nu är klockan kvart över nio och mitt värsta program ever står på på tv:n - Deal or no deal. Alltså KRÄKS på det programmet? På tal om kräks, det är ju förresten den här hemska årstiden då alla ska hålla på och få vinterkräksjukan och berätta om det på sociala medier. Får panik panik panik panik på tanken, hallå vad händer ens om jag får den nu när jag är ensam? Hur skulle jag lösa det? Ingen skulle ju vilja passa Ivan om jag är smittad?

Okej. Tankar jag inte ska gräva för djupt i ikväll. Återgår till projekt: mysa till Ivans nya spjälsäng samt, herregud, stänga av tv:n genast. 

15 december 2014

Det blåser hårt + kallt + högervindar överallt

Alltså detta väder måste antingen sluta eller så måste min bovärd sluta hävda att jag inte får täcka för ventilationen vid varje fönster för der blåser liksom rakt in. I ett hus byggt 2009. Så ska det väl ändå inte vara. Inatt vaknade jag att LJUDET av vind som blåste rakt in och ned på oss i sängen eftersom det lilla sovrummet går att möblera på exakt ett (1) sätt. Själv låg jag nedpackad i täcke och filt men den lille envise täcke-vägraren bredvid låg helt öppet rakt i vinddraget och fick kalla fötter - alltså bokstavligen. Små isklumpar. Usch. Det blir väl sockor från och med nu då. Himla väder. Himla hus.

Trots detta väder tog jag mig ned på stan idag. Skulle titta på NK:s julskyltning med mamma och bror och det såg ut ungefär såhär:


Var inte speciellt impad. Hade heller inte speciellt tjock hud för NK fick mig att snabbt vilja vända i dörren och fly till ett tyst och lugnt ställe i stället. Innan dess hade jag däremot för första gången besökt Kulturhusets Rum för barn och alltså - vad FINT det var? Och mysigt? Ivan stormtrivdes och då hann jag dessvärre bara vara där fem minuter. Ska absolut åka tillbaka och det inom kort. 

I alla fall. Har inte så mycket att berätta egentligen, mamma är här ikväll och det är mysigt att inte vara ensam. Jag skriver det här eftersom ivan just hade ett anfall av nattskräck som jag avbröt medelst väckning och gå och sjunga Videung-låten helt högt och falskt så mamma såg alldeles förvånad ut dör hon kom ut från badrummet till en vaggande dotter som gick och överröstade ett gråtande barn med en ful sång. Men det funkade. Så vi lade oss igen och nu är jag vaken lite för att känna in om det kommer fler attacker eller om han passerat puckeln för att gå ned i djupare och lugnare sömn. Det var några kritiska minuter då han gnydde och ropade i sömnen, men nu andas han tyst och verkar tung här bredvid så jag tar väl det som ett bra ögonblick att avsluta den här posten och säga god afton. 

Förrresten. Fanny. Ditt paket med posten idag. SÅ HIMLA FINT. Tänk att du finns. 

Alla bara pratar är det sant och jag har hört om dig

Tredje natten utan nattskräck nu. Tredje dagen Ivan fått Omega-3. Just saying... Närå, han brukar ändå inte ha nattskräck varje natt men eventuellt ligger jag och hoppas på kvällarna att det ska göra skillnad. Märker att jag oroar mig för anfallen så att jag håller mig vaken tills de första tre timmarna av Ivans sömn passerat. När jag hör honom drömma och gny händer det att jag buffar på honom och lägger honom till bröstet fast han inte ber om det. För övrigt är han rätt förkyld och kan inte andas speciellt bra med näsan, vilket jag tror (inte helt säker) resulterade i att han bara ammade en eller två gånger på hela natten? Däremot låg han och snarkade / försökte andas genom täppt näsa / ändrade ställning för att kunna somna om helt högljutt och intensivt mellan timmarna fem och sju, då han gav upp. Då gick jag också upp (rimligt, eller hur?) och vi åt frukost och lade i en tvätt och tittade på morgonnyheterna, som vilken helt vanlig tvåmannafamilj som helst.

Nu lyssnar jag på Håkan Boma Ye och tänker på att jag längtar efter att stå berusad och glömsk på någon konsert inom relativt kort. Det var så länge sedan och en gång i tiden för inte alltför länge sedan alls var det något jag gjorde precis exakt hela tiden. Mitt jobb, rent av (minus berusning och glömska men konserterna då, äsch ni fattar).

Hade glömt en detalj på dagens schema när jag rapporterade igår: vi ska åka till ett av min sambos jobb och ta emot en... gåva? Tror jag. Jag känner inte dem och känner mig rätt nervös inför det här momentet måste jag erkänna. Usch, det är så svårt att ta emot, ta emot presenter och omtanke och liksom MEDLIDANDE. Jag börjar vänja mig men det är inte prick min allra mest naturliga position i tillvaron.

(Okej har kommit några låtar in på skivan och måste säga att det här med liveskivor, asså jag vet inte? Kan inte pubiken bara hålla tyst och dra ned volymen på alla de där blåsinstrumenten. Mvh TANT som vill att det låter som i studion och eventuellt borde sätta på en sådan skiva i stället.)

Fick den här bilden på sms från en vän igår, som jag och min sambo brunchade med dagen innan det hände. Stirrar mig blind på den. Inte för att den säger så mycket (mer än att jag stirrar helt misstänksamt på min väns sambo som har Ivan i knät) men för att jag försöker uttyda om det syns i mitt ansikte att det ännu inte har hänt, att hittills är mitt liv precis som vanligt. Precis som det skulle vara. Tycker mig skönja något normalt och liksom bekvämt som jag inte längre ser i mitt ansikte? För övrigt, om någon undrar: sorg gör en ganska ful. Liksom mager och samtidigt puffig i fejset. Hoppas det går över så småningom. Inte för att det spelar jättestor roll nu, men lite.


Okej jag funderar lite på julklappar trots att vi bestämt att i år ger vi inga till varandra, vi vuxna. Nog för att jag verkligen står för detta beslut, det är befängt att vi slänger iväg så jäkla mycket stress och pengar på att konsumera åt varandra, samtidigt som guuuud vad jag skulle vilja visa någon form av tacksamhet för mitt närmaste nätverk just i år. Familjen som funnits där så intensivt, och de närmaste vännerna. Tror ändå att det måste få vänta lite till, för att bege sig ned på stan med Ivan i vagnen utan en tydlig idé om vad jag vill ge bort låter som tortyr i mina öron. Med det sagt ska jag idag titta på NK:s julskyltning med mamma, men det blir nog en ganska kort historia. Vädret är ej kul.

Nej nu. Dags för Ivan att vakna tror jag. Dagen väntar.

14 december 2014

Lägger ännu en vecka till handlingarna (en svinjobbig sådan)

Idag kom vi tillbaka till Stockholm och ganska omgående efteråt åkte vi tillsammans med Frida till mina svärföräldrar för att äta lunch och putsa lite på bilen, som ju ska säljas inom alldeles kort. Det var fint och mysigt, men jag blev så himla ledsen. På ett sätt jag inte hade förberett mig på. Tomrummet har aldrig känts så stort och tydligt som där, hos hans föräldrar, dit jag aldrig varit utan honom. Aldrig har jag gått på vägarna utan honom vid min sida och när jag idag skulle ta en promenad på de isiga vägarna för att söva en trött Ivan, stod det så tydligt igen. Han är verkligen inte här, han är borta borta borta borta och kommer aldrig mer komma tillbaka. De här gatorna är hans, hans hemväg från skolan, hans grannar från barndomen, och här går jag med hans och mitt barn och han är inte med. Fy helvete så brutalt. När jag kom in igen från promenaden och Ivan sov tryggt och varmt i vagnen utanför brast det för mig och så satt jag där och grät under resten av middagen.

Nu är jag hemma igen och Ivan har somnat och Musikhjälpen visas på tv:n och jag ska packa upp väskorna från Uppsala och kanske ta en macka. Bestämde just med min kusin, den av mina kusiner jag är väldigt nära och som har världens gulligaste son som är tre år och heter Dominick, att vi ska ha sleepover på torsdag och på fredag gå på Skansen med kidsen. Imorgon kommer mamma och vi ska gå på stan en liten kort sväng. På tisdag ska Ivan till barnläkaren för 10-månaderskontroll och jag ska prata lite om nattskräck tänkte jag, och fråga om remiss till hjärtkardiolog. Ja men då vet ni ungefär vad den här veckan kommer innehålla för mig och Ivan, varsågod för information ni inte bett om.

Ps! Vill ni köpa en trogen pärla till blå liten polo så maila mig vetja. Special price for you madam. Ds.

13 december 2014

Lucia i Uppsala

Fortfarande i Uppsala, inne på tredje kvällen nu. Det var inte meningen att jag skulle bli kvar så länge men dagarna liksom flöt ihop och jag var väl i sämre skick än jag insåg själv, för att ens tänka tanken på att åka tillbaka igår kväll gjorde mig utmattad. En känsla jag för övrigt ägnat mig hämningslöst åt på sistone - gud vad mycket utmattning den här himla kroppen kan rymma? 

Och förmodligen är det väl så att här, hos Ivans mormor och moster - vilka han älskar besinningslöst och blir så varmt omhändertagen av - kan jag tillåta mig att uppleva den här bottenlösa tröttheten som kommit över mig nu, för jag har sovit och sovit och vilat och legat på soffan och jag har skämts över min slapphet när mormor ännu en kväll tagit med Ivan ut på långpromenad i mörkret med hundarna men jag har bara inte orkat. Det har varit fysiskt omöjligt. Det har knappt gått att lyfta ett finger mer än nödvändigt. 

Igår kväll gick jag och lade mig nio, precis efter att ivan kommit hem från kvällspromenaden under vilken han somnat i vagnen och somnade på tre sekunder ungefär. Ivan hade sedan nattskräck mellan cirka tolv och ett och jag och min styvmamma hjälptes åt att vagga honom i natten. Förtvivlad var han. Sedan sov vi vidare till halv nio. Då gick Ivan upp. Själv åt jag en mindre frukost och däckade igen, medan ivan, mormor, moster och hundarna gick ut i solen och snön (det hade snöat inatt). Först framåt ett var jag redo att lämna sängen. 

Med det sagt: jag känner mig äntligen lite piggare. Inte pigg och verkligen inte speciellt kaxig, inte överdrivet peppad på att gå tillbaka till vårt ensamma liv, men imorgon är det dags. Då packar vi ihop våra grejer och åker tillbaka till Stockholm igen. En träff med svärisarna står på schemat. Putsa upp och sälja bilen. Gå till läkaren med Ivan på 10-månaderskontroll. Gå på stan med mamma. 

Men vi har bestämt att jag lämnar en väska med ivangrejer här - massor av blöjor och flaskor och två pyjamaser och några burkar med mat och lite ombyten. Så kan jag åka tillbaka lite oftare och mer regelbundet, kanske en gång i veckan, så länge vi har det såhär tungt på nätterna. Uppsala är ändå inte så långt bort, och det finns ett rum extra här, och jag tror verkligen att de tycker mycket om att vara med ivan, inte bara för min skull, och sist men inte minst tror jag inte att jag håller utan kontinuerlig avlastning och sällskap i form av en extrafamilj nu när min egen rycktes bort så plötsligt. 

Så det var väl bra att vi kom fram till det, visst? 

Köpte för övrigt Omega-3 för barn idag efter tips av någon här i bloggen mot nattskräck. Håll tummarna för bättring på den fronten! 

Här en bild som illustrerar Ivans 10-månadersdag. Nu är klockan 21.45 och trots att jag ligger ganska fint här i en soffa mellan två boarder collies så ska jag släpa min trötta lekamen in till ivan och sängen. Alltså är för övrigt INTE lycklig åt tanken på att sluta samsova med Ivan pga älskar det så mycket när det funkar, men antar att sömnen måste komma först och allt är värt att testa. 


Anteckning Ivan, 10 månader

Tänk va, han fyller redan 10 månader!

Jag skriver detta på mobilen från Uppsala där jag kraschlandat ett par dagar efter alldeles för lite sömn och alldeles för många dygn i rad efter begravningen ensam med Ivan den intensive.  

(hallå gud vad det stämde det där alla sagt om sorg att det liksom avtar med besök och omsorg parenteskänsla direkt efter begravningen, som att nu är framtiden här och ordningen återställd och alla inklusive jag själv borde gå tillbaka till en vardag? Enda problemet för mig: jag har ingen, ännu, och ingen vana av att ta hand om mig och mitt barn som inte sover så bra, och en sorg, ensam och dygnet runt. Därav paus i Uppsala. Därav dåligt skrivet pga tjocka fingrar osv. Håll tegodo.) 



SÖMN

Ja men vafan. Vilken trist rubrik att börja med? Vi sover ej bra, uppstyckat och med allt större och svårtröstade anfall av nattskräck (denna vecka hittills två kvällar, båda tog 1,5 timme att lugna ned honom och få honom att sova igen) och emellanåt avbryter han sömnen vid ett eller tre för att helt sonika, på strålande humör, gå upp. Dagarna ägnas ofta åt att försöka ge bra sömnmönster men det ger hittills ingen tydlig effekt. Vissa dagar kan han tänka sig att sova regelbundet, andra hoppar han över förmiddagsluren och så är klockan plötsligt sen eftermiddag och han får för lite sömn med tillhörande nattskräck senare på kvällen. Går på knäna pga detta (jag - inte Ivan, han växer, äter, är glad hela dagarna och verkar inte trött alls) och upplever att detta är det absolut svåraste jag någonsin varit med om i föräldraskapet. Vid nästa månadsanteckning har jag nog slutat nattamma med styvmors hjälp i mellandagarna. Vi får se om det innebär någon skillnad för nattsömnen. Vi har nog förhoppningsvis vid samma dagar tränat honom på spjälsäng. Hoppas SÅ MYCKET på en förbättring i och med det pga vet inte hur jag ska orka annars. Får hyra en natt-nanny eller nåt. Nu till roligare rubriker. 



MAT 

Ivan äter gröt till frukost men älskar inte. Brukar gå ned om skeden doppas i lite söt yoghurt. Han tittar fortfarande gärna på teletubbies eller tutitu vid matbordet, då gapar han samarbetsvilligt och när vi äter utan distraktion vill han gärna slippa. Frukost är svårast. Vid lunch äter han oftast ca en halv burk barnmat och pasta är solklar etta. Fisk genererar kräkreflex och stramt ihopbitna käkar. Han gillar att äta själv, då gärna falukorv eller köttbullar i små bitar. Eller blodpudding. Eller satsumas om det är mellanmålsdags. Clementiner. Banan har varit kul på sistone. Men OBS hålla själv är myyyyycket viktigt. Till middagen, vid 16.30-17 sådär, är aptiten oftast som bäst och då går inte sällan nästan en hel burk ned. Jag borde väl laga egen barnmat men herregud det finns inte tid. Eller ork. Inte just nu. På kvällen får han antingen lite andra middag om jag får besök som gör att jag själv äter typ 18-19, och vid 19.30 är det välling. 1,5 dl brukar gå ned. Sedan är det tråkigt. Ammar gör han framförallt vid läggning, runt 01-02, och så konstant genom timmarna 05-07. Det var det, om mat. Han väger ungefär 10 kilo idag. Ligger perfekt på sin viktkurva tack och lov (till skillnad från sin mor som tycks krympa oavsett hur mycket hon försöker stoppa i sig, men det är en annan historia). 



LEK / SPRÅK / MOTORIK / KROPP 

Nu blir det kul! Ivan gör sådana stora framsteg med sin lilla kropp att det är en fröjd att följa honom. Han kryper i raketfart, har svinbra pincettgrepp med fingrarna, ställer sig mot saker och släpper nu gärna ena handen så att han nästan, nästan står själv. Han går mot möbler också. Och rullande grejer, som sin gåstol eller den lära-gå-vagn han fått låna, ställer han sig direkt mot och försöker rulla framåt. Han får ut så himla mycket glädje och stolthet av dessa skills och det är underbart att se. 

Humörmässigt är han fortfarande en solstråle, det har ju varit hans vakna mood nästan hela hans liv? Så tacksam för detta också. Blygheten inför andra barn verkar ha lagt sig och det funkar till och med bra härute på landet där hundarna skäller plötsligt. Med det sagt så är Ivan känslig för ljud och stimmiga miljöer, det märks att han fort blir stressad och överstimulerad om han inte har full översikt över tex ett rum och de ljud som finns däri. Samma med ljudkänsligheten om nätterna, han kan vakna av att det knäpper i min handled. Eller att det blåser utanför fönstret. Men överlag - så himla glad liten person. Verkar tycka om de allra flesta, är inte så blyg längre, gillar livet helt enkelt. Finaste ungen. 

Fyra tänder i överkäken (de i mitten är INTE SMÅ om vi säger så) och två i underkäken. De känns allt mer när han hetsammar i natten, kan jag avslöja. Aj. 

Han var 78 cm lång för några veckor sedan så i klädväg, jultomten, är inget mindre än 86 någon idé. 

Språk ja, han pratar konstant och nu är det långa meningar av icke-ord vi tar del av. Nytt ljud som går ofta just ju är "uss" och superljusa små pipljud i stil med "dididididi" - som att han härmar något? Men reportoaren innehåller både mamamama och tja, dadadada, och alla de andra vanliga ljudkombinationerna. Tycker inte han verkar ha så bråttom att säga saker som vi förstår, eller alltså jag fattar ju ganska så ofta vad han vill trots att han inte säger LAMPAN, tex, men "titta" går allt mer frekvent. Och så nuvarande favoriten USS. 



SOCIALT 

oj det skrev jag visst om i förra rubriken? Men sammanfattat: han är glad, go och liksom positivt inställd till nästan allt och alla. Pratar med människor på bussar och gator. Bjuder på sina "gos" (läs: dänger pannan rakt in i ens tex axel och säger mmmmmmmm och tar ibland en tugga på tröja/hud) om man har riktigt tur. Skrattar mycket, verkar uppskatta att bli skämtad med. Ett socialt barn helt klart, med undantag för stimmiga miljöer i kombination med egen trötthet, då kan han bli ganska mammig. 

SLUT!