29 september 2015

Det här med kräkfobi / emetofobi igen

.... Ja, det trillade ju in en del kommentarer på gårdagens inlägg. Och jag har förstått det som att, även utanför bloggen, det är ganska vanligt förekommande. Hos kvinnor. Hos presterande kvinnor. Hos presterande kvinnor som gillar att ha kontroll. Emetofobi är det korrekta och lite tråkiga namnet. Såhär skriver Svensk Mötesplats för Emetofober:

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Emetofobi är inte bara en rädsla för att spy offentligt, då kan det istället handla om social fobi. En del emetofober är bara rädda för att se andra spy, men inte rädda för att spy själva. Andra emetofober är bara rädda när personer med magsjuka spyr, för att de själva kan bli smittade och spy. Om någon spyr av tex fylla istället är de inte rädda, eftersom det inte smittar. Andra emetofober kan vara rädda för att spy själva men inte ha något problem med att se andra spy.
Emetofobi kan lätt utvecklas till andra specifika fobier. Klaustrofobi pga den egentliga rädslan att spy när man är ingstängd. Höjdfobi pga den egentliga rädslan att spy när man blir yr av svindeln. Tandläkarfobi pga den egentliga rädslan att spy när tandläkaren petar långt bak i munnen. Flygfobi pga den egentliga rädslan att spy av flygsjuka. Och så vidare...
Att behandla emetofobi kan vara ganska komplicerat eftersom slutmålet ofta är att framkalla kräkningar. Vid kognitiv beteendeterapi går man steg för steg, vilket för den oinvigde kan låta både hemskt och omöjligt. Ska man spy sakta eller? Nej, man ska istället utmana saker som man undviker pga fobin. Man utmanar svårare och svårare saker. Vad det handlar om är individuellt, beroende på vad du själv är rädd för. I början kan det exempelvis handla om att äta sig mätt inför andra människor, sedan åka buss, därefter gå på fest, sedan flyga på semester. Slutligen kan man försöka framkalla kväljningar. Om man lyckas med terapin eller ej tycks vara väldigt individuellt. Jag har läst om fobiker som lyckats bli av med sin fobi bara genom att titta på autentiska spyscener på video, men jag har också läst om en emetofob som tog kräkframkallande medel men inte lyckades spy och istället förvärrade sin fobi. Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka (diarré istället) och graviditeter (endast illamående, om nåt). Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i. I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta - även om det innebär att fobin försvinner?

Nåväl. Jag fick precis ett samtal från förskolan och gissa vad jag tänkte direkt när jag såg deras nummer på displayen? Att han fått magsjuka såklart. Trots att jag kände att jag lämnade en lite väl förkyld kille på förskolan i morse. Trots att han hostade en del i natt. Trots att det nästan var självklart att de skulle säga att han var förkyld och behövde gå hem (Så var fallet, är på väg att hämta nu) så var det såklart kräks jag fick ont i magen av när jag såg numret från förskolan på min telefon. Fy fan vad detta är jobbigt.

För att svara på en fråga som kom in i kommentarsfältet idag som handlade om hur man tacklade sin graviditet och tanken på en sådan eftersom många mår illa och kräks så kan jag säga att det var en av anledningarna att jag väntade rätt länge med att bli gravid. Det var också anledningen att hela mitt förlossningsbrev bestod av 2 sidor som handlade om hur jag inte ville kräkas under förlossningen. Och att jag gick i speciella samtal innan förlossningen, eftersom jag ville ha planerat snitt hellre än att risker att kräkas under förlossningen.

För mig stämmer det bra det där som står ovan, att jag nästan aldrig kräks själv, de gånger jag drabbas av magsjuka kommer det andra vägen. När jag mådde illa under graviditeten så lyckades jag undvika att kräkas genom att ha möjlighet att jobba hemma när jag mådde dåligt, ständigt småäta skorpor (det hjälpte för mig) och aldrig någonsin åka tunnelbana i högtrafik. Vid förlossningen mådde jag illa vid 8 cm, precis som så många andra, men vägrade dricka vatten eller öppna munnen tills det gått över och krystvärkarna gjorde tankarna på spyorna rätt bleka så att säga. Jag har inte kräkts sedan... åh, jag minns inte? Men jag höll på att kräkas en gång när jag hade något virus och Ivan var tre månader. Stod över en buske i Enskede och hulkade, men det kom inget. Sedan var jag sängliggande ett dygn, Aksel bar in Ivan för amning och annars fick jag vara ensam.

Låt oss återkomma till detta äckliga ämne igen, framöver. Men nu måste jag hämta hem min sjuka lilla unge från föris, han har feber.  

28 september 2015

Hosta och kräks och sånt mys

Hosta. Djävulens påfund, alltså åh vad jag tycker synd om Ivan och mig själv just nu. Varannan natt ungefär: ingen hosta alls. Varannan natt: så jäkla mycket. Hela tiden. Precis hela tiden. Torr och retsam och störande och hemsk. Verkar klia i halsen och han vaknar upp ibland ur en hostattack och bara nääeeee mammmmmaaaaaaa. I feel him. Hoppas det går över snart. 

Idag påbörjade jag förresten en KBT-behandling mot min kräkfobi och magsjukedito. Det har varit en issue så länge jag kan minnas men har tagit en ny dimension sen jag blev 1. Förälder och 2. Ensam sådan. Oroar mig alldeles för mycket för att det ska vara en liten grej man kan stoppa under madrassen. Håller på med små regler och skyddsbeteenden för att undvika risken eller vara beredd om det kommer. Typ sover alltid med handdukar vid sängen. Eller sover inget alls om han tex varit lite lös i magen på kvällen. Såhär i förskoletider och inför vintern pallar jag knappt all kontrollförlust och fattar ju att det kommer att ske förr eller senare. Måste deala med detta så vi får lite mer lugn och ro, och så att jag inte för över något till Ivan som han inte behöver. Så, ja, började idag. Fick läxa i sann KBT-anda. Skriva ned en ångest-stege från ett till tio (tio är typ: Ivan får det, spyr ned hela lägenheten, jag hinner inte städa / byta lakan / ta hand om honom) och sen får jag det också, är utslagen i kräks och kramper och kan inte ta hand om Ivan, får ingen hjälp) och så ska jag skriva ned alla små grejer jag håller på med för att skydda oss från magsjuka (exempel: handdukar bredvid sängen eller går inte hem till kompisar vara barn var magsjuka upp till två veckor efter tillfrisknande, har läst att bakterierna kan smitta via leksaker i upp till två veckor). Sen får vi väl se hur vi går vidare. Känns läskigt att göra detta men vill så gärna slippa all denna onödiga oro. Hitta till ett lugn i att händer det så händer det och då LÖSER det sig. 

Ja, nog om detta. Innan Ivan började hosta såg jag lite på barncancergalan och grät ögonen ur mig. Men sen kom hostan och jag smög in i sovrummet där jag nu kämpar på med att få min lilla grävling som sover på alla fyra, framåtstupad, att ligga på en kudde och lite upphöjt. Går sådär. 

27 september 2015

37

Fyllde år idag. Tekniskt sett fyller jag år i några timmar till men det orkar jag inte. Jag ska sova om tillfälle bjuds vilket är tveksamt - Ivan har haft en för jävlig hosta sista dagarna (vid vilan, inte så mycket vaken) och nätterna och särskilt mycket sömn blir det ju inte. Men det gör inget. Fy 17 vad jag genomgår något slags nyförälskelsefas i honom nu. Han är så ROLIG och SMART och VERBAL och UNDERBAR. Orkar knappt. 

Igår sov han med min syster som var nattvakt då jag själv sprang på fest och sedan tog en drink på bleck och sedan sov i digges familjs tomma lägenhet. Det var härligt men för kort. Har så stort underskott på vintimmar med mina vänner att en liten kväll känns som en droppe i havet - snopet och avhugget och lite tomt när det är över. Hoppas fet blir fler tillfällen snart. Att sova borta var ungefär som i nyc för några veckor sedan - sov mellan 02 och 06 och sedan var det kört. Ville bara hem. Inte vet jag varför för jag var trött och bakis och liksom i behov av sömn, men kroppen lyder ju inte. Så 7.30 gick jag hem. Hängde med Ivan och Bea och drog till stora blecktornsparken, vinkade av bea som stack hem till Uppsala, gick hem och lade ivan som ägnade 50 minuter åt att hosta intensivt i sömnen och sedan sova djupt i ytterligare 40 min. Då väcktes vi av att min bror och svägerska och mamma kom, det vankades olika fikagrejer och presenter, min kusin och hans son anslöt, sen kom Ivans farbror. Vi gick till parken en sväng med barnen, sedan skildes vi åt och Ivan fick middag hemma. Sen kom Frida och Frans och Inez, nu 5 veckor, och jag fick fish tacos! Alltså ÄLSKADE denna turn of events på dagen, att landa i en soffa och få jättegod mat och stillsamt häng med favoritpersoner, så lyxigt? 

Sen gick de hem och jag borstade tänderna och kastade mig i sängen. Och lade mig. Detta är mest en minnesanteckning om jag nån gång undrar vad jag sysslade med på min 37:e födelsedag. Den var bra! 

25 september 2015

Till Cecilia, whoever you are (och om tacksamhet)

Det händer ibland att jag får brev av er, bloggläsare. Någon enstaka gång har ni varit arga på mig, men alla andra gånger har det varit så fint och varmt och omtänksamt och kärleksfullt att jag nästan trillat av stolen. Tänk att orka göra en sådan sak? Leta upp nåns adress. Skriva några rader - för hand! - på ett papper eller två. Kanske lägga i en liten present. Sätta på ett frimärke. Gå till brevlådan. Lägga på.

Jag är så rörd och tacksam för det brev jag fick idag som skvallrar om ett stort hjärta hos avsändaren och dessutom innehöll sömntröst och två biljetter till ett museum som jag och ivan ska besöka inom kort. Underbara människa, vem du än är: tack.  Det är EXAKT sånt här som får mig att känna ett sånt himla hopp om framtiden och en känsla av att okej, men ska världen vara såhär himla varm och fin, då tänker jag vara med hur länge som helst. 

På tal om tacksamhet, även, kommer här min status från i morse med ett citat jag tycker var så sant och värt att dela. 




24 september 2015

Det är okej

Oj, det blev torsdag. Den här veckan sprang liksom ganska fort fram kan jag tycka? Det här har den innehållit hittills: 

- En middag med min bror och svägerska.  
- En frukost med Lina och Digge (se bild nedan)
- En eftermiddags-playdate med Erika och Ayton. 
- En kväll med Ivans farmor och farfar.
- En spontan bio (se inlägget under) 
- En lunch med min kusin (se bild nedan) 
- En riktigt dålig natt sömnmässigt
- Två halvbra nätter sömnmässigt 

Tja, som ni ser: inte så mycket att orda om ändå. Livet och förskolan och jobbet och resten flyter på rätt okej. Ivan har lite nattskräck ibland men inte alltid, och mellan varven har vi helt godkända nätter. Känner mig inte depraverad på sömn, så att säga. Har också så sjukt mysiga kvällar och läggningar nu. Är kär i min unge och han i mig. Tycker det är inspirerande att gå och jobba och känner hur jag börjar komma ifatt med allt: vem jag är på jobbet, vad jag gör där, hur snabbt kan jag jobba och fortfarande göra det bra, vad vill jag utvecklas inom, vartåt ska jag.  

Det enda jag inte fattar är detta: å ena sidan vill jag att någon annan ibland ska kunna lägga Ivan så att jag kan ta ett glas vin eller en kvällsfika med vänner, eller gå på bio, men å andra sidan tycker jag det låter asdeppigt att lämna honom på förskolan på morgonen och sedan inte träffas mer förrän nästa morgon då man kliver upp tillsammans, och då direkt gå och lämna igen? Detta har gjort att jag i princip inte känner någon (utan hans mormor och hon har sällan tid) som kan lägga honom och som jag själv vet att det funkar med över en kväll. Vilket i sin tur gör att tröskeln för den här bion eller kvällaktiviteten känns ännu högre. Dvs - och det är inget jätteproblem så vi behöver inte ta ledigt från jobbet och åka på konferens för att lösa detta men ändå - jag har inte riktigt så mycket "liv" på gång efter klockan 19 då Ivans god natt-procedur hemma börjar. Han lägger sig tidigare nu förresten, när förskolan rullar. Är tröttare på kvällarna, jag misstänker att de inte precis sover vare sig 1,5 eller 2 timmar där. 

Oh well. Det här får vi ta och lösa vid ett annat tillfälle, tror jag, för som det känns nu vill jag vara hemma om kvällarna (och ska också erkänna att jag själv lägger mig typ 21.30 these days) och! Massor av utropstecken följer! På lördag kommer min syrra och sover med Ivan så jag får gå på en fest! Och stanna ute länge med vännerna! Och sova borta så jag inte behöver ha jouren! Och ååååh snälla goda rara gör så varken jag, Ivan eller min syster blir sjuk nu, det MÅSTE få hända detta. Så sugen! 

Okej over and out. 




21 september 2015

Måndagsbio

Idag var min läkare sjuk och det innebar att jag hade en eftermiddag "över" då jag varken behövde jobba eller gå hem, eftersom Ivan var med sin farmor och farfar. Vad jag gjorde då? Gick på Inside Out såklart. Och blev besviken. Alltså, tror den egentligen var skitbra men eftersom alla hypat den så hårt kände jag mig ändå lite tom och besviken. Så stressad över hela grejen, när känslan "joy" och "sadness" trillar ut ur huvudkontoret (aka känsloregistret) och flickan i filmen blir allt mer apatisk och arg, jag ville bara att de skulle komma hem nån himla gång så allt fick bli i sin ordning igen. Och det tog ju hela filmen.

Jag har verkligen svårt för filmer med Drömkåken-tema, om ni nu ens minns den filmen. När allt går åt skogen, först lite och sen lite mer och sen lite mer. Så fortsätter filmen så och man tänker "NEEEEEJ" tusen gånger i rad och vill bara snabbspola tills allt ordnar sig igen. Lite så kände jag inför Inside Out. Sen att den skulle ha avancerad psykologi, alltså jag vet inte? För barn, javisst, men för vuxna att räkna ut att även känslan sadness har en viktig plats i en människa och inte är dum och förkastlig... Ja men det visste vi väl? Eller kanske inte förresten. Grymt budskap till barn, oavsett. Och det var ju en barnfilm i mångt och mycket. Den får fyra snälla Schmarros av fem möjliga. Grät en skvätt i slutet såklart.

Gick även raka vägen upp i Söderhallarna och handlade middag till mig, farmorn och farfarn iklädd 3D-glasögon like a madwoman men jaja. 


Ikväll var Ivan trött redan vid sex så vi lade oss strax efter sju. Som vanligt när han är "för" trött tog det tid att varva ned men kvart i åtta sov han sött. Vi fick en urgullig present av en kollega idag förresten, helt apropå ingenting, så rart. En drömfångare. Med motivationen "jag tror att ni behöver en". Åh vänliga människor alltså, make my days. 


Den hänger nu vid fönstret i sovrummet. Håll tummarna för att den gör sitt jobb. 

För övrigt kan jag säga att jag efter en helg med lite av det forna (läs: fram till för en månad sedan) livets motion, alltså promenader, har jag nu träningsvärk. I benen och rumpan. Joråsåatteh. Här förfaller man snabbt. 

Vad fan händer. Ingen ska behöva vara en bläckfisk på jobbet.

Skulle kunna skriva spaltmeter om detta (eh, har redan gjort?) men Rebecka gör det så kärnfullt och bra:

Förskollärare är hjältar. Behandla dem som det då.

20 september 2015

Spänningen olidlig

Efter min cliffhanger igår, visst? 

Resultat av betatest lägga i vagn och sen sova först på middag och sen vidare på hemväg och sen vidare hemma: mycket stor succé. Han somnade på ca 25 minuter utomhus, sov stilla vidare till ca 21.45 då jag gick hem (jag skulle ju ändå ha nattpasset och han har sovit så ojämnt på sistone), brydde sig inte alls om att bli buren till sängen och vrålade bara en gång sen, när jag behövde ta av hans luvjacka. Natten förflöt stillsamt. Typ två gråtiga uppvak men båda snabbsläckta. Så, ja, det var väl toppen? 

MVG i utfall på test. 

19 september 2015

Experiment i det lilla

Ikväll lägger jag Ivan i vagnen och testar att stanna kvar på en middag längre än till halv åtta. Ett par orosmoment finns, det första är "tänker han nånsin somna" (går med vagnen på mörka gator nu) och det andra är "om han somnar, kommer han vakna av diverse portljud och hissar", men störst av allt är nog ändå "tänk om han vaknar och tror det är morgon när vi kommer hem sen, fy fan vad jobbigt". Lyckligtvis pågår detta experiment två kvarter från vårt hem, hos Frida och Frans. Och jag är redo för diverse motgångar. Tror jag. Återkommer med resultat. 

All zen

På Ivans förskola lyssnar de på något slags yoga-mindfulness-musik när de vilar. Jag minns inte vad listan hette, tror de lät en rulla från Youtube faktiskt, så jag smällde på något som hette cirka sleep-meditate-relaxation på Spotify i vardagsrummet nu när han sover middag. Funkar svinbra, han sover fortfarande. I och för sig har bara en timme gått. I och för sig hörs musiken knappt in i sovrummet (där vi inte har några högtalare). Men ändå. Det är väldigt avspänd stämning i hemmet nu får jag erkänna.

18 september 2015

En lyckad kväll och en inte lika lyckad hårdag

Vissa morgnar, när vi kommer upp sent och jag har annat att fixa med som tar tid (idag: hänga en tvätt) brukar jag tänka att äsch, ingen märker väl att mitt hår är otvättat och att jag skippar duschen om jag sätter upp det i en fräsig frisyr med massor av hårspännen? Så tänkte jag imorse, och landade i en hårt uppsatt grej på skallen och ett slags flätat diademaktigt hårband. Ett par glasögon på detta, en liten kavaj och så tadaaa: helt vanlig kvinna i sina bästa år på jobbet? Tänkte jag. Tog en selfie och förfasades över att jag ser ut att ha ORIMLIGT mycket hormon-pigment-fläckar på kinden (jag har iofs rätt mycket, men trodde liksom inte att det gick hela vägen fram till munnen). När jag kommit över det såg jag även att den där fräsiga strama frisyren inte exakt såg så trevlig ut den heller. Men glasögonen sitter ju där de ska, så att säga. Den onaturliga selfieminen också.


Tog en till bild för att se håret i en annan vinkel. Nu stod det klart: det här gjorde sig SÅ MYCKET BÄTTRE i teorin och fantasin än i verkligheten. Men skitsamma. A for effort osv.


Iklädd denna inte helt lyckade business-stil tog jag mitt pick och pack och hämtade Ivan vid halv tre. Mötte upp Erika och Ayton i stormen (jo det kändes som det) på Nytorget och barnen lekte lite. Erika tjatade på att hon var så himla sugen på ett glas vin och jag sade att detta skulle hon inte inta tillsammans med mig och Ivan, ty han sitter inte stilla på lokal. Men Erika har en märklig förmåga att få som hon vill för det allra mesta och plötsligt satt vi där, på Urban Deli, och drack ett glas vin. Med våra barn, försedda med varsin riskaka, tätt klistrade vid varsin iPhone och barnkanalen rullandes lite för högt för våra bordsgannars trevnad om man ska vara nogräknad. Så vi drack vårt glas vin, var himla glada över detta utmärkta fredagsnöje, skildes sedan åt och konstaterade att det här, det var en riktigt lyckad kväll. Med de orden, exakt. Jag gick vidare hemåt, tittade på klockan och insåg att vi alldeles nyss rundat av vår kväll klockan 17.20.

Joråsåatteh. Här levs det loppan som ni förstår. En businesswoman's gotta do what en businesswoman's gotta do så att säga.


Och nu ser jag också att Urban Deli fortfarande hade sin lunchmeny framme. Ridå.

Bita på naglarna

En grej som jag misstänkt ett tag men nu kan konstatera är att Ivan börjat bita på naglarna. Det är oklart när det började eftersom han är i fingrarna-i-munnen-mest-hela-tiden-åldern och haft en massa tandsprickning senaste månaderna, men kanske har det tilltagit senaste två månaderna eller så. Han verkar oftast göra det när han ska sova, på dagarna ser jag honom sällan bita. Kan såklart inte säga hur det är på förskolan, men hemma gör han det mest vid läggning. Det slog mig egentligen först ikväll att jag inte använt nagelsaxen på jättelänge. Så dumt och så typiskt, nu när jag slutat efter en ca 35-årig karriär som nagelbitare. Jag har funderat lite kring om han är stressad, men tycker han verkar må himla bra och vara otroligt harmonisk just nu. Men naglar biter han på. Blev tvungen att googla och hamnade typ direkt på det här fina svaret av Malin Alfvén:

http://www.viforaldrar.se/fraga-oss/psykologi/varfor_biter_han_pa_nagla

Jaja. Det går säkert över. Senaste tre kvällarna har han somnat hållandes i min hand, som ett resultat av att jag försiktigt tagit hans lilla hand ur munnen, så det verkar gå lika bra att hålla min hand som att bita på naglarna. Plus: så himla himla mysigt att känna hans fingrar krama mina när han somnar. Hur som helst. Vet inte vad jag ville ha sagt med detta förutom att jag verkar ha en liten nagelbitare till avkomma. 

Min känsliga, underbara, älskade Ivan. 


Friday Schmiday

Har förmodligen sagt det förut men det tål att upprepas: det är GENI att jobba deltid. Okej inte geni ur ett ekonomiskt perspektiv, och inte heller geni ur pensions-synpunkt, och planen var absolut INTE att falla ned i kvinnofällan "jobba deltid efter föräldraledighet för att det blir enklast för alla så" - men jag vill ändå mena att min situation är lite extra special? Alltså jag sviker inte kvinnofrågan som väljer att gå ned i tid under Ivans första förskoletid, eftersom det inte är en fråga om jämställdhet utan att helt enkelt make it work som singelförälder. I alla fall. Det är GENI, detta upplägg. Att jobba långa dagar varannan dag och att gå vid halv tre varannan gör att alla dagar känns lite som en present. De korta är WOHO, hejdå kollegorna, nu sticker jag och hänger med min son. De långa är WOHO, hej kollegorna, nu ska jag vara snoreffektiv och avsluta alla rullande bollar och göra det riktigt jäkla bra. Effektiviteten flödar, det är ett som är säkert.

Nu är det fredag, om ni missat det, vilket ni naturligtvis inte har. Det betyder att jag slutar om en dryg timme så I'd better get back to my business här.

17 september 2015

Word på detta

Minus möjligheten att ta en tablett och sova ut, ledsen smiley 

För minnet bara:

En bra natt kom efter typ 5 dåliga i rad. När en minst anar det så händer det. Ju. 

Tredje ogråtiga lämningen i rad (yey) och åker till jobbet i regnkläder, beredd på stormen. Idag hämtar farmor och farfar och Ivan verkar mycket sugen på detta. Gick och sade "pamo-pappar" hela morgonen vilket är hans version av farmor och farfar. Tycker det exploderat språkmässigt nu så gjorde en tavla imorse, här kan jag skriva upp nya ord som dyker upp allteftersom de kommer. Tänkte jag. 


Jag jobbar ju två långa dagar i veckan och det är egentligen bara dessa två som jag tar lunch, annars äter jag oftast en låda från Urban Deli vid datorn eller en snabbis i jobbets kök. Nu funderar jag mycket på om jag skulle börja lunchträna de två dagarna jag har längre lunch. Detta vore skönt för kroppen och jag har ju inte exakt tid eller möjlighet att träna efter jobbet, men å andra sidan är det så himla härligt att också kunna ta lunch? Träffa en kompis osv. Kryllar ju inte av sådana tillfällen i livet heller. Men kroppen håller på att säcka ihop och jag känner mig seg och slapp. Kanske en dag träning, en dag lunch? Sånt jag funderar på på vägen till jobbet.  

16 september 2015

Fin dag till ända, kliver på nattskiftet

Pga ännu en strulig natt sovs det till 7.30 i vårt hem idag vilket å ena sidan var härligt, å andra sidan stressigt eftersom jag skulle vara på ett frukostseminarium bara 45 minuter senare. Men det gick bra. Tror nyckeln i våra snabba morgnar är att vi inte äter frukost, Ivan har sedan länge bara ätit välling på morgonen (och en riskaka och frukt i vagnen på väg till förskolan, där de sedan fikar 09.30 igen) och själv kan jag lika gärna äta macka och ett ägg för 15 kr på jobbet, tänker jag. Så vi körde en snabb morgon och idag lämnade jag för andra gången i rad utan tårar. UNDERBARA TIDER.

Frukostseminariet handlade om Content marketing och det ska jag inte tråka ut er med men det var bra i alla fall. Om en jobbar med sånt jag gör. Sedan raka vägen till jobbet, kort dag eftersom det var onsdag, så hetsade ur mig texter och skickade ut och härjade i timmarna fyra eller om det blev fem. Trivs så bra med att jobba nu alltså! Det är en kick att göra annat än att umgås med mitt barn ska jag villigt erkänna. Hjärnan älskar det. 

Sprang iväg redan två, så härligt att jobba deltid ändå? Mötte Frida i en park och hämtade Ivan och gick hem till oss och ammade (Frida) och åt mellis (Ivan) och så fick Frida låna vår dusch pga hon stank. OBS skämt, pga att deras varmvatten var avstängt hemma. Under tiden bar jag runt lilla treveckorsbebisen Inez som somnade under tiden. Så fjäskig stil, fattar ju att hon försökte impa på en vars unge aldrig direkt beskrivits med adjektivet "soft" eller "gosig". Det funkade alltså, blev impad plus lite kär. Och sugen på att skaffa en ny bebis NÄRÅ Gud vad jag inte är det. Nåväl mullig och gullig bebis med lugnt sinnelag, den där Inez. Ivans stil däremot var ganska, hmm, ska vi säga SKITIG? Eller färggrann? Efter målarworkshop på förskolan idag, de har vattentema denna vecka och idag målade de tydligen stränder. Och varandra. Ivan och hans favoritperson på dagis, Alice. 


Frida och inez gick hem, jag fixade vegobiffar (halvfabrikat såklart, vem tror ni att jag är?) och så kom Ruben och Bill över på middag och lek. Bill och Ivan trivs jättebra i varandras sällskap, de är liksom rätt lugna och inte så röjiga och ingen skräms eller provoceras av varandra. I början när de började leka/hänga för något halvår sedan så hade ju Ivan lite mer av en intensivan-period men trots dessa lite då ojämna temperament så gick det alltid rätt bra. Tror det är för att Ivan samtidigt är så försiktig. Han är lite av en smygare även när han springer, trippar på tå snarare än klampar, och gör inte så mycket plötsliga ljud (även om munnen går i ett på honom, nu och förr). I alla fall. Vi åt mat, vi åt glass, vi läste sagor och lekte med olika gosedjur. När klockan var strax efter sju gick Ruben och Bill hem och en halvtimme senare sov Ivan. För första gången någonsin somnade han hållandes i min hand. Åh hjärtat mitt, det klarar inte såhär mycket gull. 

Ptjaaa. Vad mer kan jag säga? Det känns fint och bra allting nu. Utom nätterna då. Om man ska klaga. Och det ska man ju inte. Men ni fattar. 


15 september 2015

No tears

Inatt var det aningen bättre. Därmed inte sagt att vi var uppe cirka var 90:e minut och nattade om, men det var inte hysteri och timslånga gråtattacker i alla fall, alltid nåt. 

Men över till en seger i det lilla: Ivan grät inte ens lite på lämningen idag. Lite tveksamt gled han ned i myshörnan där Katarina satt och läste bok för tre tidiga barn (idag lämnade vi 8:10, brukar bli tidigt de dagar Ivan kliver upp före halv sju, ser ingen mening med att han ska leka hemma längre än nödvändigt på morgonen, och han hämtas halv tre) och liksom anslöt utan att bryta ihop. 

Fem veckor och två dagar tog det. Det var en härlig paus i gråtlämnandet, detta. 

14 september 2015

Acceptans och IQ

Fem minuter innan skärm-curfew, gäller att skynda. Finns iofs inte jättemycket att säga om denna dag. Emellanåt var jag så trött så jag mådde illa. En gång tappade jag en gaffel i golvet på lunchrestaurangen, böjde mig för att hämta den och slog då huvudet i bordet bredvid så i pannan har jag nu en tjusig bula. Trötthet och sakerna det gör med ens huvud och kropp alltså. Kanske var det inte bästa dagen att göra mensas korta test idag, men jag kände att jag måste, dels eftersom min kollega är med och dels eftersom samma kollega antydde att jag eventuellt inte var så smart efter gaffel-incidenten. Nåväl. Lyckligtvis är jag ändå inte helt IQ-befriad, visade det sig och revanschen var min. Skulle dock kunna skriva ett och annat om det här med IQ om jag orkade. Alltså, att IQ ens finns? Som accepterat begrepp och mätning? Man är bra på att se mönster och tänka logiskt och så bara JAPP, du är snart? Så konstigt. I alla fall. 

Efter jobbet hämtade jag en glad Ivan och vi gick hem till Ika och henens två barn på lek och middag. Rullade hem vid halv sju, vanliga kvällsproceduren, jag hann sjunga sov du lilla videung cirka tre gånger innan Ivan skrek TYST. 

Angående samtalet med vår terapeut imorse sade hon att såhär som vi har det, med sömnen, kommer det säkert vara i perioder tills Ivan är flera år äldre än nu. Jag måste försöka sluta felsöka och hitta ett gillande (eller okej, accepterande) av läget: han är en pys med mardrömmar och nattskräck och dålig sömn ibland. Han bearbetar på nätterna men tar inte skada. Han äter och växer och utvecklas och mår bra. Jag måste hitta ett sätt att orka och att inte tänka att bara om strul-nätterna upphör så fungerar livet. Sånt pratade vi om idag. Det får fungera ändå på något sätt. Och jag ska försöka. Men tills ljusning sker fortsätter jag lägga mig nio om kvällarna, det går liksom inte annars. Skit i egentid, skit i privatliv, skit i socialt, jag måste försöka få vila när tillfälle erbjuds. Trist, men så får det vara då. 

Episkt

Okej först: stör mig rätt hårt på människor som berättar en rätt vanlig "ovanlig" grej och sedan beskriver det som EPISKT. Alltså högst troligen var grejen inte episk, right? Detta kommer dock inte hindra mig från att nu, i versaler, berätta: 

VI HADE EN SÅN EPISKT DÅLIG NATT! 

Alltså jag blir gahahahahaaaaaalen. Kvart över tolv smäller det till i spjälsängen bredvid och ett gnäll blir snart falsettskrik och inga tröstande hyssjande vyssjande ord eller rörelser hjälper. Efter en kvart får jag panik och tänker att han har ont någonstans. Bär upp och ut i vardagsrummet. Gnället består och ögonen halvöppna, dvs han är halvvaken men verkar inte ha specifik krämpa. Försöker i sovrummet igen. Bredvid mig den här gången. Små stunder av tystnad uppstår men så rycker han till och vrålen sätter igång. Sprattlar runt som att han vill ur sitt skinn. Lägger ned X antal gånger, tystnad (med små jämmer) uppstår lika många men så pang, dags igen. Illvrål. Gråt med tårar. Snor. Flyttar till spjälsängen igen. Mer gråt. Mer illvrål. Mamma mamma mamma skriker han mellan tårarna och hostattackerna som uppstår av slem i hals och näsa från gråt. Åter till min säng. Håller honom nere och buffar. Han tystnar en stund. Det börjar om. Såhär håller vi på till TVÅ. Sen somnar han på riktigt och vi sover till kvart över sex. 

Åh din himla nattskräck eller mardrömmar eller växtvärk eller magknip eller tandvärk, vad du än är som rider min unge på nätterna: vik hädan. Det här är så jobbigt. Två timmar av panikgråt per natt is too much alltså. 

Hälsningar, en tröttis och hennes lite mindre trötta (?) barn på tunnelbanan mot terapi i Farsta. Ps gissa vad dagens ämne blir. Ds. 

13 september 2015

Åh Sarah

Bok jag började läsa igår när jag precis avslutat Lena Dunhams:

Sarah Silverman: The Bedwetter.

Skrattade högt redan under förordet, som hon skrivit själv.


Diddi (inte babblaren)

Idag red jag första gången på ett halvår och när jag säger att jag red för ett halvår sedan menar jag att jag red ytterst sällan och sporadiskt pga nybliven änka och ensamstående i sorg- och flyttkaos och innan dess var jag nyförlöst och innan dess gravid så det var med andra ord en mycket ringrostig person som kom till stallet idag. Och en mycket ringrostig person som satt upp på en av stallets nya hästar - Diddi - och red. Hon var fin, ung och snäll och lite valpig och behövde en stadig hand och en stabil sits men ville jobba och var positiv. Synd att jag inte riktigt kan erbjuda vare sig det ena eller andra nu för tiden. Men det var härligt i alla fall. I höst ska jag försöka få till det med ridning åtminstnne varannan söndag, och vips kommer en annan tid när barnvakteri och annat går lättare och då kommer jag plocka upp ridningen på annat än dålig glesnivå igen. Så säger vi.

Imorgon blir det träningsvärk.


12 september 2015

Anteckning Ivan, 19 månader

Okej, nu är det bara fem månader kvar och sedan är Ivan två år och då slutar vi med det är månadsantecknandet, då kör vi kvartal i stället. Men tills dess, håll ut. 

Sömn
Åh, vår gamla akilleshäl fortsätter att vara det. Men vi börjar med det positiva: Ivan somnade ju redan tredje dagen på förskolans vila och sedan dess har det i princip varit noll problem att få honom att sova i ett rum bestående av tretton jämngamla och två till tre pedagoger. Jag tycker det är så sjukt att jag inte ens orkar gå in djupare på tanken, alltså på ett bra sätt. Tänk att han sover i grupp! Tänk att han somnar i halvmörkt rum och är en av dem som sover längst på förskolan? Hur är det ens MÖJLIGT när han sover så risigt tillsammans med mig och tar så lång tid att lägga? Ingen vet (och visste jag skulle jag inte ha nedan problem, håll i er för nu kommer gnället igen).

Läggningarna tar mellan tjugo minuter och fyrtiofem skulle jag gissa på. Han är okej med att gå och lägga sig men har en ny typ av rastlös ilska som tittar fram när han inte "får till det" i sängen. Att få till det verkar handla om att hitta den skönaste ställningen, att gräva sig ned så djupt det går under de tre (små) kuddar han har i sin spjälsäng, att hamna på ett alldeles perfekt sätt och att då, när han hamnat rätt, låta mig buffa inte hans rumpa utan toppen av ett kuddberg som ligger över hans rumpa. Alltså det är sådana procedurer att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Låter jag bli att vara närvarande, sitta hukad, buffa, så ställer han sig upp och ropar på mig och skriker tills han snart börjar gråta och då är det inte tal om sömn, så vi kör på. Byta ställning, pusta, gnälla, buffa. När jag tröttnat och märker att han själv börjar bli trött och låsa sig brukar jag avbryta hans ständiga sökande efter den perfekta ställningen, säga "nej ivan nu är det faktiskt godnatt", lägga honom tillrätta och liksom hålla fast honom samtidigt som jag vaggar ganska bestämt. Det brukar fungera, men jag undviker att ta till det i första taget eftersom jag ju allra helst vill att han hittar till sömnen på egen hand. Det har gått sådär på sistone, kanske har det också blivit värre i samband med förskolestarten, och jag försöker ge honom den tid han behöver och uppbåda tålamod så att han somnar så trygg och lugn det går. Efter en dålig läggning väntar nästan alltid en dålig natt, med fler uppvak och fler mardrömmar än annars.

Nätterna då? Tja, men där är vi också åter på något slags evigt uppvaknande tycker jag. Han brukar sova stilla mellan åtta och tolv och därefter kommer minst en, ofta flera, röjiga timmar då han vaknar allt som oftast och gnäller och skriker. Inte i nattskräck längre, utan antingen i mardrömmar eller något som verkar som att han bara vrider sig runt och runt och runt och inte hittar rätt, samtidigt som gnället övergår i mer och mer gråt om jag inte är där och stoppar om, klappar, buffar och vaggar. Vi har väl ungefär en stilla natt i veckan nu för tiden, de andra är röjiga. Vi har samsovit en del men jag är åter i läget då jag tycker att han verkar sova bäst i sin egen säng ändå. När han sover hos mig når jag förvisso honom lättare, men han kryper så långt ifrån mig det går och hamnar inte sällan med halva kroppen hängande över fotändans kant och det blir för läskigt med fallrisken, så jag bär runt och fixar och trixar mest hela nätterna kan man säga. Unnar typ inte ens min värsta fiende dessa nätter, ändå känns det typ... hanterbart? Fattar inte varför, men det känns som det är som det är och att jag pallar, trots allt. Varje kväll när han väl somnat skyndar jag mig med allt jag har att göra i lägenheten för att så snabbt som möjligt få lägga mig i sovrummet och läsa bredvid honom. Att höra honom sova lugnt är bland det bästa jag vet.

(Inatt sov han dock så stilla en liten stund att jag fick panik, ren och skär, och återupplevde hela proceduren kring att hitta älskad person död i sängen, på bara några sekunder när jag känt på hans fot och tyckte att den var lite för sval hade jag i mitt huvud gått igenom allt jag inte skulle orka överleva med den situationen, jag hann ringa samtalet till Ivans mormor i skallen där jag bad henne komma och hämta mig och hann tänka att jag aldrig mer skulle hitta någon poäng med någonting i hela världen. Med det sagt: jag är ju rätt traumatiserad och tycker alltså inte om när han sover och andas så tyst att det inte ens är säkert att han andas. En jobbig passus, detta.)

Upp stiger vi mellan 06.30 och 07.00 ungefär. Ivan vaknar oftast arg och gnällig om det är närmare sex, och glad och utvilad om det är kring sju eller halv åtta. Att få honom att somna om vid sex är tyvärr oftast alldeles omöjligt.

Mat 


För en månad sedan när jag skrev det här var det bara några dagar till förskolestart, vilket innebär att han snart gått en hel månad. Och jo, hans aptit har liksom tagit fart i samband med förskolan. Där äter han tydligen både det ena och det andra, det är linsgrytor hit och lasagne dit, en broccolisoppa ena dagen och kycklinggryta den andra. En stor favorit är ris (uttalas LIS) och i övrigt tycker jag han är bra på att smaka det mesta vi serverar hemma. Riskakor med ostsmak är bästa mellanmålet, och nektariner (som han kallar äpple och jag orkar typ inte rätta?). Grötpåsar och smoothies har vi nästan helt slutat med, så skönt! 250 ml välling med lite extra grädde får han varje morgon och kväll. Maten är just nu ganska mycket av en icke-issue, vilket ju inte alls var fallet för bara en månad sedan.

Lek

Just nu leker Ivan helst med sina duplo-klossar som han helt plötsligt är värsta proffset på att bygga i hur höga formationer som helst? Det har liksom bara lossnat med finmotoriken och man ser hur han koncentrerar sig mycket och hårt för att få till det, och sedan blir så himla glad när det funkar. Att packa sin lilla ryggsäck full med prylar (och sedan packa upp) är också roligt, och han övar sig fortfarande på att fatta varför inte den största boken går ned i väskan, när den lilla gör det. Sånt här övar de mycket på på förskolan just nu, och det märks verkligen hemma också vad han går igång på. Han vill gärna springa till handfatet vid toaletten, ställa sig på sin pall och leka med en rinnande vattenstråle också. Tvättar händerna, borstar tänderna, håller händerna under strålen osv. I parkerna har han helt tappat intresset för gungorna och nästan rutschkanorna också, det är mer att pilla med hinkar och spadar och liksom "skapa" grejer som är kul nu. Vårt parkliv har ju nästintill försvunnit i och med förskolestarten, numera hämtar vi honom vid tre och efter detta är han mycket nöjd med att leka inomhus ett par timmar. Jag är nöjd också, har hunnit tröttna rejält på de flesta parkerna.



Han läser gärna böcker (blir läst för, men läser också själv - alltså inte LÄSER men sitter och berättar för sig själv eller mig vad som finns på bilderna) och tycker mest om den typen av böcker som har bilar och traktorer och lastbilar i sig. Om illustrationerna är för "röriga" (tänk Stina Wirsén) stänger han snabbt boken och säger SLUT, han gillar bilder som är tydliga och liksom verklighetstrogna.

Framför iPaden tittar han på Bollibompa och tycker där att inslagen "Stora maskiner" och "Musikbilen" är allra roligast. Han sjunger fortfarande mycket och enligt förskolepersonalen är han en av de största entusiasterna vid sångstunderna, ropar EN GÅNG TILL och applåderar och kan nästan alla sångerna. Mycket tidig med melodier och språk, vilket ju är nästa rubrik.

Han har fått två favoritgosedjur hemma: Grisen och Kaninen. Kaninen är egentligen en giraff men han kallar den Kaninen så då får den väl heta det. Dessa två hör ihop och följer gärna med på promenad. Plötsligt, både hemma och ute, kan han utbrista uppfordrande: GRISEN! och då vill han att vi ska hitta Grisen och att han ska få den. Sekunden efter att han hittat grisen skriker han KANINEN! i samma uppfordrande ton. Samma procedur med giraffen. Och så alternerar han mellan den gamle grisen och kaninen och det är oerhört gulligt. Här på tur med Grisen i vagnen.


Språk


Jag läste idag att 18-månaders barn har ett ordförråd på runt 50-75 ord och jag tror att Ivan ligger långt över det. Vart vi än går, eller om vi bläddrar i en bok, eller om tv:n står på och det är nyheter, så berättar han vad han ser och det är med ord. Det är taxi och lastbil och skåpbil och taxi och ambulans och polisbil och cykel och motorcykel och det är hus och böcker och läsa och hästar och gubbar och väskan och nyckeln och giraffen och krokodilen och ja, det tar liksom aldrig slut. Idag när travsport stod på på tv:n och jag höll på att göra i ordning hans välling filmades det snabbt på en flagga vid travbanan som liksom piskades för vinden, varpå Ivan säger "blåser". Fattar inte ens var han fått det från, men väder kan han också prata mycket om. Sol och regn och blåst och sånt. Han har börjat addera adjektiv framför substantiven, tex "stor bok" om den är stor. På förskolan säger de att han är väldigt tidig med språket och att det säkert är för att han tar in mycket av omgivningen som han har mycket att bearbeta under nätterna. Det låter rimligt.

Humör 

Ivan fortsätter att vara glad för det mesta, men en viss ilska och ett visst trots (eller: "trots") gör sig alltmer tydligt. När saker blir fel, han försöker sätta på sig en sko i hallen och den hamnar inte rätt, eller han inte vill bli påklädd när vi måste gå, eller annat som inte går hans väg, kan han verkligen bli urförbannad. En kort stund. Det blåser över snabbt och går ganska lätt att avleda, men jag skulle inte säga att det där med "vaknar och somnar glad varje dag" stämmer helt på honom just nu. Jag upplever att det bor en frustration och irritation i honom som oftast visar sig när han antingen inte klarar något han vill klara, eller när jag behöver ta kommandot och han inte får bestämma själv huruvida det ska bytas en blöja, hoppas ned i en vagn eller dylikt.

Övrigt

De nedre kindtänderna som jag redan förra månaden väntade på har precis den här veckan spruckit igenom, och då bara några millimeter på varje sida. Snart över. Skönt.

På förskolan umgås han mest med två tjejer som förutom han är de äldsta i gruppen (dvs: de är 18 och 19 månader, de andra barnen är kanske 15-17 månader så det skiljer ju väldigt lite mellan barnen). Han verkar välja kompisar efter lynne: de som är stillsamma i ljudvolym och inte kastar alltför mycket saker omkring sig tycker han mest om, samt de som delar hans intresse för att klättra.

Angående förskolan så ska jag väl nämna helt kort att inskolningen blev något helt annat än jag väntat mig. Jag trodde han var redo för att bli släppt in i detta intensiva sammanhang, men skulle ha svårt med sömnen. I stället hade han lätt med sömnen och svårt att komma tillrätta de tre första veckorna. Grät större delen av dagarna, bodde i pedagogernas knä, tills det en dag bara släppte. Där är vi nu. Han är sig själv och inte en utmattad irriterad figur när jag hämtar, han har roligt och utvecklas så sjukt fort, han verkar ha roligt och knyta an till både andra barn och vuxna, och förskolan är så himla himla bra.

Favoritpersoner i Ivans liv är farmor och farfar, och mormor. Med andra ord, de som umgås med honom ofta. Jag tror vi avslutar där, för jag är alldeles trött i händer och skalle och längtar in i sovrummet där han nu sover sin lugna period av natten.

Tidigare månadsanteckningar:

11 september 2015

Nummer 5: skratt

Glömde en femte grej som är härlig med att börja jobba, kanske den största av dem alla: att få skratta igen. Under tiden jag var borta har hela min avdelning hunnit sluta, jag jobbar under en ny chef och mina två närmaste kollegor Johan och Adam (dvs: två nyanställda smartisar) är de jag umgås med mest om dagarna. Det är ett jävla tempo på allt vi gör och i början var jag orolig att jag skulle bli stressad men nu känns det mer som att det är en bra grej, vi jobbar alla ganska snabbt och alla verkar sugna att rycka i där det behövs och sånt där föder ju liksom goda cirklar bara av sig själv, men framförallt: det är ganska skrattig stämning.

Och jag inser, när jag tänker på det såhär hemifrån, att det var rätt länge sedan jag skrattade till vardags. Visst kan Ivan får mig att skratta men det är mer ett ååååh-gullig-skratt. Inte ett skratt som kommer ur en grupp vuxna som har liknande humor, håller på att lära känna varandra och börjar bygga upp en intern jargong som är rätt så tillåtande och humoristisk. Jag tror jag älskar det? Eller så är jag bara utsvulten. Något skämt kan få oss att titta på varandra på ett möte och liksom le i samförstånd, alltså det låter ju så banalt när jag skriver det och jag inser att förr i tiden var det där förmodligen vardagsmat, men för mig har det inte varit så på länge. Och jag har saknat det, tror jag, det känns så nu i alla fall. De senaste dagarna tror jag att jag har skrattat mer än vad jag gjort på det senaste halvåret ungefär, och gud vad jag behöver det.

Fjärde veckan gillt

Nu har jag jobbat snart fyra veckor och här nedan, några av de härligaste grejerna med att gå till ett jobb och umgås med vuxna är

1. Att sätta på sig annat än parkvänliga kläder och sminka sig och tjoffa ihop en frisyr med tusen hårspännen 

2. Att läsa sin kindle på tunnelbanan till jobbet (eller att ta sig tid att promenera och då kolla på helt magiska morgonväder). 

3. Att börja tänka, prata och göra annat än barnrelaterat. Hitta lite av sin egen person igen, aktivera delar av skallen som legat i träda. 

4. Att gå hem, få susning i maggropen över längtan att träffa sin unge igen alldeles snart. 





10 september 2015

Effektivitetens moder

En sak som ändå får sägas vara bra med nya livet (barn + ensam med dito) är hur sjukt effektiv en blir. Detta hann jag till exempel med idag efter jobbet:

17.15-18.00: två snabba vin med Åsa i Kungsan. Hon pratade inte telefon hela tiden, lovar.


18.15-18.50: 

Acnefesten. Hann titta på nya lokalerna, dricka "en bubbel", prata med Ante, träffa Digge och Anna samt spexa för kameran. Och ge bort ett häfte drinkbiljetter. 


19.15-20.30: 

Komma hem, vinka hejdå till Ivans farmor och farfar. Umgås med Ivan, ge välling, läsa två sagor, lägga, äta en portion pasta. 


20.30-20.20: 

Avsluta dagen, städa upp, tvätta fejs, borsta tand, lägga mig i säng. 

Känns ändå lite som att jag haft en utekväll. LIVET alltså. 

9 september 2015

Låt mig ha mitt okej, okej?

Jag får ibland, och allt oftare ju längre tiden ifrån att min sambo dog (snart ett år sedan, den 27 oktober har vi "klarat" första varvet), känslan av att jag är otacksam och gnällig om jag inte kan uppbåda ett stort engagemang, en entusiasm och tacksamhet över att saker och ting ändå går bra för oss. Till exempel om någon frågar hur sommaren var och jag säger, utan att vare sig vilja fördjupa mig i ämnet eller ljuga åt det ena eller det andra hållet, att den var "okej". Det är lite som att jag gör omgivningen besviken med det svaret? Människor nöjer sig sällan med det svaret utan vill gräva lite djupare, säger "men det såg ju så härligt ut på landet" eller "men den där veckan på Öland var väl fin ändå" och "men det funkade ju så bra när du och Ivan hyrde bilen" eller "men ni var friska hela sommaren" och på något sätt, tänker jag mig, menar att jag borde vara lite mer glad och tacksam. Se det ljusa i vår tillvaro, kanske. Påminna mig om att vi faktiskt har det ganska gott ändå, jag och Ivan. I deras mening. 

Samma sak har hänt hundra gånger efter att jag kommit hem från New York. Människor frågar förväntanfullt (och uppfordrande): var inte New York UNDERBAAAAART, det såg ut så på bilderna? Och jag svarar att det var okej. Det blir liksom lite dålig stämning då? Det blir som att jag måste ursäkta mig eller förklara vidare? När jag inte känner för att göra något av det. Men, inkännande och serviceminded som jag är så gör jag antingen det ena: försöker förklara, eller så låter jag bli och går därifrån med känslan av att vara lite missförstådd och uppfattad som en otacksam jävel. Så jag tänkte göra ett försök att förklara här, om jag får ned det i text kanske jag lättare kan förklara i ord också nästa gång. 

Såhär ligger det till. Saker och ting är sällan så värst mycket mer än just "okej" för mig dessa dagar. Sorgligt eller normalt vet jag inte, men det är precis på det sättet. Jag försöker fortfarande hanka mig fram utan speciellt många timmars sömn innanför västen och hitta mig ett nytt liv när det gamla som jag hade planerat det rycktes undan mina fötter för snart ett år sedan. Jag försöker mitt allra hårdaste att anpassa mig, att orka och att hålla fanan högt och att inte deppa alltför mycket. 

Jag försöker att hitta tid att "bara vara jag", att ge Ivan precis all den trygghet och stimulans han behöver i sitt 1,5-åriga liv, tid att samtidigt bearbeta chocken i att en älskad person kan dö utan förvarning mitt i livet och att lära mig hantera det hål - på så många nivåer och dimensioner - som denna förlust lämnar efter sig. Det handlar inte  bara om att rycka upp sig och gå vidare, det är en bearbetningsprocess som kommer att pågå i kanske hela resten av mitt liv. Jag måste acceptera att sånt här händer och att det hände mig, och jag måste ta hand om mitt liv ensam från och med nu. I en tid då jag mer än någon annan jag kan minnas skulle behöva en stöttepelare. 

Jag är utmattad - hör ni det - UTMATTAD, känslomässigt och fysiskt och det gör att det liksom läggs en dimma runt det mesta jag gör. På vissa sätt är det som att jag försöker fake it 'til I make it, jag lever på och gör saker som jag brukade tycka var roliga och hade mening för att en dag framöver verkligen hitta en mening, och tycka att det är kul igen. Men jag är ofta frånvarande i tanken, ofta trött och bidrar inte alls på samma sätt som förr i tiden i sociala sammanhang. Jag trivs bäst i mindre grupper just nu och är allra lyckligast de dagar jag och Ivan har det bra tillsammans och jag ser honom glädjas och växa och utvecklas och frodas. 

Summan av allt det här är att det sällan blir så mycket mer än okej för mig just nu. Om jag säger att något är "okej" så betyder det att det är bra. Jag väntar mig inte så mycket mer, jag orkar inte leva så mycket mer än på det här planet för närvarande. Jag känner inte alltid för att prata om hur varenda vecka innebär att göra något för första gången på det "nya" sättet: första flygresan efter att han dog, första semestern utan honom, första jobbdagen, första tv-serien jag ser, första gången Ivan gör det ena eller andra och jag inte har någon att dela det med. För mig är okej ett gott betyg, det är ungefär dit upp jag kommer om allt går alldeles precis så bra som det kan gå. 

Så snälla. Sluta försöka berätta för mig att jag har det bra och att jag ska vara tacksam eller att det faktiskt var lite roligare än "okej" för mig i New York. Det var okej och jag är fine med det, jag kämpar på i min egen ringhörna och ni kan aldrig fatta om ni inte varit här själva. Okej är gott nog, låt mig ha mitt okej. 

Med det sagt, här kommer lite bilder som min duktiga vän Håkan tog när jag var i New York och hade det alldeles okej, varken mer eller mindre. Tilltufsad av livet men på benen.

















Morgonstund har gnäll i mund

Här vare surt. Surt surr surt. Ivan sov som en kratta för jag vet inte vilken natt i rad, vilket förstås innebär att jag också gör det. Om vi samsover slipper jag hoppa upp sjuttio gånger per natt och dutta och vyssja och hyssja hukad som en krok över hans spjälsäng, men alltså detta barn och hur han bråkar med sängen? ALLA kuddar ska han ha. Inte under sig utan liksom gräva sig ned under. Tror han att han är mullvad eller? Och måste det komma gnälliga ljud ur honom så fort han rör sig det allra minsta (aka typ HELA TIDEN mellan ca tolv och två?). Och MÅSTE jag vara så jävla värdelös på att slappna av så jag ligger vaken två timmar efter att jag släckt och lagt mig? 

ÅÅÅÅH grrrrrr vad det inte flyter bra nu alltså. Ivan vaknade vid sex, irriterad och gnällig från start, jag likadan. Har noll buffert för mys och tröst och förståelse och bara "ja du Ivan jag tycker också att det är skittråkgt att gå upp nu klockan sex efter sen här natten" som en himla martyr. 

Sovlösningar önskas. Tror det har med förskolan att göra, detta. Inte exakt mardrömmar men otroligt lite djupsömn och otroligt mycket röja runt i sängen, trilla ur ibland pga måste tydligen klättra till alla kanter och häva sig ut, och gnälla och ropa MAMMA och ATTA hela himla tiden. Bah. 

8 september 2015

Den misslyckade nätshopparen

När jag var i New York gick jag mycket omkring på stan, och jag var ganska mycket ensam om dagarna. Detta var alltså inte en sorglig grej utan något som kom som en naturlig följd av att jag vaknade cirka fyra på morgnarna och inte stod ut att ligga hemma längre än till sju, åtta senast. Då ryckte det i benen och jag kom inte på så mycket bättre saker att göra än att till exempel vandra cirka femtio gator norrut på Manhattan, säg till Bryant Park från där vi bodde i Lower East Side. När klockan slog tio kanske jag vände och började gå nedåt igen, och då kanske jag hamnade på någon av avenyerna. Ska jag vara helt ärlig handlade de sista dagarna ganska mycket om att få tiden att gå så att jag fick åka hem och laga allt som kändes trasigt här hemma med Ivan kring förskolestarten, och mitt bästa sätt att hantera grav ångest är att promenera, vara i rörelse, inte sitta still. Avundas de som kan sova bort deppiga perioder och avgrundsdjup ångest, har aldrig tillhört den skaran. Hur som helst.

När dagen för hemfärd var kommen hade jag vandrat igenom många butiker, inte sällan med tankarna på annat håll. Som vanligt älskade jag mycket hos Urban Outfitters och som ovanligt hade jag börjat tycka att American Apparel var tråkiga och onödigt dyra (att de har sexistisk reklam visste vi ju sedan innan, det har tyvärr tidigare inte lyckats få mig att innerst inne inte älska deras mode pga, tja, var en sucker för AmApp since 2005 typ). Jag gick där, min allra sista dag, och hade väl sisådär en tre timmar att spendera. Några pengar hade jag just inte gjort av med, och jag befann mig ju trots allt i New York, så jag var inte heeeeeeeelt stängd för möjligheten att shoppa något plagg eller två. Men jag hittade inget. Det kändes så dumt och futtigt och tråkigt och platt och onödigt, allting. Det enda jag tittade mer än en gång på var ett par himla mjukisbyxor på GAP, ja jag kan väl erkänna att jag provade dem till och med (två gånger). De kostade dock 50 dollar och jag förbjöd mig själv att köpa dem eftersom 1. jag har hundra par mjukisbyxor hemma och 2. det var något rätt sorgligt och talande i att det enda jag ville köpa var ett par byxor jag enbart skulle använda när jag var hemma med Ivan eller möjligen gick till kvarterets ICA. Så futtigt liv en måste ha om det är det enda som lockar, tänkte jag och vägrade shoppa. Åkte hem.

Men så tänkte jag på de där byxorna litegrann efter att jag kom hem. Och så hade jag PMS en kväll förra veckan, smög in på GAP online och bara äsch, vad 17, jag kan väl få äga de där brallorna om jag nu tänker på dem så himla mycket? Klicketiklick och så var de mina, sådär som näthandel är tänkt att fungera ni vet.

Enda problemet: de blev inte alls mina, för jag valde fel på nätet? Tog ett par som på bilden liknade de jag tittat på i butik, men när de anlände igår kväll märkte jag att jag alltså handlat hem ett par mjukisbrallor i ett material som kändes mycket märkligt. Meranoull för att vara exakt. Inte är de så fina och inte kommer jag gå till Ica i dem, men alltså helveeeeeeete så sköna de är? Jag hade verkligen aldrig ens tittat på dem i butiken men nu äger jag dem, och jag skulle ljuga om jag inte påstod att jag har dem på mig exakt varje ensam minut hemma (sedan igår, så vi behöver inte dra alltför stora växlar på det här). Vilket ju i längden kan tänkas bli ganska många.

Vart ville jag komma med det här? Eh, akta er för att shoppa online? The joggers are not what they seem? Anyway, om någon känner att ett par inte så läckra (i verkligheten, på modellen är de naturligtvis läckra) mjukisbrallor i 55% meranoull är precis det ni söker, så råder jag er att gå in på GAP nästa gång ni passerar en affär. Om inte: låt bli.

(De jag ville ha men som tydligen inte var meant to be: dessa. Nu på rea också tydligen åååh jävla skit men jaja.) 

Tänderna

Viktigt (nåja) meddelande till allmänheten: ni vet väl att Folktandvården sedan några år tillbaka jobbar med försäkringar, det vill säga Frisktandvård, det vill säga en betalar ett fast belopp i månaden under en treårsperiod och under denna period ingår alltså alla undersökningar, behandlingar, lagningar etc (utom kosmetisk tandvård) i försäkringsbeloppet? Jag skriver detta dels för att det är så många som aldrig hört talas om det (Folktandvården skulle eventuellt behöva en piggare kommunikationsavdelning) och dels för att få skryta om följande som skedde idag:

Jag gick till tandläkaren, som jag gör varje år. Tillhör inom försäkringen en grupp som heter 3, vilket innebär att jag betalar 147 kronor i månaden. Detta belopp är uträknat baserat på vilken "riskgrupp" jag tillhör, precis som de flesta försäkringar. I alla fall. Gick till tandläkaren, munnen såg ut exakt som den gjorde för ett år sedan (dock att det eventuellt konstaterades att jag verkade äta en hel del frukt eller fruktjuicer och fick anvisning att från och med nu dricka den senarenämnda med sugrör ehe, hej föräldraledighet och allt himla smaskande på frukt dagarna i ända), jag gick därifrån, tandläkaren ringde upp och bara: hej, vi glömde ju fråga, din försäkringsperiod går ut snart, vill du förnya? Det är bara en grej, om du förnyar byter du grupp (enter förskräckt tanke hos undertecknad om att det nu blir dyrare pga blivit äldre osv)... Från och med nästa år kostar din försäkring 100 kronor i månaden, du tillhör nu grupp 2 eftersom dina tänder inte haft några problem de senaste tre åren.

Yes sir, sign me up, sade jag (på svenska) och blev naturligtvis oerhört glad och tacksam. Är och har alltid varit alldeles livrädd för kostnaderna (de plötsliga) som vänner och bekanta plötsligt drabbats av när en visdomstand plötsligt börjat bråka eller en himla tandficka blivit inflammerad eller vad man nu drabbas av plötsligt. Kan jag förresten skriva plötsligt LITE oftare och mer tätt i meningarna?

Hur som helst. Frisktandvård. Bra grej. Tips tips.

(Andra grejer de sade åt mig idag: ingen människa behöver medium eller hård tandborste, det är mjukt det ska vara, spelar ingen roll hur mycket "skönare" det känns att borsta med hårdare tandborstar, de gör inte jobbet bättre utan sämre. Jag visste detta men hade visst "glömt".)  

I love my kindle

Jo, angående kindlen: älskar älskar älskar. Jag har infört surfa-jobba-kolla-mobilen-curfew till 21.00 och efter detta ligger jag bredvid Ivan i sovrummet, har kindlens backlight på typ 5 av 20, läser och fnissar till Lena Dunham. Fattar jag inte ett ord på engelska markerar jag det så kommer en förklaring. Tycker jag ett stycke är briljant så markerar jag och det hamnar i mina clippings. Boken berättar hur många procent in i den jag är eller hur många minuter ungefär det är till slutet på kapitlet. Av ljuset blir jag inte pigg och stimmig utan trött och dåsig (alltså detta är för mig en bra sak, så ska läsning på kvällstid funka tycker jag, man KAN dra upp ljuset massor). Kort sammanfattat: älskar den. 

6 september 2015

Blöt helg (på det barnvänliga sättet)

Vi har haft en asfin helg, despite diverse väder. I lördags åt vi frukost hos lina och på eftermiddagen kom Maggi och hennes 3,5-månaders bebis Henny-Lo, och Frida och hennes 2-veckors dito Inez på kaffe, prat och klippning.


Därefter åkte jag till webbhallen (så bisarrt ställe?) och köpte mig en Kindle. Drack milkshake i park med ante och Wille, gick och handlade middag, gick hem. Lade mig i sängen redan nio och började läsa min första bok på ovan nämnda kindle, Lena Dunhams, och testade också den här grejen för första gången på evigheter: samsovning med Ivan. Från start liksom.

(Bakgrunden är att han på sistone vaknat så otroligt många gånger om natten och det inte räckt med annat än att jag sätter mig bredvid hans säng, hyssjar och lägger en hand på honom. Så kan vi hålla på, ibland var femte minut under en timme mitt i natten. Jag blir GALEN av sömnbrist och dessutom har jag börjat få så sjukt svårt att inte vakna upp helt och hållet mellan varje uppvak. Tänkte igår att äsch, han är väl i period då han ofta på natten behöver kolla att jag "är kvar" och så testade jag att sova bredvid.) 

Och GUD vad det sovs inatt, alltså jag vaknade upp nästintill utvilad vid halv åtta i morse. Så himla skönt. Visst fanns det en härjig timme där mellan tolv och ett ungefär, men sedan var det vad jag kan minnas relativt lugnt. Och så enkelt att ha honom inom armlängds avstånd. Och faktiskt - så sjukt mysigt att väckas av  att han ligger och skrattar i sömnen vid tre nån gång. Åh, ville egentligen göra om samma procedur ikväll men så var han sjukt hetsig och skulle springa upp ur sängen och ut ur sovrummet hela tiden, s nu ligger han i sin spjälsäng där han somnade (motvilligt) för en kvart sen och jag orkar inte lyfta över. Ska inte lägga mig riktigt ännu. 


I alla fall. Vaknade till regn och rusk och styrde upp en playdate hos oss vid nio med ante och Josef. Barnen lekte till elva, då fick de lunch och alla skildes åt, Ivan sov 2 timmar (och jag själv: en, känner att jag har en del att ta igen). Vaknade, åt en andra lunch, åkte till Gudö och Ivans farmor och farfar och farbror. Ivan älskar dem samt att vara där, det ritades och pysslades och testades olika traktorer och fylldes en brevlåda med pinnar och blad. Vi åt tidig middag och sen begav vi oss hem igen, i regnet. 



Ivan har förresten fattat tycke för ett gosedjur till slut, hurra! En giraff som han kallar "kaninen". Den ska han få ha med sig till förskolan imorrn.