30 oktober 2015

Min allé

Jag bor i en tårtbitsformad lägenhet mot en allé som binder samman Medborgarplatsen med Tantolunden, kan man säga. Formen på lägenheten gör att alla fönster fötter mot allén, dvs norr (vilket är något jag älskar pga HATAR att svettas, men det är en annan historia). I området runt mig är många hus byggda mellan 80 och 90, och merparten av boende skulle jag gissa är småbarnsfamiljer. Med anledning av husen, tänk lågt i tak men mycket funktionellt, är det inte speciellt "hett" här, inte som sekelskifteshusen på andra sidan allén (tänk Mariatorget) eller funkishusen något kvarter söderut (tänk Skånegläntan, skrapan osv). Jag älskar min allé. Jag älskar mitt hus. Jag älskar våra grannar. 

En grej jag älskar men som jag kanske inte borde älska är ljudbilden från vårt sovrum. Där hör vi: 

- barn och ungdomar som spelar basket och fotboll, med anledning av stor lekpark med rund fotbollsplan cirka rakt utanför. Hur länge kidsen spelar dietbok om kvällarna, undrade ni nu? Tja men till tio-elva kanske? På somrarna. Så himla sent ändå! Att barn får vara ute så länge alltså. Men ändå mysigt. För den som ligger och lyssnar. Faktiskt. 

- ljud från en uteservering till familjevänlig husmans-restaurang som heter Stekpannan. När jag flyttade in tänkte jag att det var ett bajenhak, men det var det inte. Kanske för att en varmrätt kostar över 200 spänn. Sorl och skratt och prat alltså. 

- hundar som skäller. Folk går med hundar i denna allé. Dygnet runt typ? Men mest runt 20-21 och 06-08. Av förklarliga skäl. 

- folk som spelar boule. Det är en liten grusplan under min balkong. Hade inte fattat vad den var bra för förrän folk började spela boule där under varma kvällar. Dessa är LITE irriterande ibland. Det skriks när man ska diskutera vem som var närmast "lillen" osv. 

- barn som leker, skriker, gråter. På grund av stor park. 

- ambulanser i fjärran, vi bor rätt nära SÖS och ja, dit far ju ambulanser.

- Flygplan som ska landa på Bromma inom några minuter. Rakt över köksfönstret, genom parken, vidare mot Bromma. Typiskt kul för snart två-åring. 

- par som ligger (står?) med varandra på småtimmarna. Vet inte om detta kommer den balkong eller känsla av att man är ensam i Allén på natten, men det har alltså förekommit. Fler än en gång. 

- Par som går hem från krogen och har sitt sedvanliga bråk / tjafs / diskussion (ämne för annat inlägg: hur jävla SKÖNT det är att inte vara ihop just nu, alltså älskar det bortom rimlighetens gränsrnixh är typ inte avundsjuk på ett enda par i världen) i slutet av kvällen. Tema är ofta svartsjuka och alkoholbeteenden. Ja men ni vet väl själva. 

- ljudet av rullande resväska mot gatstenar. Samt skateboards. Mysigt. Den förstnämnda ofta i gryningen, den sistnämnda mer på em/kväll. 

- traktorer och sopbilar som fixar till i allén, imorse tex: blåser löv. 

Ja, lite så. Märkte ni hur en sak fattades, trots att jag kanske bor så centralt en kan bo på söder (2 min till Medis, 4 till Mariatorget, 1 till södra station)? Just det: bilar. Taxi. Bussar. Inget sånt hörs där jag bor. 

Åh din gamle allé. Jag är så förtjust i dig.

 

"Oj vad jag skriker"

Ovan: inte ovanligt citat mellan Ivans HIGH-pitchade utbrott som kommer lite titt som tätt kring hunger, trötthet, uttråkan, läggning. Ikväll somnade Ivan förvisso stilla och lugnt, men igår var han såååååå upprörd och sur. 

Det är så olika mellan dagarna, hans humör. Jag går med en gnagande känsla av att han reagerar på när jag tex kommer hem sent om dagarna (igår hälsade jag på mamma på sjukhuset - kom hem till honom + barnvakt strax före sju vilket egentligen knte lämnade någon tid över för annat än att börja läggningen direkt) eller när jag har massor att fixa med och inte kan vara så närvarande pga är ensam med tvätten städningen disken matlagningen handlingen osv. Det blir dagar då han inte "får" så mycket av mig, när jag inte hinner sätta mig där på golvet och leka med honom. Jag får för mig att det är sådana dagar han skriker mer, provocerar mer, blir svårare att lämna ifrån sig och argare vid läggningen. Men jag är inte helt säker. Han har inte samma temperament med barntanten eller farmor eller förskolan. Inte fullt så mycket. Enligt vissa knappt alls. 

Oavsett vad så gnager ett lite dåligt samvete trots att jag rent rationellt vet att bättre än såhär kan jag inte vara eller göra exakt just nu. Det får bli lite sämre mat eftersom jag inte hinner laga bättre från grunden. Det får bli ett ganska rörigt hem. Det får bli en del Barnkanalen på iPad för att jag ska få loss händerna i några minuter här, några där. På ett förnuftigt plan vet jag att jag räcker till och är en fantastisk förälder. Han får kärlek och trygghet och rutiner och massor av stimulans. På ett mindre förnuftigt plan kan jag gå med dåligt samvete. Önska att jag hade tiden eller orken att kasta mig ned på golvet och liksom helhjärtat ÄGNA mig åt honom mer. Vissa dagar är det som att han mest får hänga på. Handla efter föris, sen hem och kolla Bollibompa när jag lagar middag. Efter middagen en kort lekstund och sen välling och sagor och läggning. Fan, jag får inte ihop det bättre än så. Måtte det vara okej. Måtte hans skrikarfas vara en fas och inte ett larm över att han inte känner sig tillräckligt älskad, trygg eller sedd. 

Förskolan är fortfarande väldens mest underbara. Se utdrag ur veckans brev nedan. Så imponerad av deras verksamhet. Av deras matlagning. Av personalens kompetens och omsorg. Av allt med den. Nu för tiden går Ivan varannan dag till fyra, varannan till tre. Funkar urbra. 

Ikväll hade vi middag med Lisa och Bill. Imorgon hämtar mormor Ivan och drar till Uppsala ett dygn. Vi ska tapetsera min lägenhet, och jag ska laga soppa och bjuda in till vinhäng. Fick en oväntad fråga om jag ville spela skivor på ett ställe jag förmodar att vi ändå kommer hamna på imorgon, efter hemmahänget. Det lät förvisso kul, men alltså jag äger inte ens en skiva längre. Eller en brännare. Eller någon som helst insikt i musik skapad efter att jag gick ned i bubblan, typ 2013. Så det blev ett nej. 

Fredag kl 20.48. Man får lägga sig snart va? 



29 oktober 2015

Groddens tid är nu

Har jag nämnt att jag börjat grodda? Nåväl, det har jag i alla fall. I sann jag-anda var jag på en (1) föreläsning om raw food i fredags, konstaterade att det där inte är för mig just nu eftersom jag knappt hinner riva en (1) morot i min vardag för närvarande. Där kanske man kunde tro att vi skulle lämna ämnet. Men nej, en tanke grodde (!) sig kvar och den var att det ju är jävligt nyttigt med "aktiverade" bönor och frön och sådär. Och att grodda kanske inte skulle behöva bli så jobbigt eller tidskrävande. Sagt och gjort. Nu hänger jag och mina groddar, nu ätklara och ganska goda, resten av veckan. Så får vi se om det blir en fortsättning på denna mani. 


26 oktober 2015

Helgen kom och den gick

Äsch, så tråkig bloggperson nu alltså. Men tiden rusar och jag vet inte riktigt vad som händer med den. Här är i alla fall lite av det.

Jag har kämpat på med lite senare läggningar under förra veckan och jodå, det betalade sig. Lagom till i fredags valde Ivan att sova till åtta på morgonen och hade inga som helst problem med att lägga sig runt nio. Hur tillfredställd jag själv var av detta (oerhört simpla) life hack? Äckligt. Alltså riktigt pinsamt nöjd.

I fredags hämtade jag Ivan vid tre och klockan halv fyra satt vi på pendeln till Uppsala. Att bo en halv minut från Södra Station har sina nackdelar, det ska jag inte sticka under stol med, men också sina fördelar. Speciellt när ens båda föräldrar bor på ett ställe en kan ta sig med pendel. Nåväl, resan var rätt kämpig ändå, Ivan är lite för rastlös för att passa på resor som tar längre än en timme. Lagom till Knivsta hade han tröttnat på allt på iPaden, pratat färdigt med den finska farbrorn mittemot, ställt sig mot fönstret och bajsat högljutt så att det stank i hela den fullsatta vagnen, och då kom beskedet att mormor, som enligt plan skulle hämta oss på stationen i Uppsala, hade glömt barnstolen hemma och att vi därmed skulle få addera vår resa med ytterligare en halvtimmes bussresa. Det kändes lite oklart just då, huruvida den där enkla resan till Uppsala för en fredagsmiddag med mormor var värt allt meck. Ännu värre kändes det i slutet av bussresan då Ivan tappade det totalt. Så himla skrikig och arg och trött. Det spelade ingen roll att han ibland pausade med skrikandet för att konstatera att "oj vad jag skriker" (förskolepersonalen måste ha sagt så till honom?) - det var vidrigt. Det var däremot mysigt att komma fram till slut. Äta middag med mormor, se lite på Idol och så.

Att samsova i 1.05-säng var omöjligt och värdelöst. Ivan låg och hostade och skällde på mig eftersom han inte kunde sträcka ut sig i alla riktningar mellan 22 och 02. Jag skojar inte. När jag i desperation försökte lägga mig på en small madrass bredvid sängen ville han klättra efter, och trillade ur två gånger i rad. Spjälsängen var alltså inte ett alternativ. Jag kände att jag hade målat in mig i ett hörn. Men gryningen kom till slut och vi åkte hem och jag slängde mig med honom i vår stora, underbara 1,60-säng hemma, sov en timme och tänkte sedan inte mer på saken.

På lördagseftermiddagen gick jag på bio. Grandma. Så himla härlig och gullig och rar film alltså. Orkar inte sammanfatta den men vill rekommendera den varmt och här kommer trailern.


Efter bio var det middagsdags, på Bananas. Jag, Erika, Lina och Alex käkade spetskål, pizza och drack vin i några timmar. Jag gick hem, enligt överenskommelse med Ivans barnvakt, klockan 21 och sedan finns det av förklarliga orsaker inte så mycket mer att säga om den dagen.

På söndagen var det vintertid och Ivan klev upp vid halv sju. Mitt mål var att slippa gå upp när första siffran stod på 5 och det slapp jag, halv sju fick duga. Klockan åtta var båda rastlösa och vi begav oss till Kärrtorp på frukost hos Anna och Anna och Essi och Udo. Barnen lekte sig trötta under några timmar och sedan promenerade jag 1,5 timme när Ivan sov i vagnen. Pausade för kaffe på Nytorget med Erika och Ayton och lite olika personer, och sedan var resten av dagen ganska jobbig. Ivan var på ett rätt djävulskt humör. Det började med att han - med flit och uppenbart ignorerande av mina "nej ivan inte så" - knuffade omkull Josef.

Hela grejen med Josef är ganska speciell just nu. Det är som att Ivan fått en fixering vid honom, det är alltså hans kompis och Emelies son, som är några månader yngre än Ivan. På morgnarna när vi rullar  mot förskolan ropar Ivan "träffa JOFEF, träffa JOFEF" gång på gång och det har hänt fler än en gång att han börjat gråta när jag sagt att vi ska göra det snart men inte nu. När de till slut sågs igår, efter kanske tre veckors paus, var de ursöta och gick tillsammans hand i hand genom parken. Ramlade några gånger tillsammans, ingen blev upprörd, upp igen och vandra vidare.


Men så plötsligt såg jag hur Ivan liksom inte klarade av det längre, han närmade sig Josef och jag såg direkt att här skulle det komma en knuff. Och det gjorde det. Jag försökte hinna före och stoppa honom men det misslyckades så Josef åkte i backen (ej hårt, blev inte ledsen) och jag sade typ "men Ivan, sådär får man inte göra, nu blev Josef ledsen" (det blev han inte) och försökte visa hur man kunde klappa på varandra i stället. Ivan verkligen rå-ignorerade mig då, tittade rakt förbi mig och trampade vidare i parken in mot gungorna där han helt utan respekt slängde sig framför en gunga som kom i världens fart mot honom. Och så fortsatte dagen. Det var en jävla massa provocerande vrålskrik i vagnen följt av kuttriga och rara "oj vad jag skriker". Jag var ganska trött vid åtta när vi äntligen lade oss, kan man säga.

Så trött att jag somnade själv och det har aldrig hänt förut. Sov hela natten till halv sju i morse och fattade i princip ingenting. SÅ himla skönt?

Oh well. Nu är det jobbdags, Ivan är på förskolan, jag fick nyss veta att vi är lediga på fredag, idag ska jag fixa pass, nästa vecka ska Ivan kollas för sin hosta samt få en vaccination mot vattkoppor (om han inte insjuknat by then, det var ju ett barn som blev sjuk på förskolan för två veckor sedan idag).

Hörs om några dagar igen då?

(Imorgon är det 1 år sedan Aksel dog. Kommer eventuellt ligga rätt lågt då. Eller så vill jag skriva något. Vi får se.)

22 oktober 2015

Puh

Pust vilken dag. Så trött i hjärnan efter sju föreläsningar i rad. Kämpa, hjärnan! Orka ta in ny information! 

På mitt jobb funkar det så att alla som åker på externa events där kunskap eller insikter inhämtas delar med sig av detta till resten av gänget (eller sin avdelning eller de berörda allra minst) när de kommer tillbaka. Det handlar ofta om att sammanfatta i textform och lägga i gemensam mapp kring trendspaning eller omvärldsbevakning, men inte helt sällan också om att köra en "dragning" om det inhämtade nya inför de andra i personalen. En sympatisk och bra grej tycker jag. Vi är ett företag där många är ute på olika håll samtidigt. Vi får tillfälle att lära ganska mycket genom varandra. Plus att jag tror att känslan av ett vi ökar och att man minskar den där tråkiga gamla risken att det uppstår något slags avundsjukt misstänkliggörande typ "jaha nu ska hen till USA igen och säkert bara GLASSA". Eller tja. Ni fattar. 

Hur som helst så avslutade jag arbetsdagen med att sammanfatta konferensen / mässan, och sen drog jag hem. Till en extremt trött och gnällig pojke som inte var utvilad när han vaknade imorse (pga ovan nämnda mässa - jag behövde väcka honom redan sju för att hinna och han hade en risig natt) och heller inte var utvilad nu på kvällen. Dålig aptit och en misstänkt liten prick på ryggen. Nu tänker jag naturligtvis på vattkoppor. Jag tänker på det jättemycket. Och har kollat med farmorn och mormor och barnvakter  inför nästa vecka. Men pricken på ryggen blev inte större eller mer utbuktande på hela kvällen, så vem vet. Kanske var han bara trött. Imorrn vet vi. 

Imorgon drar vi till Uppsala och hälsar på en av Ivans favoritpersoner i hela världen, nämligen mormor Anki. Han längtar och jag också. Hon har en spjälsäng i gästrummet där jag sover med Ivan, och vi får väl se hur vi löser det här med att jag och Ivan numera samsover. Det lär bli trångt. 

Dagisfoto

Igår kom förresten ett brev som jag först tänkte slänga utan att öppna eftersom det såg så jävla reklam-igt ut, men av någon anledning blev det inte så och det var ju bra, för det visade sig innehålla inlogg till ett konto där jag kunde kolla på Ivans förskolebilder, alltså från gruppfotograferingen och hans enskilda små porträtt som förmodligen var tänkta att bli julklappar till alla nära och kära. Några saker jag hann fundera på under den halvtimme eller timme som jag ägnade åt att gå igenom bilder, välja bakgrund, förstå vilka olika "paket" som fanns att välja mellan och ta mig ut genom webbshoppen:

- Av sju porträttbilder hade på fyra av dem Ivan en hel förkylnings mängd av snor hängande ut från ena näsborren. Nej, nu överdriver jag inte. Det var tråkigt, för de bilderna var absolut gulligast. Men jag kunde inte förmå mig att välja bilder där han har världens största snorkråka basically hängandes ur ena näsborren, det skulle liksom bli ett skämt från start till slut. Ett dyrt sådant, ur flera perspektiv. Se bevis nedan.

- Efter att ha valt och ändrat mig och valt om och funderat och kommit fram till att äsch, det är väl kanske kul att ha en KOPP med Ivans fejja på också hemma, landade räkningen för tre ark bilder (dvs en stor och fyra halvstora samt en gruppbild) och nämnd kopp på sjuhundra spänn. Eller okej, sexhundranittiofem om vi ska vara helt korrekta. Det här har jag snubblat över tidigare och redan då tänkt på hur djupt orättvist och sorgligt det är att vissa familjer helt enkelt inte kommer ha råd att köpa sitt barns bilder, eller kommer köpa dem men få käka nudlar resten av månaden, men det var först när det drabbade (jo, drabbade!) mig som det skavde sådär extra påtagligt. Fy sjutton vad DYRT det var? Och vad omöjligt det kändes att INTE köpa dem, när de fanns där liksom? Så jag köpte dem, och jag surade lite, och jag surar fortfarande. Nästa år är det jag som drar ihop ett gäng på egen hand och raggar upp en fotografvän och fixar mycket finare bilder utan snorkråkor och gör det billigare för alla inblandade.

Nedan: bild på snorkråka och bild utan. 



Jobbjaget, föräldrajaget och... frågetecken

Snabb paus mellan föreläsningar och seminarier på en Content Marketing-dag på World Trade Center i Stockholm, dit jag är utsänd å jobbets vägnar. Dagarna flyger förbi just nu, kanske lite på grund av att jag börjat hålla Ivan vaken till nio på kvällarna för att det inte ska bli lika brutalt när det är dags för vintertid på söndag. Förra helgen gick vi upp 05.45 båda dagarna och det skulle på söndag ge en härlig morgonstund utan guld i mund kl 04.45. Okar EJ detta. Kämpar på. Har därmed extremt korta kvällar kvar när jag kommer ut från läggningen.

Har i och för dig fått en lite speciell läxa från min KBT-terapeut, dit jag går en gång i veckan och försöker jobba med min kräkfobi och oro för att Ivan ska bli (kräk)sjuk. Vi har identifierat ett beteende jag har, som jag ska försöka sluta med, som relaterar till kontroll kring Ivans hälsa men som jag själv alltid tänkt var en grej jag gjorde för att fånga sömn. Nämligen att gå och lägga mig helt sjukt tidigt om kvällarna. Inte sällan går jag och lägger mig redan nio eller halv tio för att jag, som jag tänkt det, "behöver ta ifatt sömn" eftersom Ivan sover så random om nätterna. Det jag inte reflekterat allt för mycket över men som min terapeut och jag pratat om på sistone, är att jag faktiskt sällan kan somna innan åtminstone halv elva på kvällarna. Någonsin. Oavsett hur trött jag är. Vilket gör att nästan varje kväll, i flera timmar, ligger jag vaken i sängen i princip helt och hållet upptagen med att "feed the beast" = mata min oro. Hänger ni med? Jag tror jag gör något BRA för mig själv och för att koppla av, men i själva verket skapar jag en situation som bara matar mina orostendenser. Det kanske vore mycket bättre för mig att stanna uppe, ensam, i några timmar och läsa en bok eller titta på ett tv-program i stället för att lägga mig innan jag är riktigt trött?

Med denna, till synes enkla, läxa kommer utmaningar som säkerligen är nyttiga men som är nya för mig i det liv jag lever idag. Nämligen: vem är jag och vad vill jag när jag är ensam, alltså inte Ivans mamma och alltså inte mina kompisars kompis, vad tycker JAG är givande FÖR MIG att ägna tid åt? Så förvirrad kring detta just nu. Tv och serier känns meningslösa, böcker kan jag inte riktigt koncentrera mig på, jag märker hur mina tankar ändå rör sig åt Ivans håll och jag dras in till sovrummet där jag vill ligga nära honom och lyssna på hur han sover. Jag har nog glömt bort litegrann vem jag är och vad jag behöver på sistone. Det var närmare sju år sedan jag var en singelperson utan barn som hade egentid där en sambo eller livspartner INTE var i närheten. Jag måste börja om, och då menar jag förstås på ett större plan än att fylla två timmar om kvällarna med innehåll som bara är för mig. Men det är en bra början. Kanske. Eh, har fortfarande ingen aning och ingen lösning men där har ni vad jag sysslar med och tänker på i min lilla värld.

För övrigt: jobbet är superkul och givande och aldrig har jag väl uppskattat att sitta på en full tunnelbana in till City där jag ska jobba i sex eller sju timmar så mycket som den här hösten? Det senaste året har gett perspektiv, om en säger. Det är kul att vara min yrkesperson igen. Det är roligare att vara mamma när jag har den andra också. Nu ska vi väl bara addera en tredje sfär och det är min privata, som är borttappad, och sen är jag kanske komplett?

17 oktober 2015

Oh the rage

I de underbara veckobreven från förskolan har jag snappat upp att barnen nu efter 2 månader börjat bli så bekväma och hemmastadda att det är dags att börja testa gränser, mot pedagogerna men kanske allra mest mot varandra. Det har förekommit slag och bett, Ivan har varit mottagare och givare av den senare varianten. Det började med att han blev biten en dag för kanske två veckor sedan. Inte genom huden, och pedagogerna hann stoppa det innan han ens började gråta, men jag blev otroligt upprörd när jag fick höra det. Frågade pedagogerna om det var vanligt (svar ja) och hur de hanterar det (svar försöker förekomma barnen genom att hålla dem stimulerade, lära dem att visa var deras egna gränser går och hur man tar på varandra på ett vänligt och respektfull sätt, och visar när det är fel) och fick litegrann bilden av att de barn som inte kommit lika långt med orden (det talade språket) ibland uttrycker sig fysiskt för att de är frustrerade. Minns att jag tänkte att det där inte gällde Ivan, dels kan han prata ganska bra och dels är han så... MILD och VÄNLIG och POSITIV och GENERÖS, tänkte jag. Självgott. Tills någon gång förra veckan då det var min tur att få veta att han "gått på" ett annat barn som enligt honom kommit och tagit en häst ifrån honom. Jag blev så förvånad! Det kändes så otroligt otypiskt honom att liksom bli rasande, och hur han ens ser ut när han försöker BITA någon kan jag inte ens fantisera ihop. Jag blev lite ledsen och frågade om det är något de vill att jag ska tänka på hemma, jag har ju aldrig sett något ens i närheten av det där och det blir ju lite svårt att dra gränser för ett beteende jag inte sett eller märkt av. De sade lugnande att sånt här är rätt vanligt, barnen lär av varandra och då inte bara positiva beteenden. Att jag kunde ha koll om han blev ursinnig, liksom, och det har jag ju förstås ändå. Sen gick jag hem och tänkte inte så mycket mer på saken om jag ska vara ärlig.

Men för några dagar sedan sade en annan av pedagogerna att han hade rätt mycket temperament just nu, min Ivan. Hon sade att det inte var negativt utan att han vet hur han drar gränser och säger ifrån, att den där kommunikationen precis som all annan behöver tränas fram. Det kan lätt bli stumt i början. Han vet vad han vill, sade pedagogen.

Och nu i helgen är jag benägen att för första gången hålla med. Kanske är det hans hosta som gör att han inte är helt utvilad och i fas men alltså guuuuud vilket humör han har just nu? Så jäkla ARG hela tiden? Skriker och ger order och domderar och gör livet till ett litet helvete för mig när jag inte gör saker som han vill, i den takt han vill. Rätt ocharmig för att vara krass. Ge mig äpple hit och sjung DEN sången och INTE DEN sången dit. Ilskeutbrott när det är läggdags och sista sagan är slut. Kan skrika så det slår lock för öronen på mig vid läggningen för att sekunden efter krypa intill mig och säga "hålla handen" och visa att han vill ligga nära och hålla mig i handen när han somnar. Jisses alltså. Jag tror jag börjar få en försmak på vilka utmaningar jag har att vänta i takt med att han blir ännu äldre, ännu smartare, ännu mer verbal, ännu mer viljestark?

Min utmaning är nog främst att behålla lugnet när han rasar. Att inte möta honom genom att bli arg och säga MEN TYST utan liksom, som pedagogerna gör, "visa ett annat sätt". Man kan prata SNÄLLT i stället för att vråla. Man kan viska i stället för att skrika. Man kan... hmm, ja men typ inte belöna domderande order-beteende genom att hela tiden möta alla krav han har så att han också får bli trygg med att det finns en gräns och att det inte är ett sätt han tar sig fram genom dagarna på. Men det är svårt. Det är alltid svårt att inte ge honom precis exakt allt han vill ha i stunden tycker jag. Det enklaste är ju att "lyda", i alla fall på kort sikt. Jaha du vill ha ett äpple till, ja men då springer jag in på Ica här och köper ett snabbt som attan. Okej du vill inte höra bussen-sången längre, nej men då byter jag illa kvickt. Och så vidare. En balansgång, detta, och jag är nybörjare fortfarande. Ibland blir jag arg på honom när han skriker i mitt öra i sängen och säger "nej men Ivan nu är du TYST" och då tystnar han och härmar mig och säger TYST! TYST! så att jag nästan börjar skratta (men också skäms för att jag höjde rösten och sade TYST åt ett litet barn). Åh, herregud, han är bara ett och ett halvt? Well jag lär få tid att öva mig.


Idag på Bills tvåårskalas fick han ett litet utbrott när Bill kom och ville gå med sin gåvagn, som ivan för tillfället roade sig med. Sånt är så svårt tycker jag, vagnen ÄR ju Bills och Bill fyller dessutom år, visst borde Ivan lämna ifrån sig? Men i Ivans värld var det HANS leksak som HAN lekte med och han blev så jävla förbannad. Kastade sig mot mig och sprattlade och skreeeeek i frustration. Bill såg ut som ett frågetecken och började säga nej och göra det där stopptecknet som barnen på förskolan lär sig idag, han ville väl freda sig för den vilda sprattlaren en halvmeter bort kan jag tänka mig. Och själv försökte jag lugna ned den rasande lilla Ivan i min famn. Förklara att Bill ville gå lite med sin vagn. Gick sådär. Fick gå ut på balkongen och kyla av honom lite. 

Nu sover han och det vore så himla fint om han kunde slippa hosta inatt. Igår var hemsk, vilan idag var rätt dålig också. Det är som att en rethosta plötsligt sätter igång och sedan kör han intensivt med väldigt täta intervaller i flera timmar. Det verkar klia i halsen för jag hör honom svälja i sömnen, och sedan hosta. Varje "attack" är kort men de kommer så tätt, så tätt. Jag undrar när det egentligen gått för långt, när det inte är normalt längre. Han har ju haft säkert fyra eller fem förkylningar sedan han började förskolan och jag är helt övertygad om att det är precis som det ska vara med den saken, minns det där inlägget på Barnakuten om att barn mellan ett och fyra (eller vad det var) kan ha tolv förkylningar om året när de jobbar upp immunförsvaret. Men hostan. Den har kommit och gått i princip två månader nu och jag tycker inte det verkar finnas så mycket slem i halsen som ska upp. Det är mer som att det kliar och retas däruppe i strupen.

Oh well. Jag lär bli varse. Går den här förkylningen över och hostan stannar länge tänker jag kräva ett möte med hans läkare för att diskutera saken.

Host host hej

Länge sen nu! Eller ja, allt är relativt men länge för att vara jag. Orsaken stavas väl typ livet, jobbet, Ivans hosta, och egentligen inte så mycket mer än så. När han hostar som värst blir det liksom inte mycket annat för mig att göra av kvällarna än att springa in och klappa och vända på en som vaknar och gråter för att hostan stör sömnen. Och när jag väl lägger mig får jag inte sova, av samma anledning. Fattar inte hur HAN orkar men barn alltså, de verkar ju lyckas få vila igenom de sjukaste av störningsmoment? Oavsett. Jag lever, jag mår fint, jag är lite (läs: mycket) trött, jag kämpar väl på då. Som vanligt. 

Nu ska jag se om Ivans dagvila även kan tänkas erbjuda en paus till mig, och sen ska vi på tvåårskalas. Det blir säkert bra. 

14 oktober 2015

Fin tisdag

Igår efter jobbet gick jag till riche och firade min vän Annas release av boken En snippa om dagen. Det var perfekt, alltihop. Lillis kom iväg på ett glas vin första gången post-förlossning, Digge och Åsa kom med, Frida dök upp, Erika var där, min gamla vän Carolina kom, ja och så Anna och böckerna såklart. På hemmafronten lekte Ivan med sin farmor och farfar, och för första gången någonsin lades han av farmor. Det gick fint. När jag smög innanför mina egna dörrar vid halv nio var det knäpptyst i lägenheten, och inne i mitt sovrum hade de somnat båda två, farmor med en beskyddande hand på Ivan. Blev rörd, det var så fint. Sen åt jag tre mackor till middag och gick och lade mig. End of tisdag. 

13 oktober 2015

Jag är snart där

Årsdagen närmar sig. Snart har vi tagit oss igenom det första varvet sedan DET DÄR hände. Det första av förhoppnignsvis många återstående. För snart ett år sedan vaknade jag en morgon, skulle väcka min familj och ingenting blev någonsin sig likt igen.

Jag både längtar och våndas. Vet inte hur det kommer kännas att vakna den 27 oktober, vet inte hur det kommer fungera att gå till jobbet och vet absolut inte vad jag vill göra efter jobbet. Känner instinktivt inte alls för att åka till Skogskyrkogården utan att fortsätta som vanligt med vardagen: hämta Ivan, laga middag åt honom, lägga honom i vanlig tid, inte göra något särskilt. Men vi får se. Kanske borde jag "göra något" av dagen. Kanske är det okej att låta bli.

Snubblade över den här listan idag och tyckte den var både sorglig och rolig. Ungefär 100% igenkänning på nästan alla punkter, faktiskt. Tyvärr?

Eller, faktiskt: jag tycker att människor i min omgivning varit mycket modiga och fina sedan det hände. De allra flesta har stannat kvar, intensifierat sin omsorg och omtanke, jag har funnit nya vänner och på sina egna och olika sätt har de alla visat att de finns där, har för avsikt att fortsätta finnas där, att de ser och vill vara inkännande inför vad det är vi behöver nu och framöver. Jag är lyckligt lottad med både familj och vänner, jag vet att inte alla har det så fint som jag.

Ändå är det förstås en rad kommentarer som skaver, som skavt redan från början och som jag inte vet hur jag ska hantera när jag får dem kastade åt mitt håll. En av dem är att jag är så stark. Jag vet inte hur man svarar på det. Är jag stark? Är jag starkare än någon annan? Är jag starkare än genomsnittsmänniskan? Inte vet väl jag! Jag vet bara att jag, tillsammans med det nätverk jag har omkring mig - för tro inte att jag gör det här ensam - redan från början gett mig fan på att det här måste vi ta oss igenom. Ivan ska få en lycklig uppväxt och jag tänker bli en glad människa igen, även om det tar lite tid. Jag är för ung för att det här ska få markera slutet på min "lyckliga tid" i livet. Jag vill tro att det finns massor kvar, att det bästa inte hänt än om vi ska citera Håkan. Så ja, tack för att ni ser mig som stark, det värmer på ett sätt men jag har ingen aning om hur jag ska ta informationen till mig. Jag är vad jag är och reagerar som jag reagerar och inget jag gör, gör jag helt ensam.

(Andra kommentarer i listan ovan som jag har svårt för är de som handlar om att nu ska personen som säger den minsann krama sina barn hårdare på kvällen för inget går att ta för givet - hallå förlåt att jag råkade påminna om det men det blir inte exakt mysigare för mig att tänka på att du kan krama dina älskade extra hårt på kvällen men jag själv bara några av dem. Ett annat exempel är den som lyder typ "imorse när båda barnen var sjuka samtidigt och min partner var på jobbresa och jag sprang mellan tvättstugan och bla bla bla *läs: allt var pissjobbigt* tänkte jag på dig och på att det här måste ju vara vardag för dig, gud jag fattar inte hur du KLARAR DET". Också den är ju vänligt menad, jag är inte sur på den som säger så, men jag vet inte hur jag ska ta det heller. Hallå, inte skitkul att vara någons absolut värsta mardrömsexempel på liv?)

Igår pratade jag med min terapeut om hur det här året har gått. Hur jag tagit mig igenom det och nu är på jobbet som vilken person som helst, skrattar med kollegor om dagarna, går ut och äter med vänner ibland, leker med mitt barn och hinner mellan varven verkligen njuta av tillvaron (!), att jag på många sätt blivit en himla övermänniska som "klarar allt" och hur det liksom är ganska bekvämt för mig, och nära min personlighet. Att inte vara beroende, att sällan vara liten, att inte stå i skuld, att inte BEHÖVA så himla mycket från så himla många.

Vi pratade om hur min skenande kräksjukefobi är ett sätt som jag pyser ut min ångest eller sorg på, det kommer ju om kvällarna när Ivan lagt sig och jag är själv och inget finns att distrahera från allt som händer inuti mig, och jag tänker att det vore så fruktansvärt och oöverstigligt om han drabbades av magsjuka just i natt. Jag oroar mig så mycket för det att det är helt bortom proportioner. Min terapeut menar att det där är klassiskt, min sorg eller oro eller ångest eller litenhet MÅSTE komma ut någonstans och för mig gör den det i relation till en gammal fobi som jag blåst nytt liv i. Det är på något sätt den värsta situationen jag kan tänka mig, och en jag inte vet hur man klarar av ensam, och det ger mig panik av blotta tanken.

Terapeutens råd: våga vara liten, våga be om hjälp, inte för att Ivan behöver den om det händer, inte för att jag praktiskt sett inte skulle klara det, men för att i vissa situationer är jag fortfarande trasig och jag BEHÖVER hjälp. Jag behöver ett sällskap som lugnar mig om Ivan blir magsjuk. Jag behöver få vara den "jobbiga" som ber om det där ingen vill göra (alltså bara tanken på att be någon komma när jag eller Ivan har magsjuka ger mig hjärtklappning av ångest), jag måste kunna lita på att människor som älskar mig vill hjälpa mig ÄVEN om de mår illa på kuppen.

Jag kan inte hantera alla delar av livet helt ångestfritt redan, inte efter min senaste resa, och jag FÅR inte låsa ute alla tecken på behov av hjälp. Hjälpen är inte där för att praktiskt lösa min situation, den är där för att i vissa situationer slår en ensamhetsångestpanik på hos mig, och magsjukan är min projicering kring det. Jag måste be om sällskap då. Men VARFÖR, frågade jag. "För att du inte ska behöva må så, ingen ska behöva må så, och dina nära vill vara där för dig då", sade min terapeut, och jag började gråta för det kändes så orimligt. En mycket rimligare lösning för mig vore att man eliminerar magsjuka från denna värld, eller typ opererar min och Ivans magmun så att det aldrig kan komma kräks ur våra halsar, men det var tydligen inte ett alternativ. Hon menar att det måste pysa någonstans oavsett hur och var.

Åter till årsdagen. Jag längtar till den är över, så kan vi säga. Jag tror att jag kommer vakna den 28 oktober och känna att PUH, första sommaren och julen och midsommaren och födelsedagarna och mycket av det där som ska göras en första gång, jag har faktiskt gjort nu. Nästa gång kommer kanske bli lite lättare. Och lite lättare ändå nästa gång. Jag hoppas det, och jag tror det. Sedan kommer en tydlig utmaning i att vår son inom inte allt för lång tid kommer att börja fundera på varför han bara har en förälder och var hans andra är någonstans, om han har en farmor och farfar, varför har han ingen pappa och så vidare. Jag kommer ha svårt att möta det där, måste få hjälp i hur man pratar om döden med barn om man till exempel inte kan titta någon i ögonen och på allvar mena att det troligen finns en himmel någonstans, eller att allt sker "av en mening". Men det får vi ta under nästa varv. Nu ska jag bara springa i mål från det här första till att börja med.

12 oktober 2015

Anteckning Ivan, 20 månader

Sammanfattningsvis är det en otroligt glad och härlig period för Ivan just nu. Han strålar och verkar njuta av det allra mesta: sina vänner på förskolan, allt han lär sig där, att umgås med mig, sin farmor och farfar, sina barnvakter, att leka med mina kompisars barn, han skrattar mycket och verkar så himla tillfreds med livet och i fas med allt omkring honom. Tror mycket av det är för att orden lossnat så bra, han kan berätta vad han vill och tänker på och det gör honom så tillfredställd när han får respons och blir förstådd. Ikväll när vi lade oss låg han och bet på naglarna (jo, han gör det fortfarande, mest vid läggning) så att det kom saliv på kudden och då hörde jag honom plötsligt i mörkret sätta sig  upp och säga "kudden blöt", varpå jag vände på den och sade "så, nu kan du lägga dig igen", varpå han gjorde det och sade "så, torr". Det måste vara så härligt för honom. Jag tror han längtat efter det här länge och nu lossnar allt mer och mer för varje dag.



Sömn

För en gångs skull håller jag det kort under denna älskade hatade rubrik. Peppar och peppar och allt det där men: rätt softa nätter nu alltså? Sedan förra månadens anteckningar har vi genomlidit en sjukdom och då var det ganska vidrigt (för mig) eftersom han hade över fyrtio graders feber och jag nojade halvt ihjäl mig, men till och med då var nätterna relativt lugna. Innan och efter: också soft. Han lägger sig runt halv åtta och somnar mellan åtta och halv nio kanske. Vi brukar inleda läggningen i min säng där jag sjunger några väl valda låtar i mörkret för honom. Det funderar jag förresten på att lägga av med eftersom sångstunderna, som jag tänkt skulle vara lugnande och lite sövande mest verkar ge Ivan energi och han har tyvärr missuppfattat upplägget och mer och mer börjat använda mig som nån gammal jukebox där i mörkret. BUSSEN! - säger han uppfordrande och jag börjar sjunga Hjulen på bussen så sömnigt och mysigt jag kan. Men innan jag ens hunnit till andra raden kommer ett nytt kommando: TRAKTORN! Så jag byter vers och nu är det hjulen på traktorn som går runt, runt, runt, men innan de ens hunnit göra det klart är det BLÅ! som gäller och då ska jag sjunga Blå blå blå-låten och sådär fortsätter det. Så rastlös unge alltså. När jag kämpat på i mörkret med olika låtar (favoriter just nu: tipp-tapp-låten, blå-blå-blå-låten och En liten båt-låten) och han bara går mer och mer upp i varv med sina kommandon, får jag avbryta och inse mig besegrad: det där var ingen bra sövningsteknik. Men det är ganska roligt.

Jo, och så har vi börjat samsova också. Mer eller mindre konstant de senaste veckorna. Ett tag ville han somna hos sig men vaknade vid tio eller elva och skrek mhaaamhaaaaa och ville komma upp till min säng, men nu visar han redan från början att det är mycket trevligare i min säng. Jag tror eventuellt att han i sitt huvud gjort den till sin. Och jag tycker det är helt fine, faktiskt så sover jag bättre när han är nära för då är han inom armlängds avstånd om jag behöver lägga ned honom när han halvvaknar och snurrar runt.

Just nu sover han nästan aldrig kortare än till sju, halv åtta. I söndags fick jag sovmorgon till åtta. Det var väldigt generöst med tanke på att jag varit på middag kvällen innan och druckit ett par goda glas vin.

Så, ja, sömn: helt okej nu! 

Mat 

Samma som förra månaden: helt okej aptit. Är oftast hungrig vid hämtning och vill ha mellis i vagnen hem, sedan fyller vi på allt eftersom. Pasta och köttbullar och korv och ris och kycklinggryta och, tja, ni vet, sånt där som barn älskar. Det älskar Ivan också. Riskakor har vi plockat bort ur skåpen och han verkar bara sakna det litegrann. Det blir smörgåsrån i stället. Har inget spännande att tillägga på matfronten. Jo förresten: han ger order om välling allt som oftast hemma. MALLING! säger han och går gärna och hämtar en flaska om jag inte lyder. När han var sjuk fick han "malling" lite när han ville, men nu är det strikt morgon och kväll som gäller igen. Men gud vad han älskar sin välling.

Lek

På förskolan leker de mycket med vatten och det har ju gett viss effekt på lekandet hemma också, kan man säga. I handfatet ska diverse saker bada, allt som oftast. Han vill också vandra runt i alla andras skor utom sina egna, om någon gäst kommer på besök kan denne ge sig fan på att hens skor kommer att användas av min unge förr eller senare. Han spelar fotboll och springer snabbt som vinden (gärna inomhus) och tycker om att rita och en nyhet sedan sist är att han ibland fastnar i små rollekar med sina gosedjur. De pussas, och han matar dem med "malling" och bär omkring på dem som små bebisar. Han namnger allt han ser i olika färger just nu, sätter blått och orange helt klockrent men blandar ihop grönt och rött ibland. Han sjunger och spelar alla instrument han kommer över, härom dagen när vi var hemma hos Lisa och Ruben och Bill lämnade han vardagsrummet där vi alla satt för att smyga in i Bills rum, sätta sig med en gitarr i knät, plinka på den i sin ensamhet och sjunga lite olika sånger. Det var bland det sötaste jag hört.





Tidigare månadsanteckningar:

9 oktober 2015

Mmmmmm

Äeh men alltså NIVÅN av tröttma jag upplever typ från sju på kvällarna den här veckan? Är det normalt? Orkar knappt ta mig ut ur sovrummet när Ivan somnat men tvingar mig pga 1. Det är ändå härligt att lägga sig med borstade tänder och tvättat fejs, samt 2. Det brukar finnas några todos kvar på lilla listan för dagen. Men det är tungt alltså. 

Idag har jag verkligen ickepresterat på jobbet också. Halvlegat i en fåtölj och saker som borde tagit en halvtimme att fixa, läs boka en resa till London för en mässa två dagar i december, har tagit typ en hel eftermiddag. Så mycket meck att ta hänsyn till när en ska rådda ett barn som inför resan ska förflyttas till Uppsala och en mormors arbetsschema att hålla koll på, och annat. Klockan blev i alla fall halv fyra till slut och då begav jag mig till dagis, nej jag menar förskolan, där ivan var en av tre barn kvar. Klockan kvart i fyra. Gud vad tidigt alla verkar kunna hämta, tänkte jag då. Eller så var det för att det var fredag. Ivan verkade dock inte misstycka att vara kvar, jag fann honom halvliggande hos sin favoritpedagog, övandes på att räkna till fem. Hade inte ens bråttom att komma till mig när jag ropade. Så skönt. 

På "kvällen" (dvs mellan fem och sju) åt vi middag och lekte hos Lisa och Ruben och Bill och detta var mycket mysigt. Jag fick ett glas vin, Ivan tog två portioner pasta, barnen lekte glatt och friskt (Böda var sjuka samtidigt men Bill i vattkoppor och Ivan i tredagarsfeber) och när båda ungarna började snubbla och låta högt sådär som lite väl trötta nästan-tvååringar gör så rullade jag mig och mitt hemåt. 

Ännu en rolig vecka på jobbet är till ända och till höjdpunkterna räknar jag bland annat eftermiddagen då jag fick utbildning i att klippa film, lunchen på Arirang, dagen när min gamla kollega Faje från tiden på NG kom på möte och ett par, tre roliga internskämt jag skrattat gott åt halva veckan. Så mysigt att jobba just nu alltså. 

Imorrn ska ivan umgås med sin nya barnvakt Hibak en stund på kvällen och jag får gå till bleck och snabbfira Erika som fyller år. Bra så. 

7 oktober 2015

Trist --- kult

Inledde dagen med att missa utvecklingssamtalet på förskolan, irritera mig på saker som att Sthlms lokaltrafik inte räcker till för alla de som behöver åka i den samtidigt, samt spilla kaffe på vit tröja. Men det blev bättre sen. Efter en rolig förmiddag på jobbet, en ännu roligare lunch med digge, ett spontanbesök på jobbet av Frida med bebis, samt ett extrainsatt utvecklingssamtal på förskolan vid hämtning (inget nytt under solen: han är ett geni, min unge, och jag ska ta med lite fler varma tröjor framöver), så var jag på gott humör igen. Firade med bibliotek, parklek, helt vanlig middag och läsande av tusen sagor innan läggning. Ivans kvällströtta stil vek hädan för hans vanliga rätt pigga dito, och inte förrän halv nio var vi klara med en mycket snacksalig läggning. Jobbade då ikapp eftersom det blev lite lite gjort på jobbet idag, tvättade håret och chattade med diverse vänner. Det var den dagen det. Imorgon ska jag bland annat utbildas i att klippa film samt äta middag med min mamma, som kommer till stan för att träffa sin artros-läkare. Det går streptokocker på Ivans förskola just nu men för detta faktum håller jag för öronen mycket hårt. Det är så mycket härligare när vi är friska. 


6 oktober 2015

Innan sömnen och finns det ens ett efter

Chattade med Frida igår och hamnade på ämnet/minnet då hon kom hem till mig mitt under brinnande magsjuka för att hjälpa mig ta hand om Ivan, och hur hon sedan skulle sova med Ivan en natt då jag sov i gästrummet eftersom jag själv fått magsjuka och inte ORKADE mer. Av nåt. Och hur hon efter en natt med Ivan recenserade att sova med honom som tortyr. Tortyr! För att han vaknade och grät eller gnydde och ylade så ofta som han gjorde (och gör). Hon sade igår, typ: lite kräksjuka kan jag gärna ta (hon blev också sjuk den gången) men att förlora sådär mycket sömn, nej fy. Helst aldrig mer. 

Och så har ju jag liksom levt mer eller mindre sedan han kom. Jag vet inte ens hur det funkar för andra familjer, att sova med ett barn som sover stilla på natten låter lite som ett lur för mig. Ett hittepå, vadå sova? Barnet ska väl ändå vakna upp åtminstone tre fyra fem gånger och behöva hjälp att sövas om? En bra natt tre? En dålig tjugo? Ha nattskräck i perioder och mardrömmar andra eller bara sova oroligt och vakna ofta? Eller ha perioder då det vaknar och förblir vaket sådär en, två timmar mitt i natten? Inte? 

Den dagen jag kan lita på Ivans sömn, alltså jag vet inte ens hur mitt liv kommer att bli då; kan inte ens se det hända. Men ett är säkert: jag kommer få så himla mycket mer tid på händerna. Jag kommer ju våga vara uppe till åtminstone tio elva om kvällarna när jag tror att jag får sova när jag väl lägger mig. Jag kommer förmodligen våga ha barnvakt några timmar nån kväll och gå och ta ett eller två glas vin med vännerna och sedan veta att jag får vila när jag kommer hem. Det kommer bli så otroligt annorlunda mot så som jag har haft det de senaste nästan två åren. Vågar knappt tro att det kommer hända. Men alla, ja ALLA, som haft småbarn säger att det gör det förr eller senare. 

Ändå är det något som funkar så mycket bättre nu mot förr. Vet inte exakt vad det är, men tror ändå att han i snitt under en vecka får fler och fler lugna nätter. Det kanske är en otroligt kass natt, en mittemellan och en lugn i rad. Det känns inte sådär urholkat längre, det var länge sedan jag var så trött att jag grät och mådde illa (okej det var några veckor sedan kom jag på nu, men det händer inte lika regelbundet längre). Det känns som att efter en riktigt tung natt vågar jag nästan utgå ifrån att nästa blir bättre. Så var det nog inte förut. Och han sover nästan alltid till sju just nu, ibland halv åtta, sällan sex. Och jag har liksom funnit mig tillrätta i att gå och lägga mig tidigt. I veckorna känns det som standard, inte ens en uppoffring. På helgerna är det lite värre, speciellt när det känns som att "alla" vänner gör en sak tillsammans på en närliggande bar eller restaurang och jag ligger hemma. Men det är inte lika överhängande dygnet runt längre, sömnbristen. Jag tänker inte så ofta att jag är trött faktiskt. 

Natten till idag sov Ivan i princip hela natten utan vare sig hosta eller andra uppvak. Jag hade lagt mig 21.30 och vaknade helt självmant och utvilad vid sex. Stannade i sängen till sju, då Ivan vaknade på ett stålande humör. Det var märkligt. Och hoppfullt. Men eftersom han kör lite av ett varannan-natt-mönster med framförallt hostan tänker jag mig att inatt blir värre. Förbereder mig på det. 

Han är superpeppad att vara tillbaka på förskolan förresten. Och jag är detsamma över jobbet. Det är egentligen min enda ventil till vuxet liv i veckorna, kanske är det därför jag älskar det så mycket mer nu än förr. Men jag nästan längtar dit, det är med lätta steg jag går från förskolan på morgonen och beger mig till Hötorget. Och jag får så jäkla mycket gjort. Känns klyschigt att skriva det, men jag tror jag får mer gjort på mina nuvarande 85% än tidigare när jag jobbade 100%. 

Imorgon är en ivan-dag, det vill säga han ska inte hämtas av farmor eller barntanten som liksom också blivit som en far- eller mormor för honom. Jag hämtar runt tre fortfarande, han är säkert redo att vara där längre men jag vill att den första terminen ska vara lustfylld och hellre att han går hem när han fortfarande har kul och är pigg än senare, nu när jag har möjligheten att lösa det så. Det kommer andra tider, längre dagar, snart. Men inte riktigt ännu. Vi tar det lugnt i oktober också. Dock: påtagligt mycket svårare att hitta på grejer ensamma under våra långa eftermiddagar. Lite för korta för att ställa till aktiviteter bortom kvarterens gränser, lite för långa för att bara hänga hemma. Tror det är dags för biblioteket imorgon. 

5 oktober 2015

Hole in the head

Herregud vad stor skillnad det är på känslan inför en kväll när Ivan sommar halv åtta (som idag och igår) mot halv nio (som mer eller mindre varit hans standardtid sen länge) alltså. Idag var han åter sitt pigga, glada och energiska jag, men ännu en kväll deklarerade han vid halv sju att det var dags för "malling" och direkt efter att det var "hejdå alla grejerna" aka läggning. Somnade 19.15 och jahopp. Kvällen är ung. 

Själv har jag ett sår med tre stygn i skallen kvällen till ära. Har gått med en liten knöl mitt på huvudet i ett antal år utan att ha orkat ta tag i det, har vetat att det varit ofarligt alltså och tänkt att det där fixar jag en annan gång. Den gången blev idag och det gick förvisso mycket fint allting, men var lite äckligt eftersom det skulle öppnas i skalle, skäras i densamma och sedan sys. Blod i hår som inte får tvättas på minst två dygn. Dunkande värk i såret nu. Men äsch, skönt att ha det gjort. 

Ivan var på förskolan idag och jag var således på jobbet. Det var ljuvligt, eller tja, det var härligt i alla fall. Och enkelheten i att ansöka om vab-pengar genom försäkringskassans app: så himla smidigt och bra. 

Nu: städa upp, hänga i soffa, vänta in nattens obligatoriska hostattacker hos avkomma, försöka samla sömntimmar. High life. 

4 oktober 2015

Ord och absolut inga visor

Klungan var underbara, som alltid. Gud vad jag älskar den humorn / konsten / grejen de gör. För mig är det sällan HAHAHA-skratt i salongen men ofta ett fniss i strupen (eh, äcklig bild?) och många tankar efteråt. Jag vet inte. Kanske analyserar mer än vad som behövs. 

På kvällen åt jag middag med Ivans farmor och farfar som varit med honom när jag var på teater. Och imorse, efter en vihihiiiiiidrigt lång natt med cirka 32.000 uppvak med hosta och svårt att komma till ro och kanske aldrig mer än en timmes sammanhållen sömn på hela natten, drog vi till dem, alltså farföräldrarna, igen. Det är så fint för oss att de finns. Att de finns, bor på bussavstånd, är omåttligt förtjusta i Ivan och han i dem. Han var nämligen på ett alldeles rasande humör hela dagen, vaknade ursinnig (på mig) och varje liten motgång blev sammanbrott i stil med dunka skallen i golvet och skrika i falsett så människor på gator och torg vänder sig om. Jag tror han fortfarande är lite medtagen efter sjukdomen, och dålig sömn på grund av hosta gör såklart inte saken lättare för honom. Klart han måste ta ut det någonstans (läs: på mig) men att umgås själva bara han och jag hela dagen som började så ursinnigt att jag i princip skippade både frukost och dusch för att minimera antalet utbrott, det var inte på kartan. Så vi åkte till farmor och farfar och farbror, som bor där tillfälligt. Och Ivan blev lite gladare. Fick åka sin "traktor" med farfar, äta god mat och sova två sköna timmar i vagnen. På kvällen var han jättetrött igen, vid sex började han kräva välling (gick och hämtade en vällingflaska och sade MALLING! MALLING! I uppfordrande ton) och jag hade inte mycket till val - välling it was. Och vid sju deklarerade han GOD NATT och vid kvart över, eller tjugo över, sov han som en klubbad säl. En bestämd, lite medtagen, för dagen rätt ilsken, klubbad säl. 

Det ska jag också göra nu. Tredagarsfeber är avklarad (prickarna försvann efter 1 dygn, dvs imorse) och jag älskar att de bara får den en enda gång och sedan har livslång immunitet. Det ska bli en härlig semester att gå tillbaka till jobbet imorgon (missförstå mig rätt) om en säger så. 

Nedan: en farmor, en farfar, en busstation, en kär liten pojke. 


3 oktober 2015

Och på femte dagen kom det prickar

Idag är Ivan feberfi, flammigt prickig på rygg och mage, och på ett strålande humör (med inslag av raseri - den här tråkiga veckan har verkligen satt spår i hans humör om en säger) så jag slutar analysera NU och landar i ngt slags muntjafs med tredagarsfeber och snipp snapp snut, nu är Ivan frisk.

Och jag ska få gå på Klungas uppsättning Till häst genom västerbotten om några timmar. LYX.


2 oktober 2015

Höstens blåsa kanske då

Jahopp. Inga spyor kom under natten men i takt med att febern sjönk så tilltog ett frenetiskt och frustrerat kliande i munnen. Alltså, han vaknade och grät och gnällde (och försökte slå sig i munnen till slut), mellan tre och fem i morse. Idag mycket glatt allmäntillstånd, pigg och lekte och var med i spelet igen, men någon mat utöver välling och yoghurt får jag inte i honom. Börjar likna höstblåsor kan jag tycka? Trots att händer och fötter är helt släta och att jag inte ser annat i hans mun än ett ganska rött tandkött, hela händer instoppade mest hela tiden, och lite ljusare tunga än vanligt. Det kan absolut gömma sig blåsor därinne. Något skit är det i alla fall. Nätterna är piss, dagarna okej så länge han aktiveras (och hålls mätt medelst välling). Oh well. Dags att sova nu då så en är pigg till nattjouren startar. 

Mvh, 

Har googlat sönder internet och läst ALLA trådar om tredagarsfeber samt höstblåsor på familjeliv. 

1 oktober 2015

En kräkfobikers bekännelse

En del av min kräkfobi handlar om att jag gör uträkningar och försöker skapa statistik för att få kontroll runt magsjukor. Jag har till exempel så länge jag kan minnas alltid räknat ned 48 timmar från att jag trott mig ha varit exponerad för risk. Typ: en person kräks i min närhet en måndag klockan fem, jag är orolig till onsdag klockan fem. Då pustar jag ut, för jag har läst och bestämt mig för att tro att mer än 48 timmars inkubationstid har inte magsjukor. Jag har också läst att magsjukebakterier kan sitta fast på barns leksaker i hemmet i upp till två veckor, följaktligen går jag inte hem till dessa barn på två veckor om de varit magsjuka. Jag har också ett jäkla besvär med när magsjukor beter sig på ett sätt jag inte kan förutse eller räkna ut, som när ivan kräktes en morgon, verkade pigg och frisk samma kväll, för att kräkas järnet morgonen därpå. Min skalle exploderar då. Mina "regler" och "uträkningar" och "statistik" spricker och jag har ingen kontroll, for all I know kan han lika gärna vara magsjuk för alltid i så fall. 

Det är det här och saker runt det här jag går i KBT nu, som sagt, men vi har ju bara hunnit två tillfällen och jag känner mig inte det allra minsta botad ännu. 

Till exempel ligger jag nu med stor ångest i sängen och lyssnar på Ivan som sover. Anledning: han var lite lös i magen på kvällen, har inte haft aptit på hela dagen men feber har sjunkit till under 38 grader. I mitt alarmsystem är detta RÖD TRIANGEL för det var så det var den där vidriga veckan i maj, sist Ivan var magsjuk. Först hade han konstig feber några dagar. Sedan sjönk febern efter tre dygn. Sedan kräktes han en natt och en morgon, sedan morgonen därpå, och hade helvetes-diarré en vecka och smittade ned mig och halva mitt kompisgäng som kom och räddade mig ut paniksituationen. Alltså. Ni fattar ju. Den gången sa vår barnläkare att en förkylning kan "sätta sig på magen" och det är det jag panikar över ikväll. Har typ tryck över bröstet. På grund av en lite lös blöja. 

Åh, att vara jag just nu: ej toppen. 

Med det sagt; glad att febern lättat och jag hade en både glad och busig och "sig själv lik" kille till sällskap hela kvällen. 

Håll tummarna för mig inatt. :( 




Vab-debuterar och älskar det ej

Jag har lite med fasa sett fram emot de första åren med Ivan som ensamstående på heltid i relation till allt vabbande jag förutsätter att jag kommer att få göra. Ensam, med undantag av pauser som Ivans underbara farmor och farfar högst troligen kommer att bjuda mig på (eftersom de bor nära, är engagerade och har tiden pga är pensionärer, samt älskar mig och Ivan och vi dem), alltså SUG PÅ DEN: ta alla vab-dagar ensam. Jag vet att det här inte är något jag eller min arbetsgivare kan göra så mycket åt, men jag känner typ... skam, inför att vara småbarnsmorsan som kommer vabba så jävla mycket. Så har jag tänkt, och därför har jag tackat gud och Ivans immunförsvar och ödet och vår underbara förskola och alla möjliga andra varje kväll då jag lagt Ivan frisk under sex eller sju veckor nu, sedan han började förskolan. En dag till, det här är helt otroligt, har jag inte sällan tänkt.

Men så kom den i alla fall. Vabberipremiären. De ringde från förskolan i tisdags vid lunch och sedan dess har han varit hemma och febrig. Och jag lär mig om det här nya med att ta hand om ett sjukt barn. Jag har vänner som har påpekat att det är mysigt att vabba, och jag kan förstå vad de menar men inte riktigt hålla med utifrån där vi befinner oss nu. De menar att det inte är helt tokigt att krypa upp i nån soffa med mjukiskläder och undantagstillstånd (du vill ha glass till frukost, ja men visst, vi kör på det. osv) och att dessutom få igen lite av den där tiden med sitt barn en ju inte längre har när en återgått till jobbet. Jag tror att jag kanske, framöver, kommer dela denna åsikt kring vabbande av medelsjukt barn. Men för mig, just nu, är det liksom inte så mysigt. Dels eftersom Ivan sin personlighet trogen är ganska dålig på att vara uppkrupen i en soffa, inte ens med barnkanalen eller glass eller you name it. Han är ett rörligt barn, som gillar att springa runt och vara aktiv, och när kroppen säger nej till det så förstår han inte riktigt. Han försöker gå upp och leka men har ingen motståndskraft mot minsta motgång. En leksak trillade ur hans hand: buäääääääh *stora tårar*. Han snubblade pyttelite med ena foten på en tröskel: buäääääääh *stora tårar*. En legobit vill inte sätta sig som den ska ovanpå den andra: buääääääh *stora tårar*. Och så vidare. Dagarna hittills är alltså i mångt och mycket ett balanserande mellan att hålla Ivan så lugn det går, att få i honom vätska och mat (fungerar en timme efter alvedon men i princip aldrig annars) och att hålla koll på hans feber.

Inatt tyckte jag att han kändes så hemskt varm där han låg bredvid mig och andades snabbt, snabbt. Smög upp, hämtade termometern och tog en snabbkoll i örat. Skärmen blev röd: 40.2 visade den. Jag fick snabb puls: är det här okej? Är det en normal febertemperatur för ett barn utan speciellt stora förkylningssymptom förutom en lätt rinnande näsa? Hur gör jag nu? Sova kunde han inte, men vaken orkade han inte heller vara, kröp runt i sängen och jämrade sig och andades snabbt. Googlade på feber hos barn (var duktig och lät mig INTE hamna på Familjeliv utan höll mig till Vårdguiden och Barnakuten.nu och Netdoktor) och insåg att det är en okej febergrad hos småbarn. Han skulle förmodligen överleva natten. Jag tvingade i honom en halv dos Alvedon och efter en halvtimme somnade han om, liggande på  och över min mage. Kokhet, I tell you. Som en stekpanna.

På natten är det som allra mest läskigt att vara ensamförälder. Jag vill inte ringa och väcka vänner eller familjen, men vill prata med någon om hur han har det. Nu fick internet lugna mig och jag skickade ett eller två sms som förstås förblev obesvarade till morgonen. Vid åtta ringde jag Ivans läkarmottagning och berättade om hans tillstånd, att vi är inne på tredje dagen av medelhög till hög feber, att hans allmäntillstånd är okej efter febernedsättande men inte så gott utan. Att han är lite snorig. De sade att vi skulle komma in så att vi kunde utesluta öronen och halsfluss, så vid halv elva (efter en lååååång morgon med mååååånga tårar och utbrott och att duscha var bara att glömma och han satt som en het elvakilosapa på mig när jag kissade, you get the picture) gick vi in. Det konstaterades att Ivans trumhinnor mår prima, halsen är lite röd men inget som liknar halsfluss och att, berättade min doktor, barn med feber över 39 är egentligen helt olika: en kan få 40 och en annan 41 men inget är farligare än det andra. Det är olika kroppar som reagerar med olika höjd temperatur och att så länge han är vid medvetande och får vila och får i sig vätska så ÄR han okej. Hon rekommenderade att fortsätta med Alvedon och jag frågade om det inte var dåligt nu när det gått snart tre dagar. Det var det inte alls, menade hon, så länge en håller sig till anvisad dos och så länge barnet hålls lugnt och inomhus är det enbart positiva effekter av att sänka temperaturen med någon grad så att barnet får aptit och vill dricka. Att viruset inte stannar längre eller så, beroende på det.

Ja, och vad har han då? Troligen tredagarsfebern, eller en konstig förkylning där symptomen är få men febern är hög. Det är lite svårt att säga. Men febrig är han och hemma är jag. Tills bättring kommer.

Och jo, jag saknar mitt jobb, so help me god.  Jag gillar att vara där och producera texter och innehåll, mycket mer än vad jag gillar att vara här och oroa mig för Ivan. Och han saknar sin förskola också. Pratar om kompisarna där och fröknarna och när vi sätter oss i vagnen säger han förhoppningsfullt DAGIS. Åh, tänk att vi skulle hamna där så fort ändå? Hoppas han är bättre imorgon och frisk i helgen så att han får gå tillbaka redan på måndag. Den utveckling, framförallt talmässigt, han går igenom nu skyller jag helt och hållet på dem. De är så pedagogiska och har en sådan uttalad plan med varje vecka. De har jobbat med bild och måleri och haft vattentema en vecka. Då pratade han mycket om vatten och allt hemma var blått, blått och blått. Nu kan han orange och grönt och rött också. Förra veckan hade de danstema och tittade på Riverdance och Svansjön och utforskade kontraster mellan snabba rörelser och långsamma i kroppen. En annan vecka var det djurtema, då härmade de olika djur och ålade som ormar och kacklade som hönor. Den här veckan har han i princip missat, suck. Men som sagt. Vi hoppas på att han blir pigg snart och får vara med på nästa.

 En så kallad Skenet Bedrar-bild. Såhär låg han i cirka tre minuter.