30 juni 2015

Framme och vidare

Vi är framme! Det är fantastiskt. Ivan har inte tjurat en enda gång (men haft en del överstimulerade "utbrott" pga motgångar) men däremot sprungit som aldrig förr. Så sugen att sätta en stegräknare på min unge alltså (min egen är på 25.000 steg men han borde ha fler - och alla i springläge också). Hur orkar han ens? HELA båtresan på dryga tre timmar sprang han. En god halvtimme upp och ned för trappor. Cirka sex stycken, alltså ned till parkeringsdäcket och hela vägen upp igen. Sen samma tur igen. Och igen. Sen springa runt i salongerna och sedan i restaurangen och ja jesus, blir trött av att ens tänka på båtresan. Sen kom bilresan, den gick också bra. Han var trött men höll ihop helt okej under de 1,5 timmarna jag körde. OCH NU ÄR VI FRAMME till slut? Kan knappt tro det. Här är vackert och underbart. Tror jag. Eller alltså det jag sett - en stuga från 1800-talet som en gång var en gård vars ladugård är ombyggd och där bor nu Linas föräldrar och vi bor i stugan. Som är jättefin. Eftersom vi landade åtta blev det ganska mycket "få i Ivan välling och pyjamas och bädda i sängen och lägga Ivan" och ganska lite "slå sig ned och koppla av med ett glas rött" den första timmen. Och läggningen tog rätt lång tid eftersom Ivan tydligen glömt att vi typ alltid delade säng förr i tiden. Han ville klättra ur, härmade alla bilar som for förbi och snurrade runt runt runt. När det var klart hade visst alla lagt sig. Så jag smög omkring i stugan och släckte alla ljus och borstade tänder och försökte samla ihop allt jag redan hunnit sprida omkring mig. Att resa med barn och alla jäkla PRYLAR och så vidare. Nå, nu ska jag i alla fall sova jag med. Har en känsla av att vi inte kommer sova lika harmoniskt inatt som på sista tiden hemma. Ny säng nytt ljus nya ljud osv. Bäst jag slocknar illa kvickt. 

Men angående drömmen jag skrev om nedan. Tack för fina ord. Ni skriver att ni blir ledsna och jag fattar det, det är så hemskt det här. Men jag har tänkt en del på drömmen och den känsla den lämnade efter sig och jag tror ändå det är något ganska positivt, det där med att jag liksom bytte ilskan mot acceptans och vi log när vi vinkade åt varann och sedan gick jag vidare. Jag gick vidare och det är ändå något jag hoppas kunna göra ifrån allt det här. Jag tror jag har så mycket liv kvar i mig och gudarna ska veta att Ivan har det med. Bla bla bla nej nu måste jag nog sova ändå. Får utveckla detta en annan dag. 

Halvvägs eller okej inte riktigt

Hej från Nynäshamn! Evighetsresan till vamlingbo, Gotland, har börjat och hittills går allt precis enligt min SLUGA plan. Vi började med frukost med Ante, Josef, Frans och Nille (frukost med killar, mums) på Louie Louie vid nio. Hoppade på pendeln vid tio. Tog ersättningsbuss från västerhaninge vid elva. Låste in väskan på terminalen i Nynäshamn vid tolv. Ivan somnade kvart över. Jag har hittat en bra trottoar som är bred och platt och går Nynäshamn runt runt runt. Batterierna på mobilen nästan slut men har laddare och batteripack i väskan. Snart har Ivan sovit klart. Då lunch i Nynäshamn C. Sen kommer Frida som ska med samma båt. Sen väntar tre timmar båt och två timmar bil och SEN checkar vi in hos linas föräldrar. Det ska bli härligt. Packade för övrigt inte med hans kudde, men däremot tre små filtar han brukar ha i sin säng. Hepp! 


Drömde om dig

Jag drömde om dig inatt. Jag och Ivan passerade en bar i en källare och där stod du och dansade, du som aldrig dansade, du stod och dansade. Hade en t-shirt med bandtryck och Wille var med och ni var fulla, du kunde knappt stå. Men du var glad och fin och ditt hår var långt för att vara ditt och du vinkade till mig där jag stod i dörrhålet och tittade in. Min impuls var att bli arg för att du stod där och knappt kunde gå och dansade i stället för att vara med oss, din lilla familj, men precis när jag tänkte göra en sur gest som hade startat ett av våra sedvanliga fyllegräl så liksom slog det mig. Du är inte vår längre. Du tillhör något annat, någon annanstans och det spelar ingen roll i världen om du dansar och är full. Du kommer ändå inte att följa med oss hem idag. Så jag ändrade känsla, och min, och jag vinkade till dig och log. Du log tillbaka och vinkade igen, du med. Sedan gick jag vidare hemåt, med Ivan i vagnen. Det var som det skulle vara med allt, fast det gjorde ont.

29 juni 2015

Packar

Ivan är med farmor i parken. Jag packar. Trodde en 55-liters ryggsäck skulle bli halvtom men den blir överfull. Tur att jag inte hittade en 70-liters att låna. Så mycket STUFF med barn alltså i cannot believe it. Nu måste jag hasta iväg och köpa blöjor. För det har de väl inte på Gotland va? Eh. Fru kontrollbehov är i farten som ni hör. Är SÅ sugen att packa ned hans kuddar från spjälsängen men ska försöka att hindra mig. Kan dock inte lova någonting. 

Läget och landet och det

Imorgon drar vi till Gotland. Vi ska hälsa på linas föräldrar i vamlingbo några dagar och vara i Visby en eller två dagar. Jag, Ivan och Lina. Det ska bli så himla härligt. Alltså så OTROLIGT mysigt. Men några pucklar på vägen till njutet finns såklart och dessa fokuserar jag, helt karaktärstypiskt, på nu. Tex: 

- båten går 15 och det är av YTTERSTA vikt att Ivan fått sova minst 1,5 timme då. Hinner inte lösa det hemma, så vagn återstår som alternativ. Men han somnar inte i vagn inomhus eller i för mycket liv omkring och vi hinner inte lösa det innan vi drar så planen är nu: sticka till Nynäshamn redan elva imorgon. Ge lunch på terminalen och sedan ut och gå i nynäshamn (med väskan på ryggen? Eller det måste väl finnas förvaringsboxar?) i 2 timmar. Vet så många chillade föräldrar i min närmaste omgivning som ALDRIG skulle planerat så men vafan. De är heller inte föräldrar till mitt barn. Så imorgon drar vi runt tio hemifrån fast båten går tre. Framme sex, sen köra bil 1,5 timme. Sen läggning på ny plats i nytt rum. Det blir en lång dag för den mindre personen i vår familj. 

- sömnen. Oroar mig lite? Så himla dumt men vi har ju haft nästan tre veckor c ett slags lyx jag knappt vågat drömma om eller skriva om. Ivan SOVER på nätterna just nu. Vaknar sju eller halv åtta. Helt utvilad. Jag älskar det så mycket. Och vill egentligen inte rucka på en enda rutin, men samtidigt inte stanna inne och hemma hela sommaren, det går ju inte. Hoppas han kan komma till ro i ett nytt rum och ny säng fast alla hans små kuddar som han bygger en speciell formation av och sedan nästan rider på inte finns där. Eller om det kanske är ljust i rummet. Eller varmt. Äsch, klart han sover förr eller senare men det är med viss oro jag lämnar våra trygga rutiner bakom oss och styr oss in i semesterlandet. 

- jag har gått in i en period av otroligt jobbiga tvångstankar, typ, kring att han ska bli magsjuk. Lägger alldeles för mycket energi på att, så fort han är gnällig eller verkar det allra minsta annorlunda, tro att "nu kommer en ny magsjuka! Hjälp!" och det är så hiiiiiimla jobbigt. Usch, min magsjukefobi har inte precis blivit mindre sedan jag fick barm kan vi konstatera. Inte heller sedan jag blev ensamstående förälder till en unge som fick det fem gånger på ett halvår. Oavsett detta så fattar jag ju att den här oron jag går med inte är konstruktiv eller ens normal, men så svårt att göra något åt det. Hans magsjukor representerar helt klart det mest sårbara och ensamma och bräckliga i vårt nya liv: jag blir isolerad, utsatt för risk att drabbas av det läskigaste jag vet, måste deala med en sjuk som jag oroar mig för, måste stanna inne med en som knappt pallar vara inomhus till efter frukost pga rastlös och energisk. Men men. Hoppas det lugnat sig snart, mitt nojande. Är kanske uttryck för lite stress inför resan. 

Ja men förutom dessa små moln på vår himmel är läget rätt så soligt just nu. Ivan är på ett härligt ställe och pratar mer och mer varje dag. Med ORD. Och springer och leker och har hittat till en alldeles ny ilska som är fin att se, trots jobbig. Han blir liksom arg när någon är dum med honom eller han inte får som han vill. Brister ut i ett skäll, ett litet utbrott som jag tolkar som NEJ, det där var INTE okej! Letar och hittar gränser och närmar sug allt mer en nej-fas. Men är samtidigt så sjukt rar och samarbetsvillig och glad större delen av dagarna.

Fast nu tröttnar han på sin bloggande morsa här. Måste sluta. Nedan en bild på Ivans favoritklädsel hemma: inga kläder men ett par för små skor. 


28 juni 2015

Bäst just nu: trappor

Söndag i sol

Massor har hänt sen sist och inte hinner jag blogga om det men, kortfattat, Anna Tashas henhippa var underbar och jag var med mellan 14 och 20 vilket räckte precis för att sjunga lite för många sånger på en karaokebar (gode gud gör så ingen filmade) och dricka ett gäng glas bubbel i solen på Olle Olsson-muséet i Hagalund, Solna, äta en oerhört god middag på Biologiska muséet på Djurgården och sedan sticka hem i taxi. Mys mys. Under tiden lekte Ivan med Amanda och som en gåva till mig sov han till halv åtta och utan uppvak. Halleluja. 

Idag skiner solen och min hjärna har redan börjat myllra av logistiken kring resan till Gotland på tisdag. Herregud, måste lugna ned den genast. 

25 juni 2015

Kvar i skogen dårå

Nu trodde vi att jag skulle hämta hem Ivan men i stället hamnade jag i landsbygden utanför Uppsala över natten eftersom Ivan varit dålig i magen på förmiddagen och jag var sådär sugen på att byta blöjor ihållande dåligheter på en pendel utan toalett. Nu hoppas vi det inte blir magsjuka av det här. Sitter på en bänk i skogen och hoppas och hoppas och hoppas just exakt nu faktiskt. Ivan sover och var på gott humör när vi träffades, så ja. Vi hoppas. 

Evening off

Nu på tåg mot Uppsala, Ivan har varit med sin mormor och moster sedan igår eftermiddag. Själv fick jag en sen eftermiddag och kväll med fria händer och valde då att 1. Fixa naglarna (lol) samt 2. Fika med Elias samt 3. Dricka vin (eller okej mest mellanöl men ändå) med några av mina vänner. Det var fint. Ivan sov 11 timmar utan uppvak hos sin mormor. Bra jobbat. Själv sov jag oroligt och tyckte att det var lite för tomt och tyst i mitt hem. 


24 juni 2015

Tillbaka i öknen

Okej men då körde vi en lite jobbig natt inatt med typ 10 uppvak från Ivans sida. Inte hysteriska men stora nog att jag behövde gå dit och vyssja och lägga hand på honom så att säga. Låg vaken mellan några av dem och kunde inte låta bli att reflektera över om det är avsaknaden av alvedon / ipren som gör det. Det är kanske en slump men hans bra nätter har verkligen sammanfallit med en alvedon eller Ipren innan läggning. Alltså verkligen. Hmm. Så då började jag fundera över om han har ont någonstans. Om det är det som orsakar hans uppstyckade sömn. Förutom tänderna alltså. Tänk om han har ont. Tänk om det ÄR NÅT med honom jag inte kan hitta som han inte kan berätta. 

Ja men ni vet. Mitt i natten-tankarna. Nu är klockan halv åtta och jag ska väcka honom. Hans morgontrötthet består utan alvedon eller Ipren i alla fall. 

23 juni 2015

Oasen

Hej det är mammabloggaren på väg till jobbet. Är så tacksam för vad som händer med Ivans nattsömn på sistone. Det är som att den där oasen jag inte ens trodde fanns på riktigt plötsligt uppenbarade sig, fanns på riktigt och levererade vatten efter en lång lång lååååång torka. Om jag så bara får dricka (läs: sova) några nätter till, eller ingen, måste jag minnas detta. Att det hände. 

Han har alltså sovit så fridfullt sista veckorna att det vore rätt knäppt att gå upp till grannen. Ingen gång sedan vi flyttade in har nattskräcken varit av stora mått. Nästan obefintlig. Han har sovit i sin egen säng alla nätter sedan vi flyttade in. På sistone glad att vara där redan från läggning. Det var länge sedan (nå, förhållandevis, allt är relativt men minnet är kort) vi hade långa läggningar. Tre veckor ungefär. Och senaste veckan eller kanske två, så har han knappt vaknat alls under nätterna. Något minipip och somnat om med enkel handpåläggning. Sovit till mellan sex och sju och senaste dagarna, några välsignade gånger, somnat om själv om han vaknat, säg, sex och trynat vidare till sju eller halv åtta. 

Skriver detta för att när allt slår till igen, vilket det säkerligen gör (vågar INTE hoppas) så måste jag komma ihåg att när man minst anar det så kommer det. Ett break. 

Med det sagt: vågar inte tro att det ska vara såhär och varje kväll hastar jag själv i säng mellan tio och elva för att "orka med" nattpassen. Lika snopen varje morgon jag vaknar och konstaterar att de uteblev. 

Ja, det var allt. 

PS imorse när han satt och lekte med sin frukostmacka och började sjunga med i en smörig ballad från radion började jag GRÅTA för att han var så perfekt och underbar och att jag älskade honom så? Helt normalt visst. Ds. 

22 juni 2015

Moll och dur och sånt

Vad som händer när ens barn tar 2 timmar på sig att sluta gnälla och härja och röja och till slut falla i sömn? EN GÅR ÖVER 30.000 steg och får väldigt ont i höfterna, kan jag säga. Ajje.


Men i övrigt hade vi det himla mysigt idag, jag och Ivan. Var i hökarängen med Ante och Josef. Köpte lite kläder på Mini Outlet. Åt mat på Columbia-stället på lilla allén där. Hängde lite i Stora Bleckan efter evighetspromenaden hem igen. Åt svingod middag hos Frans. 


Dagen hade helt klart ett element av moll i mitten, men den slutade ändå i klara dur-ackord. 


This tooth shall pass

Detta är så sjukt olikt mig men jag hade missat att läsa på barniprenförpackningen att en bara fick ge tre dygn i sträck och sedan skulle det rådgöras med läkare. Fick panik när jag såg det, har alltså lindrat hans onda mun (4 stora kindtänder har spruckit igenom mer eller mindre direkt efter varann) med en shot varje kväll i typ 10 dagar. Det har verkligen lindrat. Från att vara gråtig och gnällig och pilla sig i munnen och vifta med händerna runt kinderna osv, har han sovit gott och lugnt och stilla ända sedan jag först provade. Och det har varit så skönt. Dagarna har han fått klara sig utan, det går ändå okej att distrahera honom med lek, men nätterna: 2,5 mg Ipren. Tills i förrgår då jag läste på förpackningen, fick panik och ringde min vän som är allmänläkare. Hon sade åt mig att inte oroa mig och att det inte var någon fara men att vi pausar med Ipren nu, alla tänderna har åtminstone delvis tittar fram. Sagt och gjort. Ingen meriten. Men nu har han sådär ont igen. Viftar och pillar och gråter och pekar och försöker förklara att det gör ont. Jag fattar precis men vill inte ge mer Ipren på ett tag nu. Lilla magen måste vila. 

Så, just nu är vi åter i lite sämre sömn och ett humör som är irriterat to say the least. Idag gnällde han i vagnen till strax före två, han somnar annars senast tolv. Jag tycker synd om honom, ringde 1177 som inte får ge läkemedelsrådgivning (alltså, har de HELT spelat ut sin roll nu när all info de "får" ge är ett tangenttryck bort på nätet? Känns så?) så nu går vi här. Han somnade till slut gråtande med båda händerna i munnen och jag saknar vår gode vän Ipren. 

21 juni 2015

En inte så konstruktiv skam

Har inte kunnat släppa tanken på ett samtal jag överhörde på AW:n jag besökte i onsdags förra veckan. Några personer sitter och pratar om att den ena bor i ett lyhört hus och att det bor en småbarnsfamilj både över och bredvid henne. "Det är inte ett beslut jag känner att vi var eniga kring" sade hon och alla liksom skrattade och det pratades vidare om hur jobbigt det är att bo intill "ungar". Gott så egentligen, hade det varit några år sedan hade jag hållit med. Vi bodde under en familj med ett barn med - fattar jag först nu - nattskräck. Varje natt klockan ett började "ungen" (vi kallade den eventuellt ungjäveln ibland mellan våra fyra ögon/öron) att skrika och jag kunde för mitt LIV inte fatta vad det var frågan om. MÅSTE den skrika varje jävla natt, undrade jag. Och min sambo var sjukt irriterad för han jobbade mycket hemifrån och det hoppades rätt rejält i golvet/taket dagarna i ända. Han gick till och med upp någon gång. Frågade om barnet MÅSTE hoppa i golvet hela tiden. Svar ja, "det är ett barn". Enter mer irritation. 

Men i alla fall. Nu är ju jag på andra sidan och jag tror mitt hus nu är rätt lyhört för jag hör när min granne bredvid drar ned och upp sin rullgardin och när det ringer i grannen ovanförs telefon. Och jag är plötsligt så hemskt medveten om ljuden Ivan gör när han vaknar på natten och tjuter. Även om det har varit så sjukt mycket bättre på sistone (har snittat på ett-två uppvak per natt senaste veckan, och kortvariga dessutom) så har jag hört att de har vaknat däruppe. Jag har hört hur de går på toa strax efter att Ivan tjutit och en gång började de prata i sitt sovrum, som jag antar är rakt ovanför mitt. 

Och jag SKÄMS så mycket för detta, fast jag 1. Vet att det är väldigt korta små störningar som troligen är rätt Lätta att somna om ifrån och 2. Inte kan göra ett skvatt för att ändra rådande situation och 3. Inte ens vet om de störs. Hur onödig skam? Jätte. Ändå finns den där och det där samtalet från AW:n ekar i mig och alla gånger jag irriterats över den forne grannens stackars barn som grät om nätterna gör att jag skäms ännu mer. 

Jaja. Det är ju som det är. 

Och DÄR...

... Kom den sista kindtanden upp (inatt, under illvrål) och nu är alla fyra out in the open. Bra. Så kan vi glida in i den fem veckor långa utvecklingsfasen (sista enligt appen?) i "lugn och ro". 

Aldrig mer

På promenad i Tanto, halv nio en söndagsmorgon. Tittade i Hitta Vänner alldeles nyss och blev så himla ledsen för att jag aldrig mer kommer se hans namn och position där. Passade på att vara ledsen för att idag när vi tar bussen ut till hans föräldrar och går den 20 minuter långa promenaden till deras hus så gör vi det utan honom. Hade betalt allt jag har för att få gå där tillsammans. Höra honom berätta att där stod det minsann inte ett hus när han växte upp och där bodde en knäpp granne och där lade han sig att vila en gång på väg hem från fest och där det och där det. Lyssnade oftast bara med ett halv öra då, nu vill jag höra det igen och igen. Anteckna allt så det aldrig försvinner. Som han gjorde. 

20 juni 2015

En som saknar sin kompis som är på toaletten

Pust midsommar över

Gårdagens väder alltså. I Stockholm. Hällregn från morgon till kväll? Inte ens iklädd massor av regnkläder kunde Ivan tänka sig att vistas mer än några minuter i parken nedanför. Det sprang råttor där. Helt obrydda av oss två människor. Nej fy. 

Gårdagen spenderades således inomhus. Vilket är en pärs för både mor och son i denna familj. Förmiddagen hos Digge med hennes två barn. Sedan vila. Sedan kom min bror, svägerska och mamma på midsommarmiddag. Otroligt trevligt under de regniga omständigheterna får jag ändå säga. Efter "middagen" (den intogs fyra så vetefan om det inte var en sen lunch ändå) testade vi att gå ut i regnet en sväng till. Mamma hade köpt såpbubblor och det dög väl hjälpligt för en halvtimme utomhus i regn. Såhär såg det ut: 


Men det var en kortvarig förströelse och sedan gick vi in igen. Emelie och ante och Josef tittade förbi. Barnen härjade inomhus en timme till. Sedan var det äntligen - dagarna blir så LÅNGA med ettåring i ösregn - okej att börja lägga Ivan. Han somnade utan knussel, vi har en mycket bra period gällande både läggningar och nätter nu, och jag lade mig strax därefter. Det tar på krafterna att ha en 16-månaders i ösregn kan jag berätta. 

18 juni 2015

Pausmusik

Lord have mercy on en ochillad mor

Dag nummer ett av det evighetslånga lågtrycket är nu nästan över och jag överlevde. Tackar högre makter för att regnet bara duggade under Ivans 1,5 timme långa sovpaus mitt på dagen, samt för uppfinningarna regnskydd till vagn, regnkläder till barn samt Graninges allvädersstövlar (ridstövlar egentligen men de är PERFEKTA på så många sätt, typ alla jag känner äger ett par och de gör ingen besviken, tror de har slutat tillverkas men om du hittar ett par så SLÅ TILL, du kommer aldrig någonsin ångra dig). Nu återstår bara fyra eller fem till, om jag förstår väderleksrapporterna rätt? Suck.

Anledningen att vi rullade runt mellan Farsta och Hökarängen idag var att vi hade tid hos min och Ivans barnpsykolog Helena, en underbar kvinna vars namn Ivan idag briljerade med att säga (eller okej, han sa "Lina" eller "Lena" högst troligen eftersom han känner en av varje och brukar säga deras namn men skitsamma, det passerade som Helena idag också) och som därmed blev mycket glad och talade länge och väl om hur otroligt snabbt han utvecklas och att han är en sådan verbal liten typ. Det är han ju också. En verbal och musikalisk liten klätterget, närmare bestämt. Ingen rast och ingen ro.

På dagens meny, samtalsmässigt, stod det här med att som vuxen hjälpa ett barn att reglera när barnet inte klarar av att göra det själv. I mitt fall, specifikt, så handlar det inte så sällan om att hjälpa Ivan att hitta stunder av vila och avkoppling i dagarna eftersom han helt enkelt inte fattar att han behöver det. Jag ville prata om det idag, eftersom jag upplevt en viss bitterhet på sistone. Eller kanske inte bitterhet, men jag har undrat om jag tar i för hårt, är för anal - i brist på bättre ord.

Med månaderna som gått har jag blivit relativt bra på att läsa av honom och förhoppningsvis fånga honom innan det brinner i hela den lilla skallen och det blir övertrötthet och nattskräck och allt det där som kommer när det blir too much för Ivan. Det är därför vi varvar parklekarna med promenader då han varvar ned och sitter och sjunger och småpratar. Det är därför jag är rätt noga med att han ska sova vid samma tid varje dag och lägga sig i samma rum efter samma kvällsprocedur varje kväll om  möjligt. Det är det som händer när jag sticker tidigare från en bröllopsmiddag (som i lördags) eller lämnar en till synes mycket lycklig stund (för Ivan)  i sällskap av två spralliga fyraåringar som under flera timmar leker vilt med honom (som idag). Det är egentligen inget konstigt att göra det, jag tror att alla föräldrar på sina egna sätt hjälper barnen att reglera där det behövs, men i mitt fall känns det som att det alltid blir så mycket av den varan. Varför fattar inte Ivan när han behöver vila själv, undrade jag. Varför känner han inte när det blir för mycket? Kommer det alltid vara såhär? Är det ett problem för honom eller bara för mig? Sådana frågor ville jag dryfta idag, och det fick jag.

Sammanfattningsvis var beskedet att olika barn har olika intensitet och "tar in" olika mycket av sin omgivning samtidigt. Hon jämförde hur Ivan är i terapirummet (han hinner leka med nästan alla de massvis av leksaker som rummet innehåller på vår timme där: ett dockhus och brioklossar och en dockvagn och bilar och en madrass att kasta sig runt på och göra konster mot en spegel, en soffa att klättra i, en miniservis och ett barnkök osv osv osv) med andra barn som sätter sig med en leksak och liksom pillar på den i en kvart och sedan sakta rör sig mot nästa. Vissa barn, menar hon, nöjer sig med att fördjupa sig i en pryl medan andra vill hinna med allt samtidigt. Ivan hör till den senare kategorin och detsamma gäller för honom världen runt honom. Så har han varit så länge han haft en saying i olika frågor: aldrig inåt i selen, aldrig liggande i vagnen, aldrig stilla i parken osv. Det är bara sådan han är, han tar in mycket samtidigt och det medför både positiva och negativa saker.

Positivt är hans nyfikenhet och vilja att lära, hur han utvecklas snabbt och har roligt och liksom vill sluka hela livet och världen där utanför. Negativt är att han omöjligen kan sluka hela världen utan att varva ned och vila och liksom hämta andan och processa, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir ju liksom min uppgift att lösa det. Vilket jag gör. Men det kostar på.

Vi pratade om den avund jag kan känna inför de föräldrapar jag känner omkring oss som både är två (ja, de flesta PAR är två, I get that men orkar inte formulera om mig) och som har lite lugnare barn som själva inser att oj, nu är jag sugen på en tupplur här. Eller oj, nu kände jag för att vara lite ensam och gå undan en stund. En dålig dag är det ren och skär bitterhet jag känner, det kan jag väl erkänna såhär kvällen innan midsommar, eftersom jag har en stark känsla av att min unge bara ÄR sån här. Föräldrarna till lugnare barn däremot (och nu tolkar jag rätt fritt, ingen har exakt sagt detta till mig men kommentarer som "ta det lugnt, han äter när han är hungrig och sover när han är trött" får mig ändå att misstänka att de liksom har en annan bild), verkar tänka att det är en inställningsfråga. Om jag chillar lite mer så ska jag nog se att Ivan också börjar chilla. Om jag slutar att gå hem klockan sju varje kväll så ska jag nog se att han "lär sig" att sova lite var som helst. Om jag bara skaffar mig en lite mer relaxed inställning till hela föräldraskapsbiten så kommer också mitt barn att bli mer relaxed. Jag tror egentligen att det enda jag behövde få svar på idag var: stämmer detta? Kan det vara JAG som skapar hans intensitet genom att inte vara så himla chill?

Ja, nu får man gissa helt fritt vad hon svarade. Facit i nästa stycke.

NEJ det stämmer inte. Han är precis exakt sådan som han är, för att han är det. Punkt. Barn är olika. Föräldrar också, naturligtvis, och vem vet hur jag hade känt inför att stanna längre på en middag med övertrött unge om jag haft någon att dela nattskräcken med. Det är klart att den biten måste med i beräkningarna. Vi är bara två och har därmed omöjligen samma typ av marginaler som de som är flera har. Men kontentan är att han är som han är och behöver det han behöver och det är hjälp att reglera kring nedvarvning, vila och att ta pauser. Hans grundläge är gasen i botten och han har inte lärt sig att det finns nyanser av gas. Han har ett läge (just nu) och det är plattan i mattan. Det får jag förhålla mig till.

Långt och babbligt, detta. Oklart om jag ens formulerat en enda sak som inte är självklart, känner jag nu när jag ser det? Hur som helst. Jag tror att den dag hans nattskräck avtar och inte är standard så fort han fått gasa på efter egen fri vilja, så kommer jag att våga släppa lite mer på det här reglaget. Alternativet är att jag börjar förhålla mig lite mer löst och ledigt till hans nattskräck. Men innan något av de alternativen inträffat så kommer jag förmodligen fortsätta att reglera, avbryta, gå hem tidigt och skapa mörka tysta sovrum åt honom att vila i. Speciellt kul tycker jag ju inte att det är hela tiden, nej. Men what's a mom to do?

Det kommer väl fler somrar, soliga kvällar, bröllop och möhippor och baler på slott? Vi kan väl hoppas det.

Bleck

Igår var jag först på en aw på takterrassen hos Madder, som är en av mina fridors arbete (kommunikations- och PR- och spinnbyrå med feministisk touch) och där var det härligt ända fram till regnet kom. Då gick jag och Lina till först Bananas och sedan Bleck. Vi trodde bleck skulle vara tomt med anledning av väder och det faktum att de har ca 80 uteplatser och 25 inneditos. Men nej. Det var banne mig proppfullt. Vi fick sitta i baren och äta, dock. Jag åt himmelska fish and chips (tyckte inte dagens pommes frites-intag i form av plusmeny på McDonalds räckte tydligen) och lina åt råbiff. Liten portion 140, stor 195. Den lilla var rätt stor? Så himla bra och mysigt och bra musik och härligt folk och trevlig och proffsig personal. Mmm äta ute. Utan barn. Mmmm livet. Sen gick jag hem i regnet vid halv tio och Ivan sov så sött med Amanda och jag skickade hem henne och lade mig själv och som vanligt då jag druckit två glas vin sov jag helt oroligt och vred mig halva natten men Ivan sov gott sånär som på light-nattskräck runt tolv (standard) och jag känner verkligen tacksamhet för hans sömn på sistone. Underbara älskade. 

Försökte fota hans nya tänder men det gick sådär. En uppe, en precis under ytan och på väg. Snart är det över för den här gången. Heh. 


Driver runt

Hej från en parkbänk mellan hökarängen och Farsta i tillfälligt uppehållsväder. Att dyka ned i de (fem? sex?) kommande dagarnas regnväder med hardcore renoveringsarbeten i lägenheten under vår och inga planer för midsommar och en unge som behöver (jo, fan, BEHÖVER) vara ute och springa av sig all energi minst några timmar per dag kommer att bli en... Utmaning. Som kräver sin planering. Den här dagen lekte han i Farsta centrums lekland och därefter blev det vagnpromenad. Älskar babyjoggers orginalregnskydd förresten, det är så solitt. (Solidt?) Enda kruxet: det är inget vidare i öppet läge. Då blir det alldeles för mycket möjligheter för barnet att ligga och dra och sparka i platsen och liksom tänja på dragkedjan. Men i alla fall. Såhär såg det ut för några timmar sen. Dystra utsikter: 


Men Ivan höll humörflaggan i topp ändå. 


Och nu blev det alltså uppehåll och han sover i vagnen och jag sitter på en parkbänk och kommer nog snart få börja rulla igen eftersom barnet fått en dålig vana av att alltid vakna när vi inte rullar. Man hinner gå väldigt långt på 1,5-2 timmar har jag noterat. Igår till exempel från mig, genom tanto, ned till vattnet, hela årstaviken till Skanstull, vidare utmed vattnet till Danvikstull, sedan snirkla upp och ned för backarna i vitabergsparken, sedan gatorna i Sofo, och där ungefär hade 1,5 timme passerat och Ivan vaknade och jag hade väl knallat sisådär 20.000 steg. 

Jag lever för övrigt i en konstig mix av extremt mycket motion men extremt liten lust, ork eller tid att laga sund och hälsosam mat till oss just nu. Har typ tappat sugen på att erbjuda nya smaker eftersom han ratar allt utom korven och hamburgaren och köttbullarna. Så det blir en jäkla massa sånt. Och så McDonalds däremellan, tror att en upphackad 45-grams-burgare kan vara Ivans all time favourite? Ej så nyttigt kanske. Speciellt inte eftersom varje gång vi är inne råkar även jag vara superhungrig och beställer en plusmeny åt mig själv. Borde ändra på detta trista mönster snart. 

Imorgon midsommar. Noll planer men eventuellt är min bror och svägerska gulliga nog att komma över och äta lite sill med oss på eftermiddagen. Så jag får se ett vuxet ansikte eventuellt. 

Oh no nu kom regnet igen. Måste spänna fast regnskydd på vagn. 

Early bird

Inte helt sällan kryper Ivan upp i sin vagn och sätter sig och, tja, MYSER däri? Det tycker jag är gulligt. För övrigt undrar jag om det är en annalkande skofetischism vi ser. Går ofta runt med skor, mina och sina. Pillar på, slickar på, bär runt. 


16 juni 2015

Trött efter barnvakt

Riktar denna fråga till er med erfarenhet av barnvakter: 

Mitt barn är så trött när han hängt en heldag med sin barnvakt. SÅ TRÖTT. De har gjort samma saker som han och jag gjort om dagarna, några parker och så lite chill i vagn däremellan (enda stället han liksom varvar ned, rullandes i vagn, då sitter han och funderar och tittar och kanske sjunger en trudelutt så det är bra med sådana pauser för honom som annars leker så högintensivt hela tiden), lite picknick, samma längd på lunchvila etc. Alltså jag kan tänka mig att ett barn liksom "skärper sig mer" när en annan än föräldern passar, och att det kanske tar mer energi, men har ni likadana erfarenheter? Jag blir lika förvånad varje gång jag kommer hem från jobbet. Typ: va, är du såhär trött redan nu? Och tänker lite att det är synd om honom för detta? Det är dumt va? Eller? Borde jag agera på detta? Göra kortare dagar på jobbet (jobbar nu 10.30-16.30)? 

Annan grej han inte riktigt gör lika bra utan mig: äter och "går på toa" (läs skiter i blöjan). Antar att det också beror på en viss anspänning. Rapporterna jag får är dock att han är glad och tillfreds hela dagarna, så jag vill ändå tro att han har det bra utan mig när jag jobbar. 

Någon med någon erfarenhet?

Svajar framåt

På tunnelbanan på väg hem. Otroligt bräckligt humör, sån klassisk pms detta. Fick minikritik på jobbet idag kan kan typ inte släppa det fast det var länge sedan, inte personligt samt överspelat vid det här laget. Ivan grät lite när jag lämnade honom i parken och jag känner mig som världens sämsta morsa. Har ingen lust att laga middag, vet inte vad vi ska hitta på fram till läggning, sommaren känns lång och kalendern tom. Lite så. Hade min sambo levt hade han sagt att jag skulle ta de där pillren jag fått utskrivna mot PMDD men jag drar mig för det. Det är över inom två dygn och jag gillar inte att äta medicin. Försöker väl härda i stället. 

På pluskontot ska vi ändå notera att Ivans sömn känns på gång att bli bättre och bättre. Inatt hade han förvisso lite utbrott runt tolv och två, men sedan sov vi ganska lugnt till, wait for it, kvart i åtta? Eller han gjorde. Jag klev upp sju och väckte sedan. En vill ju hålla på rutinerna så gott det går. 

Min lugg är RIKTIGT dålig nu och min frisör är hemma med nyfödd bebis. Jag borde ge mig ut i djungeln och hitta en ny, undrar vart jag ska börja gå? MOC? 

15 juni 2015

Autocorrect

Alltså, jag har så sjukt mycket konstiga stavningar i de poster som skickas från mobilen. Grämer mig över hur fult det ser ut men det är alltså autocorrect och dumma fingrar som inte passar för iPhone som är boven i dramat. Och att från telefonen går det inte så enkelt att gå in och ändra. Ni får helt enkelt gissa lite. Se posterna med blida ögon osv. 

Note to ingen speciell

I morse vaknade jag och Ivan samtidigt vid sjutiden till en sopbil som for runt på allén där vi bor och gjorde sommarfint. Jag blev nästintill euforisk över att klockan var sju och att jag bara kunde dra mig till minnes ett enda uppvak då jag behövdes för att lägga om, lägga ned, vyssja vid sängkant och liksom trösta. De övriga skriken och halvuppvaken skötte han helt själv, dock förstås med mig liggande vaken på nålar bredvid. Andandes så tyst jag kunde. Jag tänker och tror att han mer och mer lär sig att hantera sina små uppvak på egen hand, röjer lite i sängen och skriker till och byter position och så. Nu är han förvisso på väg in i ännu en utvecklingsfas, den sista, enligt Wonder Weeks, men ändå. Det har banne mig varit rätt okej nätter och läggningar på sistone. Peppar peppar. Med några undantag. Men överlag. Ja, ni fattar. 

Så vi vaknade vid sju och Ivans enda kindtand är nästan helt uppe och hans humör var gott hela förmiddagen och vi inledde i bleckan och tog oss vidare mot Sofo (ante och Ola plus kids var med) och tog en tidig lunch på Pong i skrapan och den var nästintill harmonisk trots närvaro av tre ettåringar. Ivan satt lugnt och käkade lite nudlar och vårrullar och chillade. Somnade sedan hemma på typ tio minuter. Sov och jag själv tittade på Orange is the new black på nya ipadsen, den där jag inte fick köpa ni vet? Well jag köpte den ändå och nu ligger jag alltså och tittar på serie och somnar till vid Ivans lunchvilor, så lyxigt. Glad för inköpet. Hoppas den håller.

Förresten så såg jag Spy på bio igår och rekommenderar VARMT. Så mycket fniss, några lol och allmänt härlig humor. 

Efter Ivans vila idag mötte jag upp lina på stan, tog en sväng till ännu en park med Ivan, gick till en tredje och sen en fjärde. Åt middag på McDonalds och där mötte Anna upp. Köpte nya skor till Ivan. Avslutade med spring på nytorget en kvart. Mötte Emelie som följde med mig hem och där tog vi ett glas vin och pratade och gick igenom sommarplaneringen. 

Ja det var väl det, om idag. Pust. 


Skorna

Efter att Ivan klagat lite vid påtaglig av skor de senaste dagarna tänkte jag att det var lika bra att gå och mäta om hans fötter fast det bara var 3-4 veckor sedan sist och de sade att han då låg mellan 21 och 22. Och mycket riktigt. Hans fötter mätte nu 13 centimeter och det är 22-23. Så vi köpte nya skor och nya stövlar. Därmed har jag ett par fina stövlar i stl 21-22 över om någon läsare (i sthlm) vill ha och behöver? Maila mig i så fall. Schmarro och så den där grejen med gmail och com och sånt. 

14 juni 2015

Ugly face of PMS

Och aldrig någonsin vill jag säga upp mig så mycket från mitt eget liv som under de där fyra fem PMS-dagarna. Hade nästan glömt känslan, det har varit så mycket emellan. Men nu är det påtagligt. Mitt tålamod med Ivan är kort och hans med mig likaså. Han är den lille med tänder som ömmar och tandkött som spricker så han borde rimligtvis lämnas företräde. Men gud så svårt det är. 

Funderar på att köpa en iPad mini idag, eller air, en som får lov att hålla och som blir hans sommar-räddare i nöden (läs: under bilfärd och annat tråkigt). På blocket kostar de nästan lika mycket som i affärerna, konstigt. Iofs har jag konsumtionsförbud när jag har pms, vill alltid bara köpa bort det onda då. Om några dagar då kanske. 

13 juni 2015

RIP Magnus

Helvetes cancer. Helvetes metastaser och spridningar till skelett och delar som inte kan opereras bort. Har levt nära en person med skelettcancer (pappa) och vet hur ont det gör. Det är enda lättnaden i all jävla skit: att smärtan försvinner när det är över. Men det är så hemskt. 

Dag i bilder

Jahapp, dagen inleddes alltså med en snabb kopp kaffe (eller snabb flaska välling beroende på vem i mitt hushåll du råkar vara) och så up, up and away. Vi hade en färja att passa. Ivan fick springa av sig lite i Bofills båge och där luktade det hultsfredscamping dag 4 kan jag tala om. Ugh. 


Efter en frukost på McDonalds Slussen (living the dream) åkte vi, och hundra andra som skulle gifta sig eller vara gäster när andra gifte sig på Skansen, båt till Djurgården. Köade från halv tio till tio och kom sedan in. Det var hett, jag var svettig, Ivan var gnällig. Men på miniskansen blev det lite roligare en stund. Sedan väntade vi bland alla andra bröllopspar i cirka två timmar och så till slut var det min systers tur. Det var fint men gick fort, poff så var det över och de var gifta. 



Därefter var det dags för picknick men även Ivans sömn, vilket krockade lite eftersom Ivan nu för tiden mest sover i lugna miljöer och i rullande vagn. Men vi turades om, jag brände axlarna, Ivan sov bara en dryg timme till min frustration, men så blev det och det var just inget att göra åt. 

Sedan full svettig buss till östra station och så svettig bana till Täby kyrkby och barnen fick klä av sig och hänga vid en vattenspridare. Mycket populärt. 


Vi hann umgås lite men framåt sex var Ivan trött och gnällig och jag åkte hem lagom till att middagen dukades upp och de ansta skulle sätta sig till bords på den soliga altanen. Hemresan tog en timme och en kvart och när vi kom hem skyndade jag att lägga Ivan som då var så trött att han knappt fungerade alls. 

Och, inte för att verka gnällig, men jag är så LESS just nu på att aldrig kunna vara med på något efter klockan sju. Att alltid missa allt som händer sen, alla kvällsaktiviteter. Jag vet inte om jag är helt anal kring ivans sömn men hans nattskräck som uppstår när vi kör för hårt på dagen, och hur många timmar av en natt den tar över i ren och skär ångest, den liksom bara pågår och pågår och det är högintensivt och tröstlöst och så sjukt tungt. Och hur jag knappt orkar deala med det när det händer och så kommer en morgondag och jag har morgonpass och lunchpass och eftermiddagspass och kvällspass och nattpass igen. Jag har typ inte marginalerna för det? 

Samtidigt som jag är så urbota trött och uttråkad på det här jäkla askungelivet också. Att alltid gå hem sju. Alltid sitta här lagom till åttaprogrammen börjar på tv och försöka att inte tänka på det där som jag INTE är med på. Till exempel min systers bröllopsmiddag. *sorglig fiolmusik nu* 

Jaja. Vad är väl en bal på slottet osv. 


12 juni 2015

Anteckning Ivan, 16 månader

Vid förra månadsanteckningen bodde vi kvar i Enskede och det känns som en evighet sedan, men det var bara en knapp månad sedan vi lämnade HELVETET på jordet (jo men det känns så) och började om på ny kula här, i vår fina egna lägenhet där allt känns så mycket tryggare och bättre och mindre ensamt och mindre sorgligt och mindre av allt som gör ont. Intressant ändå, när jag tänker på att Ivan inte ens bott här en månad, jag har vant mig totalt och jag undrar om inte han har det också? I alla fall. Såhär har vi det nu.

Sömn

Det svajar fortfarande med Ivans sömn men på det hela taget vill jag nog ändå påstå att det går åt rätt håll. Sådär som han hatade (jo men jag hävdar det, han hade verkligen starka känslor mot att lägga sig och så himla ofta nattskräck) det förra sovrummet är han inte längre. Jag tror inte det enbart har med mig och hur jag mår att göra, jag tror han gillar rum med lite mer rymd och lite bättre luft när han ska sova. Och det har ju vårt nya rum. Det är faktiskt urmysigt. Bladiga tapeter och en enorm lekpark utanför, vi somnar båda två till ljudet av kids som spelar fotboll utanför, men inte högt utan lågt i bakgrunden. Det susar om ett element och jag tror att en skulle kunna störa sig på det, men både jag och, som jag tolkar det, Ivan är trygga i det här sovrummet.

Ivan har sovit i sin egen säng 100% av nätterna sedan vi flyttade. Detta mycket på grund av att jag köpt en sängstomme så att min säng nu är hög och står mitt i rummet och att detta i kombination med världens röjigaste sovare inte känns säkert. Men också för att vi båda sover bättre en bit ifrån varandra. Även om jag saknar honom rätt ofta på nätterna och önskar att han kunde ligga och snusa mig lugnt och tryggt i örat så är han ju faktiskt inte den typen av sovare. Och inte jag heller. Så.

Läggningarna har ju en period varit jobbiga efter att vi flyttade hit, men jag har bytt taktik sedan dess och den här funkar just nu: jag sätter mig på min säng som står typ två decimeter från hans. Lägger en kudde utmed spjälsängens långsida och liksom låtsas att jag också ska sova, sittande, bredvid hans säng. Säger godnatt och puss och sov gott och så stökar han runt i sin säng. Ställer han sig upp så får han en mjuk kram och jag säger godnatt älskling men låter honom släppa taget först. Beter mig som att jag har all tid i världen och försöker att verkligen känna det så också. När han ställer sig igen - ny kram. Inget hetsande med att lägga ned honom gång på gång som jag gjorde innan. Han får väl stå en stund om han vill, men aldrig komma upp ur sängen. Han verkar acceptera den rutinen. Eftersom han inte älskar att kramas blir stunderna han står upp inte särskilt långa. Däremot tar en snittläggning en halvtimme eller lite mer och det såg jag tidigare som ett misslyckande. Men så sa vår kloka psykolog att Ivan ju är en intensiv kille med mycket i skallen och att han helt enkelt förmodligen är en unge som behöver en stund på sig att gå ned i varv. Och jag kände direkt att JA! Det är klart att det är så. Det är inget fel på honom som inte lägger huvudet på kudden och somnar direkt, det är bara sådan han är. Han behöver varva ned en stund och han vill göra det med mig i närheten och då får han det. Ger våra läggningar senaste veckan en fyra av fem i betyg. Snabba är de inte men jag blir bättre och bättre på att pricka in hans sömntåg och han somnar glad och liksom tillfreds för det mesta. Såhär kan det låta vid en läggning:


Vi har också börjat lägga de flesta av dagvilorna, som nu sker cirka 12-14, hemma i sovrummet. Lugnast så, och jag får loss en bra stund att jobba eller äta lunch eller duscha eller städa.

Nattskräcken är mycket mildare nu. Anfallen kommer med jämna mellanrum, speciellt när han är övertrött och överstimulerad från för mycket intensitet på dagen, men jag har aldrig behövt väcka och ta upp honom vilket jag är så glad för, jag tror det är en viktig del att han inte kopplar rummet till någon typ av läskig känsla. Det har gråtits en del men jag har ändå lyckats stå bredvid och inte störa mer än någon gång få ned en hand som vaggar hans rumpa om han inte reagerar dåligt på det (då försvinner den snabbt som ögat igen).

Nattliga små uppvak har vi däremot massor. En bra natt kanske fyra, en dålig över tio. De sämsta nätterna har jag inte sovit mer än en timme i sträck någon gång alls och säkert varit uppe närmare tjugo gånger.

Sammanfattningsvis tycker jag ändå att det funkar okej. Jag har mer marginaler nu när dagarna inte kantas av ångest längre, och jag tar en halv Atarax mot att jag stressar upp mig vid läggningen vilket gör att jag kan somna men inte känner mig påverkad vare sig vid nattuppvaken eller morgonen därpå. Det funkar okej för oss.

Normal läggningstid är åtta, han vaknar mellan sex och sju. 

Mat 

Ivan äter välling (250 ml) innan han sover för kvällen och direkt när han vaknar på morgonen. Just nu verkar burkmat vara något han känner sig färdig med, vilket är en trist kombination med att han inte är intresserad av så värst mycket annan mat. Tyvärr. Det blir en jävla massa falukorv, köttbullar, makaroner och blodpudding. Jag är så uttråkad på att servera det men vet inte hur jag ska gå vidare, hittar vare sig tid eller inspiration hos mig själv att testa nya rätter. Ibland ger jag en extra shot välling före eller efter dagvilan om han ätit riktigt dåligt. Jag tycker han ser rätt smal ut, men inte mager, och hoppas att det bara är hans vanliga genetik så att säga, både hans pappa och jag är ju byggda av en lite mer spenslig modell.

Men sammanfattningsvis: så himla trist och enformigt han (vi) äter just nu. Men det funkar. 

Motorik

Bergsgeten klättrar på. Idag klättrade han upp i en stege, upp på en sådan där trähäst som gungar i parker, upp i en himla droska, uppför trappor om han hittar några, upp på stolarna i köket och utmed soffans ryggstöd. Balansträning på hög nivå, han blir allt säkrare hela tiden men det blir ju en del fall också.

Humör 

Grundhumöret är glatt och han har faktiskt en rolig humor. Har en förmåga att se så sjukt full-i-fan ut också när det ska komma ett skämt eller ett bus. Dagarna kring tandsprickningen som vi haft den här veckan har inte varit glada, men han försöker liksom ändå se det roliga i alla situationer. Det är mer som att tålamodet med motgångar är nere på noll. Han älskar större barn och pratar med främlingar men har börjat visa tecken på separationsångest, gråter när jag går och han är kvar i till exempel en park med sin barnvakt. Blir glad en minut efter att jag gått och det är säkert helt normalt, men jobbigt för mig att lämna en ledsen som vill springa efter. Bara att träna, jag vet, i höst blir det förskola.

Övrigt / språk

Tre av fyra kindtänder är uppe och jag kan konstatera att de i överkäken knappt verkar besvärat honom alls medan de i nederkäken verkar göra svinont.

Ivan sjunger fortfarande extremt mycket, när vi är ute med vagnen sitter han och kör ett medley av Lilla snigel och hjulen på bussen och egenpåhittade sånger. Han håller tonen, man hör vad det är för sång som spelas så att säga. Han säger nu banan, tack för maten, gör pruttljud när han ska bajsa, tack tack när han ger en något, nej tack när han inte vill ha något, härmar ljudmelodier och babblar på dagarna i ända. Favorituttryck är nog ändå hej då, han säger hej då när en boll rullar i väg, när en fågel flyger i parken, när ett flygplan passerar på himlen, när människor går av tunnelbanan, när jag pratar telefon och lägger på, när han precis ska somna. Heddå heddå heddå heddå, cirka tusen gånger om dagen. Älskar hans ljusa lilla stämma.

I parkerna lockar nu klätter-redskapen mest, och så rutschkanorna och han kan förlora sig i sandlådorna ett tag men inte alltför länge. Gungor är kul i en minut och sedan vill han ut. Fick han bestämma skulle han vara med i de större barnens lekar och framförallt bollspel exakt hela tiden. Inget är så roligt som när ett större barn eller en tonåring låter honom vara med och kasta / sparka med bollarna. Då skiner han som en sol. 



Tidigare månadsanteckningar:

Gillalalala läget

Jag försöker vara rationell och för det mesta går det rätt så bra. Jag kan se att den här perioden, den som jag och Ivan befinner oss i nu, inte kommer vara så länge till ur ett större perspektiv sett. Jag kommer inte alltid att gå ut i parker klockan halv nio på morgonen och återvända hem, för det mesta ensam, framåt fem eller sex på kvällen, varje dag i veckan. Jag kommer inte alltid att ha ett barn som får nattskräck när en rubbar hans rutiner och jag kommer inte alltid ha ett barn som måste somna hemma vid samma tid dag ut och dag in. Han blir större, det kommer andra perioder, det kommer fler somrar, det kommer fler sommarkvällar. Men just idag var det lite svårare än vanligt att hålla den där "jag önskar jag vore där också-känslan" borta. Eller rättare sagt, det har känts så lite till och från den här veckan. Jag har inte räknat efter precis, men jag tror jag är inne på min tredje vecka utan paus från föräldraskapet om en bortser från då jag åker raka vägen till jobbet och sedan hem igen, eller igår då jag hade två timmar på Götgatspuckeln. Det är många dygn i sträck som ensamförälder, vill jag lova. Det är många dygn i sträck som ensamförälder till en ettåring som håller på att få tänder och sover ännu sämre än vanligt. Det är många dygn i sträck och det har varit många frestelser därute.

Igår ville jag till exempel följa med mina vänner till en korvfest som ett produktionsbolag har varje sommar på sin innergård. Idag ville jag göra... ja men lite vad som helst, i det här varma vädret? Sitta i en park med ett glas vin och några vänner kanske. Eller på en uteservering. Ha på mig någon klänning, eventuellt. Prata och inte springa i fem parker om dagen och åka rutschkana femtiotusen gånger i rad och jaga en liten som faller lätt och gråter ofta. Jag ville vara någon annanstans för en stund, i ett annat liv där jag får pausa ibland. So shoot me.



Det är mycket nu, för den lilla. I parkerna vill han så gärna leka med tre- och fyraåringarna och de är så oförsiktiga med honom. En tjej kastade en stor spade med sand med hög fart rakt över hans huvud och det kom i hela ansiktet och i örat. Allt han hade gjort var att försöka klättra upp på det lok i parken som hon befann sig i, han ville vara med men hon ville kasta sand. Jag sade till henne såklart, men Ivan hann ändå bli ledsen. En läxa han måste lära sig, jag vet, men det är tungt att hela tiden vara med som hans vakt när han blir bortföst och puttad och ivägkörd från de större barnens lek. En annan unge puttade honom ganska bryskt ut ur en liten bod som finns i Bryggartäppans park. Han ramlade och började gråta, inte så mycket för att fallet gjorde ont som att han blir så ledsen när han inte får vara med. Och så tänderna på det. Och så alla andra fall som kommer när en liten försöker springa i en plaskdamm eller klättra på parkleksaker som är lite för stora för honom. Han har haft en dag fylld av motgångar och får jag gissa så blir det nog nattskräck inatt. Det kändes så vid läggningen.



Själv ska jag sitta någon timme till och kolla på Instagram och plåga mig själv och önska att jag vore därute jag också. Det flyger helikoptrar över hela Södermalm ikväll, antar att det är för bröllopet imorgon. Jag ska också på ett bröllop imorgon, men inte prinsens utan min systers. På Skansen. Vi ska äta frukost ute, jag och Ivan och sedan ta båten över till Djurgården. Det blir säkert bra.

11 juni 2015

Klädrelaterad identitetskris

Hade två Ivanlediga timmar idag och blev helt förvirrad: vad är det jag behöver göra? Kom inte på något bättre än att ta en sväng på Götgatspuckeln och titta på kläder i affärer och återigen slog det mig hur himla länge sedan jag hade tid att köpa saker till mig själv. Vilket har medfört att hela min garderob är från cirka åren 2011-2013 då jag blev gravid och stor och slutade köpa saker (köpte iofs extremt sällan innan också men ni fattar grejen). Gick runt där i affärerna och bara VEM ÄR JAG? Vad har jag ens för stil? Har jag någon stil? Vill jag ha en stil och vilken? Och var ska jag i så fall börja? Fingrade på någon romantic hippie-klänning och fattade absolut inte vad jag skulle ha över en sådan om jag köpte den. Tittade på några kimonos och fattade inte vad jag skulle ha under. Tittade på alla dessa luftiga vadkorta byxor och tänkte att de var fina men vad skulle jag ha ovantill om jag hade ett par sådana? Och under? Funderade på min skohylla och insåg att där bara finns converse, springsneakers och ett par kängor. Tittade på tröjor och fattade inte ens hur man går omkring i dem värdigt, alla är liksom navelkorta? Jag har jättelång överkropp? Tittade på mitt shoppingsällskap, aka Lina, och sade att jag kanske ändå ville ha likadana byxor som hon hade, om hon inte misstyckte (en är väl ödmjuk och artig liksom) och hon pekade på Weekday och några minuter senare gick jag ut med ett par vadkorta jeansbyxor (lol: jeansbyxor! Mvh Carolina 87 år). Provade dem igen nu ikväll och fattar inte riktigt vilka skor jag borde ha till dem. Jag vet inte, men känner mig så sjukt osugen på spetsiga skor och ett par rejäla herrskor i läder vore säkert fint men rätt varmt i sommar. Sandaler?

Nej men som ni hör. Sådan NOVIS på det här med mode nu. Har iofs alltid varit, men ändå haft något slags känsla för vad jag gillar och vad jag tycker är fint. Nu känner jag mig som den där uttryckslösa stirrande emojin.

Iaf. Här är dom, JEANSBYXORNA.

Så efterlängtad stund: glädje igen

Kämpar på (men glatt är det inte)

Jag hade ju tänkt att vi bara skulle unna oss en Alvedon eller Ipren en halvtimme innan läggning för att inte utsätta honom för mer smärtstillande än han verkligen behöver, men så kom dagen idag och han verkar ha så ont. Inte ens parkerna lättar upp humöret, inte andra barn, knappt något alls. Det dreglas och han tar sig för munnen. Minsta lilla snubbling orsakar tårar och utbrott. Den ena nedre kindtanden har tittat fram, på andra sidan är det rött och svullet och jag ser en vit prick under tandköttet. Efter att ha försökt med tre parker på förmiddagen, i strålande sol och i övrigt mycket härliga förutsättningar, gav jag upp och gick till ett apotek. Gav honom en dos Ipren vid disken och en halvtimme senare blev han ändå både lite piggare och gladare. Somnade och vaknade gråtande efter bara en halvtimme. Jag tycker synd om honom, det verkar inte kul det här.


10 juni 2015

Om tänderna

Ringde för övrigt Ivans läkare idag, så typiskt mig. Förklarade att han är glad om dagarna så länge han är sysselsatt men att när han lägger sig verkar han ha ont, liksom viftar kring munnen med händerna och slår sig mot kinden och pillar i munnen och ja, jämrar sig. Kommer inte på ett bättre beskrivande ord. Det är inte superförtvivlat, värre har vi haft det, men verkar göra ont. Frågade om det lät som tänderna (jo det gjorde det) och varför det gör ondare när han ligger (oklart men kanske mer tryck då, kanske distraktionerna försvinner och han tänker mer på det som gör ont, mest egen teori här iofs) och om det inte finns något man kan GE mot sånt här, vi måste ju få sova (svar nej). Och hur länge det i så fall brukar pågå ("ibland ett bra tag" "vadå snackar vi veckor och månader" "nja veckor kan det nog ta"). I vanlig ordning tycker kontrollfreaket i mig att det är oerhört frustrerande att inte VETA och inte kunna fråga honom och tja, en vill KI bara göra skiten bra. Minst lika mycket för egen del. Men men. Som med det mesta annat i barnvärlden gäller acceptans och väntan och härda ut och det är normalt. 

Before zzz

Jahopp, här ligger jag i soffan när jag egentligen borde vara ute och ta en drink och gagga med några vänner. Det var liksom så det var planerat, för första gången på två veckor skulle jag ha barnvakt och "komma ifrån" en stund. Men hon blev förkyld och ställde in, och kanske är det lika bra för den här gamla morsan är MYCKET trött kan jag tala om. Natten satte sina spår (på mig, inte på Ivan som trallade på som vanligt hela dagen) och ja, jag vet att jag tjatar om den här appen jag har som berättar för mig hur många gånger jag är uppe om natten men alltså inatt var det verkligen rekord. Längsta tid jag fick vila i sträck var 90 minuter, men de allra flesta timmar var jag uppe minst två gånger och vyssjade, lade ned jämrande barn, vickade på rumpa och försökte återskapa ett lugn som aldrig riktigt funnits där från början. Samma app har också berättat för mig att jag snittar på cirka elva uppvak per natt. Elva! I Snitt! Förstår ni hur underbart jag kommer ha det den dagen min unge börjar sova? Kanske kommer jag titta upp under min gamla sten och vara en person igen? En med egna tankar och drömmar och idéer och inte en vandrande himla sömnfixerad zombie? Om det sker - för det känns inte så just nu - så MÅSTE jag komma ihåg att vara så otroligt tacksam. Note to self.

Idag har jag dessutom varit ute på vandrande fot sedan klockan nio och inte förrän halv sex landade vi hemma. Då hade vi avverkat några timmar i Stora Bleckan, en timme på Bjurholmsplan, jag hade vandrat hela Årstaviken fram och tillbaka med sovande Ivan i vagn, vi lekte en stund i Högalidsparken och avslutade i Skånegläntan. Mina ben värker nu. Jag måste vila dem snart, i sängen. Tittar på Uppdrag Granskning och nog för att jag hört massor av gott om BB Sophia och nog för att jag tycker att programmet som vanligt är så sjukt hårt vinklat typ "vi ställer bara ledande frågor och tänker inte ändra på vår tes vad vi än får fram" men alltså det ÄR lite konstigt att ha ett BB som inte är i direkt anslutning till en akutmottagning? Väl? Oh well. Har också tittat på sista avsnittet av Krunis och Jinder och oj vad rart och glatt det blev dem emellan. En så kallad solskenshistoria, med lite moln i början. Sorry för spoiler.

Nej det här går faktiskt inte. Mot sängen.

Payback is a bitch

Hur är det ens fysiskt möjligt att vakna var 45:e minut hela natten igenom? Tänder eller växtvärk, har har definitivt ont någonstans. Spritter till, viftar med händerna runt huvudet, sätter sig, vrålar ledset. Läggs ned (av mig), jämrar sig, sommar efter några minuters vaggande om. I ganska exakt 40 min. Nej fy, den här dagen blir en trött en. 

9 juni 2015

Inte för att skryta (men jo)

Alltså okej, han somnade kvart i åtta och vaknade halv åtta. GUD vilken liten sjusovarfamilj vi var inatt? Och även igår natt men då var det mer hosta, inatt nästan ingen alls. Herregud. Känner lyckan smyga i mig. Känner också en viss oro att han är sjuk (tog tempen det första jag gjorde) pga sådär sover väl inte han. Väl? Men det var härligt, det var det. Hann drömma jättemycket. Nu äter vi frukost och jag tvättar min ergobaby. Den ska säljas nu till slut. Älskade ergobaby, vad mycket kul vi haft. Och vad du räddat oss många gånger. Åh världens bästa uppfinning. 

8 juni 2015

Sitt ned! Banan! Prutt!

Språkutvecklingen går i en rasande takt just nu. Ivan härmas precis hela tiden och när han inte får till själva konsonanterna i följd så härmar han ordets melodi och liksom sätter rätt antal stavelser. Det kommer nya ord nästan varje dag, de senaste i raden är "sitt ned" (på förekommen anledning, klätterbarnet har kommit på att det är jättekul att klättra ur stolen) och banan och ballong. Och så hittar han på egna ljud som betyder saker. Till exempel då han ska bajsa deklarerar han sin aktivitet med att göra pruttljud med munnen. Okej, kanske inte supergulligt för någon annan men själv smälter jag ungefär varje gång. Vi har roligt just nu, jag och Ivan, och är sams nästan hela tiden. Läggningarna går smidigt när jag regisserar kvällarna och det blir ju inte asflexibelt men det funkar. Däremot hostar han så himla mycket igen. Känns som han gjort det lite nu och då under den senaste månaden. Nästan inget på dagarna men vid vila och sova. Idag på dagen så mycket att han väckte sig själv av allt hostande efter en timme och sedan förblev vaken. Ikväll hör jag det skalla där inifrån. Har gett en tesked honung och har luftfuktaren påslagen. Funderar på om jag ska ringa hans läkare och be dem ta en titt på om det kan vara förkylningsastma eller om jag borde vänta lite till. Det har ju kommit och gått, kanske är detta en andra eller tredje förkylning bara? Oklart. Förutom att han är lite tröttare än vanligt (av sömnbristen) och därmed lite mer mammig än vanligt (höga ljudnivåer, människor som pratar för högt, folksamlingar är inte populärt och då får jag oftast bära bära bära) så håller han i vanlig ordning humörfanan högt. Lilla skrattande ungen min.


7 juni 2015

Jag känner dig bäst

Jag älskar min familj så himla mycket, men gud vad skönt det ändå är att komma hem igen efter några dagar borta med Ivan. Det blir mer och mer tydligt att hemma ÄR bäst ändå. Vårt sovrum, vårt matbord, våra rutiner, våra tider, allt det där funkar bäst när vi är själva. En grej jag inte tyckt spelat så stor roll tidigare är att Ivan gärna leker med sin moster på kvällarna, de har en väldigt lekig och röjig relation kan man säga. Och faktiskt, när jag tänker på det, så har läggningarna när hon varit på besök eller vi varit hos henne varit rätt jobbiga. Han är så peppad på att leka, vill inte gå och lägga sig ifrån henne och allt kul de gör tillsammans, oavsett hur trött han är. Vilket ju kostar långa läggningar och mer stök på nätterna eftersom han är ett barn som behöver varva ned åtminstone sista timmen innan läggning. Sånt där gör jag på rutin när vi är ensamma. Ikväll till exempel, åt vi middag hos Lisa och Ruben och Bill efter en lång och härlig eftermiddag utomhus. Barnen lekte och allt var mysigt men framåt sjusnåret märkte jag på Ivan att hans kinder började blossa (de gör det när han är trött) och att han liksom vinglade allt mera, klättrade upp på möbler i ett allt mer farligt rörelsemönster och började spexa på ett sätt enbart ett trött barn eller en fullgubbe gör. Då var det dags att packa ihop oss och gå hem, även om han verkligen njöt den där sista stunden. Skrattade mycket och sådär. Att se det och att avbryta då för lugnare kvällar och bättre nätter och läggningar är inget jag riktigt gjorde på rutin tidigare tror jag. Jag tror jag tänkte äsch, han har så kul, han kan få vara uppe lite till. Men ikväll när vi gick hem och vällingen slunkit ned och läggning tog en stund av glatt trallande insåg jag att jag - och ingen annan i hela världen - faktiskt kan mitt barn bäst. Jag ser när han blir överstimulerad innan någon annan gör det. Jag vet när han är trygg eller otrygg. Jag har möjligheten att, när han inte inser det själv, ge honom det han behöver i stället för det han tror att han vill. Jag känner honom bättre än han känner sig själv just nu. Det var en ganska mäktig insikt. Sådär femton, sexton månader för sent möjligtvis, men ändå.

Nu ligger han och hostar i sovrummet (alltså denna hosta som kommit och gått i snart fyra veckor, blir GALEN) och jag ska göra honom sällskap. Här en bild på två tröttisar, dagen efter nattskräcken från helvetet.


Förlåt för opeppen, anonym :(

Åh, blev så himla beklämd av kommentaren nedan från dig, anonym, som skrev att du tänkt om kring att skaffa barn på egen hand efter att ha läst min och några andra bloggar för att det inte känns som du skulle klara det. Helvete vilken dålig effekt jag har, tänker jag nu. Och får ett trängande behov av att klargöra några saker som du säkerligen redan vet, anonym, men jag måste liksom få det sagt ändå:

Jag känner flera personer som är ensamstående med barn och tycker att livet tillsammans med dessa är det underbaraste som finns och inte alls så belastande som jag personligen tycker att det är just nu. Jag vet flera som kämpar på för att få en andra unge, en av dem har en bebis som är yngre än Ivan hemma. Hon slutar amma för att sätta igång fertiliteten så att hon kan skaffa en till. Det är alltså så himla himla individuellt det här. Jag var tydligen en person som tyckte att det var tyngre än jag kunnat tro innan att bli förälder. Jag saknade att vara ensam och jag saknade att ha kontroll. Jag saknade att kunna bli fri och jag tyckte att ansvarsbördan var tung att bära. Det kan jag inte hymla med. Så kände jag redan innan Ivans pappa gick bort en natt för sju och en halv månad sedan. Jag älskade Ivan mer än jag älskat någon någonsin, men ändå. Det var ett ganska kämpigt första år ändå. Och sedan kom ju döden. Jag gick in i sorg, och jag blev ensamstående förälder. Samtidigt. Uppå detta så är faktiskt min unge, och jag överdriver inte nu, väldigt väldigt väldigt intensiv. Han sover risigare än nästan alla andra barn jag känner. Chillar väldigt sällan i vaket tillstånd. Och JAG sover svindåligt, redan i grunden. Våra två lynnen är både en rolig kombination men också en smula utmattande.

Och jag tänker att det är väl mest den sidan jag visar här, hur trött jag är. Tigger uppmuntran och bekräftelse, if you will. Förutom detta så ÄR jag så himla glad att han finns i mitt liv och vi har så roligt nästan varje dag. Jag och min personlighet utvecklas i rasande tempo genom det här, all kontrollförlust och maktlöshet och att sätta sig själv tvåa dag efter dag. Det stärker mig som människa, jag känner det varje dag. Jag känner mig nästan oövervinnerlig ibland. Som att inget alls kan krossa mig och att jag genom mina erfarenheter och Ivan har det mer eller mindre svart på vitt.

Äsch, svårt att sluta babbla nu och jag vet inte ens vad jag ville ha sagt men jag tänker bara att gud vad jag INTE borde vara underlag för ett beslut kring huruvida en person orkar skaffa barn på egen hand eller inte? Vill verkligen inte vara det skräckinjagande exemplet som får någon som verkligen vill och längtar att låta bli. Med det sagt: jag ville också göra den grejen om min kille inte hade funnits eller velat ha barn med mig. Jag tänkte på det mycket. Och jo, det är hundra resor tyngre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, detta med att vara förälder och ensamstående, men se, det går ju! Jag gör det ju! Varje dag! Funderar på om jag kan sammanställa en blogglista över typ lite mer lyckade ensamstående föräldrar för att hitta lite mer peppande perspektiv. Hmm. 

6 juni 2015

Inte alla barn

Tappade telefonen i marken och den gick i tusen bitar när jag var ute med ankis hundar tidigare idag. Ja det var ju trist. O övrigt finns inte mycket att berätta. Jag ligger i sängen i Uppsala, bredvid mitt hostande barn, och förbannar att förkylningar ens finns. Så sugen att sova en hel natt nu snart. Undrar om det kommer att ske. Och när. Är det vid tre de flesta barn börjar sova lugnare eller tidigare? Eller senare? Hemska tanke. 

Annan grej jag funderade på igår. Den här grejen som vissa säger om barn: äsch, chilla, han äter när han blir hungrig. Alternativt: äsch, han sover när han blir trött. Så uppenbart inte applicerbart på alla barn. Hallå SLUTA säg så genast, alla. Mitt barn äter inte när han blir hungrig om det inte är ett rätt soft upplägg kring det hela och gudarna ska veta att han inte sover när han blir trött, inte utan x antal timmars nedvarvning och en väldigt stilla miljö. Om inte/ han är vaken. Och vaken lite till och lite till och sen blir det nattskräck för hela slanten och då sover ingen av oss. 

Välkommen tillbaka, nattskräck!

Det var ju ett tag sedan det var... Såhär på riktigt. Om en säger. Men det kom väl lite som ett brev på posten efter fem timmar i sträck bland cirka 35 gäster och 6 barn som ständigt lekte med honom. Och så råkade jag "leka" med honom och kasta honom lite i en lampa. Som föll ned i golvet att kastet och krossades i tusen bitar. Och så stannade han uppe till halv tio för vid läggning en timme tidigare trillade beas kompisar in och de skulle typ ha lite förfest på altanen och då ville Ivan vara med. Så han var rätt speedad vid sena läggningen. Och rätt slut. Och exakt klockan kvart över elva exploderade det i hela hans sovande skalle och en panik jag aldrig har skådat utbröt. Jag kände mig helt säker på att det var nattskräck till en början men upptäckte tyvärr att det kommit kiss bredvid blöjan. Så jag behövde gå in i attacken och byta lite. Ej populärt. Den maximerades och sedan gick den liksom inte över. Intensitetsnivå max trekvart i sträck. Till slut fick jag lov att väcka anni för att hon bara skulle titta på honom och säga att han inte var sjuk på något vis, blev så osäker. Ungefär då väckte vi honom. Tog upp i vardagsrummet och tände och tittade på bilar utanför och han kom tillbaka till sitt eget (men andfådda och mycket djupt snyftande) jag. En kvart senare försökte jag lägga om. Ny panik utbröt, det gör ju gärna det när han liksom väckts ur en attack. Det är som att det läskiga följt med in i vakenheten och nu är sammankopplat med mörker och sängen. Stackars liten. Han fick ligga bredvid mig sen men det dröjde ytterligare en timme tills han sov. Bea hann komma hem från sin studentfest. Ja herre, ingen av oss har väl sovit mer än några timmar. Känner mig så slut att jag inte vet om jag orkar packa ihop oss på en två timmar lång resa hem. Anki jobbar. Vi kanske får lov att bara hänga här i huset några timmar till så får vi se. Pust pust pust. 

5 juni 2015

Sista ungen i familjen = vuxen

Idag tar hon alltså studenten, min yngsta syster. Nere på stan i Uppsala ser det ut såhär exakt nu: 


Några mil norrut ser det däremot ur såhär: 


Ja, jag fick välja mellan att ha osovande barn i studentflaksmiljö men att få fira lillasyster på stan mot kostnad av övertrött ettåring resten av dagen, eller att stanna hemma när resten av familjen drog och låta Ivan sova sina två lunchtimmar men att då få solskensbarn resten av eftermiddagen. Lätt val. Lite bittert förstås, min syrras familj (och min) är lite halv ändå eftersom pappa saknas (fuck cancer) men det här är bästa alternativet i given situation. Ivan sover och sover. Två timmar och några minuter nu. Han verkar gått in i sin kanske femte förkylning i rad med start i morse. Tänker att han får sova precis så mycket han behöver. Snart kommer trettio gäster. Ser fram emot att träffa speciellt några av dem. Ser också fram emot att få mat, GUDARS vad hungrig jag är. 

Det om detta. 

4 juni 2015

Tänk om han börjar gå och lägga sig själv snart

Idag var Ivan med Lena hela dagen och de tittade på getter och lekte i fyra olika parker och han fick träffa hennes 92-åriga mamma och det hade varit allmänt jättemysigt i solen. Vid halv fem möttes vi och jag blev så glad när han vinkade och skrek HEDDÅ HEDDÅ så det ekade över hela Nytorget när hon gick, och sedan ville springa efter henne. Tryggheten i mig genom tryggheten i honom. Obetalbar. I alla fall, efter detta gick jag med Emelie och Ante och vi åt middag medan barnen röjde lite till och vid sju gick vi hem. Ivan på strålande humör. Åt sin välling, borstade sina tänder, sedan hände detta för allra första gången: han sprang själv in i sovrummet och försökte klättra upp i sin spjälsäng. För att han tyckte det vore mysigt att lägga sig, liksom. Trodde inte mina ögon och tänkte att det här är bergis en fint, men lade honom där, drog ned rullgardinen, satte mig bredvid. Han sjöng och stökade en kvart och somnade sedan. Helt nöjd. Mind: blown. 

Tur en lade sig 21.45

Jo men vi fick sova lite båda två. Med betoning på lite, eller inte så långa stunder. Nattskräck tjugo minuter vid ett, hosta, liksom stängd näsa (ej snorig men liksom trång så han inte kunde andas) och cirka tolvtusen små skrikuppvak. Eller okej överdrift. Men över tjugo. Tjohej! 


3 juni 2015

Rapport från psykologen

Jag minns inte om jag nämnde att jag idag ville prata om Ivans nya separationsångest med vår barnpsykolog, som ju är specialist på barn mellan noll och fyra år och därmed kan ganska mycket om anknytning och sånt. Det, och hans långa svåra läggningar förra veckan, hade jag satt upp på agendan.

Angående separationsångesten så ville jag kolla av om hon trodde att hans utbrott vid lämningar den senaste tiden kunde ha att göra med att jag utsatt honom för "för många" sådana, tillfällen ifrån mig, jämfört med vad han mår bra av. Eller om det är en typisk åldersrelaterad sak, så att säga, som inte ens föräldrapar där båda lever och är närvarande kommer undan, och som jag därmed ska framhärda i och inte avbryta. Till min stora lättnad sade hon att det är väldigt typiskt hans ålder och att det är ett tecken på att vår anknytning är god och fungerar: han är ledsen några minuter när vi skiljs åt och sedan blir han glad igen. Hon menade att det är precis det här (och inte motsatsen) som gör att en trygghet byggs i honom, att lära honom att jag kommer tillbaka även om jag är borta en stund, och att alternativet (att aldrig vara borta) snarare kan skapa otrygghet och inte tvärtom. Hon sade också att det är naturligt att han reagerar och att hade han gått på förskolan nu hade det varit samma sak: det är flera i personalen och ibland är de sjuka och vikarier hoppar in (och nej det är inte ultimat såklart men inget som heller är skadligt) och han är ju i förskoleåldern nu och jag gör och tänker helt rätt. Ett fåtal personer som han är helt trygg med och inte visar tecken på att känna sig orolig tillsammans med, som en extended family, det är min tanke och det är vad vi behöver och den sortens liv jag försöker bygga åt honom och mig. Med de förutsättningar jag har.

Dessutom, sade hon, visar han vad han behöver och vi kan alltid "tanka närhet" lite extra om han behöver det efteråt. Vilket vi ju gör den här veckan, jag kommer att jobba sex timmar imorgon och det blir i princip enda stunden vi är ifrån varandra alls. Kort sammanfattat fick jag en bekräftelse på att jag tänker rätt och inte orsakar skada och jag tyckte mycket om att tänka på det där med att det skapar trygghet att lära honom att jag kan gå bort och komma tillbaka. Plus att om jag kommer bort kommer jag tanka energi att vara mer i nuet när vi umgås, vilket båda gynnas av.

Vi pratade också om hur jag bäst lämnar honom när han är ledsen och det är lite som jag befarade: håll fast vid mina planer och tider och var positiv och inte (också) ledsen när jag går. Säga hej då älskling, nu går mamma och jobbar några timmar så ses vi senare. Eller motsvarande, vad jag nu ska göra. Ju fler tillfällen jag är borta och kommer tillbaka, desto tryggare blir han i att jag ju kommer tillbaka. Vad han gått igenom i och med att hans pappa försvann vid åtta månader kan jag inte rå på, jag kan bara bygga därifrån jag står.

Vad läggningarna anbelangar så diskuterade vi gråtmetoder (typ: borde jag ge upp och bara gå ut ur rummet när det pågått för länge och båda är helt irriterade och uppe i varv) och hon sade att en liten figur med Ivans intensitetsnivå förmodligen inte skulle somna gråtande på låååååång tid ens om jag lyckades hålla mig ifrån att trösta honom, så det är inget vidare alternativ för någon av oss. Hon trodde också att flytten och den nya miljön kunde vara en bidragande orsak till att läggningarna strulat en tid och att om jag bara lyckas sätta mig i en känsla av "vi kan sitta här länge, jag ska sitta bredvid din säng men inte ta upp dig, jag är här och jag har inte bråttom" så kommer han känna av vad som gäller och ändå inte känna sig övergiven. Typ.

Obs att hennes råd inte är generella såklart utan gäller mig och Ivan baserat på att hon känner oss båda sedan ett år tillbaka, så förmodligen inget att applicera på alla, detta. Men ville ändå dela med mig. Hepp!

I would walk 500 miles and I kind of did

Idag upplevde jag en frustration jag nästan glömt bort men som brukade vara vardagsmat för mig bara för kanske ett halvår sedan, nämligen sömn-på-dagen-frustrationen. Angående min unge såklart, inte mig själv eftersom jag sällan sover på dagen. Den senaste tiden har åtminstone hans dagsömn suttit som ett klockverk, han har sovit mellan ganska exakt tolv och två eller halv tolv och halv två eller ja, ni fattar. Med få och små variationer har det sovits nästan två timmar varje dag, i vagn eller inomhus spelar ingen större roll så länge det inte handlar om vagn nära byggarbetsplats eller dylikt. Så döm om min förvåning när hela dagens planering fallerade i och med sömnvägrande barn och vi landade på 35 minuter efter 1,5 timmes idogt kämpande från min sida. I storm. På naturslinga. Med massor av uppförsbackar. Och regnskurar. Och nämnde jag storm? Alltså det var så vidrigt.

Planen löd: eftersom jag hade terapi i Farsta till halv elva skulle lunch intagas på McDonalds (tiokronorsburgare i små fyrkanter och en burk bredvid det) och därefter skulle en härlig och avkopplande promenad på två timmar ta sin början, med start vid Gullmarsplan och slut allra längst ut på en udde i Gröndal, där Bebban bor. Jag skulle alltså hälsa på henne och jag hade tänkt vara framme mellan ett och halv två. Inget fel på den planen, nejdå. Men så var det ju storm. Och så kom det ju skurar av ösregn. Och så tyckte Ivan tydligen att denna himla storm var helt omöjlig att somna till, i stället gnällde han och sjöng ilsket (jo men man kan det, sjunga ilsket, i alla fall om man heter Ivan) i, tadaaaa, en timme och en kvart. Jag kämpade på utmed Årstaviken och Liljeholmen och Gröndal och herregud vad trött jag var. Och barnet sov aldrig. Och det blåste rakt in i sufletten så vagnen kändes som den vägde tretton ton ungefär. Jag var så ARG på, tja, naturen? Sluta ge oss så pissigt himla vagnväder HELA HIMLA TIDEN?

Nå, han somnade ungefär i Gröndal centrum och sedan följde en ytterligare promenad i stormbyar och motvind i cirka tjugo minuter. Hos Bebban hann jag sitta ned i tio minuter med Ivan sovande på uteplatsen, och sedan var det dags att vakna. Min frustration då. Trettiofem minuters sömn. Klockan var två. Jag var utmattad. Stegräknaren visade väl sisådär 18.000 steg. Min kropp värkte. Jag visste att han låg 1,5 timme back i sömn och att han, Intensivan, inte skulle ta igen det senare under dagen. En lätt sänka i humöret kan man säga.

Men så var dagen så himla härlig och mysig, först hos Bebban dit också Adam kom (med jämnårigt barn till Ivan) och sedan en underbar liten middag med Lina hos oss, dit också Ivans farbror Walter kom, och sedan Erika och Ayton. Ivan var trött som en liten fullgubbe hela eftermiddagen, snubblade runt men var på ganska strålande humör ändå (trots att ögonen liksom var halvslutna) och det hela slutade med att han ändå var uppe till åtta på kvällen. Tänk att sånt funkar? Vad himla mycket reservenergi han hade?

Nu återstår väl att se graden av nattskräck inatt, han har haft det två nätter i rad hittills och jag gissar att natten inatt inte kommer bli ett undantag (det blir värre om han är övertrött eller på väg att bli sjuk) men jaja. Den dagen (natten) den sorgen, som man brukar säga.

1 juni 2015

Min dag i några bilder

Det började ju med regn och misär. Inget kul fanns att göra på stan och det enda som var lite kul (att leka med rulltrappan) fick man inte ens göra. Fail.

På lunchvilan jobbade mamma på med balkongen. Bara växterna som fattas snart. Möbler har vi inte där så länge Ivan är klätterapa. 
Efter lunchvilan blev det först park med ante och Josef, sedan möte med vår nya städfirma, sedan middag och sedan kvällslek i park med Erika och Ayton. Så sjukt gulligt att se våra prick jämnåriga barn välja varandras sällskap framför vårt. Ivan råkade knuffa omkull ayton en gång. Ayton hämnades med sand i håret på Ivan, annars bara gull-gull. 


Vid halv åtta gick vi hem igen. Läste saga tre varv (Jamen Benny) och drack välling och hade sedan en - för att vara oss dessa dagar - otroligt lyckad läggning. En kvart tog den. WOHO! Därefter duschade jag, jobbade lite och snart lägger jag mig. 

Imorrn ryker naglarna. Och lite annat, som jag berättar om då. Så spännande liv nu, visst? 

Last few days

Jahopp, här sitter man och hatar sina långa naglar så till den milda grad att jag ringt och bokat en tid att ta bort dem imorgon. Heh. Det var ju kind of FINT tyckte jag, men alltså så opraktiskt. Det passar inte en som redan skriver dåligt på iPhone, en som har att skriva snabbt snabbt snabbt på tangentbord som jobb, en som behöver byta en blöja och knäppa tusen knappar i barnkläder på en liten med noll tålamod, nej alltså det passar inte mig. Planen är nu i stället att be dem ta av/ned dem och att bygga på den lilla korta nageln så att jag inte kan bita på den, men att hålla dem råkorta forever and ever amen. Blir nog bra. Men det var ju inte ALLS det jag tänkte skriva om. 

Tänkte skriva att i lördags åkte jag till Ivans favoritperson aka en av hans två mormödrar och till och med då var hans nya och STOOOORA separationsångest tydlig. När hon skulle lägga honom bröt han ihop fullständigt och jag fick ta över och från och med då lämnar han i princip inte min sida. Springer efter mig när jag ska på toa, när jag backar åt ett annat håll i parken, när jag rör mig mot hallen hemma. Han vill verkligen inte att jag ska försvinna just nu, kanske tyckte han att barnvakt fyra dagar förra veckan var lite att ta i. Kanske är det bara en ålder, en fas. Oavsett vad så försöker jag möta honom just nu, bär lite mer än vanligt och försöker ha massor av tålamod och kärlek i mig vid varje läggning. Även dessas strular nämligen fortfarande, han VILL inte somna. Hur trött han än verkar vara. Jag sitter bredvid och andas och typ tänker att jag har flera timmar på mig och att det får ta den tid det tar. Den här veckan är det inga barnvakter heller, bara på torsdag då jag ska jobba sex timmar och jag våndas ärligt talat lite för avskedet redan nu. Men det får gå bra. Så glad att jag har några tider kvar med vår barnpsykolog (som vill att vi börjar avrunda), detta kommer stå först på agendan på onsdag. Läggningar och avsked. 

I söndags morse åkte vi hem igen, från Uppsala, och snart dök en annan favoritperson i Ivans liv upp, nämligen andra mormor. Vi fikade med Ivans farmor och farfar som kom på besök, och promenerade, åt på Shantis uteservering, lekte med Ivan i parker och lade oss relativt tidigt i strålande kvällssol mot min lägenhet. Vackert. Sedan vaknade vi i ösregn och den här förmiddagen kändes som ett helt liv. Ivan var rastlös och gnällig redan vid åtta och klockan nio var vi redan nere på stan. Fikade på Drottninggatan och gick och köpte lite nödvändigheter på Clas Ohlson och en blomaffär. Nu står mamma på min balkong och sätter upp spaljéer utmed en av väggarna, själv har jag jobbat och skrivit några saker, Ivan sover, jag var nyss förutseende och lagade min egen middag redan vid lunchtid (mamma gapade av förvåning bredvid och sade "vad DUKTIG du har blivit") eftersom jag tycker det är så svårt att hinna laga mat med honom vid fötterna. Ja, lite så har vi det. Vardag liksom. 

Insåg igår att jag missade den sjunde månadsdagen, som inföll i onsdags. Fick jättedåligt samvete för det, det kändes för tidigt på något sätt. Men mamma sade att det var ett gott tecken och att jag inte skulle bli ledsen, så då försökte jag att inte bli det. Men ändå. Oavsett vad så rullar livet på och jag sover väl sisådär mellan sex och sju timmar om natten och kämpar på som vanligt och har inte så jättemycket revolutionerande att berätta kanske. Så hej, för nu.