17 december 2016

Sir väs

Andra dygnet utan röst nu. Så sjukt meckigt ändå? Att hänga med sitt barn och ej kunna prata med det? Saker man tar för givet annars, märker jag. Nåväl. Om det här blir som när jag tappade rösten vid senaste förkylningen, i maj, så är den tillbaka imorgon. Det vore fett. Man känner sig så hemskt personlighetslös när man går runt och viskar och nickar hela dagarna. 

16 december 2016

Fredagsgrått

Idag är det fredag och en vanlig vecka under hösten 2016 är det en av dagarna jag jobbar och inte är hemma och skriver. Men den här veckan har varit udda och dagar har flyttats om och därför sitter jag nu hemma, och skriver. Eller, jag skriver inte egentligen. Jag går igenom min text. Flyttar i den, pillar i den, gör små saker med den. Borde egentligen lägga på ett kol, idag stänger förskolan redan 15.30, jag måste snart gå och hämta Ivan. Men jag kommer inte riktigt loss. Jag har ju hela nästa vecka på mig att jobba deltid och skriva bok, liksom. Den 2 januari 2017 är det dags att återgå till livet som heltidsarbetande. Det ska bli... speciellt. Eller så är det just det det inte ska bli. Det kanske bara blir som att återgå till hur det alltid har varit. Vad vet jag. Vi är inte där riktigt ännu.

Det är bra att jag är hemma idag. Jag har tappat rösten och kan inte prata. När jag väckte Ivan i morse fick jag inleda med att förklara för honom att jag inte hade "bytt röst" utan att jag hade ont i halsen och att det inte var farligt att vara hes. Det kommer nästan bara väsningar ur min strupe just nu. Jag hoppas att det vänder ikväll och att jag imorgon är talför igen. Det kanske inte var så himla smart att sjunga tusen låtar på karaoke på personalfesten igår kväll, inte när jag var förkyld och hade ont i halsen redan innan, men det tänkte jag inte på förrän det var för sent. Jag var så glad igår, så lättad efter ett möte med min förläggare och redaktör, så himla inspirerad av deras vänliga ord och att de, precis som jag, tycker att vi börjar närma oss ett färdigt första utkast nu. Jag frågade dem hur lång min bok blir i sidor och de svarade "det blir en bok". Ja men hur tjock, ville jag veta, jag har ju aldrig skrivit en bok innan, och de sade att det beror på hur vi lägger sidorna. Det går inte att säga riktigt ännu. Men någonstans runt 300 sidor tror jag i alla fall att det blir. Det känns bra, det känns som en bok, inte som en novell, vilket var min oro under början av hösten. Jag, som alltid är så himla långrandig i text, har liksom inte riktigt varit det i den här boken. Den är mer ordfattig än någonting jag någonsin skrivit innan. Det har bara blivit så. Det har varit en ton jag ville hålla, jag ville att mycket skulle framgå utan att det behövde skrivas ut. Så att säga. Oh well under våren 2018 får vi väl se vad det blir, ni och jag.

Det är grått väder ute och jag känner mig fortfarande ganska grå inombords. Vet inte exakt varför, det är inget fel på någon och alla är (hittills) friska (förutom min hals dårå) men det kanske har med den annalkande julen att göra. Eller att det känns som att hela världen är kräksjuk just nu och att jag bara väntar på att det ska landa hos oss. Eller att jag snart jobbar heltid igen. Står inför en förändring, jag brukar ju våndas då. Oklart. Jag är inte urdeppig men liksom lite apatisk, lite jahapp, vad ska man göra av den här dagen och helgen då.

Det jag ska göra av den närmaste timmen är i alla fall att duscha. Och gå till förskolan sedan. Och vänta till det sista avsnittet av den sista säsongen av Skam läggs ut på NRK. Fy fan vad bra den var, den här säsongen. Tänker på den jättemycket. Så fin skildring av kärleken, av processen att komma ut, samt av bipolär sjukdom. Heja Skam. 

14 december 2016

Decemberpepp: sämst just nu!

Dags att peppa upp den här bloggen med en lista. Jag ger er: SÄMST JUST NU.

* Lämningen i morse. Ordinarie personalen hade möte så vi skulle lämna på annan avdelning. Ivan trevande osäker. Sätter sig med burk med "grejer" och låtsas slå in julklappar. Större barn kommer springande, tar burken med "grejer" och säger DEN HÄR SKA VI HA NU. Springer därifrån. Jag ropar efter barnet, vars namn jag kan ty barnet går i Ivans grupp, säger att de får dela på "grejerna" och att hen får komma tillbaka. En pedagog stöder mig i denna aktivitet. Barnet vägrar dock. Ivan börjar gråta. Säger att han vill gå hem. Börjar rycka hårt i min arm för att försöka dra mig tillbaka till hallen, tappar greppet, faller baklänges, slår i huvudet. Gråter hejdlöst. Går ej att trösta. Måste vänta till ordinarie personalen haft sitt möte, lämna honom gråtande och ropandes "JAG VILL GÅ HEEEEEEM" vilt sparkandes i dess famn. Usel känsla på väg till jobbet. Ringde förskolan en halvtimme senare, allt var bra igen. Usel känsla valde dock att stanna kvar i mammans bröst, så himla fräckt av den usla känslan.

* Jag har ont i hals, ont i kropp, andfådd vid minsta ansträngning, snorig. Den oerhört skarpsynte kan nu lägga samman ett plus ett och inse att jag är förkyld. Det är väl inget särskilt med det. Men det suger ändå.

* Om mindre än två veckor är det jul och det innebär att den termin då jag jobbat 60% och varit tjänstledig på 40% för att skriva bok är över, förbi, passé. Är boken färdig? Icke alls. Är boken i det närmaste färdig? Icke det heller. Kommer den att bli klar enbart med mig arbetandes under kvällar då Ivan sover? Ja, men det kan vi väl hoppas. Dock att det känns som att det suger och jag är arg på mig själv som inte fått ur mig mer än jag fått ur mig. Samt att det inte är perfekt, det jag fått ur mig. Enter: gosigt självhat av gigantiska mått.

* Mitt bankkonto är oerhört tomt. Uppå detta valde jag att köpa ett bilgarage i trä till Ivan i julklapp för... wait for it... FEMTONHUNDRA kronor häromdagen? Alltså VEM GÖR ENS DET? Jag har tittat på det länge och den enda gång Ivan fått pilla på ett dylikt har han varit förtrollad, men ändå. Det är en vansinnig summa pengar att lägga på en julklapp till en 2,5-åring. Plus att jag får ångest när jag konsumerar generellt. Plus att det var jättetungt att bära hem. Gaaah, nu ser jag dessutom att Stor & Litens variant av exakt samma garage är 300 spänn billigare än det jag köpte. Hej då pengar.

* Jag är uttråkad och ensam och hemmabunden av yttre och inre faktorer. Och med ensam menar jag existentiellt. Trött på alla mörka kvällar när Ivan börjar tröttgnälla vid sju och sedan inte somnar förrän halv nio. Trött på att försöka umgås med människor i vardagen och att behöva avbryta strax efter vi satt oss vid middagsbordet pga trött-barnet. Trött på att känna mig ensam. Trött på att vara ensamstående förälder på heltid. Trött på att undvika sociala sammanhang med många barn pga stor magsjukefobi. Trött på vintern, helt enkelt.

* TRÖTT PÅ JULMUSIK ALLTSÅ HERREGUD KAN VI BYTA LÅTAR SNART?

* Och så det hemska världsläget uppå detta. Skuldkänslorna över att vara så lyckligt lottad men ändå uppbåda allt detta missnöje? Skänker pengar till Världsnaturfonden och Läkare utan gränser (swisha du också: 9006032 och skriv "liv" i meddelandefältet) och går med klädkassar till kvinnan som sitter i kylan utanför Ica men alltså, allt är så futtigt. Plus att jag köpte ett jävla garage för 1500 kronor till min egen lyckligt lottade unge i i förrgår. Så störd. Så störd.

13 december 2016

Debutant på avbytarbänken

Nytt för i år och nytt för livet, i alla fall min minsta familjemedlems, var att vi var friska till Lucia i år och därmed debuterade (starkt, om jag får säga det själv) på förskolans luciatåg imorse. Denna dag inleddes med att jag väckte Ivan, något jag aldrig annars gör ty kan unna mig lyxen att komma in 9.30 till jobbet vilket fungerar med Ivans vana att vakna mellan 8 och 8.30 på morgnarna, vid kvart i sju. Eller väckte och väckte, jag försökte. Varje gång jag försökte somnade han om. Kvart över sju bar jag ut honom i soffan. Han meddelade att han ville sova vidare där. Men vi ska ju på LUCIATÅG, alla FÖRÄLDRAR kommer idag, ni ska sjunga alla fina SÅNGER som ni tränat på, försökte jag locka. Men se den gubben gick inte för Ivans respons var helt sonika att det sket han i. Han kände inte för att träffa några andra föräldrar och inte för att sjunga heller. Nähäpp. En halvtimme senare satt vi ändå i vagnen (och med "vi" menar jag han men det fattar ni) och anlände till förskolan lagom till att barnen började ställa upp sig i tågformation i förskolans hall. Jag stod bredvid och fick tårar i ögonen när Ivan höll en kompis i handen. Mycket starkt ögonblick! 



Det var för övrigt det sista ögonblicket som fanns att tillstå för när Ivan fattade att de skulle gå ut på gården utan mig i tåget började han skrika och gråta hejvilt och så var det med den saken. Luciatåget avnjöts därefter bekvämt sittande i mitt knä på behörigt avstånd från tåget. Fine by me, jag hade inte väntat mig något annat. Okej, tyckte väl kanske innerst inne att det hade varit en fin gest om han åtminstone sjungit med i sångerna men jaja. Who am I to judge, liksom. Nåväl. Tåget var över på en kvart. Sedan sprangs det runt på gården en stund och alla fick pepparkakor och ivan meddelade sin bästa kompis, som blev försenad till tåget, att han saknat honom och krävde en kram som kompensation, och så var det med den morgonen. 

Älskar mitt knasiga lilla barn. 



7 december 2016

SSRI mot ångest / fobi?

Det här verkar ju bli tredje vintern i rad som jag nästan däckar i min kräkfobi. Som det ser ut idag, efter en vecka av nästan ingen sömn alls, tycks det inte ha blivit bättre med åren eller med den "träning" som jag ju trots allt fått av Ivans magsjukor (åtta förra året, fem första året) utan värre. Det har väl knappast hjälpt att han haft extremt känsliga tarmar som liksom tagit emot i princip alla virus som omgivningen bjudit på, och fler än en gång haft magsjukor som varat i uppemot två veckor. Jag har ju kört en vända KBT (som inte hjälpte alls) och försökt med hypnos (som förvisso ledde till att jag träffade den terapeut jag fortfarande träffar en gång i veckan, men just kräkfobin har inte blivit bättre utan vi pratar mer om andra saker, livet och relationer generellt). Nu känns det som de enda alternativen jag har är att genomlida vintrarna i stor ångest eller att prova SSRI. Jag har förstått att SSRI kan användas mot ångest och fobi och inte bara används för klassiska depressioner. Men jag vet så lite om det här. Jag har haft pojkvänner och vänner och familjemedlemmar som ätit SSRI mot just depression. De har vittnat om att det fungerat olika bra för dem, att i vissa fall har biverkningarna varit större än hjälpen som medicinen gett. Men som sagt, mot ångest och fobi känner jag i princip ingen som medicinerar, så vitt jag vet.

Jag undrar nu: gör du det? Känner du någon som gör? Skulle du vilja dela med dig av erfarenheter till mig? Antingen via kommentarsfältet eller via mail? Min fråga rör alltså SSRI mot ångest och fobi snarare än depression. Nu har jag snart inte sovit ordentligt på två veckor eftersom magsjukan anlände till förskolan då, Ivan är hittills inte smittad men jag blir allt mer vrakig pga osömn och ständig oro. Så jag överväger mina alternativ. Har en läkartid för att diskutera saken nästa vecka, så fire away, du som kanske har erfarenheter eller tankar eller tips. PUSS.


Du gamla du ofria

Mm, att vakna efter typ tre små sömnpass om en timme styck och ha värk i käkarna pga gnisslar så mkt tänder och ont i nacken pga så spänd och ont i hövet pga så outvilad. Då vet man. Its magsjukesäsong! 

PS ganska bortslösat att osova pga skräck när det sedan inte "var" magsjuka, den där lilla hostan som barnet hade som fick en att flyga i taket gång på gång under natten. En gång kastade jag mig fram till honom med en hink. Han ba eh, jag hostar bara? Nyvaken. Ehe oj jag trodde du skulle spy. 

PS2 åh vad jag inte vill föra över min fobi på Ivan men åh vad jag tror det kan tänkas bli så, så pass ochill som jag är. Och JA jag har gått i KBT och hypnos och gud vet allt men det går liksom inte över. 

Ps3 har vi några fler emetofober i denna läsarskara? Googla då genast "zofran + vinterkräksjuka" för lite hopp i mörkret. 

1 december 2016

Milstolpe

Ikväll när ivan levererades till min port klockan halv sju efter en heldag hos farmor och farfar då jag fått massor av timmar att skriva på boken (feeling blessed) ifred, studsade han ut ur bilen och skrek HEJ MAMMA! JAG ÄLSKAR DIG! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG. 

Hjärtat sprängdes. Det var bara det. 

28 november 2016

Bockar av ännu en sk weekend i hemmet

WOHO! Dags för måndag! Första advent är avklarad och det löste vi genom en jävla massa inomhuslek. Pga monsterväder i Stockholm. Alltså, snön var liksom som spikar i allas fejs oavsett riktning man försökte gå åt. Vi tog en promenad till Ringen och Ivan grät och skrek "mamma snön gör ILLA mig" från vagnen. Jahopp. Mig också, om nån hade frågat men det skedde inte riktigt så ptja, vi gick hem. Jag var stark och pigg hela lördagen men generellt sur och trist hela söndagen. Så kan det gå. Gick runt och städade och muttrade och diskade och tyckte att det var störigt med alla höger av stök som liksom växte fram samtidigt som jag tog tag i en annan. Och läggningen tog en dryg timme och jag var skiiiitsur när den var över. Och idag vaknade Ivan 6.30 vilket iofs är en helt vanlig tid för de flesta barn men inte mitt. Trodde inte mina ögon! Men som vanligt betydde mina viskande argumenteringar om att det "fortfara är natt" ingenting så vi klev upp. Nu sitter jag och lyssnar på stormen utanför och ska snart gå till först förskola, sen jobb. Säsongen för att gå på tå med andan i halsen är som bekant här. Jag har exakt dyra veckor på mig att färdigställa första utkastet av manuset till min bok. Det kan gå, men det kan också gå. Beroende på vab och barnvakter som just nu inte kryllar ihjäl sig i vår tillvaro. Jo, i fredags fick jag förresten gå på en överraskningsfest för en kompis som fyllde 40. Var ute till nio! Kom dit halv åtta! Fatta FESTLIGT liv ändå. 

Äeh. Nog om detta. Om det inte skinit igenom cirka jättetydligt ovan så är jag lite ostimulerad i kombination med stressad just nu. Men sådana tider har vi ju tagit oss igenom cirka tusen andra gånger så jag räknar med att det kommer ske även denna gång. Hepp! 


23 november 2016

Att tappa och ha sönder

Min unge har något slags trigger i att tappa saker, eller när något går sönder. Det kan handla om att tappa en liten klyfta mandarin ur handen så att den hamnar på marken och "går förlorad", eller att ett plåster trillar av eftersom limmet är borta och det därmed inte går att laga/sätta på igen. Eller att ett armband av plast tappar en pärla. Eller att man tappar ett chips bakom soffan och det då inte går att plocka upp igen. Alltså, han blir så knäckt. Och med knäckt menar jag panikledsen på tre röda sekunder. Det GÅR inte att trösta honom eller säga att det gör inget eller att det är okej, vi har fler mandarinklyftor osv. Han gråter hejdlöst och har verkligen panik. Går in i full affekt. Nästan spyr av hulk och gråt. 

De senaste tre läggningarna har tyvärr råkat bestå i precis detta, fast i olika tappning, vilket har varit helt vidrigt. En dag gick ett armband sönder i mörkret. Total sorg och hysteri. Han somnade i princip gråtande. Dagen därpå lossnade ett plåster från hans hand. Det gick till slut att trösta med ett nytt plåster, men också den läggningen bestod av minst en halvtimmes tröstlös gråt. Igår kväll låg han och gullade med sitt gosedjur Kråkan och plötsligt hör jag ett panikslaget skrik i sängen bredvid mig. Kråkan hade tappat ett av sina ben. Helveeeeete, hann jag tänka innan gråten och skriken och kasten i förtvivlan satte igång på riktigt. Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte tala om att vi kan laga Kråkan imorgon, men inte nu, han var tröstlös. Bortom räddning liksom. Jag har funderat mycket på vad det är som händer i honom när han tappar eller något går sönder. Är det... skam? Är det att han måste separeras från något? Vad är det som är så hemskt? Han blir långt ifrån lika knäckt när han gör illa sig, till exempel, han kan få rätt rejäla smällar och gaska upp sig kvickt. Jag har tänkt på om jag kan ha orsakat hans lilla trauma i relation till att tappa/förlora/ha sönder. Har jag någon gång verkat arg på honom då det hänt? Kommer inte på någon gång. Men det är ändå jobbigt. Idag hade samma sak hänt på förskolan. Ett plåster hade gått förlorat vid lek i en lerpöl på gården och han hade inte gått att få med in igen. Han SKULLE gräva sig igenom hela pölen, intensivt gråtande, för att hitta sitt lilla skitiga plåster. Åh mitt lilla hjärta. Ibland önskar jag mer än annars att han kunde berätta vad det är som är så svårt. 

Har någon annan erfarenhet av just detta? Är det kanske rent av en vanlig fas? Dela gärna med er om ni känner igen. 

PS. Efter att Ivan somnade till slut igår smög jag upp och sydde fast kråkans ben igen. Insåg att jag nog inte styr något sedan syslöjden i högstadiet. Det var rätt kul! Sen verkade Ivan iofs helt obrydd om kråkans ben när han vaknade och jag fick typ tjata för att han skulle fatta hur duktig jag varit med nål och tråd, men aja. Otack är världens lön osv. Ds. 

21 november 2016

Vem ska vara tomte är det tänkt?

Den här kvällen gick i glittrets tecken. Såhär, typ. 


Nu lever jag för övrigt i begynnande skräck inför den värsta årstiden av dem alla: vinterkräksjukans årstid. Det har börjat närma sig våra trakter. Förskolor i närheten är drabbade. Jag vet att det bara handlar om veckor, eller dagar, tills mailet kommer om att det är dags. Det är omöjligt, såklart, att sia om hur hårt vi blir drabbade i år. Likväl finns stressen där ändå redan, till ingen nytta. Man kan ju tycka att jag borde blivit härdad efter förra året och året innan det. Om inte åtta magsjukor i rad (typ!) kan kallas KBT så vet jag inte vad som kan det. Ändå: känner mig lika rädd som vanligt. Alltså denna vidriga äckliga sjuka. Och alla vabdagar den skördar. Varje år. Kan inte någon bara komma på ett fungerande vaccin? Varför är det så svårt? Min enda tröst är att Ivan är lite större varje år. Förra året kunde han säga "ont i magen" och i år kanske det går att kommunicera ännu bättre i frågan. Hoppas. Har ju heltäckningsmatta i sovrummet, ehe. Skräckslagen smiley. 

Har egentligen inget vettigt att skriva. Funderar lite på julen i år. Undrar var vi ska vara och sådär. Med vilka. Om det bara blir jag och Ivan och mamma - vem ska vara tomte? Han har ju börjat peppa för tomten redan. Kan man ragga upp en granne eller hur gör man? Skulle jag eller mamma klä ut oss skulle han lätt genomskåda det, tänker jag. Hmmm. 

20 november 2016

Äsch får man gnälla pyttelite eller?

Typisk känsla efter intensiv helg med barn som tagit 60 min+ att lägga (idag blott 120, skjut mig): fan vad det aldrig tar paus. Livet. Antar att det är så för alla men jag hänfaller ändå åt lite självömkan när jag stapplar ut i stökigt kök sådär vid 21.30 och ba Jahopp, här ska det städas och sen en timme på sofflocket för valfritt surf/tv pga orkar ej vara produktiv och *skriva bok* och sen egen läggning. Och snart börjar en ny arbetsvecka. Älskar min unge till månen och tillbaka men jag saknar pauser. Och med pauser menar jag stunder då inte varje läggning, varje påklädning, varje tjafs om mat som inte vill ätas, varje utbrott, varje tvätt, varje disk, varje blöja, varje snubbling, varje utbrott, varje lämning osv osv osv, ska hanteras av mig, mig och åter mig. Fattar ni hur jag tänker? Är jag en otacksam kärring som aldrig borde fått skaffa barn? Hoppas inte. Imorrn tar vi, oavsett hur jag känner inför saken, nya tag. Stort plus för ösregnet som smattrar mot rutan inatt. Det gillas. 

PS. Firade kvällens bittra stämning med jättedyr choklad som en mycket god människa på andra sidan Atlanten liksom forslat hit. Kolla nöjd. Ja det är choklad på andra sidan munnen också. Det moffades en del, om en säger. 


PS2. Också, är inte HELT missnöjd med mammas intensiva pysslande av julstämning i köket. 


Den lelle helgen

I fredags hade jag AW hemma hos mig. Tio pers och jag och Ivan. Det gick mycket fint. Vi lagade pizza (jag och Ivan) och kollegorna prydde min soffa och drack rödvin. Ivan, som lätt får hangups på vissa personer, gärna män, som han bara träffat en enstaka gång men sedan talar om i månader, var mycket lycklig över att träffa min chef. Hade längtat halva veckan. I mitten av kvällen (som pågick 16.30-19.30) satte drog Ivan fram sin lilla stol till bordet där vi alla satt och bara: trevlig med aw. Min unge och vuxna alltså. SUCH a good combination. 


Sedan blev det lördag, vilket är brukligt efter fredag, och då kom min mamma till stan. Fullpackad med julpynt. Hon röjde loss på min balkong och vips så hade alla de där sjuttioelva kassarna med återvinning jag inte lyckats bli av med sista månaderna försvunnit. Och jag hade en ny ljusslinga där. Och ljusstakar i fönstren och stjärnor och jag vet inte vad. Det blev så juligt. Ivan var traditionsenligt klädd till först pepparkaka, sedan tomte. Skit i att det bara är novembers mitt. 



Så fint att Ivan har sin mormor. De myser och skrattar och jag tror faktiskt att han ger henne lika mycket som hon ger honom. Även om jag tror att hon är ganska trött när hon åker hem efter ett drygt dygn med honom. Ehe. 


Det blir ju så att säga lite intensivt för den som inte är van. För mig blir det däremot lite mindre intensivt, för jag får sällskap och Ivan får leka med någon annan, och det uppskattas mycket av alla inblandade. Jag fick till exempel tillfälle att läsa underbara Århundradets Kärlekssaga av lika underbara Märta Tikkanen. 


 
Och såg till min stora glädje att denna bok behandlas i nästkommande Psykologer läser böcker, på torsdag, och jag fick barnvakt då. WIN! 

Nåväl. Nu ska det lilla barnet sova och imorgon börjar en ny vecka. Gissar att den blir intensiv den med. Gonatt. 

14 november 2016

Monkan och jag

Nytt på barnfronten (och ja alltså mitt barns front, ej ALLA barns uppenbarligen) är att Ivan börjat understryka att han är tjej. Inte kille eller pojke. Idag hette han för övrigt Monika.

Jag tänker att det säkert är en vanlig typ av fas, experimenterande med könsroller och identitet osv. Säger javisst, du är tjej, du får vara vad du vill, och säger åt förskola och hans barnvakter att aldrig korrigera honom. Låta honom vara, precis, det han säger sig vara. Men jag märker att en del tycks tycka att det är som ett gulligt skämt. Något man liksom skojar med honom om. Fniss fniss vad var du sa du? Tjej? Jaha haha, OKEJ, du är TJEJ. Hihi. Alltså, nu vet väl inte jag exakt hur kan känner sig i sig själv och vad han kommer känna för att vara imorgon, men it breaks my heart om han ska snappa upp att han blir fnissad åt när han liksom experimenterar loss. Förskolan är dock, i vanlig ordning, grymma. Helt obrydda och ba aha, Monika, det var ett fint namn! Och gör ingen grej av det alls. 


Som jag ser på saken: sjukt viktigt att barn tillåts utforska olika uttryck, lika viktigt att vi omkring inte korrigerar utan låter barnet veta att det är okej att vara han, hen eller hon eller what ever. Det är också mitt och andra vuxnas ansvar att inte gömma/förneka olika identiteter så att ungarna slipper bli ensamma med sina experiment, tankar eller funderingar. Am I right? I think so. 

Nu sover i alla fall min lilla tjej gott och jag ska hänga upp en blöt tvätt och unna mig ett glas julmust. Imorgon är det skriva bok-dag igen. Gud så segt det går. Tror jag är framme vid tre fjärdedelar eller så. Av det grova manuset alltså. Så himla trött på mig själv, mina ord, min historia, herregud. Folk har sagt att det är ett ensamt och idogt jobb att skriva böcker men jag har liksom inte fattat förrän jag försökte själv. Har aldrig haft tunghäfta i skrift, så att säga, förrän jag plötsligt försökte klämma ur mig typ 200 sidor och ville spy på hela skiten. Men men. Kämpar på. Vid nyår går jag tillbaka till heltid igen, och banne mig om inte det första utkastet är klart då. Det måste det. 

Adjö för nu! 

5 november 2016

Kampen om tiden

Det är lite ovant, det ska jag inte sticka under stol med, att vara ensam med Ivan igen. Jag hann vänja mig vid att inte behöva sysselsätta oss dygnet runt, att se honom roas och stimuleras av dygnet runt-sällskap av ett annat barn (fattar EXAKT aspekten med varför syskon är bra nu - de roar verkligen varandra på ett sätt en ensam förälder knappast kan tävla med) och så plötsligt är det tillbaka till hur det var alla dagar i veckan fram till cirka juni tidigare i år. Det är välbekant och inte speciellt svårt, men gudarna ska veta att det är så mycket mer intensivt. Det här med att vara sitt barns enda sällskap. Och eftersom jag glömt bort hur det var har jag den här helgen funnit mig överrumplad över att det, tja, blev helg och så var den plötsligt här. Med svinkalla grader utomhus och inga planer alls. Jag har smsat och jagat ungefär alla vänner jag har med barn, men det var liksom lite kört. Alla hade andra planer. Var borta. Och så vidare. Och Ivan deklarerade redan vid tio att han ville träffa sina vänner faktiskt. Jag frågade vilka vänner han menade och han gjorde klart för mig att det var ungefär vem som helst som var ett barn. Jag hade inte hjärta att säga att vi inte skulle träffa någon så vid elva begav vi oss ut, som vi gjort så många gånger förr, och pusslade ihop en dag fylld av små stunder då vi lyckades pricka in några möten mellan vänner riktiga planer, så att säga. Vi började med att följa med Anna på en powerwalk runt årstaviken. Därefter lekte vi i Bryggartäppan en stund. Sedan mötte vi Emelie och Josef på Nytorget men då ramlade Ivan och slog i huvudet så han ville gå hem. Jag lyckades locka honom hem till Emelie och Josef (med löfte om plåster) och där landade vi en halvtimme. Innan Josef skulle åka till sin farfar över natten och Emelie skulle ladda inför en fest ikväll. Då gick vi till McDonalds. Därefter Söderhallarna, nu hade jag lyckats locka ut två förskolevänner till Ivan med respektive mamma. Vi trodde att vi skulle ses på bibblan men den var visst stängd pga allhelgona. Så barnen fick leka en halvtimme i bofills båge. Till synes oberörda av kylan, till skillnad från undertecknad, som frös rumpan av sig. Efter detta började klockan närma sig halv fyra och jag såg en ände på denna långa pusseldag. Hittade på ett ärende på Ica för att dra ut på tiden, gick och köpte det här viktiga: salt. Gick hem. Ivan fick ett kinderägg. Sedan lekte vi omhand lekrum typ en timme. Han var doktor och gav mig samt alla gosedjur sprutor. Och lagade mat (tacos och broccoli) en god stund. Efter detta åt vi en mycket näringsriktig middag (laxbullar och ris ehe) och så var det nästan kväll. Lekte med lera en stund. Nu är klockan fem över åtta och Ivan, som vaknade 9.15 imorse, är inte riktigt trött ännu. Det är däremot jag. Det är så himla SLITIGT att hänga runt ensam utan planer med sin pigga snart treåring alltså! Hade glömt! 

Nog om det. Nu är det bara en dag var på helgen och sedan får förskolan ta vid i kampen om att stimulera mitt barn. Puh. 

Kvinnor och barn

Jag hoppas att ni inte har missat Frida Hyvönens nya skiva. Det var nära att jag gjorde det. Tänkte att jag måste vänta med att lyssna tills jag verkligen kunde lyssna noga. Texterna och det där ni vet. Men så lagade jag mat och Ivan roade sig själv i vardagsrummet och satte på den och golvades totalt. Herregud vilken skiva. Minns inte senast jag kände så starkt för någonting alldeles nytt. Börja med Fredag Morgon tycker jag. Ta den tre gånger i rad. Sedan fortsätt till resten av spåren. Vsg för tips som troligen var icketips pga en har ju inte gjort sig känd som en snabbis på musiken de sista sju åren så att säga. Men men. Det här får ingen missa. 

3 november 2016

Det vi har och det vi inte har

Hej det är föräldrabloggaren igen! Idag tänkte jag skriva några riktigt kloka och insiktsfulla ord (eeeh...) på tema "alla barn är olika och alla föräldrar kämpar på med just sitt barns... grejer". Håll i hatten och häng med.

Det slår mig att många av mina vänner/bekanta med barn i samma ålder som Ivan under den senaste tiden pratat/skrivit mycket om den stora utmaningen i att få sitt barn påklätt och ut genom dörren, på väg till förskola, typ. Man har sammandrabbningar om att sätta på sig kläder (alls) eller vilka kläder som ska på, eller kläder åker på och sedan av igen. Jag ser många poster och mycket igenkänning på dessa poster. Själv håller jag tyst eftersom just detta moment inte är, eller har varit, ett särskilt stort problem hos oss. Ibland vill han inte gå till förskolan, men det var länge sedan nu, sedan den här terminen började och han fått sin bästa polare Ayton är han för det mesta ganska peppad på att gå. Rena kläder sätter vi på i samband med blöjbyte på morgonen. Pyjamasbrallorna lägger han glatt tillbaka i sängen och sedan väljer han, eller jag, vilka kläder som ska på just den här dagen. Totalt konfliktfritt. När jag ser posterna om grälen kring påklädningarna tänker jag att jag måste komma ihåg att bara för att vi har våra grejer så innebär det inte att vi har... alla problem, som liksom kan orsaka konflikter i en vardag med ett litet barn.

Det vi har, däremot, är följande:

1. Bada. Alltså Ivan VÄGRAR att bada badkar, eller duscha. Han får panik och varje gång det är dags blir det i princip fasthållning och en maktutövning från mitt håll som känns hemsk i själ och hjärta. Han försöker krångla sig ur min famn, klättra ur badkaret, ta sig bort, lyckas ibland, halkar ibland, jag har provat allt: att göra det roligt, att resonera, att sitta i badet själv, osv. Det går inte. Han hatar att bada. Så vi badar inte så ofta. Vi tvättar delar av kroppen vid handfatet och så badar vi när det måste göras. Har sådana våndor inför dagen han får löss och man måste tvätta noga med ett speciellt schampo, för hårtvättningar orkar jag inte ens gå in på. Jag skulle behöva ha cirka fyra armar till för att lösa bad- och hårtvättning på min son. Och det är inte fridfullt eller harmoniskt. Han hatar vatten. Att bli blöt. Punkt. En vacker det hoppas jag kunna skratta åt detta minne men nu är det asjobbigt.

2. Nätterna. Ivan vaknar fortfarande minst en gång per natt. Skriker ut ilskna eller ledsna fragment från en dröm, gråter om han inte lyfts upp och placeras i sängen bredvid mig. Då tystnar han å andra sidan snabbt och sover lätt vidare. Tidigare, när vi var två vuxna och två barn i ett sovrum, försökte vi köra något slags "kur" och lära Ivan att sluta skrika när han vaknade ur en dröm. Nu, när det bara är jag och Ivan igen, skiter jag fullständigt i att försöka kura honom ur sina drömmar och gör det som är enklast. Dvs, för det mesta landar han i min säng i mitten av natten och det är helt fine med mig. Sover för övrigt så mycket mer nu när jag är singel igen, inte så mycket att stanna uppe för om kvällarna längre, och så dessa skrikuppvak som i stället för en kvart och flera per natt nu landar på någon minut och kanske ett per natt. Men ska ej ljuga: längtar till den dagen mitt barn mer som regel än undantag sover en hel natt. Det kommer att bli en fest utan dess like.

3. Blöjorna. Jo, men jag har väl noterat att många barn i Ivans ålder nu har slutat med sina blöjor och glatt går på potta eller toalett. Det gör inte min son. Och jag tror egentligen inte att det här är ett megastort problem, kanske handlar det rent av mest om min egen bekvämlighet, men alltså... han är inte sugen. Han kissade på pottan en period i somras, då det inte kändes för kallt om benen att springa runt naken hemma. Det var som att när han var naken kom han på när han var kissnödig och sprang till pottan. Nu, i novemberkylan, vill han ha kläder på sig inomhus. Och har han ingen blöja då så... kommer det i brallan. Kisset. Han VILL ha blöja på sig. Jag har köpt en sådan där toalettring för barn, och vi har en potta stående framme, men han är inte sugen. Och jag orkar inte bråka om det. Så vi kör på med blöjorna. Pratar om att hans kompisar går på potta/toa, att det snart är dags för honom också. Inbillar mig att en dag kommer det inte innebära en stor kris för honom att ta av sig blöjan? Annars får vi väl göra en bestämd cold turkey-grej. Typ.. i vår. Mvh, prokrastineringsexperten.

Ptja. Vetefan vad detta inlägg skulle ge någon levande själ men känner mig lite ovan vid att blogga efter den senaste tidens uppehåll så hav tålamod med mig, jag kämpar på här i min ringhörna.

2 november 2016

November slask

Ett lugn råder i hushållet som vi delar, jag och min son. Jag tänker ganska ofta på att jag verkligen älskar hur han blir större, mer och mer egen person, med små funderingar som roar och förvånar mig dagligen, får mig att skratta. Han är så himla rolig, Ivan. Igår åt vi middag med Elias och när vädret visades på nyheterna och vi alla låg utslagna i olika hörn av soffan berättade kvinnan på teven att det minsann skulle komma snö imorgon. Elias frågade om Ivan mindes vad snö var från förra året. Ivan började prata om att det faller snö från ett moln i Teletubbies och Elias peppade på saker man kan göra i snön: åka skidor och pulka. Det föll inte väl ut. Ivan ville absolut inte åka skidor eller pulka och deklarerade detta nästintill gråtfärdig. Vi fick övertyga honom, med gemensamma krafter, om att ingen som inte känner för det själv behöver åka skidor eller pulka.

Tidsklipp till denna morgon. Ivan kliver upp vid kvart över åtta, vinglar ut i vardagsrummet och ser... snön! Första kommentaren till denna är "stopp i lagens namn! snart ska det sluta snöa!" och sedan ett ilsket utrop att han minsann inte tänker åka skidor (uttalas som fidor). Därefter: på med ryggan över pyamaströjan, för han ska packa med snö till förskolan. Lilla hjärta, lilla hjärna, är så galen i honom.


28 oktober 2016

Hur vi har det, late october edition

Igår var det två år sedan Ivans pappa dog. Vi åkte till kyrkogården och tände två lyktor för honom, jag och Ivan och hans farbror och min vän Frida. Det var fint. Det känns som att de senaste två åren gått oerhört fort och makalöst sakta på en och samma gång. Tittar jag på Ivan ser jag en helt annan person än den som förlorade sin pappa. Då pratade han inte, gick inte, kröp omkring och hade ungefär två tänder. Idag är han... så mycket mer än det. Han är min kompis och min motståndare i argumentationer, min förhandlingspartner och min stora kärlek. Han växer så det knakar och är en tidsmarkör över att tid verkligen förflutit. Själv känner jag mig å ena sidan precis som förr i tiden, å andra sidan som någon helt ny, annorlunda, annan än då. Det är svårt att förklara. Men det var en fin stund på kyrkogården i alla fall.

Resten av tillvaron är lite upp och ned, kan man säga. Det är svårt att beskriva den senaste tidens skeenden i vårt privatliv utan att bli väldigt... privat, och det kan jag inte bli utan att utelämna en eller flera andra personer. Vilket jag inte vill eller har rätt att göra. Så jag fattar mig kort tills vidare.

Vi träffar inte längre den andra familjen, den där som vi träffat sedan i början av sommaren ungefär. Ivan har inte längre någon bonussyster och jag är ingens bonusförälder. Sedan en kort tid tillbaka är det åter jag och Ivan, vi som är familjen, vi som tar oss fram genom tillvaron (i sällskap av våra vänner, familj och nätverk såklart) på egen hand igen. Det är både smärtsamt, sorgligt, svårt, nytt och ofattbart, men samtidigt det enda vi kan göra i det läge som har uppstått.

Ibland uppstår ett läge i en relation där allt blir absolut, ställs på sin spets. Där kan ett par antingen stå enade eller, som i vårt fall, med sorg i sinnen identifiera att våra liv, tempon, drömmar, planer och riktningar vill sig åt lite för olika håll. Och när det väl är uttalat, identifierat, bekräftat, vissa val har gjorts, så är det ganska svårt att ta sig tillbaka till den där dagen innan allt ställdes på sin spets.

Där har vi nu hamnat och i det läget har vi valt att gå isär. Eller, valt och valt förresten. Det kändes nog inte som ett val för någon av oss. Vi ville få det att fungera. Men det fanns liksom  inget annat alternativ. I alla fall inte exakt just nu.

Tydligare än så kan jag inte beskriva vad som har hänt. Jag kanske återkommer i frågan, eller så gör jag inte det, men då vet ni i alla fall hur landet ligger precis just nu.

10 oktober 2016

Långt till vabruari men nu börjas det, i just feel it

Nu är det höst, hörni. Med allt vad det innebär i form av förkylningar och huvudvärkar och snoriga näsor och hostor på nätterna och you name it - we got it. Märkligt nog håller Ivan ångan uppe ganska rejält, hittills ingen feber och egentligen mest bara lite snuva. Själv fick jag sjukskriva mig fredags. Hade huvudvärk och halsont från helvetet. Kunde för mitt LIV inte hålla ögonen öppna utan sov mig igenom cirka ett och ett halvt dygn. Vaknade på lördagen och kände att det eventuellt höll på att lätta. Så skönt. Ikväll håller vi våra två familjehalvor separerade eftersom den ena lilla klutten, alltså inte Ivan, varit så hostig och snuvig och dessutom kräktes en gång idag. Det kändes lika bra att hålla isär alla som isär kunde hållas. Nu när vi fortfarande kan, så att säga. Jag är inne i en extreeeeeeemt stressad fas över skrivandet. Känner att dagarna rinner mig förbi och att jag inte får något gjort. Två dagar i veckan liksom bara rusar bort. En av dem avbryts på mitten för att jag har terapi vid lunch. Den andre har på sistone råkat sammanfalla med typ läkarbesök, födelsedagar och annat. Vilket har gjort att veckorna har gått. Månaderna också. Plötsligt känns årsskiftet inte så hemskt långt bort längre, och jag hade ju tänkt att vara klar då. Hjelp. Nu får vi hoppas att varken jag eller Ivans spyr inatt och att vi vaknar friska imorgon så han kan gå till förskolan och jag kan skriva. Håll era tummar, kompisar. Tack.

5 oktober 2016

Föll ur tiden, samt stolen, igår

Jag var på Elverket igår. Hade fått middag och en föreställning, Grossmans Falla ur tiden för att vara exakt, i födelsedagspresent av T. Middag var supergod och skamlöst unnade jag mig dubbla efterrätter och cirka fem samtidiga olika drycker (OBS kaffe och vatten var två av dem så SÅ farligt var det inte), men alltså teatern. Sådan flopp? Hur är det möjligt att typ ALLA recensenter hyllar en föreställning som jag själv finner så otroligt... äeh, vad ska jag ens säga. Absurt överspelad, det var liksom inte en människa som talade i samtalston en enda gång? Alla SKREEEEEEEK ut sina repliker, RAMLADE teatraliskt över scenen, alltså det kändes verkligen som när jag själv gick på estetiskt program och vi satte upp nån gammal klassiker och alla bara spelade över precis hela tiden. Texten i sig var vacker men den var mycket svår att tillgodogöra sig så som den var framförd. Både jag och T började skruva oss i salongen efter någon kvart. Efter en timme och tio minuter hoppades vi innerligt att det skulle bli en paus, då skulle vi gå. Jag satt som bäst och funderade på hur jag kan ha sådan annorlunda smak jämfört med de fyra största tidningarnas recensenter när tre kvinnor framför oss började viska högt. Det visade sig att en av dem blivit mer eller mindre medvetslös. En trolig stroke, visade det sig och föreställningen avbröts och en läkare i salongen klättrade fram till kvinnan någon ringde 112 och folk skrek och ljusen tändes och allt var så fruktansvärt sorgligt och obehagligt. Livets skörhet ni vet. Vilket ögonblick som helst, kan vad som helst hända. En sak man inte anade kring detta var att jag skulle reagera så hårt. Jag fick typ... panikångest? Grät och hackade tänder och skakade hela vägen hem. Kan inte sluta tänka på den där kvinnan och hennes öde, vilket jag inte ens känner till eftersom jag inte var kvar när ambulansen kom. Jag tror lite av min reaktion var kopplad till mitt eget öde, där för två år sedan. Att ringa ambulans, att någon liksom faller ihop och förefaller livlös, allt det där är fortfarande inte färdigt för mig. Drömde om henne, kvinnan, på natten sedan. Känner mg lite labil även idag. Joråsåatteh. Det var också ett sätt att fira den stora trettioåttan. 

3 oktober 2016

Hur har vi det egentligen?

Jag tänkte att ni kanske undrade lite över hur vi har det, jag och Ivan? Det gör jag också ibland. Jag tror att vi har det bra. Jag tror att vi har det jättebra, till och med.

Nu har vi fungerat som ett slags bonusfamilj i lite drygt tre månader och det är fortfarande överväldigande, allting, faktiskt så mycket att jag liksom inte riktigt vet hur man börjar beskriva det. Allt som händer och hänt på så kort tid. Det har varit upp och ned, förstås. Mycket som förändrats för oss båda. Att gå från en tillvaro där vi levt ensamma och bara haft varandra som sällskap i 2 år till att plötsligt ha allt det där jag avundats andra familjer för så innerligt (och ibland bittert).

För mig: sällskap på kvällarna efter att båda barnen har lagt sig. Någon att bolla föräldraskapet med. Någon att skratta åt barnen och deras roliga/konstiga kommentarer med. Någon att ringa på väg hem från jobbet. Någon att ringa på väg till jobbet. Någon som kan laga mat när jag kör en tvättmaskin eller läser saga för barnen. Någon att vakna upp med på söndagsmorgnar. Någon att planera en framtid med. Någon som säger att den här julen är vi hemma hos oss, vi är en familj nu, de andra får komma och hälsa på. Någon som är hemma med barnen när jag går på föräldramöte på förskolan. Någon som finns där i vardagen, är en vuxen till, är en förälder till, sådär som de flesta andra har det men som jag aldrig riktigt hann vänja mig vid förrän det var över och förbi.

Men också: någon som orkar ta fighten när Ivan trotsar och vägrar sitta kvar vid matbordet, som säger åt mig att jag tar det här, låt mig göra det. Som nickar åt mig då jag smyger ut på toaletten, sätter mig och pustar ut för att jag helt enkelt inte pallar den femte konflikten i rad med mitt barn över småsaker. Någon som tar fighten därutanför och jag hör hur mitt barn först gråter förtvivlat över den tydligen så extremt kränkande behandlingen att behöva sitta kvar vid matbordet, för att sedan tystna, gå med på att äta två tuggor till och till slut skratta förtjust för applåden den sista tuggan föranledde. Själv kommer jag ut från toaletten, förundrad över att det gick. Det gick att få honom att sitta kvar! Det gick att få honom att smaka två tuggor till! Det hade jag ALDRIG trott?

Jag har liksom aldrig orkat det där. Jag har alltid prioriterat bort konflikter med Ivan, alla utom de absolut nödvändiga (typ: man måste ha bälte på sig på flygplanet och sitta stilla i bilen och borsta tänderna på kvällen). Jag har låtit honom sova i min säng, äta så lite eller mycket han velat, gå ifrån när han velat och i princip göra och inte göra allt annat han haft lust med. När han vägrat äta allt annat än korv och makaroner har jag lagat det. Dag ut och dag in. Jag har inte haft marginaler för konflikter. Jag har behövt ha honom glad och mätt. Innerst inne vetat att en dag, snart, måste den här sneda maktbalansen förmodligen att upphöra. Han blir större för varje dag. Jag kan inte för alltid vara hans undersåte som lyder alla nycker och vinkar. En vacker dag ska jag få duscha när jag känner för att duscha och äta annan mat än korv och  makaroner. Jag orkar bara inte just nu. Så har det varit. Så himla länge för oss.

Och så plötsligt: in kommer en människa med en annan typ av marginaler än jag. En med en annan typ av prioriteringar än jag. En som tycker att en varierad kost är viktig och att en nästan-treåring kan sitta kvar vid matbordet tills båda barnen ätit upp. Att ett barn som gråter lite i protest inte är det värsta som kan hända i en familj. För att ta ett exempel. Och jag, jag ser plötsligt hur Ivan, min lilla BEBIS Ivan, växa i raketfart, förvandlas från ett barn som gråter högljutt över minsta motgång till ett som det går att resonera med, ett som kan sitta kvar vid bordet och äta flera tuggor av alla möjliga maträtter. Jag ser honom ta efter sin två år äldre bonussyster, somna med hennes namn på läpparna och vakna förtjust till att repetera hennes första ord i sängen bredvid på morgonen. Tillsammans springer de upp från sovrummet, ut i lägenheten, leker antingen med bilarna eller gosedjuren eller sätter sig med varsin iPad och kollar på sina små klipp och filmer. Plötsligt kan jag göra något annat i lägenheten flera minuter i sträck, ibland halvtimmar och timmar, de har roligare med varandra än med oss? Det är så magiskt att se. Att höra dem skratta i rummet bredvid. Att höra honom härma henne eller henne när hon undervisar honom på en fyraårings vis. Att se Ivan och henne interagera tillsammans, att deala med både sin svartsjuka och nyfunna vänskap och glädje i att ha varandra och ändå behöva markera gränser, kolla att den andre finns kvar, testa om det är okej att knuffa eller säga att man vill vara ensam, bli osams och försonas igen, det är så... stort. Så otroligt vackert och rörande och fint. För mig och förmodligen för dem också. 


Mitt i allt det här, det stora och fantastiska, så bor en samtidig... sorg i mig. Eller jag vet inte om det är sorg jag menar, men det ligger något tungt och liksom melankoliskt över en sådan här allomfattande förändring. Plötsligt kan jag slappna av på ett sätt jag inte kunnat på flera år. Plötsligt finns det någon typ av utrymme att landa, reflektera, våga hoppas, försöka formulera vem jag är och vad jag vill, vem jag vill vara, vad jag varit och inte orkat vara de senaste åren. Plötsligt speglas mitt föräldraskap i en annans föräldraskap. När det händer kommer tankar och känslor som jag tryckt bort länge. Jag sörjer det jag inte haft och det jag har tvingats gå igenom. Jag inser att jag är utmattad efter de senaste årens maratonlopp. Och uppå detta det här med att skriva en bok om det som har hänt. Så många kontraster. Att kasta sig mellan ett nu och ett nyss.

Jag skriver om min historia, varannan dag är jag hemma från mitt heltidsarbete och skriver på berättelsen om det som var innan, och det är så... mörkt. Mörkare än jag orkat tänka på. Ivan har alltid fungerat som en fackla för mig, en anledning att fortsätta, att aldrig sluta, att köra på och köra på och köra på lite till. Jag antar att jag någonstans längs vägen har gått och blivit lite trött. Att det kanske är nu som det ger sig till känna. Kanske är det så, kanske inte. Oavsett vad: vi går igenom stora förändringar och jag har fortsatt svårt att formulera mig kring det. Nästan all min energi går åt till att vara närvarande i det som händer i familjen och så, varannan dag i veckorna, försöka skriva en bok som kastar mig tillbaka till tiden som var innan. It's a lot, man.

22 september 2016

Förlust


En dag
har det plötsligt hänt,
det som aldrig skulle
få hända.
Det som griper in
och gör mörkret
till en följeslagare i våra liv.
 
Då,
när det är natt,
inte bara i yttre utan också
i inre mening,
går det inte att tvinga livet.
Då återstår bara
att låta tomhet
vara tomhet
och saknad
saknad
 
I väntan på ljuset 


Av Lisbeth Gustavsson

20 september 2016

Rapport från våndornas näste (aka min lägeneht)

Det här med att skriva en bok. När det är på riktigt. När det finns ett förlag och en deadline att förhålla sig till. Jag trodde inte att jag skulle drabbas av skrivkramp, det har liksom aldrig varit mitt problem att INTE få ur mig ord? Mitt problem har snarare varit det omvända, jag skriver för mycket, för långt, är helt inkapabel att fatta mig kort. Till nu. På tisdagar och torsdagar har jag ledigt från mitt vanliga jobb och sitter hemma och skriver. Eller, tja, vissa dagar skriver jag inte så mycket. Vissa dagar växer mitt dokument bara med en halv sida. Vissa dagar går jag igenom de sidor som finns. Vissa dagar, ganska många på sistone, läser jag de kanske 100 sidor som nu finns och tänker att det är helt jävla värdelöst. Att jag skäms inför tanken på att det här ska ges ut. Att det är och var en idiotisk idé att någonsin gå på möten med förlagen, ännu mer att skriva avtal med dem. Jag börjar bli så trött på min egen historia. Trött på att läsa om den, trött på att ha med den att göra överhuvudtaget. Och det gör ont att gå tillbaka. Både till tiden efter han dog och till tiden innan, då vi levde båda två. Jag undrar vad det är jag har gett mig in i.

Med andra ord: jag är precis som vilken skrivande människa som helst. Precis såhär sade alla, jo men faktiskt alla, att det skulle bli vid något eller flera tillfällen under processens gång. Jag hade bara svårt att se det framför mig. Att känna att det gällde mig. Nu sitter jag här och det är tisdag och min första, av två, skrivdag den här veckan är över. Dokumentet har vuxit med några sidor idag. Ett par, tre stycken tycker jag verkligen om. Minst lika många tycker jag är värdelösa. Men jag skriver ändå. Skriver ut alla sidorna (min nya skrivare RYKER när den spottar ur sig sidor, det är lite oroväckande ändå) och lovar mig själv att när nästa skrivdag kommer, på torsdag, ska jag ha läst igenom allt. Strukit under där det inte fungerar. Ändrat i vissa formuleringar.

Mitt mål med september och oktober är att skriva och ta mig framåt. I november vill jag närma mig målgång för det första grova utkastet. I december, januari och februari: korra, ändra, stryka, göra om där det behövs. I mars: slutgiltig inlämning. Hittills tror jag att det kan fungera. Är bara lite förvånad över att det inte är så lätt som jag trodde.

10 september 2016

Ett boktips, som omväxling

Det är så skönt att vara hemma igen. Det är SÅ skönt att vara hemma igen. I min soffa, med mitt barn sovande i rummet bredvid, med mina saker omkring mig, med värkande ben efter släpande av resväska genom Londons tunnelbanenät idag. På flygplatsen insåg jag förskräckt att jag 1. hade 40 pund kvar i kontanter och 2. inte hade något att läsa på vägen hem. Så jag shoppade lite böcker och tidningar. Närmare bestämt följande: 



Tidningarna verkar jätteintressanta, har aldrig hört talas om dem tidigare men listan på skribenter kändes inte ospännande: 



I alla fall, det slutade med att jag läste hela boken i stället för någon av tidskrifterna. Grief is the thing with feathers. Och tyckte jättemycket om den. Det är ganska sällan som jag läser böcker om förlust och sorg nu för tiden. Förut tuggade jag i mig i princip allt som fanns därute, men hade svårt att relatera till andras berättelser och känslor och kände mig antingen alienerad, utanför, udda, eller helt sonika bara... dålig. Svårt att beskriva. Och sedan det stått klart att jag själv kommer skriva en bok på temat (mer om det senare) har jag ännu mindre orkat läsa andras berättelser om förlust. Kanske för att inte ge mig själv mer prestationsångest än jag redan har. 

Men den här boken var kort, kändes annorlunda eftersom den verkade handla delvis om en kråka (?) som flyttar in i en sörjande pappas hem strax efter att hans fru gått bort, den var inte på mitt eget språk och den såg ut att stundvis mer likna poesi än en roman. Så jag började läsa. Och fortsatte. Och fortsatte. Grät under tiden. Den tog ungefär en dryg timme att läsa ut och jag tyckte jättemycket om den. Tyvärr är jag alldeles för trött för att formulera mig kring den så i stället rekommenderar jag den här recensionen samt lägger in de här bilderna som smakprov. Vassego för tips! 







Snurrigt från Shoreditch i London

Hej från London! Nu vill jag varna för ett riktigt osammanhängande inlägg här för jag är så trött och kroppen min vägrar att fatta att det är UNN och HOTELL och INGA TIDER ATT PASSA och möjlighet att SOVA UT som gäller. Så den vaknar vid helt vanliga timmen fem om morgnarna, vilket i och för sig är klockan sex i Sverige, men det känns ändå ganska o-unnigt kan jag tycka. Det positiva med att vakna fem är dock att en får jättemånga timmar för sig själv att vara vaken på. Till exempel så kan man då dricka kaffe på hotellrummet (älskar hotell med kaffemaskin på rummet, eller jag menar kaffe-te-påse och vattenkokare, som i det här fallet), chatta med saknade och kära, skriva på en bok eller bara glo en stund på en serie. Klockan är faktiskt redan halv nio, ser jag nu, vilket gör att jag utan problem spenderat tre och en halv timme här på lilla rummet. Nåväl. Nog om detta.

Jag är alltså i London. Åkte vid halv sex i torsdags morse, fylld av separationsångest (se nedan inlägg) och med så svullna trötta ögon att de inte ens syntes när jag försökte ta en hiss-selfie (se nedan bild).


Kom fram vid lunchtid i torsdags och hade sedan två dagar av konferens, dvs samtal och workshops och möten och studiebesök på bland annat Google UK och Facebook UK. Åkte en jävla massa tunnelbana och det var sommarvärme och jag var höstklädd (åter, se bild) och alltså det här minns jag inte från året då jag bodde i London men det är, nu skojar jag inte, cirka trettio grader i Londons tunnelbana? Både på perronger, i trappor och i vagnarna? Det är helt sjukt varmt? Hur pallar folk? Kommer de fram till sina jobb med ett extra ombyte för att de har svettats ned alla sina kläder som de åkte till jobbet i? Jag behövde duscha två gånger varje dag och då var jag ändå svettig på gränsen till dyngsur mestadels av tiden. Så märkligt.


Här är jag och min kollega på väg att äta lunch på ett ställe som heter Albion (i Shoreditch, där vi bor). De hade de galnaste fish n chips jag någonsin skådat. Ingen behövde vara hungrig efter den lunchen. Jag behövde knäppa upp byxorna inför språngmarschen till tunnelbanan och Google, dit vi skulle efter lunchen. I alla fall, andra matställen jag inte vill glömma bort inför eventuell återkomst till området är Ceviche Oldstreet, The Hoxton samt Pizza East.

I alla fall. Dagarna var intensiva och förutom de där två duscharna jag nämnde att jag snodde åt mig varje dag fanns liksom noll sekunder över att hämta andan. Här gör jag ändå ett försök att se ut som att jag hämtar andan (men i själva verket springer jag sekunden efter ned och tar en dusch och därefter uppsamling med kollegor för vin och ost innan middag på ovan nämnda Pizza East) på vårt hotell här i Shoreditch, The Z.


Om detta kan nämnas att rummen är så VANSINNIGT små men liksom, har allt som åtminstone jag behöver? Rena, fräscha, bra luft, osv. Kostar en tusenlapp per natt jämfört med till exempel Ace Hotel som alla ju älskar, som kostar cirka 2500 per natt. Det beror på om en vill hänga och mysa på hotellet alls, då kanske jag inte hade valt det jag bor på nu, men för en snabbhelg där en enbart sover på hotellrummet (eller ligger uppe och surfar från kl 05.00 på morgnarna) så fungerar The Z Hotel alldeles utmärkt. Verkligen. Plus, de har gratis vin och ost-buffé varje dag för hotellets gäster mellan kl 17 och 19. SÅ UNDERBAR grej? En får välja mellan två vita viner, två röda, en rosé eller en öl, och det är liksom ganska ambitiöst gjort. Servitörer, goda ostar, fina tilltugg till ostarna, osv. Jag åt mig till exempel mätt på Comte igår. Och olika färgers vin.


Jahopp och här sitter jag och en annan kollega och vän och övar på lite sug i blick och glow och tja, vetefan vad som finns att säga om den där bilden egentligen. Det var vid middagen i förrgår. Pizza East. En himla massa tapas och pizzor och ja men se där, det hänger lite döda djur i bakgrunden också. Så mysigt. Jag tog det ganska lugnt på torsdagen och var hemma i sängen redan vid 23-klippet. Kände mig extremt nöjd med det när kroppen envisades med att vakna klockan 05 morgonen efter.


Nu närmar sig klockan nio och jag är så himla sugen att sova lite till men idag ska jag minsann ta mig till Heathrow och bege mig hemåt igen, till Ivan. SAKNAR honom så. Imorse facetime:ade vi för första gången någonsin och det var så himla fint. Han var lite blyg men ändå väldigt peppad på vårt samtal. Fick veta att klockan sju, då ses vi igen, började upprepa klockslaget lite. Saknar ihjäl mig efter den ungen. Ikväll kommer han få sova i min säng vare sig han vill det eller inte.

Slut på EXTREMRÖRIGT inlägg från London. Hej!

7 september 2016

Leaving my baby

Imorgon bitti, närmare bestämt klockan fem, åker jag till London för att ha konferens i dagarna två. På den tredje dagen, dvs lördag, åker jag hem igen. Och precis som alltid annars tilltar en separationsångest dagarna innan. Varför tycker jag att det är så hemskt, vidrigt, nästan helt ogenomförbart, att lämna Ivan ens för några dagar? Han har det alltid fint när jag väl är borta. Ändå blir jag gråtmild och skuldkänslorna rister i mig. Förlåt mitt barn, vill jag säga (men säger inte). Förlåt att jag lämnar dig nu. Förlåt att jag inte kommer vara den du somnar med, vaknar med, den som tröstar dig om natten när du har mardrömmar och den som ger dig vällingen på kvällen. Förlåt att någon annan kommer hämta dig två dagar i rad. Förlåt att du inte fattar vad England är och varför jag måste åka dit. Äeh fy fan. Jag är världens blödigaste morsa. Leker nu med tanken på att ta ett kvällsplan hem på fredag kväll och bekosta det ur egen ficka. Undrar vad det skulle kosta. Då är jag bara borta en natt. Stor skillnad mot två ju. 


31 augusti 2016

Den där sprayen ni vet

Det är ju helt omöjligt att säga om en produkt från Apoteket fungerar eftersom det inte går att säga hur just det aktuella viruset skulle betett sig utan produkten, så att säga, men jag känner mig ändå försiktigt positiv till den här nya förkylningssprayen som man sprutar i svalget vid första förkylningssymptom. Ni vet den där som marknadsförs rätt hårt på TV just nu? Den där som är sjukt dyr (tror det var 250 spänn/flaskan) men hävdar att den tar död på "upp till" 99% av förkylningsviruset och förkortar förkylningar med 3,5 dygn? I måndags morse var jag desperat. Mådde så fruktansvärt uselt och det var halsen och utmattningen som var det värsta. Plus värk i kroppen och stora växlingar mellan svettningar och frossa trots bara låg feber. Köpte upp mig på sprayen och Esberitox och knaprade/sprayade som besatt i två dygn. Och vet ni? Idag, den tredje dagen, vaknade jag och hade en helt annan energi i kroppen igen. Ändå ganska snabbt för en förkylning som jag ändå skulle klassa som rätt rejäl (sett till sänkt allmäntillstånd - jag har inte gjort annat än att ligga på olika soffor och sängar i två dygns tid). Vetefan vad jag vill ha sagt med detta inlägg för vem är jag att efter en förkylning tipsa om en ny och dyr och kanske inte helt färdigtestad produkt, men här är den i alla fall. Skriver inte ut namnet för vill inte få google-träffar om det snart visar sig att den är ren och skär placebo-strunt.


30 augusti 2016

Augusti ska bli brittsommar, brittsommar höst

Så kom då hösten och med den, sjukdomarna. Nytt för HT16 är att det är jag som föll offer för den första, inte Ivan (ännu). Så här ligger jag med låg feber och värk i kroppen och enorma svettningar och andfåddhet vid minsta rörelse och lätt frossa vid stillasittande. Plus en värkande, skärande känsla i halsen. Mmmmm, mysigt med höst hörni. Det finns dock några positiva aspekter av nuvarande tillstånd och det är att jag är sjuk ensam, det vill säga jag behöver inte samtidigt ta hand om en trött och gnällig liten en om dagarna. En annan positiv grej är att Ivan ju sover mer eller mindre hela nätterna (standarddygn: han sover 20.30-07.30) och det därmed blir ganska mycket tid över till att göra det jag orkar, vilket är ligga i en soffa eller säng. Och småfrysa. Och titta på serier. Den här sommaren har jag sett fem avsnitt av Stranger Things (inte min kopp te alls, tyvärr, så mycket åttiotalsklyschor och så slarvigt ritade porträtt), ett av Bloodline (var det inte ganska... tråkigt?) och ett av The Good Wife (gillade!). Jag har också läst halva I love Dick och halva The Girls. I övrigt står det ganska stilla i mitt kulturintag. Minns inte ens sist jag upptäckte en ny artist eller var på bio. Oh well andra tider kommer. Nog om detta (min mesiga sjukdom och kultur).

Snart byter jag fas i livet och det har jag för avsikt att berätta mer om inom kort. Men rent logistiskt sett så går jag ned på halvtid i mitten av september och då är tanken att jag ska skriva, skriva och skriva ännu mer om dagarna då jag inte jobbar. Jag har tänkt försöka vara disciplinerad. Att inte ägna min öronmärkta skrivtid åt att tvätta, hänga upp tvätt, diska, plocka undan och gå med återvinningen. Eller måla naglarna. Eller hamna i soffan framför sociala medier i två timmar. Vi får väl se om jag lyckas, ett som är säkert är i alla fall att tiden jag har på mig kommer att behövas. Tre månader på halvtid är tydligen inte speciellt mycket, har jag fått förklarat för mig av andra som skrivit böcker. Jag tyckte det lät som eoner av tid när jag fattade beslutet. Kanske räcker det om jag har kommit bara ganska långt vid årsskiftet. Kanske kan våren ägnas åt redigering, trots att jag jobbar heltid? Kanske kan jag vara mer disciplinerad även om kvällarna, trots att jag aldrig lyckats speciellt bra hittills? Vi får se.

Under de två veckor som passerat sedan jag skrev sist har Ivan alltså haft en underbar tid på sin nya avdelning på förskolan. Inte en enda gråtlämning på flera veckor. Jag har bytt metod när det kommer till förberedelser och det tycks fungera. I stället för att inte orka ta konflikten i att han blir ledsen när han vet att vi ska gå till förskolan redan hemma, har jag pratat om det redan innan vi lägger oss på kvällen innan. Imorgon ska vi gå till förskolan och mamma ska gå till jobbet. Samma sak morgonen efter. Det här är så himla mycket pedagogik 1A och jag vet att många som läser det här tänker "herregud, har du insett FÖRST NU att barn tycker om att få vara med och veta vad som gäller", men ja, så är det, jag har börjat först nu. Ivan är med på noterna och vet vart han är på väg när vi rullar ut genom porten på morgnarna, och det har fungerat ypperligt. Det, och kombinationen med nya avdelningen, nya barngruppen som verkar så himla mycket lugnare än den tidigare, nya pedagogerna och att Ayton, hans polare sedan BB-tiden, numera också går i hans grupp och de leker hela dagarna.

På hemmafronten är det intensivt. Tvåbarnsföräldrar, I salute you. Hur är det ens fysiskt möjligt att räcka till för två barn samtidigt, om båda är under... säg, fem? Självklart har det med förändringarnas tider att göra och de två barnen som figurerar i just min familjebild har sina egna respektive sätt att hantera det nya på. Ivan till exempel, har gått och blivit extremt mammig (ok who am i kidding, det var han innan, men mer än någonsin förut då). Svartsjuk när jag pratar med, skojar med eller kramas med, de andra två i familjen, gnäller mer än han någonsin gjort innan, får utbrott när jag inte genast tar upp honom i famnen, har svårt att låta någon annan än jag närma sig osv. Han är inte sitt charmigaste jag den här tiden, det kan vi ändå vara överens om, och det säger min terapeut (ÄLSKAR henne) att jag ska vara riktigt nöjd över: han reagerar precis som en tvååring ska i det här läget. Han kommunicerar med de medel han har att han inte tycker att det känns lämpligt att dela sin mamma med två andra, och vi runtomkring försöker möta det så gott det går. För min del är utmaningen tålamod och att orka med att han gnäller och gråter så ofta. Det är helt nytt för mig, jag har ägnat över två års tid åt att tysta och lugna varenda pip som kommit ur hans strupe. Ta upp honom i famnen så fort han behövt det, låtit bli att duscha om han tyckt att det var läskigt med duschstrålens ljud mot badkaret osv. Jag inser själv att det inte håller, det blir ännu mer tydligt när en liksom speglas i någon annans föräldraskap. Plus att Ivan börjar bli så stor. Jag har ont i ryggen nu. Jag kan inte bära honom så fort han gnäller. Jag måste lära mig, och honom, att ibland får man vänta. Ibland är det okej att ett annat barn sitter i mitt knä en stund. Eller att de sitter där tillsammans. Det är inte lätt, men jag kämpar på. Dagen till ära med feber och halsont.

Nu: dags för alvedon, ipren, nässpray, esberitox, en kopp kaffe och snart, om en timme, hämta Ivan och försöka orka med åtminstone en halvtimme i parken efter förskolan innan det är dags för hemgång och härjet börjar igen. Hej så länge!

24 augusti 2016

Dis ansiktsblind bizniz

Det här testet. Jag fick 60% korrekta svar och är inte förvånad. Men ärligt talat, sista delen? Ett skämt va? INGEN kan lyckas med det.


15 augusti 2016

Höstterminen är igång

Ivan börjar på en ny avdelning idag, med två nya pedagoger (och en som följer med från förra året). Det är en ny våning på förskolan och mycket större lokaler. Dessutom känner jag på mig att en av de två nya pedagogerna passar honom och hans temperament så himla bra. Hon är av den lite mer osentimentala skolan, en som liksom inte börjar prata med sorglig tröst-röst när ett barn gråter utan mer kör på med avledning och äsch nu gör vi nåt annat, kom och kolla här. Ivan har aldrig riktigt svarat så bra på klassisk tröst bär han är ledsen, förutom när han slagit sig. När det är gnäll och vanligt ledsen funkar oftast personer som "kör på" bättre. Idag vid lämningen tog den här nya pedagogen emot honom. De har hängt en del i våras för att göra övergången smidig, så det var inte första gången. Men ändå. Hon kom fram till oss där han satt klistrad i mitt knä i dörren, och började direkt snacka med honom som en människa och inte en ledsen bebis. Pratade på om sommaren och frågade honom om bad och vad hans gosedjur hette och sådär. Jag såg hur han liksom tog ett djupt andetag och växte, svarade på frågor och började berätta själv. Sedan sa hon att nu ska mamma jobba, kom så går vi in, och han följde med henne frivilligt. Utan att gråta och klamra sig fast. Jag fick med andra ord en lämning ytan gråt idag, helt oförhappandes. Och känner stort hopp och pepp inför denna nya termin med denna nya pedagog. Hoppas det blir bra! Eller vafan, det kommer att bli bra. 


14 augusti 2016

Anteckning Ivan, 2,5 år.

Igår fyllde Ivan 2,5 år. Det var länge sedan jag ägnade mig åt hans månadsanteckningar nu, så jag ska göra en kort sådan här och nu. Tänkte jag. 

Den här sommaren har det hänt ganska mycket med Ivan och hans utveckling har verkat gå i raketfart. Till exempel pratar han liksom... Helt bra nu? Kan säga meningar med många ord i, böjer verb och substantiv korrekt och har nästan bara problem med ett ljud (sche, dvs skägg blir gärna "fägg" till exempel). Hans vanligaste fras är "var är min mamma då?", något han nästan inleder varje dag med som första fras då han vaknar och ibland mitt i natten också. Hans vallhundstendenser är fortsatt mycket starka och han har ett stort behov och intresse av att få reda på var alla i sällskapet är, och är på väg om vi ska skiljas. Exempel: vi leker i en park med Oda och hennes mamma och Oda ska gå hem och sova. Då frågar han många gånger vart hon ska gå och när han har kontroll på läget upprepar han det ändå en god stund (tex "Oda skulle hem och sova") under timmarna som följer. Han vill alltid ha koll på exakt alla i ett sällskap och ingen får försvinna oanmält, allra minst jag. 

Han har skaffat sig sin första goda vän på egen hand och pratar om denne ofta på fritiden, utanför förskolan. 

Han sover för det mesta mellan typ halv nio och åtta, vilket kan bli ett problem nu när jag ska återgå till mitt jobb. Mardrömmar var det länge sedan han hade nu. En dag i veckan eller varannan vecka brukar han sova dåligt och ha en vakensession typ mellan tre och fem, ligga och vrida sig och ha svårt att somna om trots att han vet att det är natt och inte läge att gå upp. Han sover ungefär lika bra var vi än befinner oss - på semester eller hos min kille eller hemma hos oss. Han väljer egen säng framför min/vår och vill sällan komma över, kanske nån gång i veckan. Då får han det. Han vill gärna ha massor av kuddar och sover gärna "ridandes" över dem, på alla fyra typ. Han hatar när det är varmt och sparkar av sig täcke, men hatar samtidigt att vara avklädd och vill alltid ha byxor och tröja på sig (dygnet runt helst). 

Han har börjat gå på potta hemma och har inte gjort mer än någon enstaka olycka på golvet. Detta gäller dock bara kiss, det andra vill han göra i blöjan. Om dagarna när vi är ute kör vi fortfarande blöja dock. Och på förskolan. Men jag tror det lossnar nu under den kommande terminen. 

Maten går bättre och bättre men är som sämst när han äter på andra ställen än hemma (förskolan ett undantag - äter jättebra där) eller när det är rätter han inte känner igen. Fortfarande går korv och pasta bäst, eller couscous eller ris eller potatis, köttbullar, fiskpinnar osv. Ni fattar. Han spottar ut oxfilé och säger "det var inte gott, INTE GOTT" och han har aldrig ens vågat smaka på en räka. Bland grönsakerna funkar gurka och ibland broccoli, inget annat. Tyvärr. Välling får han vid frukost och vid läggning men också det misstänker jag sjunger på sin sista vers. Nu när det äts så mycket bättre.

I takt med att han lär sig prata bättre tycker jag att han känns mer och mer harmonisk. Han hatar fortfarande exakt alla separationer från mig, gråter vid varje lämning men blir snabbt glad när jag gått. 

Han gillar att leka med bilar och kan roa sig själv med dessa långa stunder. Ett evigt brummande kommer ur hans mun. Ljudkänsligheten består men oftast kan han lugna sig själv med hjälp av att få veta exakt vad det är som låter ("en granne borrar upp en tavla" osv). Han blir fortfarande ganska lätt överstimulerad när det händer mycket samtidigt och han är trött. Tex i ett rum där flera ljudbilder pågår samtidigt (tex musik + prat eller flera olika samtal samtidigt) kan han bli stressad. Men även det blir bättre. Mer och mer utbrott av ilska förekommer när det inte går som han vill, han har ibland kastat saker omkring sig. Men vanligtvis är han otroligt resonabel och rar. 

Magen mår bättre sedan vi slutade med fullkorn. Vi har introducerat laktos igen och det går helt okej, men ännu bättre då hand välling är laktosfri. Det ser ut (och känns) som han ökar i vikt i stadig takt. 

Att ha en 2,5-åring i sitt liv är otroligt mycket softare än att ha en 2-åring. I alla fall i vårt fall. Älskar honom sönder och samman. 

10 augusti 2016

Det stora lugnet

Okej, det här är ingen förvånad över och inte jag heller - men nu har snart Ivans tre förskoledagar (stängt tors-fre pga planering på förskolan) passerat och jag har hunnit göra exakt... ingenting, av det där jag drömde om halva sommaren när allt var så intensivt. Dagarna liksom flög fram och nu är klockan snart ett och jag är fortfarande här, oduschad och passiv, i min soffa. Dumma mig. Annat jag inte gjort är följande:

- Gått på bio ensam
- Gått på Moderna Muséet
- Läst i min bok som jag fortfarande bara läst ca 40 sidor av på hela semestern
- Satt upp två tavlor som stått mot en vägg i mitt hem i ca ett år pga väggar gjorda av... något hårt material som det inte går att spika i
- Sovit mitt på dagen
- Sett på dokumentärer eller serier på Netflix eller SVT Play
- Tagit cellprover (ett år försenat, hjälp) på Mama Mia Söder 

Allt detta ovan stod på listan för de här tre "magiska" dagarna jag hade spanat in mig på att vara så himla effektiv under. I stället har följande skett:

- Jag har haft två möten med min vän Anna som hjälper mig att hantera SKITEN (ursäkta franskan men det är så jävla rörigt) kring bouppteckningen och Överförmyndarnämnden. Tror jag skrivit om det förut och orkar inte lägga ännu mer tid på dessa evighetsärenden, men kortfattat handlar det om att det ter sig helt omöjligt att redovisa Ivans arv när det mesta av det sitter i låsta aktieportföljer som vi inte får tillstånd att sälja och sätta i säkra, långsiktiga sparanden, förrän vi inkommit med första redovisningen. Och att inkomma med den är inte enkelt, eftersom det krävs överförmyndarspärrade konton på konton som inte kan överförmyndarspärras och Överförmyndarnämnden har trubbiga system och inga kontaktpersoner att ringa och bla bla bla. Ni ska slippa fortsättningen på denna utläggning, men låt oss bara landa i att det tar en himla massa tid och att utan Anna vet jag inte vad jag hade gjort, på riktigt. Det är som att hålla sjutton olika processer i huvudet samtidigt, sjutton olika konton och banker som säger olika och skatteskulder och redovisningar och mappar och pdf:er och guuuuuuud, jag får stresskänslor bara jag skriver det här, slutar nu. Men har iaf haft två möten med Anna om detta i dagarna. Skrivit ut saker. Kopierat. Letat fram underlag. Postat jättetjocka brev. Osv.

- Jag har gått på bio med en fyraåring jag umgås ganska frekvent med dessa dagar. Husdjurens hemliga liv hette den. Den var... äsch, vad ska jag säga? Kanske inte den film jag valt om jag gått på bio ensam, så att säga. Plus, en stor nackdel med barnbio kan jag tycka är följande: det är så himla mycket BARN där. Så många popcorn som spills, små ben som springer mellan stolsraderna, små urinblåsor som måste tömmas mitt under filmen, godis ska inhandlas och intagas och prasslas med och bråkas om och saft som ska spillas och ja men ni vet. Har umgåtts väldigt mycket med barn denna sommar. De jag umgås med älskar jag, alla andra barn kan ibland kännas som... några för många. Om ni fattar. Men jag var på bio i alla fall. En av dagarna. Igår närmare bestämt.

- Jag har glott orimligt många minuter på Facebook och Instagram. Av oklar orsak. Bara fastnat där, och sedan kommer den där bulimiska känslan av att ha tryckt i sig alldeles för mycket av något som en inte vill ha inuti sig, och så vill en stoppa fingrarna i halsen och ha det ogjort. Men det går inte. I alla fall. Det allra bästa som Facebook erbjöd mig idag var den här artikeln. Alltså jag skrattade så mycket? SÅ ROLIGT because it's true. Läs!

- Jag har städat i mitt hem, som förtrollats till ett äckligt och dammigt och rörigt och sopigt hem där ingen riktigt lagt sin hand på ett par veckor. Det blev bra, men det tog tid. Lång tid. Så var en hel dag borta.

That's it. Och nu är det snart dags att hämta Ivan. Jag känner en smygande ångest inför att gå tillbaka till jobbet på måndag, men jag vet att det kommer bli bra. Det är bara många tankar i huvudet samtidigt. Jag ska jobba deltid och försöka skriva en bok. Jag ska försöka ordna ytterligare en barnvakt som kan hämta Ivan en dag till i veckan, som det ser ut nu har jag bara en och det kommer inte att räcka om jag bara ska jobba 2,5 dagar i veckan. Behöver hjälp två dagar. Kunna stanna på jobbet till i alla fall sex när jag jobbar. Gaaaaah, och så en Londonresa med jobbet på det. Logistik. Stress. Det kommer ordna sig. Andas djupt. Det blir bra.

Märker ni vilken oerhört stor tillfredställelse och harmoni som den här texten utstrålar? En som verkligen är i fas med allt och känner lugnet? Inte? Nä men okej. Då är det väl på det där andra sättet då. Nu: duscha och hinna med en lunch med Emelie innan Ivan ska hämtas från förskolan. 

 

9 augusti 2016

Ivan har en vän nu

Ivan har en vän, en egen, en som jag inte har tryckt ihop honom med och som det i bästa stunder går fint med stundvis och i värsta stunder är ett evigt krishanterande med. Den här vännen har han hittat alldeles på egen hand, i våras på förskolan då han bytte grupp till den med ett år äldre barn. Redan i våras fick jag allt oftare rapporter om att han lekt med det här barnet om dagarna, men sedan hösten började (och nu snackar vi alltså två dagar så jag fattar att det kan vända men det är inte poängen här så häng med) har de varit oskiljaktiga. Leker tillsammans hela dagarna, tydligen. Skrattar och går omkring på gården tillsammans, tar varandras händer och tryggar varandra när det är stökigt. Rullar på golvet, stannar upp, och klappar (!) på varandra. Jag vet det här, för jag såg det själv idag vid hämtningen. Det var en sådan där lugn eftermiddag och stämningen var god och Ivan ville inte gång hem så vi blev kvar en halvtimme. Pratade med pedagogerna och så fick jag titta på hur de har det tillsammans, Ivan och hans kanske första (?) vän. Och det var så fint att se. Försiktiga och rädda om varandra rörde de sig runt som ett par siamesiska tvillingar. Följde varandras varje initiativ, var snälla med varandra, skrattade, höll händer. En av pedagogerna uttryckte sig lite klantigt men sade "de passar så fint ihop, de är så SNÄLLA båda två" och även om jag kanske egentligen inte uppskattar ordet snäll om ett barn så kunde jag se vad hon menade. Försiktiga, kanske jag hade valt. Eller lyhörda. Vetefan. Men det var något alldeles magiskt att titta på för en gammal sentimental morsa. Jag blev så stolt och glad. Två och ett halv år tog det, men nu tror jag vi kan kostatera att han har en vän. 

(När vi åt middag hos min killes mamma på kvällen sedan kröp Ivan ned under bordet och började prata helt seriöst och vuxet med isa, hennes hundvalp, och jag hörde honom säga "jag har varit på förskolan idag, isa. Och lekt med *barnets namn*, isa". Det var också rörande.) 

5 augusti 2016

Slutspurten nu då

Sista vardagen innan förskolestart för ivan. Jag längtar nästan ihjäl mig. Ser måndagen som den första oasen efter ett maratonlopp jag egentligen aldrig hade kondition för. 

Fyra veckor snart förbi. Fyra intensiva, bortom alla rimlighetens gränser intensiva, veckor med inga barnvakter och nästan inga pauser. Tvärtom. Adderade i stället dubbelt så många barn (dvs ett till) och vuxna (dvs en till) och därmed en förändringsprocess för Ivan som senaste veckan varit i extremt mamma-mode. Vi snackar pip och gnäll och utbrott när jag lämnar hans sida med två meter. Samtidigt som han njuter av att vi är fler, att det finns ett annat barn att vara med, lära av, härma och irritera. Hans vallhundstendenser har gått i taket på sista tiden. Var är X, frågar han så fort X försvunnit ut ur rummet. Jag vill vara med Y, säger han så fort Y gör något annat en stund. Ja men ni fattar. Massor av nytt att förhålla sig till och själv har jag stundvis känt att alla flerbarnsföräldrar är GALNA, alternativt stora hjältar. Går inte att jämföra i den här plötsliga förändringsfasen såklart, mot att ha två barn från början, det säger ju sig självt att det blir galet mycket mer intensivt. Att foga samman två vuxna med både väldigt lika men stundvis också olika syn på barn, att dra gränser, sovrutiner, stimulans och regler tar ju också sin energi. Det jag försöker säga är att det ska bli "ganska" skönt att komma tillbaka till rutinerna igen. Att barnvakterna avslutar sina semestrar och är tillgängliga oftare. Att förskolan ger små andhål igen. Jag behöver det. Jag behöver det verkligen.