29 januari 2015

Acceptans

Bytet blev det inget av - de tackade nej. Och lägenheterna jag tittade på i helgen rör sig nu förbi 4.2-strecket. Jag är såååå inte i närheten av de summorna. Och det dyker inte upp nya på hemnet. Och en av bankerna jag träffat tycker inte jag ska låna så mycket. Så, tja, blåsut är inte så farligt ändå? Säger vi? 

Så dumt.

Klockan är nio och jag har varit vaken i cirka tolv miljoner timmar redan. Alltså varför kan inte barn (mitt) sova tills de inte längre är trötta i stället för att VAKNA trötta halv sex på moegonen och sedan gnälla och tjura men inte på något himla vis gå att lägga om? Har försökt med säng, ersättning, promenad och sele. Men näe. Vi ska tydligen vara vakna och tycka livet är trist i stället. Jaja. Livet. 

28 januari 2015

One of these days

Med anledning av plötslig visning av lägenheten fick jag idag eld i baken och lyckades - fråga inte hur det gick till pga lyckas ju sällan ens äta middag eller duscha - med konststycket att städa och möblera om hela lägenheten med en vaken Ivan som inte gnällde närvarande? Så sjukt. Hur gjorde vi? Minns inte. Men lite såhär var det nog:


Jag var så HIMLA glad och tacksam för min unges för det allra mesta (nu låtsas vi alla gemensamt som att timmarna mellan halv sju och åtta inte existerar, okej?) alldeles strålande humör? Att jag fick en sådan himla glad person till avkomma, sån lyx! I alla fall. När vi städat och möblerat om färdigt var det lunchdags och sedan färd medelst kollektivtrafik till St Eriksplan, där jag går i sorgeberarbetsningsterapi. Okej det är tydligen inte ett ord men ni fattar grejen. Väl där fick Ivan äntligen vila i vagnen och sov gott rullad av en god vän och kollega som valde att lägga sin egen lunchrast på denna monotona aktivitet. Himla gull. Efter detta, hemfärd och ytterligare puts i lägenheten. Frugan Frida kom förbi och hjälpte till en timme. Sedan visning. Det gick väl kanske okej, kanske inte alls okej, har typ glömt känslan av "hopp" och "tro på att allt blir bra" så jag vet inte. Återkommer väl om det blir något med det här.

Oavsett vad så var det härligt att ha en jättefin och städad och ren lägenhet! Firade detta genom att bjuda över Mari på... ja, men okej det blev inte middag och inte fika, utan en kopp kaffe. Och lek med Ivan, som nu framåt kvällstimmarna totalt tappade sitt goda humör, stackarn. Var gråttrött (efter bara en dryg timmes sömn på hela dagen) från klockan halv sju och då kunde han ändå inte somna förrän halv åtta. Omställningar i rutiner, alltså. Tufft för de små. Men det känns ändå väldigt rätt det här vi gör nu, att han sover lite mindre om dagarna och somnar lättare om kvällarna. Imorse klev han upp klockan kvart över fem och jag kände att nej, jag GÖR inte frukost vid den här tiden. Han får en flaska. Han fick en flaska. Han somnade om vid sex och sedan sov vi båda till halv åtta. Klart godkänt!

Här mutas han med glass eftersom det återstår en kvart till paret som skulle titta på lägenheten kommer, och han får inte röja upp allt jag städat undan. En tager vad en haver osv. 


27 januari 2015

SUPERINTRESSANT OM MIN DAG OBS OBS

Sak som är jättejättelångt: en dag med en snart ettåring som vaknar 06.30, sover en enda gång på dagen och lägger sig klockan åtta på kvällen. Herregud! Försöker tänka tillbaka på vad den här dagen innehållit och kommer knappt ihåg morgontimmarna? Men ungefär såhär, då, eftersom jag inte har så mycket annat att berätta: 
  • 06.30: kliver upp, äter frukost, lajjar runt, klär på oss 
  • 08.00 går ut på promenad i blötsnö och tråkgrått väder, jag lyssnandes på ljudbok och Ivan inte i behov av en morgonvila (tydligen, fast det var vad jag trodde när jag klädde på oss och gick ut) 
  • 09.00 besöker BVC Knoppen och väger Ivan, han har knappt gått upp alls den senaste veckan och väger fortfarande ungefär som han gjorde när han var nio månader, suuuuuuck *orolig förälder* 
  • 09.30 kommer hem, hämtar lite mat och klämpåsar åt Ivan, slänger på en mössa för att dölja mitt otvättade hår eftersom vi ska på hembesök till annan barnfamilj 
  • 10.15 checkar in i Farsta Strand hos Hanna och Arve! Får väldigt god lunch och ungarna leker på ett mycket glatt vis med varandra.
  • 11.45 tar en promenad i samma röviga väder som några timmar tidigare, nu tillsammans med Hanna och Arve, går till Farsta Centrum och dricker juice och vatten och kaffe medan ungarna sover i vagnarna 
  • 13.00 terapi med sovande Ivan, pratar om min stora dipp i helgen, terapeut påpekar att i den här åldern och den här årstiden tar energin slut även hos föräldrar som är två, de dräneras på kreativitet och ork och energi och när arbetsdagen för den som arbetar är slut får den inte sällan ett barn i famnen med orden "här, jag orkar inte en sekund till" eftersom den hemmavarande föräldern är, javisst, slutkörd, och att i mitt fall finns där ingen person att hälla över barnet på och att jag inte behöver ifrågasätta vare sig mina föräldraskills eller kärlek bara för att jag är helt slut ibland. Älskar min terapeut. Okej sidospår. 
  • 14.00 åker hemåt. leker med Ivan hemma en timme. 
  • 15.30 möter Lina vid Ica och handlar middag. 
  • 16.30 äter middag med Ivan och Lina 
  • 18.00 badar Ivan, försöker få tiden att gå för han är trött men inte helt redo att lägga sig 
  • 19.00 ger Ivan ersättning och påbörjar projekt läggning 
  • 19.20 projekt läggning misslyckas, Ivan sitter med Lina och gosar i soffan en halvtimme 
  • 20.00 projekt läggning återupptas och lyckas, halleluja 
  • 20.45 Lina åker hem till sig, jag landar i soffan, där sitter jag än 
  • 21.30 beräknad tid då jag smyger in och lägger mig, VEM VET vad morgondagen bjuder på? (Alltså jag vet, men jag vet inte när den tänker börja eftersom en viss ligistperson på 11,5 månader tycks bestämma allt om väckningstider i det här hemmet för närvarande) 




Tre månader (en dag till)

Tre månader. Nästan hundra dagar. En fjärdedel av ett år. En fjärdedel av Ivans liv. Så lång tid har det gått nu. Så evighetslångt, så sekundkort.

Överlever jag det här? Ja. Går det enkelt? Absolut inte. Vissa dagar värker och skriker det i mig av saknad och jag vill skrika att NEJ JAG VÄGRAR ATT DET BLEV SÅHÄR. Då känner jag mig som en svag liten trasa till människa som precis nätt och jämnt och utan marginaler tar Ivan genom sina dagar med lek och mat och bad och promenader och allt det där som nästan-ettåringar behöver och mår bra av. De dagarna hinner jag inte med mig själv och det gör mig så ledsen och ynklig om kvällarna när han somnat. Jag tänker att nej, jag pallar inte, jag räcker inte till som människa, hur andra ensamstående gör förstår jag inte. Jag vill spola tillbaka tiden och få allt tillbaka, det där jag hade och tog för givet och ibland knappt ens uppskattade fullt ut. Jag sörjer att det var så. Att jag gled genom dagar och år med en sådan fantastisk människa vid min sida, en så jävla unik person som aldrig någonsin ljög eller var förställd, så vacker och så god, och liksom.. Lät det vara vardag och allt vad det innebär med stressigt eller gnälligt så ofta. Som att vi hade all tid i världen på oss. Jag hatar att det blev så och att vi inte tog vara på tiden bättre. 

Jag sörjer allt som inte kommer komma i min och Ivans framtid samtidigt som jag i bakhuvudet börjar skissa på en ny. Det går bra ibland och sämre ibland. Så måste det ju få vara, jag tror att hela det första året kommer vara ganska kaosartat känslomässigt och att jag bara måste försöka andas djupt och vara snäl mot mig själv. Våga be om och ta emot hjälp. Den biten är absolut svårast just nu. Jag har så svårt att be om sällskap på mina och Ivans premisser, dvs tidiga middagar i min hemmamiljö eftersom det funkar sådär att vara borta efter sjutiden om kvällarna. Jag liksom antyder men ber inte rakt ut, och ibland går alldeles för många dagar i rad då vi är alldeles själva hemma, jag och Ivan, och allt är så ekande tyst och tomt och jag får för mig att varenda osvar när jag ringer någon beror på att ingen orkar med oss och vårt deppiga liv just nu. Det är svårt. Som sagt. Men jag jobbar med det. 

Ivan sprider så mycket glädje och kräver så mycket närvaro att han är som en livboj mitt i allt detta. Nu går han! Eller nästan i alla fall. Står stadigt, släpper taget, tar några steg. Sätter sig. Försöker inte igen på två dygn. Hans mage är fortfarande tjorvig ibland och då får jag ensam-förälder-panik direkt. Känner att nej gud jag vet inte hur man gör sånt här. Men så blir han frisk igen och vi är på bana igen. För ytterligare några dagar. 

Ni vet i slutet av Hurricane-låten av Håkan. Visst känns det skönt att va vid liv, en dag till, visst känns det skönt nu Hurricane sjunger han. Och i slutet bara det där ekot: en dag till. En dag till. En dag till. Det är fortfarande så vissa dagar. Jag måste ta dem en och en -  tanken på att det återstår tusentals likadana är för överväldigande. Men snart så. 

Älskade Aksel i himlen eller var du befinner dig nu: vi saknar dig och älskar dig och tänker på dig och fortsätter här hemma, en dag till. 

25 januari 2015

Visningar och hemmalagat

Idag gick jag på två visningar, av tvåor i närheten av Mariatorget. Det var lite svårt att få en känsla för dem eftersom vi var så vansinnigt många där. Tror det stod i alla fall tjugo, kanske trettio, par skor i porten utanför lägenheterna, som för övrigt var omkring 60 kvadratmeter och hade acceptpris på dryga 3,5-miljonen. Sjukt, är det. Och nej, jag kommer såklart inte att ha råd med någon av dem. Det roligaste var ändå att en av dem tänkte jag helt seriöst såhär: äsch, det ska bli stambyte i april, maj och juni, den kommer INGEN orka buda på. Det visade sig att jag inte exakt var ensam om den tanken. Maken till full visningslägenhet (i ganska dåligt skick dessutom) för 61.000 kronor kvadratmetern har jag väl aldrig varit med om.

Nåväl. Efter denna utflykt valsade jag och Ivan hemåt där min bror och svägerska snart hälsade på. Jag var i ett ganska dåligt skick idag, trött och känslig och ledsen och lite skakig efter veckan som varit (minns inte ens om jag berättade att Ivan klev upp 04.40 i morse?) så det var så himla välkommet att de gick och handlade och lagade en härlig söndagsmiddag till oss alla. Jag åt så glupskt och det kändes som det var flera veckor sedan jag åt hemmalagat sist. Kände liksom energin återvända där och då. Därefter lekte vi med Ivan och han fick ett bad och sedan somnade han (inte utan protester) vid åttasnåret.

Nu hoppas vi att Ivan sover lite längre än till halv fem i morgon.

All time low 2015 (hittills)

Igår var det mycket sorgligt här hemma. Efter att ivan stånkat (förstoppning evt tillbaka men så diffusa och motsägelsefulla symptom att jag inte pallar gå in på det, tar det med hans läkare ist) och grinat en sväng mellan sju och åtta och till slut somnat så var det min tur. Blickade ut i lägenhet som var råååååååstökig, var själv helt skitig och flottig i håret och trött så det värkte i mig och magen skrek FEED ME i falsett efter vecka då jag inte helt hunnit lyssna på den och så bara: ÄEH. Jag pallar fan inte. Ska det vara såhär motigt och ensamt och kämpigt FAST en kämpar ihjäl sig för att göra det bra, orka, inte deppa, tänka positivt, ta sig "vidare", finnas där, inte isolera sig, osv. Kände hur uppförsbacken tills vi hamnar i medvind igen var så oerhört evighetslång. Stod i köket och kryddade en deppig tallrik yoghurt med flingor till middag med tårar och ringde lite väl förtrogna och bara grinade. Bad dem säga till mig att det inte alltid kommer vara såhär. Det sade de naturligtvis. Eftersom det är sanningen. Ändå hjälpte det föga. Åt klart min "middag" och gick sedan och lade mig före halv tio och tänkte att det här är fan all time low 2015 hittills. Sov och drömde konstiga drömmar och väcktes klockan 04.40 av en ivan som stod i sin säng, klarvaken, och bajsade och pratade och krävde att bli upplyft. Då ångrade jag mig och tänkte att det HÄR är all time low 2015. Gick upp, bytte, hav honom ersättning fast det inte var "morgon" ännu, han somnade om kvart i sex. 

Nu äter vi frukost och jag har tagit en dusch, kors i taket. Ska på två visningar idag och sen kanske kanske min mamma kommer. Håller tummarna så himla hårt för detta. En ensam kväll med ivan med diffusa gnäll/magsymtom till och jag imploderar. 

24 januari 2015

Echo chamber

Jahopp, projekt "tidigarelägga Ivans dagvila och därmed kvällssömn" pågår fortfarande vilket innebär att han nu för tredje dagen i rad sover sådär runt ett, två i stället för fyra, fem. Känns bra. Det som däremot känns mindre bra är hur OTROLIGT uttråkad jag är på våra eftermiddagar och kvällar just nu. Alltså jag skäms att erkänna det men jag tycker verkligen inte att det är speciellt kul att leka med mitt barn, eller jag vet inte, det kanske jag visst det gör. Men inte varje kväll, ensam, med samma leksaker och samma aktiviteter och brist på fantasi och dåligt väder osv. Önskar jag bodde närmare vänner. Önskar vännerna var här. Önskar att våra tider, med middag redan runt fem halv sex och läggning halv åtta, var lite mer kompatibel med andra familjer som jag tycker om. Men det är svårt. Och jag ska nu för typ sjätte kvällen den här veckan snart inleda ännu en eftermiddag febrilt letande efter "stimulerande aktivitet för ettåring" som får pågå några timmar innan vi beger oss hemåt och lagar och äter middag vid fem igen. Blä. Lite uttråkad på det monotona och för all del: ensamma, liv vi lever just nu. Säkerligen inget unikt men ändå.

23 januari 2015

Okej

Men alltså från 05.45 kan jag inte hålla honom vaken till lunch. Så han sover lite på balkongen nu. Ger honom 45 min mellan 08.15 och 09.00. Ja herregud. Tänk att jag en dag ska titta tillbaka på dessa dagar och bara GUD vad det tjatades om sömn hela tiden. Svårt att tro att jag kommer tycka att något annat är lika "intressant" någonsin. Närå. Helt rimligt. 

Idag har grann-ÖF bara öppet för tvillingar så om jag inte hittar en unge som är svinlik ivan får jag nog hitta på annan förmiddagsaktivitet. Tänker: gå till BVC och väga. I tisdags var han uppe i 9,8 har jag för mig. Fortfarande ett kilo kvar att nå sin egen maxvikt, dvs den för en dryg månad sedan. 

Socker och hemnet

Min egen sömn förresten. Lite väl... kort efter att jag börjat kolla lägenheter på söder kan man väl konstatera. Typisk vanlig kväll: 

Hittar en bland de cirka fyra som finns ute på hemnet som INTE kostar mer än 4 (FYRA! Det är så galet!!) miljoner och typ bestämmer mig för att där ska jag nog bo. Börjar göra om i huvudet. Tänker på planlösning. På hur jag ska få den till vrakpris efter som ett mirakel skedde och ingen ville ha just den. Planerar vad säga till mäklaren. Börjar räkna på ekonomin. Landar i att jag kommer vara så sjukt fattig på cash i resten av Ivans barndom men att han blir rik på vänner och nätverk i stället. Kollar bilderna igen. Upprepas trettiofem gånger. Sova lite. 

Vakna och så ba: nä men alltså det här går ju inte. Haha, vad TÄNKTE jag ens på? 

Men sen nästa kväll är jag igång igen.  Ser det som nödvändig del av sorgeprocessen, att närma sig tankarna på en framtid som man skulle vilja ha den. Vi säger så va. 

05.45 om ni undrade

Han: somnade 19.30. Sov gott. Vaknade först 04.30, gick att lägga ned, vaknade aspigg 05.45. Vi klev upp 06. Helt okej, men ska fila lite mer på detta. Kanske läggning prick 20? Kanske. Man får se. Nu: frukost. 

22 januari 2015

Nu håller vi tummarna igen dårå

Efter att ha lagt om dagens struktur så Ivan sov 12.45 till 14.45, så somnade han för kvällen utan minsta knussel klockan halv åtta, det vill säga en halvtimme INNAN jag tänkt komma hem och lägga honom. Detta har aldrig hänt förut. Snopet och mycket lyckat.

Detta betyder att han ikväll somnade en timme tidigare och jag ber till.. tja, men vem man nu ber till som tvivlande, att jag ska slippa att också gå upp en timme tidigare, dvs 05.15, imorgon. Sov nu Ivan! Vi hejar på dig!

Såg för övrigt Wild. Reese Witherspoon var så himla duktig i den, släng en Oscar åt hennes håll vetja. Lite lång, lite väl mycket natur, lite väl mycket "minnesbilder", men ändå så himla uppfriskande med en kvinna som beger sig out in the wild i stället för alla dessa män som fastnar mellan klippväggar och flyttar ut i ingentin och you name it.

Måste förresten börja äta nyttigare. Herregud vad mycket skräp, snabbmat, gluten och snabba kalorier det blir just nu. Ska fundera på lösning. Snart. Jättesnart.

Först sova lite bara. 

Inspirerad av er...

... Höll jag nu mitt barn vaken (okej han sov eventuellt 25 minuter lite snabbt mellan nio och halv tio) från klockan sex till klockan ett och det gick jättebra, eftersom vi gick till Öppna Förskolan och det enligt Ivan är himmelen på jorden. Nu sover han sedan snart två timmar. Är det nu vi börjar sova bara en gång per dag? ÄR DET NU DET HÄNDER? ÄR HAN REDO? ÄR DET NU?

Okej ursäkta överpepp. Men jag undrar så om det är nu det händer.

God morgon 06.15

Kom på att om två månader är klockan - väl - 07.15 nu, helt vanlig tid ju! Hurra! 

Enligt min minigallup väntar ni alltså inte in trötthetstecken utan lägger samma tid varje dag. Detta var intressant! Själv har jag liksom iakttagit och bara nu? Nu då? Nu? Eftersom jag tyckt han varierat så väldigt mellan hur många timmar efter em-sömnen han vill vara vaken (ibland 3,5, oftare 4, på sistone 5). Tack för detta tips. Ska testa! Tack även för input för kall/varm/hungrig. Tror på det senaste. Han är skithungrig vid halv sju på morgonen just nu. Och resten av dygnet btw. Äter väl ikapp sig efter viktförlust vid förra sjukan. Detta är dock också lite dilemma som jag funderar på: han älskar att äta själv och älskar inte att bli matad. Men, det han väljer från brickan när han får äta själv är liksom väldigt ensidigt. Det kan ligga saker där han tycker är okej (läs: majs, gurka, broccoli, pasta, osv) men han plockar mycket precist upp varenda liten korvbit från brickan och slutar sen i princip äta helt. Kommer mer korv/köttbullar plockar han i sig det. Men är lite tjorvig med det han inte älskar som burkmat / det andra på brickan. Och så var det vällingen som inte alls uppskatta fyller upp honom med ersättning innan läggning men skulle gärna vilja att han blev mätt vid måltiden också, varför jag ändå trugar med burkmat (går okej men är ändå lite av ett trixande) när han förlorar sig i cirka teletubbies på paddan. Jaja. Det här hittar vi väl också ett bra sätt kring. Vill bara att han ska bli mätt, verkligen, och ta igen all förlorad vikt (såklart) från sjukan. 

Nåväl. Idag ska jag på sorgterapi och - HALLELUJA - bio. Wild. Så sugen. Så peppad. Hej. 

21 januari 2015

Aim to please

Idag - som för övrigt började strax efter sex eftersom Ivan bestämde att det skulle bli så - hade vi möte på en juristbyrå om, tja, det här med boupptäckning, dödsbo, Ivans arv och annat. Vi var ju inte gifta, jag och min kille, så jag blir alltså nu förmyndare till en arvinge vars arv bevakas av något som heter Överförmyndarmyndigheten. Det är mycket jag lärt mig det senaste kvartalet som jag inte visste - och kanske inte ville veta - innan. Men i alla fall. Eftersom mötet låg nära mitt jobb och eftersom jag var skyldig mitt jobb en telefon som jag hade liggande hemma, passade jag på att åka förbi. Har inte varit inne och träffat mina kollegor sedan innan "det" hände och kände mig därför en smula nervös. Bar Ivan som en sköld mot eventuella alltför känslomässiga kramar, har märkt att jag gör det ibland. Bär Ivan alltså, fast han egentligen är helt fine med att sitta på golvet eller krypa runt och röja, så bär jag honom när det vankas potentiellt känslomässiga kramar. Det är som att människor liksom hejdar sig då, kramen blir inte lika obekvämt lång och innerlig som annars och vid somliga tillfällen är det exakt vad jag behöver. Så Ivan får faktiskt ställa upp. Att träffa kollegorna var faktiskt jättemysigt och jag ser lite grann fram emot att börja jobba igen (i vår?) inom en rimlig tid. Göra något annat än att vara med Ivan hela dagarna. 

Och på tal om det så var det snöstorm idag och dagens stimulans för den lille i familjen (detta är alltså en ABSOLUT nödvändighet nu för tiden, hejdå dagarna då vi gjorde det jag ville göra utan att tänka i termer av "hur kommer Ivan bli stimulerad" eller "kommer Ivan få leka av sig där") blev Farsta Centrum. Lekrummet där, rätt bra, massa mjuka "möbler" och inget att göra illa sig på. Förutom en pojke som var där idag och verkade rätt... ja, men typ i en aggressiv fas, om det nu finns sådana? Ville helst slå alla andra barn (speciellt de mindre) verkade det som, och gav både Ivan och en annan liten typ av dänga helt oprovocerat. Mamman var inte så snabb att rycka in, så vi fick vakta våra barn från lite random överfall. Förutom det var det ett bra ställe. Ivan var i sjunde himmelen.

Efter detta SPÄNNANDE tilltag åkte vi hem och Ivans mormor lade Ivan för eftermiddagsvila och jag tog mormors bil till Sickla och storhandlade. Därefter åt vi en astidig middag (läs: 16.30) och så tänkte jag börja det här nya med att lägga Ivan i rimlig tid. Det gick sådär. Han somnade ändå inte förrän halv nio och nu en timme senare har han väckt sig själv av något slags mardröm en gång och världens hostattack en annan. Men vi kämpar på. Jag tryckte nyss 4 digestivekex i munnen och inväntar eventuell "kick" av detta, om den inte infinner sig måste jag tyvärr också gå och lägga mig för en annan klev ju upp i svinottan och är därmed svintrött. 

Nå. Bilder från dagen vill ni bergis ha. *ler ödmjukt* 


 
 
 

Favorit i repris

Hur var det nu man gjorde när barnet vaknar tidigare och tidigare och liksom växlar sakta mot dygn som börjar sex i stället för sju, halv åtta? Gillar läget? Alltså jag tycker sex är okej också men om det börjar bli fem så kommer jag inte vara lika glad. Men vad vet jag. Detta verkar föräldrar inte ha så mycket att säga till om anar jag på sociala medier där föräldrar postar statusar kvart över fem. Hmm. Nä men vi håller väl tummarna då. Ps. Lägger senare ej ett alternativ, han somnar inte förrän 21 idag och det är snarare åt tidigare läggningar vi ska röra oss. Men när han kliver upp klockan sex går det VERKLIGEN inte att lägga om till en dagsömn om dagen.

Vet att ni älskar detta ämne. Vet.

19 januari 2015

Instamoments idag

Idag när jag och ivan lekt inomhus cirka tolv tusen timmar (tänkte jag skulle hålla oss inne pga hans hosta i natt men så hostar han inte alls på dagen, plus blir uttråkad till slut) och alla vi skulle träffat (läs: andra barn) ställt in med anledning av hostan, så drog jag ut på en liten sväng till söder. En fika med lina i all anspråkslöshet, var tanken och så vips tornade sig en alldeles perfekt eftermiddag upp. Följande hanns med: 

• lång och mysig promenad ungefär i varje hörn av östra och södra söder. 

• lek med ivan på nytorget. 

• ett långt glas vin på Urban deli när ivan sov sött i vagnen utanför fönstret vi satt vid. 

• en promenad till, förbi en inställd lgh-visning och till ytterligare en visning. 

• hemresa för mig och ivan pga klockan var sju och vi behövde äta middag.

Älskar när sånt händer. Råkade radera alla bilder i telefonen så här är lite screenshots från insta. Godnatt. 






Hängslen och livrem mot hosta

2,5 ml bisolvon: CHECK
1/2 tesked honung: CHECK
2 gula lökar i hett vatten under sängen: CHECK 
Huvudända på säng högt läge: CHECK 
Svalt i sovrummet: CHECK 

Kom igen nurå. Låt honom sova bra inatt. 

Förskola

Idag ändrade jag alla våra köval från förskolorna här i Enskede till fem på Södermalm. Beslutet är fattat: vi kommer att flytta, så lika bra att börja bädda för detta. Känns lite spännande och lite vemodigt: jag gillar verkligen att bo lite lite utanför stan. Tycker om tempot här, närheten till naturen och priserna. Men behöver ännu mer vara så nära vårt nätverk det bara går och trot eller ej men fyra stationer med tunnelbanan gör skillnad. Vi kan flytta tillbaka utåt en dag då det inte känns som det gör så stor skillnad och jag inte känner mig såhär isolerad. Tänker jag. 

Hur som helst. Det här med förskolor. Tänker ganska mycket på hur det ska gå för lilla Ivisen att gå på dagis nu som ett år och cirka två månaders-unge. Socialt känner jag mig trygg men liksom motoriskt, stämmer det att man inte matar ens de minsta bebisarna så att de de får i sig själva är det de äter en hel dag? Det känns läskigt. Och Ivan fattar fortfarande inte hur man vinklar flaskan när han ska dricka vatten, tänk om han inte gör det om två månader heller? Ska han gå törstig då genom dagarna eller? 

Nej. Måste ta reda på mer om detta tror jag bestämt. 

Sura förr och sura nu

Snubblade över detta helt vardagliga inlägg från december 2013 och blev ledsen. Skulle göra typ vad som helst för att få en sådan kväll igen. Och då var det ändå, på den tiden, att betrakta som en rätt dålig sådan. Åh livet.

En halv gul lök

Okej, om det inte har konstaterats tidigare kan vi konstatera det här och nu: jag är så sjukt mycket sämre ensamförälder nattetid än dagtid. På natten är marginalerna för att jag ska oroa mig och gå upp i varv och tänka "neeeeeej det här gåååår inte" så himla mycket kortare. Gäller tex magsjuka, sömnproblem, och som detta nya: hosta. Ivan har fått lite hosta. Ändå betoning på "lite" tror jag. Det har varit pyttelite på dagtid i kanske tre dagar, ingen big deal, han är jättepigg och glad och leker och har god aptit och ingen feber och så vidare. Men så igår kväll efter ännu en himla jobbig och lång läggning där han använt varje medel för att slippa somna och till slut, typ INTE glad, däckat i sin säng, så väcks han av sin egen hosta under första halvtimmen. Gång på gång på gång. Den är liksom slemmig och det verkar som att han inte får upp det som behöver rensas. Till slut vaknar han, gråter och hostar och hulkar om vartannat, jag bär runt lite för att försöka hjälpa honom få fram slemmet som kanske sitter där och retar hans strupe, men han bara gråter. I kanske en kvart. Lägger ned honom - han hostar vidare - gråter. Osv. Detta pågår en halvtimme och till slut däckar han i sin säng, vars ända jag höjer. Sedan lägger jag en halv gul lök bredvid hans säng för det gav en föredetta svärmor mig i tips, något om att det som får en att gråta i löken också kan rensa slem i halsen under natten. Att det luktar som en glömt en gammal kebab bredvid sängen under natten får en liksom leva med. Hur som helst. Ivan sover sedan relativt gott hela natten fram till klockan sju, det vill säga ungefär som vanligt, och är nu uppe och hostar inte alls, leker och äter och röjer och snackar.

Men alltså MIN natt? Ej värdig. Började fantisera om att han svalt en leksak som ligger där och irriterar och kommer ge honom lunginflammation och sedan måste vi väl bergis operera också. Och så kommer han kräkas ned sängen också. Lade fram handdukar bredvid. Oroade mig typ fram till klockan två och då bara: jahopp nä men om en skulle sova lite också?

Och nu är det ny dag. Glad dag, om ni frågar Ivan. Ikväll ska jag vara en lite coolare förälder, tänkte jag. Förbereda med löken och svalt rum och allt det där, men kanske inte få PHA-NIK om han hostar och gråter lite.

Hälsningar,

 Not So Very Cool Mum

17 januari 2015

Hur KAN man ens...

.. Ha så JÄVLA gulligt bloggläsargäng som jag har? Fattar inte. Ni är så rara med alla små tips och pepp och sånt. Ni är min ställföreträdande andreförälder, föräldragrupp, terapeut och kompis i dessa mycket märkliga tider. I freaking looooove you. 

*utbrott av glad tacksamhet och inte så ensam känsla* 

FörmiddagsMYSER

For the record, nu när han till slut sover gott i vagnen på balkongen efter morgonens tredje försök från min sida (medelst vagn och promenad i 30 minuter i snålblåst och ishalka), vill jag ändå muntra upp mig själv med tanken på att det kunde varit MYCKET värre: jag kunde fortfarande ammat. Minns alltför väl gångerna då vi kom i total osynk med sömnen och jag gång på gång försökte amma till sömns men det hela slutade med att han typ ammade mig tom, nöp mig i andra bröstet, kastade sig fram och tillbaka över mig, kröp ur sängen, bet mig i bröstet, sprang i väg, jag fick jaga honom i sängen, jag fick ont i ryggen och bet mig i kindens insida för att jag blev så HIMLA frustrerad.

Jag ammar åtminstone inte längre, YAY ME.

Och han är frisk och faktiskt så himla glad. Trots det där utbrottet i spjälsängen nyss som jag tror betydde "men mamma du fattar inte jag ÄÄÄÄÄÄÄÄR inte trött" så är han så himla frisk och go och glad. Ändå.

För övrigt tror jag han experimenterar med känslan (och ljudet) ilska just nu. Det kommer utbrott som liksom känns mer som ett, ja experiment än riktig frustration. Till exempel när jag byter hans blöja fast han hellre gör något annat för stunden (läs: flyttar runt en möbel eller öppnar och stänger ett köksskåp tusen gånger i rad). Jävlar vad han kan skrika argt och i många tonlägen då helt plötsligt. Och hans blick, INTE att leka med. Ögonbrynen formar ett V och ögonen förebrår som att jag begått en dödssynd alldeles nyss. Eller när jag försöker lägga honom när han inte är trött. Orkar inte ens tänka på skriken då *too soon*. Eller när hans flaska ersättning plötsligt har den stora fräckheten att ta slut - oh BEWARE of the utbrott då. Lilla gulliga skrutt. Idag såg jag för övrigt att den fjärde tanden i underkäken äntligen tittat fram. Nu är det åtta tänder. 

Okej, men så med en två timmars fördröjning ska jag väl inleda den här "förmiddagen" (är ju ändå 21 minuter kvar) med en dusch och en efterlängtad kopp kaffe. Sedan kommer Anna och Udo, varav den senare tänkte jag låta röja runt med Ivan i eftermiddag och den tidigare tänkte jag sitta och prata med (minst fem meningar i rad oavbrutet OBS *önsketänker*). Sedan går de hem och jag börjar väl the never ending quest of getting Ivan to sleep igen. Sedan kommer ytterligare en Anna, men den här har barnen Magda och Holly med sig. Sedan gör vi kväller. Är för övrigt ganska fine med ensamma kvällar som slutar klockan tio för närvarande. Måste carpa den känslan för den är ej exakt min vanligaste.

Ja men okej KRAM på er då, gänget. Hoppas ni har en förträfflig lördag!

Går-så-dåligt-nu

Okej, nu går det RIKTIGT dåligt med Ivans diverse läggningar ska jag få be att tala om. Tar de inte 45 minuter (som igår) så pågår de till exempel i 40 minuter i vagn med ögon som NÄSTAN faller ihop och när de väl gör det och en vågar sig upp i hissen efter 10 minuters "extrarull" på gården för att garantera att sömnen verkligen är där, så vaknar han i hissen, kliver glatt upp och när ny läggning (nu i spjälsäng) inleds direkt efter avklädnad pågår också denna i 40 minuter och slutar i förtvivlad gråt eftersom han, till synes, inte är trött längre? Efter tio minuters sömn? Efter att ha tröttgnällt halva morgonen och hela morgonshoppingen på Ica?

Alltså jag fattar inte. Är han i fas då han kanske ska minska på sömnen, rent av? Det är väl någon gång runt ett som många går från två tupplurar per dag till en, mitt på dagen sådär? Jag funderar på detta. Att skjuta fram morgonsömnen (som brukar inledas mellan tio och elva när han går upp halv åtta) till efter lunch tror jag kan gå RELATIVT okej, men sedan då? Om han till exempel sover mellan tolv och halv två förstår jag inte hur han ska orka vara vaken hela dagen till kvällen?

Hur har ni andra gjort? Är det dags redan eller bör jag vänta lite till, funderar jag mycket på nu. Läggningarna går åt skogen och Ivan börjar tjuta högt bara jag bär in honom i sovrummet för närvarande. Jag TROR inte att jag har försökt lägga honom för tidigt för han visar exakt alla tecken på att vara för trött för att vara vaken när han är uppe, men asså... nja. Nu har jag till exempel snart ägnat 1,5 timme åt att försöka ge honom utrymme för sömn, men han står råvaken i köket och smäller med en kökslucka i detta nu. Snart halv elva.

På't igen snart då. Så en får duscha någon HIMLA gång denna förmiddag.

16 januari 2015

Varför en inte ska köpslå med elvamånaders:

Man förlorar ALLTID.

Exempel:

Elvamånaders sover för första gången på evigheter inte 1,5 timme på eftermiddagen utan 45 minuter, detta dagen då elvamånaders mamma tänkte att de skulle våga sig iväg på en fredagsmiddag och att elvamånaders skulle vara uppe till - kors i taket - halv nio och därmed kunna stanna över både varmrätt och ett glas vin.

Elvamånaders håller humöret i topp ungefär fram till att maten börjar lagas på middagen och ett gnäll som blir alltmer ihärdigt fyller vardagsrum och kök.

Vid middagen är elvamånaders bara tyst stötvis och då enbart när Teletubbies tagit plats vid middagsbordet på en iPad.

Klockan halv sju lämnar elvamånaders middagen med sin mamma, som lämnat tallrik på bordet och vinglas ouppdrucket.

Elvamånaders lugnar ned sig i vagnen på väg hem och börjar tycka livet är mysigt igen.

Elvamånaders slukar sin godnattflaska med ersättning precis som vanligt i hemmets lugna vrå klockan halv åtta.

Slutet gott, allting gott.

Om inte:

Elvamånaders bestämmer sig för att han inte alls är trött eller tänker sova utan härja hejvilt i sängen i EN TIMME, det vill säga under tiden som mamman - som gått hem halv sju från en middag hon ändå hade sett fram emot att vara på - hade tänkt mysa loss i mjukisbrallor framför På Spåret.

Tur han är så jäkla gullig ändå, den där elvamånaders.


Ny barnvakt

Har fått en till kandidat (som förmedlingarna kallar dem) som barnvakt åt Ivan. En som bor på söder vilket är bra med tanke på att jag nog flyttar dit inom rätt kort. En som verkar härlig. Extramormor, typ. Men de är så dyra, tanterna genom förmedlingarna. 190 spänn timmen efter Rut. En bio kostar därmed sina vanliga 150 och så ca 550-600 ytterligare på det. Tänk på det, alla ni som har partner och nära nätverk som passar ert barn ibland. Mvh snål. Men sugen. Men lite snål. Men sugen. Osv. 

15 januari 2015

Ljusning!

Vågar jag ens skriva det här? Okej med korsade fingrar bakom ryggen: Ivan är frisk! Dag tre vaknar han nu glad och med allt tilltagande aptit. Glad och inte ledsen. Pigg och inte trött. Rosig om kinderna och inte blek. Halleluja. Vad detta innebär för mig? Nä men jag får väl något slags mental himla urladdning och är själv så SJUKT trött. Typ orkar inte laga mat eller duscha och bara längtar tills han ska sova förmiddag / eftermiddag för då får jag själv vila lite. Ja men så kan det ju också bli. Beräknar att åter vara med i spelet cirka imorgon. Fredag och allt. Hej så länge!


13 januari 2015

Anteckning Ivan, 11 månader

SÖMN

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN får jag skriva något positivt under den här rubriken. Efter att vi slutat nattamma har sömnen hos framförallt mig men jag skulle faktiskt våga påstå hos Ivan också, blivit så otroligt mycket bättre. Det är egentligen inte ens jämförbart, tidigare sov jag helt enkelt inte eftersom Ivan ammade så ofta och jag hann aldrig komma till ro däremellan, för nu sover jag flera timmar ostört varje natt. Vilket indikerar att också han gör det.

Ivan sover fortfarande två gånger om dagen, jag försökte korta ned det hela till en längre lur mitt på dagen men eftersom han är rätt dålig på att sova länge på dagtid (1,5 timme som max och det blir för lite på en hel dag) slutade det med för mycket trötthet och för mycket nattskräck, så vi återgick till två tupplurar om dagen. Just nu försöker jag begränsa dem till ungefär en timme, max en timme och en kvart, per gång eftersom jag noterar att han är piggare och piggare på kvällarna. Första gången vid 10-11 och andra vid 14-15. Den senare tycker han är UNDERBAR och vill ogärna bli väckt ifrån, kan vara rejält grinig då jag väcker honom där vid halv fem-klippet. Men what to do. Ungen måste sova på kvällen också, osv.

I alla fall. Nattsömnen är bra och fin och han somnar mellan åtta och nio, sover sedan med små korta uppvak som enkelt (för det mesta) släcks igen med lite snabba vyssjningar och en hand på hans rumpa fram till fem-sex. Då vrider han sig och är liksom i lättsömn fram till sju-åtta. I morse ville han visst gå upp vid sex men det ville inte jag så jag lyfte över honom till min säng och så fick han böka runt där till sju, sedan gick vi upp åtta. Hej överdrivet detaljerad beskrivning, sorry, men är så glad för vår nya sömn.

MAT

Just nu, i och med Ivans förstoppning och eventuellt en ny magsjuka på det förra veckan, är mat ett känsligt ämne för oss båda. Han var ju dessutom magsjuk veckan innan jul så någon direkt viktuppgång sedan sist kan vi inte tala om. Tvärtom, tyvärr. Ivans tarmar är irriterade och han är dålig i magen, har ont och gnäller mycket. Han har gått ned till 9,3 kilo på tio dagar (det är ca 1,5 kilo) och de gulliga bulliga bebiskinderna är liksom borta? Så sorgligt. Men enligt hans läkare som vi ändå har kontakt med varannan dag så går det åt rätt håll och det är inte mycket annat jag kan göra än att ge honom så mycket dryck det går och hålla koll på feber och allmäntillstånd.

Ändå SNYFT på en sådan här kurva.



Mat i vanliga fall då? Jo men han gillar sin spagetti och köttfärssås på burk och förutom det… typ inget annat. Han är OERHÖRT envis med att stänga munnen för allt han inte tycker är gott och det är ju det allra mesta just nu. Han äter gärna en hackad köttbulle som egen plockmat. Hatar fortfarande välling men har börjat älska en ganska stor flaska ersättning vid läggning, vilket känns bra för då vet jag att det kommer in NÅGON näring i alla fall.

Ja, mat är alltså dagens känsliga ämne (annars brukar det ju vara sömn, så alltid är det något) och jag hoppas att vid nästa anteckning, då han är ett år, får jag skriva något gladare här).

LEK / MOTORIK / KROPP

Här har vi en kille som alldeles snart går själv. Jag trodde att det skulle ha skett till idag förra månaden, men det hade det alltså inte. Men det är NÄRA nu. Han släpper taget små stunder för att liksom byta möbel att stå och gå emot. Se exempel här. Han verkar mycket glad och peppad åt att gå med lära gå-vagnen och att gå mot möbler, men blir tillika frustrerad när saker inte går hans väg och det märks att han inser sina begränsningar i och med att han inte kan röra sig gående genom rummen ännu.

Humöret har varit kasst en dryg vecka och det har tärt enormt även på mig. Jag har inte fått sätta ned honom vissa dagar, ens för att gå på toa eller slänga ihop en tallrik yoghurt, och jag har blivit trött av allt gnäll. Han testar att gnälla i lite nya tonarter också, den nya melodin är lite mer high-pitched och liksom gäll, lite tillgjord faktiskt. Den piper han ur sig ibland vid läggningar också. Det har inte varit kul för honom, den senaste veckan, så jag ska inte klaga för jag har ju i alla fall fått må bra genom denna vecka, men alltså gode gud LÅT honom må bättre väldigt väldigt snart? Hans vanliga solstrålehumör tittar fram mellan varven (då är han smärtfri tänker jag?) om dagarna men däremellan är det inte kul.

Han har slutat vara rädd för plötsliga ljud och andra barn, hurra!

Fortfarande fyra tänder i överkäken och nu tre i underkäken. Gnager frenetiskt på sitt eget finger på ett ställe som liksom ligger lite längre bak så frågan är om inte en av de lite större kindtänderna är på gång?

SPRÅK

Han pratar på och ord som förekommer frekvent är ”uss” och ”uff” och såklart ”da da da” vilket han också gjort en liten sång av som är svår att skriva ned men den består av lite olika långa ”da” som bildar en melodi och när jag själv härmar den när han sjunger så börjar han dansa, urgulligt. Dansen är förresten ny, den går ut på att gunga intensivt sittande eller stående till olika typer av musik. Han har börjat sätta ihop konsonanter också, till exempel ljudet ”dla” är poppis här hemma nu. Och så ”titta” och när det gör ont kommer gärna ”NENENENENE” och ”mamma” och tja, sånt där.


Tidigare månadsanteckningar 

 

12 januari 2015

Me-time (sorg-time)

Idag inledde jag en typisk "investering i mig själv", nämligen en sorgebearbetningsterapi. Är det ens ett ord? Skitsamma. En terapi för sörjande (enskild, inte i grupp), som till skillnad från det mesta i mitt liv som just nu handlar om mig och Ivan, ska handla enbart om mig och min förlust: min sorg, mina tankar, skuldkänslor, saknad, orosmoln och framtid och allt sånt där. Det vill säga: den här gången handlar det inte om Ivan så mycket. Indirekt ja, eftersom han är en extremt stor bit av mitt liv, men ja, ni fattar. Som ni säkert märker är det ju ganska lätt att i en sådan här situation liksom tränga bort den där biten av sorgen som är en svinstor jävla förlust eftersom vardagen med en elvamånaders KRÄFVA vidaregång på många sätt.

Det har blivit som vardag igen, jag behöver ta hand om min fina unge och jag tänker banne mig se till att göra det bra, kosta vad det kosta vill. Och han har varit sjuk. Och jag har oroat mig. Och bytt cirka tolvtusenfemhundra blöjor om dagen. Och livet har pågått i rasande takt.

Men mitt i allt det här behöver jag hitta andningshål att bearbeta min egen förlust och min egen sorg och eftersom jag inte riktigt gör det i vår vardag ska jag få hjälp med det genom ett fantastiskt ställe som heter Sorgmottagningen och idag var alltså där, på första tillfället. Ivan fick i snöstorm och minusgrader gå på promenad runt Norrmalm med Lina, som klätt sig i underställ och vinterkläder och ställde upp (TACK älskade underbara människa) medan jag själv vandrade in, satte mig i en stol mittemot en terapeut och, tja, slog på stora gråtkanonen tydligen. Det finns så mycket i min förlust som jag behöver prata om och tänka på och ta mig igenom, och det är så bra att jag får tillfälle att göra det. Även om det är vidrigt och jobbigt och hemskt (yes I tell you PISSJÄVLASKITHEMSKT är det) så fattar ju både ni och jag att för att få en rolig och bra framtid på mitt liv så behöver jag bearbeta traumat jag nyss gått igenom. Så. Ja. Det gjorde jag idag.

På vägen hem stod Gröna linjen stilla och jag promenerade i storm och spiksnö med en rosig och trött Ivis mellan Gamla stan och Skanstull. Vagnen gled som en trög pulka på trettio kilo framför mig ungefär. Mys. Ivan är lite bättre, men inte bra, och läkaren säger att han kan ha "onda tarmar" ett tag framöver nu så att det kan fortsätta komma stunder och timmar och delar av dagar då han gnäller och gråter och verkar oklart besvärad av livet. Stackars liten. Men så länge jag får i honom vätska, lite mat, så länge han inte får feber och inte går ned mer i vikt (ska väga imorgon) så är han ändå okej och på bättringsvägen, trodde läkaren idag. Så då tror jag också det. Nu sover han och jag själv tänkte ta mig  en titt på Försäkringskassan och boka bankmöte och lite sånt där praktiskt jag inte hinner annars. Hej och hå.

11 januari 2015

Amningsavslutet - en sammafattning

Tänkte att jag skulle sammanställa lite minnesanteckningar från amningsstoppet som ju skedde över nyårshelgen, då Ivan var 10,5 månader.

Bakgrund: 

Ivan nattammade något alldeles förfärligt ofta och tätt. Från läggning vid 20-21 och till midnatt vaknade han i princip var 45:e minut, skrek och lugnades av en slurk, sov vidare i 45 minuter till för att sedan repetera proceduren. Mellan tolv och fyra-fem tog han sig ett rejält mål, fick ibland lite nattskräck, för att framåt femklippet börja intensiv-amma fram till sju, åtta då vi klev upp. Detta blev en ohållbar situation efter att Aksel dog i och med att jag kände mig mer och mer urholkad och inte var förmögen att sova genom amningarna själv. Hade för små bröst (?) eller för stora problem att ligga i en amningsvänlig position och samtidigt slappna av. Även Ivan verkade inte sova speciellt bra, och var aldrig hungrig på förmiddagarna. Våndades länge över att sluta men gjorde en plan i början av december och jobbade upp "peppen" under ca en månads tid.

Genomförande: 

Mormor Anki kom en måndag mellan jul och nyår. Gullade med Ivan hela eftermiddagen och kvällen och när det var dags för mig att smyga iväg till det hotell jag bokat för mig själv framåt åttatiden, verkade han mycket obrydd över att jag gick iväg. Mormor och Ivan lekte vidare tills han var uppenbart trött, gäspade och gnuggade sig i ögonen, då försökte mormor ge ersättning. Det tackade Ivan nej till, var inte speciellt förtjust i ersättning. Vid läggning lade mormor Ivan i hans spjälsäng (dittills oanvänd) och han bökade runt och gnällde i ca 15-20 minuter. Storgrät aldrig, och försökte inte ta sig upp. Verkade mer ha svårt att hitta en skön ställning och var lite missnöjd. Slocknade dock med mormor bredvid, vyssjandes, och en speldosa som gick om och om igen. Sov några timmar, vaknade, pep, lugnades snabbt av mormors vyssjande. Samma procedur några gånger under natten, vid femtiden verkade han vakna upp på riktigt. Erbjöds då lite kall ersättning, ville inte ha, somnade om till åtta då jag kom hem första morgonen.

Andra kvällen samma procedur, men snabbare insomning och färre uppvak under natten. Den andra kvällen tog Ivan dessutom emot en mindre slurk ersättning vid läggning (välling hatar han intensivt ännu idag, kväljs av smaken eller konsistensen) när mormor erbjöd den och jag var i ett annat rum. Jag sov borta även denna natt men fick glada rapporter om att han somnat tillfreds och kände mig själv mycket nöjd. Denna andra kväll var värst för min egen kropps del, hade mycket ont i bröst och pumpade cirka hur mycket som helst utan att det lättade på trycket. Natten förflöt lugnt och jag väckte hemmagänget dagen efter vid halv åtta igen. Tydligt ökad morgonaptit hos Ivan nu, andra morgonen utan amning.

Tredje kvällen, nyårsaftonen, tog jag själv läggningen. Var SUPERNERVÖS och spattig och orolig, tänkte "det här kommer aldrig gå" ungefär hundra gånger. Det var fyrverkerier och svinjobbig miljö att genomföra denna första natt själv, men det gick. Läggningarna tog ca 20 minuter (eftermiddagsvila och kvällen) men utan gråt och något intresse för amning har Ivan inte visat sedan vi slutade alls. Jag själv var så himla orolig och liksom uppe i varv att jag knappast sov förrän 02 den natten, men när jag väl sov, ensam i min säng med Ivan tätt bredvid i spjälsängen, sov jag så himmelskt och gott att det på momangen stod bortom tvivel att vi valt rätt. Ivan sov hela natten till morgonkvisten sedan, utan uppvak.

Fortsättningen: 

Och sådär har vi fortsatt. Han vaknar allt färre gånger per natt, de tidiga kvällarna är inte sällan helt tysta och lugna. Vid fem, sex vrider han sig en del men vill inte riktigt kliva upp. Jag vyssjar och lägger en hand på honom om han sätter sig i upp i sängen mitt i natten, då lägger han sig igen och sover vidare. Han verkar sova mycket bättre själv när han inte ammar. Han verkar trivas i sin spjälsäng. Läggningarna tar allt ifrån 5-10 minuter till 30-45 om det går riktigt dåligt. Då har jag förmodligen försökt lägga honom för tidigt, det är ingen bra idé. Då studsar han upp och ned och upp och ned i sängen, försöker ta sig upp och jag får om och om igen lyfta ned honom. Bara två gånger på dessa två veckor snart, har han gråtit rejält vid läggningen och båda gångerna har han varit sjuk. Då har han fått komma upp och sova bredvid mig, vilket för övrigt funkat jättebra det också nu när han slutat amma. Det är som att han inte vaknar lika ofta längre, och inte har något behov av att ligga så tätt intill mig. Han verkar gilla sin egen space i sömnen, och jag gillar ju min.

Han har börjat uppskatta en varm flaska ersättning om kvällarna också, så nu dricker han 180 ml NAN Sensitive innan läggning och det verkar fungera fint som nedvarvning. Slutet gott, allting gott. Om det inte vore för.... 

Magen: 

Ivan fick ju en rejäl förstoppning en vecka efter vi slutade amma. Det var det värsta jag varit med om, som förälder, att se honom ha så ont och inte fatta vad som pågick. På akuten efter röntgen sade det att allt det som samlats och "fastnat" i hans tarmar omöjligen kunde komma från en vecka utan snarare tre, fyra, dvs efter hans magsjuka innan jul. Men att sluta amma kanske inte precis hjälpte till. Men jag hade ju ingen aning, han drack vatten och var lös i magen och jag hade ingen aning om att man kan vara lös i magen och ha förstoppning samtidigt. Nu vet jag  bättre. Om jag haft Aksel kvar i livet så skulle jag nog valt att amma 2 gånger per dag under en övergångsperiod, för Ivans mages skull, men nu var mina förutsättningar rätt speciella. Jag hade bara hjälp tre kvällar i rad och behövde verkligen få igenom avslutet. Utan hjälp vet jag inte om jag orkat vara konsekvent med 2 amningar per dygn. Hur Ivans mage reagerat behöver inte ange något för andra barns magar, men det kan ju vara en grej att tänka på oavsett, vid amningsavslut. Katrinplommon. Massor, massor, massor av extra vätska. Inte BARA stoppande föda (att Ivan typ bara äter pasta på burk är ett problem, han hatar allt annat i matväg).

Sammafattning: 

Jag trodde verkligen aldrig att det skulle gå såhär bra. Jag trodde att en unge som ammade cirka tusen gånger per natt ÄLSKADE sin amning. Jag hade tänkt, inför typ alla andras berättelser som löd "jag trodde aldrig det skulle gå så bra" att det absolut inte gällde min superunika unge. Jag trodde inte att skillnaden i egen sömn skulle vara så gigantisk mellan att amma och inte amma.

Allt det där var fel. Jag sover så SJUKT mycket bättre nu när jag inte nattammar. Jag känner mig som en riktig person på morgnarna för det allra mesta. Nätterna går fort igen, och känns inte som hundra år. Jag är glad att jag slutade amma. Jag tror faktiskt att Ivan är det också, han sover mycket mer sammanhållet nu.

10 januari 2015

Respit

Natt och dag-stämning på gårdagens kväll jämfört med denna. 

Då: Ivan äter ingen middag, gnäller, grinar, panikgråter vid läggning, jag avbryter läggningsförsök klockan nio, börjar om halv tio, han somnar typ gråtande, vaknar gång på gång och gråter och vid halv tolv kommer en lång gråt- och hysteriskt-skrik-attack som varar 30 minuter. Själv är jag edgy, orolig, ledsen att inte kunna göra mer för att lätta på det som nu skaver i mitt barn. Sover lätt. Vaknar orolig och är lite av ett eget snäs- och gråtpaket mot fina styvis och syster som varit på snabbvisit. 

Nu: äter harmonisk middag med Ivan som fått tillbaka aptiten och humöret (om än bara tillfälligt: TACK GUD), tar en galet snöig promenad till Ica och köper blöjor, möter mamma vid tåget halv åtta, går hem, Ivan skojar runt och äter ersättning, somnar i princip jollrande i sin egen säng, verkar inte alls ha ont, vaknar ingenting under timmarna då jag och mamma äter bakelser (hon jobbar på konditori och kommer typ alltid med en hel tårta och fyrtio kakor) och tittar på B-komedi och nu när jag lägger mig är det oerhört tyst och stilla både i rummet bredvid (aka mamma har inte somnat än ty hon... hörs när hon sover) och i spjälsängen intill. 

Ja, nä, men livet ger och livet tar sade vi väl? God lördag på er. 

Presens och futurum

Ligger och skissar på en framtidslista medan snön yr något alldeles vanvettigt runt knutarna och Ivan sover sin eftermiddagslur alldeles för sent för att jag någonsin ska våga drömma om en smooth läggning i tid ikväll. Hela dagsrutinerna är satta ur spel i och med hans diffusa sjukdom, men så får det väl vara då. Tills bättring sker. I alla fall. Min framtidslista var det ju vi pratade om. 

Den innehåller punkter som "gör budget", "boka möte med jobbet" och "ring banken och fråga om lånelöfte". Den innehåller också "ring ensamma mamman som har tips och bor nära och styr upp möte" samt "sälj bilen" och "kolla dagmammor". Ja, ni förstår ju. En annan försöker så smått att börja styra upp livet här, trots detta hack i vägen som veckans sjukdom ändå inneburit. Framförallt nästan för mig, att inse att marginalerna jag skrapat ihop inte räckte så långt rent mentalt. Att det lilla korthus jag byggt runt mig och Ivan kunde rasa enbart genom en veckas sjukdom. Ja, så var det visst. Kaxig är jag inte. 

Nu till några helt praktiska frågor, som omväxling. Frågan lyder helt sonika: vilken bank tycker ni att man ska låna hos och hur förhandlar man ränta nu igen? Jag har begränsat med tid och erfarenheter av Swedbank men leker med tanken på SBAB.  Egentligen skulle jag ju vilja vara kvar i hyresmarknaden men jag vill - nej jag BEHÖVER - komma fysiskt närmare mitt nätverk och ingen jävel med tvåa på Södermalm verkar vilja byta mot en stor trea i blåsut. Så. Kanske köpa. Kanske ta lån igen. Hjelp.

Tänker också ganska ofta på att det Bore härligt att dela en stor bostad, en fyra eller så, med annan ensamstående småbarnsförälder. Inte som i leka familj med gemensamt schema och tvångsmässigt umgänge men ändå: att ha någon i närheten. Kanske ett barn som Ivan fick leka med. Kanske hjälpas åt med nån hämtning eller lämning på sikt. Lite anspråkslöst sådär. Ja ni kan se detta som en "ensam mamma söker"-annons. Inte kärlek OBS, men en praktisk och mindre ensam boendelösning. De gör ju så i större städer hela himla tiden, men gör man så i Stockholm? Känns typ inte så. 

Nu: städa i köket och invänta mammas ankomst. 

9 januari 2015

Status still the same

Idag feberfri Ivan men någon aptit han han just inte och speciellt glad är han inte heller. Pratat med doktorn igen om gårdagens sänka (fin) och vätskebalans (fin) och fick rådet att avbryta alla bulkmediciner och lavemang för att låta hans mage vila över helgen. Så det gör vi nu. Han dricker vatten och ersättning så någon typ av näring får han i sig, men han ser så blek och tunn ut. Kinderna helt insjunkna och ansiktsfärgen så vit. Jag hatar det här. Men försöker bita ihop och get my act together för sånt här får en faktiskt vänja sig vid som förälder har jag förstått. Oklara sjukdomar som en oroar sig massor för när de pågår och sen en dag bara: borta.

Var hos min egen läkare idag. Tog lite prover för att kolla om viktnedgången har "naturlig orsak" (till exempel sorg / oro) eller om sköldkörteln eventuellt ballat ur. Tror på det första. Slutar i och med nästa vecka att vara sjukskriven på heltid och övergår så sakterliga åt att närma mig det vanliga livet. Eventuellt börjar Ivan dagis redan i mars eller april. Bara han blir frisk nån enda himla gång. 

Ikväll är typ alla jag känner på en kombinerad inflyttningsfest och förlovningsfest och för första gången sedan Ivans pappa dog är jag lite sugen att vara där, alltså på fest och bland vuxna osv. Jag tror det hade varit roligt faktiskt. I stället klampar jag väl runt med gnällisen som mår oklart obra och läggningen ikväll var för övrigt för första gången sedan han började sova i sin egen säng fylld av gråt. Det var trist. Det är eventuellt en tand på gång för uuuuj vad det dreglas och skickas och bits på händer. Nu: sova för mig också. Klockan är ju ändå 22.19. God natt party people! 

8 januari 2015

Gonna be perfect from now on

Ikväll blev Ivan plötsligt mycket piggare och liksom mer levande igen. Blek om nosen men gladare humör, lite aptit vid middagen och mindre feber. Så himla himla härligt. 

Vid läggningen, som åter tog lång tid med en babblande unge som försökte göra utbrytningsförsök ur spjälsängen gång på gång, lovade jag lättat mig själv att ALDRIG NÅGONSIN tycka att det är segt och jobbigt med långa läggningar igen. 

Beräknad återstående tid som detta löfte kommer hållas: fram till dagen Ivan är frisk igen, plus en. 

Allt inställt

Ödet vill inte att jag ska ha barnvakt åt Ivan, så måste det vara. Eller så finns inte ödet och det råkade bara falla sig så att den där gnälligheten som eskalerade igår utvecklades till ännu mer sjukdom och allt fick ställas in, från ridlektion idag till barnvakt och barnvakt imorgon (trevlig summa för detta som ställdes in för sent: 2200 kr).

Stackars Ivan, är helt dålig i magen samtidigt som han verkar ha ont i perioder och nu också feber. Blekhet, håglöshet, sover som att han vore medvetslös och tja, kort sammanfattat blev det ännu ett besök hos doktorn imorse. Och förlåt, men det krossar hela mitt arma hjärta att hålla fast i honom när han skriker förtvivlat över att någon klämmer honom på magen, stoppar in något i hans mun eller tömmer hans lilla finger på några rör med blod för provtagningar. Jag försöker att vara rationell och stark men det går sådär. Som tur är följer Anna med, Anna som är världens lugnaste och har gjort det här massor av gånger med sitt eget barn. Anna, som för övrigt funnits där på tusen och åter tusen sätt sedan Ivans pappa dog för två och en halv månad sedan. En av världens bästa personer, kort sammanfattat, var där tillsammans med oss idag (igen) och vi sjöng för den gråtande lilla bebisen medan det stacks i hans fingrar och blod rann ned i rör.

Han hade gått ned en del i vikt också. Läkarens tes var att en sådan stor förstoppning inte går över på några dagar och att han behöver fler lavemang och en annan lite starkare medicin för att tarmarna ska börja jobba. Hon säger att det kan (och troligen kommer att) ta tid att komma tillbaka från en sådan här grej. Hon tror inte heller att hans feber är relaterad till hans mage utan att han dragit på sig ett virus, kanske en förkylning eller dylikt, ovanpå det här andra.

Ja, jag vet inte. Jag vet bara att personen jag älskar högst och mest och helt förbehållslöst inte mår bra just nu, och det gör så ont i mig att se honom ha ont. Han orkar leka små korta stunder men är blek om nosen och tappar snabbt humöret för att då bli gråtig och ledsen och säga "nenenenenenene" gång på gång på gång. Han somnar ovaggad rakt upp och ned, och jag låter honom ligga bredvid mig ibland. Själv oroar jag mig på nätterna, trots att jag på ett rationellt plan fattar att det här inte är något som är farligt eller som han kommer fara illa av, så har jag inget rationellt försvar nattetid. Det är då jag blir som minst, det är då jag oroar mig, det är då det känns helt rimligt att det orimliga ska hända. Igen.

Det är så svårt att resonera med mig själv på natten och att trösta den där lilla oroliga som inte ännu hunnit bearbeta att det allra värsta faktiskt hände, på riktigt, och att hon blev kvar.

Nå. Nog om det. Nu sover Ivan, jag har panikbölat i telefon med halva mitt nätverk och jag kommer inte att sova ensam på några nätter igen. Tycker synd om alla stackare som aldrig får lugn och ro från "jouren" men tja, nu blev det såhär och jag har storslagna planer på att finnas och ge dem allt de ger mig tillbaka i tusenfalt genom resten av våra liv.

Håll tummarna för att det vänder nu. Vi behöver det. 

7 januari 2015

Dysterkvist

Idag när Ivan var ute med farmor städade jag undan alla julsaker. Lade i en kartong på vinden. Nu är det tomt i fönstren men det är lika bra, Ivan når så hemskt långt nu för tiden. Han har mått bättre efter kvällen på akuten i förrgår och jag tror inte att han har ont i magen längre, men han har ändå något tjall med humöret. Kanske att det är amningsavslutet, att sova i egen säng och så lite magknip på det som gjort sitt, men han vill helst sitta på mig som ett plåster och om jag lämnar rummet skriker han på mig och börjar snabbt gråta. Det gör att hemmet är rörigt, jag är nästan alltid hungrig eller kissnödig, det gör ont i hjärtat att lämna bort honom (ens till familjemedlemmar), och han är svår att få till ro vid vilorna. Vrider sig i sängen extremt mycket genom nätterna också. Ett litet bakslag, då kanske.

Så vad gör jag? Well. Försöker bära, finnas där, vara närvarande såklart. Men är trött själv. Och önskar att det var lite mer okej att till exempel lämna rummet för att snabbt gå på toa, slänga i en tvätt eller ja ni vet, sånt en gör. I ett hem. Oh well, this too shall pass hoppas jag. Behöver lite fortsatta barnvaktsinsatser med anledning av läkarbesök och lite annat den närmaste veckan dock. Skuldkänslor. 

Vad mer är nytt? Inget, tror jag. Allt är ganska grått och jag är ganska ledsen idag. Det där med akuten i förrgår tog hårt på mig trots att det inte var någon fara med Ivan. Sårbarhetskänslan i att vara ensam förälder gick i taket. 

Nå. Nu sover Ivan och jag ska göra allt det där jag klagar på att jag inte hinner göra ovanför. Hej. 

6 januari 2015

En sannare bild

Åh, hittade denna i mobilen från igår. Frida måste ha tagit en bild när jag satt i första (av tre) väntrummet och våndades. Mer rättvis bild av humöret hos båda jämfört med den då jag var medveten om (och höll i) kameran, kan man konstatera.


5 januari 2015

En bild säger mindre än tusen ord, eller: amningsstoppet the grandefinale

Saker som denna bild ej exakt avslöjar:


• Att dessa två personer har gråtit förtvivlat ganska nyligen, en pga kramper i buken och den andre pga posttraumatisk stress utlöst över att behöva åka in till akuten med sin enda kvarvarande familjemedlem. 

• Att den ena just har kissat på den andre och inom loppet av timmar tänker göra tvåan (efter lavemang)  inte bara på den andre utan även den andres vän. 

• Att den ene på bilden skippade dagens dusch till förmån för att söva avkomma i vagnen på väg till en vän och därmed har nästintill sjukligt flottigt hår. 

• Att den ene på bilden har cirka en veckas förstoppning i tarmarna och att detta visades på en röntgen och, hör och häpna, man tydligen kan vara förstoppad fast man så att säga gör tvåor i blöjor? Pga det lösa kan glida förbi proppen så att säga. Ursäkta. Men. Ja. 

Ja, nä men äsch. Är inte så kaxig nu efter 5 timmar på barnakuten. Är enormt tacksam, igen, för mina vänner. Och att det inte var något värre med ivan än "kraftig förstoppning" som läkaren efter att ha fått röntgenbilderna sade. 

Fy fan alltså. Fy fan fy fan fy fan vad jag inte har marginaler för den här typen av events i mitt liv just nu  

Over and out. 

4 januari 2015

Halv tio och godnatt

Hej från sängen klockan halv tio *high life* men alltså vad ska en gööööra uppe då? Undrar trött moder på 36 jordsnurr som förmodligen fortfarande går igenom något slags hormonrace i samband med amningsavslutet. Herregud jag är så trött och tycker det känns så himla lyxigt att krypa ned ensam i sängen och ha huvudändan mot Ivans spjälsäng. Ligga och lyssna på honom snusa (alltså andas hallå ej snusa som i snusa) och ändå kunna sträcka ut min egen arma kropp åt det håll den behagar ligga. Carpe noctum liksom. 

Men det är såklart inte hela sanningen, det här njutiga som jag beskriver. En annan halva av sanningen är att denna änka till bebismorsa går och lägger sig 21.30 för att hon just inte har något att göra, just inte vet om natten kommer bli en sådan då hon får sova eller en sådan då bebisen tänker vara vaken en himla massa, för att hon fortfarande har svårigheter med att "ta tillbaka livet" och fylla egentiden som kvällarna ändå skulle kunna bjuda på med något som betyder något.

De kvällar då ingen är här blir det mest att jag tassar omkring typ en timme efter att ivan somnat. Vågar inte göra ljud, knappt spola i kranen i köket, kommer inte till ro, ger upp och smyger in till ivan i stället för att läsa bok/se på serie/ringa en vän/vad man nu gör på kvällarna. I en kombination av sömnstress aka "jag behöver vila och vet inte om jag kommer få pga är ensam med 11-månaders" och livstrots aka "det var inte såhär det skulle bli, jag tänker inte börja göra det här till något annat än ett undantagstillstånd så kanske det visar sig att det är det". Eller nåt. Inte som att jag på ett rationellt plan inte fattar att det här är DET, det här är mitt liv nu och jag kan välja mellan att sura och tjura över det, eller att göra det bästa av det. Jag fattar det och jag fattar vad rätt val i ekvationen är. Men ändå, är liksom inte helt redo. Måste få tjura lite till tror jag. Låtsas att jag inte är säker på att jag tänker gå med på att det var såhär det blev, för mig. För oss. Som att jag hade ett val. Som att det skulle göra någon skillnad. 

Kvällarna känns så jävla ensliga fortfarande. Men med besök hos oss är jag också rastlös och vill gärna gå och lägga mig tidigt. Det är ingen ordning i skallen, helt enkelt. Men jag jobbar på det. Not to worry, folks. 

Goda nyheter från idag: vi hängde med en supergullig tjej som vill och kommer att få vara barnvakt till ivan framöver. Hon är dotter till en kollega och mycket bra person. Bra med ivan. Bra känsla för Ivans mamma. Sånt är viktigt. På tal om att bygga ett liv som är gjort efter faktiska omständigheter och förutsättningar, inte sitta och tjura. 

Annan bra grej var att då ivan vaknade från sin eftermiddagsvila och Digge ställde in vår middag eftersom hennes son eventuellt fått magsjuka och jag själv fick panik av tanken på att roa ivan alla kvällstimmarna själv, så styrde vi snabbt om skutan och en timme senare var vi hemma hos Anna och Anna och deras två kids Essi och Udo. Och SOM de lekte, barnen alltså. Ivans blyga period är som bortblåst och nu rusade de tre barnen fram och tillbaka, fram och tillbaka, över deras lägenhet. En elvamånaders, en trettonmånaders och en treåring. Oerhört härligt att beskåda. Sedan blev ivan övertänd och trött på samma gång så vi åkte hem och han tog 20 minuter att lägga och har nu redan fått nattskräck två varv men det lugnar sig snabbare när jag inte är bredvid utan han är ensam i spjälsängen. Jag drar igång speldosan och vyssjar i mörkret och så lägger det sig efter en kort stund. Hittills. Peppar peppar. 

Nu: blunda lite. Klockan har passerat tio, kors i taket. 

Sjätte natten: stilla

Igår gick läggningen på tjugo minuter och sedan förblev han där hela natten med tre små korta halloj (ett vid halv två, ett vid tre och ett vid fem). Så himla skönt. Han hade ätit SVINMYCKET mat hela kvällen (typ 1,5 burkar och plockmat och efterrätt och katrinplommon vid två middagar - en tidig och sen en då vi vuxna åt vid sju) och lekt riktigt mycket med sin morbror, så det kanske var vinnande recept: riktigt mätt och ganska så trött. Eller inte. Har ju lovat mig själv (men bryter hela tiden) att försöka förklara allt hela tiden och hitta facit och recept. I alla fall. Kvart i åtta vaknade han av att jag smög upp och nu är det morgon här i stugan. Idag ska vi hänga några timmar med en tjej som kan komma att bli en av hans nya barnvakter (den andra är en tant och hon kommer tors + fre denna vecka). 

3 januari 2015

Läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig

Den textraden, av Håkan, minns jag att jag en gång relaterade till. Heartbroken över mitt ex som försökt få mig att uppskatta Proust (utan att helt lyckas) tyckte jag väl att raderna "talade till mig", eller nåt. Well idag skulle jag kunna redigera den texten till "öppnar aldrig timehop igen för ända fram till "five years ago" gör för ont i mig (men six går däremot bra, då hade vi inte ens träffats och jag var förmodligen (okej inte förmodligen, jag VAR) heartbroken över Proust-mannen igen och firade jul med kusinerna såhär: 


Slut på parentes. Med detta ville jag ha sagt att det är jobbigt att kolla på timehop och att fem och ett halvt år ändå är en lång, lång tid. 

Ibland tittar jag dock på bilder från för sex år sedan och tänker titta där, där är allt precis som vanligt, där är jag en tjej som inte har träffat han som skulle bli far till mitt barn och sedan dö, där är jag inte ens i närheten av alla de där erfarenheterna. Kolla! Om det någonsin har varit "före" betyder det rimligtvis att jag någon gång kommer, på riktigt, känna mig "efter" hela den här grejen. 

Äsch, lite flummigt kanske. Återgår till att försöka piffa till min annons på Lägenhetsbyte då. 

Nej NU


Kris och panik! Ni vet den där speldosan som jag klagade på i förra inlägget eftersom det var tjatigt att dra upp den cirka hundra gånger varje läggning och nattvak? Well, den blev tydligen arg och ville straffa mig för den har börjat knarra på ett extremt irriterande sätt och Ivan verkar verkligen vilja ha den vid läggningarna. Provade en annan men nej nej, då blev det fart i hela spjälsängen som att det vore en discolåt jag satte på. Med andra ord bör jag ta en promenad till Globen innan kvällen och se om deras leksaksaffär möjligen har en Laban-speldosa. Håll tummar.

Bildbevis


Bakslag schmakslag

Halloj! Tack för tips mot förstoppning. Han dricker massor av vatten (har alltid älskat sitt vatten och blir erbjuden klunkar lite hela tiden numera) och jag får i honom rätt mycket katrinplommonpuré, och nu ska jag försöka ta bort allt stoppande i hans kost några dagar. Svårt bara att typ den enda mat han gillar är pasta, och en är ju så att säga rätt så mån om att magen ska fyllas då och då. Men men. Försöker med fullkornspasta tills vidare.

Nu sover han igen och jag tänker att det var ju kanske inte ett megastort bakslag ändå, det där i natt. Han sov dåligt, ja, och vaknade massor av gånger, ja, men han var fine med att vara i spjälsängen faktiskt hela tiden. Och vi ammade inte. Den gången han fick komma upp var för att jag skulle ge nässpray, och inte då heller visade han några speciella tecken att vilja vare sig amma eller sova bredvid mig. Han bara sträckte ut sig i min säng (på tvären givetvis så att jag inte skulle kunna hitta en bekväm position efteråt) och liksom somnade. Oerhört ogosigt barn jag har, och faktiskt väldigt duktig på att försöka sova. Nu på förmiddagen när jag lade honom tog det säkert tjugo minuter för honom att somna men han ligger där i sängen helt tappert, byter ställning, blir inte frustrerad vad det verkar trots att sömnen ligger rätt långt bort i början.

Synd att jag börjar tröttna på den jävla speldosan, dock, och att den verkar viktig för honom just nu i alla fall. Det som är jobbigt med den är att den "räcker" ca 60 sekunder och sedan måste en dra i den igen. Rätt många drag blir det. Men men. Nu ska jag sluga klaga genast och get on with my day, till exempel medelst uppiggningsmetoden: duscha.

Natt fem utan amning - bakslag

Eh, skulle inte varit så kaxig igår kanske.

Inatt kom det lilla bakslaget. Ivan somnade vid 20.30, vaknade först typ 2-3 gånger som vanligt de första timmarna. Sen en gång rejält vid 12.30. Sen en ännu mer rejäl med gråt vid 02. Sen en gång vid 03, vaken ca 30-40 min, låg och vred sig och småpratade i sin säng. Sen en gång vid 05 och då kunde han inte somna om förrän 06.30 och då i min säng för jag hade tagit upp honom för att ge lite nässpray och han lade sig (utan att försöka amma) bredvid. Jaja. 

Lite snorig och eventuellt en ny tand och förstoppad och gud vet vad. Nu försöker han bajsa. Behöver tips på annat än katrinplommon mot detta, eventuellt. Stackars. 

2 januari 2015

Samlade inlägg om amningsstopp och en selfie!

Nu gjorde jag ett label här för att lättare hitta tillbaka till inläggen om vårt amningsstopp.

Här hittar man alla inlägg om hur jag sluta(de) amma.

Idag är det alltså fyra nätter sedan jag slutade och det har verkligen gått så himla bra hittills. Knappt några tårar har fällts och han har sovit i sin egen säng alla nätterna. Inte druckit en droppe välling ur flaska (han verkar fortfarande hata välling och ja, jag har provat cirka alla sorter och flaskor och kryddor) eller vatten eller något alls. Bara lagt sig vid åtta-nio och klivit upp vid sju-åtta som vilken annan natt som helst. Helt otroligt.

Trots att jag inser att detta är SÅ stor framgång (tack för alla grattis och alla peppkommentarer, ni är guld värda varenda en av er!) har jag svårt att andas ut riktigt ännu. Känner fortfarande att det typ varit fyra undantagsnätter och att snart börjar gråten och skriken som varar i timmar. Ergo: vill ta mig igenom några läggningar och nätter till innan jag pustar ut. Känna att det här nya inte var  ett konstigt undantag, ett lån, utan att det är såhär vi ska ha det nu. Behöver också känna att jag har en idé kring hur jag agerar när det inte funkar, men helst inte ännu, hehe.

Och jo: dessutom tror jag att det springer runt en jäkla massa hormoner i mig nu för jag känner mig rätt låg och ledsen och så trött, alltså sådär trött så att jag skulle kunna somna stående (som i början av graviditeten) - en typ av trötthet som är extremt inte-karaktäristisk för mig. Och förlåt ytlighet här men för en som sett ut som sju svåra år ett bra tag: tycker ändå att påsarna under ögonen lättat lite (med betoning på lite) redan och inbillar mig att den där insjunkenheten mitt ansikte präglats av sista månaderna börjar försvinna. Hoppas. Vsg för bildbevis:


Om jag ska nämna det som går sämst (eller vad man ska säga) just nu är det när Ivan vaknar för tidigt mitt i en dagvila. Som igår, på eftermiddagen, vaknade han efter 35 minuter (sover annars 1,5 timme) och samma sak hände vid förmiddagsvilan idag. Dessa gånger kunde jag snabbt häva hans idé om att vilan var färdig genom amning tidigare, nu har jag inte lyckats alls. Vi har helt enkelt fått kliva upp och fotsätta våra dagar som att vilan VAR över. Det har funkat helt okej. Idag tar Ivan igen det på eftermiddagsvilan, som nu närmar sig två timmar. Men där behöver jag hitta någon strategi, eventuellt. Eller bara lära mig att go with the flow och inse att kids sover inte enligt strikt tidsschema, de gör lite hur de vill.

För er som oroar er för mina tuttars mående kan jag säga att det är bättre. Pumpar nu typ bara en gång om dagen (150-200 ml) och nästan bara ur ett av dem. De gör inte ont på samma sätt och jag gissar att vilken dag som helst kommer jag klara mig enbart på lite hand-jobb (ursäkta ordet) i duschen.

Undrar hur länge tröttheten ska sitta i. Måste fråga Familjeliv.se. Obs skämt.

Fjärde morgonens rapport vare här

Och ja, om du kräks av tanken på att läsa ens ett ord till om "sluta amma" så kan jag välkomna dig tillbaka om några dagar, då det förmodligen är över på riktigt, även för mig. Tills dess, blunda lite till och bare with me, okej?


1 januari 2015

Så nervös chey

22.10 och ivan har vaknat två gånger lite snabbt, sedan läggningen vid åtta. Läggningen gick fint men jag var nervös hela tiden, så konstigt ändå. Att jag är nervös alltså. Det är jag när han vaknar och ylar också, tänk att en kan känna sig så... Ja men FRÄMMANDE inför en helt vanlig föräldrasituation? Som på intet sätt är farligt? Så märkligt. Men utan amning är jag liksom nybörjare igen. Och står på rätt så himla ostadiga ben. Tur nog har jag en liten kis som inte vet något annat än att ha mig till förälder, och som dessutom är så HIMLA grym på att sova i egen säng (visste väl att det fanns nån fördel med att ha ett ganska ogosigt barn, heh). I alla fall. Läggningen på kvällen gick fint, den på eftermiddagen sådär. Vi började för tidigt och det resulterade i tårar och NEJ JAG VILL INTE hos ivan som till slut fick gå upp en stund. Och så försökte vi igen och då gick det bra.

Nej men alltså TÄNK att det kan vara så läskigt att inte få amma, nu slog det mig igen hur sjukt det är. Jag = officiellt ett hormonellt nutcase. 

Jahopp nä men om en skulle ta och gå ut till Frida som väntar i soffan med film på paus (Woody Allens Du kommer möta en lång mörk främling). Om jag nyss åt ganska så JÄTTEMYCKET Ben & Jerrys direkt ur lådan? Svar ja. 

Inget Uppsala

Nej men nu ångrade jag mig. Vid närmare efterforskning visade det sig att mormor jobbar från tidiga morgnar till sena kvällar hela helgen, vilket skulle resultera i att jag ändå skulle vara ensam mest hela tiden i Uppsala. Det kan jag lika bra vara hemma, kom jag på, och frågade om Frida ville vara med oss ikväll så jag inte är själv vid ömtåliga situationer såsom: andra ensamläggningen av Ivan. Hittills har det ju gått så HIMLA bra men jag väntar fortfarande på bakslag, att han ska vråla och vägra och att jag i panik slänger fram (de överfulla fortfarande) brösten då jag inte kommer på något annat. Himla mjölkproduktion, sluta någon gång. Så att jag inte ens har valet.

Ny plan är alltså, hur som helst, att jag stannar i stan och att Frida är hos oss ikväll. Jag lyckades med en förmiddagsläggning också, i spjälsängen, det tog ca 20 minuter men sedan sov han gott och jag såg väl ut som ett frågetecken när jag kom ut ur rummet för detta känns SÅ bisarrt. 

Rapport från tredje natten - amningsstoppet genomfört

God morgon 2015! Igår kväll somnade ivan alltså genom ett brus av fyrverkerier och jag har ALDRIG hatat nyår så intensivt som timmarna 21-01 inatt. Hur som helst. Han somnade. Vaknade två eller tre gånger med små YYYYL men gick att söva om med buff i rumpan och speldosan. En gång eskalerade hans yl och lät som det höll på att bli riktig gråt, jag fick panik och gestikulerade vilt till mormor som var i bakgrunden hela tiden: VAD SKA JAG GÖRA! Hon klev då in, buffade lite rumpa och vyssjade och vips så sov han igen. Det är tur att jag idag följer med henne till Uppsala några dagar för jag behöver träna på det där. Min känsla var nämligen direkt "nej det är ingen idé jag tar upp honom genast" men det var ju fel. Under helvetestimmen halv tolv till halv ett smällde det så mycket att hela golvet hoppade och det blixtrade av ljus i rummet trots neddragen gardin. Då blev jag så stressad - samt traditionsledsen över det jag förlorat - att jag fick hjärtklappning och ångest till slut. Men ivan vaknade inte. Han stördes av ljuden och vred sig ganska oroligt i sängen men vaknade inte. Strax före ett lugnade det sig. Då grät jag en snabb skvätt, och somnade sedan.

Och... vaknade halv åtta. Med en lugnt sovande Ivan i spjälsängen. Alltså, det är ju smått fantastiskt ändå. Väckte honom med dagsljus (nåja) och nu pågår frukostverkstad i köket. Ikväll fortsätter sömnskolan i Uppsala hos mormor, då med en resesäng med extra Madrass i botten. 

Kram och gott nytt år, raringar.