28 februari 2015

Bla bla bla

Mitt barn sover på balkongen sedan cirka två timmar. Innan dess var han totalt supertrött och gnällig cirka två timmar (alltså, han FICK sova om han ville men han kan liksom inte när andra barn och annat skoj finns i närheten, det går verkligen inte) och innan dess var det en ganska härlig vanlig morgon i två tre timmar. Hur som helst. Eftersom jag är en förutseende person som snart ska få barnvakt dessutom, förbereder jag nu lunch som i princip ska stå framdukad och lockande när Ivan vaknar om en stund. Det blir köttbullar och makaroner och pannkaka och gurka och kiwi till efterrätt, om någon undrade. Klockan tre kommer Amanda som ska få äran att hänga med mitt barn hela eftermiddagen medan jag själv roar mig med följande: BIO! BIO BIO BIO BIO JAG SKA GÅ PÅ BIOOOOOOOOO. Ursäkta utbrott av pepp! Men så himla sugen på detta. Cirkeln ska vi se, jag och Frida och Lina. Har svinhöga förväntningar. Samt är sugen på godis.

Hörs senare, folks. Om ni vill alltså. Babblar ut i tomma intet, jag.

Tömma barn på energireserv

Det som föranledde sovmorgonen och hela nattens sömn för Ivan var cirka följande typ av aktiviteter:


Samt: 

Här kommer drömmarna

Åh, nu kommer alltså drömmarna. Undrade lite varför jag aldrig drömde om honom för ett tag sedan. Men det gör jag alltså nu, sedan någon vecka tillbaka. Drömmar som gärna handlar om att han lever och inte alls dog den där natten, men att han är sjuk och ska dö vilken sekund som helst igen. Alltså, han kan prata med mig, och plötsligt ta sig lite för hjärtat, och så vet jag att nu, nu ska han dö och nu ska allt börja om igen. Och jag måste vara med när det händer. Inatt dog han två gånger i mina drömmar, en av dem när han satt och åt frukost och så bara plötsligt låg han med överkroppen över bordet. Det är så hemskt. Inatt drömde jag också att Ivan skulle dö, att det inte fanns något att göra och att jag måste vara med när det hände. Varje gång han pep eller jämrade sig undrade jag om det är nu det händer. Sån massiv ångest alltså. Usch. 

Men sedan vaknade vi och Ivan bjöd på sovmorgon till sju och det finns typ INGET jag tycker är lyxigare dessa dagar. Nu äter vi frukost. Eller Ivan äter inte så bra om jag ska vara ärlig. Han får fortfarande 2-3 flaskor ersättning om dagen och han ÄLSKAR DEM. Så till den milda grad att han ibland gråter när de tar slut. Undrar om det år dags att trappa ned? Han verkar mer koppla ihop hunger-flaska än hunger-mat. Men det år ju så härligt att han blir mätt? Och ersättning är ändå inte SÅ onyttigt. Väl? 


27 februari 2015

Fyra månader

Fyra månader idag. Livet liknar mer och mer ett liv, trots allt. Men jag saknar honom. Hans löpskor är fortfarande kvar i hallen. Hans jacka hänger kvar i garderoben för ytterkläder. När vi flyttar till mindre, jag och Ivan, finns en hel del grejer på vinden som jag måste ta tag i. Tur att det inte är prick nu. 

Var hos min läkare idag. Min sjukskrivning  går - på mitt eget initiativ - ut om några dagar. 

Ikväll kom min kusin och hans treåring på tacomiddag och fredagshärj. Så mysigt med sällskap. Ivan älskar treåringar mest av alla åldersgrupper tror jag. 



25 februari 2015

Favorit i repris: tankar om sömn (hos ettåring)

Vi har det lite knöligt med sömnen just nu, efter en härlig smekmånad efter amningsavslutet vid nyår. Ivan har, med ganska få undantag, gillat att både somna och sova i sin spjälsäng och förutom några perioder av riktigt tidiga morgnar har det sovits både gott och - i mina ögon - länge. Men nu har vi hamnat i ett läge där jag är osäker på hur jag ska hantera honom och oss, han har nämligen, tror jag, insett att han gillar att sova i min säng bättre än sin egen. Det smög sig på, förmodligen någon gång när han var lite sjuk och hamnade bredvid mig i feber eller hosta eller magsjuka. Någon annan gång var han svårlagd och studsade upp i sängen fyrtio gånger i rad, varpå jag lyfte upp honom i min säng och så slocknade han där. Och så nu då, på sistone, har det allt oftare både somnats i min säng och vaknats mitt i natten och krävts att få komma över.

Jag har tänkt att det är okej, att minsta motståndets lag får gälla och att det är tråkigt att bli osams med honom mitt i natten eller vid läggningarna. Så han har fått komma upp i min säng i princip direkt när han har velat. Vilket blivit allt oftare. Och det hela vore verkligen okej om det inte vore så att vi båda sover sämre när vi sover bredvid varandra. Han är lättväckt som bara den, och jag med, och när han kastar sig runt och hamnar rakt över hela huvudändan eller slänger in huvudet i elementet vid fotändan, eller när han vaknar fyra och inte kan somna om utan kryper runt runt runt i sängen i en timme, tja då känns det som att han kanske inte borde fått vänja sig vid att sova där?

Att låta honom gråta sig till sömns går bort, så jag bör hitta en snäll strategi eller bara låta honom sova där han vill sova tills det här inte är en issue längre och han sover glatt i sin egen säng igen. Frågan är dock om det kommer att hända. Ikväll lade jag ned honom gång på gång på gång på gång efter att han ställt sig upp och efter en kvart tjugo minuter var vi båda alldeles frustrerade. Till slut gav han upp och låg och pratade någon minut innan han däckade, jättetrött. Men det känns inte hundra procent bra i mig för vi var ändå typ sura på varandra en stund och jag gillar inte att avsluta dagarna så.

Äsch, nu babblar jag på här i en hel evighet märker jag. Sorry. Men säg till om ni har någon klok tanke eller erfarenhet eller så. 

That boy / girl / hen needs therapy

Ja men då var det avklarat. Det är slut med sorgterapin och vi var helt överens, jag och damen jag gått hos några månader nu. Varför? Jo men för att jag liksom vände mig dit i något slags panik typ "tänk om det trillar ett stort svart sorgmoln över mig snart, måste ha hjälp att hantera det, måste ha hjälp att HITTA IN I SORGEN". Så tänkte jag när jag ringde, och så har veckor och månader gått. Och jag har insett att min sorg inte ser ut så, som ett stort svart moln. Min sorg pyser ut lite här och lite där. 

Den pyser ut i form av en önskan att få ringa min kille och prata igenom kalaset i lördags eller skvallra om något någon sade vid vinkvällen i fredags. Den pyser ut när ivan vaknar fyra på morgonen och det är bara jag, jag, jag som kan ta hand om honom. Den pyser ut litegrann varje gång jag går in i det sovrum där det hände, det sovrum jag inte längre använder. Den pyser ut när jag oroar mig för Ivans hosta om natten. Den pyser lite här och lite där, där den får plats i min vardag. Men den är inte ett stort svart moln som jag inte kan fungera i, den finns där bredvid en massa andra känslor och tankar och praktiska göromål och planer och ja, den samexisterar. Och den är inte farlig. Eller udda. Eller bortträngd, ens. Jag har fått inse att ingen sorg är den andre lik och att min ser ut såhär, just nu, och att det är okej. Jag tror att någon annan i sorg kommer få mer användning för den här timmen jag använt mig av varje vecka. Och så var det med det. 

(Däremot min BUP-terapi, den som handlar om att stärka mig i föräldrarollen och hjälpa mig bolla och hantera saker som bubblar upp i relation till ivan, den släpper jag ALDRIG frivilligt. På tal om det så missa inte en jättebra artikel på temat här: 

Nog om mig nu. Dags att skynda på visning av ännu en lgh jag troligen inte har råd med. Hej! 



Ett avslut

Idag tror jag att jag och min sorgterapeut gör gemensamt slut med varandra. Vi har inte klickat. Jag har inte gått därifrån en enda gång med en nya känsla, tanke eller insikt. Jag har däremot svarat ca 100 gånger på frågan huruvida jag känner mig arg på min sambo för att han dog ifrån mig (svar nej, varje vecka). Kanske är det fel personkemi. Kanske följer kah inte den mall hon är utbildad att följa. Jag vet inte. Kanske är det fel tid för mig att gå. Hur som helst tror jag att vi kommer vara överens om att vi avslutar för den här gången.

Men först: Ivans första passfoto! Peppen är hög trots sömnbrist. 

Tredje vaccinet och så gick det sen

Ingen feber. Ingen tydlig humörförändring under kvällen. Somnade ogärna och lite för sent (för min smak) och inte exakt i sin säng (borde jag problematisera att det sovs allt mer i min säng?) men liksom: pigg och som vanligt. 

Men natten var knäpp. Nattskräck och gråtiga uppvak elva, tolv, fyra och vid fyra kunde han heller inte somna om förrän vid sex. Testade först att stanna i sängen för han var uppenbart trött och gnällig. Det verkade nästan som att det skulle lyckas ibland. Men vid fem gick vi upp och bytte blöja och vankade i selen och vid sex (aj min rygg) sov han igen. Till halv åtta. 

Ja men dåså.  

24 februari 2015

KLART

Okej det kanske inte är en biggie egentligen men jag är ändå liksom stolt över att vi idag gick till BVC, jag och ivan, och han fick sin tredje vaccinspruta. Och jag var där, i rummet, vilket jag ju inte riktigt pallat tidigare. Det har Ivans pappa fått fixa, och jag har sprungit in efter att der var över. Men idag gjorde vi det själva, jag och Ivan. Ett litet steg för människan, osv. Det gick för övrigt utmärkt. Nu leker han på golvet här hemma och Frida är på väg för att äta och sova hos oss ifall han får hög feber och jag får stora nojan. Det gäller att ordna det för sig nu när jag är i bräckligt skick gällande liv och död och hälsa och sjukdom. Ja, ni fattar. 

Idag var det sjukt vårlikt ute och jag hade unnfestival i Farsta. Köpte allt jag såg (dvs en ny laddare till mobilen, en bb créme från body shop, en latte, en meny på mc Donalds - JORÅSÅATTEH - och en juice på Naked) och blev sugen på. Gick till vår fina psykolog. Pratade om utsatthet och sårbarhet men också om hur sjukt himla ROLIG min unge är art hänga med nu för tiden. Ettåringar alltså. They rule. 


23 februari 2015

Definition på lyckad måndag

Jaha, ni undrade om jag nyss bokade en resa till mig, ivan och lina i slutet av mars? Jo men faktiskt. Vi drar till Malaga, eller Nerja mer exakt, och hänger med hennes gulliga föräldrar i deras magiska hus i några dagar. Närmare bestämt fem. Åh, IH, allt det där. 

Vaccin nr 3

Imorgon ska ivan få tredje vaccinsprutan. Jag har inte ens pallat vara i rummet de första två (pga blödig samt att pappan då var i livet) så nu är det stora grejer på gång som ni förstår. I alla fall. Vid första gången fick ivan måttlig feber och grät en hel eftermiddag och kväll. Vid andra sprutan fick han hööööög feber och var helt däckad. Vid tredje, hur ska han reagera då? Någon med erfarenheter liknande våra att dela med sig av? Tänkte ge honom alvedon bara för att slippa oroa mig att han ska få jättehög feber och bli sådär läskigt "borta" som sist. 

Sova en sova två

Nu är vi mittemellan 1 och 2 tupplurar per dag igen. Har en misstanke om att hans sömn på dagarna börjat bli för lång för läggningarna har dragit ut på tiden senaste veckan. Mot 30-45 minuter, svinpigg unge trots vanlig rutin och läggningstid. Ska känna in några dagar till så får vi se. Ogillar att klippa i hans sömn de dagar han bara sover en gång, känns illa nog att hålla honom vaken från morgonen vid sju till efter lunch, vid tolv. Nåväl. Nu har vi storhandlat och snart är det lunchdags. Babblarna går på repeat på ipaden. Ivan dansar läckert och hjälper mig packa upp. 


Hoppet

Måste skriva detta så jag minns det när (typ om en timme) allt vänt och det känns övermäktigt igen:

Gud vad jag känner hopp! Om framtiden! Och det känns så jäkla fint att vakna med världens roligaste friska lilla bebis (barn?) som mår bra och gillar livet. Och det känns spännande att vi kommer flytta till något som blir bara vårt och som vi ska bygga ett skitbra liv i. Och det känns som att jag har en sådan oerhörd ynnest att ha mina vänner och mitt nätverk och min fina, fina familj. Och Ivans familj för den delen. 

Jag tror allt kommer bli bra för oss.

En känsla / minnesanteckning värd att spara om någon, visst? 

22 februari 2015

Nattskräcken, då?

Det var ju ett tag sedan jag skrev om nattskräcken, Ivans alltså. Och det är såklart av den enkla anledningen att den varit ganska lugn på sistone. Vet inte exakt när det avtog, men tror det hade med amningsavslutet att göra. Eller ännu mer konkret: när vi slutade samsova. Det blev liksom lättare för honom att komma "igenom" attackerna när han låg ensam i sin säng och inte kastade sig än in i väggen, än mot mig. Jag tror jag har kommit på att det går över fortare, ibland jättefort verkligen, om jag INTE rör honom, lyfter upp honom, bär runt honom. Om jag bara ställer mig vid hans säng och viskar "schhh schhh schh schh" så tar han sig igenom det själv, ganska fort ändå. Mycket snabbare än när jag lyft upp och burit runt. Det var lite som vår psykolog sade: många barn som väcks under en attack återgår till en ny när de väl somnar igen. De blir liksom inte klara. Lite så har jag uppfattat det som att Ivan haft det, och när han fått rida ut attackerna ensam i sin säng men med mig och mitt hyssjande bredvid, har det gått ganska snabbt. Dessutom har de kommit väldigt sällan senaste månaden, kanske till och med två månaderna. Med undantag för de senaste kvällarna då han haft ganska rejäla utbrott ungefär en timme efter att han lagt sig.

Hur jag vet att det är nattskräck och inte en mardröm, eller att han har ont, är alltså att han inte är kontaktbar när han har nattskräck. Han vrålar förtvivlat rakt ut i rummet, men söker inte kontakt med mig. Ställer sig inte upp i sin säng, utan kastar sig mer runt. Ju mer jag är in his face eller lyfter och rör vid honom, desto värre blir det.

Nå. Det känns i alla fall som att nattskräcken är lite mer under kontroll och inte tar upp lika mycket av min oro eller tankeverksamhet längre. Det kommer anfall ibland fortfarande, absolut, men vi tar oss igenom dem mycket smidigare och det är VÄLDIGT sällan som de kommer mer än en gång per natt. Oftast kommer de inte alls.


21 februari 2015

Kortfattad redogörelse över unikt dygn

Är så trött att ögonen faller ihop men vill ändå föra detta till handlingarna så att det inte glöms bort. Igår, alltså ett drygt år efter att Ivan föddes, fick jag äntligen gå ut och dricka vin i gäng igen. Som jag längtat efter det! Det var alldeles, alldeles underbart. Ungefär såhär såg det ut och då vill jag poängtera att mina vänner hade den goda smaken att lägga på cirka arton filter eftersom jag i själva verket var lite (mycket) snorig och förkyld och trött och blek och sånt men liksom, kolla härligheten: 
Till klockan ett satt vi där, och jag ville typ aldrig gå hem men behövde verkligen eftersom jag var så himla trött och det ändå var "en dag i morgon också", och inte vilken som helst utan dagen då Ivan skulle firas med hela släkten. Han har ju fyllt ett. Nåväl. Denna dag inleddes i Fridas och Frans extrarum, trött och oförmögen att sova vidare klockan sju (och okej, något längtandes efter min unge ärligt talat so shoot me): 


I alla fall. Från detta ögonblick till ögonblicket då jag slog upp dörren hemma och med en fejkat pigg röst ropade HALLÅÅÅÅÅÅ i hallen dröjde cirka två timmar. Eller tre. Hur som helst. Nu var det brådis för Ivan skulle sova och jag behövde gå med återvinning, ställa fram fika och tårtor, koka kaffe och yada yada yada sånt man gör inför ett kalas. Allt detta hanns med och snart såg köksbordet såhär imponerande ut. 


Klockan två ringde det på dörren och gästerna, bestående av fabröder, mostrar, fastrar, kusiner, farmor, farfar, ja men you name it och de var troligen hos oss idag (räknade till ca tjugo personer) trillade in en efter en. Ivan gillade läget exakt hela tiden, åh underbara sociala lilla person. 


Klockan fyra, eller om det var halv fem, började alla gästerna röra sig hemåt vilket passade ypperligt eftersom det var middagstid för Ivan och han är kass på att äta när det händer annat omkring. Då anslöt min bror och svägerska och vi åt en väldigt god pulled chicken. Ivan lajjade loss med alla nya leksaker och var allmänt nöjd med livet. Sedan tog läggningen cirka tretton år och det var ganska tålamodsprövande för en vars näsa konstant rann men jaja. All in all ett MYCKET bra dygn måste jag tillstå. The end.

20 februari 2015

Ger - tar - osv

Typiskt snålt: ivan gick upp 04.15 imorse. Bara sådär. Första gången på evigheter. Jag var 50% förvånad och 50% jättesur eftersom jag blivit förkyld och ville soooooova. 

Typiskt generöst: när han väl somnade om, vid fem eller halv sex, fick jag sova till åtta vilket ju är att betrakta som sovmorgon dessa nya tider. Joråaåatteh. 

18 februari 2015

Vin

Det råder en VISS pirrighet inför fredagen, ska jag be att få tala om, pga: 


Jag ska alltså ta mig ut och tja, få dricka lite vin med vänner för första gången sedan ja men jag vet inte, innan jag blev gravid? Två år sen snart? SJUKT. 

Iaf. Ska inte ropa hej än. Ivan kanske har en magsjuka till att bjuda på innan säsongen är över. Eller hans mormor, som ska vara med honom, för den delen. Men om, OM, det här blir av så blir det banne mig episkt. 

(Tidsklipp: Carolina dricker tre glas vin, får migrän och akut saknad efter ivan, åker hem 21.30. Närå. ELLER?) 

Förhand schmörhand

Var på en förhandsvisning ikväll och insåg att det nya svarta är att mäklarna bjuder in ett helt gäng till förhandsvisningar av lägenheter. Det vill säga, dagarna då en fick titta lite tidigare mot löfte om "kittlande bud i förhand" om lägenheten höll vad den lovade IRL är över. Nu är det helt vanlig budgivning som gäller, fast det går snabbare och är mer aggressivt. Exempel: den jag tittade på ikväll låg ute för 2,85. Den var rätt fin. 52 kvm. Mäklaren säger när vi, och kanske tio andra, kommer att det troligen redan finns ett bud på 3,5 och att säljaren avser acceptera det och skriva imorgon. Med andra ord får vi som är där kvällen på oss att fundera på om vi vill gå upp med mer än de 650.000 kr som redan ökats från "acceptpris". Jag kände att näe, fan, det är för mycket. Men det kände inte alla, för en sms-slinga jag deltar i skvallrar om att det budas. Imorgon kl 08.00 ska allt vara över, har mäklaren sagt. Bäst jag poppar lite popcorn och laddar mobilen inför natten dårå. 

Recension luftfuktare mot hosta

Ja, med reservation för att nattens relativt stilla sömn berodde på 

- förkylningen är på väg bort 
- bisolvon funkar 
- honung funkar 
- näsdroppar funkar 

Så fungerade alltså luftfuktaren något alldeles MAGISKT bra. Hehe. Jag stängde av den vid halv elva och klockan tolv kom en lite längre hostattack. Då satte jag på den igen. Och så fick den vara på hela natten. 

Mycket nöjd är jag. Oavsett orsak. 

17 februari 2015

Bra grejer

Idag blev en himla bra dag. Hälsar berg- och dalbanan till människa som igår ville typ lägga in sig själv på sömnrehab och aldrig mer checka ut. Vad som gjorde dagen bra, undrar ni? Ptjo, det första skrev jag om i inlägget nedan (hejdå amningshormonerna, hej vanliga kroppen som jag känner bättre) och det andra var Ivans första sovstund, i selen, då jag gled runt och städade och pillade med mobilen och allt var allmänt mysigt: 


Det tredje var ett par timmar hos ante och Josef då kidsen fick lunch och de vuxna fick kaffe. 


Det fjärde var en promenad ned på stan som var bra den också. Köpte en mössa till ivan på åhlens som var för liten, han sov när jag köpte och jag chansade. Det var iofs inte jättebra. I alla fall. Mer bra grejer var det ja. 

Sedan köpte jag det här härliga: EN LUFTFUKTARE. För sjuhundra spänn! Tar den bort åtminstone en hostattack är den värd alla de kronorna, resonerade jag. Och gick hem. 


Och lagade mat! Någon slags wok-ris-historia som blev mycket god. Den bjöd jag sedan Frida på. Ivan rörde mycket engagerat bland ris och broccoli och blomkål. *när en kock vid min barm*


Sedan lade jag ivan som trallade hela vägen från vaken till sovande. En läggning som förvisso tog nästan en halvtimme men som var njutbar pga så sjukt gulligt med ett sjungande barn. 

Hostan då? Han hostade som bara den i cirka... En kvart. Under vilken jag hetsåt en halv chokladkaka. Pga nervös. Men, hör och häpna, sedan blev det tyst. Han sov sedan! Helt stilla! 

Luftfuktaren stod alltså på sedan en timme innan och den är för övrigt på fortfarande. Jag skulle ljuga om jag hävdade att luften inte är misstänkt lik ett tropiskt skogsklimat (fast svalt) härinne just nu. Det är lite skum känsla. Men det är tyst! Eftersom Ivan sover och sover. 

Jag vet inte om det är en naturlig återgång från förkylningen, en tillfällig paus i hostnätterna eller om luftfuktaren var ett genidrag, men skitsamma. Jag ska skynda att sova nu. Så jäkla sugen. 

You are 622 days late

Ok inte för att go all detailed on you men veckans humör och matthet kan EVENTUELLT också haft med pms att göra. För jorå, nu är man tydligen fertil igen (till ingen nytta). För första gången, enligt appen som vilat på ett hörn av sista skärmen på telefonen ett tag, på sisådär 650 dagar. Hehe. Mysigt ändå. 

16 februari 2015

Näe

Ja nä men nu är det ångestdags igen. Fattar inte hur vi ska ta oss igenom den här natten, han bara hostar och hostar och hostar. Trots lök och honung och höjd huvudända och bisolvon. Han lyckades sova 35 minuter på hela dagen och väckte sig själv av attackerna som kommer då han ligger och knappt alls när han är vaken. Och nej just det, detta barn GÅR inte att ha sovande sittande eller i sin famn, har aldrig gått. Han sover framstupa som i krypställning. Inte sittande. Inte i famn. Nä. Får väl ta ut honom i vagnen senare om det krisar. Men det känns tungt. Vårdguiden säger att hosta kan pågå i flera veckor efter avslutad förkylning. Detta är andra natten och jag är redan så utmattad att jag vet inte vad. Lina sover här inatt, jag var så trött/ynklig att jag grät när hon kom, så om det blir ännu en vaknatt så tar hon över i gryningen så får jag sova ikapp nån timme då.

Snälla snälla hostan, vik hädan. Jättesnart. 

I ett töcken

Jag tror att det är när Ivan är sjuk och framförallt nattetid som jag kanaliserar en del av min ännu obearbetade sorg och oro och ren och skär himla ångest över det som hände i min familj för några månader sedan. Det är då jag har som allra svårast att övertala mig själv om att nej, det är ingen fara med Ivans ______ (enter valfri normal barngrej som till exempel hosta / förkylning / magsjuka eller nattskräck) och han kommer inte ryckas ifrån mig han också. Jag tror att de här stressade oroskänslorna jag får då, om nätterna, när jag inte sover så bra, beror på att jag blivit blåst av livets logik en gång ganska nyligen. Folk dör inte bara sådär hux flux från en dag till en annan, inte generellt, det argumentet funkar inte på mig just nu. Även om det är sant rent allmänt så stämmer det inte enligt min nuvarande logik och jag vill så himla gärna att det ska gå över med tiden.

Det är så jobbigt att inte kunna sova när ens barn har hosta och man på ett rationellt plan vet att det här är ingen fara. Det är som att någon tryckt på den där röda knappen i ens inre och att blinkar DANGER DANGER inuti och nattimmarna är jättemånga och jättelånga och inte förrän nästa morgon kommer lugnet och logiken att återvända igen.

Jag tror att jag kanske måste acceptera att det är såhär det kommer vara för mig en stund nu. Acceptera att jag har dålig motståndskraft mot oro och att det förmodligen inte är något konstigt med det, jag har gått igenom något stort som måste bearbetas och det sker inte över natten. Eller PÅ natten, tydligen.

Ja, det var mina fem cent om detta, det. Så himla trött idag. Puh.

Men äsch då

Tyckte han hostade så hemskt från sängen och fick good old sömnpanik vid HALV NIO och bara äsch lika bra jag lägger mig, får väl vanka runt med hostis hela natten. Sagt och gjort. Förutom att jag avsolut INTE kunde somna pga oroade mig för hosta + kräks (så läskigt ju?) och han hostade rätt mycket och regelbundet och jag låg där flera timmar och bara lyssnade och tänkte gud vad mycket snor det låter som han har i näsan, borde jag smyga upp och kolla / torka / snyta / spraya. Men gjorde inte. Sen förblev han i sin säng, periodvis ganska djupt sovande, i jäkla tolv timmar. Helt snopet för mig som klippte av gårdagskvällen så tidigt att grannens (jävla hoppiga) barn fortfarande röjde en trappa upp. 

Aja. En vacker dag ska jag börja chilla och ta vara på kvällarna. Men man hade ju HÖRT om massa barn med hosta som bara kan sova upprätt osv. Lät ju jättejobbigt. Mvh hängslen och livrem. 

15 februari 2015

Äger en febertemp för örat och är allmänt hormonell

Idag var vi på pannkaksbrunch hos Frida och Frans. Det var egentligen meningen att jag skulle haft brunch själv, för Ivan och hans första födelsedag, men så kom livet emellan och han var krasslig i veckan och jag ORKADE faktiskt inte med tanken på att ställa till med bjudning här hemma, ta emot folk i mitt hem som är alldeles för rörigt för att det ska kännas soft, så jag ställde in allting. Ville gå på visningar i stället. Ta det lugnt med Monkan. Men så bjöd i stället Frida och Frans in till brunch och vi gick dit imorse, jag och Monkan, och det var så fint och gott och mysigt och perfekt. Anna och Lovisa kom också, med barnen. När vi satt oss för att äta pannkakorna fick jag och Ivan en present och jag blev plötsligt rörd för jag TROR (eller ville tro?) att Frida sade något om att jag varit mamma ett helt år och det slog mig plötsligt att det hade jag ju och det var rätt stort det också, så det kom tårar innan jag ens öppnat presenten. Som innehöll en elektrisk febertermomter för örat, så himla himla himla gulligt. En gång i tiden tänkte jag att en inte behöver en febertermometer för örat eftersom rumpan duger fint, men jag har ångrat mig nu. När mitt barn har lite starkare åsikter kring saker och ting, om ni förstår hur jag menar.

Sedan promenerade vi och gick på visningar och det var inget speciellt med det för jag kommer inte köpa (ha råd med + vilja ha) någon av de vi tittade på så vi är kvar på ruta ett och när jag vinkat hejdå till Monkan och vi hälsat på både hos Emelie och Ante en sväng och Frida och Frans (igen!) en sväng åkte vi hem. Jag och min snoriga unge som nu sover gott i sin säng. Det är alltid en viss vemodig känsla när jag haft en kär gäst på besök i några dagar och den åker hem till sitt igen och vi åker hem till vårt igen. En liten stund, innan jag kommer in i det som är vårt liv nu, känner jag mig oerhört icke-redo och liksom omyndig att driva den här skutan framåt för egen kraft. Tills jag inser att jag inte har något val och att det faktiskt bara är att köra på och att jag minsann visst klarar av det och har klarat av det ett ganska bra tag nu.

Så ja. Det är söndag och klockan är kvart över åtta och jag har alltså varit förälder i ett år och två dagar och jag äger nu en febertermometer för örat och jag känner mig lite känslosam på något vis. Oklart om jag är glad eller orolig eller ledsen? Eventuellt lite av varje. Eventuellt lite hormonell.

Avslutar det med en bild på en buffé. Alla blir ju glada av buffé, eller hur?

Helgen som gick fort

OJ vad ni måste ha undrat hela helgen vartåt det barkade med Ivans sjuka, visst? Febern torsdag och halva fredag som sedan försvann och det där? Fattar det. Det är verkligen rafflande. I alla fall så tänkte jag nu avsluta ert lidande och berätta att bakom knuten lurade en förkylning. En helt vanlig barn-förkylning med rossel och snor och tja, ni vet. Det sovs därmed lite sämre igen. Ivan vaknar gärna vid tvåtiden, gråter och står och försöker klättra upp och ut ur sin spjälsäng, och har därmed fått sova bredvid mig. Vi har alltså, eh, samsovit? Som jag ju varit lite sugen på ända sedan han slutade amma och sov så himla gott i sin spjälsäng helt plötsligt. Nåväl. Att samsova med en som lägger sig raklång på bredden över alla kuddarna i huvudändan och där rosslar högt som ett sågverk, tja det var väl sådär bra för ens egen nattsömn? Men äsch. Ska inte klaga. Han är pigg och glad om dagarna. Får ändå sova en del om nätterna. Det kunde vara så mycket värre.

Att ha haft monkan här över helgen har varit så sjukt mysigt. Jag har lite ångest över att hon åker igen. Världens finaste människa liksom. Sitter där och leker med ens barn när man själv kanske duschar eller fixar till i köket. Någon att dela timmarna med efter att han somnat. Någon att titta på På spåret och Mello med. Vi brukade verkligen umgås dygnet runt en gång. Och nu är halva Sverige emellan oss. Åh livet. Hoppas du inte ska vara så ensamt på helgkvällarna så länge till. 

Förutom att hänga hemma har vi också varit på stan, gått på ett åttaårskalas (MAYHEM med ca 20 åttaåringar OCH massa vuxna med bebisar) och tagit ett glas vin med en gammal studiekamrat från cirka tio år sedan. Och kollat igenom Julias sista fem Vecka för vecka-avsnitt hehe. Det var fint (julia du var så sjukt sur alltså!). 

Nu frukost med ivan. Sen prommis så han får sova igen. Sen pannkaksbrunch hos Frida och Frans. Sen visningar. Sen sticker Monkan buhu. Oh well. 


13 februari 2015

Och nu lite dur

Åh, jag är rätt schizofren alltså. På så himla gott humör igen? Ivan sov 2,5 timme i morse, vaknade lite sjuk men liksom glad, vi hängde i nästan 1,5 timme vid köksbordet tittandes på teletubbies och lekandes med den present som anlände med bud från en av Ivans pappas uppdragsgivare. Hur gulligt? Så gulligt. 


Och sedan lekte vi lite stilla på golvet och sedan gick jag ut på långpromenad och handlade. På vägen därifrån somnade Ivan igen. Nu sover han i vagnen och jag står vid tunnelbanan och väntar på min älskade vän Monkan som kommer upp från Skåne för att bo med oss i helgen. Kanske får jag duscha då? God mat ska vi i alla fall äta. Och dricka vin. Och prata. Och jag kommer inte vara ensam med sjukisen på två dygn och det känns ändå så mysigt. 

Såhär krasslig var han i morse: 


För övrigt försvann alla förkylningssymptom när han sov förmiddag så nu tänker jag tand igen. Men god knows. Ska ta dagens andra temp ikväll, monkan har med en örontemp så slipper jag bråka med hans bakdel en gång till. Bakdel förresten. Röv menade jag. Närå. 


Stackars oss

God morgon! Klockan är nio, det är Ivans första födelsedag, det är också fredagen den 13:e, och jag har redan blinkat bort tårar av frustration och trötthet från mitt ansikte, gömt under en  keps långt neddragen, på morgonens första promenad bland isblock (hatar dem!) på trottoarerna i Enskededalen, klockan åtta. High life.

Födelsedagsbarnet då. Jo, han har sovit extremt oroligt mellan klockan två och sex inatt, han har fortfarande feber och nu tycker jag att det verkar slemmigt i svalget och rinner lite i näsan. Han gnäller från sekunden han vaknar, det vill säga klockan sex, till sekunden han efter massor av protester somnar i vagnen igen, det vill säga halv nio på morgonen. Han har det kort sagt inte helt bra, och jag hatar det (och VET att det är vanligt och ofarligt och behövs för att bygga immunförsvar och bla bla bla men det hjälper inte, det är så himla tungt att göra detta ensam).

Han gråter och gnäller och rosslar i halsen och kliar sig i munnen och vill inte äta och när han försöker krypa snubblar han och gråter och ja, ni kanske vet hur det är med sjuka barn som inte har något tålamod och inte trivs med tillvaron alls? Pratade med hans läkare idag och febern är för låg och kortvarig för att kolla streptokocker och han verkar inte ha ont i öronen och det är högst troligen en helt vanlig förkylning. Så vi väntar över helgen och ser vartåt det barkar. Men alltså, ursäkta att jag gnäller nu (igen) men det är. Så. Jobbigt. För. Mig. Det ÄR det. Förra helgen en magsjuka och nu detta. Jag vet inte om det jobbigaste är att jag är så dåligt utrustad för hans gråt och gnäll att jag inte får äta / duscha / borsta tänderna / plocka undan och jag känner hur allt bara rinner över samtidigt, eller att jag är orolig för hans hälsa. Jag tror nästan det förstnämnda. Aldrig känns ensamheten i föräldraskapet så påtaglig som när han blir sjuk. Och jag känner viss bitterhet inför hur mycket sjuk han varit sista månaderna. Men det gör ju ingen gladare.

Nu sover han i alla fall i vagnen på balkongen. Det skäller några hundar på gården och jag känner typ för att springa ned och strypa dem. VÅGA inte väcka mitt sjuka barn som sover. Jag ska göra en kopp kaffe, hälla i mig en snabb skål yoghurt, plocka undan i köket och förbereda inför att han vaknar då jag tänkte försöka mig på en stund framför iPaden vid köksbordet, kanske lite frukost eller bara lite nyponsoppa för den sjuke födelsedagspojken.

Orkar inte ens tänka på att han fyller år idag. Åh vilken deppig första födelsedag. Tänker låtsas att den är nästa helg, då vi har lite släktkalas, om han frågar någon gång i framtiden.

Med gnälliga hälsningar,

Eder självömkande vän i cyberspace

Ps. Får också panik på tanken att detta är hur det kommer bli sen, när jag jobbar igen, jag kommer ju få vabba IHJÄL oss hela tiden eftersom jag är själv? Får arbetsgivaren sparka en för det, nej va. Men känns typ rimligt. Gah. Tur att jag kan skriva hemifrån, och att det är skriva jag för det mesta gör i jobbet.

12 februari 2015

Oops i did it again

Nu googlar jag igen. Dumma mig. Googlar "feber +tandsprickning +myt" och hamnar på många trådar där föräldrar hävdar att deras ungar minsann får feber när det ska komma hörntänder. Ja jag vet inte, jag. Vårdguiden 1177 tycker jag ska ringa hans läkare om den är kvar imorgon. Jag tycker allmänt att vårdguiden är rätt dåliga på att vara lugnande, tänker att de borde säga "feber ett dygn är LUGNA BANANER HÖRRU" men dom ba "jaha utan förkylning säger du? Hmmmm..."  

Oh well. Här bits det på händer, fötter, kläder och slevar. 


Ups and downs

Igår tog han en briljant selfie: 


Idag har han (låg) feber och orkar inte vara glad och leka mer än korta stunder. Innan jag upptäckte febern var Udo här, de klättrade i fönster. Sedan visade det sig att båda två hade ca 38 grader. Så vi skildes åt. 


Det vänder snabbt. Och som vanligt blir hag himla nedstämd när Ivan är krasslig. Måste sluta med det pga jag vet att det är februari och kommer hända 105619472 gånger till. Men det är svårt. 

11 februari 2015

Inte jätteogullig nej

Vad sa tummen?

Nej men alltså detta med att man nu för tiden höjer bud via sms till mäklaren, det är ju fullkomligt livsfarligt. Fann mig själv i Farsta centrum igår, lite slentrianbudandes på miljonsummor, lite på pin kiv eftersom jag tyckte att "Budgivare 3" var störig. Skrev sms samtidigt till Anna och Frida och bara "vid xx lägger jag mig" och samtidigt, tummen lydde inte alls hjärnan. Den körde på flera hundra tusen över denna summa. Till slut fick till och med dumma tummen nog och sade STOPP HALLÅ och så fick budgivare 3 vinna ändå. Så jag har alltså inte köpt en ny lägenhet. Vilket är rätt bra för hade jag gjort det i sluttampen av budgivningen igår hade jag köpt den till överpris (anser jag, inte marknaden) och det hade väl inte gjort någon glad i slutändan. 

Nåväl. Här är nu alla friska och jag ska snart påbörja den här onsdagen medelst "lura barn att det är kul på badrumsgolv bakom barriär av tvättkorgar för att mamma behöver duscha". Wish me luck. 

9 februari 2015

Upp och hoppa

Den där magsjukan jobbade efter devisen "allt på en gång" och tröttade tydligen ut sig själv på de cirka åtta timmar den pågick, för nu har allt varit rätt fine and dandy ett dygn här. Ivan får bara äta fast föda i form av vitt bröd, smörgåsrån och makaroner och jag tackar gud för att han älskar flaskan med ersättningen dessa dagar. Till skillnad från första gången (då han ammade) och andra gången (då allt var oklart pga förstoppning samtidigt).

Så skönt att ge en slurk här och en där och veta att nu, sakta, fylls hans tomma näringsreserver upp igen. Angående vätskeersättning som Anna frågade i inlägget nedan, vi gör såhär: 


Men om barnet inte tycker det är kul att suga på pipett så har jag fått lära mig att det måste ske med tvång. För barnets skull. Vätska är så sjukt viktigt för småttingar vid magsjuka. Exakt hur detta tvång ser ut har jag ingen koll på för när jag själv försökt har det inte lyckats. Skulle behöva minst fyra armar. Men det har ju många föräldrar så det kanske är så det är tänkt? Bra inlägg om saken finns i alla fall här: 


Nåväl. Att stanna inomhus mående helt okej tycker min unge är så värdelöst att han klättrar på väggarna. På riktigt, han gör det. 


Men det är bara att vänta. Denna elaka sjukdom alltså, som jag avskyr den. 

8 februari 2015

Tredje gången gillt

Nä, men vi kör väl en tredje magsjuka på 1,5 månad dårå. Och med "vi" menar jag hittills "ivan" och med "magsjuka" menar jag sån där som går åt två riktningar och håller en (två) vaken till 05 på morgonen. Sedan dess har det dock varit lugnt. Vätskeersättning är intagen. Några små smörgåsrån  också. Nu sover han rätt gott. Jag håller tummarna så hårt att de vitnar. Topp ett ögonblick då jag hatar mest att vara ensamförälder: när ens barn får magsjuka. 



7 februari 2015

Tema "bjuder på mig själv"

Här i vacker skönsång av Imse Vimse Spindel. Man kan säga att den låten går varmt hos lilla familjen these days. Jag har en OERHÖRT engagerad fanskara bestående av, tja, en person.


Anteckning Ivan, ETT ÅR!

Inspirerad av Egons fina beskrivning av sin ettåring var det nu dags för Ivans egen minnesanteckning. Han fyller inte år förrän på fredag, men ingen vet hur dagarna ser ut då och jag hittade lite tid just precis idag, så här kommer det. Ettårsanteckningen för Ivan. 

Ett år, ett år, vår bebis har blivit ett barn! Det är så maxat. Här kommer, för minnets skull, en superduperlång berättelse om Ivan och hur han fungerar som ettåring. Det är så lätt, tycker jag, att tänka att alla barn är mer eller mindre likadana men det står ganska ofta tydligt att så är faktiskt inte fallet. Det går liksom inte att säga att ”barn gillar ju” si eller ”barn är ju ganska” så. De är ju sina egna små personligheter redan från start, vilket är så bisarrt, men också älskvärt och oerhört rart. I alla fall. Ivan. Ett år.

Ivan Intensivan

Det är inte för intet som han länge gått under smeknamnet Intensivan. Han är ALDRIG stilla, den här ungen. Varje vaken minut är han i rörelse och jag tänker ibland på honom som en sådan där hundras ni vet, som det står i böckerna om att en inte ska skaffa om en bara vill ha lite mysiga promenader och en massa gos. ”Det här är en ras som behöver daglig aktivering för att må bra”, skulle det stå om det handlade om en hund. Men nu handlar det om min unge. Det här är dock ett barn som behöver aktivering varje dag, aktivering av hjärnan och inte minst kroppen. Ända sedan han var en minibebisperson har han gjort klart för mig att det inte är tal om att ta en dag inomhus. Inte heller var det just tal om att sitta i vagnen inåtvänd, eller selen heller för den delen. Han vill och har alltid velat, nej krävt, att få vara med, han vill interagera, han vill vara i höjd med de andra människorna i rummet, han vill klättra och röja och springa och krypa och… aktiveras. Han vill inte sova förrän han däckar för att han inte kan låta bli. Att göra planer utifrån min egen lust har gått sådär, att vara på caféer är tråkigt tycker Ivan. Liksom köpcentrum. Ja men ni fattar.

Det har inte varit ett jättelungt år, det här senaste, nej. Det har varit en jäkla massa lektioner i att böja sig och att lägga ned tankarna på att ha kontroll eller att få bestämma allt efter egna behov. Ivan har kommit och Ivan är min chef, lika bra att det får vara så för husfridens skull.

Passus: Däremot tror jag vi kan konstatera att Ivans relativa känslighet – han har varit svår att få att sova i perioder, haft ont i magen och kvällsgråtit som en tok en kort period, panikgråtit i diverse bilar, flygplan och situationer då han behövt sitta stilla/vara fastspänd, han har hoppat högt av ljud och blivit förtvivlat rädd för män som hostat / hundar som skällt / barn som babblat / ljud han inte kunnat förutse, han har inte gått att lägga för någon annan inklusive hans pappa fram tills han var 8-9 månader, osv – i kombination med min egen (läs: att vara förstagångsförälder, att inte kunna planera och förutse hur ett dygn ska se ut, att inte veta om en får sova eller inte sova den kommande natten, att inte kunna ta bort det som gör ont hos någon annan osv osv osv à maktlöshet) har varit en utmaning för mig. En stor! Jag har haft, och har fortfarande, så himla (hiiiiimla) svårt att inte göra strategier hela tiden, typ ”okej nu sov han gott och det betyder givetvis att XX och YY, så gör vi nästa gång också” varpå mina strategier gång på gång kastas omkull eftersom det ju inte GÅR att förutse speciellt mycket, banne mig, och jag borde bara lära mig det någon enda himla gång. Oh well. Slut på passus.  

Humöret, självständigheten och tryggheten

Sak som jag är så glad och stolt och tacksam för varje dag är Ivans humör. Han ÄR SÅ JÄKLA GLAD jämt? Intensiv och uppe i 110 varv per minut rätt ofta, men liksom aldrig gnällig, i princip (undantag råder vid sjukdom). Han gillar verkligen livet och människor och verkar tycka att varje gång man vaknar, från en tupplur eller en natts sömn, så är det roligt. Varje gång det kommer en gäst eller man träffar någon på stan eller åker på besök hos vänner, är det kul. Alla människor, barn som vuxna, är potentiella lekkamrater tills de bevisat motsatsen. Han har liksom en optimistisk grundsyn på tillvaron (konstig grej att skriva om en ettåring men också där tycker jag mig ha noterat skillnader i bebisars temperament). Ett tag, runt åtta nio månader tror jag det var, var han lite rädd för främlingar men det var ju i samma period som hans pappa dog och hela vår tillvaro ändrades snabbt och det kom massor av nya människor på besök hela tiden, så kanske inte så konstigt att han reagerade? Nu är människor hur som helst kul igen. De allra flesta, för det allra mesta. Med det sagt så är han ju 99% av sina dagar med mig fortfarande, så jag är i närheten hela tiden och det kanske bidrar till en viss trygghet bland människor, vad vet jag.

På tal om trygghet förresten. Det har varit, och är fortfarande, EXTREMT viktigt för mig att det mesta som går att styra över utan att göra våld på mig själv eller omgivningen, sker på Ivans villkor. Hans trygghet och glädje är liksom A och O för mig. Kanske extra mycket för att hans pappa dog under hans första år, kanske för att jag är en blödig jävel till förälder, men jag vill att han ska få så himla glada dagar och känna en enorm trygghet i att jag finns i närheten och kommer tillbaka, att han inte behöver tvingas in i speciellt många situationer. Det kan handla om nya människor, barnvakter, om att utsättas för kramar och gos, att bäras runt, han får välja själv i största möjliga mån. Han behöver inte tvingas till saker för att han är liten och det är enklast så. De dagarna kommer, är jag ganska säker på, men just nu jobbar jag fortfarande med så mycket lyhördhet jag bara kan inför hans behov. Han får berätta när det funkar och inte. Jag vill inte stressa in honom i vare sig en relation eller en situation nu när hans liv tagit den vändning det tagit.

För övrigt är det inte en gosig unge jag har, vilket ibland gör mig avundsjuk på de som jag ser kramas och pussas mycket med sina barn. Mitt barn gillar att leka och röja och klättra och skoja och busa och skratta, men just inte att gosa. Han har aldrig visat något större behov av att sova nära och sover allra bäst ensam i spjälsängen. Han är extremt självständig och sticker iväg så fort han får chansen på ställen med roliga grejer och barn, som Öppna Förskolor och Rum för barn etc. Kollar knappt om jag hänger med, vilket jag gör, utan sticker iväg på egna upptäcksfärder mest hela tiden. Jag intalar mig att det är en bra grej. Och påminner mig om att det också är ganska bra att han sover bra på egen hand, i längden. Men ändå. Lite mer gosighet tycker jag att han kan få bjussa på under sitt andra år i livet.

Lilla kroppen och det han säger

Kroppen då? Han väger nu ganska prick 10 kilo och är 79,5 cm lång. Med andra ord, vilket förmodligen syns på bilderna, han är rätt lång och rätt spenslig. Oerhört gullig om ni frågar mig. I munnen finns nu åtta tänder men jag tror att ännu en är på väg, i underkäken. Han har rätt stora (och platta, trekantiga) fötter (stl 22-23) och händer också för den delen. Jag skulle vilja påstå att han lärde sig att gå någonstans mellan elva och tolv månader, men det är fortfarande vingligt och för att ta sig snabbt fram genom rummen kryper han hellre. Precis innan han fyllde ett lärde han sig att klättra upp i soffan och upp i olika möbler och om det inte vore så att det aldrig exakt exixterat ett ”lugn” skulle jag väl säga klyschor som ”nu är det slut på lugnet”.

Ivan babblar mest hela dagarna och nu kommer riktiga ord som ”titta” och ”mamma” och ”vovvov” (när vi pratar om hundar) och gnäggande ljud när vi pratar om hästar. Ser han en bil kommer ett piggt brrrrrrrrrrrrrr-ljud och i övrigt är det mycket bapapapa och dadadada i olika melodier. Han sjunger sin egenkomponerade dada-da sång nästan varje dag och dansar gungande till den. Han har en ganska ljus och liksom hes röst, inte så mycket auktoritet i vare sig skriken eller snacket, kan man väl säga. Han flyger för övrigt högt när han hör andra barn skrika fortfarande, som att han inte kan förstå hur det kan komma så höga ljud ur deras strupar när det inte gör det ur hans egen.

Sömnen då?

Just nu har vi något slags ganska stilla lunk där vi hittat en typ av dagar som funkar bra, sömnmässigt. Planen var ju att ta bort en av daglurarna så att det bara återstod en, men se det tyckte inte Ivan var en bra idé. Så vi kompromissade oss fram till att han vilar i vagnen mellan ungefär halv nio och halv tio, för att sedan ta en härlig eftermiddagslur vid ett till halv tre, och sedan är det läggning vid åtta. Sedan en vecka tillbaka har han somnat ungefär på SEKUNDEN klockan åtta och vaknat på sekunden klockan halv sju på morgonen. Märkligt ändå. Jag frågade några vänner om jag nu vågar hoppas på att dagarna då han kunde få för sig att kliva upp klockan fyra var över för gott, men de sade nej. Barns sömn kommer och går och plötsligt är det dåligt igen, för att sedan bli bra igen, sade vännerna. Suck, sade jag. Skulle så gärna vilja bestämma att från och med nu kommer det vara SÖMN HELA NATTEN som gäller.

Och så det här med mat

Han älskar inte att äta fortfarande, det måste vi erkänna. Han gillar sin falukorv, sin köttbulle, sin pannkaka ibland och gärna rostat bröd med smält smör på morgonen, men så fort en sked närmar sig hans ansikte vänds huvudet bort. Vilket gör det svårt med både gröten och burkmaten. Dessutom har han svårt att äta bland folk, svårt att äta utan att förlora sig i något Teletubbies-aktigt program på iPaden. Det tycker jag är lite jobbigt, jag skulle gärna se att han fick i sig lite mer näringsriktig mat. Försöker med lite broccoli och rödbeta och majs och olika grönsaker men ganska ofta är det just falukorven och köttbullen som pillas ut. Jag fyller upp honom med ersättning innan läggning, både på dagen och kvällen nu för tiden. Han älskar sin flaska något alldeles innerligt och jag tycker det känns tryggt att veta att oavsett hur han äter (han får alltid mat först och flaska precis innan läggning för att maximera möjligheten att han är så hungrig att han börjar gilla maten) på dagen så får han ändå i sig både vätska och näring via flaskan. Kanske är det så att det här barnet aldrig kommer börja uppskatta att bli matad, utan vill äta själv? Vi lär bli varse.

En sammanfattning på det

Tänk att jag varit förälder i ett år. Tänk att Ivan funnits i ett år. Jag går förbi Södersjukhuset ganska ofta, och tittar upp på det där fina Årstavikens hotell, där femte våningen är patienthotell och där vi låg fyra dagar tillsammans och andades ny luft, jag och Aksel och lilla bebis-Ivan som just kommit till oss. Jag får alltid en konstig klump i magen när jag går förbi där, det gör så ont på något sätt. Jag tror att jag var lycklig där och då. Det var läskigt och överväldigande men samtidigt så invadderat och mysigt. Fina hotellrum. Magisk utsikt över Årstaviken. Gulliga barnmorskor i korridoren utanför som visade hur man gjorde än det ena, än det andra. Aksel sprang i väg och köpte en jävla massa godis på Pressbyrån i entrén. Vi tittade på OS och På spåret och tänkte att nej, vi åker inte hem imorgon heller va? Vi glodde ihjäl oss på Ivan. Bytte hans allra första blöjor, satte på honom hans allra första kläder. Han sov så mycket i början. Vi tänkte att oj, det här var kanske inte så svårt ändå. 


Där och då började ett gigantiskt nytt kapitel i våra liv. Jag anade inte hur stort det skulle bli, och ingen av oss anade hur dramatiskt det kommande året skulle bli. Ivan fick bara ha sin pappa i livet i dryga åtta månader. Jag fick bara vara familj på det där sättet jag trodde att jag valt, lika många månader. Allt ändrades i oktober 2014 men det visste vi inget om där på Årstavikens hotell.

Jag älskar min unge så att det gör alldeles ont i mig och oroar mig då och då för att inte räcka till för honom, att mina krafter att samtidigt ta mig igenom en stor sorg och att ta honom igen sin barndoms första år inte ska räcka. Men jag vill tro och hoppas att det räcker, att det kommer bli bra, att Ivan kommer titta tillbaka på sina första år och även om han inte minns dem så vill jag att känslan ska vara att det var kul och bra, trots allt.

Nu har vi kört igenom det första, nu ger vi oss in på andra. Grattis min älskling.










Tidigare månadsanteckningar 

Mysig lördagsmorgon

Om han någonsin - NÅGONSIN - anklagar mig för att inte älskat honom tillräckligt under hans barndom ska jag påminna honom om den där lördagen i februari 2015 då jag, utan sällskap, för hans höga nöjes och stimulans skull, tog honom till Andys lekland klockan tio på förmiddagen. I tron om att det skulle vara lite "lugnt" då. Och hur jag där fick jaga honom, ymnigt svettandes (jag) i alldeles för mycket kläder och alldeles för dålig luft, bland farsor (noterar: det är mest pappor som går till lekland?) och vilda treåringar som alla sket fullkomligt i en söt lite grön krabat som bara nästan kan gå. Jag ska berätta hur ljudnivån fick precis alla mina stresspåslag att arbeta intensivt i takhöjd och hur jag hatade varje sekund men höll god min och stannade hela 25 minuter för att han tyckte det var så kul. Och sedan ska jag berätta om hur det var fullt på bussen hem och att jag då fattade ett oerhört märkligt beslut och sprang uppför halva Hammarbybacken och sedan ner igen, i tjock snö och tung vagn, nu ännu mer ymnigt svettandes, för att hinna hem till hans lunch och vila. 

Nåväl. Det kanske låter som ett skämt men helt ärligt var den där frukosten jag åt på McDonalds (de har en grötmeny, ngt med Anna PH?) när ivan morgonvilade i vagnen bredvid och affärerna snart skulle öppna i sickla typ bland de mysigaste ögonblicken den här veckan. Haha gud. Ni fattar nivån på  tragik i det jag nyss skrev? Oh well. 



6 februari 2015

Denna dag i fem bilder





Jag är så trött att jag låter På Spårets signaturmelodi utgöra bakgrunden till min egen astidiga läggning, men här är några bilder från idag. Två selfies! En från en hiss hos Anna och Anna, dit jag och Ivan åkte för en klassisk tacomiddag för några timmar sedan. En från Mälarhöjdens Ridskola, dit jag och Ivan följde Lina som skulle rida en privatlektion. Resten av bilderna är från läktaren på ridskolan, från Årstaviken och mitt vardagsrum, där Ivan ENBART ägnar sig åt en och samma aktivitet dagarna i ända (vilket tvingar ut mig i tex Årstaviken pga går inte att slappna av hemma längre): klättra klättra klättra. Puh. Notera gärna hur hela fönstret, som en gång var fyllt av växter och små lampor och mysförhöjande attiraljer, numera är tomt pga en viss röjare kan inte låta något alls vara ifred. Notera förresten även gärna hans himla gulliga tänder.

God natt och trevlig helg!

3 februari 2015

Tredje grej med idag

Jo, har fått plats på den förskola jag verkligen, verkligen ville att Ivan skulle få plats på. Hurra för detta! Mindre hurra för att det var den 17 augusti och att jag egentligen skulle behöva hjälp och avlastning redan nu, i vår, kanske från första april i alla fall. Oh well. En kan inte få allt (men kan en få en nanny tack, billig och pålitlig, tusen tack på förhand).

Titta han gååååår (eller TYP)

Glömde berätta. Efter SÖS idag gick vi till en fin vän och hennes kids, de bor ungefär mittemot (i en lägenhet to die for för övrigt men det är inte det som det här inlägget skulle handla om) Södersjukhuset och vi skulle dricka lite kaffe och låta barnen leka av sig lite med varandra. Och så plötsligt, cirka femton sekunder efter det här ögonblicket, släpper Ivan taget om kökslådan och bara går. Kanske åtta steg? Helt otroligt. Han var mycket glad och stolt efteråt. Sedan hände det inte igen på hela dagen.

Mitt älskade hjärtas lilla hjärta

Ivan var hos barnkardiologen idag och för er som inte vet vad kardiolog är så är det alltså en hjärtdoktor (jag visste alltså inte själv förrän för några månader sedan). Med anledning av hans pappas plötsliga och hittills oförklarliga dödsfall så vill man nu kolla upp Ivan, och det är jag så glad för. Och har ångest inför. Men är tacksam. Osv. I alla fall.

Han var en riktig liten trooper där i läkarrummet: med EKG-elektroder över hela lilla kroppen satt han och ville egentligen slita bort dem men tillät min vän Anna att distrahera honom med såpbubblor i stället i väntan på att elektroderna skulle registrera några minuters hjärtverksamhet. Sedan var det dags för ultraljud av hjärtat och då fick Teletubbies duga som distraktion. Mitt älskade lilla hjärta. Mitt älskade lilla hjärtas hjärta. Så liten, så fin, så himla ovetande om allt som händer just nu.

Hur det gick? Bra. Allt ser och låter och verkar må alldeles utmärkt därinne. Vår tes är att han är alldeles frisk, och när hans pappas provsvar blivit klara (det kan ta månader) kommer vi (de) att göra en plan för eventuell regelbunden uppföljning, för att vara på den säkra sidan om inte annat.

Ja, men det var väl också ett sätt att spendera en snökaosig tisdagsförmiddag?

2 februari 2015

Did you miss me?

Nej men alltså snön måste ta och lugna ned sig lite snart? Det senaste året har naturen varit så jävla ihärdig alltså. Värmebörja i trettiotusen veckor i sträck i somras, typ, och nu detta eviga snöfall. Har väl aldrig störts så mycket av väder som nu, när jag har barn? Tycker att vädret är irriterande och begränsande och ytterligare ett bevis på hur himla maktlös en är här i livet. Det är skitsvårt att roa ett barn som bara nästan kan gå inomhus dagarna i ända. Och i detta väder: inte så kul att sitta i någon snöhög i parken och bara glo pga kan inte gå med skor på fötterna (och inte riktigt annars heller).

Så. Frågan är. När ska det sluta snöa? Ingen vet (men SMHI gissar i övermorgon). När ska min son vakna från sin mitt på dagen-lur? Ingen vet (för jag tänker då RAKT INTE väcka honom). När ska bostadspriserna i Stockholm sluta skena? Ingen vet det heller och jag kan därmed för mitt liv inte förstå om det är nu eller senare jag borde investera i en lägenhet till mig och Ivan. En mäklare i helgen sa såhär: "har du någonsin hört talas om någon som sagt 'jag önskar att jag köpte lite senare' - nä just det, det stiger ju hela tiden" och ja det hade hon ju rätt i. Samtidigt som det är en sådan uppenbar mäklarfras att säga för att trissa upp försäljningen och buden och det. Nåväl. Jag har i alla fall inte köpt något, om ni nu undrar, och inte budat heller för närvarande. Bara tittat lite. Funderat lite. Pratat med mäklare.

Ivan då, hur mår han, undrar ni nu. Jo men faktiskt ganska bra? I två dagar har han sovit ganska långa tupplurar mitt på dagen och däckat vid åttasnåret och klivit upp någonstans mellan sex och sju. Som ett helt vanligt barn, tror jag? Vissa dagar lite förkyld, som alla andra barn, och vissa dagar mer intensiv än andra. Igår sov vi borta för första gången och det gick utmärkt.

Jag kommer på mig själv med att tycka att det är så sjukt svårt att fylla alla timmarna han är vaken, i och med att han inte riktigt leker själv ännu, kan nästan få panik när klockan är kvart i sju och vi sitter där vid frukostbordet och jag tittar på klockan och bara jahapp.... vad ska vi göra fram till tolv idag då? Och sedan vid två börjar samma frågeställning om igen. Ivan, å sin sida, älskar när det kommer folk på besök, han är så himla oblyg nu. Gullar med lite vem som helst, somnar med sin barnvakt om det är läge för det, gillar verkligen livet. Älskar fortfarande inte att bli matad och fick han välja själv skulle det bli 100% falukorv som kom ned i hans lilla strupe. Jag trugar och meckar och hypnotiserar vid Teletubbies och lirkar i lite burkmat ändå. Och han har börjat ÄLSKA ersättning nu när amningen är ett minne blott.

Hmm varför började jag göra värsta redogörelsen över hur Ivan mår? Oklart. Har inte så mycket för mig. Tiden har ännu inte kommit till att jag, när han sover mitt på dagen, blir effektiv och typ passar på att duscha, laga mat, städa, sånt jag behöver göra. Nej jag hamnar vid datorn, glor och chattar, och sedan klagar jag på att jag inte hinner äta eller duscha i stället. Verkar så mycket mer vettigt, tycker jag. Min sorgeterapeut säger att det ÄR SÅHÄR att vara i sorg, en blir sjukt ineffektiv och förvirrad. Hamnar sittandes och liksom glor lite här och där och då och då. Får inte så mycket gjort egentligen.

Nu har det till exempel blivit kväll och jag har inte lyckats trycka på "post" (till ingens direkta förlust, jag vet, livet är inte precis en följetong av spännande händelser just nu) ännu, men eftermiddagen blev ändå en bra sådan eftersom min bror kom över och vi åt pasta och drack ett glas vin och lekte med Ivan, som somnade vid åttatiden i min säng. Han har börjat protestera rätt vilt då jag lägger ned honom i sin egen säng så jag tänker att han lika gärna mellan varven kan få somna i min (han vill inte vara nära mig, men liksom kryper runt och testar lite olika ställningar och får mer utrymme än i spjälsängen) och så bär jag över honom när han somnat. Vilket jag nu gjort.

Och med det sagt, och en bild på en mellanmålsätande Ivan, avslutar jag denna icke-uppdatering.