31 juli 2015

Chockerande grejer

Igår sov Ivan 2:15 på dagen och mellan 21.00 och 07.45 på morgonen. Jag är i chock. Just nu verkar han ha lite varannan-dag-stämning på sömnen, och de dagarna han sover är så sjukt mysiga. Annan sak som chockerar: det är SOL? Därför går vi nu raka vägen till Eriksdalsbadet och möter Ruben, Lisa och Bill. Heja sommarn. 

30 juli 2015

Heldag med mig själv

Så kom den då till slut, dagen då jag hade barnvakt i timmarna sju och därmed fick lite egentid. Denna spenderade jag på följande sätt:

2 timmar: klippning. Ny frisör, hatar att småprata och hatar att småprata med en som uppenbart innerst inne också tycker att det är obekvämt att småprata men gör det ändå för att det ingår i jobbet. Åh, skulle helst vilja sitta tyst och bara fundera och glo rakt fram, men nej. Det pratades om sommaren och vädret och kvaliteten på mitt hår och en historik över våra liv hittills och annat. Klockan halv ett var jag färdig.


1 timme: åka ned till city, leta efter ett ställe i Kungshallen som back in the day när jag jobbade vid Hötorget hade så himla goda sallader, men det verkade ha försvunnit så till slut var det brådis och ännu en jävla gång åt jag på McDonalds. Stackars min kropp alltså. Så mycket skräpmat.

2 timmar: se en FANTASTISK dokumentär om Amy Winehouse, alltså kan inte med ord beskriva hur bra jag tyckte den var? Snälla gå och se den.


1 timme: gå på stan, köpa ett par skor som var lite för stora men så himla fina (tyckte jag).


1 timme: oklart vart den tog vägen för detta är allt jag hann med och sedan begav jag mig hemåt och letade upp Ivan i ösregnet som lekte med sin barnvakt och promenerade Katarina Bangata fram och tillbaka med vagnen som att han var ute på ett mycket viktigt uppdrag.



Efter detta gick vi hem, åt middag, bytte om till torra kläder (obs gjorde detta innan middagen) och tog en sväng till Johan och Sara för att lämna tillbaka en lånad ryggsäck och tacksamt ta emot en hemmabakad limpa samt flädersaft. Ivan, som sovit över två timmar på dagen, var pigg ända fram till strax före nio så jag såg ingen anledning att hålla på tiderna ikväll, det hade ändå bara blivit en evighetsläggning. Nu sover han i alla fall och jag ska göra detsamma. Adjöken. 

29 juli 2015

Better day

Om förra veckan kändes röv, och det gjorde den, så är den här helt klart bättre. Hittills. I måndags hängde vi med Ruben och Bill efter att vi landat i Stockholm efter de där två hemska nätterna utan sömn. Jag hittade två nya tänder som höll på att spricka igenom, gav Ivan en shot Ipren innan läggning, och han sov 11 timmar utan uppvak. I tisdags hängde vi åter med Ruben och Bill på förmiddagen och på kvällen åt vi middag hos Frida och Frans, där också Fridas fina mamma Eva var. En shot Alvedon på kvällen och ännu en natt då Ivan sov nästan tolv timmar utan uppvak. I morse väckte jag honom (!) klockan halv åtta och så var det dags för häng med Ruben och Bill igen, denna förmiddag i Högalidsparken dit även Jasse och Ayton kom. Efter en långpromenad till Gullmarsplan med Ivan sovande i vagnen och ett chorizostopp utmed Årstaviken för mig, tog vi bussen till Gudö och hängde med Ivans farmor och farfar hela eftermiddagen. Han var lyrisk över olika saker därute, bland annat att det finns en traktor och en gräsklippare (som i hans värld också är en traktor) att klättra på. Samt en hel verkstad fylld av små prylar att pilla på, och en halvt isärskruvad Vespa att leka med. Gud vad detta barn älskar fordon. När vi kommit hem och jag lagt Ivan för kvällen (han somnade kvart i åtta, trodde EJ mina ögon) kom Frida över (vi bor tre minuter ifrån varandra) för att läsa i min soffa i en och en halv timme medan jag själv sprang ned till Bananas och tog två snabba glas vin med Emelie och Lisa. Vi pratade jättefort så det kändes som att jag var där minst två timmar. Efter detta sprang jag lika fort hem igen och nu ligger jag i soffan och ska snart förflytta mig till sängen. Imorgon ska Ivan vara med sin barnvakt Lena och själv ska jag klippa mig, bland annat. Kanske tar jag en dagbio också? Eller inte. Vet inte ännu. Det var det, om det.


Disclaimer

OBS att jag mellan åtminstone en nära vän och mig själv fått smeknamnet "Dömarn Dömson" så detta gäller naturligtvis lika mycket mig själv som andra. Om inte mer. Gällande inlägget nedan alltså. 

Och nu ska jag ta mitt odömande ass ned till Högalidsparken, där Pride håller öppen förskola. Lärde mig nyss uttrycket Stjärnfamilj och tycker det låter fint. Vi är nog en sådan, jag och Ivan och nätverket omkring oss. 

Jag dömer ingen men...

Har tänkt på det där uttrycket. På att det oftast är helt falskt, en konstig flagg för att ha möjlighet att, jo men precis, döma lite till mans sådär i vardagen. Som ett "inte för att vara taskig, men" som sedan följs av en taskighet. Eller ett "inte rasist, men" för den delen. Bara för att en SÄGER "jag dömer ingen" ger det liksom inte frikort att på ett ganska tydligt sätt berätta exakt hur mycket bättre det är att göra på ens eget sätt, vare sig det handlar om läsk eller cigg eller sköljmedel eller amning eller vaginala födslar eller tja, you name it. Typ "jag dömer ingen, alla får göra som de vill, men själv skulle jag aldrig..." Fundera på det. Fundera på om det kanske inte låter LITE dömande ändå? 

27 juli 2015

Jaha man kunde alltså kolla efter?

Angående listan nedan, varför han sovit så hemskt uselt sista två nätterna. Ja det KAN JU HA NÅGOT MED DESSA ATT GÖRA dårå. Glömde att det fanns en överkäke att kika i när jag spekulerade så snillerikt tidigare idag. Mvh, ej så smart. 


9 månader

Nio månader har passerat. Det känns sämre än vid både åtta och sju. Klart bättre än vid sex. Antar att det kommer hålla på såhär. Lite framåt och lite tillbaka. 

Söker efter svar men näe, det är väl ingen idé

Tror att ett av de vanligaste tipsen, eller vad man ska kalla det, jag fått kring föräldraskap till småbarn av mer erfarna föräldrar är "försök inte tyda för mycket, ibland bara är det si eller så". Typ när barnet är gnälligt, inte sover eller beter sig "annorlunda". Minns en kommentar här på bloggen om någon (tror det var du Hanna?) som bara "jag har slutat försöka förstå, är det inte utvecklingsfas är det tänder eller växtvärk eller något annat". Jag fattar och håller med om att det kanske inte är det mest konstruktiva att hela tiden försöka förstå varför saker är som de är, men HERREGUD vad jag aldrig kan låta bli. Jag tror det är för att om jag fattar VAD som är problemet så kan jag också, kanske, lösa det? Eller åtminstone våga tro att det är tillfälligt. Här i Uppsala har alltså Ivan, som varit feberfri i två dagar nu och bättre i magen och humöret igen efter förra veckan, inte sovit knappt ens en halvtimme utan att vakna, eller halvvakna, och skrika i högan sky. Det är något som stör honom i sömnen och inatt då jag på riktigt inte sov mer än en halvtimme här och där (smsade min styvmor i sovrummet bredvid vid tre i desperation, då hade vi inte somnat och vid fem när hon gick upp för att jobba barnmat fortfarande vaken) kunde jag inte låta bli att ligga och försöka fatta orsaken. Hade ju så att säga en hel del ta på mig, med tanke på att skrikuppvaken duggade så tätt att det var helt kört att hinna somna emellan. Varje gång behövde jag hyssja och vyssja och lägga ned honom då han snurrade runt och vid halv fyra testade jag om han skulle sova bättre bredvid mig i min säng. Det gjorde han inte, men det var åtminstone inte lika mycket hoppa upp och ned ur sängen för mig. I alla fall. Gjorde en lista i huvudet pga kan ju för fasiken inte låta bliiiiii att söka orsaker. 

1. Resesängen? Den gnisslar och knarrar och är inte skön, han vrider sig runt runt och hittar ingen bra position och varje gång han försöker gosa in sig i ett hörn så störs han av att det inte finns de gamla vanliga spjälorna att sträcka ut en arm eller ett ben igenom. Inte helt logiskt eftersom han kan sova länge och skönt i vagnen, det borde rimligtvis vara mindre skönt än resesängen ändå? Den har ändå en extramadrass i så den borde inte vara stenhård? Plus, han sov inte bättre hos mig de sista timmarna. 

2. Annan ljudbild än den hemma? En frys som slår på och av varje halvtimme? Nej, inte det heller, uppvaken verkar helt orelaterade till just frysen. 

3. Växtvärk eller tandvärk? Han tar sig inte särskilt för munnen men det är lite hårt i luckorna mellan kindtänder och framtänder i nederkäken. Testa alvedon inatt? 

4. Fortfarande ngt tjall efter MPR? Det var två veckor sedan idag som han fick sprutan. Andra har vittnat om dålig sömn efter sprutan men BVC tror inte på detta. 

5. Ont i magen? Verkar inte ta ont när han är vaken och magen stabiliseras mer och mer för varje dag efter förra veckans feber och dåliga mage. 

6. Slut på idéer. Men är väldigt mån om att hitta en lösning för såhär kan vi inte ha det så länge till, då blir jag galen. Läggningen igår tog för övrigt 1,5 goa timmar. Ej okej. 

26 juli 2015

Dagens fundering

Vi ska åka till Öland på måndag morgon. Det verkar vara en ganska lång bilresa, jag undrar om den kanske är lite för lång? Och om det vore en helt dum idé att jag och Ivan tar tåget till någonstans på vägen redan på söndag, bor kvar en natt, och sedan blir upphämtade av mormor och moster (Ivans) som alltså kommer med bilen på måndag. En natt på hotell i typ... Norrköping? Jag och Ivan? Värt 1000 spänn för att slippa åka bil fem timmar och i stället bara tre på måndag? 

Sunday Blues

Igår, trots att vi var på Eskilstuna zoo (cirka en timme sen behövde Ivan sova och det var för röjigt därinne så jag promenerade till slut runt i Eskilstuna centrum i 2,5 timme och när vi kom tillbaka började det regna och alla ville åka hem, men det var en annan historia) och Ivan åkte karusell och klappade kaniner och var peppad på livet, blev det en tung dag för mig. Det är lite det som den här veckans tema gått ut på.

Jag ville egentligen skriva igår kväll men var så sentimental att allt jag hade fått ur mig var bitterhet och snyft och gnäll, och det kändes inget bra när en har en frisk och underbar son, vänner och en familj som gör så gott de kan för att finnas där. Som ett otacksamt svart moln av otillfredställelse kände jag mig. Ni vet, så var en än riktar tankarna hamnar de på något som gör ont? 

Men jag gick där i Eskilstuna centrum och mina höfter och rygg värkte som de gör de där dagarna då jag går flera mil eftersom Ivan vaknar när vagnen stannar, och kände mig så himla ensam. Och låst. Som att sommaren mest gått ut på att vara bredvid andra som firat semester, när jag själv haft långa ensamma promenader med Ivan sovande i vagnen eller långa läggningar med ingen och inget som väntar utanför när läggningen är över och min lilla stund av ensamtid för dagen börjar och slutar. Det har gått rätt många månader nu, och ensamheten gör sig allt oftare påtaglig. Nu är det inte en sorg och saknad i första hand, efter det som varit, utan mer en... Avund, tror jag. 

Jag tittar på instagram och ser hur alla andra gör en massa saker med sina familjer, reser och är på landet och badar och sånt man gör på sommaren, och allt jag ser är att de är två föräldrar. De har någon att bolla barnets blöjor och åkommor med. De har någon att säga "jag sov så uselt inatt, jag går undan en stund och vilar nu". De har någon att täcka upp för när den andre vill ta en dusch eller springa ned till butiken och köpa välling, som just tog slut. De har någon att prata med över middagsbordet. Göra framtidsplaner med. Tjafsa med om småsaker sådär som man gör när man vet att man har varandra. Jag tittar på instagram och vill bara gråta för allt jag själv inte har. 

Jag försöker höra av mig till de få som är kvar i stan i sommar för att få sällskap och någon att göra planer med, men de jobbar eller har besök eller vill inte göra planer för det är skönt att låta bli. Jag bjuder in mig själv på middag hos andra och bjuder in andra på middag hos mig. Men ensamheten ligger där hela tiden, den som uppstår då jag går hem tidigt för att Ivan ska sova eller när jag avviker för att han ska vila i vagnen eller när ingen kan och vill träffas. Jag skäms för ensamheten eftersom den är bortskämd och otacksam och ful, det finns tusentals ensamstående föräldrar som har vett och ro att uppskatta sina situationer och inse att det här med småbarnsår är en kort och kär period i liven. Jag känner skam för att jag känner avund. Och ensamheten, den är ful och liten och pinsam. 

Jag tycker sommaren kan ta slut nu. Jag är trött på att försöka jaga planer och vänner och en tillvaro med sällskap och där jag får vara med. Jag kan lika gärna skola in Ivan och börja jobba igen. Jag orkar inte så mycket mer veckor av avund och påminnelser om att mitt skift med Ivan aldrig tar paus. 

(Och jo jag ska ändra fokus snart och jag känner inte såhär varje vecka men den senaste har varit tung för mig) 

Efter att jag vandrat 2,5 timmar i Eskilstuna och ätit en snabb burgare på en parkbänk när Ivans mormor och mostrar och kusiner ätit på en restaurang inne på zoo och jag kommit tillbaka och det börjat regna och alla ville åka hem så gjorde vi det. Åkte hem. Landade i Uppsala hos Ivans mormor och åt tacos och sedan sov Ivan i mormors rum så jag fick vila lite ensam inatt. Han hade varit en katastrof inatt. Vaknat, citat, "hundra miljoner gånger". Så nu känner jag ångest över att mormor som också haft det rätt tufft sista veckorna och är trött fick ta den natten. Undrar om det är resesängen som gör det, kan han verkligen störas så hårt av den? Ingen vet. 

Nu ska jag fördriva den här morgonen på något sött. Regn utanför. Sovande mostrar, kusiner och mormor inomhus. Bolibompa går varm på paddan. Hej söndag. 

24 juli 2015

Tutututut - polismuséet

Min syster kom idag. Vi promenerade till museistaden (visste ni att det hette så, museistaden, där vid sjöhistoriska och tekniska? Inte jag) och åt lunch på stallet som är tekniskas restaurang, en lummig grön historia, medan Ivan sov i vagnen. När vi skulle gå in på museet såg vi dock att inträdet var på 150 kr per person och där blev jag snål. Tyckte 300 var lite väl för ett besök främst för Ivans skull. Som just då dessutom sov. Så vi gick till polismuséet och det var ett genidrag. Svinperfekt för en unge som ÄLSKAR fordon. Det var tutututut för hela slanten och han var smått salig när han fick klättra in och ut ur polisbilar och motorcyklar. Plus bra och rolig lekavdelning för barn, utöver detta. Klart topp 3 på roliga saker Ivan gjort de senaste dagarna (bättre än Spårvägsmuseet som jag nog tror passar lite större barn än dryga ettåringar bättre, isf om de är av den lite vildare typen). Alltså: tips. Polismuséet. Också kul park utanför. På tal om det var vi en snabbis på sjöhistoriska i veckan och också de hade en lekavdelning (samt gratis inträde). Inte lika bra men okej att fördriva en god halvtimme i, i alla fall.

På Ivans topp ett i trista saker i veckan var i alla fall besöket hos doktorn idag. Ett litet stick i fingret och han vrålade som att någon slitit av hans ena arm. Herregud vad arg och förnärmad. Vi fixk i alla fall veta att det inte finns någon infektion hos honom och att veckans konstiga humör och temperatur och mage troligen beror på MPR. Så då lämnar vi det vid det. 

Nu sover alla här hemma (min syster behöver elva timmars sömn berättade hon idag, själv klarar jag mig gott på sju) och jag har inte så mycket annat att göra än att släcka och säga god natt jag också. Imorgon buss och tåg och Eskilstuna Zoo och bil och tacos hos mormor med systrar och Ivans tre kusiner. Härjvarning. 

 

Är det en sol jag skymtar?

Det bidde inget kräks. Det bidde en natt då vi sov som stockar från nio (Ivan) och tio (jag) till halv åtta (båda) på morgonen. Så härligt. Och snopet. Men jag pratade med Alva (Ivans barndoktor) idag och trots att han är pigg och glad har han fortfarande låg feber och vi enades om att vi tittar in en sväng på förmiddagen. Inte för att jag tror att så mycket nytt kommer ur det besöket, men ändå. Så skönt med en tillgänglig och engagerad barnklinik. Alva alltså. Rekommendera varmt. 

Klockan tolv kommer lillasyster Bea med tåget från Uppsala och vi tar troligen en tur till Gärdet och museerna där. Kanske hälsar vi på Christian, alltså bror, där han jobbar vid humlegården på vägen. Ikväll ska vi laga köttfärssås och imorgon bitti tar vi tåget till Eskilstuna där vi möter upp mormor (Ivans) och min äldre syster och alla hennes (tre) barn. 

23 juli 2015

Nails done och olustig feeling

Köpte en resa till Umeå idag, tolv dagar får de bo där ensamma och sen kommer vi, jag och Ivan, som ett (ganska långsamt) brev på posten. Mitt löfte om att aldrig mer flyga med honom (tills han är stor nog att resonera med) hade visst en undantagsklausul, ett litet force majeure så att säga. Så fredagen den 13 november sticker vi. Lika bra att flyga på en sådan härlig dag, visst? 

I övrigt är det fortsatt en dålig dag, detta. Ivans mående gör mig inte klok. Jag hatar hatar HATAR när han inte är 100% som vanligt. Han är nästan som vanligt men bara nästan. Bättre i magen idag än igår (alltså URSÄKTA detaljerna här, har helt tappat greppet om vad som är av allmänt intresse eller inte), men ingen aptit, låg feber och verkar stundvis illamående. Detta stämmer inte överens med det jag läser om biverkningarna. Och känns inte som en magsjuka heller eftersom han varit såhär i typ en vecka nu. Förvirringen är total. Ena dagen är jah övertygad om att han är toppfrisk, nästa inte alls. Ett magvirus mitt i sommaren, ett segt och lågintensivt sådant? Biverkningar av vaccin, magen är bieffekt av biverkningarna som i sin tur är bieffekt av vaccineringen för nu 10 dagar sedan? Jag har ingen aning. Och hatar så intensivt att inte kunna tolka honom och förstå vad som känns fel. 

Jag ska nog aldrig mer ha småbarn tror jag. Längtar så till tiden då vi kan prata lite mer med varandra. Denna ovisshet är tuff, åh så tuff, för en som blir helt stel av skräck av bara tanken på att det ska komma kräks ur hans eller min egen mun. Ikväll har jag ännu en gång förberett med handdukar och nya lakan bredvid hans säng. Galna jag. 

När farmor (Ivans) pga huvudvärk tvingades ställa in dagens stund med Ivan var Frans en himla pärla och var med honom 1,5 timme då jag gick och fixade naglarna. Så dum grej att jag börjat med, detta, eftersom jag egentligen kan tänka på tusen saker jag hellre skulle göra av mina ack så få timmar ensam, men nu har jag äntligen slutat bita efter 30+ år som intensiv nagelbitare och eftersom de är så svaga måste de få lite hjälp på traven i början. Blir de lite starkare och har de lite färg kan jag definitivt inte bita på dem. Så nu är det så. Men korta är ett krav. Livet med Ivan kräver fingerfärdighet och enorm snabbhet, finns inte många sekunder att spela på när det kommer till knäppa knappar och spännen och byta blöjor och sånt. 


Febern kom

Förresten så kom den där febern till slut. Igår hade Ivan dryga 38 grader och det är helt i sin ordning 9 dagar efter vaccinationen. Han var också mycket dålig i magen och det är, enligt vår barnläkare, förmodligen också relaterat. Hon sade "på vissa barn sätter sig allt på magen, feber och virus och förkylning osv. Det kommer bli bättre med tiden men jag fattar att det känns som en enda lång rad av magproblem just nu" och tja, det sammanfattar väl lite hur det känns. Idag är febern lägre och magen stabilare och Ivans farmor meddelade nyss att hon inte kan passa honom i eftermiddag och jag kämpar väl vidare med blicken riktad mot nästa torsdag, om en vecka, då jag har några timmars barnvakt nästa gång och ska passa på att göra tusen saker jag inte kan göra med Ivan i händerna. Tex klippa mig. 

Ja pust alltså. Det känns rätt så tungt just nu. 

Hej från en ledsen

Igår när jag och min bror och min svägerska åt middag, som vi brukar göra någon gång i veckan och har gjort så länge jag kan minnas, släppte de en liten (ej liten) bomb till nyhet. Nej, de var inte gravida. Och nej, de skulle inte gifta sig. De ska flytta till Norrland. Umeå, närmare bestämt, där de fått tag i en lägenhet och signat kontraktet och lägenheten i Stockholm är uppsagd och herregud, det är så klart och förberett för flytt att jag inte ens orkar tänka på det. De hade bestämt sig innan jag själv flyttade men ville inte berätta något, min bror är ju cirka min tightaste person i livet och vi har alltid varit de två i familjen som hållit ihop i vått och torrt, förrän jag landat i nya lägenheten och kommit på fötter. Under tiden har alltså förberedelserna pågått och det händer om dryga två månader. 

För deras del är det nog toppen. De har fått en fin nybyggd tvåa och äntligen ett förstahandskontrakt, efter ett decennium i andrahandsmarknaden i Stockholm de är båda trötta på sin situation här i stan. Deras jobb går att göra där. Hennes familj bor där och hon längtar hem. Jag tror verkligen att flytten, om den så blir för något eller några år eller för gott, passar jättebra i deras liv. Och någonstans bakom all min SORG är jag glad för deras skull. 

Men jag är så ledsen för min egen del. Så ledsen att inte ha bror en kvart bort från dörr till dörr längre. Så ledsen att han inte kommer finnas så tätt i Ivans liv som jag hoppades. Så ledsen att ännu en av mina närmaste älskade försvinner. Inte ut i ingentinget, som Aksel, och Umeå är en timme bort med flyg, men ändå. Vi kommer inte kunna ses till vardags längre. Bryter jag foten och behöver ligga inne igen är det inte troligt att det är han som sitter vid min säng på sjukhuset. De kommer inte äta middag hos mig i barnvänlig tid en gång i veckan längre. Fan i hela helvetet vad jag avskyr det här. Jag orkar inte förlora ännu en person, inte ens till Umeå. Jag har så få nu för tiden. 

Jag är så obeskrivligt ledsen och det är kanske en överreaktion men känslan blev inte bättre av att sova på informationen en natt så det får väl ta lite tid att fatta och acceptera att han flyttar bort. 

Dumma dumma dumma Umeå. Måste jag flytta dit själv nu förresten? Lämna allt här, köpa nåt litet radhus och hänga med... Två personer. Okej inte perfekt plan det heller. Just nu känns allt RÖV. 

21 juli 2015

Sommarlov och regn och sömntåg

De senaste två kvällarnas läggningar har klockat in på en timme vardera och då menar jag inte från kvällsrutinen börjat utan från att Ivan lagts i sin säng och vi för första gången sagt "godnatt älskling, sov gott". Denna ramsa upprepades naturligtvis ett tio- eller tjugotal gånger ur bådas mun, och sedan började den stora sång och stökfestivalen. Jisses vad min unge kan göra brottningsmatch på helt egen hand, allt som krävs är två små kuddar och en filt. Fattar inte vart det där berömda sömntåget tagit vägen lately, men han verkar må alldeles ypperligt och dagarna flyter förutom de långa läggningarna (när vi passerar 45 minuter blir jag GALEN och allt känns så segt och de där ensamma timmarna jag längtat efter för att plocka undan, ta en dusch, surfa och läsa försvinner från min inre syn och allt känns tufft och trist) ändå på vid himla gott mod. 

I morse tog vi till exempel bussen ut till stavsnäs och Hölö, där min faster hänger i det sommarparadis som både jag själv i barndomen spenderat åtskilliga sommarlovsveckor i, samt min pappa och faster back in the... Vad blir det ens, femtiotalet? Något ditåt. 

I alla fall. Hölö. Precis granne med sjösala äng som Taube sjöng om och ganska precis så idylliskt som det låter i sången. Vi åkte dit, Ivan fick leka med en samling bilar som till och med leksaksmuséet hade blivit impade av, det åts lunch och sovs i vagn och lektes i sandlåda och jag sågade ner en halv björk. Och så pratade vi, såklart, min faster och jag har en tendens att få värsta sortens mundiarré varje gång vi ses. Vi ses för sällan, helt enkelt. Hon är av den underbara sorten. 



På vägen hem mutades Ivan, som seden bjuder, med en glass och därmed var ännu en gång första kvarten av den timslånga bussresan räddad. De övriga tre kan vi tacka Pocoyo och Teletubbies samt Apple (och iPad) för. Skiter i att ljudet är lite för högt på bussen, hellre ett halvjobbigt barnprogramsljud än skitjobbigt barngnällsljud resonerar jag. Bussens övriga passagerare skulle hålla med om de lyssnat på alternativet. 


Hemma i stan regnade det och jag mötte Erika och ayton på presstop. Vi gick till barnaffären på åsögatan och jag köpte en ny sådan här, världens bästa grej, eftersom jag tappat locket på min förra: 

(Om någon undrar: märket är munchkin och denna är toppen att ha tex frukt eller plockmat i när en ska roa/distrahera barn på tex bussresa etc.) 

Ja, och sedan hem och Ivan käkade en andra middag bestående av plättar, och sedan välling, och sedan trodde jag att sömntåget var här vid kvart i åtta men ack så fel jag hade, igen. En av grejerna min faster och jag pratade om var just detta med sömntåget, hon har jobbat många år inom förskolan och hade vid något tillfälle fått gå en "sömnskola" där hon lärt sig att sönntåg kommer var 99:e minut och hoppar en inte på det så ställer hjärnan in sig på att vara vaken en timme till drygt, och en producerar lite adrenalin och så är man igång igen. Typ. Vet inte om det stämmer eller är aktuell vetenskap ens i så fall, men försökte verkligen pricka detta tåg ikväll igen. Men näe. Just nu är han stökig vid läggningarna och sp verkar det vara med det. 

Imorgon sjöhistoriska med Hanna och hennes barn. Hoppas på: uppehåll. Har planerat för sova i vagn på Gärdet samt klappa hästarna där. 

20 juli 2015

Fyra veckor

Insåg alldeles nyss att det idag, prick idag, är fyra veckor till Ivan börjar förskolan. Om inte det är nedräkning så vet jag inte vad som är det. Om fyra veckor är min arton månader långa föräldraledighet slut. Om fyra veckor kommer mina dagar inte till 100% längre att gå ut på att roa och stimulera och underhålla min intensiva son. Om fyra veckor ska jag i stället gå till jobbet och göra allt det där jag nästan inte minns att jag en gång gjorde. Det är så mycket "tiden innan" att det känns som ett annat liv. Tiden innan jag fick Ivan. Tiden innan han försvann. Vem var jag ens då? En som sov om nätterna och kollade på serier och åt hälsosamt och var sambo och red och gick ut med vännerna då och då. Jag är inget av det där idag. Och jag har ingen aning om hur det kommer kännas att alldeles snart sluta ägna dagarna helt och hållet åt Ivan.

Men jag tror också att det är dags nu. Jag räcker snart inte till längre. Hans behov av stimulans och skoj överstiger det jag kan frambringa, speciellt i tider då nästan alla är bortresta och vi har varit i alla parker i hela Söderort tusen och åter tusen gånger. Jag tror att han kommer få det bra på förskolan, jag tror att han kommer att få det tufft också. Han kommer få lära sig skillnad på "mitt" och "ditt", det kan han (verkligen) inte nu. Han kommer säkert att lära sig äta med bestick på nolltid, själv orkar jag inte riktigt kämpa med just den biten. Han kommer, eller det säger ju alla att han kommer och jag kan knappt lita på deras ord men ändå, förmodligen att lära sig att sova i grupp. Han kommer vara så trött när han kommer hem att läggningarna på kvällen kommer bli lättare. Kanske. Han kommer kanske att få kompisar? Han kommer, hoppas jag, att knyta an till ytterligare några vuxna, hans förskolepedagoger, och det kommer att vara de som lyfter upp honom när han ramlar och slår sig. Det kommer inte vara jag som tröstar när det händer något. Det kommer inte vara jag som vakar så att han inte slår sig eller klättrar för högt eller äter en elsladd. Tanken på detta är sorglig och spännande på en och samma gång. Jag känner mig både färdig med det vi gör idag, och helt oförberedd på det som snart ska komma. Samtidigt.

Idag var vi på Spårvägsmuséet och Ivan tyckte det var så spännande och kul att det liksom brann till i skallen på honom sådär som det gör när han blir riktigt överstimulerad. Han går knappt att kontakta efter en stund, bara rusar runt runt runt och sätter sig i olika fordon och springer fram till andra barn och aldrig någonsin vilar han ens för en sekund. Efter ett tag vet jag att det kommer smälla, något kommer gå fel och han kommer bli förtvivlad. Idag var droppen som fick bägaren att rinna över att han inte fick stjäla andra barns lok vid tågbanorna. Jag tog ifrån honom den när han snott den två gånger, gav tillbaka till barnet som hade den och lyfte iväg honom till ett annat bord, med en annan räls. Han skrek och grät så halva muséet måste ha undrat. Sedan fortsatte resten av dagen i samma överstimulerade anda och redan vid sjutiden var det dags att säga adjö till Anna och Lovisa, som bjudit oss på middag när de mellanlandade i Stockholm mellan sina olika sommarresor. Läggningen tog en timme. Han kliar sig frenetiskt i munnen och jag fattar inte om det är de två jordgubbarna han åt i vagnen för några timmar sedan, eller kindtänder på gång. Ett tag trodde jag att han aldrig skulle somna, men det hände till slut. Nu sitter jag i soffan och noterar att det mörknar redan före tio nu för tiden. Det närmar sig sensommar. Jag har ingen lampa vid soffan och kommer därmed att ha svårt att se i boken som jag tänkte påbörja. Kanske att jag skippar det för ikväll.

Imorgon sticker vi till Skärgården och hälsar på min faster över dagen. Bussresan tar en timme, vilket nu påminner mig om att lägga iPaden på laddning.

Tre (plus två) som håller fanan högt typ ensamma i Stockholm

Ännu en bok

Läste just ut denna. Totalt strand/flygplans-anpassad läsning men jag gillade verkligen. Så mysig. Slut på recension för nu vaknar min son.


Den andra kvinnan

Läste en bok igår och förrgår. Detta förtjänar, med tanke på att det känns som det var år sedan jag läste, en rad utropstecken så här kommer de:

!!!!!!!!!!!!!! 

I alla fall. Den hette Den andra kvinnan, var skriven av en Therese Bohman som jag av bokens handling och ton gissar är

1. Från Norrköping, och 
2. Ganska ung. 

Boken handlar om en ung kvinna som jobbar på restaurangen på ett sjukhus och drömmer om ett annat liv. Hon är ämnad för något större, hon vill skriva böcker, vara författare, och har väl liksom fastnat i den obekväma positionen där en mix av dålig självkänsla (jag är en medelmåtta, kommer aldrig bli något, ingen lägger märke till mig och varför skulle de) och känslan av att vara lite "mer" (se mer, tänka mer, fatta mer, genomskåda all strunt runt omkring) gör att en liksom knappt tar sig utanför dörren. Ett klassperspektiv ska nämnas också: hon kommer, men det framgår inte jättetydligt och det hade det enligt mig gärna fått göra, från någon typ av mindre bemedlad arbetarklass och irriterar sig på sina "medvetna" medelklassvänner som har råd att göra val baserade på teorier, typ. Lite övre medelklass-dubbelmoral. I ett parti skäller hon ut sin vän som alltid talar om att det är viktigt att bryta normer men bara, enligt berättarjaget, de normer hon själv godkänner. I alla fall. Denne unga kvinna inleder en affär med en gift läkare på sjukhuset där de jobbar båda två, och det är lite det som boken handlar om. Hennes "passion" och hennes drömmar om livet med denne läkare. Är det kärlek eller är det drömmen om ett annat liv eller båda? Representerar deras affär hennes bortlängtan mer än något annat? Jag tror det, men eftersom boken är ganska ordfattig och inte exakt svämmar över av tankar och känslor så är jag inte säker. Emellanåt är den ganska så briljant, speciellt i partierna som liksom handlar mer om klass och vänskap och livsåskådning, men som passionerad kärleksberättelse lämnar den en hel del att önska. Jag har svårt att känna för bokens jag, och vet inte helt om det är för att hon är lite skralt beskriven eller för att hon saknar empati? 


Hur som helst. Detta är en bok som är läsvärd för att den får en att fundera (och eventuellt störa sig lite). Jag kan inte säga om jag gillade den eller inte och ganska troligt är att jag inte minns den alltför väl om några månader. Men just nu funderar jag fortfarande på den. Plus att jag tror att den kanske växer på en. 


19 juli 2015

Nojar lite till

Andra dagen av konstig Ivan och I blame it all on vaccineringen. Fram till 17.00 är han exakt som vanligt, äter och leker och härjar och är sig själv. Någonstans strax innan middagstid går luften och aptiten ur honom, han blir trött och lite blek och helt aptitlös, fick för övrigt kväljningar och hulkade när jag försökte ge honom kvällsvällingen idag, och liksom inte riktigt där. Slipper han äta och sitter han i vagnen är han ganska nöjd, om än tyst, men alltså det är helt klart något skumt på gång. Tycker han rent allmänt verkar må illa framåt kvällningen. Oklart. Imorgon har det gått en vecka och ingen feber ännu (hoppas han slipper) så vi får väl se vartåt det ska barka. Nu sover han gott och sjöng i alla fall en bra stund vid läggningen (dock på nästan tom mage sedan mellis vid fyra) så det känns okej. Men ogillar dessa diffusa symptom. Och internet är så fullt av läskiga historier. 

Om jag fattat saken rätt så är det nu flera år till nästa vaccin, och det känns bra. 

Bloggtips!

Okej, så jag noterar att det liksom är lite ute att blogga igen, eller vad det nu är som gör att en efter en i mitt flöde först glesar ut och sen lägger ned. Lever sina liv IRL if you will och därmed lämnar mig i tomhet och saknad. Oavsett orsak så är detta inte kul. Jag saknar att läsa bloggar! Jag behöver således tips. Nytt blod ska in och det snart. Please share, vad läser ni? 

Meeting the parents

Träffade en annan förälder imorse vars barn ska börja på Katarina Västra i Ivans grupp. Hon verkade vettig, hennes barn var några månader yngre än Ivan, vi pratade om ångesten i att lämna bort dem och inte ha kontroll längre. Och om att förskolan verkade så himla bra och att vi ändå tror det kommer gå toppen. Hon kändes som en jag hade kunnat vara vän med. Det känns hoppfullt ändå.

Här lajjar Ivan och Joffe vid rutschkanan. 


18 juli 2015

Och den lilla molande ångesten

Så har den eventuellt mest ensliga och svårjobbade semesterdagen i mannaminne äntligen passerat. SOM jag har kämpat med telefonboken och sms:at än hit och än dit för att desperat få till åtminstone en endaste liten dejt med någon vän. De som är i stan har alltså jobbat, och har de inte jobbat har de varit på tennisträning (jag frågade även om jag och Ivan kunde få komma och heja på denna, haha, men det gick typ inte) eller haft släkt på besök och fan och hans moster. Det slutade med en eftermiddag då vi strosade först i en närliggande park och Ivan sprang runt och åkte lite rutschkana och sprang i trappor, sedan tog vi bussen ned till Kungsträdgården, tittade igenom denna som dagen till ära hade någon typ av gratis-rock-festival-känsla över sig? Så märkligt folk. Det såldes langos. Och öl. Hur som helst, vi gick upp på NK Kids och som vanligt i galleriamiljöer tyckte Ivan att det var sjukt tråkigt och protesterade redan innan jag cruisat snabbt igenom Mini Rodini (som ligger först). För övrigt: vad dålig luft det alltid är på NK, har ni tänkt på det? Helt varmt och kvavt och inte så exklusivt som stället förmodligen vill vara, right? Efter NK blev det lite gallerian (också tråkigt tyckte Ivan) och sedan tog vi en varsin glass och glodde på folk på Sergels torg en stund. Därefter middag på McDonalds (Ivan åt knappt, var inte hungrig idag och allt mer hängig och trött under timmarnas gång vilket jag tror har med vaccineringen förra veckan att göra men mer om det sen) och så en sista spring-och-lek-stund i Humlegården. Där var det fint och soligt och ösregnigt om vartannat.

Vid halv sju mötte jag upp Malin, min svägerska, vid Dramaten (hon hade jobbat tills då) och vi promenerade Strandvägen till Karlaplan. Dit kom även min bror (som också hade jobbat, och slutade då, och för övrigt också bor där) och vi hann med ett snabbt tjena hej och gos/lek med Ivan innan vi satte oss på tunnelbanan hemåt. Klockan var sju och Ivan var så otroligt trött och tyst och olik sig. Alltså, inget allvarligt, ingen feber, men... trött på ett sätt som han aldrig annars blir trött. Inåtvänd och tyst. Väl hemma ville han bara äta hälften av sin kvällsvälling och inte alls lyssna på någon saga, jag tog tempen men den låg på stadiga 36,5 så någon Alvedon eller Ipren behövdes knappast.

Läggningen, som brukar ta en halvtimme av sjungande och babblande i spjälsängen, gick på fem minuter och jag lämnade snopen och lätt oroad sovrummet redan kvart över åtta. Googlade lite kring vaccinet och chattade med min läkarvän som sade att detta är helt naturlig och normal reaktion en vecka efter MPR-vaccinet. Så jag tänkte försöka tro hennes ord och bara gilla läget och det faktum att jag ikväll fick en lite längre kväll än vanligt för mig själv. Men alltså, det är svårt? Jag gillar min unge som han är, med all den överskottsenergi han alltid har, jag är så trygg i att höra honom babbla och sjunga konstiga sånger tills han stupar om kvällarna. När han inte gör det känns det konstigt. Och lite tomt? Plus att jag förmodligen kommer ligga och oroa mig för spyor i natt för jag råkade naturligtvis snubbla över lite sidor (läs: familjeliv) och människor i forum som menade att deras barn minsann fick både skyhög feber med feberkramper och massor av kräks mellan sju och nio dagar efter vaccinet. Gud vad jag inte får läsa familjeliv, och gud vad jag alltid gör det ändå?

Nej, ska försöka lägga ifrån mig datorn och läsa någon av de tre böcker jag köpte på Pocket Shop idag. Det blir förresten dyrt att vara såhär uttråkad, idag handlade jag förutom tre böcker en ny mascara och två klädesplagg till Ivan. Hade inget bättre för mig, liksom. Det går inte jättebra för mig ekonomiskt just nu, men jag kör tydligen ett slags gasen i botten-race i någon slags förhoppning om att allt kommer ordna sig jättebra så fort jag börjar jobba, vilket nu bara är om en dryg månad. Gah, på den tanken förresten? Ger mig lite ångest. För att inte tala om New York-resan i slutet på augusti. Ger mig massor av ångest. Vet inte vad det är med mig riktigt, men är helt klart inne i en pre-förändringsfas där den sedvanliga oron kring allt som är nytt infinner sig. Hur ska allt GÅ, tänker jag. Hur ska jag klara att heltidsjobba och vara ensamstående förälder, tänker jag. Hur ska Ivan ha det på förskolan, tänker jag. Hur jävla idiotiskt är det inte att jag åker bort fyra nätter till New York och typ festar, hur egoistisk kan man egentligen vara, tänker jag. Bland annat.

På tal om festa var jag en kort sväng på Trädgården igår, Emelie och Kalle spelade skivor och jag var där i ungefär en och en halv timme. Stod i dj-båset, pratade med Håkan (som var där med mig) och liksom glodde ut på folkhavet. Noterade att alla var svinunga och så sjukt ointressanta och banala och hela grejen kändes bara onödig och trist, för att vara helt ärlig. Jag vill inte gå ut på klubb längre (just nu?), jag vill bara vara i samtal med mina vänner. Orkar inte ens tänka på att lägga tid eller energi på att prata med någon ny. Fräsch känsla. Inte.

Nej men NU lägger jag bort datorn. Det här håller ju inte. 

In between days

Åter i Stockholm sedan, vad är det nu, två dagar och det kryper lite i mig av ENSLIGHETEN här just nu. Alla är bortresta och de ytterst få som är hemma jobbar, och det går åt rätt mycket energi att fylla dagarna med Ivan och vädret som pågår. En sak jag noterade när vi umgicks i två dygn med två andra ettåringar var att Ivan i princip inte trivs, och därmed inte fungerar, så bra inomhus. Det regnade en eftermiddag och de andra barnen var helt okej med att leka inne, lägga något pussel eller titta på bamse eller krypa runt eller you name it, men Ivan gick snabbt in i sitt berömda gnäll-and-destroy-mode och det var lika bra att slänga på sig alla regnkläderna och gå ut i hällregnet. Hellre det än att springa och försöka rädda möbler och lådors innehåll inomhus, liksom. Nåväl. Stockholm alltså. Ett tomt sådant. Igår lekte han med sin farmor några timmar och idag blev det Rum för barn på förmiddagen. Vad vi ska hitta på i eftermiddag (och kväll) har jag ännu ingen aning om men solen börjar titta fram och regnet från imorse har lättat så det är ju alltid något. Tänker positivt här.

En annan bra grej är att jag verkligen tycker att han blir roligare och roligare att umgås med. Om en nu får säga så? Men liksom, vi har mer och mer gemensamma skratt och skämt (okej "skämt" är kanske att ta i men liksom interna lekar och sånger och grejer som får honom, och sedan mig, att skratta) och han känns mer och mer som min polare och mindre och mindre som ett litet knyte som jag måste ha hand om. Älskade spralliga varelse. 


16 juli 2015

Tillbaka från landet. IGEN!

Nu är vi tillbaka från två underbara dygn i de västmanländska skogarna och vädret har varit bananas (tänk ösregn och sedan strålande sol, den grönaste grönskan någonsin och helt underbar miljö) och allt har gått bra och Ivan har varit VÄRLDENS jävla trooper i alla dessa biltimmar han suttit igenom under den gångna veckan. Har för mycket uppackning att göra för att hinna slå mig ned vid datorn men bjussar generöst på några bilder och och en film från dagarna som gått.






13 juli 2015

Anteckning Ivan, 17 månader

Okej det här får bli en riktigt kort uppdatering. Imorgon bitti sticker vi till Lisa och Rubens land, och ikväll smyger jag runt och packar samtidtigt som jag oroar mig för lite utslag / bleka prickar som finns lite här och där på Ivan idag. Tänk om det är vattkoppor? Eller bara värmeutslag? Vi får se vad det blir. Men i alla fall. 17 månader.

Sömn

Förra månaden tyckte jag att det verkade gå åt rätt håll och banne mig om det inte - verkligen - har blivit bättre. SÅ mycket bättre. Att vakna upp på morgnarna och att faktiskt ha hunnit sova längre än en timme här, en timme där, gör sådan himla stor skillnad. Mer än jag någonsin kunnat tro. Men åter till Ivan:

Hemma funkar rutinerna fint tycker jag. En typisk dag lägger sig Ivan runt åtta och behöver en halvtimme på sig att varva ned. Vissa (fantastiska) dagar går det på tio minuter och andra (mindre fantastiska) på en timme. Men det somnas efter en stund av sjunga och böka runt i spjälsängen, och den här stunden är faktiskt himla härlig. Han babblar och sjunger så fint och så mycket. Det är som att han går igenom alla nya ord och ickeord han plockat upp under dagen och kör en liten konsert för sig själv. När han är hetsig eller övertrött är det som att han inte hittar en skön ställning, så då bökas det runt i all oändlighet och han blir själv frustrerad. Men fångar jag honom i precis rätt ögonblick och han hinner med sömntåget så går det som sagt ganska smidigt.

Vaknar gör han runt sju, ibland halvåtta (då väcker jag) på morgnarna. En helt normal natt för att vara ett och ett halvt år, skulle jag säga?

Det som är nytt är alltså att han sover sig igenom nätterna och att utbrotten av nattskräck är få och milda. Det som en gång var hysteri och panik är nu lite snabb andning, några gnyenden och ibland lite utrop som jag lugnar genom att hyssja och vyssja och lägga handen på hans rumpa. För det allra mesta. Det som en gång var tio uppvak om natten är just nu nere på mellan ett och fyra, skulle jag gissa på. Jag vet inte så noga eftersom jag sover mycket mer och räknar mycket mindre. Det är helt enkelt ett otroligt mycket bättre sovklimat nu och jag vågar knappast tro att det är sant.

På dagarna sover han mellan 1,5 och 2 timmar men jag har börjat korta dagsömnen mer och mer de dagar vi inte har aktiviteter på kvällarna. Tycker nästan han verkar må bäst av mindre sömn på dagen, ur ett nattsömnsperspektiv.

Det dåliga under denna rubrik är den här gången, på tema "sommarlov", när något är på ett annat sätt än precis som vanligt. Som när vi är på resa och måste dela säng, eller han måste somna i ett rum som inte är mörkt, eller han ska sova i resesängen. Det kan ta två timmar att lägga, alltså han bara somnar inte. Gråter inte men bara vrider sig och vänder sig och hittar ingen ro. Och när han väl somna - och jag troligen är VANSINNIG och lovar mig själv att ALDRIG mer rucka på EN ENDA rutin - så sover han rätt oroligt. Detta är lyckligtvis undantagstillstånd eftersom vi oftare är hemma än på resa, men det har ju blivit en del i sommar. Och mer ska det bli, till exempel imorgon. Våndas redan, men Lisa och Ruben har varit så rara att de sett till att friggeboden vi ska sova i är riktigt mörk och vi ska få låna en "riktig" spjälsäng dessutom. Håller tummar. Men våndas lite, still. 

Mat 

Kan i princip copypasta förra månadens här, med tillägget att han väger 10870 gram just nu. Den nedre kurvan följer han, men är pigg och mår bra så det är helt okej enligt BVC.

Ivan äter välling (250 ml) innan han sover för kvällen och direkt när han vaknar på morgonen. Burkmat är tråkigt och det är fortfarande mest falukorv, köttbullar, makaroner och hamburgare som gäller. Säger som förra månaden: jag är så uttråkad på att servera det men vet inte hur jag ska gå vidare, hittar vare sig tid eller inspiration hos mig själv att testa nya rätter.

Detta är nog det tråkigaste just nu. Maten och det enformiga och inte så lustfyllda i det hela. 

Motorik

Klättrar, hoppar, springer, går i trappor både uppför och nedför, snurrar (och blir yr och ramlar), dansar, det är inte mycket Ivan inte ger sig på just nu. Kroppen samspelar allt mer med hans intention och vilja och det gör honom alldeles kollrig av lycka.

Språk

Gud så han pratar. Nu säger han god natt och god morgon och buss och bil och tåg och flygplan (ja han gillar fordon) och traktor och glass och gröt och korv och ja, han härmas dagarna i ända. Ibland får han såklart inte till alla konsonanter så då nöjer han sig med att härma ordens melodi (som tex "helikopter", där blir det mest en melodi som låter som helikopter, så att säga). Han har dessutom utvecklat ett riktigt spännande eget språk som det är lite tala i tungor-varning på, men hemskt sött.


Humör 

Strålande för det mesta. Alltid glad i grunden och när han slår sig vill han bli glad snabbt igen. Lätt att trösta. Brottas just nu med en viss förvirring och frustration i interagerandet med andra barn, när han försöker vara gullig och ändå blir stoppad / bromsad av de större blir han ledsen och ibland försöker han härma deras stil mot andra barn vilket blir lite "anfall är bästa försvar" och blir aningen otrevligt. När han vill visa tillgivenhet eller underlägsenhet lutar han sig framåt och vill vila pannan mot den andres panna, vilket jag inte riktigt fattar var han fått ifrån men det är sjukt gulligt. Och lite heartbreaking när jag ser honom göra det mot andra (större) barn som inte fattar grejen och går därifrån eller backar när han försöker luta sig fram och "gosa" med pannan. Han kan bli riktigt dramatiskt arg när han inte får som han vill eller blir tillsagd att sluta med något. Då kommer ibland en fejkad ramling och han låtsas slå huvudet i golvet (men är så försiktig att det tar alldeles för lång tid för huvudet att ens nudda golvet för att det ska bli trovärdigt) och skriker argt/ledset en stund. Men som sagt. Nästan alltid strålande glad. Så tacksam för detta grund-humör.

Övrigt

Alla kindtänder uppe, inga hörntänder (men det klias frenetiskt så de är nog på väg). Sjunger dagarna i ända men viss del av sången har bytts ut mot ett evigt babblande.

Hinner just nu inte fundera ut mer kring honom eftersom jag måste packa och sova. Imorgon är det dags för resa igen, puh.



Tidigare månadsanteckningar:

17 månader idag

Oj, den kom plötsligt. Ivans 17-månadersdag. Jag hade tänkt att fortsätta med månadsanteckningarna till hans tvåårsdag, så vi får försöka hitta tid inom kort. Men nu är vi på Vendelsö hos Ivans farmor och farfar. Min mamma är med, vi ska snart grilla. Imorse fick Ivan sin mässlingsspruta, egentligen hade vi tid runt hans 18-månadersdag men eftersom 1/3 får feber efter några dagar och detta i så fall skulle krockat med hans inskolning på förskolan, så lade vi den idag i stället. Skönt att ha det gjort. Han är för övrigt 86 cm nu och väger 10,8 kg. Lång och tunn, som sin far och mor. 


11 juli 2015

Den lelle i parken

Ursäkta mitt OTROLIGT mesiga "braaaa" när han åker rutschkana men filmade lite ikväll för att minnas hur han var som 17 månader. Ungefär såhär alltså.


Det går framåt! Och lite bakåt.

Tjena hej! Här kämpas det på ska jag be att få tala om. Jag har nu - och är mer än måttligt belåten och känner mig OERHÖRT kompetent osv - tagit mig och Ivan medelst färdsätt bil till vårt första semestermål (och hem igen), nämligen Adelsö. Och Livets hårda skola, där jag och Aksel träffades en gång i tiden, men nu äger mina vänner byggnaden och har gjort om det till en helt MAKALÖST fantastisk semesterparadis-njut-palats-plats. Bilden här är liksom aulan från back in the day, eller där vi dansade på alla festerna, och så scenen till höger i bild.


Men nu går jag händelserna i förväg. Det började ju med att jag packade vagnen full av allt tungt (babyvakt, neccessär, välling, burkmat osv) och rullade oss till Skanstull där vi skulle hämta ut hyrbilen. Det gick bra och jag blev mycket glatt överraskad att det var en supermodern liten sak, en sådan med display som visar hur nära en annan bil är när man backar eller som har högtalargrej för mobilsamtal osv. Hur som helst. Första anhalten blev "hem igen" eftersom jag inte fått med packningen i sin helhet eftersom den bland annat innehöll en 9 kilo tung resesäng samt Ivans täcken och filtar från sin egen säng här hemma. Och regnkläderna. Och tusen andra saker, fy fan vad det blir mycket packning med barn alltså. Och jag tänkte att när jag ändå åker bil kan jag kosta på mig att lägga krut på hans sovplats, eftersom sova är min unges akilleshäl. Nå, när vi kom hem igen drabbades jag av svett och frustration över att vi bara är två och att en av oss är en vild ett och ett halvt-åring. Det går aldrig att säga "ge mig en minut" och springa upp och hämta all packning, nej ungen ska packas ur bilen, följa med i hissen upp, följa med ner igen och morsan (läs: jag) ska hantera IKEA-kassarna fulla med mjuk packning, den tunga resesängen, och så en dundrande Ivan som springer åt alla håll utom ditåt vi ska, samtidigt. Fan också. Kände mig bitter en sekund men hann inte vara det så länge för sedan var vi alltså färdigpackade och kunde börja resa.

Första stoppet blev Brommaplan, ungefär då började Ivan tycka att det var tråkigt. Åt en stor frukost på McDonalds där och mutade sedan med en piggelin som han fick äta i bilen då vi körde vidare. Och det fungerade, vi kom hela vägen fram till Adelsö utan tårar och frustration! Har hittat ett sätt att låsa iPaden så att inga klåfingriga barnfingrar kan stänga av Teletubbies eller Sångfilmerna han kollar på, han kan sitta där och klicka bäst han vill och skärmen är LÅST (moahahaha så nööööjd över detta) och filmerna i kombination med glassen och sedan också lite banan fungerade hela vägen fram.

Lite långt om resan, ooops, men jag är ju så nöjd med den. Att vi kom fram. Att det gick bra. Att Ivan är så stor nu att vi liksom mer eller mindre kan snacka om saken när han blir trött och uttråkad. Hur som helst. Kom fram. Livets hårda skola var lika underbart som alltid och vi inledde vistelsen med att bädda upp resesängen, ge Ivan lunch och sedan lägga honom. Första läggningen gick över förväntan, på mindre än en halvtimme, han var trött från resan (och från att jag väckt honom 07 samma morgon). Medan Ivan sov åt vi himmelska sommarrullar som Mats lagat och regnet strilade utanför. Lagom tills det var dags att väcka Ivan hade det blivit uppehåll och Jens och Johanna kom förbi på bullar, de hyr också en stuga i samma by. Efter fikan tog jag och Jenny Ivan med på en hästpromenad - Enskedes hästar är på sommarbete precis bredvid och jag gick in och klappade på stona, saknar hästar och ridning ganska mycket kom jag på - och det var också helt underbart. Vi stannade givetvis till för traktorinspektion, mitt barn älskar traktorer mer än något annat i denna värld just nu.

När vi kom in började det närma sig middagstid och Ivan fick en privatkonsert på banjo av Mats. Samt fick glida runt och spana in lite olika häftiga porslinsdjur som stod utplacerade överallt i huset. Här, en "katt". 

 
Efter middagen - som var fish tacos och helt magiska, efter Crambys recept- lade jag Ivan igen. Denna gång lite längre procedur för han hade fått smak på det härliga livet med två ytterligare vuxna, oändlig spring- och lekyta och massor av spännande saker att titta på. Nästan en timme tog läggningen och jag var lite, men inte super-frustrerad när jag till slut kom ned igen. Vid kvart över nio, ledsen smiley. Jag och Mats och Jenny drack några glas vin och babblade och sedan lade oss vi på övervåningen i våra respektive rum. Det var tyst och svalt och underbart att lägga sig men jag oroade mig för Ivans temperatur eftersom han inte accepterar någon typ av filt eller täcke över sig, samt lärt sig att ta av sig strumporna själv (och gör det). Skulle han frysa?

Natten var sådär. Resesängen prasslade och Ivan stökade runt mycket. Jag tror jag var mer eller mindre helvaken mellan fem och sju, då han vaknade. Jag försökte värma hans vader och (mycket riktigt) kalla små fötter utan att väcka honom, men för varje försök att lägga något på honom kastade han sig halvt i sömnen runt i sängen och gjorde sig bar och exponerad för den ganska svala morgonluften. Dessutom har han en irriterande grej för sig som går ut på att gräva sig ned och under allt som går att lossa, och han lyckades lossa och lyfta hörnen på resesängens madrass så han liksom låt rakt mot nätet som står mot fyra hårda plastben. Tror inte han sov så skönt alltså. Allt snurrande förstärkte min misstanke. Men strax efter sju kunde vi äntligen kliva upp och så var det bra med den natten.

Idag traskade vi ned ett annat stall där Jenny skulle borsta på en häst hon tar hand om. Precis då var det av en slump dags för ett tiotal ungdomar från ett avlastningsboende / kollo att ha sin hästterapitid och det föll sig så att jag stannade kvar och ledde en av hästarna medan barnen och ungdomarna fick rida. Under tiden hängde Mats och Ivan på gården och de hade haft det himla mysigt utan oss. Jag ser i Ivans ögon när han blir extra kär i en person och jodå, detta skedde med Mats. Så fint att se honom knyta an till andra vuxna.


Ungefär här kommer den tråkiga biten med vistelsen, nämligen läggning nummer tre på Adelsö. Efter lunch och i precis vanlig tid gick vi upp för att lägga oss att vila middag och Ivan var till en början med på noterna. Skanderade GONATT GONATT så halva Adelsö bör ha hört det, och stökade runt som han alltid gör innan han slappnar av och ska sova. Men idag hände det bara inte. En kvart blev en halvtimme och en timme. En timme blev en och en halv och jag började verkligen tappa tålamodet. Rummet var alldeles för ljust, Ivan var hetsig och övertrött, började klä av sig tröjan han hade på sig för att fastna vid halsen och jag fick sätta på den igen, gång på gång. Grävde ned sig under madrassen och slog sig på benen som fanns där under. Försökte klättra ur sängen. Försökte lista ut ett sätt att sparka sig igenom nätet som finns på sängens sidor. Sjöng konstiga sånger i konstiga tonarter. Hoppade upp och ned och upp och ned. När jag försökte hålla honom för att buffa i rumpan och vagga honom blev det en brottningsmatch och hysterisk kittlingslek. Två timmar passerade och jag var GALEN inombords. Lämnade rummet vid två tillfällen för att räkna till hundra och varje gång brast Ivan ut i förtvivlad gråt, som byttes ut i hysteriskt skratt och lek så fort jag kom in igen. Ingenting fungerade. Och jag vägrade ge mig. Fan i helvete, du SKA sova i resesängen om det så blir det sista jag genomför, tänkte jag. Samtidigt som det kändes som att han aldrig någonsin tänkte somna. På nedervåningen orkade man inte vänta på mig, så lunchen intogs. Jag satt kvar. Vägrade ge upp och vägrade lämna honom att gråta sig "till sömns". Klockan blev två och till slut drog jag ut resesängen från sovrummet, som var ganska ljust, till hallen utanför sovrummet, som är mörkare. Här någonstans gav han slutligen upp och somnade. Efter två timmar, jo men jag upprepar det en sista gång, TVÅ TIMMAR, av härj. Jag var tokig. Tokig och upprörd och galen. Fick ta en dusch direkt då jag kom ned eftersom jag var svettig av ilska. Tänk att en sådan banal grej kan göra en så arg? Men det var liksom allt samtidigt, det var sol utanför och jag ville fånga de sista timmarna med Mats och Jenny innan jag åkte hem. Inte sitta och låtsassova i ett halvljust rum med en galen unge som hetsade upp sig allt mer för varje minut som passerade.

Ja, och sedan duschade jag och åt lunch som var sparad åt mig och så fikade vi lite i solen och sedan väckte jag Ivan, kastade in oss och packningen i bilen och for hela vägen hem med bara ett stopp igen, på Brommaplan, där vi köpte ännu en mut-glass för sista biten. Gjorde en nästintill godkänd fickparkering (yay meeee) på gatan utanför vårt hus och släpade upp packningen och Ivan och vagnen och nu är vi här. Han sover i sin säng (kvällens läggning, om någon undrade: 45 minuter) och jag sitter här och tittar på bilderna och tänker att jag trots dagens enorma frustration så var det en himla superlyckad utflykt och jag är liksom stolt och glad att jag vågade sticka på biltur ensam med Ivan. Det bådar ändå gott, visst? Om vi nu ska vara själva framöver så är det lika bra att vi lär oss, för att sitta i lägenheten och parkerna runt den hela sommaren kan vi ju inte göra.

Nu är det tre dagar till nästa resa. Tack och lov.


9 juli 2015

Fem positiva saker med nu

1. Har köpt världens bästa bok (http://youtu.be/ElqO3uFy4m8
2. Det är uppehåll! Och moln! Mitt BÄSTA väder. 
3. Många vänner är tillbaka i stan (tillfälligt) så vi får leka med dem: 
4. Ivan sover så lugnt och nästan hela nätterna igen (inatt 20.30-07.15 UTAN ETT KNYST) 
5. Idag ska Ivan leka med farmor när jag ska göra ärenden. 

8 juli 2015

Still Alice

Hade barnvakt idag på dagen. Ville inte se någon av de cirka tretton barnfilmer som visades och i övrigt var utbudet, den tiden jag kunde gå på bio, skralt. Så jag valde Still Alice. Har velat se den ett tag men inte orkat. Nu såg jag den. Fy FAN vad jobbig den var. Och bra. Och jobbig. Kom ut helt rödgråten och åt en ensamlunch på K25 och sedan var det dags att möta Ivan igen. På kvällen åt vi korv och makaroner i Gröndal med Niklas och Ava. Det var den dagen, det. Pretty please vädergudar, gör så det inte hällregnar hela dagen imorgon med? Så svårt att underhålla Ivan inomhus och när Rum för barn och Junibacken och muséerna är så fulla vet jag inte vad vi ska ta oss till.

6 juli 2015

Den lille och ilskan

Det kan vara lite tänder eller utvecklingsfas eller trötthet eller post-resa, och det spelar väl ingen roll, men det bor en frustration i mitt barn just nu. Han blir så ARG och så LEDSEN vid motgångar. Idag var vi på ett kalas med cirka fem andra barn i åldrarna två till fyra och det slutade med att jag fick ge upp och gå hem efter ett tag. Utbrotten hos Ivan duggade tätt och till slut började han ramla och slå sig och började gråta vid minsta pyttemotgång och det skreks så det liksom kom bräkande ljud ur strupen på honom. Så tydligt när han blir överstimulerad alltså. Skulle inte bli det minsta förvånad om det blir nattskräck inatt. Men såhär, han är ju snart ett och ett halvt. Och har inga syskon och inte börjat förskolan ännu. Med andra ord är hans enda erfarenhet av att interagera med andra barn den då han gör det antingen i parker, på Öppna förskolan eller med mina vänners barn. Och han fattar liksom inte hur man gör. Han går fram till de större och tränger sig in i gruppen och vill vara med, och det vill inte de så de går därifrån eller stänger gruppen. Och Ivan blir ledsen och förtvivlad. Han går fram till jämnåriga som går och bär på en kul spade eller leksaksbil eller ballong och vill ta den ur händerna på dem. Inte för att han vill sno, utan för att den ser kul ut och han tror sig ha rätten att liksom ta för sig av allt som är kul. Barnen skriker till eller säger ifrån och Ivan blir antingen ledsen, men på senare tid allt oftare riktigt jävla fly förbannad. Vrålar på ett nytt sätt, ett argt sätt, och kan byta humör på tre röda sekunder. Plötsligt svinarg, sedan helt kuttrande rar och glad. Sedan superledsen. Och så vidare. Här är ett mini-exempel från tunnelbanan hem från kalaset. Han blev glad så fort vi gick ut genom dörren och porten men ilskan ligger ändå där under ytan och knackar på med jämna mellanrum.


Ja och den som får ta större delen av hans frustration blir såklart jag. Han kan bli så ARG på mig närh han, tja, inte får hålla i iPaden själv när han äter, eller när han inte får komma ut ur vagnen förrän vi är framme dit vi ska, eller för att jag tvingar honom av med byxorna inför ett blöjbyte eller för att han måste stanna i sängen när det är läggning. Själv försöker jag behålla tålamodet och vara bestämd men... mild. Typ? Men det är tröttsamt när han är arg och jobbigt när han är ledsen, det ska jag inte sticka under stol med. Hoppas det blir lite lugnare på hans horisont snart.

För övrigt sover han oroligare nu och vaknar fler gånger per natt än på länge och dont get me started om vad som händer i blöjorna. Vi snackar en hel del byten per dag om vi säger så. Så ja. En god liten blandning av tänder och utvecklingssprång tror jag på, om jag ska gissa. Och precis som vanligt är doktorns ordination: härda ut. This too shall pass.

Om vänner och nätverk och hur det blivit

Jag funderade på hur jag skulle svara på din gulliga kommentar angående att jag verkar ha så många (fina) vänner och tips på hur en kan göra, anonym. Har fått den kommentaren mycket på senaste tiden, i verkligheten och här i bloggen, och har inte vetat hur jag borde svara. Typ: tack? Eller ja, det stämmer. Många är de. Fina också. Och jag vet inte riktigt hur det blivit så, spontant i alla fall. Men tankarna flög iväg och bara i skallen blev det långt och rörigt och längre än en kommentar så jag kör här i stället. Tema vänskap alltså. 

Jo, jag har massor av fina vänner. Massor och fler än jag många gånger tycker och tyckt att jag hinner och hunnit med att ha. Några har kommit via jobb jag haft, några från barndomen, några från ex och andra från stallet. Jag har nog genomgående under livet plockat russin ur olika sammanhang och liksom försökt se till att behålla dem. Inte alla har stannat såklart, det vore fysiskt omöjligt med ett dygn på 24 timmar och en vecka på 7 dagar, men många har det. Stannat kvar. Och jag ska försöka lista vad jag tror är orsaken. 

En viktig faktor, som i alla andra sammanhang, är bakgrund och barndom och sånt. Jag har inte bott i närheten av min familj sedan jag fyllde 19 år och då dog för övrigt min pappa i cancer och under många år redan då hade jag och min styvmamma (alltså Ivans ena mormor, som jag är supertight med idag, bör tilläggas) bråkat intensivt. Kanske hade jag och min mamma på den tiden inte världens tightaste relation heller, och jag flyttade till England direkt efter studenten för att sedan inte bo hemma någonsin igen. Tror redan på den tiden att jag någonstans insåg att jag ville göra en familj av mina vänner, bygga på något självvalt och lite mer flexibelt än den familj som kom med blodet och sådär. Där har vi, i breda penseldrag, bakgrunden. 

Sedan en annan viktig faktor: alla flyttarna. Några år i Gävle och ni vet, studentliv. Många träffar vänner för livet under studieåren och så även jag. Frugan Frida och Monkan är några exempel från den tiden. Vi bodde i samma hus, för övrigt. I Stockholm i början av 2000-talet började jag jobba på Pocket Shop och träffade några fler russin-personer. Att jobba med Ladyfest STHLM 2003 adderade människor, några otroligt grymma kvinnor jag än idag är vän med. Och via jobbet på Nöjesguiden kom någon till, på Live Nation kom Lill-Frida, på Natur & Kultur kom Anton och David, och ja... Så har det fortsatt. Med andra ord: att röra på sig jobbmässigt och att ha en hobby (som min ridning) tycks göra underverk om en vill skaffa ett stort nätverk av vänner. Det gäller att identifiera dem du verkligen gillar och våga bjuda ut på kompisdejter eller liksom hänga på när tillfällen utanför jobb/hobby uppenbarar sig. 

Utanför jobb/hobby händer det ibland att vänskapskärlek uppstår och det hände mig och Lina runt 2006, och med Lina kom ett stort gäng varav i alla fall tre fyra är mina närmaste idag. Våga bli uppbjuden alltså. Jag anser mig vara relativt blyg och OTROLIGT dålig på kallprat och mingel, för övrigt. Fungerar bäst i mindre sammanhang. Så jag vill inte tro att sociala skills är överhängande viktigt här.

Men en grej som är ÄR viktig och det är jag helt säker på, är att orka lägga tiden. Att orka och ta sig tid att se sina vänskaper som något prioriterat. Även när det regnar och du är nykär och det känns jobbigt och segt att ta sig ut. Eller när du inte har tid att svara på sms och tänker "jag gör det sen". GÖR DET BARA. Jag tror verkligen på det här med att en relation ÄR inte bara, den byggs. Och det kostar på. Som jag nämnde i början har det funnits många perioder i mitt liv då jag inte känt att jag räcker till, framför allt när jag varit ihop. Jag har inte pallat att både vara kompisen och tjejen och stallpersonen och dottern och systern och den anställde samtidigt. Men jag har gjort så gott jag kunnat och jag kan ärligt säga att jag försökt hela tiden. Alla tycker inte att jag räckt till och vissa vänskaper har jag medvetet låtit rinna ut i sanden men de jag velat hålla i närmaste cirkeln har jag fan kämpat för. Jag har funnits vid deras sida vid aborter och kriser och kärleksdwellande och de vid min. Mer eller mindre, naturligtvis. Gemensamt för de första av mina många (och fina) vänner är nog för övrigt att de kanske inte heller har sina ursprungsfamiljer på nära håll, geografiskt eller psykologiskt. Jag tycker mig ana att vi outtalat har blivit varandras. 

Ja och så det här med krisen jag själv gått igenom senaste året. Den är ju av något, ska vi kalla det EPISKA, mått. Då ställa vänskaper på prov vill jag lova. Och nya vänner dyker upp! Så mycket välvilja och kärlek jag mött alltså, det skulle räcka för flera personer och flera liv känns det som. Inte för att jag kan tipsa någon om att gå igenom megakriser av mitt slag, men det har ärligt talat inte precis gjort att vännerna blivit färre. Jag är på något sätt extra välkommen nu. Man vill ta hand om mig. Och jag tackar och tar emot så mycket jag kan och vågar.

Ett sista tips som ju inte alls är ett tips men som jag i alla fall tror spelar in är: stadga dig sent i livet. Pojkvänner, flickvänner, sambos och barn gör som bekant inte underverk för vänskapstiden. Det blir mindre över. Men om du är där, med sambo och barn och hund och sånt, så är mitt heta tips kort och gott: ta dig tiden. Investera. Du får förmodligen tusenfalt tillbaka, det är så det verkar fungera. I alla fall enligt mig. 

It's raining... Rain

Ny dag, efter rätt jobbig natt. Precis som när vi anlände till Gotland efter dag fylld av resa blev även denna natt (efter dag fylld av resa) proppfull med små gnäll- och skrikuppvak i sömnen, mer eller mindre. Tror jag var uppe och klappade på honom en gång i timmen. Men det var ändå så sjukt skönt att få sova i min egen säng (hård - alla andra i hela vida världen verkar föredra mjuka sängar?) samt med mina egna kuddar (inte dun, vilket alla andra också verkar föredra). 

I alla fall. Vaknade till ny dag och REGN. Testade parklek som den trooper jag är men asså NÄE. En halvtimme funkade det. Sedan var både jag och Ivan blöta och rätt sura. Gick och köpte presenter på Ringen och hälsade på sedan Ola och hans familj. Nu är vi hemma för mellanlandning och snart, när Ivan vaknar, sticker vi på tvåårskalas i Fruängen. Linus lilla tjej Elsa fyller år. Skäms redan för presenterna (plast och rosa, typ) men vafan. Så svårt att köpa presenter till barn en inte riktigt känner. Och en gång fixk Ivan en blå pyjamas av Linus eftersom han tyckte den var för pojkig för Elsa, så jag gissar att de gillar att keep it rosa och då står mina åsikter åt sidan för den här stunden. 

Hyrde förresten en bil idag! En hel vecka. På fredag hämtar vi ut den och då går första utflykten till Adelsö. Min gamla vän Mats och hans fru har köpt den famösa skolbyggnaden Livets Hårda Skola, ni vet den där jag hade min trettioårsfest 2008 och där jag träffade Aksel på Valborg 2009. Mycket shit went down därborta under årens gång. Men nu ska vi bara ta det lugnt och äta mat och klappa på hästarna. Enskedes ston är på sommarbete precis utanför byggnaden. Det ska bli mysigt med bilutflykt. Veckan efter denna sticker vi till Lisa och Rubens lantställe. 

Nu: Netflix i soffan. Hej! 


5 juli 2015

Hemma igen!

Nu är jag hemma och borde VHER-KHLIG-HEN ta tillfället i akt att packa upp nu när Ivan sover men måste bara skriva lite kort och landa lite snabbt i soffan. Saker jag tänker på idag:

- Vilken jävla TROOPER han är, min unge. Åkt så mycket bil, åkt så mycket båt, sovit på olika ställen i olika sängar och vid helt knasiga tider (för att vara han - igår somnade han till exempel 21.30 på kvällen jämfört med vanliga gamla åtta-läggningen) och hållit humöret uppe mest hela tiden. Förutom den där tand-dagen. Det slutade med att jag gav en shot Ipren och mycket riktigt blev han sitt vanliga solstrålejag igen efter ca en halvtimme. Men i alla fall. Troopern jag har vid min sida. Det har gått så bra och varit så mysigt att ha honom med mig på semester, men ändå är jag alldeles trött nu. Effekten av dessa nya sängar och ställen och tider har (tillfälligt, hoppas jag) varit att vi haft en del riktigt långa läggningar, både på kvällen och på dagvilan. Vi snackar uppemot en timme. Och en timme då jag så förtvivlat gärna bara velat att han ska somna och slappna av så att jag får den där timmen eller två helt utan honom vaken och springades omkring mig, att prata med mina vänner och liksom varva ned själv. Denna vara har det inte bjudits mycket på och det är okej såklart, jag fattar att han behöver längre tid på sig att acklimatisera sig, men det är skönt att vara hemma ändå. Efter långa färjeresan och sedan bilresan på det landade vi till slut hemma vid ett och det var bums i säng. Den gamla vanliga, trygga spjälsängen, tänkte jag. Men nej, även här behövde han nästan en timme på sig att varva ned. Så jag satt där. Och var glad att vara hemma men otålig. Klockan hann bli halv två. Han som annars sover tolv. Ja men ni fattar. Det ska bli mysigt och härligt att sätta tillbaka lite rutiner, dels för honom (tror jag?) men mest för mig.



- Det är så lyxigt att bo på ett ställe utan mygg. Ivans myggbett (hans första i livet) ser mer ut som bölder, eller liksom herpesblåsor? Det vätskar om en del av dem. Små små bubblor på ytan. Ser inte trevligt ut alls men lyckligtvis verkar de inte klia. Nu är vi hemma och snart kommer regnet och lågtrycket och alla hans bölder ska få läka ut, i fred.

- Ivan har hängt en del med en kompis till Lina som heter Christian som joinade vår semester några dagar i slutet. Han har två egna barn och är således ganska van att roa en uttråkad intensiv och rastlös liten ettåring. Han var även mycket snäll och gjorde detta en hel del under de sista dagarna (varav en dryg timme på färjan, så härligt att bara släppa taget och sätta sig ned en stund). Jag fick en liten sorgsen känsla kring allt detta. Ivan hade så KUL när han fick byta person då och då. Och jag hade så SKÖNT när jag fick sätta mig ned en halvtimme då och då. Och inget av detta finns ju i vår vardag just nu. Det sorgsna är väl att jag liksom skulle önska att det gjorde det. Livet var så härligt med lite avlastning och Ivan sken som en sol när han drog iväg på äventyr med denne Christian. Vi försökte lära honom (Ivan) att säga Christian och han sade mer "pappa" vilket kanske ytterligare förstärkte min lite ledsna känsla. Men men. Ska försöka att ändå tänka att vi har det ganska fantastiskt ändå, jag och Ivan, och att en framtid rymmer många år och många möjligheter. Kanske blir vi en del av en större familj en dag i framtiden igen, inget är omöjligt.

- Nu väntar en vecka med lågtryck och regn och jag har egentligen inga planer förrän framåt augusti till. Måste styra upp detta. Mina vanliga "dagkompisar" (läs: andra föräldralediga) är på semstrar här och där och vi kommer förgås av uttråkan om vi inte styr upp roliga aktiviteter om dagarna. Ska fundera på sällskap och muséer och dagutflykter så fort jag packat upp.

Ja det var väl det. All in all har den här veckan på Gotland varit en jäkla hit skulle jag vilja säga. Så mysigt också att få hänga med Lina när hon inte jobbar och är i chillarmood. Här har vi RIKTIGT roligt på en studsmatta igår kväll (efter evighetsläggningen av Ivan). Jag fick en iPhone på ögat som föll från en höjd och gråter här lite av smärta, lite av skratt, förmodligen lite av frustration efter läggningen också.



3 juli 2015

Semester, dag 3

Idag har Ivan varit på dåligt humör och gud vad det kostar på alltså. Tror det är tänder igen för han tar sig i munnen och det såg rött och lite blodigt ut runt en av de nedre kindtänderna, men vem vet. Vad det än är så har han varit så jäkla svår att roa. Att roa sig själv har inte varit aktuellt och det är bara med extrem lek / bus / bära runt / leka flygplan som han varit glad (då jätteglad). Minsta motgång och han har exploderat vilket gett en tillfällig ersättning för smeknamnet Intensivan i det mer beskrivande Aggressivan. Jag är alldeles slut och då har vi ändå varit tre vuxna runt honom större delen av dagen. Han har för övrigt myggbett stora som bölder lite överallt på kroppen (de verkar inte klia dock?) och lite sår och bulor efter diverse fall och snubblingar. Ser ut som ett äkta sommarlovsbarn med andra ord. 


Idag har vi varit på stranden och sedan lekt hemma på eftermiddagen.  Det sistnämnda borde varit en dans på rosor men med anledning av att den enorma och mysiga trädgården ligger vid en ganska stor landsväg (utan staket) och att så fort Ivan inte är buren rusar han till bilarna vid utfarten (typ det bästa han vet nu: krypa in i en bil och hänga där. Klättrar inte sällan upp i barnstolen och sitter där och pillar på växelspaken och sitt lilla bälte och vill ut och iväg - med andra ord, det finns hopp, ni föräldrar till bilhatande barn, plötsligt vänder det och bilen är ENDA stället barnet är lycklig) blev det en hel del spring även för mig. Fram och tillbaka till andra ställen i trädgården varav inget lockade mer än bilarna. Till slut fick han följa med på en kvällstur med Lina och jag fick pusta ut en liten stund. Semester i all ära men någon vila blir det just inte som ensamförälder. Även om andra vuxna är urgulliga och leker med Ivan stundvis är det ständiga huvudansvaret alltid där och med en intensiv unge som dessutom är gnällig och arg blir det liksom rätt påfrestande. Då kan jag längta efter att vara två. Även om det går allt bättre för mig att vara ensam. 

Imorgon bär det av till Visby där vi sover en natt och på söndag morgon har vi båten hem igen. Nästa vecka sticker i princip alla mina vänner på bröllop i Värmland och jag hade så gärna velat följa med jag också, men hittade ingen barnvakt som är van att lägga och sova med ivan, och kände inte att en bilresa med honom på fem timmar med tillhörande party och tältboende riktigt var fungerande som lösning. Så vi blir hemma. I regnet, om en ska tro SMHI. Åh mys ändå. Hoppas jag har några vänner som inte ska dit som vill leka lite med oss. 

Saker jag längtar efter med att komma hem: 

* myggfri tillvaro 
* spjälsängen 
* internet (och Netflix på kvällarna) 
* motion (rör mig knappt alls på dagarna här och kroppen känns slapp och jäst) 
* min säng 

Saker jag kommer längta tillbaka till 

* gänghäng och linamys 
* otroligt vackra omgivningar 
* semesterkänslan