30 april 2015

Klätterbarn

Ivan har med stormsteg äntrat åldern "klättrar upp på ALLT inklusive stegar så fort någon vänder ryggen till" vilket resulterar i följande, bland annat: 

- jag får inte vända ryggen till vilket märkbart förminskar den pyttelilla tid jag hade innan att exempelvis ta tag i saker hemma eller egen hygien ehe *dusch varannan dag är också ett sätt att leva* 

- ibland måste jag vända ryggen till och då händer det att han faller. Tex igår på öppna förskolan passade han på att falla rakt ÖVER en rullande boll, hamna på näsan, det bokstavligen sprutade blod ur både näsa och mun, Ivan = jätteledsen. Några dagar innan: stor bula i bakhuvudet med grusstänk i. Innan det, jack insida läpp. Osv. Jag när en bergsget vid min barm tydligen. En med vingliga ben. 

- Ivan har liksom lärt sig att det ibland gör jätteont att ramla vilket, tror jag, gör att reaktionerna även på små fall ofta blir extremt dramatiska och högljudda. Tex som i morse då jag snabbt som vinden försökte göra i ordning en kopp kaffe och hans välling i köket  hör jag ett avgrundsvrål från sovrummet. Släpper allt jag har för händerna och rusar in, där sitter han bredvid sängen och liksom tystnar så fort jag kommit in i rummet. Ser inte ut att ha ramlat alls. Kanske minisnubblat? Men ljudet var av annan karaktär om vi säger så. Panik.  

- jag springer mest hela dagarna och är jättejättetrött och känner mig sjukt eftersatt på ganska långa fronter (läs: sömn mat hygien packning av lgh ja ALLT som inte är Ivan) 

Men det är väl en fas det här. Som det mesta annat. Han lär sig konsekvenser av att falla osv? 

29 april 2015

Tillträde idag

Hej! Jag är trött och skör efter natten, det pågick 23.30-01.00 ungefär. Jag hann börja oroa mig för att det är att vara ensam med mig och inte den här lägenheten som triggar hans oroliga nätter. Men försöker intala mig att jag har fel och att det blir bra i nästa lägenhet. Flyttar om dryga två veckor. 

Och idag har vi tillträde! Hurra! Ska hämta nycklarna vid lunch och sedan kommer jag säkert hänga där lite varje dag och mysa och titta på det som händer i form av målning och golv och flytt av dörr. Hurra! 

Mitt i't

Nä men då var vi igång igen då, nattskräck som nu pågått i 1,5 timme med små pauser av sömn och sen kommer den där snabba andningen och så boom - skriker skriker skriker kastar sig osv. Kan inte smälta hur sjukt det är att det händer här och när vi är själva. Ofelbart. Ringde Frida i början men vill inte väcka igen nu. Alltså det MÅSTE bli bättre i nästa lägenhet. Måste. 

28 april 2015

Välkommen ut

Visst har vi pratat om det här med att Ivan typ aldrig fått nattskräck vare sig när någon sover hos mig eller när jag sover hos andra. Och visst har vi pratat om att det är himla märkligt eftersom nattskräck ska vara en omognadsgrej i hjärnan bla bla och koppla mellan djup- och ytlig sömn och bla bla. Det borde med andra ord inte påverkas av hur omgivningen sover, om det är någon här eller om vi är borta. Eller hur? Men alltså, det gör det. Fattar inte varför men så är det. I fredags sov Lovisa här och i lördags mamma. I söndags och måndags sov jag hos Frida. Aka ingen nattskräck nu, sedan i torsdags då jag sist sov ensam med Ivan här hemma. Ibland känns det som att jag är galen och har hittat på att det händer. Men jag har iofs ringt folk mitt o natten för att få sällskap i ångesten, om så bara genom telefonen. Och det är ju for real. 

Aja. I alla fall. En tänker ju att det inte borde handla om evt ångest hos mig, om det nu är en sådan där biologisk och hjärnrelaterad grej. Det är så skumt, allting. 

Sedan ett litet tag tillbaka vill han dessutom inte gå och lägga sig i vårt sovrum. Protesterar och härjar och klättrar över mig och vill ut ur sovrummet. Fast han är råtrött. Idag orkade jag inte bråka om saken, så jag lade mig själv i sovrummet. Det var helt ljust, pga sommar osv. Det dröjde några minuter och sedan kom Ivan efter. Klättrade runt och spexade i sängen. Gnällde lite. Sjöng  någon sång. Gnuggade sig i ögonen. Började krypa runt. Efter en kvart somnade han. I ett ljust sovrum med öppen dörr till resten av lägenheten. Har aldrig hänt. 

Det ska bli så otroligt skönt att få flytta snart. Vill vara här ensam så lite det bara går tills dess. 

Ett halvår av magiskt kämpande

Sex månader igår, ett halv år har passerat, är det inte sjukt så säg. Det var ju så nyss. Det var ju så länge sen. Det var allt utom ett fånigt halvår sedan. 

Men ett halvår har det gått och två årstider har passerat och i blåsut, där han bodde när han gick och lade sig för sista gången, håller vi på att packa ihop oss. Mentalt och fysiskt. Vi - jag och vår son - måste inleda nästa kapitel och jag får äntligen, äntligen lämna den lägenhet som gett mig ångest att vara i under, ja precis, sex månader nu. 

Många saker skvallrar om att tid har gått. Ivan var en bebis när det hände och är en liten person nu, en som pratar och sjunger och springer och kan själv. Två av hans (min sambos, inte Ivans) bästa vänner har nyss, eller ska alldeles snart, bli föräldrar och ingen av dem hade hunnit berätta nyheten för honom när han gick bort. Min bästa vän är gravid och det var hon inte då. Breven med hans namn och ordet dödsbo efter kommer nästan aldrig längre. 

Jag har tappat kontakten med personer jag trodde jag var bästis med, och blivit bästis med personer jag trodde jag var bekanting och kompis med. Jag har klarat av att överleva tre magsjukor hos Ivan (TRE!) på egen hand. (Jag skulle inte överlevt alls på egen hand, utan nätverket, eller jo det kanske jag hade men inte med vettet i behåll)

Min styvmamma som tidigare lade alla sina lediga helger och dagar hos oss har kunnat återgå till sitt liv mer och mer, vi ses någon gång i månaden nu. Min mamma väntar på provsvar för en smärta i höfterna som har tilltagit drastiskt. Jag oroar mig lite. 

Det har hänt massor och vi är på god väg att kliva rakt in i den framtid som jag nu får regissera åt mig och Ivan. Det kommer att gå bra. Men ofta saknar jag honom, Ivans pappa, inte bara den gamla vanliga "jag saknar min person-längtan" utan specifik, i specifika situationer. Saker jag vill diskutera. Skvallra om. Ett skämt. Ett sms. Härom kvällen när jag sov hos Frida och det kom ett sms efter klockan tio på kvällen tänkte jag helt reflexmässigt att det var från honom. Något litet han ville säga eller ett god natt. Sådana sms kommer - av förklarliga orsaker - inte längre. Men vissa reflexer är djupt rotade i hjärnan. 

Jag längtar tills det första året har passerat för oss. Jag längtar - förlåt om det är taskigt - till att min tillvaro ska kännas som komplett i min lilla familj och inte som att jag hela tiden försöker täcka igen ett gapande tomt och djupt hål med mina bara händer. Jag vill att det här nya ska bli en norm, ett tillstånd jag trivs i. Det blir lite mer så för varje månad som passerar men det är fortfarande ett kämpande. Jag tänker mig att när vi klarat ett år så blir bästa varv liksom lättare. 

Halvvägs nu då. 

27 april 2015

Nytillskott, typ

Hej nya lilla vagn, vad lätt du rullar. Och vad lätt du kunde bli pytteliten. I min nya hall ska du få en alldeles egen krok. För där får inte exakt så många utfällda vagnar plats om jag minns rätt. Nu: sälja buggan. Samt SOVA för bövulen, så vansinnigt trött. 


PS. Bergsgruvans park idag. Himmelsk. 



25 april 2015

Provsmakar livets heroin och om du någonsin vill ha en idiot lägg din hand i min

Åh, det var så himla härligt att ha Lovisa hos oss igår. Hon sov hos oss en gång i början, men då var allt ett töcken och jag minns inte om jag bidrog till några vettiga samtal överhuvudtaget. Men igår, så tydligt att tiden gått en liten bit i alla fall, och att jag plötsligt kan vara närvarande igen, som vän och som lyssnare och i samtal. Hurra för det!

Vi åt soppa och drack ett glas vin och Ivan var chillad och glad och efter att han lagt sig hamnade vi i Lovisas säng (aka gästsängen) och bara BLA BLA BLA BLA BLA tills klockan plötsligt var halv tolv och inte var det tal om något Jordskott-race då, nej nej. Då behövde en annan gå och lägga sig för att säkra upp inför eventuell händelse av nattskräck (som uteblev som den nästan alltid gör när någon sover här eller jag sover borta), så sagt och gjort.

Jag hade den där känslan då som inte kommer så ofta men som kommer allt oftare ändå: att jag fått vara bara JAG en stund, inte Ivans mamma eller den som ska överleva och den som ska få ihop allt utan, ni vet: bara jag. Min humor, mina samtalsämnen, mina VÄNNER som jag ändå saknar på ett sätt där vår relation är jämbördig och jag inte är ett stackars offer som behöver hjälp och stöd hela tiden. Svårt att förklara tror jag, när en inte varit där själv kan det nog te sig som likadant utifrån, vänskap som vänskap liksom, in good and bad (i bästa fall, inte alla, men det hör inte hit).

I alla fall. Imorse hände en dum grej i en park, det kom en fyraåring och skulle berätta för mig hur jag skulle sköta mitt barn ("han får inte åka rutschkana ensam") och liksom ställa sig ivägen för Ivan när han skulle leka och klättra och sådär. Jag blev givetvis sur, eftersom det FÅR man bli på fyraåringar (skoja) och tyckte absolut att Ivan skulle få åka rutschkanan själv. Det gör han cirka trettiotusen gånger per dag nämligen, och det går fint. Ser man till att han har balans när han åker, och rutschkanan är tillräckligt kort, så går det finfint. Så även idag, tänkte jag och trotsade fyraåringens förmaningar och lät honom åka. Och han snurrade och föll. Och skrek. Och det kom blod ur munnen.

Kan inte beskriva skammen då. Jag visste ganska direkt att det var ett litet jack i läppens insida och att det inte var någon fara, men herregud. Att fyraåringen visste bäst, liksom. Och jag var envis och sade typ emot, och fick på käften i dubbel bemärkelse för det? Hej karma.

(Ivan är okej, han slutade gråta och började brumma efter några minuter och det slutade blöda rätt fort också, och nu har vi alla lärt oss en välbehövlig läxa).

Nu sover Ivan och själv skriver jag det här och lyssnar på lite gamla dängor jag glömt att jag älskade, och när Ivan vaknar sticker vi till Bagis och BABABABIES - ny bekantskap och mycket rar person. På kvällskvisten kommer mamma, hon stannar två nätter. Fridens liljor och allt det där.

24 april 2015

Inga stormar än

Här spirar hoppet och framtiden är ljusnande och träden är gröna och hej vad det går. Till detta positiva bör, for the record, även en nackspärr och en natt med visst mått av nattskräck tillläggas, liksom en vag fundering kring "har jag kanske fått pollenallergi ändå", men skit i det nu. Det är tidig eftermiddag och barnet mitt sover. Det har jag också gjort, för andra dagen i rad mitt på dagen (att kategoriseras under "möjlig pollenallergi") och det känns mycket ovant för en som aldrig annars brukar kunna somna på dagtid. Absolut ALDRIG när det finns en diskmaskin att plocka ur, en solig balkong att dricka kaffe på, en förestående flytt att rådda med, herregud nej. Men idag igen, slocknade som en kägla. (Hmm, det var inte en bra metafor va? Kägla? Slockna? Ni fattar, det är jag säker på.) 

Nåväl. Barnet sover och i morse var vi i park med Erika och hennes, med Ivan jämngamla, son ayton. För första gången kändes det som de liksom interagerade, bildade gäng och gick än hit och än dit i parken. Inte så att de älskade att leka med varann, men de valde varandras sällskap framför vårt och det var så stort att se (samt uppleva: kunde slutföra minst fem meningar utan att jaga barn?). 



Annars då? Jo. Jag funderar på om sju vänner räcker till flytten (visst borde det göra det?) samt när och hur jag ska ta tag i den riktiga nedpackningen av lägenheten. Jag undrar när och hur jag ska ta tag i inköp av två heltäckningsmattor. Och så tänker jag på, vilket slog mig idag, att när jag om några månader är ute och knallar med Ivan mellan åtta och nio på morgonen så är det på väg till dagis, där han ska spendera the best part of the day med sina nya polare och förskolepedagoger. Åh hjärtat. Vi kommer alltså att hänga en dryg timme på morgonen och kanske tre vakna på kvällen. Vad lite, i jämförelse? Vad jättelite det känns helt plötsligt. Måste se till att embracea skiten ur den här våren och sommaren för snart är det höst och då får jag inte dygnet runt-hänga med min underbara avkomma längre. Längtar / är rädd. Mvh positiva klubben "Snart är det höst". 

I eftermiddag åker vi och fikar hos min sambos bästis som själv får barn om bara några veckor. De hann aldrig berätta det, vi var så upptagna av jobb och flytt och Ivan att de inte hunnit ses på någon månad eller mer. Någon bebisnyhet blev aldrig levererad. Det ger en perspektiv på tiden att se att snart föder de, och han hade blivit så glad om han fått veta, det vet jag. Nåväl. Ikväll kommer Lovisa hit och vi ska titta på lite Jordskott om vi vågar. 

Ja men då vet ni det också. 

23 april 2015

Dagsömn - reglera eller ej?

Och när ni ändå är igång och ger råd så fundera även på följande minidilemma åt mig: just nu vill Ivan (för nytillkomna läsare, han är snart 15 månader) gärna sova länge mitt på dagen. Vi snackar över två timmar. Det är nytt sedan någon vecka tillbaka då han smällde in nästan tre. Det är rätt oroliga nätter samtidigt (som ni vet, ska inte börja på det kapitlet igen) så det är fullt möjligt att han behöver ta igen sig lite extra där mitt på dagen. Jag brukar väcka vid två timmar ungefär. Tycker ändå det är nätterna som den mesta sömnen ska hamna på, och efter två timmar brukar han hålla sig pigg och glad ända fram till kväll och läggning vid åtta. Min fråga är helt enkelt: hur skulle ni gjort? Väckt eller låtit sova så länge han velat? Okej nu kom jag på att den frågan är HELT meningslös för alla barn verkar sova så himla olika och ha olika behov och jag har hittills inte träffat en enda förälder till som har en Ivan. Glöm min fråga eller använd kommentarsfältet till att skriva något uppmuntrande om i vilken ålder era barns nattsömn blev betydligt bättre. När slutade nattskräck att komma tätt? När fick ni känslan av att "bra nätter" var mer regel än undantag? 

Uppå detta: en gullig bild på intensivan under instagramträden igår. Okej inte jättegullig men han simmade ur bild JÄVLIGT snabbt varje gång jag skulle försöka faktiskt. 



Lamptips (känn dig kallad Winis!) önskas

Nej men nu trodde jag att jag skulle snabbvila när Ivan somnade vid tolv och så vaknade jag nu, halv två. Så kan det gå. Härligt för mig! Har aldrig hänt. Undrar om jag är sjuk. Närå. Bra ju.  

Men då hann jag inte livsstilblogga om det jag tänkte, dvs armatur! Haha. OBS sant. Tänkte be er om tips på taklampor ni tycker är läckra. Nu när Ivan pekar på var och varannan lampa överallt har jag insett att vi aldrig har brytt oss det minsta om lampor och att i nya lägenheten kanske det vore kul med jag vet inte, FINA lampor? Ändå? 

Ett av rummen (mitt sovrum) kommer till exempel se ut som en lövsal. Med ljust beige heltäckningsmatta. Då är det inte så kul med en vit rislampa i tekakeform kanske. Fundera i små grupper och återkom. Tack. 


OBS. Stolen är inte min. 

22 april 2015

Serien "livet som föräldraledig i tusen år" levererar: konflikt i parken! Häng med!

Igår blev jag sur på en fyraåring i en park för han snodde en fin haj i plast som var Ivans. Okej, vi kanske lekte att hajen var betalning för en korv med bröd som fyraåringen sålde till mig i parken. Alltså på låtsas. Men jag SADE att hajen var Ivans och att det var ett lån men samma sekund som fyraåringens smutsiga fingrar omslöt den fina lilla hajen i plast så visste jag att det var kört. DU KAN INTE TA MIG, vrålade han och sprang rakt över Ivan och iväg, långt bort till sin farsa och hans kamphund och deras polare och sedan gick de in i en port och försvann och jag såg dem aldrig mer. Tänker fortfarande på hajen, Ivans haj, och har testat den här storyn på lite olika vänner. Alla verkar överens om att en fyraåring kan man inte riktigt bli sur på, han kanske inte har full koll på samvete och mitt och ditt och dessutom VAR ju hajen betalning för hans (sketna) (gamla) korv med bröd. 

Men jag är sur ändå. Skitsur. Jävla hajtjyv. 

Jag ger honom fyra månader till

Det värsta med sömnbristen är nog ändå att jag blir så förbannat tråkig med den som följeslagare. Får dålig alternativt ingen humor, faller lätt i självömkan, blir lite paranoid á la "ingen tycker om mig jag är en börda för alla" samt tappar liksom tron på framtiden och att någonting någonsin kan bli på ett annat sätt. Läser om andra föräldrar, förvisso två, som har sömnkaos och dessutom jobbar heltid. Tänker att det nog inte skulle funka för mig. Med det sagt, han måste lugna ned sig nattetid senast den 16 augusti i år. Måste måste måste. 

Test

Syns jag ej längre i feedly? Hos mig: inte. Hmmmm. 

Strategi mot nattskräck: två vuxna

Inatt nattskräck och jag väckte inte. Den där avvägningen mellan att väcka och därmed gå runt med en knäckt och rädd förvirrad en som kopplar obehag till sovrummet, eller att inte väcka och låta det rida ut sig själv hur länge det nu tänker hålla på, den är inte helt lätt. Båda varianterna kan bli långvariga. Jag brukar nog välja väckning när han hetsar upp sig så han falsettskriker en längre stund och framför allt när han kastar sig för våldsamt mot väggarna och elementet. Då pallar jag inte sitta där och titta på. Men, som inatt, då han mer än kasta sig liksom dyker runt i sängen med huvudet neråt och liksom mer kryper och klättrar än slänger sig, då väntar jag hellre. Låter det komma i vågor, som det gör. Blir tyst någon minut och så börjar det igen. Efter en halvtimme ringde jag Frida, behövde vara två vuxna och en med nattskräck i stället för en med nattskräck och en med maktlöshetskänslor och ångest. Gick fint. Jag satt vid sängändan och viskade i mobilen med gulliga Frida som klev upp och pratade med mig en stund. Ivan lugnade sig. Vi lade på. Det satte igång igen. Jag ringde igen. Sedan lugnade det sig på riktigt någon gång efter två och trots att det förstås är jobbigt det här, så känns det ändå hanterbart när jag bara får ringa någon och viska lite. Så jag funderar på att göra ett litet rullande schema mellan människor som kan tänka sig att ta emot ett nattligt samtal då och då. Bör inte bli någon gång mer än en i månaden, max. Det kan vara en strategi som funkar för mig. 

21 april 2015

Och sen och sen och sen

Inatt fick Ivan nattskräck igen, men den här gången var det ett milt anfall ty han kunde ligga kvar i sängen och jag behövde inte väcka honom, det stegrade snabbt och lugnade ganska snabbt ned sig. Men det ska erkännas, det går väl på ungefär tre sekunder där i mörkret och så är min egen puls ganska hög och hela jag är på helspänn inför det som kanske komma skall. Jag hatar den jävla nattskräcken mer än det mesta just nu (inte mer än magsjuka, fortfarande, inget kommer eventuellt slå det i kategorin "vardagshelveten") och längtar SÅ MYCKET till dagen då det är mer undantag än regel att det dyker upp. På senaste tiden har det varit kanske en gång i veckan rejäla anfall, och så några mindre kanske två gånger i veckan, de övriga nätterna rätt lugna. Det är för stor andel oroliga nätter, min ömma hjärna klarar liksom inte riktigt av att gå och lägga mig och somna lugnt vid tio (då jag brukar lägga mig) när det så pass ofta som det gör ändå sätter igång vid elva, halv tolv, tolv. Jag ligger där och väntar in dem. Och passerar timmen med orolig sömn utan gråtuppvak och nattskräck, ja men då somnar jag då, vid halv ett någon gång. Blir det hysteriska uppvak och nattvandring somnar jag ännu senare, av naturlig orsak. Men i alla fall. Det var inte meningen att det här skulle handla om just detta. Har liksom bara vant vid med att rapportera kring mina nätter, både här och till vänner. Nattskräck nattskräck nattskräck, så trist grej att fokusera på. Vi gör ett nytt försök.

Idag var det LJUVLIGT vårväder och Ivan tvingade, i vanlig ordning, ut mig strax före nio. Då hade han, i vanlig ordning, varit vaken i nästan tre timmar och tyckte att hemmet och allt det erbjöd (frukost, leksaker, böcker) var aptrista att roa sig i/med. Så ut gick vi. Inledde dagen i parken vid Rosenlund / bakom Skrapan, den där vi snart bor precis intill. Det var jättehärligt. Ola och Ante med tillhörande ettåringar kom. Det lektes i sandlåda. Min unge som vanligt, sjukt hetsig och sprang runt och hängde med andra barn och andra barns föräldrar (tog en tant i handen och ba här, kom, vi går dit) som om alla var allas. Älskar den egenskapen hos honom (men den gör mig fysiskt utmattad, mycket springa blir det). Min oblyga aktiva lilla sociala geniperson till avkomma.


Efter detta fikade vi på Bagel Street Café och Adam anslöt. Pga sur personal och ej trevlig stämning lämnade vi ganska snart, och gick ut och strosade i den mycket trevligare solen. Ivan somnade. Vi gick för tusende gången i rad till min nya lägenhet och kikade på balkongen och på alla fönster mot allén. Sedan vidare mot Mariatorget. Sedan mötte jag Ivans barnvakt och skifte av barn skedde, själv begav jag mig utan barn till Hötorget och åt lunch med vår HR-chef i cirka två timmar.

Efter detta mötte jag Freja, vi promenerade till mig och lekte med Ivan och drack ett glas vin och åt en varsin pad thai. Min tapet hade anlänt med posten, såhär kommer det se ut i sovrummet från och med snart. Spännande!


19 april 2015

Tacksamhet och sorg och sånt

Jag antar att efter att vi fick det slutgiltiga protokollet från Rättsmedicin och den troliga dödsorsaken och informationen om att Ivan är safe så har jag vandrat igenom några olika känslomässiga stadier. Min första reaktion var att jag blev så himla lättad över informationen om Ivan. Strax därpå började jag tänka på allt det där jag aldrig kan få veta säkert: hur länge han varit sjuk och om det hade kunnat gå att stoppa. Om något är mitt fel. Om jag kunde hindrat det. Om han kände på sig det. 

Strax efter det beslutade jag mig för att åtminstone försöka att inte gissa och spekulera, eftersom vi aldrig kan få veta. 

Och någonstans i kölvattnet av de där, ändå ganska aktiva, tankarna, har han börjat ploppa upp i mitt medvetande mest hela tiden. Jag tänker på honom så himla mycket just nu. Jag saknar honom. Jag tänker på hur tacksam jag är att jag träffade honom och för de åren vi fick tillsammans. Jag tänker på allt vi hann göra och att vi faktiskt gick i mål med Ivan, världens bästa Ivan. 

Jag går igenom vinden och sorterar hans kläder och kartonger och sparar flera plagg. Jag luktar på dem, går omkring i dem, tänker på hur gott han alltid luktade och hur himla... fräsch han alltid var. Jag går runt i hans doft och tittar på alla bilderna ett varv till, för första gången på flera månader. 

Jag tillåter mig att tänka på allt vi hade som var fint och bra och som gör så jävla ont att det är borta, jag har knappt orkat det hittills. Jag har tänkt praktiskt och rationellt och förnuftigt och framåt och inte bakåt. Men nu är jag där, åtminstone för en stund. 

Jag sörjer att det inte blev längre och jag önskar att jag hade älskat honom lite innerligare, lite mer aktivt, den senaste tiden. Jag tror att det jag gör nu är att förlika mig med vårt öde. Det känns inte som att gå bakåt i processen, snarare att bjuda in hela bilden, även de delar jag skjutit ifrån mig eftersom jag inte orkat. Jag tror att nu när Ivan inte ligger i riskzonen så frigjordes lite utrymme i min hjärna att faktiskt sörja. Jag tittar på bilderna ännu en gång. Filmklippen. Känner sorg och tacksamhet och lite allt möjligt som är stort och luddigt och varmt och taggigt på samma gång. Jag känner glädje för vad vi hade och för att jag valde honom och han valde mig. Jag är glad för våra år tillsammans.

Tack för att du fanns och för att jag fick ha dig och för att du som du var, älskade A. 














 




En vanlig morgon i september 2014

Det är så himla sjukt att titta på gamla klipp från för något halvår sedan och inse att gud, här var mitt liv helt som vanligt och där spatserade katten förbi och där ligger Ivan och gnager på en napp och skulle väl precis få sina första tänder och min sambo var kanske och jobbade och jag tyckte väl säkert synd om mig själv som hade fått amma hela natten eller något, vore ju typiskt mig så att säga.

Tidsklipp till nu och allt är annorlunda. Allt.


18 april 2015

Mäh hallå - igen

Inatt körde vi nattskräck mellan kvart över tolv och halv två, sedan orolig sömn till tre ungefär. *antecknar i sömndagboken*

Vi kunde vara kvar i sovrummet så det var inte fullständig panik, mer gråt i normal kaliber som lugnade sig själv men kom i vågor. Vi sov borta tisdag och torsdag denna vecka, inte en tillstymmelse till anfall, och i onsdags när Frida sov här så sov han som en kung. Inte utan att en undrar lite kring varför det alltid händer här och alltid när vi är själva men det är väl ingen idé att gräva i va? Och snart flyttar vi ju ändå. 

Men jag får väl erkänna att jag börjat tycka det är lite jobbigt att sova själv med honom igen, lite som i början efter min sambo dog. Som det var inatt (i tre timmar) var ändå okej men de där panikpanikpaniknätterna, de gör ont alltså. Ensamhet mycket påtaglig.

I alla fall. Ivan klev upp halv sju och går nu runt och sjunger och dansar därute. Ska väl joina honom nu då. Happy happy. 

16 april 2015

You can free the world you can free my mind just as long as my baby's safe from harm tonight

Idag, nästan sex månader efter att han gick bort, fick vi ett slags besked efter de undersökningar som gjorts av rättsmedicin kring hans dödsorsak, min sambo som somnade en natt och aldrig vaknade mer. Det har varit en lång höst och vinter. 

Jag väljer att inte gå in på detaljer men sammantaget kan vi säga att vi aldrig kommer få veta exakt varför han dog. Inte säkert. Vi kan tro att det handlade om sjukdom i hjärtmuskulaturen, kanske en hjärtsvikt utlöst av virus. Men vi vet inte säkert, inte idag och aldrig framöver. 

Det fanns indikationer på ett överbelastat hjärta och en trolig dödsorsak, men inget säkert kring vare sig hur och när. Jag får med andra ord fortsätta undra om han var sjuk när han började bli sådär trött, för flera år sedan, och om han rent av innerst inne anade något själv. Jag kan spekulera i huruvida det hade kunnat upptäckas vid en grundlig undersökning när han senast var hos sin läkare och påtalade tröttheten och orkeslösheten. Jag skulle kunna gräva i det. Och säkert en massa annat. Det finns hundra saker att undra över och tänka "tänk om" eller "tänk om inte" kring. Inte bara kring hand hälsa men kring oss, vår relation, saker som hände under årens gång. Men jag ska försöka att låta bli. Det kommer inte leda till något gott. Jag ska försöka att hitta ro i det här nu. 

Men. Den goda nyheten i allt det här, så god att jag grät när Anna ringde med beskedet, lyder som följer: 

"Genetisk undersökning visade inga sjukliga varianter" 

Jag tror att han är safe, mitt barn och mitt allt och det bästa jag har. Jag tror att han är relativt safe. 

Så tacksam. 

Andra tongångar

Nu måste jag bara säga att vi hade en sådan underbar natt, jag och Ivan. Frida sov här och jag tänkte vid läggningen som tog typ en timme, att det här kan nog gå lite hur som helst. Och så gick det jättebra! Alltså han vaknade och grät lite två gånger och kom över till min säng halv sex men SOV TILL HALVÅTTA OCH INGEN NATTSKRÄCK.

Åh. Om livet ändå var såhär oftare. Så härligt att ha sovit? Sån stark känsla av... Ork! Bjussar härmed på en selfie, en från en hiss i Farsta Centrum. Hade just gråtit när denna togs, trötthets- och otillräcklighets- och hur ska det här GÅ-tårar hos vår underbara psykolog som påminde mig om att det kommer gå utmärkt och att jag inte är en usel förälder som skapar en vidrig uppväxt för mitt barn bara för att jag rätt ofta längtar bort, typ till tider då han är större / sover mer / klarar sig själv bättre / jag får loss mer egentid osv. Jag hade sådana skuldkänslor för det. Men Helena sade så klokt saker som att min belastning faktiskt är extrem, det är inte BARA en nattskräck som knäcker mig mellan varven, det är ju liksom allt sammantaget: att jag har ett rå-aktivt och intensivt barn, att jag är på jour med honom dygnet runt since 14 månader och att jag knte haft någon egentid sedan han föddes, att jag för planer och styr upp en flytt, att jag liksom aldrig riktigt får vila från allt och att jag måste köpa mig den lilla avlastning jag får för pengar jag nästan inte har, jo men tacka fan för att en är utmattad och längtar bort ibland. Men, sa Helena, du finns där för Ivan hela tiden och är det något alls han kommer minnas av sin tidiga barndom så är det att du fanns där, precis hela tiden, och att han har ett mycket tryggt anknytningsmönster och att jag ska vara stolt för att jag ändå syr ihop det här så bra helt själv. Utmattad eller ej. Så jag fick en annan känsla inför mig själv där i Farsta igår. Det var så att säga välbehövligt. 


Nåväl. Nu är det torsdag, Ivan sov till halv åtta, vi dricker kaffe (jag och Frida) och sedan ska hon jobba. Jag tänkte ta ut Ivan i parker, och sedan köpa lunch. Vid ett kommer Ivans farmor på besök och vid halv fyra tar jag bussen ut till Nacka för översovningsdejt med Mari och Oskar. 

Känner livslust. Kul. 

14 april 2015

Surrender

Efter att Ivans barnvakt kommenterat att han var gnällig och höll sig rätt mycket för ena örat, och efter att jag själv kommit hem till detta gråtiga barn vilket jag inte kunde sätta ned på golvet ens några minuter utan utbrott, insåg jag snabbt att jag måste hemifrån. Blanda upp Ivans och min samvaro med element av andra människor. Nämligen Frida och Frans. Pratade med närakuten och förhörde mig lite om eventuell öroninflammation på vägen in. De sade, i princip, vänta tre dygn. Under denna tid har de flesta öronproblem gått tillbaka och för övrigt går det i regel lika snabbt som med penicillin. Däremot om det rinner ur örat eller inte går över på tre dagar så kom in. Åkte in till vännerna helt övertygad om att det är ngt med hans öron. Lite för att jag VILL att det ska finnas en himla enkel och medicinsk förklaring på gårdagens natt, liksom. Orka "nattskräck" när det kan vara så mycket mindre psykologiskt p j ovisst? I alla fall. Anlände till Frida och Frans, Ivan grinade ungefär till en sekund innan vi slår upp porten. Väl inne i hallen skiner han åter upp, glider in, är ASGLAD resten av hela kvällen och visar inte en tillstymmelse till vare sig gråt eller ont i örat. Ååååh detta med barn alltså. Så svårt för mig och mitt behov av att kategorisera, planera, veta säkert och räkna ut. Hjärnan bara TILT, när jag försöker säga till den att sluta jobba. 

Nåväl. Nu sover Ivan gott i deras gästrum och jag ska alldeles snart göra detsamma. Hej. 

Anteckning Ivan, 14 månader

Den här månades anteckning får bli lite kortare än vanligt, har exakt 40 minuter på mig innan barnvakt Lena kommer och jag själv ska hasta iväg till Ikea och titta på garderober. Men håll till godo, Carolina glömsk om några år som undrar hur det egentligen var att ha en 14-månaders-Ivan hemma.

Sömn

Perfekt dag att skriva om detta på. Verkligen lysande. Igår kväll när jag lade mig, kvällen efter två ganska lugna nätter, tänkte jag PÅ ALLVAR: nej men nu har det nog gått över, det liksom KÄNNS så, det känns som att han på något vis har landat, gud vad lugnt han sover, åh det där gjorde jag bra under alla månader med orolig sömn och nattskräck. Och så klockan tolv, baaaaaam, det smällde i skallen på honom som det hittills aldrig gjort. Han vågade inte ens närma sig sovrummet utan vild panik. Han väckte grannarna. Jag ringde hans mormor mitt i natten och bara "alltså jag vet inte hur jag ska lugna honom". Ja jesus. Om vi säger såhär: sömnen är orolig fortfarande. Ena natten okej, andra lite mindre okej, tredje helt åt helvete. Jag är trött, jag tycker det är kämpigt, jag tycker det är orättvist, men jag jobbar på bäst jag kan och orkar (vad har jag för val?). Ivan vaknar vid sju, halv åtta på morgnarna just nu. Sover middag mellan ungefär tolv och halv två. Somnar vid åtta. Läggningarna är för det mesta enkla och trevliga, tar lite tid ibland men mest för att han ligger och sjunger och babblar. Värre kunde en ju vara med om, så att säga. Nog om sömn.

Gode gud, låt mig få skriva något lite mer harmoniskt under denna rubrik om en månad?

Mat 

Ivan äter välling (250 ml) innan han sover för kvällen och direkt när han vaknar på morgonen. Äter inte jättemycket annan frukost, lite gröt eller yoghurt möjligen. Han äter just nu lite dåligt överlag, men älskar sin falukorv, köttbulle, pannkaka och hamburgare från McDonalds (själva hamburgaren enbart, skuren i små tärningar, antar att det är ungefär detsamma som köttbulle) och att bli matad är inte lika uppskattat. Han går upp helt okej i vikt och är glad och pigg, så försöker att inte göra en grej av det. Överlag tror jag att han går igenom en liten separationfas från mig, han testar att säga nej på alla möjliga sätt (till tandborstning, påklädning, blöjbyten och matning).

Motorik

Allt smidigare blir han, och springer och rör sig bra utomhus och i parkerna och kastar sig vilt i sängen och ibland även mot golvet när han blir förbannad. Det känns att han växer även för den som bär honom (aka mig) så att säga. Tror han väger 11 kilo nu, och är väl runt 82-83-84 lång? Har inte pallat att mäta honom pga: stark (o)vilja. Det får vi ta på valborg, då nästa tid hos BVC är. Men motoriken är det så att säga inget fel på alls. Han kör även Imse vimse spindel-moves helt flytande och Huvud axlar knä och tå. Så intelligent alltså. Närå. Men jo.

Humör 

Ny rubrik pga anledning. JÄKLAR vad sur han kan bli, och jäklar vad han håller på att inse att ett visst gnälligt ljud gör mig alldeles galen. Vare sig jag vill det eller inte så blir det liksom att jag skyndar på det jag håller på med för att få honom att SLUTA LÅTA och det är inte bra, har jag förstått, för han måste också få lära sig lite tålamod. Han blir ilsken när han är trött och jag envisas med på- eller avklädning, när kroppen inte lyder, när jag byter blöja (ibland) och när jag borstar tänderna (ibland). För det allra mesta dock, är han fortfarande det lilla solskensbarn som han ju faktiskt varit sedan han föddes. Gud så mycket glädje och skratt det bor i den här lilla ungen. Och vilja. Han har så mycket vilja. Så envis. Så bestämd. Så INTE orolig att jag ska försvinna, häromdagen korsade han hela Mariatorget utan att ens vända sig om en enda gång. Gled fram till olika personer som hade picknick, satte sig och snackade lite, gick till en staty och pratade med den, pillade på lite blommor, till slut hade kanske tio minuter gått och folk i omgivningen började titta och undra vem han tillhörde. Jag fanns där i bakgrunden men ville iaktta honom, men till slut var det ju bara att kliva fram innan han började slå sig ned permanent med andra människor. Ivan = inte så mammig just nu.

Övrigt 

Åtta tänder och troligen minst en kindtand på väg. Älskar att "hjälpa till" med packning, städning, sortering. Läser sin fiskbok med glädje och hittar på ett eget språk till densamma. Älskar människor överlag. Hatar surrande och brummande ljud (dammsugare, stavmixer, eltandborste = han blir GALEN och gråter helt lille skutt-mycket tårar). Älskar sina två barnvakter. Är väldigt rolig att hänga med. Är cirka 100% mer intensiv och all over the place än typ alla barn jag känner? Oh well. En dag kanske det blir något odelat positivt. Vi säger väl så.



 

Tidigare månadsanteckningar:

Tankarna

Sitter i en park och satan vad det blåser kallt idag alltså. Känner mig 50% uttråkad och 50% frustrerad. Försöker att inte tänka tankar som "men det var ju inte SÅHÄR DET SKULLE BLI" för de gör ingen nytta, bara skada. Men det är svårt. Dagar som dessa kryper gärna en och annan tanke fram, tankar som jämför sig med andra föräldrar ("de är två och deras barn sover om nätterna, vafan hallå universum ge mig ett handtag här nu") eller om vänner som jobbar ("minns inte hur det känns att tänka på annat än att stimulera en vild ettåring") eller pengar ("hur fan ska jag få allt att gå ihop i längden med bara en lön och oj vad mkt vab det kommer bli och tänk om jag blir av med jobbet") och tja, annat rätt surt och bittert. Motarbetar detta medelst andra tankar, typ "han mår bra och är så fin och ljuvlig och snart kommer jag jobba och uppleva mer frihet och det är inte farligt med nattskräck och det kommer en dag snart då jag får vara min egen person igen och det kommer ordna sig med allt" men gud, ibland är de långt inne alltså. Nåväl. Solen skiner i alla fall. Snart kommer Ivans barnvakt och då ska jag åka iväg och beställa tapeter. 

Rädd för sovrummet efter nattskräck

Nattskräcken alltså. A gift that keeps on giving kan man säga. Inatt körde vi för andra gången någonsin denna variant: tröstlös gråt som inte gick över trots väckning och vandring i lägenheten ca en halvtimme och när det väl lugnade sig och han i mörkret ändå snyftade fram några brumbrum åt bilarna utanför, så gick det på inga villkor att gå tillbaka in i sovrummet. Alltså den panik som uppstod. Han måste ha drömt / upplevt ngt som han kopplade ihop med rummet, försökte gå in flera vändor vilket resulterade i nya stora gråtattacker som tog ganska lång tid att lugna ned honom från. Efter nån timme lade vi oss i soffan och han var förvisso lugn och låg ned, men det var som att han var rädd för att somna för varje gång det höll på att hända blev han ledsen igen. Inte förrän klockan två slocknade han till slut. Såhär: 


Och sedan bar jag tillbaka honom in i sovrummet och lyckades väl somna om själv framåt tre och nu är klockan sju och Ivan är vaken och pigg och precis som vanligt och jag tänker att fan. Fan vad det här är jobbigt att ta ensam ändå. 

13 april 2015

Ivan 14 månader

Ska försöka hitta tid att skriva Ivans månadsanteckning imorgon. Idag fyllde han 14 månader. Firade med att hänga i Aspudden, att leka med en kvast och att köpa en ny soffa. Livet är rätt fint. 


12 april 2015

Kolla lite fiskar

Med anledning av Ivans allt tilltagande fascination för fiskar och min allt mindre tilltagande inspiration att ta tag i förberedelse för flytten, tog jag idag min syster under ena armen och Ivan under den andre och drog till aquarium. Det var mysigt! Och spännande. Sedan vet jag inte om det där med nedsläckt regnskogsmiljö med plötsliga blixtrar och åskknallar är helt perfekt för en ettåring mitt i mardröms- och nattskräcksfas, men det återstår att se. Förutom detta var det fine and very dandy, det hela. 


11 april 2015

Utveckling på gång hoppas vi

Tja, säga vad man vill om utvecklingsfaser hit och dit men min unge visar verkligen prov på ett sjujäkla HUMÖR just nu. Jackan ska på - illvrål och kasta sig ur famnen. Han trampar snett i sandlådan och snubblar pyttelite - avgrundsvrål och stora tårar. Han sover som en kratta och drömmer mardrömmar mest hela tiden. Han hatar att äta, både tidigare favoritmat och att bli matad. Tandborsten är en fiende. Jag också, mellan varven. Det är helt enkelt rätt många små konflikter här hemma just nu. Solskensbarnet har pausat solskenet och är ett åskmoln om inte allt går hans väg. Han är väldigt envis och väldigt bestämd. Själv är jag lite trött. "Lite". 

Mycket av dagarna går åt till att få i honom mat, distrahera honom i parker, ha honom utomhus och på rull eftersom det verkar vara minst frustrerande för honom. Och så nätterna. Tja, dem orkar vi inte ens gå in på. Längtar några veckor framåt i tiden och har plötsligt bestämt mig att lita blint på wonder weeks. 


10 april 2015

Borsta tänderna

Det här med tandborstning och småungar, alltså ärligt: hur gör ni? Mitt barn är inte helt enkel att övertyga om att tandborstning är bra och tills ganska nyligen har jag nöjt mig med att han själv liksom biter och trixar med tandborsten, men det funkar ju inte i längden. Dels för att han får mer och mer tänder, dels för att han allt oftare säger "tack tack" och vänder på klacken och lämnar rummet när jag presenterar tandborsten för honom. Har testat ganska många andra grejer (han får borsta mina om jag får borta hans, sjungit sånger, "lekt" osv) men har en begynnande känsla av att detta kommer bli en viljornas kamp. Och ärligt talat: är så himla osugen att tvinga upp gapet på honom och bli riktigt osams varje gång. Känns så övergreppigt på något vis, även om syftet är gott och det är en av grejerna man inte ska kompromissa med. Så. Frågan lyder: hur gör ni? 

9 april 2015

Hemåt

Det var ganska lagom med avlastning i form av barnvakt idag, Ivan var rätt trött på mig. Och så kom Lena och så sken han upp som en sol och jag fick först 1,5 timme att besiktiga lägenheten vi bor i (den fick inga anmärkningar) och sedan 1,5 timme att fika med lina (inga anmärkningar på det heller) och sedan hämtade jag Ivan för en timmes lek i olika parker innan nästa barnvakt, aka Amanda, tog över. Och jag gick ut och åt med Håkan, Niklas, Frida, Frans och Martin. På Marie Laveau. Det var oerhört mysigt. Nu är klockan nio och jag ska alldeles snart kliva in i min port och sedan min hall och sedan skicka hem Amanda och sedan dyka ned bredvid Ivan och hoppas på en lugnare natt än den vi hade inatt. Den var sådär alltså. 

"Det är bra! Fortsätt med det."



Mardrömmar och nattskräck

Inatt var det jobbigt igen för Ivan. Storgråt och panikskik med jämna mellanrum, hamnade i min säng redan vid tio, och svårt att komma till ro. En sväng, vid tre tror jag det var, hade han lugnat sig från gråten och låg bredvid mig i sängen och körde tyst i mörkret sin repertoar av ord: brumbrum *viskande* och flygplan och daaaa (lampa) och mamma och tack tack  . Det måste verkligen vara så stort att kunna säga ord, så viktigt att liksom kolla av att de fortfarande sitter, även efter gråt och mitt i natten. Gulliga unge. 

Nu är klockan snart åtta och han sover ännu. Jag skulle gå upp och duscha om jag inte vore så säker på att han skulle vakna då. Några minuter till får han. Lilla nattugglan. 

Undrar när det här kommer lugna sig. Successivt blir det väl så, hoppas jag. Gärna snart. 

8 april 2015

Rapport erlagd

Idag var det blåst och vi var på stan hela dagen från nio på morgonen till kanske fyra på eftermiddagen i olika formationer av föräldralediga mammor (hej Erika och Nanushka) och pappor (hej Ante och Adam) och Ivan hade väl inte exakt sin gladaste och mest charmiga dag, nej herregud, det gnälldes och röjdes på ett ganska hårdhänt och otrevligt sätt i parkerna och det ramlades på bakhuvudet och det skreks och gräts en del. Han är i utvecklingsfas nu, helt klart, mycket som händer i lilla skallen. Vid fyra drog vi hem och chillade i två timmar innan Mats och Jenny kom förbi på middag (som de själva köpte med sig) och sedan var det läggdags för Ivan och han har redan haft ett rejält utbrott av nattskräck och jag är så trött så trött men hade lite pappersarbete att avsluta innan jag kan joina mitt barn i sovrummet. Bestämt mig för att byta bank igen, i elfte timmen, och huuu har sådan ångest för att den jag tänkte gå med hunnit jobba så mycket med mina papper och lånelöften och sånt. Men det är väl inte SYND om bankerna idag, visst? De överlever att jag ångrar mig i sista sekund? Och så har jag bestämt mig gällande tapet och färg på väggarna i vardagsrummet också. Det går sakta framåt. Nu återstår heltäckningsmattan och färg på väggar i hall och kök och Ivans rum. Och en OERHÖRD andra problem att lösa gällande förvaring, men det får verkligen bli en annan dag. Så slut i rutan nu alltså. Hej.

7 april 2015

Nästan enligt plan

Tanken var i alla fall god. En mormor, tre hundar, en mamma och en ettåring skulle förena nytta med nöje och promenera 1,5 timme med hundar så de fick motion, med ettåring så han fick sömn, och tja, det var så det var tänkt. Men så kom vi på att med hundar i hela bakluckan fick inte vanliga vagnen plats. Så då tog vi resevagnen. Och siktade in oss på elljusspåret vid Rudan i Haninge. Och åkte SJUKT mycket vilse och hamnade i:


Jo men visst. Paradisets naturreservat i Huddinge. Mitt i skogen, i kid you not. Och det var ju helt okej, barnet somnade snabbt i resevagnen. Men den var så svår att rulla på grusstig? Och ännu svårare att rulla över rötter och stenar? Så vi fick skiljas åt och mormodern och hundarna fick gå en, enligt citat från sms, UNDERBAR slinga. Själv står jag här. Myser i en sänka. På en skogsväg. I skuggan. Aja. Det är fint väder i alla fall, och en hatar ju inte fågelkvitter precis. 


5 april 2015

Livlina levererar åter

Igår kväll lade jag mig med en helt sjukt stressad känsla och kunde såklart inte somna. Bordet i köket var fullt av papper, komihåglappar, deklaration, listor, en fulltecknad kalender. Resten av lägenheten såg ut som skräp. Det rann över i alla skåp. Tanken på vinden gjorde mig panikslagen. Det kändes som att den här flytten som närmar sig, hur ska jag någonsin kunna då ihop den utan barnomsorg till Ivan? Det kommer inte GÅÅÅÅ tänkte jag. Och freakade. Och messade med Lina som ännu en gång agerade liv-Lina och styrde upp vår dag. Imorse var hon hos oss innan tio. Vi tog tag i vinden, där jag väntat länge nog nu, det var dags att gå igenom min sambos kläder. Välja ut de som går till Ivans pappa-låda, de jag vill behålla själv, de som åker ut till hans familj om de vill välja något att spara. Usch. Det var sorgligt. Jag valde att ha både lina och Ivan med mig när jag jobbade igenom det, orkade inte med tanken på att stå där själv. I alla fall. En timme efter att vi börjat var vi klara och det kändes ändå fint på något sätt. Tog då tag i en del köks-issues, lade Ivan, försökte läsa min deklarationssedel och förstå vad som gäller vid uppskov av vinstskatt. Svårt. Sedan tog vi tunnelbanan till Södermalm och Hornstull, handlade mat, bjöd in Emelie och ante och Ruben och Bill på spontantacos, och nu sover vi kvar, jag och Ivan. Är så glad att ha mina vänner, vore inget utan dem. Nedan, vsg för "hetsig" stämning. 




4 april 2015

No alarms and no surprises please

Ja jag kanske borde skaffa ett liv och ja jag har väl grava kontrollissues som klockar mitt barns dagsömn medelst en app men alltså tillfredsställelsen i en vecka som denna. *myser* 


3 april 2015

Kliver på nattjouren

När klockan passerade 21 gick jag helt sonika in i badrummet och tvättade mig och borstade tänderna. Vid 21.30 frågade jag rakt ut om inte mamma, 65 år, ville gå och lägga sig snart. Strax därpå fattade bror och svägerska vinken och gick hem. Sedan fick jag äntligen göra det jag typ ägnar större delen av dygnet åt nu för tiden: gå och lägga mig och försöka sno ihop lite sömn innan Härjarn sätter igång igen. 

OBS klagar egentligen inte. Det är som det är med det här. Andra tider kommer. Osv. 

Godnatt långfredag! 

Tapetorama

Mitt huvud snurrar runt tapetfrågan och ena dagen vill jag skita i det och bara måla enkla väggar, andra dagen vill jag ha jättegrafiska typ ormbunkar på väggarna, men de allra flesta dagar landar jag ändå i någon form av blek paisley. Typ såhär:

Version 1: pale 
Version 2: silver 
Version 3: blå
Version 4: grå

Jag tänker att detta kommer bli fint med en enfärgad heltäckningsmatta på golvet. Men det är inte lätt, det är det inte. Beställde fyra prover nu i alla fall, så kan jag ju gå och känna på lite mattor så länge.

Blåmärke vid ankommande tand?

Ivan bjussade på en rätt kass natt med MHÅNGA uppvak med gråt och gnäll. Idag dock glad som en jäkla solstråle igen. Sjunger och trallar och skrattar. Mitt i ett av de sistnämnda, skratten alltså, såg jag ett ganska mörkt blått märke i hans övre tandrad, precis där en kindtand borde komma upp. Tänk om det är det som hållit honom vaken på natten, tänkte jag hoppfullt genast. En tand på väg? Åh, det vore nåt det.


2 april 2015

Alla sova, släckta äro ljusen

Det blir tomt i grannarnas fönster så fort det blir långhelg. Då reser de iväg till sitt och sina, och jag är för det mesta kvar här i stan. Tittande på deras mörka nedsläckta lägenheter. Saknar dem lite, de är som mitt gäng härute i förorten i brist på andra, när Ivan somnat. Idag var det alltså skärtorsdag och den firade jag och Ivan genom att först besöka minneslunden och tända ett ljus för Ivans pappa, därefter hängde vi på Enskede bibliotek i någon timme, därefter gick vi hem och Ivan åt lunch och sov sedan i makalösa två timmar och en kvart. Sedan mötte vi Håkan i Skanstull och ställde till med en påskmiddag i den barnvänliga eftermiddagstiden halv fem. Emelie, Ante, Hanna och Josef kom. Lina också. Och Lisa, Ruben och deras lilla Bill. Väldigt trevligt blev det faktiskt, men inte så himla lugnt om en säger. Håkan hade ett barnvänligt hem, men utan barnstol vid ett middagsbord med Härjarn Härjarsson blir det inte mycket matro. Kände ett sting av avundsjuka när de andra två föräldraparen byttes av vid bordet och om att ta hand om deras barn. Det händer då och då att det blir extra påtagligt för mig att jag liksom sällan har den där avlastningen, och hur himla lyxig den ter sig när man inte får den? Men men. Det var ändå trevligt och jag tvingade Ruben att bre mina mackor och det är ändå mackor som är godast på en buffé, det har jag alltid tyckt. Vid halv åtta rullade vi hem och nu sover Ivan och jag är så väldigt benägen att gå och göra detsamma. Mina vänner sitter förmodligen på Pelikan just nu. Oh well. Vad är en bal på slottet osv. Det blev en bra skärtorsdag 2015, det tycker jag ändå.

1 april 2015

Förskoleplats: check

Men inte att förglömma: idag tecknade vi avtal med Ivans nya förskola. Jag älskar den så himla mycket! En gång i tiden, har jag fått berättat för mig, bestod hela huset av bostäder för ensamstående mödrar, och i bottenvåningen hade dessa sin gemensamma barnomsorg. Nu är huset fyllt av dyra bostäder, troligen, men dagiset och dess historik lever kvar. Därmed fick jag - som ensamförälder - förtur i kön och den 17 augusti kommer Ivan tillsammans med nio andra ett- till två-åringar samlas för inskolning. Anna, som föreståndaren heter, berättade idag att de precis beslutat att minska småttinggruppen till tio barn i stället för femton, och det låter ju fantastiskt. Annat som är fantastiskt är hela atmosfären där, och hur mycket de håller på med musik och sång och dans, och hur de experimenterar sig fram till typ allt de vet och kan och gör. Inga färdiga (könade) dockor eller leksaker finns. Det byggs och pysslas dagarna i ända. Det kommer bli bra för Ivan det här, det är jag ganska säker på.

Nu återstår frågan hur vi ska orka med varandra fram till den 17 augusti, dygnet runt, men det får lösa sig på något sätt. Älskar ju att hänga med den här vildingen, samtidigt som det är så INTENSIVT att jag vet knappt vem jag är vissa dagar.


Never-ending lista

Nej nu börjar det landa hos mig att jag köpt en lägenhet och ska projektleda en flytt med Ivan på höften (den ANDRA i hans korta lilla liv, hallå nu får det räcka) och att det är ungefär en miljard bollar att hålla i rullning samtidigt. Skrev just en lista på ett A4-ark på saker jag behöver komma ihåg och fixa, och pappret tog slut. Ledsen smiley. Det är så mycket. Och jag har inte precis sådär jättemånga kronor på kontot heller (delvis beroende på att jag bokat och betalt en resa för två till New York inklusive hotell men mer om det en annan gång, hinner inte tänka på det nu) så då passar det ju bra att till exempel lastbilen betalas då den hämtas ut, det vill säga på flyttdagen. Lättad smiley. Okej ska genast sluta skriva ut vilken typ av smileys jag hade lagt in om jag lagt in smileys i text.

I alla fall. Har kommit såhär långt på listan:

- Bokat flyttbil.
- Bokat flytthjälp.

Detta och lite till är kvar:

- Sälja min bil innan 1 maj då nästa försäkringsår börjar
- Bestämma mig för färg på väggar
- Bestämma mig för vilken matta jag ska ha
- Bestämma mig för hur vi löser golvfrågan i nya lägenheten
- Mäta i nya lägenheten
- Beställa allt ovan
- Ta ställning till om jag hinner och har råd med tapeter, i så fall beställa dessa också
- Boka städning av gamla lägenheten
- Inte glömma bort att skaffa förvaring till nya lägenheten, minst tre men kanske fyra garderober kommer behövas
- Gå igenom vinden och ta mig igen min sambos grejer - snyft
- Sätta tillbaka hyllan på gamla lägenheten där diskmaskinen nu står för den är min och den tar jag med mig
- Boka upp vänner och barnvakter som kan hjälpa mig veckorna innan flytten så att jag lyckas packa och hålla Ivan vid liv samtidigt

Åh, huuu. Det känns som detta bara är toppen på isberget. Men jag borde börja att mäta i nya lägenheten, visst? Mitt huvud är i sådant kaos just nu att jag liksom, den 1,5 timme då Ivan sover middag, har så mycket att göra att jag gör allt samtidigt. Typ duschar och äter en matlåda och skriver en lista samtidigt. Och missar min psykologtid idag, buhuuuuu. Älskar min psykolog. Skämdes ihjäl när jag ringde och sade att jag glömt. Att vi ju hade så mycket att gå igenom (flygresan! Ivans nya gnälliga stil! Natten med evt öronvärk och panikgråt! Flytten! Framtiden!) och nu får jag skamset vänta två veckor till. Aja. Kanske hinner jag beta av lite fler punkter från listan tills dess.