31 augusti 2015

Hemma hos kärlek

Vi är hemma och det känns som jag varit borta i en evighet och en kvart på en och samma gång.

Att plötsligt, efter 18 månader och 13 dagar av INTENSIV varje dag-samvaro, lämna en gråtande liten älskad på förskolan och sticka till Arlanda, ta ett plan till New York like it's 2008 eller däromkring och sedan förväntas ställa om sig, sova på nätterna, njuta av "egentid" och "vuxentid" var ett uppdrag jag inte lyckades fullfölja med bravur. Det kan vi väl erkänna. Men jag gjorde det i alla fall, jag satte mig på det där planet och den dagen hade all min eskalerade ångest kring Ivans inskolning och det som hände både på och utanför förskolan liksom blivit för stor för mig att hantera. Jag tänkte att det var lika bra att jag åkte - vi hade jobbiga dagar innan och Ivan verkade ömsom arg på mig och ömsom orolig att jag skulle ta ett endaste steg utanför hans synfält. Vårt vanliga superintensiva liv upphöjdes till tusen, och själv velade jag som bekant in i det sista om jag ens skulle ta mig iväg. Det kändes så fel, men som sagt: när dagen väl var kommen kändes det som att HAN skulle må bättre av en liten paus från mig och oss och det var den känslan jag höll fast i när jag drog.

Därmed inte sagt att det var fruktansvärt konstigt, och jobbigt, och svårt. I början hördes jag och Ivans mormor, hon heter alltså Anki, precis hela tiden. I realtid visste jag hur han mått när han vaknat, vad de lekte, hur han åt, och ungefär hur dagis fungerade (inte allt - hon besparade mig de värsta bitarna för att hon fattade att jag skulle må för dåligt av att höra om det, om hans förtvivlan vid lämningarna eller den dagen då förskolan ringde och sade att Ivan nog behövde gå hem tidigare eller den dagen hon hämtade och alla tretton barn grät samtidigt) och informationen fick mig att å ena sidan längta hem något alldeles frukstansvärt, å andra sidan vara lugn i vetskapen om hur otroligt mycket han älskar sin mormor. Han var nämligen glad med henne exakt alla dagar. Inga gråtutbrott, inga långa läggningar (han somnar på mellan tio minuter och en kvart med henne - vet inte ens vad jag ska TÄNKA om detta, för mig tar det nästan alltid närmare en timme och att klappa honom på huvudet och ryggen sådär som mormor säger att hon gör *han gillar det* kommer inte på fråga, han vill inte), ingen dålig aptit, det enda ledsna hade varit kring förskolan. Och den gick han bara i en och en halv dag när jag var borta. Den övriga tiden hängde han alltså med mormor och jag fick den ena mysiga bilden efter den andra till min telefon. Såg hur han skrattade och låg och vilade på hennes bröst och lekte med olika traktorer och ja, hade det helt himla underbart. Så skönt att veta att han känner så för henne, jag visste det nog egentligen redan innan men kunde ju inte veta hur 4,5 dygn skulle fungera. Men det gjorde det alltså, fungerade. Utmärkt, till och med. Han hade pratat om mig en del och mormor hade berättat en saga om hur mamma flög flygplan och hur de skulle åka och hämta mig på flygplatsen när det blev måndag.

Själv hade jag ganska svårt att sova, och ibland att ta mig igenom dagarna utan stor hemlängtan. Det är ju inte så himla coolt att skriva det här, men alltså jag känner mig så halv utan honom. Går runt där i en stad jag älskar men känner inte så mycket för saken? En sida av mig ville få dagarna att bara gå, så att jag fick sätta mig på planet hem. Om nätterna sov jag mellan ungefär elva och fyra, sedan vaknade jag och väntade in dagarna. Var inte helt sällan ute och promenerade, ensam, redan vid sju på morgonen. Igår morse kändes det faktiskt så himla skönt att det var söndag och att den här dagen skulle ta mig hem igen. Jag var orolig för att komma hem till Ivan och hur han skulle ta det. Vi hade bestämt att vi skulle umgås alla tre hela dagen, så att han fick välja sin person.

De mötte mig på Arlanda i morse. Jag såg honom på långt håll i sin mormors famn. Hon pekade åt mitt håll, han såg mig och slet sig ur famnen och sprang mot mig. Jag kramade honom och han hoppade glatt upp i min famn. Blev sedan generad en kort stund, smög runt och pekade på olika gatbrunnar och log liksom under lugg. Men det var i princip det enda som var annorlunda på hela dagen, och det gick över snabbt. Vi åkte tillsammans till Stockholm och lämnade min väska hemma, och gick ut igen. Ivan pratade i ett och bubblade om traktorer och lastbilar och hästar och bilar och gungor och allt det där han ständigt pratar om. Han sov och vi åt lunch. Han vaknade och åt lite han också. Vid två åkte mormor hem och han vinkade till henne men blev inte ledsen. Vi lekte vidare i en park och han kändes inte sådär otryggt klängig och arg på mig som förra veckan. Vi gick till Frida och Frans och hälsade på deras nu en vecka gamla bebis. Ivan var glad och harmonisk hela återstoden av dagen. Vi åt middag hemma, han och jag, och han strålade som en sol. Läggningen var lite hetsig och lång, men inga tårar fälldes, mer ett slags halvt irriterad upphetsning.

Det var så skönt att komma hem igen. Jag är lugnare i själen än på länge nu. Imorgon är det förskolan igen, Ivans tredje vecka ska börja och jag ska - på riktigt - återgå till jobbet. Oroar mig iofs för hur det ska gå med tanke på förskolan och ensamstående och allt det där, men har fått ihop ett bra schema som jag tror håller den här första tiden. Måndagar, onsdagar och fredagar hämtar jag halv tre. Tisdagar och torsdagar hämtar hans barnvakt eller hans farmor, samma tid. Det bör fungera, det bör gå bra. Det får kosta att jag bara jobbar 80%, vad är pengar egentligen i en sådan här situation? Vi får klara oss på det vi får in, det kommer vi göra.

New York 2015 - lite olika saker vi åt på lite olika ställen

1. Boulton and Watt: här åt jag vegoburgare och Frida åt Fish Tacos. Det var underbart gott, kanske för att det var första kvällen, vi var sjukt peppade på exakt ALLT och hungriga? Men trevligt ställe. Uteservering mot East Houston och Essex, rätt röjigt men liksom mysigt.
2. Clinton Street Baking Company: behöver ej presenteras närmare pga ALLA älskar det stället. ALLA rekommenderar också blåbärspannkakor men jag var så sugen på grekisk yoghurt och granola så jag tog det. Och ångrade mig ej. Lite scrambled eggs vid sidan av detta och litervis med kaffe så var andra dagens frukost en stor hit
3. Westville (West): här tror jag att jag ätit exakt alla gånger jag varit i New York. Älskar omeletten, älskar i princip allt på lunchmenyn, mysigt och trångt och världens bästa hoods (i min mening). West 10:th och typ... Hudson? 
4. Cowgirl: Frozen Margerita. Varje gång. Alltid. Sjukt goda, stora, och under Happy Hour kostar de typ en femma. Otroligt bra efter-shopping-ställe. Lesbiskt. Uteservering. 
5. Ivan Ramen: första besöket den här gången men inte det sista. Oh nej. Så otroligt mysigt, innergård med uteservering, vi valde alla tre deras starka ramen och den var lite TOO MUCH i styrka för mig alltså. Men så ljuvligt. Tofun till förrätt var bäst. 
6. Five Leaves i Brooklyn, följ Bedford mot Greenpoint och det ligger i bortre hörnet av McCarren Park, dit också Beacons Closet tydligen har flyttat. Underbar frukost. 
7. The Standard: här var det meningen att vi skulle ta en drink på takterrassen men den var stängd och då blev det middag på caféet/baren i trädgården. Mysigt, men något blev fel med vår beställning och det tog två timmar att få mat. Den var dock ljuvlig och gratis. Bra där, Standard. Åt en burgare men minns den knappt pga så trött och evt berusad?
8. Grey Lady i hörnet Delancey och Allen St. Hamnade här av en slump men alla var otroligt nöjda. Fisk och skaldjur. 
9. Dirty French på Hotel Ludlow: SÅ bra frukost + otroligt härlig lokal och atmosfär. 

Ställen vi inte hann gå till men som var med i planen: Shillers Liqour Bar (mest pga så amazing toalett där, alltså GÅ PÅ DEN!), Freemans, Great Jones Café och Mission Cantina. 

(Detta är skrivet mest för mitt eget dåliga minnes skull men VSG för tips som man brukar säga)












29 augusti 2015

Två små nätter kvar (en på flyg)

Nej men oj vilken hemlängtan jag vaknade med idag (klockan 06.04 - uppe först i gänget since 1978) då. Nu är det helg i Uppsala och dagis hade varit aningen bättre i fredags och Ivan hade imorse svensk tid pipit länge i falsett över en traktor hans mormor köpt/lånat åt honom och såvitt jag vet leker han med den ännu: 


Åh, hur kommer han att ta emot mig på måndag morgon klockan åtta på Arlanda? Vi ska leka alla tre hela dagen så han får "välja mig" när han känner för det och inte tvingas lämna mormor direkt om han inte känner för det. Börjar bli nervös för hemkomsten, haha. Tänk att det här med föräldraskap inte känns så instinktivt och naturligt alla gånger. För alla. För mig. Bara: velar tvekar rådgör testar osv. 

28 augusti 2015

Been there done that bought the t-shirt

Åt ljuvlig mat igår igen, denna gång på Ivan Ramen. Kommer ett inlägg om allt vi ätit med tips på svingoda ställen med lite mer budget-och-next-door-känsla senare så det kommer skrivas ETT OCH ANNAT om underbara Ivan. Men tills dess vill jag med denna bild visa att 1. Jag köpte deras t-shirt, alltså den personalen jobbade i, men en ren alltså, samt 2. Jag gick hem tio när de andra gick och drack drinkar på the standard. Alla är förståelse inför min maximala pepp att få gå hem och sova när det blir kväll. Nästan halva nöjet för mig. Igår tog jag en NyQuil (är fortfarande sjuk men håller det under sträng behandling av diverse starka förkylningsmediciner jag köper här) samt en insomningstablett och sedan sov jag från elva till sex. Det är framsteg. 


Och vad Ivan beträffar hade dagis gått "mycket bättre idag" - hans tionde dag på förskolan och nu sitter han och babblar ihjäl mormors öron i en bil möt Uppsala där de ska vara i helgen. Skogen och hundarna och naturen och mormor och hans favoritmoster. Känns bra. Hoppas han kommer tycka det är okej att leva med mig sen igen bara. 


Torsdag i new york

Några korta fakta då, innan jag ska skölja ur en hårfärg ut mitt hår (såg på alla foton som tas här att jag har grönt hår och så kan vi inte ha det) och gå ut och äta (på Ivan Ramen i kvarteret), om dagen idag och lite annat som hänt: 

* vårt hotell är så underbart perfekt, läge, rum, stämning, personal, allt allt allt är perfekt (utom täcket som är jättevarmt kom jag på nu): Hotel on Rivington i Lower East Side. Kommer typ aldrig vilja bo på andra hotell från och med nu? 

* idag har vi bara gått och gått och gått. Greenwich Village, West Village, Soho och lite olika parker och squares har fått sin beskärda del av mina *tittar på fitbit i realtid* 19.257 steg. Frukost på Clinton Street Baking Company och lunch på Westville och obligatorisk frozen Margerita på Cow Girl. 

* jag har haft tryck-över-bröstet och tårar-bakom-solglasögon-ångest några gånger över Ivan och att han inte är med mig och hos mig och att han är på förskolan och fortfarande är förkrossad vid lämningar, ett par gånger. Kräver helt skilt många rapporter från mormor som gör ett kanonjobb hemma och de verkar ha det så himla härligt tillsammans. Han letar om mig ofta och då berättar Anki historien om mamma och flygplanet och att de ska hämta mig på flygplatsen på måndag och han verkar tycka det är helt okej. Längtar ihjäl mig och känner mig halv. 

* vädret är helt toppen, typ 28 grader och shorts och linne-väder. 

* har ej shoppat alls vilket känns bra. Däremot undrar jag om det inte får lov att bli en klänning till bröllopet ändå. 

* har i princip ej sovit alls heller. Igår var vi på impro comedy UCB East och jag fixk hem tidigare än Frida och Håkan för att försöka sova ut. Tog en insomningstablett och sov mellan 23 och 03.30 men sedan dess: vaken. Så besviken på min sömn-förmåga alltså. Så kass. 

Ja, nog om oss. Vi har det jättebra och när jag inte är orolig över hemmet och känner mig som en skurk som drog, har vi det faktiskt jättefint. 






26 augusti 2015

On a plane

Kunde inte hålla mig, wi-fi fanns på planet och jag fick därmed en möjlighet att sms:a med Ivans mormor och did i do it? Yes i did. Vi har flugit i säkert sex timmar nu och jag kan inte slappna av. De andra sover. Alltså inte hela planet men mitt resesällskap. Och många andra. Jag har tittat på några halva filmer (while we were young, Hotel Marigold, en doku om en apa), spelat lite spel på skärmen, ätit mat, druckit en whiskey och en jävla massa vatten, börjat läsa tre olika böcker. Men hittar inte ro. Jag tror att min kropp varit så uppe i varv, så länge nu, att den inte fattar att det finns något som heter slappna av och vila. I mitt huvud bor Ivan och i min fantasi följer jag varje steg han tar, som vanligt. 

Enligt mormor går det superfint där hemma. Hon märker ingen skillnad på honom alls utan han pysslar och leker och äter och bajsar och busar och skrattar som vanligt. Själv har jag inte hört honom skratta i princip en enda gång på en vecka nu, så jag känner mig mycket glad för den rapporten. Fick till och med en bild där han ligger och gosar i hennes famn på ett mycket avspänt sätt. Har aldrig hänt mig, banne mig. Men förutom att jag undrar vad i denna ekvation som är mitt fel, som jag kan sparka lite på mig själv pga "dålig förälder" för, så är jag så lättad och glad att han just nu verkar leva livet därhemma med mormor. Kanske behövde vi båda en paus ifrån varandra. Kanske lät jag min vånda inför resan spilla över och addera till hans våndor inför alla nya separationer vi genomgått. Vem vet, egentligen. Och vad spelar det för roll. Nu sitter jag här, över Kanada någonstans, och det är minus 50 grader utanför fönstret. 

I new york däremot, är det 31 grader. Och ska så förbli hela veckan. Jag insåg att jag inte längre äger festliga kläder så antingen kommer jag till bröllopet på lördag o-festligt klädd, eller så får jag hitta något på plats under torsdag eller fredag. Har också tänkt mycket på konsumtion på sistone, och att jag ska bli bättre på det (alltså på att inte konsumera), av miljöskäl. Gäller framförallt Ivan, som faktiskt inte behöver fler leksaker i plast (eller annat material), men också mig. Men kanske att jag hittar något på second hand? Vi kommer väl förmodligen ta en vända till Williamsburg och Beacons Closet. Tänk om det inte finns kvar. Jag har ingen aning, har inte hunnit följa med i vänners reseuppdateringar de sista åren. 

Så ovant det här med egentid. Hur fan var det man njöt nu igen? Kanske måste köpa en whiskey till.

25 augusti 2015

Fråga riktad till er som skolat in tidigare, från en nybörjare

Okej, nu måste jag fråga er erfarna själar därute. Har ni erfarenhet av att era barn liksom blir lite som förbytta den första tiden efter förskolestart, och med lite menar jag ganska mycket? Till exempel att barnet blir väldigt klängigt och oroligt men samtidigt verkar väldigt arg på er? Till exempel att barnet får nya typer av utbrott som kan komma helt plötsligt då barnet till exempel bara lägger sig ned i något som ser ut att vara ett försök att krypa ur sitt eget skinn, och liksom skiter i att det är mitt på gatan eller hårda kanter omkring, och bara gråter? Eller att barnet inte verkar hitta ro vare sig en endaste millimeter ifrån er, men heller inte hos er? Som att det finns två osynliga gummiband där det ena hela tiden vill skjuta bort er och det andra vara hos er, och just ingenting blir kul eller mysigt eller harmoniskt om dagarna längre? Och att läggningarna som tidigare varit lugna och harmoniska plötsligt blir kaos och det förekommer gråt och brottningsförsök med dig, sängkanten, kudden, allt är liksom fel? Har ni då tänkt men hjälp, har du ont någonstans lilla vän? Eller gör det såhär ont inuti dig, det här som håller på att förändras nu? Har ni tänkt hur ska du någonsin kunna lita på mig igen, är allt förstört nu?

Har ni känt ungefär såhär under inskolningen eller är det bara jag? Jag är nämligen förvånad. Naiv, säkert. Men trodde liksom att det bara skulle gälla att tanka kärlek och närhet som plåster på såren kring den plötsliga separationen, men mitt barn vill just nu vad det verkar inte ha så mycket närhet. Han verkar inte veta vad han vill alls. Det verkar skava i honom. 

Har ni varit med om ungefär något sånt här, och i så fall: hur länge pågick det? På ett ungefär? En vecka, en månad, en termin? Eller blev det aldrig bra igen? 

Packning

Aldrig har jag packat såhär slött och förstrött och onoga, har liksom ingen aning om vad som åkt ned? Lite shorts och lite linnen och tre eller fyra par skor? En eventuell klänning till bröllopet men kanske får jag bara köpa något tänker jag. Väldigt noga packade jag däremot necessären. Den innehåller ångestdämpande som jag egentligen fick för att kunna varva ned mellan alla nattliga uppvak och nattskräck och amningar i vintras, men jag vågade aldrig ta när jag såg att det kunde vara beroendeframkallande. Eventuellt kommer jag dock behöva det den här gången? Kanske främst för att lyckas sätta mig på planet och ta mig iväg, tänker jag. Fan vad fel det känns. Har också packat förkylningsgrejs och en insomningstablett (har en plan om att i alla fall en av kvällarna lägga mig tidigt, utan endaste enheten alkohol i blodet, och bara soooooova en hel ostörd natt) samt sedvanliga hår- fejs och nagel-apparaten. Samt laddare, adapter, en bok och tja, inte så mycket mer tror jag. 

Funderar för övrigt på att köpa en kindle där borta. Det kanske är räddningen för mitt fortsatta läsande, som det är nu funkar det inte bra med sänglampa i sovrummet. Ivan vaknar då. Men kanske en kindle? Hoppas. 

Ska unna mig en alvedon och Ipren nu. Har också köpt mys-kit till mormor. 


Note to self: apoteket i eftermiddag

Nu har priserna gått upp så det kostar 5000 att boka om till torsdag och 4500 till fredag. Planet går imorgon, jag hinner lämna på förskolan och sedan drar jag med andan i halsen till Arlanda. Ivans förkylning verkar bättre för honom men hos mig har den gått bananas och idag har jag feber och ömmande bihålor. Det är så SPÄNNANDE att leva hörni?

Lämningen idag tycker jag gick lite bättre ändå. Han satt klistrad i mitt knä i hallen men kunde inte dölja sin förtjusning när Katarina, eller som han kallar henne: "ADINA", kom fram och snackade med oss. Vi hade igår bestämt oss för att prova en lite kortare lämning, så idag tog honom honom helt sonika i sin famn, sade "nu säger vi hejdå till mamma och så går vi och kollar lite här". Varpå han började skrika, men inte lika förtvivlat som igår alls. Mer förbannat, rasande, NEJ MAMMA skrek han. Men Katarina fortsatte kolungt och glatt att säga "javisst, hej då mamma" och så gick hon bara. Och där satt jag i hallen. Vinkade med ett ansträngt leende på läpparna. Hörde honom inte skrika så förtvivlat som igår när jag gick, så kanske lugnade det sig snabbare? Kanske är även mina hörselgångar fyllda med snor, det känns i och för sig lite så. Lukt- och smaksinnet är borta sedan flera dagar och det bultar i bihålorna. Kroppen försöker få mig att stanna kvar hemma, skulle man kunna tänka sig. Men det lutar fortfarande åt att jag åker. Idag har jag packat en väska, köpt hem saker till skåp och lådor för Ivans onsdag, torsdag och fredag hemma med mormor, och snart ska jag ta en dusch. Misstänker att jag behöver en, men who knows. Näsan levererar inte.


24 augusti 2015

Ångvälten fortsätter riva loss härinne

Tuffa tider. Efter en helg med en Ivan som protesterat så fort jag rört mig mer än två decimeter ifrån honom och som dessutom varit extra trött, känslig, ledsen och ilsken precis hela helgen, kände jag mer än under första inskolningsveckan (vilket man inte trodde var möjligt men jorå) att neeeeeeeej det här är så jobbigt, det går inte, det kan inte vara bra. Arton månader av att bygga upp hans tillit och förtroende och så swoosh, en vecka och det är borta. Det har gråtits tårar bakom solglasögon både här och där i helgen, och jag har försökt rådgöra med både psykologer (jag känner) och pedagoger (jag känner) kring hur jag ska förhålla mig. Det är nämligen inte bara det här med inskolningen. Det finns ju ett ytterst dåligt timat element av en resa jag planerat i sju månader och ett bröllop i USA jag tänkt att närvara vid, medan Ivan är hemma med mormor. Jag vet helt ärligt inte om jag kommer komma iväg. Det är så svårt. Dagens lämning var katastrof igen, tyckte alltså jag. Pedagogerna tyckte inte det, och det vet jag med anledning av att jag krävde ett enskilt möte med hon som är ansvarig för Ivans avdelning vid hämtning idag, men jag kommer till det snart.

Innan detta möte hade jag också ett långt telefonsamtal med vår psykolog, hon som vi träffat sedan Ivan var tre eller fyra månader. Jag dryftade där hur otroligt jobbigt jag tycker det känns med förskolan och att jag inte vet om det är jag som upplever det extra mycket med tanke på vår situation, att jag inte har en medförälder att bolla med och att jag och Ivan ju varit varandras "allt" i hela hans liv, eller om det här är vanliga känslor hos föräldrar och barn (vissa) under inskolning. Vi har pratat om den här resan länge och hon har menat att men tanke på Ivans och mormors starka anknytning och trygga band sedan han var spädbarn, så kommer det att gå bra. Ivan kommer att sakna mig javisst, men ha det tryggt med sin mormor som bor hos oss i stan och håller våra rutiner och ger honom massor av kärlek och närhet och pratar om att mamma flyger flygplan men kommer snart hem igen. Detta har vi liksom gått igenom och planerat grundligt, och det kändes helt okej. Tills inskolningen började, och hur allt känns efter den. Nu vet jag inte längre. Allt inuti mig säger att neeeeeej, det går inte, jag kan inte åka, det får vara värt tio tusen och att jag sviker en kompis (som jag tjatat med på resan enbart som sällskap till mig över helgen) för Ivan är viktigast, alltid viktigast. Men samma sekund som jag tänkt den tanken klart skriker något annat i mig neeeej, det här var ju MIN grej, MIN enda grej på hela året som JAG skulle få göra för MIN skull, jag MÅSTE få komma bort en liten liten stund, bara en enda gång, jag drunknar i det här annars. Ja, ni hör ju. Dubbla känslor upphöjt till miljoner.

I alla fall. Psykologen lugnade mig och sade att JA, det här är skitjobbigt för Ivan och kanske ännu mer för mig, men NEJ, inget i hans reaktioner betyder att han är ett extra otryggt barn och JO, han kommer klara att vara utan mig över helgen OCH fortsätta på förskolan (med kortade dagar, han är där 2-3 timmar i stället för heldagar när mormor är här) och fortsätta att knyta an till pedagogerna där, som han redan börjat knyta band till. Hon sade att jag skulle komma ihåg det där med en gråskala, att allt inte är svart eller vitt, att det inte är antingen eller med relationer mellan sig själv och sitt barn. Det är inte "perfekt" eller "värdelöst" och en relation kan utsättas för påfrestningar. Hon sade att hon kunde lova mig, jo jag tvingade henne att säga det och hon gjorde det, att vad jag än förstör genom att åka kommer vi att kunna laga när jag kommer hem för att vi har en trygg anknytning i grunden och Ivan är ett tryggt barn. Hon sade att jag skulle vara glad att Ivan i början väljer ut en vuxen som han sitter i knät med hela dagarna, att det är den basen han behöver först och att när han lärt sig att hon finns där kommer han att börja experimentera och leka, men att jag ska se det som något fint han gör för sig själv. Han väljer en vuxen och han gör henne till sin, det är bra och inte dåligt. Jag grät med henne i luren och hon var, som vanligt, helt underbar med mig. Sedan gick jag till förskolan och satte mig i ett enskilt samtal med den pedagog som dels är ansvarig för Ivans avdelning och dels är den som Ivan knutit an till och som har hand om honom om dagarna. Jag bad henne berätta helt ärligt för mig hur hon tycker att det går med Ivan och om han klarar sig fint i hennes mening. Hon menade att han har det bra, han tyr sig till henne och blir ledsen om hon går iväg, men att de här första veckorna går ut på att lära honom och de andra barnen att de är trygga hos personalen. De finns där för honom, menade hon, och vi tar det i barnens takt. Han sover med henne på vilorna och när han känner sig för nyfiken för att sitta stilla hos henne drar han iväg på små upptäcktsfärder. Hon sade att hans nyfikenhet var så stor och att det vore bra för honom att fortsätta komma in även när jag är borta, om så bara för ett par timmar.

Så då bestämde vi det. Just nu är planen att jag åker. Jag har ont i hela magen av tanken och vet inte om jag kommer klara av det, men vi håller oss till den planen i alla fall. Tills vidare. Har gjort en bok till Ivan med hans (levande) familjemedlemmar som han kan sitta och peka i och titta på när jag är borta.

21 augusti 2015

Föräldrar: Carolina. Punkt.

We made it, första veckan är över! Och even better: alla mår bra, alla är välbehållna, en av oss är lite sliten känslomässigt bara.

Och jag vore ju dum om jag försökte sticka under stol med att en stor del av all ångest och vånda jag känt inför det här med att lämna Ivan i förskolans händer de senaste dagarna haft att göra med... Ja men ni vet, Min Grej. Min Situation. My Thing, det där med Ivans pappa och min situation som ensamförälder som blir mer och mer och mer naturlig att deala med till vardags men som vid speciella tillfällen gör sig extra påmind. När jag är utanför normen lite mer tydligt än annars. Som vid en inskolning på en förskola, till exempel. När man byter era i en barndom, eller en ny tid som föräldrar träder in. Det är de små sakerna som gör det, det är när de adderas på hög som det blir för mycket att orka med till slut. Det är när det står "Föräldrar: Carolina" under Ivans namnskylt i hallen på förskolan och pluralformen i "föräldrar" gör att mitt namn ser så ensamt ut bredvid. Det är när alla andra barnen i gruppen har två föräldrar och Ivan bara har en. Det är när jag hör dem prata sinsemellan och resonera kring huruvida deras trötta inskolade barn ska få gå hem och äta eller om det blir bättre att de går till parken. Det är när jag går från första hämtningen och det kliar i mig att få ringa någon för att prata igenom allt med dagen som gått, men fastnar stående med telefonen i handen för att den ende jag egentligen vill ringa är Ivans andra förälder, den som inte längre finns. Det är när vi går direkt från förskolan till parkerna och jag tänker att jag gör hela jobbet själv, det där som är så skönt att dela med någon. Det är då, och i kombination med att det ju förstås ÄR jobbigt att lämna sitt barn i början, som det liksom blir för mycket.

Så jag har varit himla trött den här veckan och nu är den över. När jag gick hem på kvällen med Ivan i vagnen kände jag inte den allra minsta avunden på de som satt över ett glas vin i sommarvärmen på Bananas uteservering. Jag ville bara hem, hem och byta om till mjuka kläder och lägga Ivan i mitt knä och höra honom klunka sin välling och ta små pauser för att utbrista några av alla de där orden han kan. Jag ville lägga honom i min säng och inte hans egen och jag ville höra honom somna. Allt det där gjorde jag. Och jag känner ett lugn inför att det är en liten paus nu i inskolandet och förskolandet och allt det nya. Nu får det bara vara som förut en stund, imorgon tar vi bussen till Ivans farmor och farfar och inte förrän på måndag börjar allt om igen.


Rättelse:

Han lekte inte med en balkong utan en ballong. Och jag som inte "vågade" ringa och störa gjorde just det cirka en sekund senare. Han var glad och sprang och lekte igen, berättade en av de lugna pedagogerna. Ja men dåså. Då kanske jag kan ta mig igenom den här halva arbetsdagen utan att själv sitta och hulka framför skärmen. Kanske. 

Aj överallt

Då var första gråtlämningen avklarad. Eller avklarad och avklarad förresten, det var väl egentligen ingen av oss som "klarade" den speciellt bra. Jag ville göra ett tydligare avsked idag, och gick in och sade hejdå en extra gång när han lekte med en balkong. Han tog tag i mig med förtvivlan i blicken och började skrika MAMMA MAMMA MAMMA om och om igen medan tårarna sprutade. Jag sade "glatt" att mamma kommer snart och att nu ska du få leka med Katarina och kompisarna en stund. Men det hjälpte ju inte förstås. Han gallskrek och försökte springa efter mig när jag gick. När jag satte på mig skorna i hallen hörde jag hans skrik, det lugnade sig inte. Jag kikade fram bakom en dörr och såg honom försöka springa ifrån pedagogen som skulle trösta, men halkade i farten och ramlade. Gråten eskalerade ännu mera. Jag gick. Alltså det hade inte blivit bättre om jag gått in, tröstat och sedan fem minuter senare försökt gå igen. Väl? Eller? Är det vad jag borde gjort? 

Här sitter man nu då. På tunnelbanan mot jobbet. Känner sig som en skurk och svikare. En som liksom jobbat 18 månader på anknytning och trygghet o h förtroende, ett slags "mamma finns ALLTID här för dig" och lite extra så efter att pappa plötsligt försvann. Och så känns det som allt förstörs precis just nu, genom det här som han tvingas utsättas för. Enda trösten: mamma kommer faktiskt tillbaka. Om några timmar är jag där igen. Hoppas han kan förstå det till slut. Det är inte permanent, det är för en stund. 

Känsla dag 5 under inskolning är alltså ganska så hemsk. Skulle vilja sms:a och ringa och höra att han är glad igen men vågar inte störa. 

20 augusti 2015

Fattar nu (eller: inskolning dag 4)

Är så glad att denna dag är över alltså. Säger det igen: trodde ALDRIG att det skulle kännas så här tufft och maktlöst och känslomässigt och jobbigt att lämna honom på förskolan. Jag älskade dagis när jag var liten! Jag tycker den här förskolan verkar toppen, med mycket kompetent personal och fin pedagogik. Ändå gjorde det ont i mig exakt hela dagen när jag satt där på jobbet. Se inlägg nedan och höj upp med några tusen procent, typ. När de skrev att jag skulle komma halv tre och inte två kändes den där sista halvtimmen evighetslång. Stod sista kvarten utanför förskolegården och bara väntade, minuterna kröp fram. Men så fick jag gå in till slut. I hallen stod ett gäng förvirrade 1,5-åringar och väntade på att pedagogerna skulle få på dem alla skorna för att gå ut på gården. De hade just haft frukstund inomhus, och vaknat för mindre än en timme sedan. Jag såg min rosiga unge som hade tårar på kinderna, hade nyss varit ledsen och var det lite fortfarande, och ville typ kasta mig över honom, över alla andra barn som var i vägen, och ta honom därifrån utan att ens säga hej då till personalen. Men det gjorde jag såklart inte. Jag tog upp honom och tröstade (han var ledsen för att det var trängsel och många barn och många ljud på samma trånga utrymme) men frågade samtidigt hur dagen gått. Bra, tyckte pedagogerna. Hon som hette Katarina hade varit Ivans person hela dagen. Han hade sovit bredvid henne och suttit i hennes knä under vilan, tills han somnade. Hon hade hållit sig vid honom större delen av dagen och sett till så han fått lite lugn och ro när det behövts. Hon ursäktade de korta sms:en och sade att det varit lite hektiskt under första dagen, med alla tretton barnen, och jag skämdes att jag försökt få kontakt flera gånger. Självklart ska alla barnen gå först, sms:a och mms:a får de göra om det blir tid över. Jag bad också om ursäkt för detta, att jag sms:at, och tackade innerligt för att hon fanns och varit där för honom. Hennes jobb, javisst, men jag är så lättad att veta att han har någon som han knyter an till, som finns där för honom. Åh underbara förskolepersonal, vilka hjältar ni är.

Hur som helst. Eftersom han var lite ledsen och lite rosig och lite snorig och lite trött när jag hämtade honom visste jag inte hur jag skulle fortsätta vår eftermiddag på bästa sätt. Frågade om han sovit mer än en timme och de gissade på ungefär en och en halv. Det hade varit lite kaotiskt vid vilan såhär första dagen, och några föräldrar hade ringts in för att hämta tidigare, men Ivan hade ändå tagit det ganska lugnt. Ätit lite dåligt, men somnat på vilan och sovit en god stund. Så jag tänkte äsch, vi gör vårt vanliga fast lite lugnare. Gick till en park och mötte Adam och Ola och Emelie och barnen. Köpte mjukglass i solen och pratade lite. Jag promenerade till Björns Trädgård en sväng. Sedan ned till Bjurholmsplan, dit farmor anslöt för en stund i parken. Ivan var strålande glad, pratade och sorterade pinnar och stenar och gräs i tre olika hinkar. Visade farmor lite olika trick han lärt sig sedan sist. Sjöng en ny version av Bä bä vita lamm som han lärt sig på dagis (okej det nya är att man sjunger YÄH efter helgdagsrock åt far - YÄH - och söndagskjol åt mor - YÄH osv, inte så avancerat men så gulligt att det redan fastnat). Snoret rann men han var pigg och verkade inte speciellt sviken, traumatiserad eller arg på mig. Så härlig insikt. Vid sex åt vi middag på Lisa och Rubens bakgård och vid sju rullade vi hem, jag och Ivan. Jag pallade inte att vara längre ifrån honom än cirka en centimeter så större delen av läggningen skedde i min säng. Inte förrän han började andas lite tyngre och nästintill somna lyfte jag över honom till sin säng. Där ligger han nu.

Första dagen utan mig på förskolan är därmed avklarad. Så skönt att det är över. Nu återstår bara en jävla massa fler dagar med lämningar och hämtningar. Har redan ångest inför morgondagen. Ska försöka göra ett lite tydligare avsked då och förväntar mig en svårare lämning än den idag.

Tänk att det här barnet fått mitt hjärta såhär fluffigt och mjukt och att det skulle kännas så oerhört svårt och onaturligt att vara utan honom ens för några timmar? Trodde inte det. Alla hade ju beskrivit det så, men alltså jag fattade inte. Nu fattar jag.

På bilderna nedan: snorigt barn innan lämning och gråtfärdig morsa efter lämning. 



Teamleader för "irriterande föräldrar till förskolebarn" pustar ut

Första lämningen

Här sitter en person på sitt jobb med nervösa svettningar och jordens ångestpåslag och känner sig som en jävla svikare som lämnade barnet på förskolan i morse och bara DROG. Alltså, gud vad ont det gör i mig? Plus det river och rister i mig av att inte veta hur han har det, jag har skickat ett sms till Mollberg (Ivans avdelnings mobiltelefon) för att fråga om det går bra (det blev vi uppmuntrade att göra såhär i den nervösa inskolningsveckan) och har inte fått svar på en halvtimme. Jag har alltså ingen som helst aning om ifall det går bra eller om Ivan står och gråter helt ensam i ett hörn av förskolan, båda möjligheterna finns. Och - jag VET att pedagogerna är proffs och de verkar jätteduktiga och allt det där, men de är så få. Tre stycken. Och barnen är så många. Tretton stycken som samtliga ska lämnas ensamma på förskolan utan sina föräldrar just idag. Nej alltså usch. Mår verkligen inte bra just nu. Och jag vet också att jag är en av alla tusentals föräldrar som känner exakt likadant i de här tiderna precis just nu, men det gör inte saken bättre.

Vad jag däremot vet är att både Ivan och jag vaknade alldeles tjocka i halsen och förkylda i morse. Vi hann alltså vara friska tre dagar på förskolan, och sedan smällde det till. Även en av pedagogerna var smittad i morse. Liksom åtminstone tre av de andra barnen. Ivan som fortfarande har tandsprickning stoppar ju fingrar och leksaker i munnen och äter andra barns riskakor och tja, det här är inget vi kan stoppa tänker jag. Det kommer vara såhär nu. Men det kändes inte toppen att lämna en alldeles snorig liten figur där i morse (även om flera andra också var det). Allmäntillstånd var dock gott och ingen feber, så jag följde förskolans rekommendationer och lämnade. Följde även deras rekommendationer och gjorde en "kort och positiv" lämning vilket i praktiken innebar att jag spelade teater, mitt allra bästa spelade jag.

Vi kom dit kvart i nio och då var bara fyra barn i lokalen. Bland annat Ivans favoritbarn i gruppen, en tjej som heter Alice och fyller år samma vecka som Ivan och verkar alldeles precis lika långt framme i utveckling (motorisk, tal osv) som han. Plus att hon är som han - en ganska "mild" personlighet som gärna leker där det är lite lugnare stämning, inte dyker ned i de mest röjiga grupperna utan hellre går runt där det är lugnt och småpratar. Tror Ivan liksom förstår sig på henne, de jobbar på samma sätt, och Ivan har redan börjat säga ALICE! HEJ! när hon kommer fram. Hon var alltså redan där och lämnad när vi kom, och glad, så Ivan höll sig i närheten av henne och jagade nån ballong som dagen till ära fanns i lokalerna. Ett av de yngre barnen satt och grät i en pedagogs knä och verkade inte speciellt sugen på att ta emot vare sig tröst eller klappar från pedagogen. Ett tredje barn tultade också runt med ganska lugn inställning till saker och ting. Jag kramade Ivan och sade att nu går mamma och jobbar en stund och att han får ha så roligt när han leker med Katarina, Fanny och Olivia (som pedagogerna heter). Han tog emot min kram men gick vidare mot ballongen. Jag är inte säker på att han fattade att jag gick, men jag gick. Var det ett för otydligt avsked, tänkte jag direkt när jag gick? Men hur hade det blivit om jag liksom jagat honom och bara MAMMA GÅR NU, FATTAR DU ATT MAMMA GÅR NU? Förmodligen inte bättre? Men kanske att han hade varit säkrare på upplägget? Åh, att sånt här skulle kännas så svårt? Jag vill bara förtrolla mig till en fluga som sitter där på förskolans vägg och kontrollerar att de SER mitt barn, TAR HAND om honom om han blir ledsen, HJÄLPER honom att äta maten och dricka vattnet, TRÖSTAR honom snabbt om han får för mycket intryck och blir ledsen, SNYTER hans lilla rinniga näsa och tja, SER SER SER mitt barn.

Men det går ju inte. Så jag sitter på jobbet, väntar på sms från föskolan, är skakig i hela kroppen och inuti snurrar det, jag vill gråta och åka och hämta hem honom, men försöker skriva en text och väntar på att klockan ska bli tolv och att jag får åka och hämta hem honom. 

19 augusti 2015

Och på den tredje dagen somnade han

Natten till idag var sprängfylld med mardrömmar och nattliga utrop, uppvak och härj. En naturlig bieffekt av förskolestart, tror jag? Följaktligen var både jag och Ivan trötta redan då vi steg upp strax före sju, och inte blev det så mycket bättre av att komma till förskolan. Idag ville inte Ivan vara här, gnällde och grät vid minsta motgång redan från att vi kom och gick gång på gång till ytterdörren och ropade HEDDÅ till alla andra. Han ville ut, bort och hem, men det gick ju inte för sig. Så vi blev kvar, kämpade oss igenom förmiddagen, Ivan bodde mest i min famn eller på min höft. Vid lunchen ville han inte äta en endaste sked av potatissoppan, en liten tugga macka var allt som gick ned. Och så var det dags för vila igen då. Kvart i tolv började vi försöka. Jag var helt inställd på att få gå ut och gå men tänkte att så länge han inte jagade upp sig till alltför stor sorg och gråt så skulle jag vara kvar i rummet. Ivan klättrade runt nära dörren ut, men var liksom inte upprörd. Mellan varven försökte han till och med lägga sig och brottas runt med kudden. Ett efter ett av de andra barnen slocknade. Inte mitt. En mamma gav upp och gick ut, men till slut sov de andra elva. Lugnet infann sig och så skedde det makalösa: Ivan lade sig ned och blundade och somnade. En timme efter att vi börjat försöka. Något barn hade förresten redan vaknat och gått upp. Det var halleluja-moment i min skalle och jag firade med en snabb kopp kaffe i köket. Sedan gick jag in och satte mig hos Ivan igen, och här sitter jag nu. Som en lejonhona vakandes över mitt barn som snart sovit en timme men tyvärr verkar börja vakna. Det röjs en del utanför, tror tio barn är vakna och härinne ligger tre. Jag hoppas ändå på en halvtimme till, hoppet är det sista osv. 


18 augusti 2015

Inskolning förskola, dag 2

Ännu en dag till ända, ännu en kväll då jag är så trött att ögonen nästan faller ihop och kroppen längtar in till sovrummet, där Ivan nu sover, för att få vila, sova, blunda, inte röra mig, inte tänka. Jag vet inte om det är själva inskolningen som gör mig så trött eller att någon reaktion på senaste månadens dåliga sömn liksom kommit såhär i elfte timmen? Jag lägger mig mellan nio och tio och bara sover sover sover, så mycket det går. Det är ganska skönt. Men lite fattigt, sådär inspirationsmässigt, förstås. Men men, kroppen säger sitt och det är bara att lyssna. Men nu var det ju inte mig det skulle handla om.

Idag gick vi till förskolan så vi kom dit en kvart före de andra. Det var inte exakt planerat, men nu blev det så, och i stället för att leka utomhus på gården valde jag att gå in så att Ivan fick lite extra tid att bonda med pedagogerna innan alla andra trillade in. Jag tror han behöver det, Ivan alltså, att få hänga i lite lugn miljö med de tre vuxna som kommer att vara hans trygghetspersoner om dagarna när jag inte är där längre. Under den kvart vi var där i morse lekte Ivan med en burk med snäckor och vi tränade samtidigt in pedagogernas namn då han gick och bjöd frikostigt på snäckor åt höger och vänster. Ska FANNY få den här, frågade jag, och Ivan gick fram till Fanny med en snäcka. Men ska inte OLIVIA få en också, frågade jag, och jovisst skulle Olivia få en hon också. Och var är KATARINA, frågade jag, och så vidare. Så höll vi på. Efter en liten stund kom ytterligare ett barn och placerade sig genast vid snäcklådan. Ivan och det barnet interagerade fint, bytte snäckor med varandra. Sedan kom ett till barn, och ett till, och när de var ungefär fem runt lådan med snäckor tyckte inte Ivan att det var roligt längre. Det blir liksom för mycket att ta in samtidigt, han är inte så bra på att ta för sig och köra på utan börjar iaktta och lyssna och hålla koll på alla andra, och så slår det lite slint i skallen och han blir ledsen och söker upp mig. Så vi gick in i andra rummet och byggde klossar. Snart var det massor av barn och föräldrar där också, och samlingen började. Tätt följd av frukt- och riskakestund. Stämningen vid dagens samling var mycket lugnare än igår och jag märkte även på Ivan att han hanterade det hela mycket bättre. Känns skönt att notera framsteg.

Efter frukstund lekte alla inomhus en stund och precis som igår handlade det för Ivans del ganska mycket att hitta lugnare platser när det blev för många barn omkring honom. Speciellt sådana barn som röjer och tar i med rösten, som trängs och knuffas. Han har en bit att gå när det gäller att hantera det utan att bli orolig och ledsen, så att säga, men han kämpar på så himla fint. Vid halv elva gick alla barnen ut och då dröjer Ivan gärna kvar och leker ensam i rummet en stund, han blommar verkligen upp så fort det är lite tomt och lugnt i lokalerna igen. Nedan en kort snutt på detta.


På gården var det kul och precis som igår valde Ivan att hänga vid en träbil som han låtsades köra. Han åkte rutschkana några gånger och sedan var det sångstund i sandlådan igen. Ännu en gång skrek han EN GÅNG TILL och applåderade i mitten av ringen efter varenda sång och därmed tror jag att vi säkrat hans plats i sångpedagogens hjärta. Känns tryggt. Klockan elva var det dags för lunch. Jag tror faktiskt att luncherna hittills (dvs två, haha) har överraskat mig mest. Idag satt han vid bordet nästan hela lunchen och gapade mer än villigt när jag erbjöd sked efter sked med ris och kycklinggryta. Jag placerade honom LISTIGT NOG bredvid det barn som blev inskolat redan i våras, som har ett helt annat lugn än alla nya barn, så där satt han och noterade proffset vid matbordet. Säkert en halv portion fick han i sig, sedan var tålamodet slut och alla barn verkade jättetrötta. Efter handtvätt och blöjbyten var det alltså dags för vila. Tretton barn, tretton vuxna, två pedagoger trängde in sig i ett jättelitet utrymme där tanken var att barnen skulle somna. Det gjorde alltså inte mitt barn. Inte de andra heller, så länge han var i lokalen. Han smet ifrån mig gång på gång och klättrade över alla andra till dörren där en lampknapp satt i lagom höjd för att han skulle kunna tända och släcka den gång på gång på gång.

När vi försökt i 20-30 minuter utan att Ivan visat de allra minsta tecken på att ha för avsikt att slappna av och vila (inget annat barn sov heller, men jag noterade att vissa liksom låg ned och började se lite dimmiga ut i blicken) gav jag och en annan mamma upp och det fick bli vagnpromenad för Ivan. Där somnade han på fem minuter. Jag VET att det här kommer lösa sig så småningom men ändå kändes det lite som ett nederlag. Jag vandrade gatorna fram i en timme och 40 minuter och gick sedan tillbaka till förskolan och frågade om alla andra lyckats somna. Det hade de inte, men sju av tretton barn hade faktiskt gjort det. Några sov än, de andra hade gått hem när barnen vaknat. Själv ville jag ge Ivan så många timmar som möjligt i förskolemiljön tillsammans med mig, så vi stannade kvar till klockan tre tillsammans med bara två andra barn och deras pappor.

Vid det här laget var jag - alltså inte Ivan - så otroligt trött att timmarna fram till läggning vid åtta kändes oöverstigliga. Men vi tog oss dit på något sätt. Promenerade till Nytorget och hälsade på Emelie och Josef en sväng, promenerade till Skanstull och sedan hem. Hemma åt vi middag och badade och läste sagor och så till slut fick jag lägga honom. Han somnade på en kvart. Jag tänkte göra detsamma ungefär nu.

Imorgon är sista dagen på förskolan då jag är med, sedan kommer något jag tycker känns oerhört främmande och lite läskigt: att lämna honom där. Hjälp.

Inte oväntat men likväl ett orosmoment

17 augusti 2015

Stavning

Jo, som ni ser nedan är jag helt värdelös på att skriva inlägg på mobilen. Så man får gissa lite vad jag menar i många av meningarna. Se det som en rebus. 

Inskolning dag 1

Att jag tyckte det var lite vekt och mesigt att förskolan i sina papper föreslog att alla skulle gå hem efter lunch och komma tillbaka dagen därpå under inskolningen visade sig vara... Eh, ja men tillåt mig gapflabba. Jag tänkte: äsch Ivan är ju med kids i parker och hos kompisar hela dagarna, de andra kan gå hem vid lunch om de vill så drar vi tillbaka efter vilan (som jag däremot var säker på skulle ske i vagn och ej på förskola) och bara YOLO hej hej förskolan vi är typ såååå klara med den här inskolningen redan, var är guldstjärnan? Så fel jag hade. Och inte hade jag ställt in mig på att JAG skulle bli så sjukt slut av en ynka förmiddag, två och en halv timme, som jag blev? Hej självkännedom. Hej ödmjukhet. Länge sen.

I alla fall. Vi anlände nio, då var det samling. Det där lugna samtalet oss föräldrar emellan då vi skulle berätta om våra livssituationer (tänk: gruppterapi) och våra förväntningar och förhoppningar och farhågor inför förskolan skull dryftas, det var ju då inte på tapeten. Hade i mina fantasier glömt bort att vi skulle ackompanjeras av tretton 1,5-åringar. Jo jag sa tretton. Och 1,5 år. Alla, samtliga, tutti. De LÅTER, ska jag be att få tala om. Den ene ramlar och gråter, den andre skriker för att den vill ha en tiger som står precisnutom räckhåll, en tredje smäller till en fjärde som ylar, en femte klänger på sin förälder, en sjätte lämnar rummet och drar ut på gården för att en sjunde länsat dörren öppen, en åttonde smäller i bongotrummor och en nionde dänger två ukulekes i varandra, en tionde smular riskakor över hela golvet och en elfte spottar ut sin banan på sin förälder och den som sitter bredvid, en tolfte försöker få dricka vatten men sätter i halsen och en trettonde sjunger en sång. Ja men ni fattar. Av samlingen och presentationsrundan minns jag inget alls. Ivan var inte ens i rummet när jag skulle presentera honom (han var den sjätte). 

Efter samlingen, då vi för övrigt fick veta att på avdelningen finns tretton (13) barn, 3 pedagoger/barnskötare samt en musikpedagog, en danspedagog samt en bildpedagog som dyker upp någon/några gånger i veckan (detta är en förskola som lägger vikt vid konstnärliga uttrycksformer och menar att i en demokrati bör allt som är språk - då inte bara "språk" - uppmuntras, eller ja typ, läs på mer om Reggio Emilia om du år nyfiken men ledord är språk och demokrati och kommunikation och glädje och skapande) för att göra övningar med barnen, var det dags för frukt och riskaka aka fika. Sedan umgänge inomhus fram till lunch kl elva. Alltså, Ivan hatar inomhus. Han drog ut så fort tillfälle gavs och när jag lyfte in honom igen hetsade han runt bland alla leksaker och myshörnor och musikinstrument och "skapandeverkstäder" och om ett annat barn skrek högt och plötsligt eller, gud förbjude, nuddade/slog/knuffade honom blev han råkränkt och grät. Dagens uppgift från bildpedagogen var att 1. Ta ett kort på barnet samt 2. Tillsammans med barnet skapa en ram som detta kort så småningom ska sitta i, ovanför barnets egen hylla. Vi fick välja bland ganska få färger (pga det gick i samma tema som hallen/rummet där tavlorna ska hänga) berättade bildpedagogen och jag och Ivan gjorde en tavla/ram som mest såg ut som ketchup och senap. På bilderna ser han rosig, allvarlig, nygråten och lite förfärad ut. Blir ett bra minne, det där. 

Anywhoooo. Sen gick vi ut en sväng på gården, Ivans favoritperson aka sångpedagogen Maria gled ut och körde en sångstund med gitarren på gården och Ivan blev åter lycklig. Utomhus, Maria och SÅNG, livet lekte och han stod i mitten och skrek EN GÅNG TILL (på hans språk: ATTATILL, men Maria fattade och sjöng fler och fler sånger) tills det var lunchdags inomhus. Där var det framdukat med soppa med kikärter, morot och gröna ärtor, samt bröd och smör och ris. Tre bord med små små stolar. Ivan satt på sin stol uppskattningsvis trettio sekunder. Men åt faktiskt flera tuggor, succé! Att nästan alla andra barn satt ned och åt tycker jag var lite fjäskig stil faktiskt. Någon kunde väl springa runt och röja bara för att vara schysst mot Ivan liksom? Men nej. Goda utsikter för grupptryck framöver, noterade jag. 

Okej och nu är klockan halv tolv och alla börjar gå därifrån. Jag är HELT SLUT, och Ivan också. Men som vanligt när det blir lite tystare ljudnivå och mindre folk i rummet börjar Ivan gilla läget och här fick han en tjugo minuter tillsammans med bara tre andra barn samt pedagogerna för sig själv. För första gången på hela dagen såg jag honom sitta ned med en pedagog och titta på saker. En av papporna tog gitarren och spelade en trudelutt. Ivan älskade. Strax före tolv gick vi dock därifrån och Ivan somnar en minut efter att vi kommit ut på gatan. Själv önskade jag att jag också fått göra det, men pga renovering i huset fick jag vandra och fika med Frida, också trevligt. 

Dag ett av inskolning alltså avklarad. Hur Ivan NÅGONSIN ska kunna vila och alla till ro i den miljön är ytterst oklart, men jag antar att det återstår att se. Själv måste jag sova exakt NU så jag orkar inte skriva något mer om idag. Hej! 


16 augusti 2015

Dan före (förskole)dan

Denna vår sista dag innan Ivan börjar förskolan har vi ägnat åt att förbereda för att Ivan, javisst, ska börja förskolan. Dagen inleddes med att möta min mamma som kommit till sthlm på besök tillsammans med sina kryckor. Har jag nämnt att hon äntligen fått remiss för operation efter dryga årets knivsmärtor i höfter, bäcken och knän? Stackars mamma. Men bra med operation. Artros alltså, vad ont det verkar göra. I alla fall. Hon kom och efter lite lek i park, lite blominköp och fika så var det dags för Ivan att sova. Utan att jag ens försökt har har dragit fram sin vila mer och mer och nu är det plötsligt mellan elva och halv tolv han är trött - precis som de kommer att sova på förskolan. Så bra. Så nöjd med detta. När han sov satte jag och mamma oss och namnade alla hans kläder samt sydde två kuddar av en. Alltså, vi klippte isär en och sydde den till två. Det är nämligen slut på barnkuddar i alla affärer i stan (okej har inte kollat ALLA men ni fattar - i alla jag letat) pga förskolestart och i läxan inför första dagens inskolning står att vi ska ha med kudde och filt. Så då sydde vi (mamma) och det blev jättebra. Passade även perfekt med de barn-örngott jag hade hemma. Rena rama Ernst-känslan. 

Ivan vaknade strax efter ett, han åt lunch, vi drog ned till tanto i hettan. Ivan fixk plaska fötterna först vid strandbadet (tillsammans med 1.000.000 andra) och sedan i högalidsparken. Därefter åkte vi hem igen. Åt middag på restaurangen vara uteservering ligger mot min balkong, i vår allé. Det var mamma som tyckte det skulle bli mysigt ned restaurang och såhär i efterhand fattar jag inte varade jag inte sade stopp redan innan. Ivan är inne i period då det är 100% omöjligt att äta på restaurang med honom. Spring i benen, klättrar ur stolen innan han ens kommit ned, äter ingenting, kastar mat omkring sig, ja redan innan vi fått beställa från menyn satt jag och svor ilsket och ord som "jag HATAR att vara på restaurang med Ivan" kan möjligtvis ha lämnat mina läppar. Sån härlig person att bjuda på middag, jag alltså, stackars mamma som bara ville ha lite mys. Oh well. Vi tog oss genom middagen (genom att kasta i oss den) och sedan for mamma hem med pendeln och kryckorna till Uppsala. Jag och Ivan tog ett sista varv i Skånegläntan, hämtade upp en ny stol som han får i förskolestartspresent (alltså ALLA brf-föreningar borde ha en grupp på FB där grannar skänker saker sinsemellan, gör underverk för grannsämjan) av några grannar, gick hem, blev lite osams över tandborstningen, läste några sagor, hade en halvtimmes läggning. Jag märkte upp alla skor - glömde att det kanske borde stå namn där också tidigare idag, och nu sitter jag här. 

Konstigt att jag inte känner större och mer inför att det är slut på föräldraledigheten nu, kan jag tycka. Antingen är vi båda SÅ redo för nästa kapitel, eller så förtränger jag vad fet här verkligen innebär. De första tre dagarna ska vi ju bara hänga tillsammans med alla pedagoger och de andra barnen och föräldrarna. Tycker typ det ska bli kul och spännande. Vi får se om det är andra ljud i skällan på torsdag. Så märklig tanke att lämna honom och gå... Till jobbet. Ja HERREGUUUUUD. Men den dagen den sorgen. Nu sova. 


15 augusti 2015

Kommer, jag kommer

Medan Midnattsloppet pågår några kvarter härifrån och merparten av mina vänner roar sig kungligt på way out west ligger jag i soffan och kollar upp utställningar, restauranger, caféer och barer jag vill besöka i new york om några veckor. Känner peppen komma smygande vid sidan av den stora lämna-Ivan-våndan. Tänker få med mitt gäng att äta här, bara för att. Vi bor precis bredvid. 


14 augusti 2015

Anteckning Ivan, 18 månader

Sömn

Om juni och juli var härliga sovmånader i Ivans liv, så var augusti tung igen. Tandrelaterat, tror jag, för det har studsat fram lite nya tänder (mer om det nedan) den sista tiden och jag tycker han verkar lida något alldeles oerhört av de här hörntänderna alltså. Nu är det åter vanligt med jobbiga nätter, men inte av nattskräck utan av plötsliga och täta halv-uppvak med skrin som låter som att någon stuckit en kniv rakt i magen på honom. Det går oftast att lägga ned honom snabbt men han kommer inte till ro och allt som oftast dröjer det bara minuter, snarare än timmar, innan ett nytt skri. Det har varit sjukt jobbigt de sista veckorna, jag har njutit väldigt mycket av våra "nya" lugna nätter och att gå tillbaka till den här känslan av att det är lika bra att gå och lägga sig klockan nio för att en inte vet vilken natt som väntar, eller känslan av att vara så trött så att en mår illa, ja det var ju kanske inte på topp ett av det jag behövde precis just nu. Men men. Om det är tänderna, vilket jag tror, så ska det väl gå över snart det här också. Det är vitt och svullet i de två nedre hörnen och han kliar sig där och gnäller hela dagarna. Varje morgon kollar jag om det var just i natt de dök upp, men hittills inte. Tyvärr. Sömnen är alltså åter sådär, och det är vi inte glada för någon av oss. Även om Ivan verkar piggare om dagarna än jag, hur nu det går till.

Sover på dagen gör han fortfarande, någonstans mellan tolv och två, någonstans mellan en dryg timme och två (vid undantagsfall).

Mat 

Detta har ju  dryftats i de föregående två tre inläggen, men som sagt: han väger inte elva kilo ännu och äter som en riktig liten kratta. Till och med de tidigare säkra korten (falukorv, köttbullar, hamburgare) har slutat fungera för det mesta, och vissa dagar är det inte mycket mer än en flaska välling på morgonen, en på kvällen och en klämpåse gröt eller två som går ned. En bra dag äter han också lite av den mat jag serverar, men jag tycker det verkar som han bestämt sig för att äta är en riktigt tråkig grej. Ska försöka att inte stressa runt maten men fortsätta erbjuda den, men testa om det kan vara så att han kanske äter bättre om jag inte tittar (har fått för mig att han hellre äter själv, om jag till exempel lägger fram lite macka på soffbordet, slår på Bolibompa på iPaden och går och tar en dusch tycker jag mig ana att mer slinker ned än vid matbordet, till exempel) eller om det ändras när de sista onda tänderna är uppe. Eller om det ändras vid förskolan, han börjar ju på måndag.

Motorik


Vet inte riktigt om den här rubriken är speciellt relevant längre? Han springer och kryper och snurrar och dansar och tja, det verkar gå framåt och hans kropp hänger med så att säga. Staplar och river och leker med bilar och bläddrar i böcker och är nästan aldrig stilla en enda sekund. Samtidigt som han verkar ha mer och mer ro i kroppen, det spritter inte lika vilt längre utan han kan verkligen fastna i en egen lek och måste inte springa precis hela tiden.

Språk

Pratglädjen består. Han har ett riktigt smort munläder, denne unge. Förutom att snacka om alla fordon vi ser dagarna i ända (lastbil brandbil ambulans polisbil dumper traktor vanlig bil cykel osv) kan han nu namnge många djur, klädesplagg, maträtter och frukter. Även sångglädjen består och nu går det bra att säga "ska du inte sjunga bä bä vita lamm" åt honom, och så kommer den sången som på beställning. Eller Lilla snigel, men där brukar han oftare cut to the chase och gå raka vägen in på "atta-de atta-deeee"

Humör 

Vaknar glad, fortsätter att vara glad under större delen av dagen. Men humörsvängningar har vi fått smaka på den här senaste månaden och det är mer och mer ilska som visas när han till exempel snubblar eller saker inte går hans väg. Då kan han snabbt hämta upp något från golvet och kasta iväg det långt och hårt, som att det var prylens fel att han snubblade. Han kan också få små utbrott då han slänger sig på marken och låtsas ramla, men han är inte så smidig ännu eftersom han tar rätt lång tid på sig att välja ut en mjuk plats att låtsas ramla på, så det ser inte helt spontant ut. Ett visst och plötsligt motstånd mot tidigare helt okomplicerade saker, som att bli nedsatt i vagnen eller bli bytt blöja på, har uppstått de senaste veckorna, men han är ändå ganska medgörlig. Jag tänker att det är bra att han övar på att visa vad han vill och vad han inte vill, att han så att säga får en tydligare bild av att han är en egen person med egen vilja. Det kan vara lite tråkigt, men vi har hittills inga större konflikter utan håller sams för det allra mesta. Och som sagt, allra oftast är han taggad och glad.



Övrigt

Förra månaden var inga kindtänder uppe och nu är två framme, två på gång. Efter detta tror jag att vi har en lugn period för om jag förstått saken rätt är det tjugo totalt och han har då sexton, och de fyra bakre kindtänderna brukar "smyga" upp enligt BVC, lagom till två- eller treårskontrollen. Minns inte exakt. Orkar knappt tänka längre fram än att de här två sista kindtänderna ska upp. Inte så förvånande i och för sig, att Ivan skulle reagera hårt på tänderna, han har ju varit lite av en känslig blomma för både vaccin och tandsprickning.

Vad mer borde jag nämna? Han, som förut hatade både bil och vagn älskar nu framförallt att åka bil mer än det mesta. På Öland om han vaknade på dåligt humör kunde jag säga "men Ivan, ska vi gå ut och åka bil" så flög han upp ur sängen som en himla soldat i givakt och sken som en sol och skrek ATTA BIL ATTA BIL (dvs "åka bil" på Ivanspråk). En annan grej han älskar är att köra vagnen, alltså barnvagnen, "själv".



Socialt med andra barn är det också spännande tider just nu. Han har för första gången börjat uppskatta andra barns närvaro, liksom mer än vuxna, och vi ser hur de skapar sig en egen relation. En av Ivans bästisar heter Bill och är mina vänner Lisa och Rubens barn. Han är fyra månader äldre än Ivan och jätteduktig på att sparka boll. Har ett helt annat temperament än Ivan, om Ivan är som en fluga som surrar runt runt runt så är Bill mer en stadig och eftertänksam liten filur, men de verkar uppskatta varandras personligheter och är helt gulliga med varann i parkerna. Delar med sig av leksaker och liksom samexisterar utan konflikter. Det är så rart tycker jag.


Nu avslutar vi den här månadsanteckningen och konstaterar att idag, då Ivan är 18 månader och en dag, gjorde jag min allra sista dag som föräldraledig och på måndag börjar ett nytt kapitel i mitt och Ivans liv. Inskolning på förskola, återgång till arbete, resa till New York och fem dagar ifrån varandra. Ja, det blir spännande. Men nu ska jag vila lite. God natt! 

Tidigare månadsanteckningar:

Sista fredagen som föräldraledig

Fem i tolv och tiden går! Sakta. Sitter på en bänk utanför Farsta i naturen någonstans. Ivan sover i vagnen i skuggan. Klockan ett har vi terapi. I morse lekte vi med arve och Hanna och det plaskades i vattenbryn och röjdes med olika fordon i plast. Enligt min fitbit sov jag 9 timmar och 52 minuter i natt. Det stämmer alltså inte men möjligtvis låg jag "stilla" så länge med tanke på att jag gick och lade mig 21.00. Ivan försökte köra samma vakenprocedur imorse vid fyra som i går morse men den här gånger bar jag snabbt över honom till min säng. Lättare att hålla honom nere så, jämfört med att sitta hängande med krokig rygg över spjälsängen i dessa tider. Då sov han vidare till sju. Själv svettas jag floder (både i sängen och nu, utomhus) och försöker få klart för mig om barnvakt några timmar på eftermiddagen vore en bra grej eller inte. Kanske se en bio? Ja, va? 

13 augusti 2015

Anteckningarna får vänta

Inte för att ni sitter där och biter på naglarna vid era skärmar och bara VAR ÄR MÅNADSANTECKNINGARNA FÖR IVAN 18 MÅNADER JAG STÅR INTE UT ATT VÄNTA LÄNGRE, men ändå. Tänkte ändå skriva, till mig själv om inte annat om jag någon gång går in här på den 13 augusti och inte hittar det jag söker, att månadsanteckningarna får vänta. Med anledning av grav sömnbrist och renoveringar i huset som gör att dagvilan inte kan förläggas hemma. Idag mådde jag lite illa av trötthet och ville så himla gärna att borrandet skulle ta en magisk paus klockan tolv men det gjorde det såklart inte. Så ut gick vi, och när Ivan somnat fick han vila i Frida och Frans gästrum när jag låg och pratade med Frida på hennes säng. Hon ska föda vilken sekund som helst nu. 

Kontrollen på BVC gick bra men jag gick därifrån med en matnoja större än den var innan. Hon liksom återkom till ämnet Ivans vikt och jag som var säker på att det inte var en issue när jag kom dit, gick därifrån och kände mig lite misslyckad. Som att jag inte lyckas få honom att gilla mat. Antagligen har jag inte lagat så god mat eller inte orkat testa så många rätter eller inte lyckats hitta en tillräckligt bra rutin så att han är hungrig och lugn samtidigt eller jag vet inte. Kanske är jag bara trött. Men jag fick tips att ha lite grädde eller rapsolja i vällingen från och med nu. Och att fortsätta att testa att erbjuda nya grejer. Det som känns svårt i detta är att jag tror att det inte handlar om smaker och konsistenser, Ivans icke-ätande, utan att han helt enkelt tycker det är en tråkig grej att ägna sig åt. Vi sitter där vi två och hur mycket jag än skulle vilja göra det till en "mysig stund" så är det liksom inte det. Vi umgås dygnet runt, vi två, och han är kanske inte det mest stimulerande middagssällskapet jag någonsin ätit med. Baksidan är dock att i för stimulerande miljöer äter han inte av motsatt anledning: det är för spännande. Jag hoppas att dagis gör underverk för hans ätande. 

Själv ska jag försöka fånga de två första timmarna av lugn efter att Ivan nu somnat. Om natten inatt blir det minsta lik den igår lär jag behöva det. Usch, känner mig väldigt utmattad och väldigt, väldigt långt ifrån det som händer i Göteborg just nu. Hur blev det såhär. 

Rekord! WOHO!

Det där jag "anade" om jobbig natt ni vet? Jo men tjena. Såhär blev den: vi var vakna först en timme mellan halv ett och halv två. Sen lite gnälluppvak (korta men många) mellan halv två och fyra. Sen vakna, alltså helt vakna, mellan fyra och sex. Vid halv sex tryckte jag i lite alvedon och bar över honom i min säng och höll ned den sprattliga kroppen och gungade resolut tills han slocknade igen. JAHOPP. Det var den natten det. 

Men grattis på 18-månadersdagen mitt älskade lilla virrhjärta. 




12 augusti 2015

Tännerna

Nu är det bara två dagar kvar av föräldraledighet och sedan återstår en helg och sedan är jag inte längre en föräldraledig mamma. För första gången på 18 månader (vilket Ivan för övrigt fyller imorgon, samma dag som vi har kontroll på BVC gällande detta). Så speciell känsla. En effekt av denna känsla är till exempel att jag idag, då jag försökte lägga Ivan hemma för dagvilan vilket brukar vara en enkel historia men idag var mycket omöjlig för hans mun gör så jädra ont och så fort allt brus runt omkring tystnar så har han så ont och gråter och pekar i munnen och säger "tännerna tännerna" vilket gjorde att jag gav upp och slängde ned honom i vagnen för att promenera två timmar då jag egentligen hade velat stanna hemma, inte ens surade över detta utan bara: jahapp, det här är en av de sista dagarna det kommer bli på det här sättet. Styrde kursen mot Tanto och sedan Årstaviken och gjorde just det, promenerade, medan Ivan sov gott. 

Stannade för lite lunch på Göstas korv (jajjemen) och sedan mötte jag upp Malou, min härliga kusin, och vi fikade länge på Nyfiken Gul i takt med att molntäcket sprack upp och det blev ännu en varm sommareftermiddag. När vi fikat färdigt mötte jag Lisa och Emelie och barnen lekte på Lisas innergård. De skulle båda (inte båda barnen utan Lisa och Emelie) gå till Trädgården ikväll där Lisa skulle spela skivor och det som från början kändes som en omöjlig tanke, nämligen att gå dit, blev så småningom verklighet. Men först mötte vi Ivans farbror, Walter, och lekte med honom i parkerna två. Därefter mötte vi Lina och så gick vi alltså till Trädgården, där musiken som spelades var på ganska låg volym och Ivan hade otroligt roligt då han klättrade och dansade i exakt en timme och en kvart. Då var det dags att gå hem. 

Även kvällens läggning hade tydliga spår av tandsmärta, så jag är relativt säker på att vi går en jobbig natt till mötes (igen) men nu jäklar är det alldeles vitt under tandköttet i båda nedre luckorna för hörntänder och efter att de två kommit upp tror jag vi betat (pun intended) av typ... alla, på ett tag. Fullt set med tänder i lilla munnen, nästan. Eller okej 16 kanske inte är fullt, men det ser inte ut att få plats så hemskt många till därinne just nu. Så jag vill gärna tro att det är nog med tandsprickning på ett tag efter detta. 



11 augusti 2015

Ingen mat

Usch vad jobbigt det känns när Ivan inte äter. Ledsen smiley. Alltså han äter ju vanligtvis ganska lite, men ändå något till frukost, lunch och middag, men de senaste dagarna verkligen nästan inget alls. Idag två klämpåsar med "gröt" (aka 70% mosat äpple) och några nektarinbitar och några melontärningar. Plus en flaska välling till frukost och en nu på kvällen. Knappt vatten dricker han heller. Pillar sig i munnen exakt hela tiden och sover risigt och dreglar och smackar med munnen så jag tror ju det är tänderna. Men gillar inte alls när det blir så lite näring per dygn, även om han verkar lika pigg och intensiv som vanligt. Hade jag haft en förälder till här ikväll hade jag dwellat hemma, men nu hamnar det här i stället. Sorry. 

På torsdag har han 18-månaderskontroll på BVC och där ska detta dryftas. Over and out. 

10 augusti 2015

Sommarens sista vecka

Hallå, ni lyssnade väl på Annika Norlins sommarprat häromdagen? Det som handlade om PMS och PMDS? Det var så himla intressant. Jag visste mycket av det hon berättade om redan, såklart, eftersom jag för ungefär fyra år sedan fick diagnosen (är det en diagnos ens?) PMDS av min dåvarande läkare och sedan dess under de allra jävligaste PMS-dagarna tar medicin för det hela (och är lyckligt lottad eftersom det funkar mycket snabbverkande och bra för mig, den turen har inte alla), men jag Ä-HÄ-HÄÄÄÄÄLSKADE hennes program ändå. Hon är så smart och rolig och vettig och bra, den kvinnan. Här är länk, latmaskar.

Och av ovan nämnda orsak, alltså inte sommarpratet utan PMS (obehandlad, en är väl lite Luthersk och tycker att en *kämpar på bra* trots rådande hormon-mayhem i hela skallen, det är bara när det typ brister på alla fronter och jag håller på att göra slut / säga upp mig som jag tar de där små pillren pga är oerhört smart, inte, men vidare till saken), har jag idag och igår grinat till en hel del större och mindre saker. Sådär som man gör. En del grejer av för privat karaktär för dig, lilla bloggobert, men andra helt vanliga som idag, när vi var hos Ivans farmor och farfar och vi satt i godan ro och åt glass med hallon och pannkakor (vissa skulle kalla det "pannkakor med glass och hallon" men viktigast först, okej?) och Ivans farfar typ "berömde" mig för att jag var en så kärleksfull och närvarande mamma till Ivan. Han sa det liksom inte högtidligt utan mer "jag vet att vi sagt det här förut men det tål att sägas några gånger igen så det sjunker in, men vi är så himla glada för att du är som du är med Ivan, att du alltid sätter honom i första rummet och aldrig ger upp trots att vi vet att du kämpar ensam och är undersövd och ibland alldeles ostimulerad, vi ser vad det gör med Ivan och han är en sådan fantastisk trygg och framåt liten kille, och vi är så glada för det". Ungefär så, sade han, och farmor stämde in. Själv började jag fulgråta. I blame it all on PMS, för i nästa sekund var jag helt som vanligt och vi pratade om typ helikoptrar eller något annat helt oväsentligt. Typisk PMS-bergochdalbana alltså. Intressant förresten, i Annikas prat, det där om hur alla människor har en alldeles unik mix av hormonbalans och alla därmed reagerar precis på sitt egna sätt på till exempel tillskott av hormoner som i P-piller. Eller för den delen graviditeter. Jag älskade ju att vara gravid, alltså jag tror inte jag grät en enda tår de sista sju månaderna. Östrogenet måste ha flödat i mig på ett sätt det aldrig annars gör för INGET kunde rubba mitt lugn. Min kille var helt amazed och önskade att jag alltid kunde må sådär. Det kunde jag tyvärr inte för så fort Ivan var ute och östrogenet sjönk igen var jag samma gamla vanliga hispiga hormonpendel igen. Joråsåatteh. Har ingen aning om vart jag ville komma med det här. 

Jo, det handlade lite om humörsvängningar ja. Idag tror jag faktiskt att Ivan hade sin bästa dag i livet so far. Den inleddes med ett bad i Söderbysjön i Nackareservatet och han var otroligt modig där han gled runt naken och doppade sig till höften i det ljumma vattnet. Sedan sov han som en klubbad säl medan jag själv vandrade runt i Nackareservatet och letade skugga. Kissade i skogen gjorde jag också, fick feeling (och behov). När jag vandrat och svettats i nästan två timmar i mina flipflops (varför blir inte mina ben trötta av att gå flera mil i flipflops? de HATAR att gå flera mil i tex Converse eller tygskor med platt sula. detta är ett mysterium) väckte jag honom och tog bussen från Gullmarsplan till Gudö, där farmor och farfar alltså bor. Därute fortsatte paradisdagen med ungefär allt som Ivan värderar allra högst i denna värld just nu. Närmligen glass, traktor, lastbil helikopter. Se bildbevis nedan. 





Att traktorn är en gräsklippare, lastbilen är en rostig Volvovalp, helikoptern är en leksak från Teknikmagasinet är mindre viktigt. Vi lyckades till och med övertala honom (Ivan, inte farfar) att äta hallon direkt från buskarna i det enorma hallonlandet. 

På tal om det, alltså herregud vad dåligt han äter just nu. Värmen eller de nedre kindtänderna, jag har ingen aning om varför, men äter gör han knappt. Allt han brukade gilla är tråkigt och han tuggar hellre på pinnar i parken än på riktig mat. Välling får han i sig, och vätska, och klämpåsar med "gröt" då och då. Och kanske lite nektarin. Men mat, nej tack. Jag försöker att inte oroa mig eftersom jag vet att det är okej, han är pigg och växer och mår bra, men är ändå avundsjuk på de vars barn äter frivilligt. Så mycket mindre meck. Så mycket mindre SLÄNG, också. Hatar att stå och laga matlådor och picknickar och matsäckar med allt möjligt gott i, som får slängas när jag kommer hem för kvällen eftersom Ivan på sin höjd petade lite i maten och kanske stoppade en eller två bitar i munnen. Nä usch. Hoppas förskolan gör underverk för min unges aptit. 

Och på tal om förskolan (detta inlägg har så snygga bryggor, märker ni det?) så är det ju dags på måndag om en vecka. I helgen kommer mamma och vi ska ha namnlappsverkstad. Hur namntaggar en barnkläder nu för tiden? Klisterlappar eller syr fast lappar eller vad är bäst? Hinner jag ens fixa fram något som är klart till helgen? Köper jag något på... Panduro? Tips emottages tacksamt. Annars åker tuschpennan fram och jag börjar skriva i ryggen på alla plagg. 

Nu är klockan halv tio och jag kommer gå och lägga mig cirka exakt nu. Ivans sömn är inte att lita på dessa dagar/veckor. Skulle säga att han kör lite 5:2, där tvåan står för nätter då han sover så risigt och fyllt av skrikiga uppvak och drömmar och tänder och ylande att jag inte vågar lita på att få vila om jag lägger mig framåt tolv, som egentligen är min preferred hour. Trots att hans sömn ändå är sjukt mycket bättre än för ett halvår sedan, är det som att min egen motståndskraft mot dåliga nätter blivit mindre. Jag klarar en hjäpligt, men när det blir två i rad blir jag helt skakig och ledsen och svag. Måste prioritera sömn. Måste lägga mig. 

8 augusti 2015

Ensam här, ensam där

PUST! 

Nu är vi hemma efter en resa som inte på något sätt var lika perfekt som nedresan, då Ivan i princip trallade hela vägen och efter fem timmar helt sonika stängde ögonen och sov en dryg timme. Den här gången blev det lite tvärtom, vilket förmodligen hade sitt ursprung i att han inte sov speciellt mycket under natten till idag. Kände det på mig redan vid läggningen, han verkade störd av sina tänder och var tjurig och hetsig. Vid halv ett började skrikfesten på det där innerligt gallskriksaktiga sättet så att en inte riktigt fattar om det är nattskräck eller ont någonstans, och första svängen pågick i inte mindre än en timme. Andra följdes tätt upp cirka en halvtimme efter första (timmen) och så höll det på till fyra. Vid fem brakade en rejäl åska loss och då vaknade han strax efter det, nämligen kvart i sex. Alltså inte så många timmars (god) sömn för någon av oss, och Ivan var trött redan vid resans början klockan halv åtta  på morgonen. Men somnade han? Icke. Inte förrän vi passerat Nyköping och då var klockan nästan halv två. Han skrek så det nästan kom kräks. Sprattlade med hela kroppen och lugnade INTE ner sig. Tänkte i mitt huvud att om vi inte stannat, för det gjorde vi till slut, hade han väl skrikit till han spytt ned sig och svimmat, typ. Så övertrött, svettig, ledsen och arg var han. Ingen tröst ville han ha, det enda han ville göra med min (tröstande) kropp var att slå den. Så ja, vi stannade och jag plockade fram vagnen på nån himla vändplan (själv så trött att jag bokstavligen vinglade) och gick med honom fram och tillbaka där tills han somnade och lät sig bäras in i bilen igen. Det sjuka är att jag TROR att vi hamnade på samma vändplan som för ganska prick ett år sedan då vi åkte från Oxelösund där vi hälsat på Aksels vän Tomas i några dagar. Vi stannade på en vändplan mellan Nyköping och Södertälje i panik eftersom Ivan skrek och jag behövde amma. Tänk om det var samma. Så sjukt. 

Nå, nu är vi hemma igen. Ivan sover i min säng och jag tänkte att jag skulle bjussa på två timmar idag, maken till övertrött barn hade jag aldrig varit med om tidigare idag. Jag känner ett.... vemod, tror jag bestämt att det är. Vemod över att sommaren är slut, över att det ska bli höst och jag ska börja jobba igen (hur ska jag orka, hur ska det gå, om inte Ivan sover på nätterna hur SKA det gå, om inte Ivan lyckas somna på vilan hur SKA det gå, hur ska jag orka, hur ska det gå, maler och maler och maler i mig), vemod över att komma tillbaka till ingen som väntar på oss. Samtidigt kände jag ett vemod över den där känslan av isolering som alltid kommer då vi ska umgås med andra. Det blir alltid något slags besvikelse över det hela, jag känner mig inte delaktig i gemenskapen eftersom jag springer efter och anpassar dagarna efter min ett och ett halvt-åring. Jag är avundsjuk på de omkring mig och börjar tycka synd om mig själv när "ingen fattar" eller liksom sätter siktet på MIG. Men varför skulle de? De har ju sina liv, sina behov av semester och vila, de hjälper väl mig massor ändå, vi är inte deras ansvar, säger en annan sida. Men så pendlar pendeln tillbaka igen och jag tittar på den som äter en frukost i lugn och ro eller den som tja, inte vet jag, inte springer hela tiden. 

Den här typen av småbarnsisolering i känsla och handling tror jag egentligen gäller alla, eller många, att man liksom kommer hem från ett gänghäng eller en semester och bara... jahopp. Märkte ens någon att jag var där? Märkte någon att jag levde parallellt med de andra och inte deltog helt och hållet? Svårt att förklara om du inte varit där, antar jag, men jag har hört om fler föräldrar och då inte ensamföräldrar som jag själv, som skriver under på de här typen av halvt utanför och halvt utmattad känsla efter en "semester" med andra. Småbarnsåren alltså. Det är mycket, det är stort, det är mäktigt, men ärligt talat: inte är ett ett spa-retreat i alla fall. Eller ens i närheten. 

Så, sammanfattningsvis. Nu är jag hemma, min undersövda och utmattade unge sover gott och ska få göra det en kvart till, jag är lika undersövd men tänkte ta ut belöningen ikväll, jag har exakt inga planer från och med nu och fram till den 17:e augusti då Ivan börjar dagis. Jag har PMS, dålig hy, är svettig och inte så himla munter att prata med. Rätt gnällig för att vara frank. Nån som vill leka? Heh. 

Här några highlights från veckan som gick.