31 december 2015

Stilla nyår

Hej från underbara Blidö. Den här utsikten spanar jag på just nu (OBS sovande barn i vagnen) och som ni ser är det inte alls synd om någon i detta ögonblick: 


Igår morse fick vi skjuts av rara Hanna till Älta, där en bil vi fått låna stod parkerad. Redan innan vi kommit fram till Aspudden, där vi skulle hämta upp Linnea och hennes 10-månaders barn Henning, gnällde Ivan på ont i magen och snart framme och jag hade en ganska korrekt föraning om att bilresan till Blidö, på dryga två timmar, skulle bli en utmaning. Och det blev det. Med en Henning som först sov i tjugo minuter, under vilka Ivan gnällde och gnällde på ont i magen och jag tolkade det som att han behövde stanna vid en mack, få en varmkorv och testa att gå på toa, för att sedan vakna vid stoppet (då Ivan vare sig ville äta korv eller gå på toa men däremot gärna ha två isglassar i rad) och sedan skrika mestadels av återstående resa, vilket triggade gnäll-Ivan som nu också avancerat till trött-Ivan att gråta hysteriskt vid varje litet pip/skrik som Henning gjorde i baksätet. Till slut var det ohållbart. Ivan skrek i vild panik. Vi kom fram till det första av två färjelägen. Sex minuter kvar till färjan skulle gå. Jag KASTADE mig ut ur bilen med Ivan och vagnen i farten, Ivan svettades och liksom skakade av gråten, slängde ned honom i vagnen och bad Linnea att köra på båten. Då kom en buss. Det stod Blidö på den. Utan att tveka eller fundera på konsekvenserna hoppade jag på. Ringde Linnea från färjan och bestämde att hon skulle köra sista biten själv med henning så att jag kunde åka buss med Ivan, som nu lugnat sig och satt och efter-snyftade men snart skulle somna. 

Så så blev det. Ivan däckade i vagnen på bussen och jag tog mig fram med buss och Linnea körde med Henning, som snart fick möta sina pappor David och Eric här på Blidö där familjen har sitt lantställe. 

Nu är vi här alla fem, David Eric Linnea och Henning, och så jag och Ivan. Och pudeln Love. Ingen uppkoppling finns, och ingen tv, och det lyssnas på P1 och lagas mat och bakas. Ivan älskar hela gänget minus Henning, som han tycker är läskig och låter högt. Säger mest akta och "inte putta" när han närmar sig. Säger ont i magen rätt ofta fortfarande. Funderar mycket på detta. Har han ont? Varför? 

Oh well. Nu dags att väcka. Hörs sen! 

28 december 2015

Tack och tack igen

Tack för alla tips om läggningar igen. Ni är för jäkla rara. Jag hade dem alla i huvudet när jag lade honom ikväll, och framförallt fastnade jag för följande från dig, Sara:

"Om han aldrig däckar & är en person som behöver hjälp att reglera pauser & intryck tror jag du måste köra på med rutinerna bara. Att han testar, testar, testar om det går att rucka, rucka, rucka om en har bajsat/protesterar/gråter/verkar pigg etc. Alltså naturligtvis inte medvetet & beräknande utan att han är en person som behöver prova detta väldigt intensivt just nu, och att det säkert hänger ihop med att sömnen blev nåt jobbigt när han var sjuk. Och att du då behöver vara det där stabila planket som finns där & fångar upp, visar att jo, det är läggdags nu, och ja, det är helt okej att det känns jobbigt men det kommer gå bra att somna ändå och somna är det du ska göra nu. Tydlighet, inte många alternativ. Tråkigt men barn som Ivan (de allra flesta barn, eller eg alla barn) mår så sjukt bra av tydliga vuxna som inte förhandlar/backar om sånt som inte är förhandlingsbart. Det är inte sannolikt att han minskat sitt sömnbehov jättedrastiskt plötsligt ju, han behöver sova & kommer behöva lära om att det inte är farligt att somna. Om du tvivlar tvivlar han. Jag vet, jättelätt att skriva, inte lika lätt att genomföra. Kämpa, det kommer vända, allt vänder! /Sara" 

Kommentaren talade till mig på många punkter, dels det där om att det inte är troligt att han helt plötsligt minskat sitt sömnbehov drastiskt (jag tror han kommer sluta dagsova ganska snart, men inte ännu, har har inte tolv timmars vakenhet i sig riktigt än) och att det högst troligen hänger ihop med att det varit jobbigt att må dåligt på nätterna (och ärligt - jag mådde PISS psykiskt själv så var säkert inte ett stabilt plank när det pågick), och dels att det är rutiner och trygghet som är nyckeln. Jag provade att vara det där planket som varje gång han sa "bajsat, bajsat" sade "ja, men det gör inget" (i stället för "nej det har du inte" eller "va, har du, ska vi kolla" - jag visste ju att han inte hade det) och när han till slut grät och gnydde "ont i magen" gick jag inte upp med honom utan satt i mörkret och vaggade och sade "ja men det går snart över, det är ingen fara". Läggningen tog ändå en timme. Men den var inte lika hysterisk som igår. Han slog huvudet i väggen och testade bajs-kortet otroligt många gånger (igår gick vi faktiskt upp för att kolla blöjan) men ganska långa stunder var han också glad och låg och sjöng i mörkret. Så, en timme varav kanske tio minuter var gråt och protester, resten var allmänna förhalningar och vanlig hetsighet. Ändå jobbigt. Men lite mindre jobbigt än igår. Jag kom ut ur sovrummet kvart över nio och inte elva i alla fall.

Jo, och det jag fastnade allra mest för var detta: tvivlar jag så tvivlar han. Det måste jag hålla hårdare i framöver. För jag tvivlar ju ibland. Tvivlar på att han är trött, om han har jätteont i magen, om han bajsat (fast han har aldrig gjort det liggande eller sittande eller doftfritt så länge jag kan minnas, heh) och så kör vi på med lite ny vakentid. Det enda jag inte kan ignorera är när han börjar försöka ta av sig blöjan, då måste jag ingripa, och känner jag honom rätt kommer han snart fatta att det är vägen att gå för att skapa lite action i mörkret. Men den dagen (ca: imorgon) den sorgen. Nu godnatt. 

Dags för läggningsakuten. Igen.

Nej nu blir jag nästan galen igen. Det har gått troll i sömnen hos Ivan, han får banne mig panik bara jag börjar släcka och göra i ordning för läggning. INTE SOVA INTE SOVA INTE SOVA ropar han och det hörs att han liksom blir orolig, inte bara sur. När jag bär in honom i sovrummet efter att ha försökt diskutera saken en liten stund gråter han helt hjärtskärande. Försöker rymma från sängen. Låter sig till slut läggas ned och lyssnar på sagor. Så fort vi ens närmar oss slutet på en ropar han EN TILL EN TILL EN TILL. När jag läst tre eller fyra kortare sagor säger jag att nu är det faktiskt dags att sova. Enter hjärtskärande gråt igen. Försöker krama och klappa och känner hur hans hjärta tickar fort, fort, fort. När han lugnat ned sig från gråten vrider och vänder han på sig i en evighet. Kliar sig under blöjan. Säger att han har bajsat. Säger att han har ont i magen (jag TROR inte att han har det, han är liksom helt återställd från magsjukan och har normala blöjor och äter med god aptit och är på supergott humör nästan hela dagarna). Jag vet inte vad jag ska tro om detta. Igår kväll pågick läggningen i två timmar. Elva däckade han. Efter ett antal gråtsessioner då vi tänt för att kolla om han bajsat, för att kolla om det var något som kliade under blöjan, smort in lilla rumpan, försökt igen och igen. När han väl somnade - elva - var jag så utmattad att jag helt och hållet sket i resten av kvällens göromål och bara däckade jag med. Vid åtta vaknade han. Sur och trött. Rusade ut ur sovrummet och hängde i vardagsrummet i stället. Var märkbart trött, kinkig, men när vi gick ut med vagnen vid elva och jag såg hur han gäspade och var supertrött och fällde ned vagnens ryggstöd, kom det igen. INTE SOVAAAAA och så gråt.

Nu till min fråga, kanske har någon varit med om detta: vadan detta plötsliga hemska i att sova? Tror ni det har med att han mådde som värst då han sov vid magsjukan (det var bara på nätterna i fyra nätter som han kräktes, till exempel) eller är det här ett klassiskt snart-två-års-beteende? Det känns liksom inte som att han bara "trotsar" utan att han faktiskt blir orolig och rädd. Vi har testat nattlampa på och av - ingen skillnad - tror inte det är mörkret utan att "stänga av" som är haken. När han väl ligger så kan han ligga och sprattla med händerna eller fötterna eller dunka huvudet (försiktigt) i väggen, det är som att han gör ALLT för att inte somna. Har sömnen blivit förknippad med något hemskt för honom nu? Och hur blir vi av med det? Tips tips tipsa loss, om ni varit med om detta. Vet inte hur många tvåtimmarsläggningar jag har kvar i mig, helt ärligt. (Ps: har redan testat vagnen, en gång gick jag mellan 20 och 22 och barnet var vaken, vaken och ännu mera vaken).

27 december 2015

Du och jag, Intensivan

Note to self eller annan nybliven förälder till intensivt barn där det känns nästan omöjligt att roa sig själva hemma utan annan stimulans än sig själva: det kommer en dag då det plötsligt inte ter sig helt omöjligt längre. Gradvis har det väl ändrats antar jag, men nu får jag inte samma panik som förr av en obokad dag tillsammans med Intensivan. Det går liksom helt okej att både hänga inomhus och utomhus, bara vi två. Inte för att han roar sig själv speciellt bra fortfarande. Och inte för att jag får speciellt många sekunder över till duschar eller att surfa eller bläddra i nån bok. Men trycket har liksom lättat. Det är på något vis mer harmoniskt och kul att hänga bara vi. Idag har vi inlett dagen hemma, gått över till Josef och hans päron på förmiddagsfika och lek, tagit ett varv rint årstaviken och lekt själva i parken nedanför tanto. Sen har ivan sovit och på eftermiddagen tog vi en tur till Enskede och lekte med ayton och hans husvaktande föräldrar. Sedan snöade det och vi åkte hem. Badade. Kollade på Johans fordon på SVT play. Nu närmar sig klockan nio och jag samlar styrka inför den sedvanliga läggningspaniken. Om allt går som det brukar kommer Ivan skrika läppen av sig och försöka rymma ur sängen ca 100 gånger. Sen kommer han ge sig men fortfarande vara sur. Leta ställning och snurra runt i sängen en halvtimme. Vid tio är det klart. Kanske. 

En annan note to self är det här med sömnen. Det ger sig med tiden! Jag skulle säga att i Ivans fall, efter mardrömslika år fram till det hände, så vände det någonstans mellan 18 och 20 månader. Då slutade jag känna mig helt outvilad om morgnarna. I alla fall fem av sju. Och det räcker faktiskt gott och väl. Snyggare har jag varit och piggare har jag sett ut men äsch, vem har råd att vara kräsen? Inte jag. 

Nåväl. Åter till läggning. Hörs. 


26 december 2015

Annandag check

Idag åkte mamma hem. Nu var det ett par tre dagar sedan vi var själva hemma, jag och Ivan. Det märks att han tycker det är tråkigt. När vi kom in från parken sprang han ut i köket, hoppfullt letandes efter mormorn som ju inte var där. Jag gillar att ha någon boende här. Det blir lite mer liv i livet då. Jag gillar dock inte att lägga Ivan när någon är boende här. Speciellt inte på sistone när läggningarna sträckt sig över timmar. Blir stressad över den därute, även om jag vet att ingen är stressad över mig. 

Jag gick hela årstaviken runt idag. Strålande solsken, Ivan sovande i vagnen, jag tog i så det värkte i benen och nu känns kroppen sådär som jag alltid önskar att den gjorde vid läggning. Mör. Genomarbetad. Jag borde verkligen hitta tid för motion även när ivan är frisk och jag jobbar. Min fitbit skvallrar om hur ojämnt jag lever, på vardagar landar stegräknaren sällan på de 12.000 steg jag har som mål varje dag. På helger sällan under 17-20. Det är olika. 

På kvällen firade vi en tredje jul med Ivans farbröder, kusiner, faster och farmor och farfar. Jag tror han charmade brallan av de flesta och jag tycker verkligen han är så bra på att hänga i större sammanhang nu. Inte lika överstimulerad hela tiden. Bra på att säga ifrån när han tycker någon blir för närgången. Bra på att, metaforiskt talat, sno micken och köra några nummer när andan faller på. Det var en mysig kväll. 

Nu återstår en rad lediga dagar nästintill utan planer. På nyår vill jag hälsa på vänner på Blidö och försöker hitta en bil som ska göra detta möjligt. Nästan tre timmar på buss går bort. 

Nu sova. Tack för en bra annandag. 

Somnar 22, vaknar 8.30

Ja nu är det jullov hörni. Det var inte min plan att vi skulle hamna här men här är vi ändå. Magsjukan gjorde sitt till med att fucka rutinerna. Och han ylar i något slags raseri-panik INTE SOOOVA så fort jag ens närmar mig sovrummet om kvällen. Och jag har inte orkat med fler tvåtimmarsläggningar. Och han har varit på så gulligt och gott humör. Så han har blivit uppe. Vid nio har jag burit in i simturer. Runt tio har han somnat. Och nu, halv nio på morgonen, ligger han här och ska snart vakna bredvid mig. Känner mig helt anarkistisk! Som en rebell! Eh, ja. Det var det här med allt är relativt. 

25 december 2015

Sista om magsjuka för den här gången

För minnet bara, en kort sammanfattning. Det var troligen ROTA, säger doktorn. Den varade i... äsch, vet inte ens? Kräks mellan söndag och torsdag morgon. Det där andra äckliga som inte är en fobi hos mig men som ändå innebär en hel del krav på vätskeersättning och dåligt mående: onsdag/torsdag till tisdag. Det ger oss totalt förlopp på nio dagar. Två personer som umgåtts med oss åkte dit på kuppen, en med kräkningar och en med det andra. Varaktighet ca ett dygn per vuxen person. Detaljer ej needed.

Nu tror jag att Ivan haft ROTA två gånger, möjligen tre i sitt liv. Det är ju helt makalöst. Jag har googlat ihjäl mig på denna vidriga sjukdom och det enda som är positivt med det här är att det verkar som att om ett barn haft det två eller tre gånger ska de ha jobbat upp ganska mycket immunitet. Det verkar finnas tre varianter av ROTA i Europa.

Jag hatar ROTA av hela mitt hjärta. Jag hatar att Ivan föddes tretton dygn innan alla barn erbjöds gratis ROTA-vaccin i Stockholm. Jag hatar att jag inte fattade då, att det lätt hade varit värt de 4500 kronorna jag har för mig att det kostade att betala för vaccinet själv. Men nu är det som det är.

Och de senaste två dagarna är han mitt friska sprudlande normala hyperaktiva barn igen. Vill aldrig, aldrig mer vara med om det här. Hoppas jag slipper. Hej.

Umä

Idag bokade jag och mamma biljetter till Umeå. I slutet av januari bär det av igen. Den här gången tänkte jag undvika allt det där som orsakade kaos sist medelst två säkra kort: hotell och packa med stora vagnen. Måste bara kolla upp att det är okej att packa ned hela min Babyjogger City Mini GT, den är ju mer eller mindre en lyxig variant av en resevagn. Väl? Den är liksom avgörande för att han ska somna i vagnen om dagarna, det fungerar inte med resevagnen. Och för att undvika evighetsläggningar och nätter på madrass i vardagsrum bokade vi också hotell. Gud så skönt att ha sitt eget ställe ändå. Passar på att åka två veckor innan Ivan fyller två, han flyger alltså gratis tills dess. Så, Norrland, here we go again. Revansch?

Gla julda dåra

God fortsättning! Hoppas ni hade det otroligt bra. Och tog det lugnt med stressen och konsumtionen och delade på hushållsarbetet. Vi hade en fin dag, med några olika moment såsom jullunch hos syster och barn i Täby, en jäkla massa SL-resor och julmiddag hos mig med mamma och min bror på kvällen. Ivan hade en bra dag mag-mässigt men lite sämre stimulans-mässigt, efter 2 veckor ensam med mig och med dålig hälsa har han blivit otroligt mammig, och tre gulliga små kusiner på mellan 6 och 10 år var liksom lite väl mycket. Han ville mest ta trapporna upp till övervåningen där ingen befann sig, och leka ensam med mig på kusinernas rum. Spela piano och ta det lugnt. Ivans mormor säger att jag borde kolla upp om Adolf Fredrik kör från låg- mellan eller högstadiet och ställa honom i kö tidigt eftersom han är så intresserad av, och faktiskt ganska bra på (om en mamma nu med trovärdighet kan påstå detta?) musik. Kan ett tjugotal sånger och håller tonen och sjunger dagarna igenom och sådär. Men alltså, han är inte ens två. Jag tänker att vi väntar lite innan vi väljer inriktning på hans studier va? Nåväl. På kvällen orkade jag knappt äta en enda bit eftersom jag moffat så hårt på lunchen men detta är väl kanske det mest o-unika någonsin va? Ivan fick en julklapp av mig: ett fint träpussel. Tyckte han skulle träna lite på riktiga pussel nu när han fått kläm på de digitala på ipaden. Och mycket riktigt, han har liksom samma grepp på pusselbitarna som när han tar fingret och drar den digitala biten över sin rätta plats. Tappar tålamodet mycket fort när den inte klickar i sig på rätt plats av sig själv. Blir bra träning, detta. Han fick rätt många julklappar av alla andra, duplo och klossar och badleksaker för att nämna några. Samt pixieböcker och en blå julgranskula med bamse på, från Amnesty. Den slog han sönder på en sekund. Men det är tanken som räknas, visst. 

Vi vuxna skulle som vanligt inte dela ut julklappar men min mamma trotsade som vanligt detta så jag fick en Apple TV. Hennes begagnade, bara någon månad gammal, eftersom hon insett att hon gillade tivon mer. Jag blev så himla glad faktiskt! Nu ska jag börja titta på serier om kvällarna igen i januari. Ser så mycket fram emot detta.

Nu sitter jag och mamma på bussen mot karlaplan där min moster Cilla bor. Ska snart fira en andra, eller blir det tredje, jul med dem. En julklappsfri. Är redan mycket hungrig. 

Det var allt från oss, hej! 


23 december 2015

Så kommer den där Stina Nordenstam-låten igen

Varje julhelg i jag vet inte ens hur många år har den gått på repeat i min skalle. Soon after christmas med Stina Nordenstam. Så fin så fin så alltid med under helgerna. 

Om 13 minuter: julafton. Midnatt. Ska alldeles snart försöka sova efter en fin dag med tusen ärenden med min bror och Ivan. Tänkte att vi skulle kört framgångssagan med ingen dagsömn - superbra nattsömn igen men det ville sig inte. Vid två somnade han och vid kvart i tre väckte jag. Och det blev kaos. Fortfarande, fast jag anser honom som "frisk" nu, får han något slags magkramper någon gång om dagen och kvider ont i magen och sedan kommer en blöja efter en stund. Idag var det panisk gråt efter väckning. Ont i mage ont i mage ont i mage. Det är nu tio dagar sedan han insjuknade. Jag har för mig att någon doktor sagt att det kan göra ont i tarmarna efter en lång magsjuka. Att det kan ta tid att komma tillbaka. Något med tarmflora eller hmm jag minns inte prick. Vägrar ringa 1177 för allt de gör nu för tiden är att säga "åk in" och varje gång man åker in säger lökarna att det inte finns något att göra än att vänta ut det. Men det är lite (mycket) jobbigt att se honom ha så ont. Han sprattlar som en fisk i panik i min famn och även om det bara varar en lite stund när det händer blir jag liksom ledsen och lite orolig. Kan han inte få må bra nu? Kan han inte slippa få ha ont? Aptiten är det inget fel på men eftersom fet enda mönstret jag hittar är att han ätit välling en tid innan det hänt får jag nog lov att plocka bort den ur hans kost ett tag. Han äter bara fullkornsvälling. Tycker inte om andra varianter. Så vi kämpar på med fiskbullar och ris dag ut och dag in. Och "väntar ut det". Snart två veckor. 

Men men. Ska försöka ha is i magen. De flesta stunder av dagen är han sprudlande glad och pigg och förutom att han skyr sömnen som pesten, är det härligt att vara med honom. Och min bror. Min efterlängtade, fina, snälla bror. Som bor hundra mil bort, typ. 

Ikväll har vi griljerat en skinka, slagit in lite julklappar (till barnen) och försökt oss på att rimma. Otroligt mycket barnsångstema i rimmen i år, på förekommen anledning. Ivan somnade 22.00 och imorgon beger vi oss till Täby och min syster med familj. Det blir nog mysigt. Allra mest önskar jag mig en helt frisk Ivan utan smärtor eller knasig mage nu. Det vore den allra bästa julklappen. 

Tills vi hörs igen: god jul på er! Hoppas ni får en väldigt fin helg. 

22 december 2015

Intensivan is back

Elfte dagen i rad med Ivan, det är som att vara föräldraledig igen och jobbet ter sig allt mer som ett minne blott. Ett lite stressande minne, ska erkännas, gud vad jag hade behövt ta mig in och jobba undan åtminstone lite av allt jag har på mitt bord innan jul. Men det blev inte så. Det får vi lösa efter jul eller efter nyår om det vill sig riktigt illa.

Ivan är i alla fall piggare. Och med piggare menar jag HELT JÄVLA GALET PIGG. Sedan han tillfrisknade (dvs: fick aptit och energi igen) framåt lördagen har han liksom skytt sömnen som om den skulle ta livet av honom om den kom och hälsade på. Vi snackar två- till tretimmarsläggningar. Ett barn som somnar runt halv elva i stället för åtta, en dålig kväll halv nio. Han har röjt och röjt och röjt och inte ens vagnpromenader nedbäddad i mörkret har fungerat, igår var vi ute i två timmar mellan åtta och tio men icke. Ingen sömn att hämta där, inte. Idag skippade vi dagvilan helt, den tycktes överflödig och visade sig också vara det när klockan blev åtta och han strålade som en sol efter sin tredje middag (ja han äter som en häst just nu - blir aldrig mätt och det kanske är lika bra med tanke på att han gått ned massor i vikt, av hans blöjstorlek och utstickande revben att döma). När jag tvingade in oss i sovrummet vid åtta, då hade han ändå varit vaken tolv timmar i sträck, grät han hejdlöst och jag hade svårt att tyda om det var övertrött eller om han verkligen var pigg fortfarande. Har ni varit med om detta? Ett barn som varit sjukt länge, blivit friskt, och plötsligt har så otroligt mycket överskottsenergi? Det känns logiskt på något sätt. Men ändå märkligt. Man kan väl inte spara sömn?

Oavsett vad, han somnade efter lite hysterisk gråt, några rymningsförsök ur sängen (varpå jag bar tillbaka honom och han sade INTE SLÅSS MAMMA vilket fick mig att få hjärtknip - han håller just på att lära sig att vi inte slåss och inte sparkas här hemma och verkar inte helt ha klart för sig vad slåss är eftersom det i princip används varje gång jag behöver bära honom till vagnen, sängen eller dylikt, usch) och lite långsamma klappar över huvudet från min sida. Lilla pigga barn. Vad din mamma får slita.

Nu är det dan före dan före dan. Jag har inte ätit middag idag men orkar inte göra det heller. Känns som det var veckor sedan jag hade "egentid" och vill hellre ligga kvar här i soffan och titta på tv (snart börjar kobra, veckans höjdpunkt) och sedan gå och däcka själv. Imorgon kommer Ivans efterlängtade morbror. Sedan kan julen få börja tycker jag.


20 december 2015

Den här veckan var sämst 2015.

Sjunde dagen snart över, eller åttonde beroende på hur man räknar. Oavsett vad: Ivan har inte kräkts på tre nätter (eller dagar, men sånt gör ju inte han tydligen) och är pigg och äter så nu är han väl frisk då. Ska bara ordna sig i blöjan så kan jag sluta vabba (kommer bli minst nio dagar totalt med tanke på 48-timmarsregeln på förskolan vilket gör att vi måste ha läkarintyg) och börja fira jul, typ. 

Sedan vi kom hem i fredags har jag haft ett sov-besök av Emelie och ett av Frida, eftersom jag varit så rädd för nya utbrott och att hans magsjuka skulle ta nya tag. Är så orimligt tacksam att de finns och vet inte vad jag skulle vara eller hur det skulle gå utan mitt nätverk. När jag säger att jag skäms att behöva dem säger det att de vill komma. Att det är lyxig egentid att komma och hänga i mitt magsjuka hem. Fem dagar innan jul. När jag säger att jag skäms för att man faktiskt ska ha en familj till sånt här och inte belasta sina vänner (i min dumma föreställningsvärld åtminstone) säger de att de är min familj. Förstår ni hur fint? Jag gör det knappt. 

Nu ska jag i alla fall försöka våga mig på en natt ensam igen. Känner mig bränd av livet och magsjukan och är typ redo för nystart inatt. Men hoppet är det sista. Osv. 

18 december 2015

Nu då?

Ni kanske undrar hur många magvirusvarianter det går därute just nu? Nä, ett TUSENTAL bara. I alla fall om jag hörde rätt och om Ivans läkare vet vad han talar om. Vi åkte alltså till doktorn igår efter att det börjat om och han inte fick behålla något och var håglös och trött och gnällig och det kändes helt jäkla hopplöst. Det finns ju inte så mycket läkarna kan göra mot magsjuka, jag vet, men nu tyckte de själva att han skulle komma in för en kontroll så då blev det så. Det hade ju ändå pågått i fyra dygn, med en liten paus i mitten. De kollade sänkan (fin) och febern (ingen alls) och klämde på magen. Sedan fick vi åka hem, med ordination av tålamod och en jäkla massa vätskeersättning. Jag åkte ut till farmor och farfar och bröt ihop hela eftermiddagen. Det kändes som att det aldrig skulle uppstå en lättnad och när jag hörde att Ivans dagiskompisar som fått magsjuka blivit friska på sju timmar kändes det bara så himla... orättvist. Och det är det ju. Men det finns inget som blir bättre av att jag fastnar i den känslan. En del barn får långa magsjukor (enligt doktorn) och en del magsjukor är långa av naturen. Det spelar ingen roll vilket som är fallet nu (troligen båda) utan vi får bara kämpa på.

Inatt kräktes han inte. Det var en trevlig omväxling. Däremot vaknade han fem och grät och klagade på ont i magen somnade efter en orolig halvtimme om igen. Vid åtta hände samma sak, men den här gången behövde han gå på toa. Ska ej bjuda er på detaljer nu, men kanske har det hela flyttat nedåt i tarmarna i stället. Eller så är det på övergång. Eller så är det paus.

Jag tyckte i alla fall att det var dags att ta min familj inåt stan och till vår lägenhet igen. Att väga för och nackdelar mot varann är inte alltid lätt, därute får jag sällskap om nätterna vilket är extremt avgörande för MIG just nu, men jag tror Ivan var färdig med farmor och farfar och deras hus vid det här laget. Att inte vara i hemmamiljö har ju sina begränsningar. Man hittar inte i skåpen och det där som alltid finns hemma kanske inte finns borta. Dessutom hade vi barrikaderas hela deras vardagsrum. Och Ivan ville allt oftare ta mig i handen, gå ned i hallen, försöka sätta på sig skorna och säga "vagnen! bussen!" vilket jag tolkade som att han var lite färdig med skogen och huset och verkstaden och att sova på luftmadrass.

Nu är vi hemma och jag har två fina vänner som kommer och sover med oss inatt. Håller alla tumar jag har att det vänder nu.

17 december 2015

Om och om igen

Tro det eller ej men inatt började det om. Jag kom hem sent från en julfest med jobbet och han sov med farmor men började ganska snabbt vrida sig oroligt. Jag ville inte tro det men fattade att ngt var på gång. Efter att han vridit och vänt på sig och suckat och stönat och inte kommit till ro bar jag upp honom i badrummet här hos farmor och farfar. And there we went again. Efter nästan 2 kräkfria dygn. Alltså jag fick nästan panik. Farmor och farfar fick ligga uppe och lugna mig, jag började skaka i skräck ocj ångest och klarade inte tanken på att sova bredvid honom väntandes på mer ännu en natt. Nu sover farmor med honom och jag har legat vaken i en gästsäng på nedervåningen och vågar inte vara nära. Det är tyst från där de sover. Snart kommer han vakna. 

16 december 2015

Eventuellt färdigt

Nu är vi värda lite glädjebesked tycker jag. Vi hade en natt helt utan kräks och Ivan vaknade med "ont i magen - pasta NU" vilket jag tolkade berodde på hunger. Så han knaprar överkokt pasta och återhämtar sig, tror jag. Att bo hos farmor och farfar var också en hit - Ivan avgudar farfar som kan rita och har en massa maskiner och traktorer och bilvrak på tomten. Och farmor också förstås (inte på tomten - men i huset). 

På deras initiativ (så lyckligt lottad i detta) har vi beslutat att han får vara hemma fram till jul (med dem) så vi slipper vi eventuellt en vända till, det kryllar av magsjuka på förskolans nästan alla avdelningar just nu. Och jag skulle inte bli förvånad om det är flera olika varianter, de tycks uppträda olika hos olika barn i alla fall. 

Så planen är nu att vi bor hos farmor och farfar i veckorna fram till dagen innan jul. Sover i deras vardagsrum på en uppblåsbar madrass, på dagarna roar han sig med dem och jag jobbar. Det blir mysigt. Det är också jättebra för både mig och honom och dem att de tightar ihop sig ännu mer, på sikt vill jag att han ska kunna åka dit och sova över själv då och då. 

Om det är över för honom nu vilket jag vågar hoppas på men inte ta för givet kan vi sammanfatta denna hemska upplevelse for future references med att det började en söndag med gnäll och aptitlöshet, bröt loss söndag natt, blev bra över måndag dag, bröt loss igen måndag natt och tisdag morgon, sedan blev det sakta bättre och bättre och onsdag morgon tycker jag nog vi kan kalla honom i det närmaste frisk, med aptit och energi. Men vi inleder mat-intaget långsamt. Pasta och vitt bröd och lite banan. 

Jag vet inte vad jag ska ta med mig som positivt eller lärorikt ur detta. Vi överlevde, javisst, men det visste jag faktiskt innan. Det var exakt så hemskt och vidrigt som i mina mardrömmar. 

15 december 2015

Dyker ned (pga har exakt inget annat val)

Jahopp, ny natt. Ny ensamhet, ny oro, nej skräck. Känns som att dyka ned i ett svart hav fullt av hajar och ormar. Eller vafan, värre ändå. Ett svart hav fullt av Bob i Twin Peaks. Nätterna alltså. De är så hemska. Även med ett friskt barn tenderar jag att oroa mig och känna mig liten och ensam och inte kapabel att ta hand om allt som trillat över mig på natten. Det brukar alltid gå över när det är dag. Men nätterna är inte min vän just nu. 

Nätterna är alltså inte heller Ivans vän, för han har något slags magsjuketema (samma förra gången, i maj) att må okej på dagarna och kräkas och gråta och må piss under natten. Kanske kan han mota spyan i grind dagtid? Kanske funkar det bättre att o-spy när man är uppe och rör sig? Sitter och sover i vagnen på dagvilan? Inte fan vet jag - och det är ju en av anledningarna att detta tar så hårt på mig. Det GÅR inte att fatta magsjukans logik, den finns inte ens. Igår efter en kräksfylld natt och morgon mådde han liksom fint. Vi var ute och promenerade hela dagen, matade änder och tittade på grejer och han ville hela tiden gå ur vagnen och göra saker. Som att gunga fort och hoppa studsmatta. Jag höll honom undan andra levande personer men lät honom strosa lite här och där. Räknade timmar vid läggningen och konstaterade att det gått 16 timmar sedan senaste kräkset, bra, då är det väl över. Men så började en helvetesnatt med kräks och osömn och illamåendegråt och allt det där. Avslutades med en upplevelse i badrummet som var så vidrig att jag inte ens pallar återge den. Men tänk längd: lång, och moment som ljud av kvävning och kramper i hela kroppen så är ni nära. Förmiddagen var sedan hemsk. Så trött ledsen gråtig gnällig. Sen sömn och sen, javisst, rätt pigg. Och glad. Fortsatt utan aptit men i övrigt sig rätt lik. 

Och nu sover han. Ligger här bredvid mig i mörkret hos farmor och farfar dit vi flydde idag. Inte så mycket för hjälp (vi bor på egen våning mycket avskiljd från de andra) som för att jag inte står ut att vara ensam i den här känslan. Kan inte fungera socialt men behöver människor omkring mig. Farmor och farfar är bäst. Mycket viktiga. I alla fall, han sover. Och jag ligger här med handduk och hink redo och väntar in att det ska börja igen. Har googlat på fraser som "normallängd" och "magsjuka" och annat som leder direkt in på familjeliv. En del håller tydligen på såhär i en vecka eller mer. 

Om det är så för oss vet jag inte vad jag tar mig till. 

Det bara pågår.

Det slutar inte. Hela natten kom det kräks. Morgonen också. Han kan inte sova för han mår illa och kan inte vara vaken utan att gnälla gråta gnälla gråta. Jag är som ett spöke. Har inte sovit på snart tre dygn och försöker varva momenten trösta barn, bära barn, ge vätskeersättning till barn de de stunder han har aptit, tvätta nedkräkta kläder, tvätta nedkräkta golv, alltså jag orkar inte. Verkligen inte. Så hemskt att detta mina mardrömmars sjukdom på riktigt ÄR så vidrig som i mina fantasier. Inget "ett dygn och så var det över" här inte. Inget "en spya så var det klart". Inne på tredje dygnet nu och inatt och i morse var värst hittills. 

Fan i helvetes helveten. 

14 december 2015

KBT i dess bästa form: livet

Jag hatar att läsa bloggar om andras magsjuka så ni som också gör det kan sluta här. 

Triggervarning. 

För er som fortfarande är kvar kan vi väl alltså konstatera att Ivans dåliga aptit och usla humör hela helgen framåt söndagskvällen eskalerade i magsjuka. Två kräks har det blivit hittills. En liten en vid tio på kvällen (hade lagt ut ett överkast över heltäckningsmattan och där kom pyttelite och lite mer på golvet på väg till toan). Efter detta somnade han om och sov stilla. Själv gick jag och lade mig vid elva i så stor förskräckelse att hela jag skakade. Mina knän, mina tänder hackade, mina händer kunde inte skriva sms på telefonen. Jag satt och halvlåg mig igenom hela natten och ingenting hände. Förrän vid sex då helvetet brakade lös. Den här gången hann jag till badrummet där jag stod med honom i famnen när han tömde sin magsäck i mörkret och snyftade mellan hulkningarna. Tror jag lyckades få ur mig ett "såja gubben det blir snart bättre" men typ ALL annan energi gick åt till att inte svimma / fall ihop själv eller att börja panikgråta jag också. När han var färdig blev han på supergott humör direkt. Berättade för mormor, som sovit här eftersom planen var att gå på förskolans lucia-fika, att han hade hostat och att "nu är det bättre". Lekte och såg på film och åt en halv isglass och bröt bara ihop några få gånger med hänvisning till "ont i magen" eller "ont i munnen". Antar att fet kniper? Men inget mer kräks. 

Han har varit pigg och rätt glad hela dagen. Totalt utom aptit men tyckt att det varit mysigt att strosa årstaviken fran och titta på ankor. Till det yttre ser jag nog ut som vilken vabbande mamma som helst men inuti kaosar allt. Räknar minuter och timmar från kräkset och ber till Gud att den där i morse var sista. Att det hat vänt nu. Oroar mig för att han tackar nej till vatten och nyponsoppa och verkar äcklad av bara tanken, men tittar på hans allmäntillstånd som är gott, han är pigg. Fast nu sover han. Sitter utanför som på nålar. Vad ska hända nu? När är det över? Åh herre. Är ej gjord för denna delen av föräldraskapet alltså. Mår så hemskt dåligt. 

13 december 2015

Anteckning Ivan, 22 månader

Dags igen! Månaderna passerar snabbare och snabbare ju mer livet tuffar på märker jag. Eller, jag förstår givetivs att månaderna rör sig lika snabbt hela tiden, men för mig går det snabbare. Det var över en månad sedan vi drog till Umeå, ser jag från förra månadens anteckningar. Jahopp, känns som förra helgen. Snart fyller Ivan två och då skippar vi månadsanteckningar och kör halvårsvis tror jag. Blir nog mer lagom. Eller kvartal. Hmm, får fundera på den. Nåväl, här är pauserna (fortfarande) få och korta och nu vilar han middag på sitt (dvs mitt) rum så det bara bara att ge to it, så att säga. Ivan 22 månader. 

Sömn

Inte mycket nytt under solen men vi ska inte glömma att hylla och tacka tiden som gått för det faktum att det sällan längre krävs speciellt mycket jobb om nätterna från min sida. Läggningar som är hetsiga och utdragna rätt ofta, men när han väl sover så sover han rätt bra. Om han inte hostar. Faktum är att jag inte minns att jag varit uppe och krishanterat om nätterna på rätt länge nu, och med länge menar jag kanske en dryg vecka. Ändå festligt! Ändå mycket bra! Hurra på dig, Ivan, för att du äntligen vet hur man sover! Tog bara nästan två år.

Sömnen i siffror:

  • En genomsnittlig läggning från att lampan släcks och det "är godnatt": 35 minuter. Ibland 60. Ibland 80. Ibland 20. Aldrig under kvarten.
  • En genomsnittlig natt: ca 11 timmar. Halv nio till sju, halv åtta är lite av en standard. En bra natt blir det åtta till sju, men det är en riktigt bra läggning det.
  • En genomsnittlig dagvila: på förskolan ca 1 timme, hemma ca 1,5 (upplever honom som rätt trött på helgen och ser ett - evt inbillat - behov att sova ikapp. Eventuellt är det mer jag som tycker det är så himla skönt att stöka runt själv, vilket såklart kan ha effekt på när han är trött om kvällen, men so be it. Så ser det ut.)
  • Genomsnittligt antal uppvak per natt: typ... ett?

En sak som oroar mig lite kring sömnen är att han likt en mullvad hela tiden gräver ned sig under saker när han ska vila. Ibland hittar jag honom under en stor kudde och då är han helt dyngsur av svett därunder. Det funkar inte riktigt att ta bort alla kuddar i sängen, dels eftersom vi delar säng och dels eftersom vi har en liten glipa mellan vägg och säng där det ligger kuddar som ett slags bumpskydd. Bör jag vara orolig att han kan kvävas under en kudde? Bör jag hålla mer koll på honom under nattens gång? Någon annan därute med mullvadsbarn nattetid?



Mat

Ptjaaaa. Olika, olika dagar. Just nu tycker jag han äter rätt dåligt med mig men alla barnvakter vittnar om att han äter sååå mycket när de serverar maten hemma. På förskolan tror jag han äter mest som alla andra. Vägrar använda bestick dock. Kan ta första tuggan med sked eller gaffel, men väljer snabbt sedan det enklare sättet att äta: med händerna. Ja, även med soppa och yoghurt. Ja, det blir kladdigt. Försöker uppmuntra till bestickanvändning men det går trögt. 

Lek

Kojor är den här månadens nya melodi. Det ska byggas kojor både hemma och på förskolan. Där ritar de och leker och bygger julgranar och pysslar och klipper cirklar och målar pinnar och jag vet inte allt. Hemma ägnar vi oss mest åt att rita och ibland köra med leksaksbilar. Själv tycker jag att det är både svårt och tråkigt att "leka" för att vara helt ärlig. Kanske är det därför som också Ivan verkar tycka att det är rätt tråkigt att leka med mig? 

Den här månaden har iPaden slagit igenom på riktigt. Och inte nog med att den är förtrollande rolig och kan sluka timmar av hans tid och uppmärksamhet om jag inte stoppar honom, han har dessutom orden för att lägga beställningar efter den. Eller, ska vi säga krav? BAKA TÅRTA säger han bestämt och letar i rummen efter iPaden, på vilken det finns en app som heter Radioapan där man kan baka en tårta eller blåsa en ballong. TELEBABBIS, säger han och syftar på Teletubbies, han vill titta på det. BLÅSA BALLONGER! KÖRA BUSSEN! TÅGET! Osv osv in i oändligheten. Om jag säger att nej, nu är iPaden borta eller nu ska vi göra något annat, nöjer han sig inte (som förr - åh ljuva dagar) med det svaret och att vi kan hitta på något annat, då blir han vansinnig och börjar gorma och gråta och skrika och kan i ilskan börja kasta saker hejvilt omkring sig. Denna nya ilska är jag fortfarande nybörjare på. Hur gör man när ens barn är envist och råförbannat och inte alls ledsen, vad det verkar, utan sjukt jävla arg? För oss slutar det oftast med att vi inte kan vara inne - det blir för mycket bråk efter iPad eller "titta film" och jag väljer att gå ut i parkerna (i kylan och slasket och mörkret) och fördriva tiden. Men jag önskar att vi kunde hitta ett sätt att vara inomhus och då inte bara tjata om iPaden. Har testat det mesta utom att låta honom leka sig trött med den, det tycks nämligen aldrig ske. Härom morgonen provade jag och han höll i i 1,5 timme och fick stooooort utbrott då jag avbröt. 

Hur gör ni andra? Känns detta igen?   

Konflikter

Ja, nu hann jag ju in på den här rubriken redan innan men som sagt: det är ett viljestarkt barn jag har som just nu verkar känna en hel del frustration i relation till att inte kunna bestämma allt. Jag försöker välja mina strider, men KAN inte låta honom bestämma allt hemma. Jag måste få en sekund att göra i ordning mig på toaletten (med öppen dörr) innan vi kan gå ut och han kan få små utbrott över att jag inte gör exakt det han vill att jag ska göra. Han kan bli rasande när han inte får se på film eller leka med iPaden. När jag säger att tuschpennorna får man bara rita med på papper och inte på leksaker. Jag är ganska slapp kring regler tror jag, kan lätt låta honom käka lite varstans i lägenheten, men vissa saker går ju bara inte för sig. Och det blir konflikter. Igår var en sådan dag, en lördag utan planer eller sällskap och efter ett långt gnällmaraton gav jag upp om drömmarna om en förmiddag inne, klädde på oss och gick ut. Det var okej och han somnade tidigt, utan att ha ätit just någon lunch. Vaknade och var fortfarande på ett dåligt humör. Det eskalerade. Samma grej igen, gick ut (han KRÄVDE att vi skulle ta resevagnen och inte den stora, sköna och jag orkade inte bråka så den gick vi omkring med hela eftermiddagen). När farmor, som skulle vara barnvakt, kom vid fem var det så HIMLA skönt för mig att dra hemifrån och bara tänka på annat ett tag. Var på teater medan Ivan och farmor tydligen haft så himla roligt, och inte hade Ivan gnällt eller gråtit eller fått utbrott en enda gång. Hela vägen in i läggningen hade de mysigt. Han kunde till och med roa sig själv. Jag FATTAR verkligen att det är min lott som förälder att han testar sina känslor och utbrott och var gränsen går på mig och jag är glad att han har så mysigt med sina barnvakter och farmor, men ändå. Lite tröttsamt? Pyttelite så att en undrar varför det måste vara så himla... intensivt exakt hela tiden.

Språk och sång

Ny fras han säger varje gång det är lite mycket omkring honom: "ingen fara alls". Tror han säger detta säkert trettio fyrtio gånger om dagen. När något låter högt i närheten, när ett barn ramlar och börjar gråta i parken, när det händer något han inte är beredd på. Ingen fara alls. Imorse väckte han mig vid kvart över sju med en alldeles klar stämma i det mörka sovrummet, jag trodde han sov, men så kom det "Nu är det dags för välling". Jodå, snacket flyter på. Sångerna med. Den här månaden har det på förekommen anledning varit ganska många julsånger. Gärna i badkaret om kvällarna. Jag har filmat massor men det känns inte bra att lägga ut nakenfilmer på mitt barn, så ni får fantisera ihop hur det låter. Det är urgulligt. Räknar till tolv nästan utan misstag. Sen kommer tydligen nitton, i hans värld. Whatever. 



 
Kroppen 

Tja, lilla kroppen. Den jobbar på. Lång och smal och alltid på språng. En febersläng denna månad fick vi, jag vabbade en dag totalt (med farmors och mormors hjälp). Hittills ingen magsjuka. Fortfarande livrädd morsa.





Tidigare månadsanteckningar:

11 december 2015

Terapiavlsut och tack

Idag avslutade vi vår gemensamma terapi, jag och Ivan. Det var så sorgligt och fint. Jag har inte räknat, men fick veta idag att vi träffats 38 gånger och att vi sågs för första gången när Ivan var åtta veckor gammal. Det är i princip hela mitt liv som förälder, som Helena funnits vid vår sida. Vi skulle egentligen ha avslutat terapin ungefär när Ivans pappa dog, men när det hände satte vi igång igen för jag var i desperat behov att stöd i krisen som jag genomgick och den hade väldigt mycket att göra med min nya roll som ensamstående förälder, och eftersom hon kände oss och jag älskade henne redan då, för ett år sedan drygt, gick vi kvar. Men månaderna gick och från att ha träffats varannan vecka glesade vi ut det till en gång i månaden och idag tog det slut. Det har jag vetat ända sedan i våras, att vi skulle trappa ned under hösten för att avsluta till årsskiftet, och idag hände det.

Jag har gått i ganska många olika typer av terapier under de senaste tio åren. Individualterapi med psykoterapi-inriktning, parterapi, korttidsterapi och KBT-dito. Från att ha varit en person som tänkte att man behövde vara riktigt trasig för att behöva terapi har jag utvecklats till en som tycker att det finns ett helt unikt värde och som inte drar mig för att söka hjälp om jag anser att det behövs. Men en sak som är både tråkig och fin, beroende på ur vilket perspektiv man tittar, är att jag inte tyckt att just någon av de andra terapier jag gått i gett speciellt mycket. Det har nästan alltid slutat med att jag känt att jag gått dit för att fullfölja min plikt, att göra det som krävs av mig, att se tiden an och att inte vara en quitter. Jag har sällan upplevt att jag fått speciellt mycket hjälp. Kanske för att jag ändå haft ett nära nätverk att dryfta mina tankar och bekymmer med? Kanske för att de terpeuter jag träffat innan inte passat mig speciellt bra? Det handlar ju ändå om personkemi. Att vara exakt den kombination av lösningsorienterad, icke-daltande, utmanande och to the point som just jag behöver och trivs med för att utvecklas, har ingen terapeut jag träffat varit. Förrän jag träffade Helena.

Hon tror att det beror på att i en föräldrasituation måste man möta sina demoner vare sig man vill eller inte. Det klär av en så många lager av skydd och alla impulser att fly när det är svårt eller att stänga sig inom sig själv fungerar inte längre. Man är naken vare sig man vill det eller inte, och det är en gynnsam situation att träffa en terapeut i. Jag vet inte, jag. Jag vill ändå hävda att hon hade det där som jag behöver. Men det spelar ju ingen roll. Poängen är att hon varit en följeslagare till mig och Ivan i snart två och och jag vet inte om jag lyckats vara den förälder jag ändå anser att jag varit och blivit, utan henne. Faktiskt inte. Jag är så HIMLA glad och tacksam att hon finns och funnits där.

När jag började handlade det, för den som minns och följde oss då, om att jag inte klarade av att "härbärgera" (psykologterm) speciellt bra när Ivan grät hysteriskt, just då handlade det om kvällarna. Han hade ju någon form av mini-kolik, med tretimmarsgråt nästan varje kväll. Jag kände att jag inte klarade av att göra mitt jobb som förälder, att jag inte kunde behålla lugnet och tro på att det inte var mitt fel, kände någonstans att det var helt stört att inte jag lyckades trösta mitt eget barn, och jag hade utvecklat någon slags ångest inför min föräldraroll rent generellt. Den var så kompromisslös och defintiv på något sätt. Omöjlig att pausa ifrån. Jag kände mig som en idiot som inte kunnat fatta det innan han kom. Jag kände att allt ansvar låg på mig som den ammande föräldern och att jag misslyckades. Ja, det var i början det.

Helena identifierade ganska snabbt saker om mig själv i nära relationer som jag inte ens sett innan, att jag alltid skapat en distans i nära relationer fram tills Ivan kom (genom val av partner som själv höll/krävde olika typer av distans eller att, tidigare i livet, själv dra när det blivit för intimt) och att jag brottades med den här distanslösheten i relation till Ivan. Att älska och att inte kunna stänga av, försvinna bort, sträcka ut bandet mellan oss, var skitsvårt i början. Och hela tiden hade jag henne där som höll min hand och liksom uppmuntrade mig att våga hänga med på resan. Övertalade mig att det jag gjorde var gott nog, att jag var en fantastisk förälder, att barn kommer med olika temperament från början och att det inte var jag som skapade hans känslosamhet vare sig under kolik-perioden eller senare när han hade nattskräck eller timslånga utbrott kring bilåkning eller vagnåkning eller allt det där som vi brottades med i början. Hon kunde titta på mig när jag fastnade i en mening och sökte efter ord som skulle tona ned det jag egentligen kände och säga "nu ser det ut som du tänker på något som gör dig ledsen" och jag liksom köpte det, berättade vad det var, började gråta, sket i att rama in allt det där som snurrade inuti med formuleringar och ett sammanhang.

Det blev ju bättre ganska fort och jag tror att jag började landa i allt redan kring Ivans 6-månadersdag, någonstans kring slutet på sommaren förra året. Vi höll på att glesa ut och avrunda och så pang - Ivans pappa dog i sömnen. Jag fattade ingenting och jag fattade absolut inte hur jag skulle palla det nya livet som jag insåg låg framför mig, och så började vi om igen. När jag kom till Helena första gången efter att Aksel dog var det utan Ivan, det hade bara gått en vecka. Jag var troligen fortfarande i stor chock. Jag tror att det var första gången jag rörde mig utanför hemmet. Hon slängde om sina bokningar och så satt jag där igen och hon grät tillsammans med mig den där gången. Och så körde vi på igen. Nytt fokus var hur jag skulle klara det här alldeles ensam, hade jag verkligen den styrkan inom mig? Kan jag vara någons förälder utan en annan förälder att dela allt med? Kan jag ro hela den här skutan i land, kommer jag orka? Hur gör vi med mig mitt i allt det här? Vem ska jag vara, vem ska jag bli? Vi har jobbat med det, jag och Helena, ständigt med Ivan i fokus. Jag minns inte hälften av alla gånger jag suttit där men vi har avhandlat det mesta som rör sig runt sorg och föräldraroll och sömnbrist och nattskräck och att våga vara svag ibland och att hitta ett liv som fungerar och ibland har det varit roligt och ibland har det varit tungt. Ibland har jag fått ringa henne för att konsultera vissa frågor, ibland har det mest varit småprat. Men hon har alltid varit i vårt lag och nästan varje gång har jag gått ifrån våra sessioner styrkt och med nya infallsvinklar på problem jag tyckt att jag kört fast i. Hon har verkligen, verkligen, verkligen alltid trott på mig som förälder och på Ivan som individ. Alltid fått mig att känna att jag är så jävla stark och kompetent och bekräftat oss som förälder/barn och att vi är på rätt väg.

När jag började jobba igen och mer och mer kände att jag började hitta tillbaka till en vardag och ett sammanhang visste jag att det är dags. Jag kan inte hålla på att ta upp timmar som någon annan behöver mer än jag - det är ju ändå "samhället" som betalar - i en situation där jag allt oftare vill bolla småfrågor som pedagogik, trots och sömn och sådant en faktiskt kanske kan klara sig utan en "egen" psykolog för. Så idag var det slut. Slut och över och troligen ses vi aldrig mer.

Jag vågade vara öppenhjärtig även den här sista gången. Säga till henne att jag tycker så otroligt mycket om henne och det hon gjort för oss, att hon har stuckit ut i mängden av psykologer jag träffat hittills, att jag idag är så himla stolt över den förälder jag är och det barn jag har, och att jag VET att hon är att tacka för mycket av den känslan. Jag vet att hon bara har gjort sitt jobb, och jag vet att för oss har det verkligen hjälpt. Jag frågade om hon tyckte om sitt jobb och hon sade att när hon jobbar med oss gör hon det. Det var ett värdigt men varmt avsked. Vi kramades inte när vi skildes åt, men hon såg ut som att hon blinkade tårar bakom sina glasögon och när Ivan sade "hejdå lena" när vi rullade ned i den långa korridoren för sista gången kändes allt väldigt tungt och väldigt rätt på samma gång. En sorg och saknad och, framförallt, en stor tacksamhet trängdes i mitt bröst.

Tack Helena för att du funnits, tack BUP för att ni finns, tack för att jag fått möjlighet att ta del av allt det här. Det har verkligen varit värdefullt för mig.

High low osv

Visst är det råfånigt - objektivt talat - att tro på jinx och annat skrockfullt? Inte så hög status, om en säger? Ändå är jag SUPEROROLIG att jinxa saker, framförallt när det kommer till att säga positiva saker om min och Ivans hälsa eller sömn. Så jag låter bli. Men OM jag inte vore rädd för att jinxa kanske jag hade berättat att vi har sovit helt otroligt bra den sista tiden (läggningarna är ej inräknade) och att jag, en fredag strax före halv tio, ensam hemma med ett sovande barn i rummet bredvid, tycker att livet flyter på rätt fint för närvarande.

Det finns en annan anledning att inte ge sig in i positiva ordalag och den stavas schizofreni. Min egen, alltså. Igår var jag till exempel på det allra värsta av humör. Hade, efter en vecka utan andra aktiviteter än att umgås med Ivan och jobba och exakt INGEN annan stimulans, lite panik inför den helt oplanerade helgen och skickade hundra sms till vänner och familj med krokar i syfte att antingen ge mig något att hitta på och därmed börja leta barnvakt för, eller någon att besöka tillsammans med Ivan och därmed få sällskap. Kombinationen att en mormor i princip inte ville att vi skulle hälsa på (pga andra planer/behov att sova ut) och ett gäng vänner som i farten bokat en gemensam teaterupplevelse på lördag utan att inkludera mig (pga livet, omständigheter, slumpen, spontanbokning osv) gick jag till jobbet och svor i mitt inre och tänkte FUCK IT jävla helvetes värld och GUD vad vi är bortglömda och GUD vad ingen tänker på oss längre och GUD vad synd det är om mig. Surade som en citron och insåg att det eventuellt fanns 1,5 timme över mellan jobb och att Ivans barnvakt skulle sluta och beordrade min kollega att dricka öl med mig. Det ställde han så omtänksamt upp på, och av bara farten hakade fem andra kollegor med med, så klockan fem satt vi alltså på en otroooooligt sunkig bar på Sveavägen och hivade in öl för 24 kronor stycket. Och det var så GÖTT. Åldersspannet låg någonstans mellan 25 och 55 på lilla gänget, och samtalsnivån var hög och låg i dubbel bemärkelse. Klockan kvart i sju åkte jag hem och allt kändes lite bättre. Hade dessutom fått plats i teaterbokningen och sms-rett-ut min känsla av bortglömdhet med de berörda, så all was good.

Så, då sitter jag här en fredag och bara mmmm livet är ändå SÅ MYSIGT NU. Idag hämtade jag Ivan klockan fyra och fick veta att han hade haft en bra dag på förskolan och sovit mycket på vilan, så vi gick hem till Digge och hennes två kids på fredagsmys. Detta mys bestod av att äta rester från deras familjs middagar i veckan (urgoda obs), fylla på med popcorn och glass och dricka ett glas vin (ej barnen obs) och kolla på tecknad film. Eh, heter det förresten animerad nu för tiden? Undrar signatur "farmor". I alla fall, barnen skötte sig mycket fint och det var otroligt harmoniskt under omständigheterna, ända fram till klockan halv sju, då jag och Ivan rullade de cirka 300 meterna hem till oss. Nu sover Ivisen och jag kollar Skavlan och hänger tvätt.

10 december 2015

21.00 börjar kvällen (21.51 slutar den)

Hej från livet! Läggningarna tar 1,5 timme igen, ville bara berätta det. Helt neutralt i tonen. Ej alls frustrerat. Även när vi lägger oss tidigare, dvs 19.20 typ, och släcker kanske 19.45, dröjer det till närmare nio innan han sover. En fjärt i rymden om man jämför med riktiga problem. Inget jag sliter mitt hår över. Men lite... lite tid över efter jobb och Ivan-tid om en säger så. Inte så mycket tid alls faktiskt. Och han har dessutom tyvärr insett att mobil och iPad är helt förtrollande magiska grejer som inte BARA innehåller Bolibompa utan även diverse jättekul filmer på honom själv, sjungandes i badet, eller appar med pussel och annat skoj i. Så gud nåde den (jag) som ens för en sekund smyger fram sin lilla iPhone och kollar/svarar på sms/mail eller smygkollar socmed just nu. Då blir det sorg och krig i hemmet. 

Jaja. Klockan är 21.51 och jag ska sova. Imorgon sista tillfället EVER med vår underbara underbara psykolog. Åh, kommer sakna henne så mycket. Att BUP ens finns = bliss. Så tacksam. 

8 december 2015

Peace

Igår var en gråtig lämning - första på evigheter, och det var ju tråkigt förstås. Antar att det kan bli så efter en vecka med VAB och separation genom min resa till London. Men i morse var all ångest hos den lille borta och han föste nästan ut mig ur förskoledörren och sade hej då mamma. Alldeles bestämt. Och pep iväg och lekte med sina polare Olof och Wille. 

Just nu funkar allt ganska fint måste jag säga. Vi käkar middag och badar. Ivan sjunger och sjunger i badet. Har ett "kul skämt" som går ut på att han ställer sig i badet och säger "färdig". Då ska jag säga "har du badat färdigt nu" varpå han sätter sig och säger "INTE!" och brister ut i gapskratt. Han tycker att det är ett så hilarious skämt alltså. Jag med, mest pga hans bristande humor. Efter bad äter vi välling och sedan är det läggning. Idag hade vi inte ens en pytteliten konflikt en enda gång. Han trallade sig banne mig igenom hela sin dag. Umgicks med sin farmor och farfar efter dagis och hade svinmysigt. Fler sådana här dagar och veckor tack. Det är så vilsamt. Plus att jag hade städhjälp idag så nu är det helt rent och, eh, harmoniskt hemma. 

Joråsåatteh. Ska kolla Kobra nu och sen sova. Hashtag otroligt spännande liv. 

6 december 2015

Snor ett frågeforumlär i "bloggosfären" så länge


Hur gammal är du?
37. Har ofta svårt att minnas det såhär när en börjar komma upp i åren, men 37 är jag alldeles bestämt. Fyllde i september, är våg, är 37. Snart 40! Gött.

Hur gammal känner du dig?
Jag känner mig som 37 men ute i världen där verklighetens folk bor tycker jag ofta att andra 37-åringar känns extremt gamla. Dvs jag är min ålder men de är rätt gamla. Ehe.

Var bor du?
I ett hus byggt på slutet av 80-talet mellan Södra Station, Mariatorget och Medborgarplatsen. På södermalm i Stockholm, alltså, om ovan nämnda platser inte sade er något. Flyttade hit den 16 maj 2015 och då vände mitt liv från att ha varit horribelt till att sakta men säkert bli ganska så bra. Dvs tips till er som befinner er i kris och känner att ni MÅSTE byta miljö: flytta.

Vad har du gjort i dag?
Idag vaknade vi halv åtta och Ivan var på ett lite gnälligt humör. Jag tog tempen och han hade ingen feber. Vi (eller Ivan) åt välling och spelade lite olika appar på hans iPad, jag försökte truga i honom annan typ av frukost men det gick åt skogen. Vid nio klädde vi på oss ytterkläderna och gick ut och mötte Ruben och Bill. Promenerade sedan i storm  till Drakenbergsparken, den bästa parken i min mening för barn just nu. Där finns ALLT och till och med en stormig skitdag i december lyckades vi roa våra två barn rätt så mycket. Älska Drakenbergsparken, alltså. Efter detta gick vi till Bysistorget och barnen fick lunch (korv med bröd eller pommes frites) i vagnen, och sedan handlade vi på Hemköp och skiljdes åt eftersom båda barnen skulle sova. Nu sover mitt barn och jag borde väcka inom en kvart för att få en rimlig tid på kvällens läggning. Men det är så SKÖNT att ligga i soffan när han sover? Men okej. Om en kvart gör jag det.

Sommar, höst, vinter eller vår, vad föredrar du och varför?
Jag är ingen sommarperson, jag tror det är lika bra att jag erkänner det för mig själv så slipper jag ha den där semester-och-njuta-skiten-ur-tillvaron-pressen jag alltid får när det nalkas juli. Jag gillar våren och jag gillar den tidiga hösten. Jag hatar att svettas och sover dåligt när det är för varmt. Jag tycker vintern är okej om det inte vore för att dagarna är så korta och att jag har ett litet barn som gillar att vara utomhus mer än inomhus. Men tidig höst säger vi.

Är du beroende av något?
Kontroll, harmoni, gemenskap och en känsla av sammanhang. Och lite andra grejer.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Ingen särskild plats. Trivs fint där vi är och tanken på att göra en längre resa med Ivan känns inte lockande alls för närvarande (se nedan inlägg om affektreglering, heh). Skulle dock gärna ha lite sällskap i eftermiddag men det verkar ha fallit sig så att exakt alla jag känner har planer och ska fira andra advent med dessa planer (personer) och inte mig. Stackars oss. Närå.

Vad är du på för humör just nu?
Lite stressad. Det lät precis som att Ivan vaknade.

Vilket är ditt favoritgodis?
Smågodis. Surt salt och hårt.

Vilken är din favoritaffär?
Försöker att undvika konsumtion så ingen alls. Vill inte tänka på affärer.

Vad handlade du senast där?
Senast jag shoppade var det ett halsduksplagg åt Ivan och en engelsk kräm mot blöj-rodnad. Spännande va?

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Morgon, tror jag. Med svårighet att varva ned kvällstid, så är ändå alltid vaken till närmare midnatt. Men har inga problem med att gå upp kring halv sju - sju. Aldrig haft.

Har du blivit sydd någon gång?
Ja visst. Har tagit bort en fettknöl i axeln, en knöl på huvudet (ganska nyligen) och så var det benbrottet som inkluderade operation och en jävla massa skruvar och stygn i högra ankeln. På båda sidorna. Och så blev jag sydd vid förlossningen, pga brådskande snabb sådan och barn som var stressad och behövde komma ut snabbt = värkstimulerande = gick snabbt. Åtskilliga stygn tydligen. Ja, då vet ni det.

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
 Ivans mormor som tog hand om honom när jag var i England, trots att hon fick ta semester från sitt jobb. Ivans farmor och farfar finns också alltid där för oss. Frida kom och sov med oss när Ivan hade feber i veckan och jag var orolig. Det finns många som gör fina saker för oss, jag är tacksam och mycket lyckligt lottad.

Är du blyg?
Ja, men mindre och mindre med tiden. I perspektiv till allt skit som hänt mig på sistone brukar jag ha svårt att gå igång på social fobi numera, tänker mer "fuck it, vad kan hända, skitsamma", och liksom kör på. Det brukar gå fint. Men är mer introvert än många anar, tror jag. Behöver egentid osv.

Vad heter du i andranamn?
 Sofia.

Vill du gifta dig?
Har ingen särskild åsikt om äktenskap. Kan tänka mig, kan tänka mig att inte.

Har du något smeknamn?
Hmm ja. Schmarro, Carro och Barbro är de vanligaste. Emelie säger Babbo ibland. 

5 december 2015

Affektreglering och boktips

Jag har snöat in på tankar kring affektreglering och då syftar jag inte på min egen, vilket fungerar hyfsat bra eftersom jag är vuxen, utan Ivans. Egentligen har jag nog tänkt på affektreglering väldigt länge i relation till Ivan, men har jag inte riktigt kunnat termen förrän nu.

Jag tror att det började med att vi pratade om Malin Alfvén, vi vet radiopsykologen från Knattetimmen, när jag var hos Ivans och min barnpsykolog för några veckor sedan. Vi pratade om henne och hennes bok, som jag då läste, i samband med att Ivan då börjat med att skrika högt och gällt när det blir för mycket för honom. Vi hade identifierat att det oftast sker när det händer för mycket och låter för mycket runt honom, och det var egentligen inget nytt: sådan har han varit ända sedan han föddes. Han blir stressad av högljudda miljöer där han inte hinner ta in allt samtidigt, får svårt att sortera, och bryter ihop. Men i takt med att han blivit lite större och börjat förskolan och dagligen vistas i miljöer som innehåller höga mått av stimulans och mellan varven också kaos, så har detta nya skrikande uppstått och då, när jag var hos psykologen, var det ganska mycket och ett ämne jag behövde ventilera kring. Jag hade famlat lite i hur jag skulle möta honom eftersom jag insåg att han inte gjorde det för att ställa till med bråk, det var som att det var en impuls som han inte kunde stå emot. Skrika råhögt tills någon tystnar eller en situation avbryts. Inte för uppmärksamhet så mycket som för att liksom avbryta. Så vi pratade om det, och vi pratade om Malin Alfvén, och jag sade att jag hade tyckt att hennes bok var bra för att det var så vanligt med frågor som handlade om barn som liknade mitt. Och så sade jag att jag hade lite svårt för tanken att säga åt honom på skarpen, typ när det går för långt. Just vad gällde skrikandet (det är mycket bättre nu men det kan vi ta i ett annat inlägg om någon bryr sig) så kändes det alltid som att säga åt honom "på skarpen" var den minst effektiva metoden. Då sade vår psykolog att Malin absolut var klok och bra och populär, men att den metoden hon förespråkar (att "ta tag i barnet" när det blir för mycket och säga ifrån på skarpen, typ) inte är speciellt modern. Psykologen sade då att nu pratar man mer om något som heter "lågaffektivt bemötande" och jag ville veta mer. Hon tipsade mig om psykologen och författaren Bo Heilskov Elvén, och en bok som hette "Barn som bråkar - att hantera känslostarka barn i vardagen". Jag köpte boken trots att jag inte helt kände igen min och Ivans situation i titeln (jag tycker inte att han "bråkar" eller att vi blir osams speciellt mycket, men viljestark är han ju och känslig och intensiv så what the heck, det var värt ett försök), och nu läser jag den och den är så braaaaaaaaaa.

Jag har inte kommit ens halvvägs men hittills har kapitlen jag läst alla talat rakt till mitt hjärta och magkänsla vad gäller barnuppfostran. Barn som kan uppföra sig gör det, heter till exempel ett kapitel som handlar om just det: det handlar inte om att barn inte VILL uppföra sig utan att de inte ännu i sina liv och kognitiva förmågor nått en mognad där de till exempel kan reglera sina känslor eller impulser, sortera bland intryck osv. Han skriver att barn gör det mest begripliga i varje situation och att ansvaret alltid ligger hos den vuxne att hitta en väg som fungerar. Barnet gör så gott det kan efter det förutsättningar barnet har. En annan intressant grej är att forskning visar att varken mutor eller bestraffningar fungerar,  och att "fya" och "inte så-a" sitt barn inte kommer lära barnet just något alls. Inte heller mutorna. Barn under 11 år lär sig genom att lyckas och inte misslyckas, och barn runt 13 och framåt börjar lära sig genom att misslyckas. Fram till 11-årsåldern misslyckas barn oftare än de lyckas med i princip allt de företar sig, så de får träning genom misslyckandena men det som stimulerar inlärningen är varje gång det går bra. De blir överraskade när de lyckas, och inte misslyckas, medan från 13 och framåt blir de allt oftare överraskade när de misslyckas (liksom vi vuxna). Han skriver också om att man måste ha självkontroll för att kunna samarbeta, och nu kommer vi in på det här med affektreglering.

Såhär, typ: barn har ju inte en färdigt utvecklas självkontroll. Olika barn klarar olika mycket stimuli och brus innan det blir för mycket för dem. Men när det blir för mycket, när en förälder eller omgivning ställer krav på barnet som de inte kan möta, uppstår ett kaos i deras hjärnor. De går in i affekt. Boken visar en modell som heter affektutbrottsmodellen, se bild:


Enkelt sammanfattat: olika barn har olika baslinjer för där det blir för mycket för dem och de går i affekt, det blir kaos, bråk, utbrott osv, och den linjen stiger med åren. Vuxna går sällan i affekt, med anledning av detta. När man passerat upptrappningsfasen, där barnet i princip visar avger tecken på att det är på väg men olika subtila (mitt barn, tex, visar mycket tydligt och jag vet alltid när det börjar bli nära ett utbrott eller att han tiltar, då brukar jag avbryta och avvika), och barnet är uppe i kaosläget (ovan linjen) går det inte att resonera eller diskutera eller ens trösta. Det är helt enkelt ingen idé.  Barnet befinner sig i affekt och det enda och bästa en kan göra är att - likt en bil som sladdar - ställa ratten i linje med det håll bilen sladdar åt och "hänga med". Inte förrän barnet är åter i nedtrappningsfasen går det åter att resonera, men inte heller då fungerar det speciellt bra eftersom barnet ägnar massor av energi åt att återfå sin självkontroll.

Att leva ett liv där ett känsligt barn aldrig hamnar i affekt är att leva ett inrutat liv med tydliga rutiner som i princip aldrig ruckas, men det fungerar ju inte för de flesta. Men de som har barn som har en lite lägre linje - som mitt - vet att det sällan blir speciellt kul att vara "spontan" och "flexibel" och "bara köra och låta barnet hänga på" osv. Ett barn som får utbrott, gråter och är i affekt är liksom inte så härlig att ha med sig, och det känns oerhört fel att utsätta det för det (för mig i alla fall). Vilket ofta leder till mindre flexibilitet, mindre "äsch vi bara kör", färre långa flygresor (för mig) eller spontana utflykter med övernattningar på någon soffa här eller där. För att det inte funkar. För att det inte blir kul. Hur gärna en själv (jag) skulle vilja att det var på ett annat sätt så är det ju inte det. Och det är inte hans fel heller. Han bara är sån, och jag tycker såna här teorier och förklaringsmodeller är VÄRSTA eureka-momentet. Det förklarar så mycket. 

Det är för att Ivan lätt går i affekt när rutiner ruckas som vi har svårt med resor och nya sovplatser, det är därför det inte blir bra när jag säger åt honom att "sluta skrika" i stället för att avleda och hitta andra alternativ. Det är därför vi lever så rutinartat och inrutat just nu. Det är därför jag redan innan jag gick på kalas med fem pigga femåringar idag, som jag visste att vi inte skulle bli långvariga (det blev vi inte heller). Det är därför som vi nästan aldrig går på en middag och stannar efter Ivans läggningstid. För att det fungerar inte för honom. Och fungerar det inte för honom så fungerar det inte för mig. Han behöver fortfarande min hjälp att reglera sina affekter när miljöerna blir för mångfasetterade för honom att sortera i själv. Det är mitt jobb att finnas där för honom och hjälpa honom igenom dagarna så att de går att hitta sammanhang och trygghet och glädje i.

Men. Det slutar inte här (erkänn att ni hade hoppats). Det är också en annan grej jag funderat så mycket på som har med Ivans, nu snart två år, beteende att göra. Jag ser hur han mer och mer FÖRSÖKER att reglera på egen hand. Det är så himla fint och hjärtevärmande att jag nästan vill gråta när jag tänker på det. Tre exempel:

- När han tycker att det blir för stimmigt och stojigt på dagis och många vilda 1,5-åringar skriker samtidigt har han lärt sig att öppna dörrarna på dagis och går in i ett annat rum. Söker sig själv till en lugnare miljö i stället för att stanna och bli ledsen och orolig själv.
- Idag när vi var på en mässa med hundratals människor och mycket höga ljudnivåer satt han i min famn och försökte få grepp om situationen och sade till sig själv "det är ingen fara gubben, det går bra". ALLTSÅ JAG DÖR för att detta var så gulligt.
- På kalaset idag drog han in mig i ett rum där ingen var och började rita, var då glad och lugn men när femåringarna öppnade dörren och kom in försökte han milt men bestämt putta ut dem och sade "akta, akta". När de inte fattade och för övrigt inte brydde sig (det var ju i en av femåringarnas rum vi befann oss i dessutom) började han gråta förtvivlat och föräldrarna till femåringarna kom inspringande och trodde väl att någon hade slagit honom eller så. Så var det ju inte - han hamnade i något slags affekt där han försökt att lösa situationen på egen hand genom att ta ut dem och säga akta, men de förstod inte och han blev maktlös och kunde inte hantera det.

Förstår ni hur jag menar eller beskriver jag något alla redan vet? För mig är det här så himla fint att titta på, att se honom försöka få grepp om sin omvärld och hitta strategier där han kan lösa sin situation själv. När det inte fungerar är jag där och hjälper honom, och förskolepersonalen också, genom att avvika från den alltför överväldigande situationen och hjälpa honom att komma ned i varv, men jag tycker det är så vackert och fint och älskvärt att se honom försöka själv. 

Nu ska jag ge mig raka vägen in i nästa kapiltel i boken. Det handlar om spegelneuroner och att känslor smittar och jag har bläddrat i det och ser att det står en del om att aldrig kräva ögonkontakt med ett barn (det leder oftast till upptrappning av känslan eller konflikten) och att avleda i stället för att konfrontera.

4 december 2015

Hemma igen! Det är härligt.

Okej, nu har två extremt intensiva dygn i London passerat och såhär nyss hemkommen kan jag tänka att jag ändå kunde unnat mig en timme på stan åtminstone en av dagarna, eller tid för en liten liten promenad och känna in att jag var någon annanstans, men nej. Här var det raka vägen in i jobbdimma och raka vägen hem igen i morse, så jag har inte sett något alls av London förutom tunnelbanan mellan Heathrow och King's Cross, och några kvarter runt ovan nämnda Cross, och så flygplatsen. Men skitsamma. Det var ändå jättehärligt. Härligt att lämna en nyligen vabbad men nu frisk Ivan med sin älskade, ofta saknade mormor, han vinkade glatt av mig på flygplatsen och jag kände mig trygg och lugn i att de skulle ha det toppen (till skillnad från när jag satte mig på planet till New York och i princip fick äta lugnande för att jag var ett sådant vrak i att lämna honom mitt i inskolningen och för första gången osv). Härligt att komma fram och äta en middag som var god och serverades med rätt mycket gott vin tillsammans med min chef och en branschkollega i onsdags kväll. Härligt (nåja, inte superhärligt men helt okej) att vakna fem dagen därpå och känna mig peppad att gå på konferensen. Härligt att vara där (förutom att stolarna var gjorda av typ... betong?) och att suga in så mycket information och inspiration jag bara kunde under nio timmar i sträck. Härlig bonus att min gamla studievän Anders som bor i Nottingham råkade passera London precis när jag var färdig på mässan och var på väg hem till hotellet, så att vi kunde äta middag och prata intensivt i två timmar innan han behövde åka vidare. Härligt att gå runt på Boots klockan tio på kvällen igår kväll och leta efter konstiga krämer och köpa ett orange nagellack som jag målade på hotellet, inte för att det var snyggt utan för att mitt barn älskar orange och jag skulle få träffa honom dagen därpå. Härligt att vakna imorse (också klockan fem, alltså vad är det MED mig) och veta att nu jäklar drar jag hem igen. Och härligt att komma hem till världens gladaste och underbaraste lilla person som blev så lycklig att se mig och mina orangea naglar att hela hjärtat rann ut över hallgolvet. 

Nu sover han och jag har jobbat ikapp allt jag inte hunnit med de senaste dagarna och nu ska jag gå och lägga mig. Pust. Avslutar med tre "HÄRLIGA" selfies från London. 




Verklighetens MÄNniskor

Män i grupp, män på resa. Nej jag vet, inte alla män. Men den del. Till exempel de jag satt bredvid på vägen hem. Så kallade businessmän. Alltså förlåt men jag kände ett sådant förakt. 

De pratade om hur den ene haft sin bil i snart 1,5 år så om ett halvår var det dags att "plocka ut en ny". Kanske en elbil, frågade den ena mannen den andre, som skrattade och sade "yeah RIGHT" som att det var alldeles uppenbart varför det vore ett helt otänkbart alternativ.

De pratade om "grabbarna" från Englandskontoret som de tagit ut på jobbmiddag igår. Skrattade hånfullt åt Tom, som avvek redan halv elva eftersom han hade "småknoddar" hemma. De sade ja fy fan, fan vad skönt att de där åren år förbi asså. 

De bodde båda på Lidingö och bestämde sig för att stanna till på en "jäkligt najs" restaurang i lindrings centrum på hemvägen, klockan skulle ju ändå bara vara fyra och deras båda frugor visste ju inte exakt vilken tid de skulle landa. Dr kunde ju ta en tidig aw eller två, skjuta lite på det där jobbiga med att dra hem till fruarna och barnen. Hehehe i samförstånd. 

De snackade om vilka kanalpaket som visade de bästa sporterna och klagade på hur lång tid boardningen på planet tog - nästan 25 minuter, det är ju helt makalöst. Att en äldre man med svårigheter att gå och en kvinna med bruten fot stoppade upp flödet i gången en smula sket de i, det var bara jävligt dåligt med så långsam boardning. 

De jämförde att läsa böcker ("Leif Gw:s senaste, han e jävligt bra asså") på platta eller i bok och kunde inte enas. Båda verkade dock överens om GW:s briljans.

Den ena har spridit ut sina ben över både mitt och sin jobbgrannes benutrymme. Sover nu gott med öppen mun. Den andre ser serie på sin iPad. 

Är det här verklighetens folk, alltså? Så deprimerande.  

2 december 2015

Hittade tre prinskorvar i handbagaget när vi landade.

Vabbade in i det sista men nu skriver jag det här från Londons tunnelbana trots all spänning i veckan. Ivan hade feber lite on and off i något dygn men verkar helt fine idag (märker ni hur jag svänger mig med svengelskan såhär 30 minuter efter att jag landat?) så planen fortskred och han åkte till mormor i Uppsala. Han var rent av så pigg att han skippade dagvilan helt och höll ut till 19.00 då han slocknade. Igår tog läggningen 1,5 timme förresten. Undrade seriöst om någon ond jävel stoppat koffein i Ipren-flaskan. Han var så speedad. Kanske blir en del barn såna efter en liten sjukdom när de blir friska igen? Eller bara mitt. Eller något annat. Oh well. Nu ska jag checka in på mitt hotell, möta upp min chef och en branschkollega, äta middag och planera morgondagen.