30 maj 2015

Hej lördag! Hej ensamtid!

Lång dag igår. Och så himla fylld av skratt och mys, avslutningsvis. Den började dock i stor irritation i och med att jag fick byta tåg till Uppsala inte mindre än tre gånger. Signalfel, inställt tåg och what not. Ivan ÄLSKADE resan, inte. Började åtta, var framme vid tio, i stället för att fika med mormor innan överlämning fick jag hasta direkt till tåget som skulle ta mig tillbaka till Stockholm och till jobbet. Tur att Ivan älskar sin mormor så mycket att hon i princip skulle kunna rycka bort honom ur vilken aktivitet som helst och han skulle ändå älska alternativet mer. Så även igår. Han tittade knappt efter mig när jag stod där på perrongen och vinkade.

Jobbade sedan några timmar, gick därefter på stan. Köpte ett alldeles underbart plagg från & Other Stories (herregud, minns inte ens när jag gick på stan för mig själv senast?) och lyckades inte fota det mer än såhär bristfälligt:


Det är alltså ett par snickarbrallor i VÄLDIGT mjukt och underbart tyg, eller okej det syns ju rätt mycket tydligare på hemsidan inser jag nu. I alla fall. Älskade dem. Åkte hem. Planen var att städa, bada och sova en timme men att bara plocka undan alla Ivans leksaker och göra lite snyggt i köket tog visst flera timmar så plötsligt var klockan sex eller sju eller vad den var, och vännerna började trilla in.

Jag hade alltså bjudit in till försenat flyttvin eftersom på själva flyttdagen för två veckor sedan hade nästan alla andra kvällsplaner och de som blev kvar fick kämpa med garderoben och sängstommen till halv elva på kvällen och efter det var vi så slut att ingen orkade ha roligt. Men igår var det revansch. GUD vad härligt och roligt vi hade. Och GUD vad jag är trygg och lugn när Ivan är med sin mormor (eftersom han också är det), jag tänkte knappt på honom på långa stunder efter att sms:et som bekräftade att han somnat trallande och glad klockan åtta (orkar inte ens BÖRJA tänka på min egen senaste läggning) och fick ägna mig helt ohämmat åt vännerna. Trodde vi skulle sitta där till kanske nio och sedan gå till en bar, men plötsligt var klockan strax före tolv och jag körde ut alla eftersom jag, tja, vill vara en god granne och inte exakt hade annonserat någon fest. Jag var dock på så ypperligt humör och kände en frihetskänsla jag sällan upplever nu för tiden, så jag tog med mig större delen av gänget och halvt dansade, halvt sprang till Babajan där Ante och Johan i princip höll på att avrunda inför att gå hem. Jahopp. Så då gjorde vi det, avrundade, några taxiresor ned på stan var det inte tal om (eller okej det VAR tal om det men jag var den enda som var peppad, kalv på grönbete liksom, och det var absolut inte aktuellt med någon ensam tur nej nej nej) så jag och granne + vän Johan promenerade Katarina Bangata hemåt och jag fick sällskap ända fram till dörren och ramlade väl upp här vid två och somnade så himla glad och trött.

Vaknade sju och kunde knappt sova mer. Kämpade på till nio. Tog tag i vinglasen och återvinning och dammsugning och nu sitter jag här i soffan. Ska snart packa ihop denna gamla kropp till Uppsala där vi ska mysa ikväll, ja vi ska MYSA, jag och Ivans mormor och moster och den andra mostern kommer också och hans tre kusiner. Vi ska sova utspritt på madrasser. Imorgon åker vi hem. Och så var det med det, varsågod för rapport.

29 maj 2015

Fnissade till

"Två sköna pajsare bara som valt att kanalisera all sin sexuella energi på matlagning istället. Hur mycket ska de äta? Jag ser fyra kilo biff, en stor kyckling, säkert 30 ribs, två sallader, en jävla massa bröd och muffins, två suffléer, sju fyllda paprikor och en tårta på bordet. Plus att den muntra kvinnan just är klar med två rejäla fiskar, det står två plåtar grönsaker till i ugnen och den muntra mannen kommer kutande med en hel pall grönsaker till."

Mansbarnet levererar fredagsfniss.

28 maj 2015

Bapapaaaa

Ursäkta major ordbajseri men är ju uppe i varv och har inte ens hunnit berätta att jag ju var på Trädgården igår - första gången på tre somrar tror jag? - och att det som vanligt var så himla jäkla härligt att vara ute bland vännerna ändå. Vänner och vin, en kombination jag möter för sällan dessa dagar. Blir så glad. Vill aldrig gå hem (men gör, pga sömn och ja ni vet yada yada), vill bara stanna där och sitta där och babbla och vara ensam med mig själv och tja, vara. I det där sammanhanget.

Igår möttes vi på Bananas och det stället har ju verkligen väldigt snabbt blivit ett vattenhål för... typ alla jag känner. Har inte varit där en enda gång (obs: har varit där exakt två gånger, båda gångerna under timmen) utan att träffa minst två oväntade bekantingar eller vänner. Det är nya... Babylon? (Obs: ägs av Babylon-ägaren så inte helt otippat.) Men i alla fall. Trevligt var det, och vi möttes alltså där och jag var uppe i varv (också då! mitt nya state of mind tydligen?) pga svårt att lämna Ivan som var ledsen och det där, men efter bara några minuter fick jag sms av Ivans barnvakt Amanda som sade att han sov sött. Typ en kvart efter jag gått hemifrån och lämnat dem lekande på golvet. Jisses. Var förbluffad över detta faktum i några minuter och tog sedan ett glas vin.

Därefter gick vi till Trädgården där Jonas spelade och DET. VAR. SÅ. HÄRLIGT. Alltså det var så härligt. Har inte varit på konsert på tusen år, typ? Och jag älskar ju det där gamla bapapaaaa-göteborgska soundet. Mvh född i slutet på sjuttiotalet. I alla fall. Sak som inte exakt gjorde att mysiga känslan dövades: Jonas frågade i mitten av första låten "är CARRO här" och jag funderade en sekund på om denna Carro var jag, men det var det ju eftersom jag ju stått på listan och känner Jonas en aning och han känner min historia och han tränar cirka alla mina vänner i tennis samt är gullig och sympatisk person i samma kretsar, så jag räckte väl glatt upp en hand där i publiken och han bara "FAN VAD GÖTT!" och sjöng sen vidare. Bapapapaaaaa. Kände mig SEDD, haha, och stod där och gungade lite extra saligt till låtarna. Och sedan tog konserten slut. Då drack vi en öl vid ett bord och jag pratade lite till och sedan var klockan elva och jag och Frans slog följe hem till honom där jag alltså sov i extrarummet. Frans skulle upp och spela tennis med, javisst, Jonas klockan åtta imorse och själv skulle jag hem till, javisst, Ivan en timme tidigare. Och så var det med det. Men summa summarum alltså, det var så jäkla härligt att vara ute lite igen.

Förlåt, ungen min

Okej det tog 45 minuter och en dusch och nu sitter jag här och önskar att jag kunde säga förlåt till honom för att jag blev så jävla sur vid läggningen. Enda problemet är att jag inte kan väcka honom för detta pga kan absolut inte riskera att börja om kvällens procedur. Hehe. Så jag tittar på bilder från idag och tänker åååååh han ÄR ju så adoreable ändå. Så fin. Här på föris, roar sig själv lite bara. 


Fika på föris

Idag hälsade jag och Ivan på de 11 barn som kommer bli han förskolekompisar i höst, och deras föräldrar. Vi var på förskolans UNDERBARA innergård och Ivan njöt varje sekund. Det fanns så mycket kul att upptäcka. En kunde spela boll på en plan med låga basketkorgar utmed kanterna. En kunde klättra uppför artificiell kulle med rutschkana. En kunde leka med TUSEN sandlådegrejer. Och mycket annat. Vi var där en dryg timme och Ivan satt stilla noll sekunder för allt var så kul. Mest bollarna, han är verkligen inne i bollfas. De andra barnen kändes mindre och yngre och eftersom det bara var 2014-barn var ju en del av dem det också. Föräldrarna trevliga. Alla i par. Vid presentationsrundan berättade alla vem som var vems barn och partner. När det var min tur insåg jag att jag inte visste hur jag skulle preSentera min familj på två, så jag sade helt enkelt i tomrummet som uppstod då jag berättat vem Ivan var och vem jag var, att vi var ensamma. Sade inget om döden eller hans pappa, det kommer väl fram senare tänker jag. Just nu räckte det med att de fick veta att vi bara var två. Tänkte jag. 

Förskolan verkar i alla fall mycket underbar. Ivan röjde mest av alla barn. Undrar om han någonsin kommer kunna sova i grupp alltså. 




Den 17 augusti smäller det. 

Nej men nu imponerar jag till och med på mig själv.

Hade just ett all time low på läggningsfronten. En timme och en kvart klockade vi in på. Tårar. Svett. Oändlig frustration. Problem som uppstod: 

- han ställde sig och försökte klättra ur sängen 10.000 gånger 
- när jag lade ned honom de första 5000 gångerna och sade "god natt Ivan" blev det för honom en lek, ställa sig snabbt och bli nedlagd som utvecklades till att han skulle kasta sig snabbare ned än jag hann få tag i honom 
- han skapade en brottningsmatch av greppet. Dvs när jag ville hålla honom stilla och skaka hans rumpa. Hysteriskt fnitter och tvära kast över hela sängen. Ju mer jag försökte hålla tight desto mer gapskratt, som att jag kittlade honom. 
- jag bytte metod pga upprörd efter en halvtimme. Sade god natt, sov gott, och lade mig en bit ifrån hans säng i min säng. Han klättrar (ja nu byter jag visst tempus men så kan det gå) då utmed kanterna och gnäll utvecklas till gråt. Jag hyssjar. Mer gråt. Jag ger upp och går och lägger med honom och vips tillbaka till ruta ett, brottningsmatch och släng i säng. 
- jag lämnar rummet i frustration och räknar till 20 utanför. Storgråt uppstår. Det pallar jag inte. Går in igen. Börjar om, se punkt ett två tre fyra. 
- han kastar sig omkring i sängen, får ur en fot mellan spjälorna, den fastnar och han får panik och rågrinar. Hjälper honom lirka ut foten. Åter till ruta ett. Jag låter inte längre trygg och mysig när jag säger godnatt utan blir allt mer brysk. Sov nu, godnatt, säger jag surt och han ömsom fnittrar, ömsom kastar sig runt, ömsom hoppar utmed kanterna. Det har gått en dryg timme. 
- jag lägger ned honom 300 gånger till. Han somnar till slut. 
- det känns piss i mig. Känner mig som totalt inkompetent förälder. När barnvakt och mormor lägger går det på under kvarten, med mig är allt en förhandling och konflikt. Vill inte ha det så men fan alltså, kan inte lämna honom ensam och gråtande. Det går inte. 
- fattar ej hur jag någonsin ska kunna fixa detta. 
- slut. I dubbel bemärkelse. 

Separationsångest deluxe

Hej från jobbet! Här sitter en annan och har stort hjärtsnörp över det faktum att Ivan börjat gråta vid överlämningar till hans två barnvakter. Han har ju tant Lena två dagar i veckan, och Amanda en kväll i veckan. Gillar dem båda massor, och han blir glad en minut efter att jag gått, men både förra veckan, igår och idag har det varit rent vidrigt att gå hemifrån. Han känner på sig vad som är på gång och börjar i princip att gråta och klänga på mig så fort de anländer. Så himla normal reaktion, säkert, och så himla icke-unik fråga/känsla jag går med här, men att genomleva det själv är ingen dans på rosor ska jag be att få berätta.

Igår kväll när Amanda skulle vara med honom över kvällen började han gråta och klänga sig fast vid mig så fort hon kom i i hallen. Jag var på vippen att ställa in hela kvällens planer för det gör så jävla ont att se honom ledsen. Går emot alla instinkter att lämna honom då. Kan knappt. Så jag stannade hemma lite längre än planerat, missade middagen, och först efter en dryg timme då han satt glatt och lekte med Amanda på golvet vågade jag gå.

Allt gick för övrigt lysande så fort jag gick. Såklart. Både läggning och sovning med Amanda gick sedan som DANS (tror ni inte ungen sover HELA natten utan uppvak?) och själv sov jag i Frida och Frans gästrum, ett kvarter bort. För att få "sova ut". Inte för att jag sov speciellt mycket alls. Hade druckit några glas vin igår, varit på konsert med vänner, gått hem elva och låg sedan och vred mig i våndor och oroade mig över hur Ivan och Amanda hade det (de låg tydligen och soooooov gott båda två) och väntade hela himla natten på att klockan skulle bli sju så att jag fick gå hem igen. Kom hem lagom tills de vaknade. Ivan utvilad och glad. Inte så mycket jag, heh, men får väl skylla mig själv.

Idag var det dags för Lena att vara med Ivan när jag skulle åka och jobba några timmar. Vi lekte i en park tills hon kom för att byta av, och han var superpeppad på livet tills Lena dök upp. Då: klänger på mig, gråter, säger "heddå heddå" till Lena för att visa att hon ska gå och jag ska stanna. Åh mitt arma hjärta. Jag vet att jag inte utsätter honom för något skadligt, jag vet att det är en gåva att ge honom tillit och möjlighet att bonda med flera vuxna än mig, jag vet att det här är ett beteende som många barn har, men ändå sätter det stora tvivel i mig innerst inne. Lämnar jag bort honom för mycket? Till för många olika? Det vill säga två personer? Är han inte redo att vara ifrån mig? Har det varit för mycket med flytt och annat och han behöver vara med mig mer? Men tänk om han hade gått på dagis, han är ändå 16 månader, då hade han blivit tvungen att lämnas bort varje dag. Och jag behöver jobba. Jag BEHÖVER komma bort små stunder varje vecka.

Så svårt dilemma. Så svårt att gå och jobba och vinka tillkämpat glatt åt en som gråter och skriker och vrider sig i famnen hos Lena. Fick sms om att han var glad igen en minut efter att jag gått, men ändå känns det i mig. Jag antar att det jag oroar mig mest för är att jag typ genom detta förstärker hans separationsångest genom att utsätta honom för separationer regelbundet. Men det måste väl vara normalt, allt det här, hur jag känner och hur han reagerar?

Trösta mig tack.

27 maj 2015

Och så vände det

Ivan sover ännu. Klockan är sju. Han har vaknat exakt noll gånger inatt. Eller okej han har gråtit och haft lite nattskräck men inget stort. Vi har alltså soooovit. Båda två. Fy så skönt! Nu måste vi dock upp eftersom det kommer en comheminstallatör om en kvart. 

26 maj 2015

Aldrig stanna upp

Igår kväll ställde Ivans barnvakt in vilket medförde att jag, min andra jobbdag i höst, fick lov att ställa in och kreativt försöka hitta en annan lösning hur jag ska jobba in veckans åtta timmar. Det är tur att min arbetsgivare är förstående och mina arbetsuppgifter rätt flexibla. Samt att jag inte bokat in en massa möten idag. Så, i stället för att jobba har jag hunnit med följande:

- Hälsa på Ante och Josef vid nio, gå ut på promenad under vilken Ante avvek eftersom Josef somnade och han ville också sova.
- Gå till Skrapan och Ringen och fråga efter billiga alternativ till iPad eftersom Ivans iPad har ballat ur och YouTube-appen inte funkar längre.
- Köpa ett fitbit-armband till mig själv eftersom även Nike FuelBand ballade ur igår och jag gillar att ha en tracker på mig (och älskar klockfunktionen)
- Gå förbi Öppna Förskolan i Skånegläntan med Ivan som lekte intensivt i en timme
- Gå hem och servera lunch till Ivan och sedan under protester (från hans håll) lägga honom att sova
- Jobba intensivt i två timmar
- Väcka Ivan och gå ut i Skånegläntan, igen, med Ante och Josef som också vaknat (uppenbarligen) där intensiv lek och spring pågick i ca en havtimme
- Promenera till Ringen (IGEN!) och mäta Ivans fötter eftersom jag tyckte han gick konstigt i sina 22:or. Hans fötter var dock fortfarande 22:or fick jag veta, vilket inte hindrade mig från att köpa ännu ett par skor, den här gången lite tunnare i tyg.
- Gå hem, låta Ivan leka med barnen på innergården (där en förskola ligger) och härja en stund till
- Ta emot en elektriker som ska hjälpa mig med två uttag i Ivans rum samt dra fram el för tvättmaskin
- Servera middag till Ivan och äta en fryslåda själv
- Möta upp Ruben och Bill i en park (nämligen, tadaaa, SKÅNEGLÄNTAN tredje gången gillt för dagen) klockan sex i syfte att låta Ivan leka av sig den sista energin för att kanske, kanske sova bättre i natt. Ivan RÅNJÖT för övrigt av att få ytterligare en timmes parklek efter middag, sprang runt och sjöng och pep lyckligt, lite som julafton
- Gå hem halv åtta, ge Ivan välling och en shot alvedon för att se om det kan vara tandvärk som gör att han sover så illa (han kräktes nästan av alvedon, märkligt, tror han evt fick i fel strupe) och sedan genomföra ännu en hetsig och oharmonisk läggning av Ivan
- Städa undan det värsta, förbereda tvätten inför tvättstuga som börjar klockan sju imorgon bitti
- Landa framför datorn och skriva det här

THE END. IMORRN KÖR VI VÄL IGEN DÅ!


Kindtänder på väg

Två kindtänder har spruckit igenom i överkäken, sådär halvt så att det bara är små piggar. En kindtand i underkäken trycker upp mot tandköttet. Kanske är det lite därför det är så bråkigt med sömnen just nu. Kanske inte. Ingen idé att gissa.

Det är så svårt att veta, tycker jag

Inatt vaknade Ivan 03.30 och stökade till ca 05. Är helt förbluffad inför detta nya beteende. Han må haft svinjonbbiga förnätter med nattskräck och sånt, men att vakna och liksom vara pigg mitt i natten har jag hittills varit besparad. Tills nu då. Det är så vansinnigt svårt att behålla lugnet vid de där timmarna. Ivan är glad och snackar och stimmar och stökar. Vill gå upp ur sängen - får inte. Jag viskar godnatt och sov nu och säger inget mer. Inatt lade jag mig till slut med en kudde över öronen och bara väntade. Visst gnällde han, men någonstans tror jag han visste att det var natt och att han borde försöka somna om. Upplever att han tappat (hoppas tillfälligt) förmågan att gå ned i varv på egen hand i sin säng. Han stångas med kuddarna och sparkar i sängens sidor så det smäller högt. Han smäller sitt eget huvud i kanterna av alla våldsamma kast än hit och än dit. Detta gäller läggningar och även mitt i natten. Som att han vill sova men inte hittar en bra ställning.

Ibland, och allt oftare, har det till slut slutat med att jag tappar tålamodet, tar tag i honom och lägger honom med fast grepp med båda händerna, på sidan. En hand håller i hans axel och överarm och den andra hans rumpa och höft. Den sistnämnda skakar och vaggar ganska bryskt. Detta låter kanske hårdhänt och dumt, men grejen är att han liksom slappnar av då. Försöker slita sig någon gång, kanske fnittrar och försöker göra det till en lek, men om jag håller kvar slocknar han snabbt. Detta grepp har jag alltså tagit till när läggningarna blivit evighetslånga (läs: en timme eller mer) och allt som sker är att han går upp i varv och inte ned. 

Vet inte riktigt vad jag ska tänka om detta bestämda grepp. Skapar jag en situation där han till slut bara kommer somna om han blir fasthållen och vaggad? Borde jag sluta? Men vad är i så fall mina alternativ? Att lämna rummet och låta honom gråta ensam gör jag bara inte. Att ligga där i över en timme varje läggning när stämningen blir allt mer hysterisk by the minute går inte heller. Jag har bara ett visst mått av tålamod, och det är uttänjt som det är med all nattvaka och superintensiva dagar. Vad tänker ni? 

Vill än en gång påpeka att det är ett fast grepp och ingen typ av våld vi snackar. Inte en enda gång har han protesterat det allra minsta när jag lägger ned honom. Utan alltså för det mesta somnar snabbt. Men ändå. Målar jag in mig i ett hörn nu, skapar ritualer som gör det svårare i längden? Åh, jag veeeet inte. Kanske borde bryta läggningarna ett tag och bara ta vagnpromenader Tills han somnar. Men å andra sidan: vill lära honom våra rutiner. I det här rummet sover vi. Osv. Fan, det är så svårt. 

Angående kommentaren om övertrött så har tanken slagit mig med. Men han verkar INTE somna lättare när jag lägger honom tidigare. Snarare tvärtom. Och han får ändå ihop minst tio timmar Om natten och två om dagen. 

25 maj 2015

En otillfredsställds tusende klagosång

Idag är allt konflikter. Jag har noll tålamod med hans tjafs och skrik och motvallspersonlighet. Läggningarna stökigare än någonsin. Han snurrar, klättrar, brottas med kuddarna, rullar runt så han slår sig i skallen mot spjälsängens sidor och börjar gråta gång på gång. Ställer sig, försöker klättra upp. Är liksom andfådd av hetsighet. Jag vet att han är trött. VET. Jag vet att tröttheten kommer vinna. Han kommer ju att somna. Men faaaaaan vilket tjafs det är på vägen dit. Och vad sur och trött jag blir. Och vad mycket reservenergi hans lilla kropp rymmer. Är förbluffad. Vaken 2,5 timmar inatt och pallar ändå att hetsa runt inför dagvilan i 45 minuter. Åh. Det vänder ju snabbt sånt här men guuuud vilken dålig loop vi hamnat i han och jag precis just nu. Då blir jag bitter och gnällig (tänker tankar som "jag ger dig dygnet runt, unge, jag ger dig alla mina kvällar och nätter och nu snor du även min lilla paus på dagen eftersom jag behöver vila ikapp för att inte bli helt galen") och trots att jag rationellt fattar att han inte gör något för att jävlas, herregud han är 16 månader och är menad att testa, prova, särskilja sin person från min, bli arg när det går fel och få uttrycka sin frustration, så tycker jag nånstans att det är så jävla taskigt. Orättvist. Som att rättvisa ens existerar. Det känns som att alla mina vänner som är två vuxna på ett barn har lugna barn som sover. Som ger dem massor av pauser i vardagen. OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN, typ. Ja nä men då ska jag väl blunda lite nu då. Arrrrghhhhh. 

Så inte okej

Inatt vaknade jag strax före ett av att Ivan låg och pratade. Alltså helt vaken, bla bla bla, sjunger ej sång, gnäller lite, ställer sig i sängen. Man kan säga att det var som att läggningen fem timmar tidigare inte hade skett, eller åtminstone började om. Hur lång tid det tog innan han sov igen? Äsch, men TVÅ OCH EN HALV TIMME BARA. Det är inte okej. Varför gör han såhär? Man får inte göra så mot en medmänniska. Och absolut inte gå upp 06.30 efter en sådan natt. Åh, Ivan Ivan Ivan. Vad ska jag ta mig till med dig och din sömn? 


24 maj 2015

Korv korv korv

Dilemmat runt mat som pågår här alltså. Ivan älskar cirka tre rätter i denna värld och jag älskar när han är mätt. Bjuder jag på annat än det han älskar skippar han att äta. Jag vill å ena sidan ha ett barn som kan äta Lite vad som helst, å andra sidan ha ett barn som är mätt efter måltiderna. Det är inte som att man kan fjäska med socker / spännande frukt och bär heller. Han gillar: 

Spagetti och köttfärssås 
Pannkaka
Falukorv 
Köttbullar 
Spagetti 
Nudlar 
Makaroner 
Banan
Apelsin
Välling 

Slut. Snyft ändå. Skörbjugg nästa? 

23 maj 2015

Två kvinnor och en baby

Ivans moster aka min lillasyster aka en av Ivans favoritpersoner på denna jord var här igår och åkte hem ikväll. Och jag kan än en gång konstatera att GUD vilken skillnad det är på hans humör när han får lattja med andra än bara mig på en dag. Sån härlig känsla att Kunna laga en maträtt utan en rastlös gnällis klättrandes på vaderna. Så härligt att höra honom skratta så förtjust och förtjusande. Min lilla unge alltså. Loving his auntie. För egen del älskade jag också att för ett dygn vara fyra händer på ett barn. Så mycket mer lagom på något sätt? Nåväl, nu har hon åkt och imorgon är det till att nöja sig med tråkmorsan igen för unge herr klätterapa. Pust. Bäst jag lägger mig genast så jag är beredd där vid sexsnåret. 

Extremt otypiskt att komma från mig, men: det här med naglar alltså

Okej nu har jag alltså testat det här med att ha naglar i cirka åtta timmar och känsla hittills är att jag håller på att bli galen. Herregud så opraktiskt det är! Det går ju inte att PILLA längre? Jag som både älskar att pilla, samt lever ett liv där pill är av högsta vikt. Till exempel att snabbfixa Ivans snoriga näsa, går ej. Till exempel att lirka in det mörka lakanet mellan fönster och karm som just nu hänger i sovrumsfönster pga kvällssol: går ej. Att sätta på och av blöjor snabbt funkar sådär. Att knäppa knappar och spännen i vagnen går långsamt samt gör ont. Jag var klumpig med mobilen redan innan. Nu värdelös. Nej HÖRRNI det här blir nog ingen långvarig historia. Det knäppa är att när jag gjorde det så beskrev jag att jag ville ha kortast möjliga. De skulle bara nätt och jämnt täcka fingertoppen, sade jag. Bara finnas där så jag kan sluta bita på naglarna, liksom. Kvinnan som gjorde det fick klippa tre varv och sedan fila för jag bad om kortare och kortare och sedan kortare igen. Resultat: långa! Hårda! Oskönt! 

Nu funderar jag på om jag kommer vänja mig eller om jag imorgon ska gå och få hjälp att fila ned dem. Har aldrig filat naglar pga har, trist nog, alltid bitit. Så mi sitter man här, förvirrad och med vassa klor där fingertopparna brukade synas. Och FUNDERAR. Hehe. Livets mysterier alltså. Så många är de. 

Mvh, en som saknar sin forna fingerfärdighet. 


Ja hej!

Var på fest igår! Kände mig fin! Drack tre enheter! Kom hem halv tolv! Ivan sov typ lugnt! Till sex! Sedan var jag jättetrött en stund och sedan fick jag ett infall och förlängde naglarna. Slut på rapport!



22 maj 2015

Mittemellan dagar

Tre dåliga nätter i rad och det börjar kännas. Den där starka känslan jag bygger upp efter en eller två nätters bra sömn raseras på cirka tre av dålig. Kroppen går runt och räknar minuter till det är dags för Ivan att vila, så att jag själv ska få lägga mig en stund. Det är inte ens bara Ivan som gör att nätterna blir dåliga, förresten. Det är jag också. Han sover nästan alltid helt lugnt mellan kanske halv nio och elva, tolv. Det är mellan midnatt och två han brukar härja. Ibland vid tre också. Men rent timmässigt finns ju där timmar jag borde kunna vila. Det är bara det här med att komma till ro på kvällen, den tidiga. Först vill jag gå upp och städa i köket efter middagen som lämnat rummet i kaos. Sedan vill jag ligga i soffan åtminstone en halvtimme. Sedan är klockan alltid på något magiskt sätt strax efter tio och då går jag in och lägger mig. Men somnar jag? Nej, sällan. Jag ligger och väntar in hans diverse utbrott, snarare, vilket är så dumt med tanke på att de kommer vare sig jag sover bredvid eller ej. Inatt tror jag att jag sov mellan ett och sex, med uppvak två, tre och fem. Snyft snyft. Närå. Men lite sliten är jag som sagt. 

Igår fyllde Ivans pappa år, eller ja skulle fyllt år om han levt. 35 unga. Så sorglig dag. Vi hängde som vanligt i parker från tidig morgon till strax före middagstid. Åt denna med bror och svägerska. Fick hjälp att bära allt bråte i hallen till grovsoprummet. Fick hjälp att koppla in tv:n. End of story. Idag kommer Ivans farmor och farfar på eftermiddagen och sedan bea, min lillasyster från Uppsala. Hon stannar över helgen. Kanske, kanske om jag orkar, så går jag en kort sväng till Jasses födelsedagskalas efter läggning. Man får se. 

Gårdagens gulligaste: att bli godismatad av avkomma. http://youtu.be/vnX7nWlOV9g

20 maj 2015

Rivjärnsbarn och klubblängtan

Sak som tröttar ut mig just nu: Ivans RIVIGA humör. Han är så rastlös! På morgnarna har jag exakt en och en halv timme på mig att ge honom först välling, sedan klä oss (eventuell dusch för egen del: en bonus), sedan ge oss frukost och packa vagnen och väskan och någonstans där i slutet smäller det i hans humör och han hetsar runt i något slags gnälligt snubbelmood som indikerar: trött och rastlös och uttråkad. Gud vad han får mig att springa, alltså, jag får panik när han hetsgnäller. Detsamma har de senaste dagarna skett på kvällen, någonstans efter badet (ja vi har en ny tradition: bada efter middag, jag menar har man badkar så har man och Ivan älskar det) och före vällingen. Att liksom MYSA sig hela vägen in i kvällsstämningen, nej tack tycker Ivan. Det härjas och springs runt och snubblas och slås i tår och tjuras och tålamodet blir allt kortare tills han någonstans efter (eller före) vällingen mer eller mindre bryter ihop. Då gäller det att snabbt borsta tänder och få honom i säng. Har vi tur somnar han lätt (igår: på en kvart) men ibland måste han liksom tjura av sig i sängen också. Han härjar så mycket med kuddarna (har två, en i varje huvudända kan man säga eftersom han byter), beter sig som att det är boxningssäckar han har att göra med, att jag ibland får panik och bara tar bort dem, men då får han utbrott på det i stället. Ja, en ilsken och rastlös ung pojke har jag att göra med dessa dagar. Om jag inte följer hans minsta vink och leker i parker och ägnar alla dygnets sekunder åt honom, honom och mera honom.

Ändå råder ett slags lugn inuti mig eftersom jag gillar var vi håller hus. Jag står ut med dagarna och morgnarna och kvällarna, för det är här vi ska vara. Liksom. Men det kunde gärna få bli lite lugnare. Att han klättrar som en bergsget på allt han kommer åt underlättar inte. Idag behövde jag ta ett samtal till Trygghansa samtidigt som jag lagade mat och vips satt han mitt uppe på matbordet. Hur han nu kom upp dit. Stress stress.

Nu har jag tittat på Krunegård och Jinder på turné, känt ett styng av depp över att det där livet, alltså konserterna och utlevelsen och nätterna, känns så otroligt far fetched för mig just nu. När jag har barnvakt, som nästa onsdag då jag ska gå på Jonas Game på Trädgården, vill jag helst vara hemma och nykter i tantig tidig timme eftersom jag troligen, nej inte ens troligen utan helt garanterat, kommer få kliva upp till unge herr Arg och Rastlös mellan sex och sju dagen därpå. Och har jag barnvakt över natten måste jag sova ikapp. För att behålla vettet och orken. Oh well. Vad är en bal på slottet eller en fylla på konserter, egentligen. Fullkomligt meningslös. Fullkomligt UNDERBAR.

En onsdag

Idag är det flyttstädning i gamla lägenheten och vi har därför anledning att hänga i gamla hoodsen ca 5-6 timmar över dagen. Ägnade första två åt: 
Och nu ska jag snart möta Anna och udo för parklek i Kärrtorp. Därefter eventuellt en vända till Globen - alla är sura där - Shopping. Skulle vilja hitta en badrumsförvaring som liksom står på tvättmaskinen. Tänker mig något i korg med olika fack, men har alltså bara hittat på att dylik sak existerar. Högst troligen inte. Högst troligen inte i Globen shopping. Men men, har inte så mycket annat för mig om man säger så. 

Var på terapi i morse. Försiktigt tog hon upp att jag ska börja fundera på att det närmar sig dags för ett avslut. Hatar det, pga ääääälskar ju min och Ivans psykolog vars enda uppgift - som hon klarat med bravur - varit att stärka mig i min föräldraroll. Ett år har vi setts nu. Hon känns som en vän. En vän som hejar så himla hårt på oss och dessutom tycker att vi är så bra, men jag vet. The name of the game etc. 

Nu parken. 

19 maj 2015

En vardag smyger sig på

Idag började jag jobba. Det låter lite mer avancerat än vad det är, för jag ska bara jobba en dag i veckan under resten av våren och försommaren, och den dagen kommer Ivan att vara med sin barnvakt Lena, som han sedan januari redan varit med en eftermiddag i veckan och tycker mycket om. Det är med andra ord inga omvälvande förändringar som står på schemat, mer än för mig som faktiskt inte varit utan Ivan en hel dag så många gånger i mitt liv hittills. Det var hur som helst härligt att tänka på något annat för en stund. Sitta i möten, formulera någon liten text, prata med kollegor, göra det där jag vet precis hur man gör och är ganska bra på. Kände tydligt idag att från och med nu, och från och med den här perioden vi just håller på att ta oss ur, har jag svårt att se hur NÅGONTING NÅGONSIN ska kunna stressa mig på jobbet igen. Alltså, det är så lugnt, även under det högsta av tempon? Det är bara... jobb. Det är inte ett litet liv jag har ansvar för alldeles ensam och som inte kan formulera sig när något är fel. Det är inte ett litet liv som jag älskar så att jag får ont överallt. Det är inte ett litet liv som får magsjuka stup i kvarten heller, hehe, gud vad jag INTE har kommit över förra veckans trauma ännu.

Ivan och Lena hade kul men det märktes när jag kom hem att han tyckte att det var nog. Han gnällde och klättrade på mig och hade mycket kort tålamod med kvällens samtliga göromål. Var märkbart trött, tröttare än en vanlig dag vid femtiden, och själv hade jag planerat dåligt och hade inge middagsmat hemma. Vi gick till McDonalds, det fick bli så, jag åt en himla meny och han tuggade i sig en tiokronorsburgare toppad med en hipp-påse med grönsakssoppa. Eklektisk middag, javisst. Så fick det bli. Därefter gick vi hem, Ivan badade, gnället blev mer tilltagande och klockan halv åtta sov han gott i sin säng. Hostan har avtagit också, hurra, så nu är det tyst och stilla i sovrummet.

På nattskräcksfronten intet nytt. Han hade ett anfall inatt men jag tog inte upp honom ur spjälsängen, det stod mycket tydligt att det handlade om nattskräck när han skrämdes av mina vyssjande ljud bredvid sängen och försökte klättra ur sin egen säng åt det håll min röst och närvaro INTE kom ifrån. Som att han ville fly bort från det läskiga som hände från mitt håll. Det hela gick över på en halvtimme ungefär, jag lyckades få lägga handen på hans rumpa och buffa honom så han halvsov och halvgnällde ett tag innan han återgick ned i sömnen. Jag tycker fortfarande att det är extremt jobbigt med hans nattskräck, men gud vad det underlättar att jag inte har en massa egen ångest som jag hade i förra. Där var det VIDRIGT att vara i normaltillstånd, och OUTHÄRDLIGT när han fick nattskräck. Nu är det mysigt i normaltillstånd, och jobbigt när nattskräcken hälsar på. Klar skillnad. Obs att vi bara sovit här två nätter tillsammans, så det kan naturligtvis vända och bli pissjobbigt igen. Men den överhängande känslan är att det är så himla himla himla mycket bättre. Det känns som jag lever i MITT liv igen. Inte ett halvt trasigt ångest-igt och svårt. Nu är det jag och Ivan, liksom. Här i vår lägenhet med alla sakerna som är våra, bara våra, inte ens gamla soffan är ju kvar. Bygger nytt och börjar om.

För övrigt: bor tydligen i världens bästa förening. Har tre grannar (hushåll, inte tre till antalet) på mitt våningsplan och samtliga har knackat på och hälsat välkommen. En har bjudit oss på fika på söndag, ska baka säger han. En dam över gården pratar jag hund och häst med när vi ses. En granne under oss har hälsat på och hämtat alla mina flyttkartonger. Det finns en Facebookgrupp med byt- och skänk-funktion och annat relaterat till huset. Ja, stämningen är på topp som ni hör.

Imorgon ska jag släppa in flyttstädarna i gamla lägenheten och när de är klara och jag godkänt deras jobb tänker jag gå raka vägen till Svenska Bostäder, lämna tillbaka nycklarna och aldrig mer återvända.

18 maj 2015

Löktricket nästa

Jag tror det var på Barnakuten.se jag läste att ett barn mellan ett och två snittar på tolv förkylningar om året. Alltså... Ganska många ändå? Hur som helst. Ivan har nu en av dessa, kan man säga. Hostar hela nätterna och snorar hela dagarna som ett annat litet proffs. Tycker så synd om honom nattetid. Det verkar så sjukt jobbigt att aldrig riktigt sjunka ned i djupsömnen. Det slemmar i halsen, hör man, och kliar bergis. Aja. This too shall pass. 

PS. Det regnar rätt mycket i Stockholm dessa dagar. Svårt med vagn-sömn med andra ord. Vilket vore skönare för då kan han sova upprätt och i sängen not so much. Att räkna ut vad som är huvudända är svårt med en unge som snurrar 10.000 varv per natt. Och som tycks tro att kuddar är till för att krypa upp och rida på, så att ansiktet och huvudet riktigt mycket kan slutta nedåt. Sol, tack? Eller uppehåll? *ber till vädergudar* 

17 maj 2015

En gullig en har fått ett gulligt rum

Tillbaka på Söder / kommit hem / flytten klar

Då var det klart. Äntligen äntligen äntligen klart. Ett halvår av ångest i lägenheten jag aldrig ville bo i är ÖVER och flyttveckan, den sjukaste i mannaminne, är ÖVER och jag ligger nu mitt i natten i min alldeles nya säng i min alldeles nya lägenhet och längtar efter Ivan som är i Uppsala med sin mormor, men är så himla trött och lättad och liksom... Ja men trött. Och lättad. Nämnde jag trött? 

Natten som ledde till idag var Emelie världens gulligaste och kom och sov hos oss, vi drack två glas vin och pratade och sedan sov jag knappt alls för Ivan hostade så hemskt och det rosslade och lät slemmigt och det kändes som att det kom en hostattack var femte minut precis hela natten. Att lägga världens snurrigaste barn lite uppåtriktad är helt omöjligt. Han sover åt hundra olika håll i sängen varje natt. "Huvudända" är ett koncept han inte fattar vitsen med. Så jag sov nästan inget för jag låg och lyssnade och oroade mig att han inte fick luft eller att det skulle komma kräks och allt möjligt oroade jag mig för. Men så blev klockan 06.30 och Ivan hade nog tröttnat på att hosta hela tiden, så vi gick upp. Min tankenom att jag nog bara hade en timmes packning kvar stämde inte riktigt. Men inte brydde sig Ivan om det. Klockan åtta var vi ute i parkerna och det var sol och varmt och vi kollade på blommorna och jag försökte att yogaandas och inte tänka för mycket på vilket skick vårt hem var i samt det faktum att flytten nu bara var ynka tre timmar bort. 


Klockan halv tio kom Ivans farmor och farbror och Ivan packades glad och nöjd in i bilen och jag gick upp i tusen varv per minut ungefär. Vän efter vän trillade in och så började vi flytta. Jävlar vad vi flyttade. Här går första lasset med Håkan och Wille i framsätet med mig: 


Sedan bar vi. Och bar och bar och bar och bar. Två fulla lastbilar á 17 kvadrat fyllde vi. Samtidigt skruvade ett gäng på de nya möblerna i det rummet som så sent som igår kväll fick sin heltäckningsmatta och i torsdags sina ny tapeter. Oj oj oj vad det har hänt mycket på kort tid. Här är en halv sängstomme med förvaring. Hejdå till dagarna då sängen stod på golvet samt intryckt i ett hörn för att den vilda bebin inte ska trilla ut. När en inte har ett medföljande förråd till lägenheten gäller det att maxa förvaringen. 


Någonstans i mitten av dagen var andra lasset uppe och då kom Anna med tjugo hamburgare. Projekt uppackning tog vid. Och fortsatte hela dagen och halva natten. Samtidigt som några skruvade upp en garderob på två gånger två meter. 



Timmarna rusade och vi jobbade på på på på, deadline är vid fyra imorgon då Ivan kommer hem. Pga olika orsaker vill jag verkligen ha det färdigt och mysigt och barnsäkrat när han anländer. Så vi kämpade på. Med några små små mikropauser. Här testar jag sängen lite, eller nåt. 


Vid åtta var det pizzadags och vid halv tio var garderoben äntligen uppe. Då var alla så trötta att vi knappt kunde prata ordentligt, men vi gjorde naturligtvis några tappra försök över lite bubbel och rödvin. Lägenheten började mer och mer kännas som ett hem. 



 
Och nu, strax efter ett, är jag så slut att jag ska sova och imorgon fortsätter vi med att röja. Det är verkligen inte lätt att inte ha förråd ska jag säga er. Man är så van att kunna stoppa undan saker på en vind eller källare, nu går inte det och jag har dessutom använt det förråd som finns i lägenheten till att sätta in en ny dörr mot mitt sovrum och heltäckningsmatta på golvet och tja, det är ett ivanrum nu. På bekostnad av förvaring. Men jag tror det löser sig. Imorgon ska jag komma på fler smarta lösningar (och har verkligen gjort mig av med MASSOR och mer lär det bli), sätta upp tavlor, gå till grovsopen, skänka bort en Malmbyrå, kanske också få upp em stringhylla. Men först: sömn. Så tudelad känsla inför tanken på lilla hostande Ivan i Uppsala nu. Längtar å ena sidan halvt ihjäl mig, å andra sidan njuter jag så hört av att ha honom någon annanstans ön här min första natt i nya hemmet. Jag Bill liksom sova, och det ägnar vi oss som bekant inte så mycket åt i min familj. Och så vill jag hinna göra det så bra det får för honom innan han kommer. Så han ska trivas. Det här är hans hem nu. Jag hoppas så att vi ska trivas här, att vår nya framtid ska inledas och att allt som stormar ska lugna sig lite och att vi bara ska få ha rutiner och vara... Ja, men HEMMA till slut. Det är vi värda. 

14 maj 2015

Bersån och lite setback men stor pepp

En bra sak: det blir så SJUKT fint i sovrummet med nya tapeterna. 

En lite mindre bra sak: pga orsak räknades det fel och en femtedel av rummet är så att säga utan tapet och den jag valt finns ej annat än som beställningsvara och tar tre veckor att få hem. Men jaja. 

Det känns ändå MAGISKT. 



Han sov

Han sov han sov han sov han sov. Så jävla skönt. Nu är det mer flyttkaos. Och tapetsering av mitt nya sovrum. Ååååååh nu händer det. 

13 maj 2015

Anteckning Ivan, 15 månader

Detta skrivs från mitt i ett flyttkaos och i och med att lördag anländer kommer vi lämna det senaste halvåret, då vi hattat runt mellan vänners gästsängar för att jag mått så dåligt av att vara i lägenheten, bakom oss. Jag har massor att göra med flytten och hinner inte gå in på djupet den här månaden, men kort sammanfattat hoppas jag på en nystart i samband med flytten och det är såklart framförallt sömnen jag vill ska bli lugnare när vi får ett hem, en bas och ett ställe där vi kan bygga trygga rutiner för lilla Ivan.

Sömn

Haha, avslutade förra månadens anteckning under denna rubrik med: "Gode gud, låt mig få skriva något lite mer harmoniskt under denna rubrik om en månad?" och vi kan konstatera att Gud, om hen finns, inte hörde bön i det här fallet. Vi hade just den sämsta natten någonsin då nattskräcken liksom var lite förfinad, kanske för att han är äldre och mer motorisk nu, genom att han 1. var livrädd för MIG under hela episoden samt 2. försökte springa ifrån mig och sovrummet som att han var jagad men inte visste vart han skulle springa så han blev sittande tröstlöst gråtande mitt på det mörka vardagsrumsgolvet. Det var så hjärtskärande. Jag kunde liksom inte hjälpa honom. Och jag hatar hatar HATAR när jag inte kan hjälpa honom. Inatt varade det först omkring 45 minuter som allra mest intensivt, med en upptrappning i sin spjälsäng med lite miniattacker under kanske 20 minuter. Sedan när han väl lugnade sig och vi hamnade i extrarummet låg han 1,5 timme och småpratade och pep och liksom gnydde lite, så särskilt mycket sömn fick ingen av oss.

I övrigt: han sover UNGEFÄR mellan åtta och halv sju på nätterna, sover bättre hos andra än hemma (har han kopplat rummet till skräcken? någon med erfarenhet?) och sover middag mellan ungefär tolv och två. Läggningarna är struliga igen och jag orkar typ inte ta figthten, vilket jag vet blir sämre i det långa loppet, så ganska ofta ger jag upp och tar ut honom i vagnen så han ska somna lugnt och utan tårar. Vilket gör att han "vet" att han slipper lägga sig i sängen om han protesterar, vilket gör att protesterna börjar på en gång vi lägger oss inte alltför sällan. Fan också, jag känner mig väldigt inkompetent som förälder inom detta område just nu. Det är som att det mesta blir fel och även om det inte SKA (enligt typ sömnforskning) vara psykologiskt, det här med nattskräck, kan jag inte låta bli att fundera alldeles för mycket kring varför det går så bra när till exempel mormor sover med honom, eller varför det går så mycket bättre borta än hemma, eller när en kompis sover hemma hos oss. Jag OSAR ångest och han är inte trygg, eller vadå? Fast vi kan ha en bra läggning och ligga och sjunga och skratta osv? Nä usch. Självförtroende inom föräldraroll i kombination med sömn ej högt. Slut på rapport. Dumma dumma rubrik. 

Mat 

Ivan äter välling (250 ml) innan han sover för kvällen och direkt när han vaknar på morgonen. Har förmodligen haft en tillväxtfas under månaden som gått för han äter rätt bra, både vuxenmat och burkmat. Inte så att han ÄLSKAR burkmaten, men han gapar och sväljer glatt. Finns inte så mycket nytt eller spännande att berätta kring detta. Han vägde 10,6 innan magsjukan och nu ca 10,3 kg.

Motorik

Springer, klättrar, kryper in under möbler, ålar, nämnde jag KLÄTTRAR. Herregud, han är uppe på alla möbler inklusive dem han inte borde komma upp på. Står och vinglar på nåt armstöd till en fåtölj så fort en vänder ryggen till. Han ramlar ändå förhållandevis sällan tycker jag, men visst har det blivit ett antal skrapsår och näsblod och kindjack och bulor den sista månaden, det skulle jag ljuga om jag inte skrev. Hans roligaste i parker är fortfarande att klättra, uppför trappor och stegar och inte så gärna nedför. Rutschkana är kul och gunga är okej, men bara en stund, sedan blir han åksjuk.

Humör 

Faktiskt nästan alltid ett ganska soligt humör, med vissa inslag av MÖRKA moln som kommer snabbt och ofta handlar om att han är rastlös och uttråkad. När han till exempel fått nog av att leka inomhus på morgonen och vill ut börjar de komma, de små korta utbrotten av SVIN-IRRITERANDE gnällskrik. jag blir TOKIG på det men försöker att inte skynda på det jag gör eller visa att jag blir sur, eftersom jag förmodar att det är en del i hans utveckling att liksom testa om de har någon verkan, och att jag helst inte vill lära honom att det är så man får saker att ske snabbare åt hans håll. Försöker att prata vänligt tillbaka när han attackgnäller eller säga "såhär kan man prata i stället" men det är svårt. Någon gång har jag utbrustit IVAN SCHHHHH!!!! mitt på tunnelbanan. Men ja. Ingen är perfekt. Men som sagt, för det mesta ett jäkla solskenshumör på den här gossen. Det är en blessing. Det går finfint att bli passad av andra också, det fick vi ju erfara under förra veckans ROTA-chock. Någon han inte hängt med innan, inga problem. Leka loss. Tror iofs aldrig någonsin att det hade gått att lägga honom att sova i sängen med andra (går ju knappt för mig iofs) men vagnen är alltid ett bra alternativ.

Övrigt / språk

Åtta tänder och båda övre kindtänderna på väg upp. En spruckit igenom, en ligger fortfarande och lurar. Nya ord sedan förra månaden är "kolla" och "gunga" och "nejtack" när han är mätt och blomma heter fortfarande "dilla" och tack tack säger man när man ska ge något och vid godnattritualen säger han "hedå!" cirka etthundraarton gånger. Han har skaffat sig en ny väsande mörk röst som jag tror att han tycker att han låter väldigt myndig när han använder. Han har också hittat ett skrik som är Picadilly-Cirkus-högt och skär genom allt. Han viskar och kvittrar och sjunger och blir allt bättre på att hitta tonerna precis rätt. Han sjunger faktiskt mest hela dagarna. Och han är väl inte precis slagen med fulhetsstaven heller, om en säger.



Tidigare månadsanteckningar:

Big time jinx

Ja men tjena. Han vaknade ("vaknade") med ett illvrål halv elva. Skrek sig blå i sängen. Stod och försökte klättra ut. Till slut tänkte jag nej detta kan inte vara nattskräck han måste vara vaken. Tog upp honom. Vild panik utbröt. Han försökte kasta sig ur min famn. Jag höll och vyssjade och gick runt. Han blev inte lugnare. Jag släppte ned på golvet. Han SPRANG ifrån mig. Kastade sig på golvet, grät vidare. Falsettskrik. Tog upp igen. Panik. Ringde först styvmor sen Frida men kunde inte prata för båda händerna behövdes för att hålla fast honom. Fy fan alltså. Han höll på såhär i 45 minuter. Sedan kunde jag lägga ned oss i gästsängen (vårt sovrum HELT uteslutet). Sedan tog det en timme till av skruvande, vridande och småpip innan han somnade igen, vid två. Nu är vi så trötta men han klev upp 06. Så var det med den energin och piggheten va. 

12 maj 2015

En peppad och hens peppade förälder

Happy go lucky

Jo men visst vände det. Och det med råge. Vet inte om det berodde på att jag faktiskt, i söndags, fick mig en hel natts sömn för första gången på cirka femton månader eller att det bara är såhär härligt att bli frisk efter en nedrig vidrig hemsk sjuka, men herregud vad energisk och pigg och stark och... liksom potent, jag känner mig? Helt otroligt. Om ni undrar varför jag fick sova en hel natts sömn så berodde det på att Ivans mormor, Anki, tydligen hans favoritperson i denna värld, gjorde sig det stora besväret att efter en lång (sön)dags arbete i Uppsala, ta bilen till Stockholm för att sova med Ivan en natt innan hon åkte och jobbade dagen därpå i ottan igen. Och - som vanligt när hon är around - han sover som en himla stock! Lägger sig utan knussel, sover hela natten i sin spjälsäng, det hörs inte så mycket som pip inifrån rummet där de sover. Alltså, jag fattar inte hur hon gör det. Jag har ALDRIG lyckats lägga honom så enkelt och tyst och lugnt och smärtfritt som hon gör. Jag har ALDRIG lyckats sova en natt så otroligt stilla som hon lyckas med honom. Hon har gröna fingrar med barn, den kvinnan, och jag är så tacksam att hon finns. Samt avundsjuk på hennes skills, såklart, tänk om jag också kunde få mitt eget barn att sova stilla samt somna lugnt. Vad härligt det skulle vara. Men men. Väljer att inte gräva för mycket i eventuella orsaker hit eller dit, det kommer bara leda till stor självförtroendedipp i ett område som redan är infekterat, så vi nöjer oss med att glädja oss åt att hon finns samt att jag i söndags sov en hel natts sömn.

Vaknade på måndagen och trodde inte det var sant. När jag väl insåg att det var sant var jag överlycklig en stund. Sedan började jag ta tag i dagens göromål med en rasande fart och en energi jag inte skådat hos mig själv på länge. Ringde samtal till elleverantörer och adressändring och tv- och bredband och packade kläder och gick till BVC och vägde Ivan efter magsjukan och mötte upp en god vän och hantverkare i lägenheten och fikade med Emelie och Josef och Hanna och plötsligt hade dagen liksom passerat och jag fann mig själv tillsammans med Ivan hemma hos mina vänner i Hammarbyhöjden, vi hade ätit en god middag och tog en lång kvällspromenad över Nytorps gärde. Ivan hade druckit sin välling och fått en torr nattblöja och vi bäddade in honom i filten och han somnade gott prick klockan åtta. Vännerna följde mig till dörren efter promenaden och jag bar försiktigt över Ivan till sin säng, där han faktiskt blev kvar hela natten. Minns inte när det hände (mig) sist. Han knusslade lite och pep en rad gånger, men ingen nattskräck på ett tag nu, över en vecka. Av en händelse har även Ivans utvecklingsfas, enligt appen, passerat ungefär samtidigt. Väljer att inte heller i detta fall tänka för mycket på saken (men okej innerst inne hoppas jag RÅMYCKET på att det är lugnare på nattskräcksfronten nu ett tag, det gör jag faktiskt, utvecklingsfas eller ej) och därigenom jinxa hela grejen.

Idag har jag tagit emot nitton kollin till lägenheten. De innehåller, hoppas jag för jag har inte öppnat dem, en stor garderob samt en sängstomme med förvaring. Anledningen att jag inte öppnat dem är att vi inte kan montera upp dem förrän det ligger en matta i sovrummet, ska ju ha heltäckningsmatta där. Och innan vi kan lägga mattan där, så måste vi tapetsera. Och tapetsera gör några underbara vänner åt mig på torsdag. Mattan kommer på plats på fredag. Garderober och sängstomme skruvas upp på... tja, fredag kväll kanske? Eller lördag, i samband med flytten? Man vet inte riktigt.

Förutom att ta emot nitton lådor från IKEA har jag träffat min bror, lekt i två parker med Ivan, fikat med min vän Sjöis samt promenerat runt hela söder när Ivan sovit, promenerat och fikat även med Lina, köpt tapetklister och sockerbitar till en lampa, varit i lägenheten minst två gånger (minns knappt) och haft hjälp av Wille att leka med Ivan efter middagen då jag packade ännu mer och gjorde mig av med möbler jag inte ska behålla. Nu sover Ivan och jag ska snart göra honom sällskap. Det händer så otroligt mycket just nu och jag är faktiskt inte ens stressad, snarare lugn inuti. Det är så skönt att det är på gång. Det är så skönt att jag är frisk igen. Det var så skönt att sova i söndags. Livet känns bra.

10 maj 2015

Liket lever nog ändå

Igår när jag trodde det vände så vände det inte, för jag blev oerhört risig igen efter ca 2 timmar i rörelse hemma. Därför vågar jag väl inte skriva att NU tror jag det vänder, men äsch jag gör det ändå. Har dessa dagar förutom fått KBT-träning för kräkfobin också fått bevisat för mig vilket fantastiskt nätverk jag har bland vännerna, gråtit skamset inför flera av dem "förlåt att vi är sån bööööörda" samt fått så HIMLA mycket avlastning med lvan. Därigenom har vi också kbt:at "inte ha kontroll eller ständig närhet till Ivan" eftersom jag helt enkelt inte kunnat vara upprätt. Han har lekt i parker med Wille och lina och Erika och idag också Frans. Han har matats av samtliga. Han har hållit ett himla glatt humör trots avsaknad av egen morsa som han annars är med dygnet runt. Enda sättet jag tycker det märks att han kanske inte är helt opåverkad är på nätterna, det har varåt stora och långa gråtsessioner då andra försökt vyssja och trösta och söva om. Har inte gått. Han har fått komma in till mig i gästrummet och en av nätterna hamnade vi på soffan. Nu är Frida på väg hem med honom, han har lekt och promenerat med Frans en hel dag och vi ska äta middag. Min styvmamma kommer från Uppsala efter sitt jobb vid åtta ikväll, sover med honom inatt (om det går) och sedan BÖR jag vara fit for life igen. 

Inte för att låta överdrivet dramatisk nu och nog för att den där veckan i slutet på oktober var värst men helt ärligt har den föregående veckan nog varit en av de allra tyngsta i mitt liv.

Nu kan det bara bli bättre väl? Tjo! 

9 maj 2015

Update från misärens land

Snabb uppdatering dårå: Ivan är till slut, efter typ tre dygn av intensiv sjuka (och tre dygn av feber innan den bröt ut) bättre. Igår behöll han ingen mat och jag var på väg in till barnakuten en andra vända, men så kom kvällen och ett strålande humör och god aptit och mycket lugnare i blöjorna (skojar tyvärr ej om detta: bytte 15 blöjor på 1,5 timme igår, sprang som ett jagat djur efter honom med blöjor, inotyol och vätskeersättning som skulle i var femte minut, började själv känna mig mer och mer sänkt m, grät desperat i luren med både vårdguiden, familj och vänner, "hjälp jag går under" typ). Frida kom och hjälpte mig med Ivan och i takt med att jag själv sjuknade in så tillfrisknade han. De sjöng och spelade och lekte och han var på stålande humör hela kvällen. Själv fick jag feber och frossa och orkade absolut ingenting alls. Grät och bad Frida om ursäkt för att jag utsatte henne för det här, hon sade att det är okej, att i ens värsta stunder i livet ska en inte vara ensam. Jag sov i gästrummet (med feber och konstiga drömmar och kortare avbrott för hantering av ett litet utbrott av mardröm/nattskräck) i natt och Frida sov med Ivan. Hon, stackarn, vaknade i ren chock över hur "stökigt han sover". Hon bara "såhär många gånger ska man inte behöva bli väckt om natten, det kan aldrig vara bra". Nä jag vet. Men vad göra. I alla fall. Jag fick tillbaka lite energi och nu pågår tvätt av alla textiler här hemma, vi packar alla tavlor, Ivan sover på balkongen, jag är lite piggare, snart kommer Erika och löser av Frida, och sedan kommer Lina ikväll. Jag får hjälp genom det här, verkligen, men det var så läskigt igår att känna paniken inför att jag själv höll på att insjukna samtidigt som Ivan krävde något slags intensiv hemmavård. Usch. Jaja. 

7 maj 2015

KBT pågår

Inledde dagen med en tur till barnakuten, jag. Himla mysigt sätt ändå, att börja en vacker vårdag på. Bakgrund: segvirus som satt sig i magen som gör att barnet ej kan behålla ens lite vatten eller vätskeersättning. Barnet är mycket ledset och slött, ligger i soffan och kvider med halvöppna ögon. Blek som ett lakan. Taxi till sjukhus för kontroll av vätskebalans ansågs nödvändig. Kolla skrutten i taxin i morse:


En sekund senare ba: 


Vilket innebar att han sov vid de initiala kontrollerna men sedan, när han var vaken, använde han hela sin energireserv till att vråla i högan sky och försöka värja sig för alla kontroller som läkaren gjorde. Gud vad han avskydde läkaren. Skrek bara hon kom in i rummet. Nåväl. Vätskeersättning i 8 ml-portioner var femte minut gjorde att energin liksom smög tillbaka litegrann. Sedan fick vi gå. Och jag var så skör och så trött och så rädd och så ledsen, tänkte att jag snart inte pallar mer. Hade typ önskat att de skulle lägga in honom så jag skulle vara omgiven av proffs som sade "det här har vi koll på serru". 

Men så mötte jag lina och vi promenerade med sovande sjukling i vagn till Gröndal, tittade på Anna Taschas utställning och mötte Frida och livet blev lite mer normalt igen. Ivan åt lite ris till lunch och fick behålla det, sedan sov han igen. Sedan lite bröd och kex till middag och fick behålla det med. På kvällen tog vi en lång promenad runt Långholmen och sedan åt Ivan lite ersättning (mjölk) som han också fick behålla. Nu sover han och jag vågar nästan inte hoppas, för såhär tänkte jag igår vid den här tiden också, men låt oss säga såhär: jag vill så himla gärna att det vänder nu.

6 maj 2015

Give me styrka nån

Viruset med feber ni vet, det placerade sig i magen inatt. Det förekom kräks på ett badrumsgolv. Det har förekommit kräks på en handduk efter morgonvällingen. Det har förekommit cirka 30 blöjbyten sedan 04 inatt. Jag klagade på att jag var utmattad härom dagen? Ja nej men nu är det bara... Bortom allt. Springer runt och försöker hantera detta här hemma nu. Blöjbyte inotyol nytt blöjbyte och iPad och lite vätskeersättning och lite gråtutbrott och så andra typer av utbrott (i blöjan) och ja. Jag räknar minuter och tänker att varje som passerar tar mig närmare tidpunkten då detta är förbi. 

5 maj 2015

Dag 3 med feber

Är ju lite ovan vid sjuka barn men det liksom kommer och går, det här som Ivan har. Igår låg feber på morgonen och sedan som vanligt på eftermiddagen och helt feberfri på kvällen. Var omöjlig att lägga och stannade uppe till nio = pigg. Denna morgon känner jag att han har feber igen och är snorig och har nu klockan åtta somnat om i sängen igen efter att inte orkat gå upp då han vaknade i vanlig tid mellan sex och sju. Det är väl så, kan jag tänka mig, med sjuka barn. Att de pendlar under dagarnas gång. En sak som också pendlar är hans humör, oh my god vad mycket snabba vändningar mellan skratt och ilska och utbrott. Jisses, det gäller att hänga med i svängarna. Samtidigt som han blir ursinnig för minsta motgång så är han så otroligt glad och SJUNGER precis hela tiden. Alltså. Han sjunger hela dagarna. Melodier som går att utskilja. Tipp tapp, broder jakob, blinka lilla stjärna och hjulen på bussen. Det är ett jäkla trallande hela dagarna och kvällarna och det är så sjukt gulligt. Han kanske växer upp och blir MUSIKER! OBS skoja. Hoppas inte. Igår pratade jag och lina om hur alla våra barn, alltså vi i "gänget" som fick barn runt 2014, är sådana extremt olika karaktärer. Någon är chillad och någon är cool, någon är clownig och så vidare. Och så Ivan, som är högenergisk och känslig och nyfiken och liksom vänlig och lite försiktig i stora sammanhang. Och nu också: ständigt trallande. Jag ska inte försöka mig på en gissning om dessa karaktärsdrag kommer sitta kvar, men det är ändå spännande att se. Hur de som alltid varit sina egna små personer, verkligen fortsätter att vara det. 

4 maj 2015

Hope you like jammin too

Hej

Det är alltså lite mycket nu, jag vet inte ens varför livet känns så övermäktigt att rådda sig fram igenom såhär sex månader efter att det hände, men tja, det gör det. Kanske har något adrenalin från i början tagit slut? Eller så har senaste månadens sömnbrist verkligen satt sig i mitt huvud. Eller så är det nu precis innan flytten som jag liksom inser att jag springer på sista reserverna. Inför att vi landar och går i mål, liksom. Just nu är jag hur som helst en mycket trött, skör, lättstressad person som helt har tappat sina forna projektledarskills. Tittar runt i lägenheten och fattar inte vart jag ska börja. Försöker vila med Ivan när tillfälle erbjuds men ligger allt som oftast vaken och gör mentala listor på allt jag inte får glömma. Så, när Ivan igår fick feber uppå detta, plötsligt hade han 39 grader och det var liksom första gången, blev jag helt sänkt. Hade ordnat en överraskningsmiddag för lina som fyllde år, men ställde alltså in. I takt med att Ivans alvedon började verka blev det sedan ändå så att det var vagnrullandes som det funkade bäst för honom, så jag fick ändå titta förbi middagen en stund. Frida följde med mig hem efteråt. Vi städade lite här hemma, och när jag gick och lade mig vid elva stod hon på en stol i mitt kök och slängde gamla varor längst in i skafferiet. Nu är det morgon och jag har varit vaken sedan fem eftersom Ivan inte sover så bra med feber och täppt näsa. Han har klättrat runt och pratat, men inte orkat gå upp. Nu slocknade han precis igen. Jag tog tempen i örat, 38,5. När han vaknar andra gången blir det ersättning, nässpray och alvedon. Är inte så van vid sjukt barn men tänker att de får chilla, bli burna mycket, äta det de tycker om, dricka mycket samt sova när de vill? Intressant ändå. Så extremt otypiskt min unge att "chilla" och "sova" men vi får se hur det går. Igår kväll kände jag för övrigt en ny kindtand (den första) som tittat upp i överkäken. 


1 maj 2015

And then she fell again

Hej från Uppsala. Kroppen har sagt sitt igen, tror jag, för jag orkar typ inte vara upprätt. Det började för kanske två veckor sedan då Ivan hade rätt mycket nattskräck några nätter och jag var trött och hade ont i huvudet och magen sade ifrån och jag tänkte oj har jag pollen, och så vilade jag med honom på dagarna några dagar för det funkade logistiskt och så var jag ovanför ytan igen. Men så kom en konstig vecka till när jag inte pallade sova hemma för varje gång jag försökte blev det nattskräck och jag utvecklade något slags förväntansångest och lät mig dessutom känna hur mycket jag hatade vår lägenhet nu när det närmade sig flytt. Så jag bodde i någons gästrum några nätter, sov hos en annan vän någon annan natt, nu är jag i Uppsala som sagt, och är så trött så trött så trött att jag knappt kommer ihåg vad saker heter och hur man pratar. Lite säkert, för att vi just nu saknar bas. Det är inte lätt med rutiner när en inte vill vara hemma mer än absolut nödvändigt. Vet inte varför denna känsla vuxit sig så stark på sistone, men nu är det så och jag vet ju att vi snart har ett nytt hem. Ett jag vill landa i på riktigt, bygga bo, hitta lugn och sånt. Men två veckor känns länge. Det känns länge att vänta två dagar. Nå, det ska göras på något vis. Landar här hos Ivans mormor (som jobbar extremt mycket skift och därmed har svårt att få loss tid, det var någon som undrade kring det tidigare) till imorgon, och ska sedan göra ett seriöst ryck med att planera för mer avlastning i min vardag (men tanken gör mig svimfärdig av trötthet, dumt nog). Eventuellt blir det så att jag går tillbaka till jobbet en dag i veckan från mitten av maj, låter Ivan vara mer med sin gulliga nanny, som han avgudar. Mer om det senare. Nu ska jag återgå till min ljudbok och att ligga raklång en stund till innan Ivan och mormor och moster kommer hem från sin utflykt.