30 november 2015

Sjukt barn

Nu är han sjuk, mitt lilla barn. Vet inte i vad men plötsligt var han blek och ville inte äta middag. Sedan blev han varm och allt gick ganska fort. En halvtimme senare ville han lägga sig i sängen och satte sig och blundade i min famn. När klockan var sju sov han. När klockan var åtta hade han över 39 grader. Jag hade inte ens hunnit ta fram alvedonen. Tänkte vänta tills han vaknade eller sov lite mindre djupt, men vårdguiden sade att jag skulle ge alvedon genast. Så det gjorde jag. Tryckte försiktigt in droppe för droppe med pipett i hans mun när han sov. Han svalde mer eller mindre i sömnen. Det var en kvart sen. Snart ska jag tempa igen. I förskolan har mer än halvs gruppen, närmare bestämt åtta av tretton, varit sjuka förra veckan. Mycket feber. Så det är väl högst troligt det. Men ändå, vad jag oroar mig. För kräks och feberkramp och att det ska vara något farligare. Snart kommer Frida och sover här. Imorrn kommer farmor. Det är en välsignad himla gåva att de finns, hela bunten. Jag klarar inte oro så bra ännu. 


29 november 2015

Inomhusväder - en dokumentär i åtta bilder

Alla småbarnsföräldrar vet, och troligen i synnerhet ensamstående sådana, att en fredag när väderprognosen för helgen visar regn och idel regn, inte innebär "pusta ut och ta det lugnt, äntligen är helgen här" när en går hem från jobbet på fredagens eftermiddag. Nej nej. Här gäller det att ta ett djupt andetag och förbereda sig på en helg inomhus - aka ingen rast ingen ro för föräldrar till virvelvindsbarn som på intet sätt kan roa sig själva utan kräfva sällskap och stimulans i exakt allt de tar sig för. Så ja, jag var beredd i fredags, och jo, det blev lite som jag tänkt. Förberedde mig genom att gå till pappershandeln i Söderhallarna och köpa ett stort block (tänk A3 gånger två, blir det A2 då rimligtvis va?) och en massa tuschpennor. Sedan var det bara att köra. Här kommer några bilder på det som hände sen. 

1. Innan middagen på fredagen: rita. Nu ser jag att jag inte alls hade tejpat upp det stora pappret jag köpte på pappershandeln (det måste varit igår, lördag) men skitsamma. Saker Ivan gillar att jag ritar just nu: måne, stjärnor, sniglar. Han bryr sig inte nämnvärt om att jag är kass på att rita. Hittills. Sedan åt vi middag, sedan badade Ivan, sedan kom hans barnvakt och jag smet i väg på fest i tre korta timmar. Det var mycket mysigt men precis som vanligt: för kort. Hann inte prata med alla jag ville prata och råkade börja gråta vid ett tillfälle pga vi pratade för mycket om min kräkfobi som har varit extremt tung och närvarande under veckan som gått. Tänk "ingen sömn sova med fullt set nya lakan och handdukar inom räckhåll varje hostning kanske är en potentiell kräkning jag är ensammast i världen jag får panik" och höj upp till fyrtiotusen så fattar ni. Det behövde visst komma några tårar. Nåväl, begav mig hem klockan 22 och sov sedan ganska gott med Ivan som pasuat i hostningen för en kväll eller, visade det sig sen, två. Hurra. 


2. Lördag morgon: bygga koja. Denna koja var så populär att den fick stanna hela dagen men tyvärr tyckte aldrig Ivan att den hade någon poäng om vi inte båda var i den samtidigt. Så det var vi. Cirka en miljard gånger. 

3. Ivan sov middag och jag lät honom sova två timmar. Hann både städa och läsa i den här boken, som jag har massor att säga om men inte hunnit formulera mig kring. En av tankarna rör sig runt ämnet sorg och manlighet. Jag tänker att det verkar tungt att ha så långt till sin svaghet. Jag tänker att det kanske inte nödvändigtvis behöver ha med kön att göra men att det rimligen har det, åtminstone lite, åtminstone någonstans. Den är smärtsam, såklart, och sorglig, såklart, men på något plan stör den mig också. Den är så dokumentär. Han som varit med om det här, alldeles nyligen faktiskt, är så... frånvarande. Jag vet inte. Han kanske dyker upp ju längre boken lider. Har bara läst dryga halva ännu. Om ni undrar vad den handlar om så ta en titt här. 

4. Ivan vaknade och hans favoritperson, aka moster Bea, dök upp på besök över dagen och natten. Succé! I vetskapen om att ett extra par armar skulle finnas till hands för tjugofyra välsignade timmar vågade jag mig på både matlagning (vi åt fajitas) och pyssel (vi gjorde pepparkakshus, nejlikor i apelsiner, knäck när Ivan somnat). Här provsmakar Ivan apelsinen som snart skulle få nejlikor instuckna i skalet. Pricken i pannan är från tuschpenna, ej nejlika. Humöret var glatt hela kvällen lång. Jag besökte kojan åttiotvå gånger uppskattningsvis. 

5. Såhär blev pepparkakshusets tak. Vad det där till höger föreställer? Tja, det SKULLE vara ett C, ett I och ett B som skulle representera gängets förnamn, men jag satte I och B för tätt och allt blev fult så jag fortsatte och försökte sminka över det. Resultat: en tutte? Eventuellt. När Ivan somnat och knäcken var färdig gick vi också och lade oss, troligen somnade alla i lägenheten före 22.30.

6. Sen kom en söndag och det kom ännu mera regn. Ivan hatade att leka inomhus trots våra allra bästa försök och intentioner, så vi drog ned på stan. Vid tio. Och eftersom allt öppnar elva på söndagar hann vi både röja runt i en ej öppen Galleria ("fikade" på café och härjade i alla spännande öppna ytor) och titta på marknaden på Sergels torg innan vi klev - först på plats - in på Rum för barn på kulturhuset. Trots att jag sovit okej i två nätter nu är det som att jag och min kropp inte riktigt kommer ifatt från sömnbristen och alla bilder som illustrerar mitt ansikte framifrån gör mig bestört. Så här är en där vi ligger ned lite. Skönt för kroppen, mysigt med stjärnor i taket. Sedan fick Ivan en hamburgare till lunch, vi vinkade av Bea vid tåget och åkte hem. Ivan somnade. 

7. Nu sover Ivan och jag ska läsa vidare i boken. Jag har förresten hunnit rama in min fina, fina bild från Anna Åhlund också. Bilden föreställer en mamma och en pojke som tittar mot en stjärna i himmelen och texten under bilden (som ingick i hennes projekt, som sedan blev en bok - JULKLAPPSTIPS!!! -  En snippa om dagen) lyder "nu vet du mer än vi". Den kom ut dagen efter att Aksel dog. Den fanns med i programmet till hans begravning. Den betyder jättemycket för mig. Jag älskar den. För övrigt ramade jag in Ivans första dagisfoto när jag ändå var igång. Utanför ser man vår park där de tagit bort målen för att grannar har tydligen klagat på "höga ljud om kvällarna". Dont get me started om detta, så idiotisk lösning. Släck ned parken vid halv tio eller nåt, så kommer ingen spela? Låt de som har kul ha kuuuuul för fan. 
 

8. Okej, det finns ingen åtta ännu. Nu är vi framme i realtid. Men om jag får gissa och önska så hittar vi en vänlig själ som vill leka en stund med oss innan vi går hem och lagar tidig middag, badar och lägger oss och sover. Nästa vecka ska jag åka till England på jobb i två dagar och Ivan ska vara med sin mormor och tre hundar (och mostern igen, hurra). Ser fram emot hotellnätterna, ser fram emot "ostörd sömn", men vet hur det brukar bli: sover svindåligt och längtar ihjäl mig efter min sängkamrat, min unge, min bästa lilla vän och livets mening. Oh well. Den dagen den sorgen (onsdag it is). Slut på rapport.

24 november 2015

Lappen

Idag satt den uppe. Lappen jag tänkt på exakt varje natt sedan Ivan började förskolan den 17 augusti.


Jag har panik i varenda cell i hela min kropp. Jag mår så fruktansvärt dåligt idag. Jag vet att jag inte kommer våga somna ikväll. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det om det händer. Jag vet att det här är en del av livet, av att ha småbarn, men jag är så rädd. Så rädd så rädd så rädd så rädd. Har gått i terapi mot min emetofobi (kräkfobi) nu i snart tre månader. Det har inte blivit bättre. Det känns alldeles hopplöst.

23 november 2015

Läggning och ont

Tack för ALLA era tips om läggning. Ni är bäst. Jag testade tidigare läggning och färre sagor ikväll och släckte lampan strax före halv åtta. Fem över åtta sov han. Dvs samma längd på rulla runt och snurra omkring som vanligt, men lite längre kväll för min egen del. Dvs BRA. Dvs såhär testar vi vidare ett tag nu.

Kollar på Plura, gud vad den mannen har många program alltså? Krunis är där (därför kollar jag) och även Mona Sahlin. Som precis nyss berättade om hur hon förlorade sin ena son när han bara var ett år. Han föddes med en sjukdom som de inte visste om, och dog alltså när han var ett. Hon berättar att hon försökt försonas med tanken att alla liv är olika långa, en del är åttio och en del är ett, men alla är likväl ett fullt liv. Fan vad rörd jag blev. Och ledsen. Lilla ettåringen. Hon pratade om hur hon mindes hans blick när han tittade upp mot himlen från en gunga, att han måste varit lycklig då. Mitt hjärta brister. Det får aldrig hända Ivan något. Jag måste få dö först. Måste.

22 november 2015

Hjälp mig knäcka läggningsnöten tack

Ni med barn lagda åt det mer intensiva och svår-nedvarvade slaget: har ni några tips på hur vi ska få till tidigare läggningar? 

Situationen är såhär: 

Han väcks av mig sju på vardagar, halv åtta på helger. Är på gott humör och verkar inte överdrivet trött men sover gott och hade nog gärna kört på ett tag till om han fått välja. 

Sover 45-60 min på förskolan på vardagar, 60-90 på helger. Glad när han vaknar, väcks efter 90 min i alla lägen. 

Men kvällarna. Alltså aldrig nu för tiden att han somnar före halv nio, ibland närmare nio? Läggningar som tar en timme nästan varje kväll. Inget socker och skärm innan läggning. Samma procedur varje kväll, verkar trött/grinig vid halv sju, får välling ca sju, byter om till pyjamas och borstar tänder och hjälps åt att släcka ned lägenheten och säga hej då till diverse saker i den. Lägger oss i sängen halv åtta. Läser ett antal sagor. Strax före åtta säger jag att nu är det god natt och släcker lampan. Han ylar i missnöje någon halv minut, sen börjar vi i mörkret prata om att alla sover nu. Katarina sover säger jag. Fanny sover säger Ivan. Farmor sover säger jag. Farfar sover säger Ivan. Så håller vi på några minuter, täcker ungefär hela hans gäng, alla sover. Sen snurras det och letas ställning i mörkret i säkert en halvtimme. Gnäller och pratar och ställer sig upp i sängen och slår ibland i huvudet i väggen av misstag pga slänger sig runt, och lägger sig igen och jag hyssjar och vyssjar och lägger en hand på hans höft för att markera att nu ligger vi och sover. Men det tar alltid sån tid. Jag känner hur kvällarna rinner ifrån mig. Känner att det BORDE finnas en lösning eftersom han blir väckt nästan varje morgon nu för tiden. Skulle gärna ha honom sovande senast åtta i stället för nio. Helt okej om han börjar vakna tidigare på morgnarna. 

Till saken hör att vi är ganska överens, jag och förskolan, om att han behöver vila på dagen fortfarande. 

Mina tankar nu är: börja lägga ännu tidigare (men då blir det ju nästan direkt efter middagen, hallå trist?) för att han har så lång sträcka mellan uppe i varv och sovande, samt att börja korta dagvilan till 45 min. Men det är samtidigt så tungt när han sovit lite, humöret är så hetsigt då och kvällarna blir oftare bara hetsigare, med resultat att han ändå inte somnar förrän kvart i nio. 

Tips emottages alltså tacksamt. Från er som känner igen min unges temperament i er egen. Ni med lugna läggningar som "går av sig själva" kan vila på tangentbordet den här gången. Heh. 


21 november 2015

Lägesrapport om inget speciellt

Nu går det lång tid mellan gångerna. Vet inte om det är för att jag inte hinner, inte orkar eller helt enkelt inte har något nytt att berätta. Livet rullar på och allt handlar om jobb och Ivan och en smula logistik kring att hitta på saker att göra i denna mörka årstid som är i lagom nivå med Ivans behov av rutiner. Ja men ni vet: vanligt småbarnsliv? Antar jag? 

Det tog några dagar efter resan till Umeå och sedan var jag ifatt igen. Med sömn och i bättre balans med Ivan här hemma. Mer kul och mys, bättre nätter, mindre bråk och utbrott och sånt trist. I veckan har vi ätit middag med Frida och Frida och inez en kväll, med Elias och Frida och inez en annan, vi har läst OTROLIGT många sagor om traktorer och brandbilar, vi har målat och pysslat och sjungit sånger och en kväll hann jag sno åt mig två timmar på en bar med Lisa och Enelie också. Jag har bortprioritetat att städa, att laga riktig mat från grunden, ibland att duscha (hallå handfatstvätt kommer en rätt långt med har det visat sig), och försökt att ha tid att göra saker med Ivan som han blir glad av, och att sova. 

Som ni hör: inte så mycket nytt under solen. 

Hur mycket jag än försöker så somnar han sällan före 20.30 trots att jag väcker 07.00. Tidigare än så pallar jag faktiskt inte att gå upp, har själv sisådär en livstid av sömnbrist bakom mig att ta igen. Ju. 

Jag har försökt men emellanåt misslyckats med att inte bli rädd och att inte känna obehag när jag åker tunnelbana till och från jobbet. Jag har läst DN, svd, expressen och Aftonbladet så sjukt ofta den senaste veckan. Väntat på hur saker ska utvecklats. Försökt att inte oroa mig. Det har gått sådär. Min jobbresa till England om några veckor känns plötsligt hotfull. Jag undrar vad det är för värld och samhälle min son ska växa upp i. 

Jag har fyllt på Ivans garderob med ylleunderställ och när helgen kom och det var minusgrader och sol har jag varit ute mer än på länge. Parkerna har åter fått sig besök, den här gången av en michelingubbe som knappt kan springa eftersom han varit så påbyltad. 

Jag har börjat lyssna på Lena Dunhams podd och den har gjort mig glad. 

Jag har läst ett kapitel i Fem gånger mer kärlek och försökt att applicera den här hemma. 

Ivan har nog inte badat på en vecka. Det blir dags imorgon. 

16 november 2015

Anteckning Ivan, 21 månader

Det blev ingen uppdatering i fredags eftersom vi var på resande fot och helgen var allt annat än lugn. Igår när jag kom hem var jag så utmattad att jag somnade på studs då Ivan somnat, och vi var långt ifrån goda vänner i slutet av dagen. Sammanfattningsvis kan man nog säga att jag kände mig besviken över att inget, och jo det kändes som absolut ingenting, går liksom friktionsfritt med Ivan om det ska ändras minsta lilla på något rutinartat. Jag ville så gärna dra till Umeå en helg, tanka energi från min bror och låta Ivan sova lite flexibelt på en madrass eller i en resevagn. Inget av det skedde, och det följdes av en period med en del trots och skrik och dåliga spiraler, så ptjaaaaa. Vad ska man säga? Det går upp och det går ned men det är sällan lugnt, med min lilla son. Här är i alla fall denna månads anteckningar. 



Sömn

Överlag tycker jag även denna månad att sömnen är så himla mycket bättre än den någonsin varit med Ivan. Han sover djupare och vaknar mer sällan. Sover gärna till efter sju och vi har det helt okej. Men med några undantag såklart, och de tänker jag (positivt lagd som jag är) berätta nu. 

1. Hosta. När han är förkyld hostar han och den här månaden har han nog i alla fall hostat så det VERKLIGEN stört sömnen i alla fall en vecka, kanske mer. Jag bokade en tid hos läkare men avbokade den igen för hostan hann lägga sig. Jag tror verkligen inte att han har "förkylningsastma" utan att det handlar om slem i övre luftvägarna som irriterar, men på natten blir en desperat och på morgonen ringer en sin barnläkare och bara "det MÅSTE finnas något ni kan ge oss, vi kan inte HA det såhär". Nå. Det var några veckor sedan nu så jag vilar från just hostan. 

2. Ändrade rutiner. Till exempel lägga i nytt sovrum, ny säng, nya ljud utanför och inget är som vanligt. Herregud så hetsiga läggningar och så upsptyckade nätter vi hade i Umeå? Andra natten fick han till och med rejäl nattskräck, det har ju vi varit skonade ifrån senaste halvåret. Han skrek så mycket att han väckte sig själv, tror jag, för när han väl vaknade började han prata om saker i rummet som han ville kolla på och sedan vågade han inte alls lägga sig ned igen. Panik. Stannade uppe två och en halv timme mellan tre och halv sex och situationen var allmänt vidrig. Även natten då vi kom hem var ganska jobbig. Hundra gnälliga och gråtiga halv-uppvak och lite mardrömmar vad det verkade. Jag hoppas på bättring inatt. Det har varit så skönt att sova på sistone. 

Läggningarna tar tid igen. Vi kör igenom ett gäng sagor och är Ivan i fas (dvs hinner vi med sömntåget och han inte är övertrött) går det på kanske... tjugo minuter en halvtimme efter att sagorna är slut och vi släckt lampan. Men lika ofta snackar vi närmare fyrtio minuter. Och en del skrik. Och en del härj i sängen. Då kan det hända att jag tappar tålamodet, speciellt om dagen varit fylld av en massa småkonflikter, då tar jag upp honom i min famn i mörkret och säger typ "nu får det vara slut med det här, nu är det GOD NATT" i bestämd ton. Ungefär då brukar Ivan också säga "nu är det GOD NATT" och sedan motvilligt låta sig läggas ned och somna. Men de nätterna blir alltid sämre än de då vi är sams och i fas. Så jag siktar alltid på att få till dem. Men mer än varannan dag är det bortom min kontroll, så tja. Läggningarna är väl 50% sjukt frustrerande, 50% helt okej och mysiga. 

Sover gärna längre än till sju men när han gör det är han otroligt svår att söva i tid för vilan på förskolan, så jag brukar väcka någonstans mellan sju och halv åtta. Så vi kommer iväg någon gång också. 



Mat 

God aptit och provar det mesta. Älskar ris, älskar kyckling, gillar soppa, gillar såklart den gamla korven och köttbullarna (alltså "gamla" som i välbeprövad, ej gammal bokstavligen) och bryr sig inte nämnvärt om den är vegetarisk, till min stora lycka. Jag hinner aldrig laga "bra" mat hemma om kvällarna med honom så jag är mycket glad åt förskolans ambitiösa och o-barniga menyer. Ivan har en bra period matmässigt, med god aptit. 



Lek

Ritar, leker med bilar, sjunger en hel massa, dansar, tittar på Mamma Mu på Barnkanalen, läser sagor, sjunger lite till, leker med lera. Förskolan verkligen pumpar in stimulans och skapande övningar i honom och resten av gruppen, och jag blir lika glad varje gång veckobrevet anländer som berättar allt de håller på med. Ofta berättar han själv i slutet av dagen vad de hållit på med på dagen (idag "målat PINNE") och jag försöker att hitta tiden att åtminstone en stund varje kväll kunna leka med honom. Det går inte alltid, pga logistik, men jag försöker. Han gillar att brottas och bli kittlad också, och att bada badkar tillsammans med mig. 





Skrik och konflikter 

Ny rubrik på förekommen anledning. Den här månaden sade förskolan till om att Ivan lagt till sig med ett nytt skrik när han är under- eller överstimulerad som inte är gråt men liksom syftar till att bryta stämningen och göra sig hörd. Det betyder antingen "jag är sjukt uttråkad, roa mig" eller "jag vill inte vara här och göra det här" eller "jag tänker minsann inte sova om ni nu trodde det" eller "back off, större barn, jag är hotad av er" eller tja, en rad andra grejer som ofta skvallrar om ungefär samma typer av känslor. Förskolan har valt att hantera det genom att ge honom lite extrauppgifter (tex duka och vara med i köket) för att hålla honom sysselsatt, och gemensamt försöker vi alla i hans omgivning att inte möta skriket med ständiga kommentarer som "oj vad du LÅTER" eller "sluta skrika" eller "aj i öronen" för det fungerar inte. Vi försöker att låtsas inte notera skriken, och så fort han börjar prata (för han kan ju det nu, han kan oftast förklara precis vad det är om han försöker) så svarar vi direkt och lyssnar och sådär. Det är inte lätt. Det är framförallt inte lätt att vara ensamstående mamma till en sån här intensiv och envis liten figur som allt som oftast liksom testar vad som funkar med den han är allra mest trygg med, dvs mig. Vissa dagar hamnar vi i luven på varandra mest hela tiden och då somnar jag alltid med dåligt samvete. För att jag inte orkade lite till, inte hann lite mer, inte var en bättre förälder. Men gudarna ska veta att jag kämpar på, det gör jag verkligen, och både på förskolan och hemma tycker vi att skriken blivit färre och att vi blir bättre på att hitta andra sätt att kommunicera med varandra. Obs att jag såklart inte skriker åt honom, men en dålig dag när tålamodet tryter orkar jag inte alltid ignorera och prata utan säger åt honom att vara tyst i stället för att avleda, distrahera och.... ORKA. Vilket jag är säker på är den långsiktiga lösningen och den som ger bäst effekt i längden. 
I övrigt kan väl nämnas att det blir en del andra konflikter när Ivan inte vill byta blöja, lägga sig och sova eller klä på eller av sig. Inte jättemycket, men det är en del. Han har så stark vilja och det går liksom inte att han får bestämma allt. Under helgen i Umeå eskalerade det rätt fort för att resa ensam med en springande snart tvååring var inte lätt alla gånger. Det var säkerhetskontroller hit och offentliga toaletter med spännande larmknappar dit. Bälten vid start och landning hit och sladdar i nya lägenheter dit. Ja men ni fattar. Försöker applicera fem gånger mer kärlek men i resesituationer där flexibiliteten inte kan vara lika stor som hemma blir det svårt. Kort sagt är det lättare att älska varandra och leva i någon typ av harmoni hemma. Men det vet nog alla erfarna föräldrar, det är nog bara jag som är rookie. 

Språk och sång 

Ivans starkaste gren är språket. Han pratar och pratar och pratar och numera härmar han meningar med både tre och fyra och fem ord. Han räknar till tio (hoppar ganska ofta över fyra och sju men sitter med fingrarna framme och kör loss på ETT TVÅ TRE FEM SEX ÅTTA NIO TIOOOOOO och applåderar åt sig själv när han når tian) och sjunger säkert tjugo olika sånger om dagarna. Jag är så impad av hans ordförråd och förmåga att uttrycka sig. Motoriska övningar som att rita, lägga pussel, dansa efter koreografi (läs drakdansen) eller att lägga olikformade klossar i rätt hål på leksaker, är inte alls lika spännande och där är han inte lika långt framme. Men ord och sång och språk är the shit, om man frågar den här 21-månaders toddlern. 





Kroppen 

Jag har ingen aning om hans längd eftersom vi inte mätt eller vägt på några måander, men han har 92 i tröjor och 86 i byxor nu. Är längst i gruppen på dagis och fortfarande ganska masklik i kroppen. Tycker ändå att magen börjar ta sig och att han bildar åtminstone lite underhudsfett. Det tycker jag är bra, det verkar skönt att ha såhär i vintertid. Hans akilleshäl i hälsan är för närvarande hostan vid förkylningar, i övrigt mycket frisk. Har hittills vabbat två dagar sedan förskolestart. Tänker med fruktan och panik på magsjuka varje dag (jag alltså, inte Ivan vad jag vet).

Tidigare månadsanteckningar:

15 november 2015

Så knäckt.

Okej, natten: mardrömmar vid tre, vaknar upp och vill kliva upp, försöker hålla det hela tyst i det vardagsrum vi sover i, är vakna till efter fem, så trött att jag vill gråta. 

Dagen: vaknar halv åtta, Ivan är på rasande gnälligt explosionsartat humör, går ned på stan i dimma och regn vid halv tio, stan öppnar tolv, går i samma väder till Västerbottens museum 2 km utanför stan, kämpar för att hålla gnälligt barn vaken så han ska få i sig lunch och ny blöja innan sömn vid elva. Vid halv tolv är han övertrött, skriker i vagnen och kastar av sig vantar och mössa gång på gång. Det är kallt och regnar. Vi går med på stan. Barnet somnar inte. Två timmar har nu gått. Min bror har tagit över försöken. Jag sitter på ett café och lår illa av utmattning och återhållen irritation och ilska. Resan hem börjar om 1,5 timme. Barnet sover inte. Jag vill om inte dö så åtminstone upphöra att existera en stund. Såhär trött har jag inte varit på länge länge. Varför är inte mitt barn det? Jag vägrar flyga med honom osoven klockan fyra. Alltså vägrar. 

Helvete vad jävla dåligt exakt allt går just nu. Regnväder och resevagn och övertrött barn, så himla sämst kombo. Vill hem. Vill vara ensam. Vill vara barnfri. Det kommer aldrig mer ske. 

14 november 2015

Umä heeej

Hej från Umeå! Vi FLÖG och det gick fan bra. Eller, okej, det gick sådär men en timme med vild unge är en helt annan sak än tre eller fyra. Det blir liksom uthärdligt ändå? Men det var en kass idé att åka utan vagn, det var det faktiskt. 


Här är det marginellt kallare än hemma och cirka en timme mindre dagsljus än hemma. Vid två kommer skymningen och så var det bra med den dagen. Ivan är mycket glad att få träffa sin morbro igen och det gick över förväntan att sova på en uppblåsbar säng i ett vardagsrum. 

Idag tog vi en lång promenad utmed vattnet nedåt "stan". Jag skulle fixa en snabb grej, trodde jag, med mina naglar men det visade sig ta nästan två timmar då min snälla bror fick gå runt med Ivan som sov i en knagglig gammal resevagn, och ut kom jag med helt förstörda händer men skitsamma. Det växer ut igen. Såhär fint var det vid vattnet. OBS "dagsljus". 

På kvällen ballade Ivan ur av oklar orsak och de sista två timmarna liknade tyvärr mer en brottningsmatch än något annat. Min absolut värsta typ av läggning: den som tar en timme då varje sekund till han däckar består av övertrött hetsig bråkig motvalls-stämning. Tänk "rymma" från sängen, skrika rakt ut i mörkret, sparka i luften, frusta och gapa och aldrig någonsin (känns det som) slappna av. Blir så ursinnig innerst inne och det känns som att han aldrig ska slappna av. Att det ALDRIG kommer gå över. Och när han väl däckar, fortfarande sur på mig, känns det deppigt att ha skilts åt som sura på varandra. Så skyller jag på mig själv igen. Borde insett att han skulle lagt sig tidigare osv. Oh well inget att göra åt. Nu sover han. Mitt stökiga älskade hjärta. 


11 november 2015

Hej från terapi-väntrummet

Hej hej här sitter jag och väntar på att få gå in i min cirka sjunde terapisession runt mitt kräkfobiande: 


Den uppmärksamme noterar gigantiska påsar under ögonen. Varför då? Nä men jag tyckte väl kanske att Ivans mage kurrade lite väl högt vid läggning igår? Så jag började noja för nattlig magsjuka? Och sov inget alls? Helt rimligt eller? 

Rätt person är på rätt plats nu med andra ord. Barnet, frisk på förskolan. Mamman, trött och rädd för kräks, i terapistolen. 

9 november 2015

Varv två

En annan grej jag tror kanske ligger bakom mitt depp för närvarande är följande: 

Det har varit en rätt tung period fylld av årsdag efter dödsfallet, allhelgonahelgen och så fars dag i söndags. Så många påminnelser om vad vi inte har, vad Ivan inte har, och jag har valt att bara tuta på och blicka framåt för vad har vi egentligen för val? Men nu är andra varvet här och runt omkring mig börjar människor planera för julledighet och jag känner mig ensam. Utanför i den där gemenskapen som andra har med sina familjer, om ni så vill. Jag har ingen resa att se fram emot i jul och inte vill jag göra någon ensam med Ivan heller i det här skedet. Kvällarna är långa och mörkret är påtagligt och det är liksom såhär det ska vara nu? Nu och för alltid? 

Och så blir jag ynklig en stund och tänker att det var inte såhär det skulle bli. Ju. 

Även om det går helt okej för oss och även om jag har det helt okej och det inte får någon nöd på oss så önskar jag mig ändå lite mer liv i det här livet. 

Ska bara komma på hur man når dit egentligen. 

Har läst om flera andra som tagit sig förbi det första krisiga året som vittnar om samma känsla som jag går med nu. En viss tomhet och ensamhet och ett jaha, och nu då? 

Deppmorsan

Hade en sån stor low idag att det liknade ingenting. Tappade liksom sugen på allt. Vädret jobbet fritiden framtiden, allt. Mail från förskolan att allt fler i gruppen dukar under för vattkopporna och ser framför mig hur vi inte kommer iväg till Umeå i helgen. Deppigt att min bror bor där nu, deppigt att inte ha resten av familjen nära, tack gudarna för Ivans farföräldrar alltså. Regnet och mörkret består. Att roa sig efter förskolan är omöjligt. Och så Ivans... Trots. Eller vad en ska kalla det. Så sjukt arg när saker inte går hans väg och den som ska stå pall för alla dessa små (och lite större) utbrott är alltid jag jag jag. Kände typ olust inför att gå och hämta vid fyra idag. Kände även olust att vara kvar på jobbet så det jämnade ut sig. Lagade en tråkig middag bestående av vegobullar och makaroner och så satt vi där igen, jag och Ivan. I ett halvmörkt kök i en helmörk höst och bara... Usch. Hoppas han inte kommer minnas sin barndom som sjukt deppig? Sedan hade vi i och för sig en sjukt mysig kväll när vi var sams och glada och Ivan tittade på mamma mu och spelade lite gitarr och jag fick till och med chans att läsa säkert fem sidor i en bok. Fråga Malin, barnpsykologen ni vet. Lusläste alla frågor som handlade om viljestarka och energiska barn som tar in mycket och är tidiga med saker men också... En jäkla utmaning att mäkta med. Sån är ju han, min unge. Sedan dag ett. Och jag älskar honom så jag nästan går sönder men ibland är jag så himla utmattad, fortfarande. I perioder då jag måste sätta gränser och ta emot hans ilska och alla små tester han utsätter mig för. Han är så underbart smart och härlig, och kul humor har han också, men jag måste hela tiden orka vara stor. Orka vara den större. Ibland kostar det på. Typ idag. 

8 november 2015

Farfars dag och it-fråga

Älskar ödets ironi. Älskar hur jag skröt om hur jävla bra vi sover lately, för att samma natt och natten därpå inte få sova en endaste blund med anledning av, javisst, HOSTA. Mitt barn och hans natthosta alltså, det är helt makalöst. Jag ska inte tråka ut er med detaljer men kan nämna att det handlar inte om trånga luftrör eller allergi eller astma utan slem i typ bihålorna och en oförmåga att andas med näsan när han sover. Så han försöker hosta i stället. Var femte minut, en hel natt, utan framgång. På dagarna finns knappt ett spår av hostan för då andas han glatt med munnen och pratar i princip varje vaken sekund, så det är nätterna som tär. Och SOM de tär. I lördags morse var jag gråtfärdig igen. Nu är det lite bättre. 

Anar att de här mörka helgerna som väntar några månader nu, kommer bli rätt tunga. Det bli så korta fönster av dagsljus och så lite tid att utomhus-aktivera sig när en har ett barn som fortfarande sover mitt på dagen (och som funkar absolut bäst utomhus pga är exemplar med högt behov av aktivering och stimulans och lätt klättrar på väggar inomhus). Igår när jag och Ruben och Bill vandrade i mörka parker mellan klockan tre och fem kände jag lite att näe, skjut mig, såhär kan vi inte ha det. Ruben har redan fattat det och bokat en månadslång resa till Los Angeles i december/januari, men en annan (läs jag) har inte varit så klok/rik/förutseende/vågad. Så vi kämpar väl på. I mörkret. I fyra månader till?

Oh well. Idag var det fars dag och i brist på egen sådan, eller levande far till mitt barn, drog vi till Ivans farfar och firade farfars dag. Det var härligt. 





Nu till en teknisk fråga. Om en till exempel skulle vilja få in några avsnitt av Mamma Mu till sin iPad på laglig väg, men inte hittar Mamma Mu att köpa på iTunes eller överhuvudtaget i digital form, och en inte heller äger en dator med DVD-spelare, vad är det tänkt att en ska göra då egentligen? Jag ska alltså flyga lite flygplan på fredag med Ivan, och vill ha lite Mamma Mu att underhålla honom med under tiden. Blir tokig pga känner mig idiotisk som inte knäcker detta dilemma på egen hand, men skit samma. Har ni några svar får ni gärna dela med er. 

Och med anledning av att nya känslan är att nätterna är usla igen, så vågar jag inte stanna uppe så mycket längre än till tio, det vill säga nu, det vill säga god natt. 

5 november 2015

Grå himlar

För några år sedan tipsade en kollega mig om en person som gör så himla bra spellistor på Spotify, en i månaden för det mesta och ibland fler med speciella teman. Nu vet ju inte jag vad ni har för musiksmak exakt, men om den överhuvudtaget liknar min så tycker jag ni ska låta den här Joakim göra jobbet åt er. Så himla bra. Varsågod för tips (här länk till senaste listan dvs november 2015).

Just nu är det lite segt i huvudet. Jag har en förkylning som ligger och dunkar bakom bihålorna (eller kanske inte bakom när jag tänker efter, men en tydlig sidoeffekt av denna förkylning är att jag är tjock i huvudet och tänker långsamt så ursäkta eventuell afasi) och lyckas inte riktigt hitta fokus på jobbet. Det är mörkt när jag hämtar Ivan på förskolan och det är mörkt när vi kliver upp. Ivan är rätt frisk, lyckligtvis, vi får väl se när det vänder. Jag känner mig risig.

Igår åt jag och mina två Fridor och deras två döttrar middag hos oss, jag körde ut hälften av dem när Ivan satte igång att falsettskrika som värst pga behövde varva ned honom i lugn och ro. Imorgon ska jag och huvudpedagogen på förskolan ha enskilt samtal om hans nya skrikmetod för att möta den i ena front och inte hålla på och hela tiden uppmärksamma / befästa att det funkar. Det känns rätt jobbigt. Alltså, inte för att jag tror att det är något speciellt unikt med den här perioden men det är rätt jobbigt att hantera, att försöka ignorera och verka oberörd inför det typ allra mest irriterande genomskärande ljudet i världen. Som dessutom det pratats ganska friskt om i hans närhet av diverse föräldrar (guilty) och barnvakter och farföräldrar och förskolepersonal. Han kan gå och säga "ivan skriker" för sig själv och verkar ju inte helt förstå att det vore bättre om han lade av. Han blir irriterad eller överstimulerad och så sätter det igång. Ett skärande högt skrik som gör att det slår lock för öronen, typ. Nåväl. Förhoppningsvis är den här fasen ett minne blott ganska snart.

Sparar väl informationen om detta till den 13:e då han fyller 21 månader egentligen, men vi sover JÄTTEBRA för att vara vi nu. Samsover och sover utan speciellt många uppvak eller tjafs fram till sju eller efter sju, närmare halv åtta, på morgnarna. Det är lyll.

Idag ska jag och Ivan käka tidig middag hos en vän och hennes två barn. Jag längtar till klockan halv åtta, är så himla trött. Och lite oinspirerad.

4 november 2015

Orkar ej sjukdom

Det vore i och för sig orimligt att jag aldrig någonsin skulle smittas av alla dessa nya  förskolebakterier som florerar i mitt liv nu för tiden, men nog har jag hoppats. Idag verkar det dock tufft. Näsa tjock, fryser och huvudvärk. Vi får se vartåt det barkar.

I morse på förskolan blev jag för övrigt ombedd att testa att väcka Ivan lite tidigare på morgnarna. Han hade tagit en timme på sig att somna på vilan igår, vilket innebar att han somnade cirka en minut innan det första barnet vaknade. Han hinner inte bli trött till tolv när han vaknar sju eller halv åtta. Så imorgon är det slut på morgonvilan och vi går upp 06.30 som vilken annan småbarnsfamilj som helst. Hoppas det funkar. Han behöver fortfarande vila någon gång under dagen, är både min och förskolans analys.

Förutom att jag surar över att jag börjar bli sjuk (hoppas inte!) surar jag även över hur jobbigt det är att behöva åka till Polishuset igen. Mitt nya pass verkar vara klart. Och när har en någonsin vägarna förbi Polishuset på Kungsholmen egentligen? Svar aldrig.

Surarn sursson. Med nyklippt lugg i alla fall, det är alltid något. Den här gången satt också Ivan stila under hela klippningen vilket nu medför att han är mycket fin och mycket välklippt.


Förresten kunde jag verkligen inte bestämma mig för huruvida jag ville vaccinera Ivan mot vattkoppor eller inte, det kändes plötsligt så OERHÖRT jobbigt att utsätta honom för ett levande vaccin med tanke på hur krasslig han blev av MPR i somras. Så jag bokade av. Kanske bättre att bara ta vattkoppesmällen när den dyker upp?

3 november 2015

Kvart i nio-tanken

Jag trodde typ inte på det där om att en blir BÄTTRE på sitt jobb som småbarnsförälder, minns ni krönikan alla delade för ett tag sedan? Något om effektivitet och maxa timmar på jobb effektivt och så vidare. Att alla arbetsgivare borde kasta sig över småbarnsföräldrar i stället för att nedvärdera dem? 

Var otroligt tveksam till dessa typer av argument innan jag fick barn, trodde nog det var ett sätt för småbarnföräldrar att döva dåligt samvete när de "hela tiden" gick tidigare för att hämta och kom sent efter lämningar eller vabbade. Ja, jag var en av dem som innerst inne störde mig och ja, det gör mig till lite av en röv till oempatisk människa, jag vet. Men det fanns liksom så mycket tid förut, till att fundera och jämföra och störa sig. Tid jag numera lägger på att, tadaaaaaa, göra ett bra jobb! Bättre än innan jag fick barn vågar jag påstå. Så jävla mycket bättre till och med. 

Nu är "dåligt samvete" något jag försöker att minimera i min vardag så jag tar inte betalt för heltid ändå. Vilket är rätt, tycker jag, det är otroligt vanskligt att mena att "jag jobbar ju mer effektivt nu än innan så jag kan lika gärna få lika mycket betalt nu som då". Alltså jag vet att massor av föräldrar OCH deras arbetsgivare är fine med att resonera så, och på ett jämställdhetsplan borde jag också, men jag kan inte. Jag vill inte ha betalt för fler timmar än jag jobbar och om jag gjorde det ineffektivt förut är ju liksom DET ett problem, inte hur effektiv jag blir när jag maxar min kapacitet. Men det är ett svårt resonemang. Orka vara kvinnan som förlorar på att ta hand om barnet i det långa (pensions- och löneutvecklings)loppet liksom. 

Nu har jag ju ingen annan förälder art dela med så på så sätt är ju saken rätt enkel. Jag jobbar lite mindre än heltid. Men fy 17 vad jag både tycker det är roligare nu och får mer gjort om dagarna än någonsin innan. Det är rätt makalöst att tänka på. Måste ha slappat urmycket innan? Lagt tid på interna konflikter och långa kaffepauser och så? 

Eller jag vet inte. Det kanske bara är en känsla. 

2 november 2015

En bra, en dålig, en bild

En bra grej från sistone: Ivan accepterar nu vegokorv och vegobullar som vore de vilket processat kött som helst. Mycket glad för detta. Det gör vårt liv behagligare att leva. 

Dålig grej från sistone: Ivan skriker så jävla mycket just nu. Så att förskolan adresserar det till och med. Inte gråter alltså; utan tänk mer Pernilla wahlgrens sista ton där i Picadilly Circus, den där som spräcker trumhinnor och fönsterglas. Det händer när han blir frustrerad och han är högst medveten om att alla omkring honom önskar sig något annat typ av ljud. Ibland säger han "Ivan skriker!" Helt förvånat efteråt. Ibland säger han "man ska viska!" Och ibland, snyft "prata fint!". Fan ändå. Jag vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Imorse sade jag "men säg det med ord i stället Ivan, prata" varpå han sade "ont i handen" - han hade sovit på ena armen så att handen somnat (tror jag, för den kom igång sen) och det kanske var en metod vi kan använda oftare. På förskolan funderar de på att börja köra med att ska du skrika så får du göra det i det här rummet för vi får så ont i öronen av att stå bredvid. Det kanske bara är en fas? Han är kuttrande charmig och glad mest hela tiden mellan utbrotten. Som vanligt förebrår jag mig själv och tänker att åååh tänk om det är för att han inte har nån pappa. Hej tanke jag förmodligen kommer då brottas med hela hans uppväxt. Typ försöka tolka och tänka huruvida hans beteende är normalt och tryggt eller om det är en konsekvens av hans faderlöshet. 

Idag kom lilla dagisfotot. Så hemskt gulligt var det. 


1 november 2015

En utekväll, en ute-dagen-efter

Efter tapetseringen började jag baka bröd (som inte jäste och blev hårdare än sten, synd) och laga soppa och hälla upp olika drycker (kaffe, julmust, folköl och vin i två kulörer) i olika människors (som trillade in under em/kväll) glas, och sedan följde en otroligt härlig natt som avslutades på Hornhuset och Laika och karaokeklubben Kaffe, Kaka och Karaoke (tror jag den heter?), där jag brände av tre låtar totalt. Det vill säga minst två för många. Det är så farligt med karaoke. Första gången känns URPINSAM och sedan är det bara mer, mer, mer som ljuder i huvudet resten av kvällen. Nåväl. Det var roligt. Vid ett åkte jag hem och vid två somnade jag och vid sju vaknade jag. Ofrivilligt. Damn you, kroppen som inte vet hur man sover längre.

Ägnade hela förmiddagen åt att glo på så kallade Youtubers samt att bada och titta på Gossip Girl. Klockan tre kom Ivan hem efter ett härligt dygn i Uppsala hos sin mormor och moster. Alla vänner gjorde annat, hade barnvakt, var på bio, var bortresta och vi kämpade oss fram i dimmiga parker med ganska låg energinivå hos den trötta morsan. Ändå så härligt att ha honom hemma igen. Nu sover han och jag vill snart göra detsamma.


Så nöjd nu

Det tog ju bara fem månader, men nu har jag i stället för ett halvt tapetserat sovrum, ett helt tapetserat sovrum. I en och samma tapet. Med hjälp av goda vänner (väldigt goda, så goda att de knappt finns) och en hel lördag i hemarbetets tecken, så blev det av.

Det kändes väldigt trevligt att vakna till den nedersta vyn i morse, om en säger.