30 mars 2015

My ears

Nej nu börjar jag tänka (med klok erfaren kvinnas hjälp samt denna länk: http://www.barnakuten.nu/barnsjukdomar/ont-i-orat-ar-det-oroninflammation/ )  att det kan vara öroninlammation ändå. Han var snuvig i Spanien. Panikgråt hela vägen hem. Panikgråt inatt. Gnäll idag. Blir det ännu en sådan natt tar jag honom till läkaren imorgon. Så får det bli. 

*går in och lägger mig 21.30 och inväntar nattens pass* 

*lägger fram barnalvedon i köket* 

*höjer Ivans huvud medelst extra kudde* 

Svag i hjärnan

Och det värsta när han nattvakar och gråter och har allmän panik är att jag inte kan låta bli att felsöka (hos mig själv) typ: är det flygresan som spökar? Har jag gjort något annat fel? På dagarna just nu gnäller han rätt friskt. Springer efter mig i lägenheten och protesterar så fort jag är några meter bort. Min kropp gör ont av allt bärande och mitt huvud blir ömkligt av att inte sova på natten. I sådana perioder tänker jag att alla andras barn är trygga och sover gott men mitt är otrygg och kommer aldrig sova en hel natt. Vet ju att det vänder. Rent logiskt vet jag det. Men det känns inte så. Och så gnäll gnäll gnäll. I princip enda som funkar är filmer med barnvisor på engelska och lite lugna tecknade djur. Nu äter han lunch och glor på detta. Ska snart sova. Om det går. Buhu, önskar jag inte hade två möten så jag kunde sova lite jag med. 

Manic Monday

Ja men mönstret "svåra söndagsnätter" fortsätter, alltså vad i helvvvvvvvv? Inatt vaknade ivan gråtande vid midnatt, vilket inte är ovanligt. Men inatt gick det inte att trösta. Han grät och grät och grät. Efter en halvtimme klev vi upp och jag vaggade honom i lägenheten. Han var i panik-gråt-mode lite som på flygplanet. Lugnade sig dock efter en stund. Tittade på bilarna utanför och sade brumbrum, tittade på de släckta lamporna och sade "daaa" (hans ord för lampa). Försökte lägga oss igen. Gråten eskalerade. Han ville sova verkade det som, men varje gång kroppen närmade sig avslappning så kom rycken och gråten, den stora gråten. Så höll vi på till fyra någon gång. Åh det är så jobbigt att inte kunna ta bort det som skaver. Magen mådde bra, ingen feber, inga tänder på gång såvitt jag kan se. Han är bara så jäkla ledsen (och evt rädd?) när han ska somna. Fan också. Så trött idag. 

29 mars 2015

Upp upp upp upp ned

Men sedan kom Ivans farmor och farfar och farbror och jag och den senare tog en vända på vinden och fem lådor blev tre varav två åkte med ut till farmor och farfar som ville gå igenom alla hundratals cd-skivor innan de skulle slängas eller sparas. Så vi kom en liten liten bit i alla fall. Nu återstår kanske... 18 lådor. Mycket är skrot. En del är riktiga gobitar av minnen. En del är konstigt packade lampor och köksattiraljer. Går vidare en annan dag. 

Nu är klockan sju och det har regnat precis hela dagen. Ivan ska sova tidigt har jag tänkt men det får vi väl se hur det går med, sommartid och allt. 

Tilt

Okej jag var absolut inte redo att gå igenom hans lådor på vinden själv och framför allt inte hans ryggsäck som innehöll en halv handdesinfektion (han var alltid noga med handhygien) och en verktygslåda med miniverktyg för att öppna datorer med (han jobbade med data) och så hans fina skjortor och jeansen, han hade såna perfekta jeansben alltså åh fiiiiina älskade älskade vart tog du vägen egentligen. Fattar inte.

Nytt försök om några veckor. Då med familj och vänner närvarande.

Känner de e nånting på gång

Idag kommer Amanda och leker med Ivan några timmar. Jag skulle ridit men har för hundraelfte gången i rad ställt in (denna gång pga höften) så jag passar på att röja på vinden lite. Har jag berättat att mina nya lgh inte har förråd? Det har den i alla fall inte. Man får stå på en egen kö för ett förråd och jag kommer inte ha ett när vi flyttar in. Och jag behöver verkligen slänga grejer på vinden. Vid förra flytten skrattade vi, jag och min sambo, åt att vi fortfarande släpar med oss cirka tusen cd-skivor. Dessa ska bort nu. Vi kommer ALDRIG lyssna på dem igen. Sånt, och annat, ska jag fixa med när Amanda leker med Ivan. 

Sedan kommer Ivans farbror, farmor och farfar hit. Vi ska planera framtid (läs: fix av ny lgh) och äta tidig middag. 

Sommartid idag innebar att jag väckte ivan 08.00 imorse. Där fick han smaka på sin egen medicin. 

Igår förresten, på nytorget, tänkte jag låta ivan springa av sig en halvtimme vid fyra innan vi skulle åka hem och äta middag. Utan uppstyrning möter jag där: Erika Jasse ayton, Emelie ante Hanna och Josef, Ola juliana otis, Ruben och Bill,  alltså så många av mina vänner som har jämnåriga barn ändå. Och vad bra att jag flyttar närmare dem. Det blir bra det här. 

28 mars 2015

Men aooouueeee

Tror jag överbelastade höften den där vidriga flygdagen då jag bar ivan typ 15 timmar i sträck. Har ont i sidan så att säga. Känns muskulärt. Smärta även i viloläge. Inte knivskarp men molande. Nedåt i ben/rumpa även. Men usch vad trist. Ska googla hur lösa detta nu. Alvedon och Ipren och vila kanske. Att sitta stilla är dock inget alternativ med denna vilding i hemmet. Herregud, hans intensitetsnivå just nu alltså. Förresten, igår när vi fikade gick han fram till annan gullig 13-månaders och flirtade och snackade sådär som ungar gör. Det andra barnets mamma gullade också och vi bondade och räknade tänder och sådär. Men så började det andra barnet prata högt och ivan blev rädd som han alltid blir för höga plötsliga ljud så han började gråta intensivt, som han alltid gör vid plötsliga ljud. Morsan då, bara: MEN DU MÅSTE TRÄNA HONOM PÅ LJUD, sådär lättskrämd kan han inte vara! Går ni till öppna förskolan? Asså jag vet inte, tyckte det var lite märklig uppläxning? Ivan är och har alltid varit superkänslig för ljud. Har inte lyckats "träna" bort det hittills och har inte exakt vistats i helt tysta miljöer. En del saker kanske bara ÄR, tänker jag? Men vad vet jag. Nu googla höftsmärtor efter överbelastning. 

27 mars 2015

Dags för tapettips

Idag åkte jag och Ante (och barnen) till en tapetaffär på Kungsholmen. Vi har nästan bestämt oss för att ha tapeter i hela sovrummet och en brun heltäckningsmatta. MEN GUD DET FINNS SÅ MÅNGA TAPETER! Detta är INTE bra för en velig person som jag. Ante tycker att man kan ha lite mörkare toner i ett sovrum och det kanske han har rätt i. Åh men vad är ens min smak? Jag har ingen aning? Är så himla ografisk av mig. Därför: ber nu om lite inspiration från er, kära bloggläsare. Såhär ser sovrummet ut (haha alltså som ett vanligt fyrkantigt rum, här ser ni även en planritning, så kan ni tänka er att det där förrådsrummet kommer byggas om med dörr inåt sovrummet och den dörren mot hallen tas bort, det blir sen Ivans rum). Okej. Ge mig era bästa tips nu. 

(Och alla som tänker tipsa om Morris och Golden Lily: jag ÄLSKAR den men den har min bästa vän och flera andra jag känner och jag vet inte om jag ÄR en Golden Lily-tjej? Eventuellt tänker jag något lite mindre romantiskt och mer murrigt? Eller gud, jag vet verkligen inte, så får ni feeling när ni ser nedan bilder så tipsa gärna loss. Uppskattar alla tips!) 





Älskade vardag!

Nu är jag tillbaka, eller min kropp värker fortfarande efter gårdagen och jag har vätskebrist och huvudvärk men rent geografiskt är vi åter i vardagen och Ivan verkar oerhört o-ärrad efter gårdagen. Jäkla upphämtningsförmåga de här ändå. Nåväl. Själv har jag tagit två huvudvärkstabletter, en vätskeersättning och två koppar kaffe. Snart ska jag bege mig ut på en liten tur, kanske titta på mattor med Ante. Har bestämt mig för att ha heltäckningsmatta i nya sovrummet pga enklast med tanke på golven och pengabrist och annat. Plus kommer bli mysigt! Och är det inte alltför dyrt kan en ju byta ut denna matta efter en tid om den blir smutsig, tänker jag?

Har även gjort detta helt sjuka idag: sagt upp mitt hyresavtal. Har brottats med detta dilemma länge och inte hittat en bra lösning, bytesmarknaden gav nada under de fem månader jag höll på. Och jag vill inte fuska, dvs bo på ett ställe och liksom smyghålla kvar en hyresrätt för sakens skull. Jag tycker någonstans att det känns fel, tolv år i bostadskön bortkastade eller inte. Plus:  jag har inte energireserver nog att deala med en andrahandsuthyrning till främlingar som sedan resulterar i vadå, att jag måste säga upp lägenheten om ett år i stället? Nej. Jag behöver rensa bland allt som kan oroa eller stressa mig och nu får någon annan som köat länge en lägenhet att bo i, nämligen den här. Snipp snapp snut, så var min tid i hyresmarknaden slut. Tolv år i kön, ett halvår med lägenhet, så kan det också gå. Faktiskt. Det är inte alla förunnat att kunna köpa en lägenhet och nu kunde jag det (med varenda sparkrona från kontot instoppade i nya lånet) och det är trevliga räntor och jag binder upp lånet så att jag inte chockas av höjningar om ett år och NU FÅR DET BLI SÅHÄR. Punkt. Livet måste få gå vidare också.

Idag är det fem månader sedan han dog. Finaste Aksel. Fan vad vi kämpar på, jag och Ivan, och gud vad jag ändå tycker det går framåt. Nu är Ivan uttråkad här framför sin lilla iPad som spelar olika visor (just nu: hjulen på bussen) så jag ska klä på honom och bege oss ut i regnet.

26 mars 2015

Never again (på jättejättelänge eller åtminstone tills han kan prata och förklara läget)

Okej, nu är vi hemma. Resan tog väl totalt sådär sexton timmar och inget var jobbigare än själva flygresan. Det är något med flygplan, och jag gissar på LJUDET, han får panik av det. Alltså han är ju ljudkänslig i vanliga fall också, blir rädd och gråter för dammsugare eller plötsliga nysningar eller en högljudd hårtork och köksfläkten och sånt. Att vistas närmare fem timmar på flygplan för honom verkar vara tortyr. Det går att hålla honom på okej humör korta stunder, men han är som överstimulerad och på gränsen till sammanbrott precis hela tiden. Det verkar inte göra särskilt ont i öronen. Det är mer... som att allt är för mycket. Han grät alltså en jävla massa på vägen hem. Sov 40 minuter och sedan kunde jag vagga honom längst fram (tills vi blev bortkörda av en sur flygvärdinna) för där var det en annan ljudbild och han blev lite lugn. Men i övrigt: gråt och misär. Inte gnäll utan ren gråt. Lina blev jättesjuk natten till idag så i princip har jag varit i rörelse med Ivan sedan klockan fem imorse. Min stegräknare passerade 20.000 steg för flera timmar sedan. Jag är så trött. Måste sova exakt precis NU. Puh. Puh. PUH.


Försmäktar igen

Jahopp nä men då var väl planet hem TRASIGT och efter att ha slitit upp ivan 05.00 och checkat in 07.00 visar det sig att planet är trasigt och förmodligen kan gå igen 13.00. Ivan har sovit 23 minuter i selen. Vagnar till låns bjuder inte denna flygplats på. Jag har panik. Han är trött och vinglar och hetsar men kan inte somna, han är liksom inget bra på det. Inte ens caféerna har barnstolar. Nu skriker han i selen. Vi har inte ens kommit PÅ det jävla helvetes planet ännu. Känner så intensivt att jag aldrig mer vill resa just nu. Inte med småbarn. Inte ensam. Jo visst ja, lina har fått feber och magkatarr så hon mår uselt och behöver vila. 

Jag. Orkar. Inte. 

25 mars 2015

Vår första semester - nästan avklarad!

Ja men då ska vi se. Om man bortser från tio dagar i en stuga förra sommaren (då det för övrigt regnade och var kallt exakt alla dagar och vi mest hängde inomhus) då ivan var fyra månader, så har vi nu alltså varit med om vår allra första semester tillsammans. Jag, som förälder, och ivan, tja, alls. Och med risk för att jag känner på ett helt annat sätt klockan åtta till tolv imorgon, då vi sitter på planet, skulle jag vilja påstå att det var en jäkla hit det här med miljöombyte och värme och mysigt umgänge med lina och linas fina fina föräldrar. Några allmänna note to self: 

- ivan har sovit jättebra och dessutom länge, vi har gått upp mellan sju och åtta på morgnarna och han har vilat mellan en och två timmar mitt på dagarna. Vi har sovit i samma säng och trivts ypperligt båda två. Han har vilat och somnat på dagarna trots att det varit ljust i rummet, vilket aldrig skett förut, och han har sovit någon gång i en skumpig parsollvagn. Sovandet har med andra ord gått toppen. Jättebra för mig att se att det kan funka på lite olika sätt. 

- jag har däremot inte sovit så jäkla bra trots att förutsättningarna funnits där. Legat vaken rätt länge inpå natten och vaknat före ivan på morgonen. Inte oroat mig för just något särskilt men det är som att min kropp glömt hur man sover. 

- ivan har badat i pool första gången och blev stormförtjust. Han har också badat i balja och badkar. Älskade allt ungefär lika mycket. Måste köpa egna soldräkter och flytdräkter direkt när jag kommer hem (eller okej, det räcker om de finns till sommaren) 

- att flyga med ivan var ren och skär ångest på nedvägen. Återkommer med feeling efter hemvägen. Kommer på allvar att dra mig för att flyga igen när han är såhär liten. Gud sådan kaos det blev. 

- när de andra tagit siesta och vilat och läst och legat i solstolar har jag, ja men exakt, underhållit ivan, antingen i en skugga eller inomhus. Har känt avund och längtan inför den där typen av slappa-och-rå-om-sin-egen-tid-aktiviteter, det ska erkännas. En vacker dag så. Fick iaf ihop lite lästid, Att föda ett barn, SÅ AMBIVALENT alltså. Så sjukt provocerad (!) av hur Maj inte gör uppror mot sitt öde. Alltså jag fattar ju att tiderna var en annan och att hon kanske drogs med nån depression eller så men herregud. Det kliar i mig. 

- har gått in i något slags nykär fas med ivan. Alltså han är så UNDERBAR och BÄST. Fy satan vad jag älskar honom. Kan knappt njuta två timmar i sträck utan honom (testade igår, längtade hem ganska fort). Vi har det bra just nu, jag och han, i vår lilla bubbla. 

- tankarna på hemma och vad som väntar oss där har varit ganska frånvarande. När jag tänker på det blir jag rätt glad pga lgh och ny framtid men också lite stressad pga förskola och jobb. Det får lösa sig, allt. 

- ivan har börjat fatta "ajaj" och "nej" som i när han närmar sig något han inte får röra eller något potentiellt farligt (läs: en trappa). Han stannar upp i det han gör, tittar på mig, och avslutar sedan! Kommer ibland springande och KRAMAS? Så himla rart. Han fattar ju massa andra ord också men liksom detta med akta och försiktigt och så, så himla viktigt ändå. Så mycket enklare än att springa efter precis i varje steg. 

- det mest uppslukande nu för ivan är saker med lock. Han kan sitta i timmar känns det som, och pilla på och av ett lock till exempelvis sin vällingflaska, en solkrämstub etc. Ger sig själv en applåd varje gång han får på det också. 

- ivan har börjat dansa till rytmer, luftpussas, skapa egna koder med ord för vissa personer (linas styvpappa Lasse har fått ett, lina ett annat), funkar toppen med barnvakter, verkar så trygg (förutom i fasthållningssituationer) och är så himla lätt och kul att ha att göra med. Vaknar trallande fortfarande. Hur KAN man ens tycka livet är så kul? Det kanske är såhär i ettårsåldern kom jag på nu. Har hört det förr tror jag. 

- hade sån himla pms på planet hit för övrigt. Hoppas hoppas hoppas hemresan blir åtminstone LITE lättare. Har kollat flygbolagets hemsida och det ser ut att finnas platser dvs det kanske blir LITE mindre klaustrofobiskt? Åh vad jag hoppas. Uuuuh. 

23 mars 2015

Det var jag värd

Idag skiner solen, ivan sov till 07.45, vi har lekt och ätit i solen och sedan somnade ivan för andra gången i rad i skedställning med mig. Då läste jag 50 sidor i Att föda ett barn. Senare ska vi åka in till Nerja, äta en tidig middag och när Lina och familjen går på teater framåt sex, ska jag och ivan rulla utmed vattnet hem igen. Det ska vara en timmes promenad ungefär. Denna dag = så bra.

 

22 mars 2015

Söndag i Nerja

Vi sov i en 140-säng och det gick fint. Innerst inne skulle jag gärna sova med honom varje natt, men jag inser att det sovs aningen bättre isär och att det är bra att han är van vid läggningar i egen säng när jag behöver hjälp framöver. Men i alla fall, det var inte det som jag tänkte skriva om. Skulle bara nämna att vi sov ihop och att det gick bra. Solen gick upp halv åtta, jag och ivan runt sju. Vi åt först frukost i vår lägenhet och vid åtta gick vi upp i lägenheten ovanför och gjorde om hela proceduren. Sedan tog vi lilla bilen in till Nerja centrum och promenerade och åt lunch. Linas föräldrar hade fixat en liten parasollvagn åt ivan. Han älskade den. Samt sov en knapp timme i den vid lunch. Vi vuxna åt italienskt och när vi betalade notan var ivan vaken och på skitbra humör. Servitören stack åt honom en gul klubba och jag tänkte äsch skitsamma, han får väl smaka, och SOM HAN ÄLSKADE DENNA KLUBBA. Åt den helt själv och njöt av varenda sekund under de ca fem minuter han fick ha den. Fick då tanken att han kan få suga på en klubba på hemvägen, alltså flygresan, om det blir panik. Nåväl. Vi åkte hem vid halv tre. Då slappade hela familjen minus jag och ivan för han var i full gång. Jag promenerade uppför ett berg med honom och det var så himla vackert. Sedan vaknade alla och då gjorde linas mamma detsamma med honom medan jag själv fick läsa och ta ett litet glas vitt. Därefter försvann föräldrarna till en fotbollsmatch som skulle ses på pub och jag och lina åt tapas efter att ivan somnar vid åtta. Jag kan eventuellt ha trott att Ola Forssmed i Så ska det låta var Timo Räisänen. Och somliga säger att ansiktblindhet är ett påhitt. 

I alla fall. Nu ska jag läsa lite till och sedan sova. 



Vi gjorde det, vi flög!

Resan igår gick... Okej, tror jag man kan säga. Ivan inledde med panikgråt så det nästan kom kräks i bilen till Arlanda. Pausade och körde vidare. Väl på Arlanda var det jättekul. Planet var trångt och luften kvav redan innan vi åkt. Genidraget att ta plats vid gången längst bak ("nära toa" samt "lätt att gå ut i gången") var så o-geni att jag vet inte vad. Inledde flygresan med att lyssna på en dam över gången som berättade hur mycket hon avskydde barn, barns läten, barns dofter, samt klaga på att det satt barn längst bak ("förr samlade man alla längst fram, det var mycket bättre"). Hittills var ivan tyst och glad, men hon satte lite en extra känsla av ångest i mig redan innan vi lyfte. I alla fall. Vi åkte vid ett. Vid två lyckades jag få honom att somna i selen genom att sno området längst bak där kabinpersonalen hänger då de serverade mat. I gången fick man verkligen INTE plats. Han somnade, jag fick ned honom i mitt och linas knä, 1 timme och 20 minuter av lugn följer. Sen somnar linas hand, för ivan ligger på hennes handled, och hon behöver lirka sig ur. Då vaknar ivan. I tårar. Och em vidrig timme följer. Plötsligt är HELA gången fylld av toaköande människor, åt båda hållen. Det går inte att ta sig ut, det är cirka 800 grader i planet, Ivan gråter och gråter, det är kiss utanför blöjan, jag får starkt och klaustrofobiskt ångestpåslag. Vi köar till toan två varv. Väl på toan blir ivan glad, undrar varför. Men det blir snabbt gråt och panik så fort vi kommer ut i trängseln. Så pågår det nån timme. Jag vill bort bort bort. Tänker att jag absolut tänker ta tåg hem. Sen lugnar det sig. Piloten säger att det är 25 min till landning och jag fattar att det snart är över. Landning går fint. Ivan år solståle igen. Linas styvpappa Lasse hämtar på flygplatsen, instant love uppstår mellan honom och ivan (ivan klappade i hans skägg när han fick sin kvällsvälling senare på kvällen, dog av kärlek) och bilresan till Nerja gick fint. 

Nu är vi framme, jag och ivan bor i en egen lägenhet nere vid poolen och en trappa upp bor lina och föräldrarna. Det är så SJUKT vackert här. Kan inte ens förklara. Ska visa bilder sen. Men först: kaffe. 




20 mars 2015

Den kommer, den kommer

Glädjen består. Åh, allt känns så himla bra. DET KOMMER EN VÅR och livet kommer bli bra. Herregud, att en lägenhet kan få en att känna så innan man ens flyttat in? Har jag mått sämre av att bo här än jag insett? Idag tänkte jag på att detta aldrig någonsin hade skett om min sambo varit i livet (duuuuh) - alltså att blindbuda på en nittiotalslägenhet och ta beslut innan man hunnit fundera eller ens sett den, i princip. Det är många som inte skulle gjort på det sättet jag gjorde det. Men jag GILLAR min spontanitet faktiskt och jag är jättejättebra på att inte ångra beslut. Det är en av mina bästa sidor, om ni frågar mig (själv). Vilket ni iofs inte gjort men varsågod, där kom den ändå.

Mvh, självgod och glad person.

Idag räknade jag förresten ut ungefär vad jag har att röra mig med under de 1-2 månader jag har dubbelt boende. Jag vill ju piffa upp nya lägenheten en aning. Inte på det dyraste sättet, men på lite små överkomliga sätt. Lite spackel och ny färg här. En sprutlackerad kökslucka där. Och, kanske enklaste lösningen att deala med den icke-acceptabla linoleummattan i sovrummet: en heltäckningsmatta där. Tänker jag? I en mysig färg som går att städa, haha, och så en matchande väggfärg till. Åh ljuva tankar på framtiden. Jag tänker också väldigt mycket på hur många som jag älskar som jag nu kommer att bo cirka 5-10 minuter promenad ifrån.

DET KOMMER DET KOMMER DET KOMMER EN VÅR.

Nivån på humor i vårt hem just nu:

19 mars 2015

Andas: ut

Idag var jag hos en spådam. Long story. I alla fall, hon pratade bland annat om att det imorgon, klockan 10.38, sker något HELT unikt: det är nämligen nymåne, vårdagjämning och solförmörkelse. Samtidigt! Har inte hänt sedan 1600-talet och detta symboliserar NYSTART (och uppstart och inledning av nya cykler), hör och häpna. 

Vilket blir en fin övergång till dagens stora tema. Tack för alla tummar ni höll, det fungerade. Den där konstiga budgivningen som jag deltog i tidigare i veckan, på den där lägenheten jag inte hade sett, slutade helt plötsligt och två dagar senare (läs: idag) var den äntligen min, åtminstone på pappret. Vi ska flytta snart, jag och Ivan, och börja om på ny kula i en 66 kvadratmeter stor och alldeles perfekt lägenhet som Ivans farfar ska hjälpa till att putsa upp och fixa till och allt känns så himla jättebra just nu. Ska lägga mig med den känslan i bröstet precis exakt NU.

Ps. Utsikt från sovrumsfönster samt balkong. Det blir barnmayhem, detta. 



18 mars 2015

Ditten och datten från pausfågeln

Det är verkligen ett genidrag att planera för hemmatid när Ivan kör sin dagvila. Två timmar av ensamtid, i sitt hem, hallå VHAR-FHÖR har jag inte tänkt på detta förrän nu? Det är precis exakt allt jag behöver, typ. Eller okej jag har lite fler behov än så men ändå. Det är så bra. Nu sover Ivan igen och den här förmiddagen var det riktigt tufft att hålla honom vaken till efter lunch. Gud vad trött han var redan klockan nio. Men då åkte vi till Björns Trädgårds parklek och där fanns både Lina och Frida och vi åt lite frukost i solen och Ivan härjade lite med de större barnen och sedan var klockan äntligen tio och vi rullade hemåt, åt lunch och så somnade han på cirka en sekund kring halv tolv.

Själv har jag mensvärk, är lite förkyld, låg feber och mosig i huvudet, ligger i soffan och orkar inte gå ut fastän mycket tyder på att det här blir sista dagen med strålande solsken på ett tag (prognosen säger: regn alla dagar när vi är i Nerja men AJA skitsamma). Tänker på följande saker idag, om intresseklubben vill vara så vänliga att ta fram sina anteckningsblock:

- Sommaren 2015: jag måste boka upp mig och in mig med alla andra och det snarast, så att vi inte hamnar ensamma i stan, jag och Ivan. Kan inte tänka mig något tristare. Hittills har vi tre planer, varav en är en vecka i Göteborg innan midsommar, en är en vecka på Öland i början på augusti (detta ska vi prata mer om imorgon Winis) och en är en preliminär plan som lyder: åka till New York och gå på bröllop ensam utan Ivan, i slutet av augusti. Men jag behöver fler planer. Måste till exempel spika en vecka på Gotland med Linas familj tror jag. Och kanske en i Skärgården (men usch, då måste jag väl vaccinera Ivan mot fästingar först va? Lät så på TV imorse). Och kanske hmm några saker till. Får ej glömma detta.

- Jag missade både Emelies och Fridas, aka mina bästa vänners, förlossningar för att jag var i New York vid båda tillfällena. Inte för att jag skulle varit med vid förlossningarna, men ni fattar. En vill gärna vara i närheten? Vid fridas rullade jag min väska raka vägen från Arlanda till himla BB. Emelies tror jag att jag eventuellt mellanlandade hemma för en dusch och sedan besök på BB. Oh well. I alla fall. Nu ska ännu en av mina bästisar föda ungefär kring de datum jag reser till New York. Hallå, detta är konstigt. Föd nån gång när jag är hemma, tack. Gäller alla nära vänner.

- Ringde BVC idag och frågade om Ivans mardrömmar. Fick samma svar som jag visste att jag skulle få, vilket var: det fullkomligen exploderar i skallen på honom nu när han börjar gå och springa och rör sig fritt och sånt. En miljon synapser bildas i minuten, eller hur det nu var. Han lider inte av sina mardrömmar, han lyckas till och med bli utvilad. Det är jag som lider, pga ingen sömn, men om jag kan hitta sätt att få avlastning och stå ut så ska jag nog se att hans sömn reglerar sig själv med tiden. Jag visste att jag skulle få exakt det här svaret, men det är mysigt att bolla lite med någon ibland. En som säger att jag inte gör något fel / utsätter honom för för många intryck / missar att han dealar med en sorg och ångest i sömnen jag inte kan greppa. Nåväl. Vi kämpar på och på den positiva listan vill jag addera att hans läggningar är jättelätta just nu, att han sover superbra två timmar i mitten av dagen, att han sover timmarna 20-02 i sin egen säng för att köra andra halvan i min, och att han verkar må ganska ypperligt om dagarna.

- Och så det här med New York igen. Är bjuden på Jiddans bröllop och vill så gärna åka. Tror inte att Ivan skulle uppskatta denna korta resa till ett förmodat stekhett cityliv. Tänker därför att om vi hänger riktigt mycket med mormor i sommar (han AVGUDAR sin mormor och har alltid varit trygg med henne, somnat gott med henne osv) så borde det vara okej att lämna honom hemma i fyra dygn med henne? Ska fråga vår psykolog om detta också. Men mycket tyder på att jag åker iväg och går på bröllop i New York, alltså. Spännande.

- Är med i världens långsammaste budgivning, alltså herregud, vad väntar folk på? Det går till såhär: jag lägger ett bud, någon kommer med ett annat, cirka fem timmar senare. Jag lägger ett nytt bud direkt och leder sedan i fem nya timmar. Då lägger någon 10.000 över mitt bud. Alltså det går så sakta. Och vi är tre budgivare. Och jag VET att jag inte kommer vinna för jag kommer tvingas sluta på ett alldeles för "billigt" kvadratmeterpris, men för varje dag den här långsamma budgivningen drar ut på tiden (och jag är ju nästan alltid överst med tanke på de andras seghet) börjar något i mitt bakhuvud att hoppas lite smått, och jag kommer därmed att bli besviken när det skiter sig. Hoppas det är över redan ikväll så jag inte ligger och tänker på det här inatt. Och NU när jag skriver detta tog den fart, hoppsan. Är nog över inom en timme med andra ord. Till min nackdel.

- Imorgon ska jag göra världens konstigaste grejer när Ivan är med tant Lena, dvs sin barnvakt. Jag ska gå till en spådam och en kiropraktor. Direkt efter varandra bara, pang boom. I brist på filmer att se (har typ tömt hela programmet den senaste månaden, enda jag kommit på att göra när jag haft barnvakt) får jag vidga mina horisonter lite, tänkte jag. Hehe.

Nej men nu blev jag så nervös här över budgivningen att jag måste trycka på POST och göra något annat en stund. Hej.

17 mars 2015

Sol i sinne, nästan

Klockan är tolv och tjugo och jag läser en tidning på balkongen som redan nu, i mars, är galet varm. Alltså hoppas jag inte bor här i sommar? Kommer vara bastu? Nå, i alla fall. Solskydd 35 i fejjan och Modern Psykologi i handen och vågar ändå drista mig till lite hopp. Har idag bland annat hunnit följande:

- ringa en privat dagmamma härute som kanske har en plats för ivan efter påsk, får veta om en vecka. 

- ringa en mäklare och fråga om jag kan blindbuda på en lgh utan att ha sett den (det fick jag och jag leder nu men tro mig, det kommer inte sluta så)

- leka i park med ivan och Ivans typ favoritbarn på denna jord: grannen Chloe. De har samma typ av stil, läs vilda men inte med alltför höga och plötsliga ljud-utrop. Därav uppskattar de varandra mycket. No alarms and no surprises men ändå en del äventyr. 

- fylla en diskmaskin och tömma den, kors i taket 

- påbörja packningen inför Nerja, dvs stoppa en jäkla massa solhattar och babybaddräkter i en väska. Synd att det ser ut att bli regn men kul att komma iväg lite. 

Ja det var väl det. Ivan har i två tre dagar kört en ganska klängig och gnällig stil vilket direkt sätter sig på mitt mående eftersom jag är så vansinnigt beroende av de små pauserna jag får då han roar sig själv en stund. Det är då jag fixar med allt det där som måste fixas med, och då hinner jag ändå inte längre än till ytan. Med en gnällis på höften rinner allt snabbt över och då får jag panik och känner att jag inte räcker till för att rådda ihop vårt liv. Därav har jag ställt in dagplaner för att få loss tid när han dagsover mellan tolv och två, känns vettigt. 

Ska återgå till detta nu genast faktiskt. 


16 mars 2015

Tung dag till ända

Idag och igår med för den delen, och lite i lördags, var så himla tunga för mig. Det har vandrats många timmar ensam, om en säger. Jag har varit lite som ett jagat djur som försökt fånga dagarna och vara ute i solen och göra härliga saker, men allt som oftast funnit mig lite för trött och lite för ensam med lite för ont i ryggen, vandrandes med en för tillfället sovande ivan i vagnen och tänkt att exakt just nu, nu när vintern slår om till vår, skulle jag göra vad som helst för att ha min sambo åter hos oss. Jag tänkte på det när jag gick i årstaviken igår, behövde slå ihjäl tre timmar innan en visning av en lägenhet jag till slut inte orkade gå på, att jag minns exakt på pricken hur det kändes att gå och liksom hålla om min kille. Jag mindes känslan av hans midja, helt specifikt, vid en promenad i årstaviken. Och jag tittade på alla par omkring mig och grät bakom mina solglasögon.

Ibland är allt lite extra obarmhärtigt tungt. 

Och jag tänkte på vänner jag anser att jag har förlorat i och med det här och jag fick anstränga mig för att tänka storsint och inte bli arg och bitter. Och jag tänkte på hur många jag har och hur fe verkligen lägger sina själar i att finnas där men att det ändå inte räcker, jag är fortfarande så himla utmattad och ensam stora delar av veckorna. Till slut blev jag arg på samhället. Hur fan kan det vara så dåligt uppstyrt för såna som jag? Hur är det tänkt att en ska orka ta hand om en trettonmånaders dagarna i ända och komma över en sorg samtidigt? Varför får jag inte förtur i en himla dagiskö åtminstone? Varför är jag utelämnad till att andras goda vilja och ork ska avgöra vilken typ av avlastning jag får i veckorna? Eller, för den delen, min ekonomi. Skit, kändes det som. Och sedan kom jag fram till att jag inte orkade gå på ännu en visning av en lägenhet jag inte skulle få råd med, så jag gick hem. 

Nu är klockan nio och jag borde skynda att sova. Lina ligger i rummet bredvid. Tack Gud för henne och några till. Mina änglar. 

Lästips: 

Söndagsskoj

Har en tes att våra nätter söndag - måndag alltid är värst. Undrar varför. Inatt hade han nattskräck och mardrömmar flera gånger i timmen mellan 22 och 05. Skojar ej. Jag gav till slut upp om att somna emellan gångerna. Han gnydde så och verkade ha det så tungt i sömnen. Och så gallvrål strax därpå. Och så tröst och somna om. Och så gny jagat. Och så vrål. Och så höll det på. Fy satan vad jag kände mig utmattad när vi klev upp vid halv sju. Ivan däremot är, förutom lite extra klängig, precis lika trött/pigg som vanligt tycker jag det verkar som. Så skumt. Får han massa vila genom alla de där mardrömmarna ändå? Kanske. 

Åh herre. Idag när han sover middag så MÅSTE jag göra det också. Måste. 

15 mars 2015

Parklife

I helgen har vi varit ute i massor av parker*, jag har nog promenerat ungefär en mil varje dag, vi har firat min mormors 91-årsdag, tittat på mello med Emelie och Hanna, ätit pizza med Ivans farmor och farfar, sovit borta hos Frida och Frans en natt, ätit en middag hos Anna och Lovisa och nu, nu är jag så himla trött att jag tänker slå ihop datorn och bara avsluta den här veckan så att nästa får börja. Nästa, som för övrigt är densamma som "den då vi åker till Malaga" iiiiih hjälp. 






* I give you: Tessinparken, Blecktornsparken, Rosendals trädgårdar, Enskededalen, Nytorget.

Bloggutmaning om föräldraskap!

Var det som du trodde att det skulle bli förälder?
Svar nej. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ inte alls. Och jag brukar vanligtvis vara en ganska... realistisk person. En som kan förutse och ta reda på saker i förväg och läsa på och liksom inte ha för höga eller låga förväntningar. Men nej. Att bli förälder var faktiskt rätt traumatiskt för mig. Jag tror det jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig var det här med att hela ens egna jag bara suddas ut. Och nej, så känns det inte för alla (grattis alla ni med sovande barn och barn som gillar att sitta och roa sig själva) och jo, det borde en väl kunnat fatta, men hur det verkligen skulle kännas att vara så behövd precis hela tiden, så behövd att vissa dagar fick jag banne mig inte i mig ett glas vatten, det var en hård smäll för en medelålders indiviualist som jag själv. Jag hade ägnat det senaste decenniet (mellan att jag var 26 och 36 alltså) till att verkligen komma på vem jag var, vad jag gillade, hade provat en del jobb, hade en okej ekonomi, hade full himla frihet i min relation till mig själv och min kille och gjorde lite vad som föll mig in. Jag kunde inte förutse hur allt skulle vända på en femöring den trettonde februari förra året, nej det kunde jag inte. 

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med?
Lite samma fråga som ovan så ta en titt på ovan svar igen! Jag hade inte räknat med att maktlösheten i att inte ha svar på allt gällande barnet skulle drabba mig så hårt. Han skrek varje kväll sina första åtta veckor och jag pallade knappt. Hur tröstar man ett gråtande spädbarn som inte vill amma och inte kan sova och inte har blöt blöja? Ingen aning. Tricket, fick jag veta, var att bara vagga och "stå ut" och "härbärgera barnets ångest" men halloj vad jag inte var toppen på det? Jag kände mig rätt värdelös och oerhört maktlös. Maktlösheten är väl det jag tycker än i dag är ganska jobbigt att deala med. Att gå och lägga sig och inte veta om en kommer få sova, för det bestämmer barnet (eller inte BESTÄMMER men ni fattar, avgör är väl mer korrekt ord), det är så himla inte i linje med min karaktär. Jag gillar att få bestämma själv. Därav har detta varit en prövning. Att jag skulle bli RÅKÄR i min unge hade jag räknat med och det hände också, lyckligtvis. 

Var det något som inte hände?
Som jag hade räknat med skulle hända? Tja, jag hade räknat med att blotta viljan att ha ett jämställt föräldraskap skulle räcka för att också få det i praktiken. Och med jämställt föräldraskap menar jag här "lika stor bonding med barnet från båda föräldrarnas håll, från dag ett" typ. Men så kom Ivan med sina tydliga preferenser, till exempel för vem som skulle lägga honom om kvällarna (läs: den med mjölk i brösten) och detta innebar i praktiken att jag stannade inne vareviga kväll i ett års tid när hans pappa fick stå för markservice och städning och matlagning och sånt. Jag trodde vi skulle bli ett annat typ av föräldrapar. Och det kanske vi hade hunnit bli om Ivans pappa inte dött när Ivan var dryga åtta månader. Det är så synd att vi inte hann längre, men det är en annan historia.

Bästa bebisprylen att ha hemma?
Olika i olika perioder. All time favourite är Ergobaby 360. Åh vad den räddat... ALLT. Babygym i början. Sen baby bouncer. Sedan gåstol. Sedan gåvagn. Nu den här boken som har massor av barnsånger. I kid you not, den roar min unge säkert en timme varje morgon. Den har gett mig möjligheten att duscha, att städa undan efter frukosten, att surfa lite på mobilen och what not. Han äLSKAR den boken. Älskar att dj:a mellan sångerna. Tips tips, alltså.

Mest onödiga bebisprylen då?
Gosedjur, för mitt barn. Han bryr sig helt enkelt inte. Och sedan alla kläder som är snygga men opraktiska. Orka.

Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Ja, såklart. Det tror jag gäller alla och jag tror också att det inte är någon idé att ens försöka berätta för andra att "vänta du bara till bebisen kommer, så får vi se om du står fast vid den där idén" - vi måste alla den vägen vandra. Ett exempel: att "träna barnet på att sova i ljudliga miljöer" (hahaha alltså det ÄR olika på olika barn och mitt barn är ljudkänsligt, antingen får jag ett barn som sover eller ett barn som är vaket, och valet var aldrig svårt om än något trist).

Vad önskar du att någon hade berättat för dig innan?
Nej men jag tror ändå att jag liksom fått tag i ungefär den informationen jag behövde, trots allt? Kanske att det kan vara okej att inte hundra procent ÄLSKA spädbarnstiden men att det ändå inte gör en till en sämre förälder i längden, så att säga? Eller fan, det visste jag nog? Kommer inte på något konkret.

Vad stör dig mest hos andra föräldrar?
Jag stör mig på att alla föräldrar, myself included, är så jävla skrytsamma om sina barn och liksom tror att de döljer det genom fraser som "jag är bara så tacksam att mitt barn är si eller så" eller "ja vi hade ju tur med si eller så" eller "ja hen är verkligen det *jättegenigrej* men det är också jobbigt på det här *jätteovidkommande* sättet" och försöker låta ödmjuka, typ. Fy vad nästan exakt alla föräldrar blåskryter och ger sken av att just deras avkomma är lite smartare och mer försigkommen än grannens / de andra i föräldragruppens / kompisarnas? Som jag skrev ovan är jag själv en lika god kålsupare så jag ska väl hålla tyst egentligen, men jag stör mig ändå på detta eviga jämförande och den inte så humbla braggingen som pågår. Och sedan tycker jag att alla vars barn sover hela nätterna ska förstå vilket OERHÖRT försprång de har vad gäller möjlighet att få bli utvilad / hinna med saker hemma / hinna med sin vuxenrelation och inte ens försöka ge sken av att "fatta" att det "är jobbigt". Jobbigt är inte ens förnamnet. Haha, mysig stil jag kör ikväll? Har jag nämnt att jag har PMS? Om inte: it's so obvious haha. Evil mother.

Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig?
Mina eviga, eviga, eviga bilder på Ivan. Jag hade lovat mig själv innan han kom att ge mig själv en månad av hejdlöst postande av bilder på honom och här sitter jag nu, ett år senare och bara KÖR HÅRT i sociala medier. Vad det skvallrar om? Jo, att jag tycker min unge är så sjukt fin och rolig och snygg och vacker. Men herregud vad jag fattar att alla bilder på honom är ointressanta för resten av världen. Stackars alla. Tänker att den dagen jag inte är föräldraledig längre så kommer detta upphöra och jag kommer vakna upp ur en psykos, typ.

Då ska vi se. Utmaningen är härmed antagen och genomförd, Erikaste. Utmanar vidare Hanna och Sara och Maria.

13 mars 2015

Dagarna och dagarna

Jag kör något slags parallellt universum, i väntan på dagisplats, och leker dagis med Ivan hela dagarna nu. Har tagit reda på ungefär hur det går till där, och voilà: vårt eget lilla enmansdagis är skapat. Detta innebär att vi äter frukost runt halv åtta, och går sedan ut och leker vid nio till kanske halv elva. Denna lek sker helst i park där andra dagisbarn är, vilket Ivan tycker är mycket roligt. Han struttar liksom efter de minsta efter bästa förmåga och blir bättre och bättre på att gå. Vid halv elva går vi hem och vid elva är det lunch. Vid halv tolv är det sovdags, antingen i vagn eller i sovrummet. Och sedan lek och mellis och sånt på eftermiddagen. Och middag vid fem. Läggning vid halv åtta, åtta. Ja ni hör ju, allt detta för att han ska vara plug and play när den där riktiga förskoleplatsen dyker upp. Förskola, jag vet, inte dagis. 

Jahapp. Detta innebär att jag nu har fritid eftersom Ivan sover middag. Gud vad jag VERKLIGEN borde städa. Dammsuga. Tvätta fönster. Toaletten. Dammtorka. Gud vad jag inte alls gör det. Sitter på min varma balkong och ska snart börja lyssna på ljudbok. Senare i eftermiddag beger vi oss ned till söder där Ivan får leka i stora bleckan med en annan Ivan. Jorå, enmansdagiset levererar. Vsg, lite hud: 


Anteckning Ivan, 13 månader

Ja men vafan, vi kör väl vidare på lite månadsanteckningar? Känns som att jag aldrig kommer komma ihåg sånt här annars och vem vet, detta kanske är typiskt sådant en vill minnas framöver? Så vi kör på. Varsågod att inte läsa om du inte råkar ha ett extremt intresse i Ivans utveckling månad för månad.

Sömn: 

För en månad sedan ser jag att Ivan lade sig åtta och vaknade sju varje morgon och att jag ville tro att nu är sömnstrulet över för gott. Jag blev typ lite sur på mina vänner, tvåbarnsföräldrar, som sade att det inte funkar på det sättet då. Att sömnen kommer och går i perioder ett bra tag till. Jag tänkte lite, utan att säga det, att de nog hade fel. Men det hade de alltså inte. Just nu går Ivan igenom en lite orolig sömnfas då han förvisso somnar gott mellan halv åtta och halv nio, men vaknar och har svårt att komma till ro igen någonstans mellan tolv och två. Ibland har han då varit vaken två timmar, ibland en halvtimme, men det är upp till min säng som gäller för att överhuvudtaget somna om verkar det som. Så vi samsover igen, sedan några dagar tillbaka, och det är väl okej med mig så länge Ivan får ihop sina sömntimmar någotsånär. De senaste dagarna har han gått upp vid sju, men bara några dagar innan dess var det sex, så det rör på sig. Men cirkatider han sover är i alla fall åtta på kvällen till sex-sju på morgonen, och vi rör oss allt mer mot en enda tupplur mitt på dagen, mellan ungefär tolv och två. Han drömmer oroligt på nätterna också och skriker till och slänger sig hit och dit. Det händer nog mycket i lilla hjärnan.

Motorik:

Jo men nu går han ju! Och nästan springer! Och kan gå i sina skor utomhus, vilket öppnar för HELT ny typ av stimulans i parkerna. Han tycker att det är så fruktansvärt roligt också, det syns, att kunna ta sig fram gående (vinglande, mer och mer ju längre dagen lider och tröttheten smyger sig på) och kunna hålla i saker i händerna samtidigt som han tar sig fram. Han kan följa med i rörelserna till Imse Vimse Spindel och Huvud Axlar Knä och Tår, och han kan peka på flygplan på himmelen och säga "flyflaaaaa".



Språk: 

Ivan pratar precis hela tiden. Mitt i nätterna, direkt när han vaknar, på kvällarna när han ska somna, med främlingar på tunnelbanan, med mig. Det verkar som att han tränar mycket på att göra olika ljud med konsonanter som blandas hejvilt i munnen, tungan får sina träningspass om en säger. Vad han säger? Det är lite oklart. Mamma och titta och daaaa (betyder lampa, inte så nära nej) och flyflaaa och brrrrmmmm om bilen och vovovovov om hunden. Och så alla egenpåhittade ljud då. Han är en kommunikativ typ, Ivan, som gillar att prata. Han gillar dock fortfarande inte när andra skriker, till exempel andra barn, och verkar fortfarande väldigt ljudkänslig. Börjar gråta vid plötsliga höga ljud. Om det är något jag oroar mig för kring dagisstart så är det väl det, att han är så ljudkänslig fortfarande. Hoppas någon tar hand om honom om han blir rädd och ledsen när det skriks mycket omkring honom?




Det kroppsliga: 

Ivan mår bra i kroppen och är fortfarande lång, omkring 82 cm vilket är två snäpp över medelkurvan. Han har lätt att bli förstoppad och jag ger Movicol flera gånger i veckan. Han har åtta tänder och de börjar bli riktigt stora, oklart om någon mer är på gång just nu. Ibland tror jag det när han sover dåligt och dreglar, men så kommer ändå inget så jag vet inte. Sedan han började älska ersättning (och nu består halva flaskorna av välling också) går han upp stadigt i vikt igen, och den tidigare lite magra magen har nu en gullig liten kula.


Mat: 

Ivan älskar flaskan med välling och ersättning som är det första han får på morgonen och det sista han får på kvällen. Som plockmat är det fortfarande köttbullar, hamburgare och falukorv som är bäst. Han älskar apelsin men får lite röd rumpa om han äter för mycket, så vi håller det till någon gång i veckan. Just nu verkar han hungrig rätt ofta vilket också gör att burkmaten glider ned utan större protester, även om han fortfarande inte älskar att bli matad med skeden. Jag tycker fortfarande att det kanske är lite väl mycket ovilja kring maten, men försöker att inte göra en grej av det. Han får plocka lite, och är han inte sugen på skeden så slipper han.

Nu hinner jag inte skriva mer eftersom han är all over the place här hemma och behöver gå ut. På tal om det: hans humör och intensitetsnivå är fortfarande HÖG. Men en kan ju bara drömma om en heldag inomhus i soffan, nej nej, detta barn kräver sin stimulering och detta utomhus nu direkt. Hej! 
 
Tidigare månadsanteckningar:

12 mars 2015

Cirkeln sluten

Är tillbaka på Lilla Bagis, på samma uteservering med samma sällskap som för exakt ett år sedan. Hej våren! 

  
Ps. Med samma sällskap menar jag inte bara hunden utan även dess ägarinna och hennes unge samt min egen. Ville bara få det sagt. Ds. 

Will he EVER sleep

Våra nätter är verkligen konstiga nu. Ivan somnar i vanlig ordning mellan åtta och nio och i vanlig ordning vaknar han några gånger och piper eller gråter i olika grader av nattskräck typ fram till midnatt. Men den senast veckan alltså. Ej nöjd med följande: han vaknar och liksom förblir vaken? Inatt var det vid tolv, i förrgår vid två. Han kränger runt runt runt i sin säng och verkligen FÖRSÖKER komma till ro men det går liksom inte. Han ligger tyst nån minut i en ställning och jag tänker att nu somnar han om. Men så rycker han till och skriker missnöjt och testar en annan ställning. Och ställer sig upp i spjälsängen och försöker ta sig ur. Det är inte som att han vill kliva upp, men han vill komma till mig. Inatt plockade jag upp honom, förra natten satt jag hängande över hans spjälsäng typ en timme. Orkade inte det inatt. Kände min styvmammas och psykologs ord brännande i skallen om att det är bättre att vara konsekvent så att han vänjer sig vid att det är i sin säng han sover, eftersom vi båda socer sämre bredvid varann. Men inatt pallade jag alltså inte. Och han härjade runt och testade femtio olika positioner i min säng i stället. En del hängande över mig. Tja, det var kanske inte supermysigt men det funkade till slut. Vid ett eller halv två tror jag han somnade om igen. Sen har han kört samma grej mellan fem och sju men det är jag mer van vid, tycker det tillhör vanligt gryningsbeteende. Lättsömn och allt det där. 

Jaja. Vad ville jag ha sagt? Nä men kanske fråga om någon av er känner typ "ja men sådär gjorde mitt barn exakt i den åldern och när hen lärde sig gå, det gick över på en vecka" eller så. Hehe. Greppar efter halmstrån här. 

Gick för övrigt och lade mig själv vid halv nio igår. Somnade nio. Skönt ändå. 

11 mars 2015

Snark

Vilken fin skara ni är, ni som läser och kommenterar. Tack för det. Idag ringde jag kommunen och frågade vad som står på - vår garantimånad är april och det är om några veckor. De tittade i sina system och sade att nej, hittills har vi inte hittat en förskoleplats till Ivan, men det kommer nog ett erbjudande i slutet av mars ska du se. Jahopp. Living on the edge. 

Ivan vaknade i morse 05.15 och hur det gick till vet jag inte men jag lyckades hålla honom (och oss) vakna till nu, halv tolv. Det känns som det är kväll redan. Nu har Ivans barnvakt hand om honom (han sover nog de första två timmarna, lätta pengar ehe) och jag stack ned på stan för att se en bio, vilken som helst, för att liksom göra något annat en stund. Hade hellre sett att Ivan och barnvakten gick ut så jag fick ligga hemma och sova men det kommer kanske en tid för sånt sen. 

Då ska vi se vad Burton har hittat på med Big Eyes då. Jag gillar inte ens Burton egentligen. Kanske kan sova lite i salongen. 

Fint väder är det ju i alla fall. Här är
Ivan i sina nya speedos och ett helt unikt sätt att bära solglasögon. 


10 mars 2015

Snyft

Nej nu är det tungt här i Blåsut kan jag väl avslöja. Inatt var Ivan helt utan synbar orsak vaken mellan två och halv fyra, låg och gnällde och babblade och reste sig och lade sig och smackade och grejade i sin säng och försökte komma ur den. Vaknade typ varannan timme både innan och efter det och ylade, dessutom. Somnade om framåt fyra. Själv fick jag magsjukepanik och låg förskräckt och väntade på ljudet av kräks eller bajs men det kom inget, för han var ju alltså inte magsjuk, han var vaken. Av oklar orsak.

Hur som helst, när det blev dag och vi ätit frukost så var det dags för en förhandsvisning på en lägenhet jag verkligen trodde att jag skulle få. Jag hade lagt ett preliminärt förhandsbud som säljarna tyckte var intressant nog att öppna upp lägenheten för mig en tisdag förmiddag. Jag tänkte att vi skulle signa senare på eftermiddagen om jag gillade den. Stupid me att hoppas, igen.

För när jag anländer får jag av mäklaren veta att det precis alldeles nyss ringts in ett förhandsbud som var högre än mitt och där stod jag och kunde inte sträcka mig längre, och tittade på den lägenheten jag inte skulle kunna köpa. Som vore rätt så perfekt för mig och Ivan. På bara dryga femtio kvadrat fick man plats med två små sovrum. Och kanske femtio meter från den ligger det dagis som Ivan ska börja på i höst. Alltså SÅ SURT.

Jag försökte få buda samma som de som lagt förhandsbudet innan jag kom (för det råkade vara mitt absoluta maxbud) men nej, mäklaren eller säljarna eller vem det nu var, valde alltså att sälja till de andra. TJUVARNA. Åh, blev så ledsen och bitter. Det kanske låter väldigt världsligt och lyxigt i era ögon, att bli bitter över en förlorad lägenhet, men för mig är det lite mer en framtid jag vill börja bygga som hela tiden låter vänta på sig eftersom jag är en och inte två och därmed ligger väldigt långt efter alla de par jag försöker buda mot när jag ska hitta en lägenhet för mig och Ivan att börja om i.

I övrigt har jag väl inte så himla mycket annat att berätta. Känner mig nedstämd och dessutom så himla less på att mitt barn aldrig någonsin sover en hel natt. Går alltid och lägger mig till förvissningen om att jag kommer vara vaken så himla många gånger innan det blir morgon. Trött på att alltid vara ensam på jouren. Men ja. Jag vet. Vi är friska och mår bra och det ska jag vara tacksam för. Jobbar lite på det tills imorgon, okej?

9 mars 2015

Före tio

Nej men nu är jag så trött att jag ännu en afton måste gå och lägga mig före tio. I blame it all on den där 82 cm korta typen som skiter fullständigt i huruvida klockan är 05 eller 07 när han anser sig vara färdigvilad. Åh herregud. Så trött jag är. Och så lyxigt ändå att kunna lägga sig såhär tidigt. 

Förut hade jag jämt skuldkänslor gentemot min sambo. Alltså inte för att han klagade, någonsin, men jag ville så gärna räcka lite till. Mamma hela dagen, amma och lägga Ivan, sen vuxentid och liksom vårda vår tvåmannarelation på kvällen. Det ville jag orka, men orkade inte. Det kändes alltid, nej inte alltid men ofta, lite jobbigt att inse att jag inte pallade. Jag var så trött då med. Då ammade ju Ivan dessutom hela nätterna. Åh, hela det där första dryga halvåret ändå. Så många kvällar vi lade oss vid olika tillfällen. Han jobbade till sent inpå nätterna. Jag ammade och låg vaken bredvid Ivan halva nätterna. Vi var rätt ensamma ändå, den sista tiden. No time for us. 

Nu finns det inget vuxen-oss längre och jag får därmed lägga mig före tio precis hur mycket jag vill och det finns inte en enda person som jag ens i min vildaste fantasi kan skaffa mig dåligt samvete gentemot. Ivan har redan kört nattens första nattskräck, hoppas det blir lugnare nu. Jag ska somna till ljudbok, jag. Tror jag. 

Får berätta mer om seminariet sen. Och om dagen som gick. Hej för ikväll!

*vinkar och gäspar samtidigt* 


Det kommer en vår

Vilken jäkla härlig dag det var igår. Tycker o-unik person som njöt i varma grader och sol. Kände en stark förnimmelse av att våren ändå kommer, och att det kommer bli så himla härligt nu när Ivan mer och mer lär sig gå och blir stadigare på fötterna för varje dag som går. Det kändes som en helt annan stimulans för honom igår i parkerna vi var i. Han struttade lite hit, lite dit, klättrade lite, ramlade lite, började om igen.


På tal om att det kommer en vår, så är just de orden, "det kommer en vår", ord som följt med mig genom den här hemska vintern och allt som hände i höstas. En vacker dag ska jag åter läsa alla hundratals varma, fina och förkrossade hälsningar jag tog emot dagarna efter att min sambo gick bort. Det öste in en flodvåg av sms, mail, blommor, kort och brev, och jag gick som i en dimme och besvarade ungefär alla med ett enkelt hjärta. Hade liksom inga ord, insåg redan då att jag inte hade någon som helst aning om vad som skulle följa och hur det var med mig. Bland alla de där hundratals hälsningarna så är det vissa som liksom stack ut och stannade kvar, och jag vet inte exakt varför. En av dem kom från en syster till en kille jag var ihop med för över tio år sedan. Vi har inte haft någon kontakt under årens gång mer än att gratulera varandra på födelsedagarna på Facebook, ungefär. Men hon skrev det där, det kom ett mail med en bifogad pdf-fil med en bok, och så skrev hon några rader och bland dessa fanns orden "det kommer en vår". Jag blir fortfarande helt rörd när jag tänker på det. Jag tror att jag hakade upp mig på orden för att de var trösterika och jag ville att de skulle vara sanna. Först kommer det komma ett mörker som är mörkare än något mörker jag någonsin befunnit mig i, men sen kommer det komma en vår. Åh Elin, det var så fint. Och nu verkar den ju komma så smått, våren.

En annan hälsning som hängt kvar är en från en person jag jobbade med för länge sedan, också detta närmare tio år sedan. Hon skrev så långt och så fina ord och jag har läst dem några gånger igen sedan det hände. Det finns en handfull människor vars hälsningar jag aldrig kommer glömma tror jag, trots att de dök upp i ett hav av andra hälsningar och jag var helt avtrubbad av sorg och svärta när de kom. En dag ska jag läsa igenom dem allihopa igen, för att minnas hur mycket kärlek och omsorg som ryms i min värld, men det blir inte idag. Det får dröja lite till.

Nu ska jag ägna mig lite mer åt våren, den som kommer ni vet? Ivan vaknade 05.30 imorse förresten. Så himla tidigt, det hade jag inte godkänt men vad brydde sig han om det.


Idag får vi besök av Mari och Oskar och mycket tyder på att vi släpper ut våra jämnåriga barn (sånär som på tre dygn) i en park och dricker en kaffe vid sidan av. Senare på dagen ska jag gå på ett seminarium om sorg som verkar jätteintressant. Jag vet att boken man får är den som används vid många kurser i sorgbearbetning landet över, och jag är mycket nyfiken. Det handlar om att kartlägga också det som är eller inte var helt "rent" i ens relation med tex den förlorade, men också med vänner och anhöriga som finns kvar men som varit till besvikelse för en, och att genom att (symboliskt, tror jag?) förlåta och be om förlåtelse få lättare att komma vidare. Jag får väl rapportera mer när jag varit där, tänker jag, eftersom jag mest gissar nu. Men är mycket spänd och full av förväntan.

7 mars 2015

Back for good

Det går rätt vilt till på landet ska jag be att få tala om. Till exempel var Ivan ute och promenerade på alsfalten och undersökte vägbrunnar med mormor härom kvällen, då han från sittande på huk tappade balansen och föll rakt i pannan. Som fick ett minisår och en ganska beskedlig bula. Dock att det blödde en del trots att det mest skrapade ytan, så jag satte på ett plåster. Drog luggen åt sidan och bara satte dit det, utan att riktigt tänka. Om vi säger såhär: det sitter VÄLDIGT hårt där nu. VÄLDIGT hårt. Förmodligen är det väl ett par hundra hårstrån som också sitter fast i plåstret. Som visade sig vara vattentätt, för säkerhets skull. Detta barn kommer ha ett plåster i pannan till sin studentdag, I tell you.


För övrigt är jag hemma igen nu. Gårdagskvällen utgjorde den tredje i rad då jag sov i Uppsala och också den tredje i rad då jag i stället för att lägga mitt barn låg i en soffa, ungefär såhär:


Det som inte syns i bild är ca 500 gram smågodis och en jäkla massa läsk.

Nu hemma igen, i alla fall. Resan gick okej, lyckades få Ivan att sitta i mitt knä hela 25 minuter = rekord. Tittande på Teletubbies på mobilen hela tiden, naturligtvis, men ändå. Ikväll kommer Ivans fabror på besök och imorgon ska vi gå på fem visningar på 1,5 timme. Det var helgens planer, det.

6 mars 2015

If I fall

Jag är med i en grupp på Facebook där kriterierna för att få vara med är att en är ensamstående förälder till ett barn under 18 år till vilken den andre föräldern gått bort, alltså dött, alltså avlidit. Det vill säga, en grupp för relativt unga änkemän och änkor, if you will. Ganska mycket av det som skrivs i den gruppen handlar om människor som är förkrossade och liksom behöver få kräkas ut sin saknad och sorg till en grupp andra människor som förstår. Det är fint och sorgligt att läsa. Det finns så många som jag, som har det värre än jag, som kanske har flera barn, ett mindre nätverk, eller inte lyckas komma över den där första tröskeln av förlamande sorg på länge länge, ibland flera år. Ibland handlar trådarna om saker som har med samhället att göra, som idag. Då frågade en tjej vilken hjälp av kommunen vi andra i gruppen eventuellt fått i samband med vår partners bortgång. Först orkade jag inte läsa tråden, det var många svar, men på bussen till stan hade jag inget att göra och började läsa.

Och, detta är så skrämmande, i princip ALLA var överens om att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. De kan, som jag, ha hittat sin partner död i sängen, eller de kan ha fått ett besked om att deras partner begått självmord. De kan ha fått ett samtal som berättade att deras partner dött i samband med en olycka på arbetsplatsen, eller ett överfall. En del har förstås fått förbereda sig genom en längre eller kortare tids sjukdom, men många inte. Och det verkar som att vårt samhälle är lite SÅDÄR bra förberett på den typen av krishantering. I den här tråden vittnar människor från norr till söder, med olika livserfarenhter i bagaget, om hur de enbart fått hjälp från samhället om de varit starka och orkat söka den själva. Eller haft en vän eller närstående som sökt den åt dem.

Så jag började tänka på hur det var för mig. Såklart. Såhär var det:

Efter att jag hittat min sambo död i sängen kom det först två ambulansmän och konstaterade att jag hade rätt, det vill säga att han var död. De väntade med mig i vårt hus (jag vägrade först gå in i lägenheten, satt i porten med Ivan) tills det kom ett antal poliser, jag tror de var tre. Jag fick berättat för mig att det alltid tillkallas polis när unga människor går bort utan "naturlig" orsak. Poliserna kom, ambulansmännen avvek. Min sambos familj kom. Min styvmamma kom. Tid förflöt. Vi väntade tydligen på en doktor som skulle undersöka min sambos kropp. När doktorn kommit, tittat på honom och vi alla fått gå in och ta våra avsked fick vi ställa några frågor. Jag frågade om jag hade kunnat rädda honom om jag sovit bredvid (svar nej). Jag frågade vad som hänt (svar det vet vi inte men ibland händer det att hjärtan slutar slå, svar kommer efter tester och obduktion osv). Mer kom jag just inte på att fråga.

Sedan gick läkaren. Och poliserna väntade in bilen som skulle hämta min sambos kropp och ta den till rättsmedicinska medan vi andra åkte till min sambos brors hus och samlades där i stället. Efter detta har jag inte tagit emot ett enda samtal som frågat hur det är med mig, om jag behöver hjälp, om jag behöver någon att prata med, om jag behöver en läkartid, vill träffa en kurator, inget alls. Jag har inte tänkt så mycket på det, och troligen av anledningen att jag haft ett sådant fantastiskt nätverk som redan från dag ett omslöt mig med så mycket kärlek och kraft att jag verkligen verkligen enbart fick fokusera på att andas och finnas till för Ivan.

Men det slog mig idag, tänk om jag inte haft det. Hur skulle jag ens veta hur jag skulle gjort? Ringt min vårdcentral förmodligen. För att få en sjukskrivning. Eller hade jag fattat att det var lämpligt? Och om jag då träffat den där första läkaren jag träffade, han som sjukskrev mig i två veckor och sade att sorg inte är en sjukdom, hur hade jag gått vidare då? Hade jag ens gjort det? Om mina vänner inte ringt min barnpsykolog-person och fixat en akuttid, hade jag haft någon professionell att prata med? Nej det hade jag inte. Då hade det varit mycket möjligt att jag hade suttit här idag, på ett HELT annat ställe än jag ändå anser mig befinna mig nu.

Det hade inte slagit mig förrän nu att samhället kanske, jag vet inte, borde ha ett SKYDDSNÄT för människor som trillar ned i akut kris i samband med att deras partners dör ifrån dem i ung ålder? En uppföljning efter att poliserna gått hem. Ett erbjudande om att få prata med någon. Träffa någon. Prata med en läkare om vad som hänt. Eller en kurator. En himla stencil kan de väl trycka upp med telefonnummer och information om sorg och kris?

Det tycker jag.

5 mars 2015

TBT

En sak en kan göra i föräldrahemmet är som bekant att leta igenom gamla fotoalbum och upptäcka sånt en aldrig tänkt på förut. Tex hur lik Ivan är min pappa som barn: 


Past and present

Nu är jag i Uppsala igen. Att åka tåg 45 minuter med vild ettåring, trots egen kupé, alltså låt mig säga såhär: om strejken fortsätter så vi inte kommer iväg till Malaga/Nerja om några veckor så finns det vissa fördelar. Alltså PUST. Men fram kom vi till slut. Jag helt svettig.


Och sedan var allt bara lugnt och skönt och härligt. Min lillasyster och styvmamma aka Ivans ena mormor bara... tog vid. Lekte med Ivan så det skrattades i falsett från hans håll. Och själv låg jag på en soffa alldeles i närheten och tittade på Jordskott, har inte vågat se den ensam men det kändes alldeles lämpligt med en bakgrunds-ljidbild av lekande barn och familj. 


Två avsnitt hann jag se. Det sista ska vi se ikväll efter att Ivan somnat. Känns ändå märkligt omärkligt att bara flytta in igen, bara hej hej hemmet (OBS inte samma som jag växte upp i men ni fattar) och hej hej styvis och hej hej syster. Sist vi bodde ihop var syster ca 1 år och jag själv en jobbig artonåring med noll ansvarskänsla och drömmar om typ... London. Nu sitter man här som ensamstående morsa och är närmare 40 än 30 och kollar på SVT play och älskar dem så himla mycket. 

På tal om det förgångna förresten: 


3 mars 2015

Been to hell and back

Det känns som det var tusen år sedan men det var, vadå, tre dagar sedan? Två? Eh, nej jag skrev IGÅR? Herregud. Dagarna just nu, allt och inget händer samtidigt. Och jag rör mig från absolut botten till - för det mesta - helt okej känsla med en snabbhet jag inte trodde var möjlig. Ska försöka sammanfatta lite av det som hänt men först, ett lästips! Så himla träffande, det här som Adrev Walden skrivit i sin nya blogg. Det jobbigaste med småbarnsåren, inklusive roliga GIF:ar och allt. Skrattade nyss högt i soffan. 

Okej, så igår morse vaknade jag efter en natt då Ivan röjt runt i halvslummer hela natten och själv hade jag väl skrapat ihop någon timme här och där, men var extremt outvilad. Och det satte sig direkt på mitt psyke (annat lästips: Dobre Futro om En kvinnas psyke vid sömnbrist), för jag började i sann trötthet och oro och ångest att felsöka Ivan. Var det inte något konstigt med honom? Är han inte på väg att bli magsjuk? Ser han inte ut att må illa? Var han inte lite lös i magen? Är det nu det börjar - IGEN? 

Ju längre kvällen led, desto mer övertygad blev jag om att det var en magsjuka på gång. Trots att han var glad, pigg, hade okej aptit och inte ens var dålig i magen. Min hjärna kunde inte tänka rationellt, den såg bara stora röda varningsskyltar som skrek magsjuka magsjuka magsjuka du kommer torka spyor hela natten och inte få sova en blund och sedan måste du isolera dig i tre dygn och inte träffa en levande själ det här GÅR inte du ORKAR inte det FÅR INTE hända. Och så vidare. Till slut kändes detta som sanningen. Jag bäddade upp i extrarummet med handdukar och madrass på golvet för att jag var övertygad om att jag skulle hamna där när Ivan kräkts ned hela vårt sovrum. Och jo, jag fattade hela tiden på ett plan att jag förmodligen projicerade någon slags oro och panik och sorg kanske, på detta med magsjukan, men jag kunde inte hejda min rusande hjärna. Det är en väldigt dålig kombination med kräkfobi och att outvilad och skör ha en bebis helt ensam i magsjuketider. 

Såhär kunde jag för övrigt också bli när jag var liten gällande magsjuka, men då hos mig själv, alltså känna en inre panik över att BLI magsjuk. Till slut kunde den oron uppta en hel kväll eller dag, till exempel om jag träffat någon magsjuk eller det gick magsjuka i skolan. Den här fobin alltså. Borde göra något åt den. Men orkar inte ens tänka tanken på KBT mot kräkfobi eftersom man, antar jag, måste utsätta sig för sin fobi = kräkas själv? Det går inte. Det gåååååår inte. Oh well. Det var min superknäppa gårdagskväll, det. Lade mig nio med hjärtklappning och sedan förflöt natten helt utan utbrott av magsjuka och jag klev upp vid sju med Ivan och tänkte att jag är sjuk i huvudet. 

Dagen igår, innan det här med magsjukepsykosen, bestod i mångt och mycket av att jaga runt Ivan där han härjade fritt på o-barnvänliga ställen som till exempel caféet Kaffe på St Paulsgatan, en butik fylld av beslag (don't ask) eller Brunogallerian. Åh vad han är intensiv nu. Och snabb! Liksom springer vingligt iväg från mig, igår till exempel gång på gång in på Filippa K på Bruno. Jaga, jaga och åter jaga, är det jag sysselsätter mig med. Var så sjukt trött igår eftermiddag, det kändes som dagen verkligen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den alltså (se förra stycket), och två lägenhetsvisningar hann jag med. En såldes samma kväll och den andra har fortfarande inte sålts och den kan jag säkert få råd med om jag vill, men jag är extremt tveksam alltså. 





Vaknade alltså idag, helt friska och relativt utvilade. Åkte till Polishuset efter frukosten och hämtade ut Ivans pass (se nedan - så himla GULLIG) och därefter hemåt via McDonalds i Skanstull som visade sig ha ett lekrum (som vi var ensamma i - perfekt) där jag kunde förhala Ivans vila med en halvtimme. Vid lunch kom barnvakts-Lena och jag själv satte mig på tunnelbanan till Hötorget, dök in i Sagabiografens största salong där jag och cirka tre andra (på femhundra platser) tittade på Birdman. Älskade inte filmen faktiskt, är lite trött på filmer om manliga egon som fåfängt längtar tillbaka till dagarna då de trodde att de betydde något för världen (och under tiden de går där och längtar är de dåliga makar, dåliga fäder och allmänt obra personer pga så upptagna av sig själva) - såg ju alldeles nyligen den inte helt olika i handlingen filmen The Humbling som typ handlar om exakt samma sak. Eller okej, jag tyckte filmen var bra, men kände mig inte jätteengagerad. Det spelade dock ingen roll. Att sitta där helt ensam, att koppla bort senaste dygnens alla tankar och att inte jaga en springande Ivan för några timmar, det var guld värt. Åkte hem med ny energi några timmar senare, och då kom Ivans farföräldrar på middag. Ivans farfar som är hantverkare har snickrat en jättefin låda som vi ska göra till minneslåda och stoppa in saker som har med hans pappa att göra. Något typiskt klädesplagg, några böcker, hans plånbok, ett USB-minne fyllt med bilder, lite så. Det blir fint. 


Nåväl. Nu är jag trött igen, klockan närmar sig tio, imorgon sticker vi till Uppsala några dagar och hälsar på Ivans mormödrar (och jag tar emot hjälp och avlastning, så duktig visst?) och jag säger tack och godnatt.

2 mars 2015

One of those nights

Note to self, igen: ta aldrig för givet att det lossnat, att ni har satt något skönt mönster, du och din bebis. Eller är han ens bebis? I alla fall. Natten. Så fruktansvärt kass. Ivan somnade åtta som vanligt men vid tio började festligheterna. Han vaknade 22, 23, 00.30, 01.30, 02.45 och 04.30. Och gick upp 06. Varje gång han vaknade grät han och ställde sig, jag undrade om han hade ont någonstans men det verkade inte så. Han liksom kom aldrig till ro bara? Verkade aldrig nå den där sköna djupa sömnen. Därmed inte jag heller, dårå, vilket innebär att jag i princip varit vaken och lyssnat på barn som kastat sig runt i sängen hela natten. Upp klockan sex skulle han också. Nu är klockan halv åtta, han ser lite trött ut, jag tänkte försöka lägga i förhoppning att själv hinna sno åt mig en timmes sömn. Wish me luck. 

1 mars 2015

Mars sköte, ganska tomt

Saker jag tror kommer hända i mars 2015: 

- vi köper en liten lägenhet, jag och Ivan (mest jag men han får följa med, det är helt okej) - HÅLL TUMMARNA FÖR DETTA NU, alla. 
- Ivan blir erbjuden en dagisplats för våren (utöver det han börjar på 17 augusti) och vi får se om vi tackar ja - HÅLL TUMMAR ÄVEN FÖR DETTA, alla. 
- vi sover hos mormor och moster till Ivan i Uppsala minst en gång 
- jag och Ivan och lina åker till Malaga - Nerja och badar och myser några dagar 
- jag kanske går på en bio till? 
- jag kanske träffar vänner över några glas vin igen? 
- jag kanske får till en dammsugning? 
- vi går över till sommartid 

Ja, som ni märker har vi inte så många planer. Det är eventuellt sista månaden det ser ut så för oss på ett tag, givet att Ivan får en dagisplats i april som vi tackar ja till (i sthlm = full typ överallt, har garantimånad april och kommunen ska då "hitta nåt" men det kan bli lite var som helst och eftersom jag bara tänkt halvtid april-juni får vi se om läget + hur bra det känns gör det värt alls eller om vi väntar till augusti och jag är föräldraledig även denna vår, guuuud). 

Cirkeln

Nu älskar ju jag i princip ALL svesk film, med undantag för vissa deckare, så det kanske inte betyder allt för mycket det här, men: JAG ÄLSKADE CIRKEL-FILMEN. Så himla mycket. Är ju också på ett ställe i livet där koncentrationen brister vid läsning och serietitteri, så lite uttorkad är jag ju också. Men åh vad härlig den var. Ville att den skulle pågå dubbelt så länge som de 2,5 den verkligen rullade. Så stark öppningsscen där alla karaktärerna gör sina morgonrutiner till Anna von Hausswollf dånande ur biosalongens högtalare, ville typ gråta av... Tja, inte vet jag. I alla fall. Gå och se! Mums! 

Vi gillade så mycket att vi satt kvar såhär länge: