31 januari 2016

Jag saknar er

Januari blir februari. Jag har varit morsa i två år och änka i snart ett och ett halvt. Det är tyst här hemma men i mitt huvud surrar det. Brusar högre ju tystare det blir. 

Jag tänker på alla som inte längre tillhör min vardag. Som glesat ut besöken och samtalen och sms:en, från varje dag till varje vecka och sen varannan vecka och kanske någon gång i månaden. Om ens det. Vissa är helt borta nu. 

Tiden har gått och jag vet inte hur det blev så, alla relationer är unika och det krävs två för att dansa en tango, men plötsligt känns de, ni, så många. Alla jag inte hörs regelbundet med längre. Alla vars scheman det verkar som jag halkat ur. Har jag gjort det aktivt? Har jag förändrats till något för deppigt, tjurigt och tråkigt? Är det sorgen, eller ivan, eller mitt föräldraskap? Är det ivan? Är det för att jag har så svårt med logistiken och därmed inte upplevs prioritera rätt? Har jag själv glidit undan, med vilje? Det är nog lite av varje. Det är nog olika. 

Men jag saknar er. Det ska ni veta. Alla ni som brukade vara nära, nästan varenda en av er saknar jag. Just nu vet jag inte hur jag ska kunna, orka, hinna, ha råd med, ha tid till, att vara en mer aktiv och närvarande vän. Allt är så rörigt och så mycket. Ivan går först och sen finns liksom inte så mycket över. Det är som att jag inte har ett val i det, det kanske ser ut så utifrån men jag har inte det. Jag behöver göra det här, såhär, för att få det att gå ihop sig för oss. 

Men jag saknar er. For what it's worth. 

30 januari 2016

Made it through januari - wiiiiiiii!

Nu! Nu är intensiva januari över! Jag klarade denna årets allra mest hektiska jobbmånad och det där stora eventet och allt vad som kommer med det är förbi, över, blev succé, alla glada. Jobbade alltså idag också. Ivan var hos farmor och farfar. När jag åkte ut vid tretiden sköljde en sådan enorm trötthet över mig att jag först tänkte att det var en influensa på gång, sedan en magsjuka (pga mådde illa), sedan att jag kanske bara var trött. Så ända in i helvete trött, om ni ursäktar franskan. 

Nu välkomnar vi februari, vi välkomnar tillbaka min projekledarkollega som varit ledig hela januari, vi (o)välkomnar väl förmodligen en del vabbande om jag förstått andra småbarnsföräldrar rätt, vi välkomnar en normal (tror jag) arbetsbelastning och helst inte så många nätter framför jobbdatorn för att "hinna ikapp" eller "bara lösa den här lilla grejen". 

Aaaaah. Måste sova lite nu. Ni kan vila ögonen på den här stjärnan så länge. Alltså "Apis". En mycket kär apa jag stulit en gång (förlåt) och som nu sällan lämnar min sons händer. Älskar att han hittat sig ett trygghetsobjekt förresten. Tog bara ett år och elva månader. 



29 januari 2016

Ingen fara, ingen fara alls. Eller jo.

På förekommen anledning sitter jag ikväll och "minns" tiden då en hela tiden kunde kolla i en liten app på telefonen och ba JAHA, han är i utvecklingsfas nr X, det är DÄRFÖR allt knasar just nu. Med sömn och mat och humör och what not. Den där appen listade alltså utvecklingsfaser och språng upp till barnet blev 18 månader och jag har egentligen inte tänkt på den på evigheter. Tills nu. När jag sitter här och funderar i termer kring "men visst måste väl barnen gå igenom utvecklingsfaser som gör dem lite ding-dong även efter 18 månader, bara att det inte går att lista exakt när de kommer?" Allt annat vore väl orimligt?

Så ja. Jag tänker att Ivan går igenom något inombords just nu, något lite över det vanliga. Något som gör att det händer lite för mycket i hjärnan och han har svårt att sortera och ta in alla intryck. För det är inte bara sömnen, eller läggningarna rättare sagt, att han liksom får panik och blir rädd på riktigt när dagen är slut. Det är inte bara mörkret för även med halvljus i rummet blir han rädd och gråter och säger "ingen fara, det är ingen fara" samtidigt som hela hans lilla varelse beter sig som att det visst är det, visst är något som känns farligt. Det är sämre nätter igen också, sedan en vecka tillbaka eller så. Många små  och mindre små uppvak med gråt och mässande för sig själv "ingen fara, ingen fara alls" mitt i natten. En del nattskräck också. Eller mardrömmar eller vad de här panikattackerna nu egentligen är. Idag på förskolan hade han varit ganska... ja men, liksom dålig på att sortera och hålla stressnivån nere när omgivningarna blev röjiga. Ramsan om "ingen fara" gick varm hela dagen och personalen berättade att det kunde hända både när han skulle bli ledsen eller försökte låta bli att bli det, eller när det verkligen inte var någon "fara". Jag tänker att han befinner sig i ett mellanland då han börjar lära sig att behärska sig men inte lyckas fullt ut. Försöker lugna sig själv men det blir för mycket ändå, gång på gång.

Äter bra gör han. Och är glad vaken. Men liksom lite överstimulerad mest hela tiden. Trots noll skärmar och noll hetsiga aktiviteter hemma och en nedvarvning som börjar redan sex för att sedan hamna i sängen vid halv åtta.

Äsch, jag vet (som vanligt) inte. Det känns bara som att han går igenom nån fas nu. Hade varit mysigt med en app som bekräftade.

Klockan är kvart i tio och han har faktiskt redan haft ett ganska rejält utbrott i sömnen redan. Går in och lägger mig och tar hand om nästa på plats när det kommer. Det hörs så väl på hans andning i sömnen att han rider igenom en massa maror nu. Stackars lilla skallen.

28 januari 2016

Verklighetens fölk alltså

Idag var livet mycket spännande må ni tro, för jag åt lunch på annat ställe än framför datorn på jobbet. Utrymme för sus av spänning i publiken. Nämligen på Voltaire som tydligen öppnat på Åhléns city? What do you know. Där satte jag mig ensam mellan lite olika par av kvinnor (ja det är bara kvinnor, nästan 100% faktiskt, som äter på Voltaire) som jag tjuvlyssnade på. De till höger pratade om inredning och att sätta takfönster. Sedan övergick de till att prata TJUGO MINUTER om Downton Abbey. Alltså om säsong två, typ, flera år gammal? Till och med jag har sett den? En av kvinnorna kunde inte sluta prata om Downton Abbey, alltså hon måste vara besatt av serien ty kunde på intet vis registers hur otroligt tråkig hennes kartläggning av denna flera år gamla säsong var för alla andra (dvs hennes lunchsällskap - vilket vore en naturlig sak att ta hänsyn till, samt mig - vilket vore onaturligt att bry sig om). Gång på gång berättade hon hur mycket hon njöt av MILJÖERNA och STÄMNINGEN i serien. Pratade väldigt detaljerat om intrigerna också. Lunchsällskapet kvävde en gäspning och jag kände mest för att trycka det där nyttiga valnötsbrödet i käften på henne så hon skulle bli tyst. Men slutade i stället tjuvlyssna åt höger och vände mig åt vänster. 

Där var det tyvärr lika tråkigt. Två kvinnor, jämngamla med mig, pratade om hur problematiskt det var på ena kvinnans jobb. Folk LEVERERAR så dåligt. Och det är så dålig PERSONALPOLITIK. Och inte så lätt när ALL BÖRDA hamnar på den här stackars kvinnans axlar faktiskt. Och så hundra tusen detaljer kring denna trista situation. 

Fick nog av andra människors tråkiga samtal, åt upp min sallad, lovade mig själv att försöka bli lite mindre tråkig och tjatig framöver, och gick tillbaka till jobbet. Köpte godis på vägen som ett annat litet barn. En klubba till och med. 


Med anledning av ovan nämnda löfte till mig själv kan jag tyvärr inte med att tjata mer om läggningar nu. Ni måste få en paus. Men om vi säger såhär: barnet sover sen 20.45 och inga kuddar är våta av tårar eller svett idag heller. 

27 januari 2016

Alla som skaffar fler är hjältar alternativt tokiga

Jag fattar att alla föräldrar är olika och jag fattar att alla barn är (SJUKT JÄVLA) olika men jag fattar fattar fattar (!) inte hur en (eller två) kan orka att skaffa fler än ett barn. Nu kommer ni säga att det är inte dubbelt så jobbigt och de hjälper och roar varandra och ensambarn är liksom inte så kul för ungen faktiskt och du kanske inte fattar för du är ju ensamförälder och så vidare och så vidare och så vidare. Men jag vidhåller. Förstår inte hur man orkar. Idag efter lämningen stod jag en stund med en av Ivans förskolepolares mamma på gatan och vi pratade lite om de olika demoner som tycks ha studsat in i våra jämngamla kids hjärnor på sistone (deras hade tex fått ett affektanfall som gjorde att hen slutade andas och blev blå - alltså fatta skräcken) och hon verkar så klok och rolig och rar, men om mindre än en månad kommer deras andra barn. Deras första fyller alltså två ungefär samtidigt. Hallå det är ju vansinnigt! Hur VÅGAR de ens? Ettan som härjar i stil med Ivan om kvällarna och fortfarande vill bli buren och sitta i knät och sova mellan föräldrarna. Jag kunde typ inte sluta tänka på det under hela vårt samtal, att fy vad jag inte är där och gud vad jag skulle ha panik om jag snart skulle föda en liten bebis, ni vet en sån där med kolik och amma-hela-natten och inga nackmuskler och ja EN BEBIS. Mitt i detta vardagshärj! Så sjukt. Att folk orkar vill och vågar. Ville typ skrika MEN VI ÄR JU INTE REDO, det här är förhastat! Som att det vore min issue liksom. 

Men ja. Nu är det ju inte jag som snart är där och tur är väl det för denna mamma klarar knappt av livet med en ynka unge. Nätt och jämnt. 

I alla fall så insåg jag när vi stod där och pratade att hans sov-ångest sista dagarna påmint en del om hans lämnings-sorg i början av inskolningen. Vet inte varför jag tänker på den som sådan. Separation och liksom en ledsenhet jag inte kunnat råda bot på, som ju gått över till nästa gång vi ses (på morgonen) och som inte är farlig, bara obehaglig. Jag har tänkt att vi får rida ut den här ångesten för skiljas om natten ska vi ju. Undrar när vi ska börja sova isär förresten? Kanske vore ett projekt att bita tag i nån gång snart? Men äsch. Ingen brådska. Hatar inte att ha honom nära när han väl sover, om en säger. 

Lång utandning

Vet inte vad som är orsaken, men kvällens läggning landade på 30 minuter och helt utan gråt. För minnets skull listar jag här hur upplägget var, om jag behöver plocka fram det igen och detta visar sig vara vinnande koncept:

* 45 min vila på fsk, hämtades 16.00
* Middag 16.45
* Ingen skärm eller tv påslagen på hela em/kväll
* Välling 18.45
* Sagor i soffan 19-19.20
* Klassisk musik i vardagsrummet påslagen hela läggningen
* Sagor i sängen 19.30-20.00
* Sade godnatt kring 20.05 
* Släckte inte lampan men lade en handduk över så det fortfarande gick att se i rummet
* Ivan hetsade och stod och hoppade i sängen ca 10 minuter
* Apan (gosedjur) var med i sängen hela läggningen, pratade om att apan var trött och ville sova
* Ivan höll på att bli lite ledsen men kom liksom av sig utan min inblandning, upplevde att mina klappar och lugnande ord snarare gav motsatt effekt så höll mig ur vägen
* Ivan testar lite olika ställningar en stund
* Ivan tystnar och somnar 20.30

Om jag orkade och inte var så vansinnigt trött som jag är nu, och inte behövde gå igenom cirka trettio mail från eftermiddagen, skulle jag förmodligen skriva något riktigt glatt och peppat här. Tills den känslan infinner sig (troligtvis om läggningarna gått bättre några kvällar i rad och det här inte känns som ett märkligt undantag) lämnar jag er med ett stort: pust.

26 januari 2016

Snart två

Ett snabbt inlägg innan sömn. Ligger och lyssnar på honom andas fridfullt bredvid nu. Han sover så bra nu jämfört med tidigare, jämfört med så många månader i sträck av kass sömn. 

Tänk att han fyller två alldeles snart förresten. Fy fan vad två år har gått snabbt. Och sakta. Jag minns inte ens vem jag var innan. All tid jag hade? All sömn jag fick? Allt jag inte visste. Allt jag trodde jag visste? Sån hybris jag gick in i föräldraskapet med, så snabbt den hybrisen grusades och jag väcktes upp till ett liv helt och hållet i någon annans - hans - våld? Och det här med kärleken. Att den är så kronisk? Så oavsett vad alltid närvarande? När jag hatar mitt liv så älskar jag honom. När jag hatar vår tillvaro så älskar jag honom. Allt jag kallat för kärlek fram tills dagen han kom är liksom något helt annat? Det här är liksom mer som en känsla som är en kroppsdel nu, något som aldrig går att klippa av. Så läskigt. Så stort. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Hade aldrig kunnat läsa mig till hur det här skulle bli. Han kom till världen alldeles helt och hållet med sin egna lilla special-personlighet och så har det fortsatt. Nu snart två år. Sjunger och pratar och älskar sina kompisar på förskolan och när jag hämtar honom och han inte ännu har sett mig, när han sitter vid nåt bord och leker med en lerklump eller pillar på några pärlor eller käkar en macka och snackar om något obegripligt (troligen relaterat till bussar) med sina små små vänner omkring sig, då kan jag liksom inte ens fatta att han finns. Tänk att han kom och sen blev han den där? Den där ljuvliga knasiga personen? Så full av energi och så intresserad av livet och människorna i det och fordon och pyssel? Att han skulle bli en unge som sjöng och spelade gitarr dagarna i ända? En som pratar och pratar och pratar? 

Det kanske inte låter så här, för Gud vad jag använder bloggen till att öppna mig kring allt som är svårt och tungt och övermäktigt i vårt liv, men allt det där vägs hela tiden upp. Om jag inte vaknade till ännu en dag med honom, min ivan, skulle allt vara så grått och fattigt och jag bil aldrig ha en endaste millimeter av en annan unge än den jag har. 

45 minuter men fylld av våndor

Idag provade jag en kombination av allt ni tipsat om och allt jag tänker själv. Jag har vridit och vänt på det här och landat i att jo, jag vill testa att se hur det går om han vilar bara 45 minuter om dagarna för jo, jag tror att han kan vara redo för det, men jag vill också testa att påbörja läggningarna mycket tidigare än vanligt och ge välling halv sju och göra nedvarvade saker mellan kvart i sju och kvart över sju och sedan påbörja en lugn läggning i sovrummet utan brådska att släcka och hetsa upp sig i mörkret. Jag hade också landat i att jag tycker det verkar som att läggningarna skrämmer honom på riktigt just nu, det är liksom inget glatt och testande småjidder utan han får ångest på riktigt, blir rädd och ledsen på riktigt, och det är inget jag tycker han ska behöva utsättas för mer än vad som måste komma på köpet i och med att jag håller mig till en handlingsplan. Så planen löd: fortsätta med kortad vila i minst två veckor (tack för det tipset Sara) och att börja läggningarna redan innan sju i minst två veckor. Och att försöka att ha skärm- och tv-fritt hela kvällarna. Inte bara sista timmen, som vi haft på sistone.

Sagt och gjort. Kom hem vid fem (Ivan slutade förskolan halv tre idag för han hade barnvakt Lena och hennes dagar brukar han gå tidigare från förskolan för att leka och mysa i hemmamiljö med henne i stället) och åt middag direkt. Spenderade sedan kvällen på golvet, lekandes med Ivan, eller i soffan, läsandes sagor med Ivan. Ingen tid framför egen telefon eller för honom framför iPaden. Klockan sju var vällingen nere, tänderna borstade och vi läste en sista saga i soffan. Jag märkte hur han började stressa upp sig men höll mig till planen. Gick in i sovrummet kvart över sju och sjöng sånger ur skattkammarboken tjugo minuter. Kvart i åtta släckte jag och då började paniken nästan direkt. Han försökte rymma ur sängen och ta mina händer för att jag skulle följa med. Han slet av sig strumporna, grät och slog sig själv (försiktigt) i huvdet och mässade "ingen fara, ingen fara, snart klart" för sig själv samtidigt som han grät. Han kunde först inte ta emot tröst eller beröring från mig, det var som att han både var arg på mig som framhärdade i att vi skulle sova men också behövde mig för att han kände sig otrygg och ledsen. Det gjorde ont inuti mig att se honom sådär, jag hatar när han är ledsen och jag inte kan trösta. Hur som helst. Jag stannade i sängen och tvingade Ivan att göra det också. Rörde honom bara när han själv kom till mig eller när han försökte rymma. Till slut gav han upp och grät förtvivlat och sparkade med benen intensivt i sängen. Klättrade över mig och grät och sökte sig mot ljuset från nattlampan en bit bort i rummet. Jag tänkte att äsch, vafan, fuck att vara konsekvent, killen är ju mörkrädd? Tände lampan bredvid slängen igen och slängde en handduk över så det bara lyste litegrann, lagom så att man kunde se i rummet men ändå inte ljust. Ivan satte sig och lugnade ned sig men grät fortfarande ganska intensivt och mässade vidare om ingen fara och snart klart. Började sedan försöka lägga sig i olika ställningar. Var fortsatt ledsen. Men efter några minuter blev det liksom allt lugnare och han ville hålla i båda mina händer och ligga med huvudet mot mitt huvud. Gnällde om vartannat men somnade på tio minuter till. Halv nio. Hårt, hårt, hållandes i mina händer. Svettig av all kaos.

Summan av kardemumman blev att läggningen var färdig halv nio, vilket inte har skett på år och dagar, samt att han ännu en kväll mer eller mindre behövde gå igenom ett affektutbrott för att nå vila och sömn. Det känns både bra och dåligt. Jag önskar så innerligt att jag kunde ta bort det som skrämmer och ger honom ångest i samband med att gå och lägga sig just nu, men försöker att acceptera att jag inte verkar kunna det. Så jag får göra det bästa av den situation vi har, vilket verkar vara att försöka vara konsekvent, börja läggningen tidigare, stå fast vid att nu ska vi sova även om han på alla möjliga sätt försöker komma undan, och att kanske erbjuda lite mer ljus i rummet än vi är vana vid.

Och så hoppas vi på att det här är en fas som går över snart. Jag är kass på att hantera Ivans skräck och ångest. Vet att jag kommer börja få ångest själv inför läggningarna om det här blir ett vardagsmoment som sitter kvar i månader. Lex nattskräck november 2014 - maj 2015 om ni minns? Huuu, det gör jag.

25 januari 2016

Berätta, berätta vad det är så ska jag hjälpa

Tack för alla tips om sömn och hosta och allt gulligt ni skriver i inlägget nedan. Som vanligt guld värt. Tänkte följa upp med en rapport från dagen.

Pratade med förskolan idag och vi enades att testa 45 minuter som en start, för dagvilan alltså. Vi skulle prova en tid och sedan utvärdera gemensamt. Jag tänker att eftersom han en längre tid härdat ut hemma till 21.30-22 på ungefär en timmes, ibland en timme och en kvarts, dagvila så borde inte 45 minuter bli alltför radikalt. Jag måste verkligen få loss en liten liten stund av egentid på kvällarna, och är beredd att testa nästan allt utom att låta honom gråta sig till sömns. 

Vid hämtningen vid fyra var han pigg, lugn och glad och enligt förskolan hade han inget emot att stiga upp efter 45 minuter. Vi gick till biblioteket och gjorde ärenden och kom hem halv sex. Han åt inte så mycket middag och kröp vid sjutiden självmant ned i soffan där han gosade ned sig i en filt och tittade på SVT play (satt själv och växlade mellan stora maskiner och visor med Doreen)  och jag pysslade lite med mitt (läs: diskmaskin och sms) en stund. Halv åtta var det dags för välling och sedan några sånger i sängen. Allt kändes lugnt och jag var hoppfull inför denna läggning. 

Det skulle jag naturligtvis inte varit (har jag inte lärt mig något alls av maktlösheten som kommer med att vara småbarnsförälder? Tydligen inte?) eftersom det eskalerade till en av de vansinnigaste läggningarna vi haft hittills. Det var som att han fick panik när jag släckte. Började nästan hyperventilera, eller åtminstone härja runt så hetsigt att hans blev andfådd och svettig, och mässade "ingen fara snart klart" som är hans ramsa för själv-tröst när något är läskigt eller obehagligt (tänk: ta blodprover eller bli undersökt av doktorn eller fasthållen för annat tvångsrelaterat). 

Var så hemskt uppe i varv och inget jag gjorde eller inte gjorde hjälpte. När han sade att han behövde bajsa tänkte jag att han har nog lite ont i magen - kanske ätit laktos på förskolan? Gjorde då misstaget att säga att det var okej att han gick upp och bajsade (han gör det ej liggande utan stående ifred i ett hörn av vardagsrummet). Jahopp. Misstag. 

Han bokstavligen rusade ut, tände i vardagsrummet och var strålande glad över att det inte var mörkt längre. Började leka med en grävskopa och allt möjligt utom att ställa sig och bajsa, som planen var. Jag släckte och han sprang tillbaka och tände. Det blev en jobbig katt och råtta-lek där ingen hade roligt, Ivan verkade mest desperat över att det inte fick bli mörkt och läggning och jag behövde ju styra skutan ditåt. Till slut fick jag lov att ta tag i honom, bära, släcka, han skriker och gråter och kastar sig ur famnen, snor åt sig en leksak, slänger sig ned på golvet och typ gråtleker med den i mörkret? Jag bär upp igen, säger att nu får vi säga godnatt till leksaken, han eskalerar sin gråt till ett riktigt hejdundrande affekt-utbrott. Går inte att trösta. Har i princip panik. Vi går in i sovrummet en tredje gång och han sitter och bara gråter och gråter. Klockan har passerat nio. Jag försöker klappa och lugna men han vill inte, kan inte ta emot mina tafatta försök. Samtidigt går min hjärna på högvarv. Vad HÄNDER egentligen? Var är mitt glada barn och varför har han sådan panik? 

Till slut verkar han så trött av sin gråt och har lugnat med sig lite. Helt svettig och kladdig av snor och rosig om kinderna. Jag får klappa honom på ryggen men han jämrar bara "snart klart, snart klart" och vill inte att jag pratar med honom. I princip all stimulans från mitt håll eskalerar gråten igen. 

Han slocknar till slut, med lampan tänd i sovrummet, liggande och stirrande i luften framför sig. Ser olycklig ut men tycks ha "gett upp". Gud vad jag inte vill att han ska behöva känna sådär inför att gå och lägga sig. Jag undrar om han har ont någonstans men kan inte placera var i så fall. Han vet hur man säger ont i magen (om magknip) eller ont i örat osv. Han har en diffus obehagskänsla? Han är uppriktigt rädd? För vad? Mörker? Jag fattar inte. Och så länge det är ljust varvar han sällan ned och somnar, inte ens med nattlampa med svag belysning. Det är som att all stimuli måste bort. Men när den försvinner flippar han. Varför? Mardrömmar har han inte speciellt ofta (typ aldrig, inte så det hörs iaf och jag har RÄTT god koll på hans andning och ljud om nätterna) och vaknar glad gör han ju på morgnarna. Det här är så jobbigt. 

Jag känner igen det där du skrev, du som berättade att du själv upplevde alla kvällsrutiner från middag och framåt som att gå längre och längre ut på en språngbräda. Det känns verkligen som att han drabbas av sorg och panik inför att lägga sig och somna ifrån dagen. 

Antar att det är härda som återstår. Vi kör vidare med kortare dagvila ett tag och ser om det ger effekt. Ikväll var läggningen över vid 21.30 men den har nog aldrig varit mer dränerande. Orkade inte ens gå upp och borsta tänderna sedan. Hamnade här i sängen och här är jag nu. I vanlig ordning funderandes, analyserandes, undrandes. Mitt älskade hjärta som är så glad och sprallig hela dagarna. Vad fattas dig om kvällen och natten? Jag önskar du kunde formulera det för mig. 



24 januari 2016

Jag och min dumma längtan

Jahopp. Kvällens läggning klockade in på 90 goa minuter och en kvart efter han somnat - läs: kl 21.45 - satte en hemsk hosta igång. Han är förkyld lite till och från sedan förskolestarten för terminen och hostan tycks komma och gå, mest beroende på om det sitter slem liksom "bakom näsan" och stör andningen eller ej. Det låter hemskt. Som att han håller på att kvävas, varpå en hostattack som låter farligt nära kräks tar vid, och sen rosslar det ett tag. Idag tyckte jag för övrigt knappt han var förkyld, så ja, det är ett ständigt gissel detta. 

Ibland kan jag bli ledsen när jag tänker på att jag längtar framåt så mycket. Till han blir större. Visst har jag tjatat om det tidigare här? Att det känns hemskt att jag har en sådan fin och underbar och magisk liten unge, men själv längtar jag så ofta framåt. Framåt, tills immunförsvaret blir lite bättre. Framåt, tills vi kan prata lite mer och förklara saker för varann. Framåt, tills jag inte känner mig så utsatt och osäker och trött så ofta. Framåt, tills ja... Jag vet inte? Tills nätterna är bättre och läggningarna inte tar två timmar. Tills jag får vara lite mer egen igen, tills han blir lite större. Jag tänker att jag lägger en massa konstigt ansvar på honom i den längtan. Att han inte får vara barn fullt ut för hans mamma är trött och längtar framåt? När jag tänker på det blir jag asledsen. Ger mig fan på att försöka vara lite mer i nuet och att uppskatta honom och oss för precis det vi är. Vi själva med timslånga läggningar och ingen egentid och hostattacker genom nätterna. Det kunde vara värre. Så mycket värre. Ju. Jag och min dumma längtan. 

I alla fall. Jag tror att jag pratar med förskolan om begränsad dagvila imorgon bitti. Det här har pågått sedan december allra minst, men nu eskalerat till något helt vansinnigt. Han kan inte fortsätta att somna tio om kvällarna när han ska upp halv åtta senast på morgnarna. Jag kan inte fortsätta att lägga all den här tiden på att vara oöverens med honom om att det är dags att sova. Jag tänker att om han pallar att bara vaken till tio nu, så kommer han klara sig till halv åtta sedan, om de klipper i dagsömnen. Men jag är osäker på var man börjar. Han verkar sova allt ifrån 45 minuter till 1,5 timme där, beroende på dagsform. Hur ska jag säga? Alltid 45 minuter från och med nu? Även om han tex sovit dåligt pga hosta en natt? Eller verkar trött? Eller 45 minuter en "normal dag" och annars fritt spelrum? OBS att även de mest trötta eftermiddagar, då jag känt mig säker på att han kommer slockna före åtta, har han på något vis ändå lyckats jiddra runt till tio de sista veckorna. Minns inte ens när han somnade före nio senast. 

Har ni tips så gör ni som vanligt, okej? Kommentarsfältet är ert. 

Går: framåt

Tänk ändå. I mars förra året lovade jag mig själv att inte utsätta mig och Ivan för fler resor förrän om lång lång tid. Inte förrän han är stor och vi kan snacka om saken, tänkte jag då. Nu har vi ändå gjort några till och det går ju! Okej vi snackar Umeå och inte Los Angeles, men ÄNDÅ. Så himla mycket mer av en liten kompis-person jag har med mig nu? En som lyckas ta in sammanhang och reglera ganska bra själv och tycker det mesta är intressant så länge han är med mig och vi gör ständiga pauser anpassade efter honom. Så stolt över honom. Och mig. 


Söndag i umä

Hej från Umeå igen! Igår hade vi en så himla bra dag - Ivan vaknade 07.30 (trots somnade 22.30 kvällen innan och jag har mer och mer landat i att det är minskad dagvila som måste gälla fr.om. nästa vecka, 45 min testar vi med) och vi åt en underbar frukost på hotellet. Sedan mötte vi Christian och gick till Bildmuseun. Åt lunch på caféet i bottenplan. Ivan sov i vagnen. Jag tog bussen till min vän Annika som bor här med sambo och jämnårig son med Ivan (som heter ivar - mycket förvirrat för båda barnen att heta nästan samma) och barnen lekte av sig med enooooormt mycket tågbana. Uppskattades enormt hos båda men kanske framförallt Ivan som inte vistats i barnmiljöer på ett tag. Efter lekandet och fikandet var klart tog vi bussen till Christian och Malin, där vi åt middag och myste hela kvällen. Rullade hem vid halv nio och planen var att Ivan skulle somna i vagnen. Men nej. Ännu en kväll somnades det 22.15. Med en läggning på en timme. Så frustrerande dör oss båda, detta, och har nu pågått länge nog för att jag ser att han inte är trött på dagarna så jo, han har nog ett minskat sömnbehov mot i höstas. Något måste ha skett. 

I alla fall. Trots somnade 22.15 vaknade barnet glatt kl 07 så nu ska vi snart gå och äta frukost igen. iPad förresten. Vilken underbar grej att ha på "semester". 


22 januari 2016

Tre paddor, en mormor, morbror och tja, mor. Plus barn. I umä.

Hej från Umeå! Resan gick fint och han var en trooper trots ingen ordentlig lunch och att behöva sitta på diverse flyg och bussar när han vanligtvis dagvilar. 


När vi kom fram slocknade han som en stock (slocknar man ens som en stock?) och vi checkade in på hotellet och tog en vända på stan. Väckte det djupt sovande barnet efter en dryg timme, åt en sen lunch, gick till ett café och förstås barnbiblioteket i stan (världens bästa grej i ALLA städer - barnbibliotek), tog ett glas vin på hotellrummet med min bror, ivan ville typ lägga sig klockan halv sex, men det var middagsdags. Så vi gick ut. Ipaden har gått varm idag, som synes. 


(På bilden försöker jag få honom att äta pommes frites för andra gången idag sittande med paddan i knät, mother of the year osv). 

Efter middagen testade vi om ivan möjligtvis kunde tänka sig att somna i vagnen (hade fått välling på restaurangen) men fet var inte aktuellt på de 20 minuter vi försökte och det var så kallt ute så han fick bli med och vaken på ett glas till i restaurangen i hotellet. Varning för ännu en paddabild, kommer här: 


Oh well. Klockan nio bröt vi upp och operation läggning i främmande miljö kunde ta sin början. 22.30 sov barnet till slut. Det är en kvart sedan. Jag är så trött (samt SUR för huuuur kan ett hotell hävda att 19 grader på rummet är såhär KOKHETT - OBS i övrigt älskar jag hotellet och har redan fått byta rum en gång pga klagade på värme) och ger väl upp jag med då. 

Ändå lyckad första dag i Umeå och resan och allt det där! Längtar dock ihjäl mig till en tid då läggningarna inte tar 1,5 timme. Men det visste ni ju redan. 

21 januari 2016

En hastig hälsning, hej hej

Vi kan ju konstatera att med en fas av evighetslånga läggningar så blir det just inte många sekunder över för den berömda egentiden. Den där timmen eller två då jag brukade hinna BÅDE att duscha, städa undan i köket, tömma eller fylla en diskmaskin samt att skriva en rad eller två här i bloggis är liksom uppslukad av läggning just nu. Det finns inte så mycket mer att säga om det ämnet än vad jag redan sagt tror jag. De är långa, jobbiga, Ivan stressar upp sig något alldeles enormt och studsar och hoppar och vrider och vänder och ställer sig och när jag närmar mig honom för att exempelvis lägga ned honom från stående ställning, testa att hålla om honom eller vagga honom går han bara upp ännu mer i varv. Blir ledsen och verkar känna sig jagad och ansatt. Och låter jag honom vara snurrar han in sig i filten och hetsar upp sig ännu mer. Någon kommenterade i förra posten att han borde sova i spjälsäng och att jag ska komma ihåg att det är "jag som bestämmer". Vet inte ens om jag borde gå in på det? Jag jag helt enkelt låta bli? Vi kanske bara kan konstatera att vi har lite olika syn på det här med vem som bestämmer och spjälsäng är inget som passar Ivan just nu. Han har kunnat klättra ur sin spjälsäng i snart ett halvår. Sover mycket bättre i sängen bredvid mig, när han väl somnat. Och att lägga honom i en spjälsäng han gång på gång klättrar ur ger mig ryggskott av krökt rygg och obekväma tingslånga sessioner hukad över denna spjälsäng. Och jag tycker inte att det är "jag som bestämmer" - ett snurrigt och vaket barn går liksom inte att resonera med logik med? Jag är vuxen och han är barn och jag vet att han behöver sova men hallå - försök meddela det till en tvååring som är stimmig och stissig och där all typ av interaktion blir fel? Nej. Jag tror vi får rida ut den här fasen och vara säkra på att den kommer följas av andra, bättre faser. Jag funderar på att snart testa att låta förskolan begränsa hans dagvila till max 45 minuter, men jag får återkomma kring detta så rafflande ämne. Orkar inte tänka mer på läggningar ikväll.

Klockan närmar sig tio och jag ska packa en väska inför vår avfärd till Umeå imorgon. Den här gången tar jag med "stora" vagnen och bor på hotell, ska försöka ta revansch på det här med resande till annan stad som gick sådär när vi försökte sist, i november. Den här gången har jag planerat på ett annat sätt. Och tagit semester imorgon så att vi kan ta ett plan som går runt elva. Håll tummarna för att vi får en smidigare resa den här gången.

Igår var jag på fest i några timmar. Ivans farmor vaktade och nattade (och läggningen tog en kvart ungefär - skjut mig? Kan hon ALLTID lägga mitt barn så jag slipper?) och jag kom hem vid elva. Så välbehövligt, så länge sedan, så mysigt. Men en dag som den igår, då jag går direkt från jobbet till en aktivitet och kommer hem efter läggning, känns märklig. Det är konstigt att inte umgås med min unge varje dag. Jag får lite dåligt samvete också, tänker att det inte är bra för honom? Att det är därför han strular med läggningarna (som alltid är längst de dagar han hämtats av barnvakt eller umgåtts lite med mig, tänker att han inte vill att dagen ska ta slut för att han behöver/vill ha mer tid med mig). Att jag borde tanka in mer tid med honom på vardagarna. Jag hämtar honom tre dagar i veckan, runt halv fyra, de övriga två är det Lena eller farmor och farfar. Och någon enstaka gång, läs: en gång varannan vecka om alla är friska och rutinerna sitter, kanske jag gör något på kvällstid. Jag undrar om det är för mycket ibland. Ur Ivans perspektiv alltså. Men så tänker jag på alla som är två om föräldraskapet och hur de kan gå iväg i princip hur mycket som helst (okej det är inte sant, det vet jag, men det ser ut så från mitt perspektiv) och att deras barn inte tar skada av att växla mellan sina olika närstående trygghetspersoner. Och så försöker jag slå bort samvetet och alla analyser som hela tiden bubblar och trängs i min skalle.

Det är extremt intensivt på jobbet just nu. Minns inte ens senaste gången jag åt lunch någon annanstans än i ett möte eller framför min dator. Omkring månadsskiftet kommer det att lätta, såhär ser varje januarimånad ut på mitt jobb. Jag tycker det är helt okej. Stress har liksom blivit en annan grej för mig nu, efter allt som hänt? Jobbet kan aldrig riktigt gå hela vägen in sådär så att jag hetsar upp mig som jag gjorde förut. Ändå tror jag - nej jag vet - att jag får mer gjort på jobbet just nu jämfört med någon annan period i mitt liv. Jag är så effektiv. All work and no bullshit liksom. Det är ganska härligt. Jag antar att jag gillar jobbet så mycket just nu, också för att jag får en bekräftelse där. Det kryllar väl inte av den varan på fritiden. Ivans gränslösa kärlek och att se hur underbar och genialisk han är fungerar som en viss typ av bekräftelse, men den vägs hela tiden upp av en ständig oro och ett evigt analyserande kring hur jag skulle kunna göra det ännu bättre för honom, och hur han skulle kunna få ett ännu bättre liv. En kämpar väl på.

Nu: packa Umeåväskan, borsta tänderna, gå och lägga mig. Tjo!

18 januari 2016

I-landsproblem men LIKVÄL (så arg nu)

Var på mkt gott humör vid 19.30 idag. Hade fått mycket gjort på jobbet, ivan känns frisk både från helveteshostan och har normal mage. Han hade varit hemma med farmor pga stängd förskola. Allt hade gått bra. I vanlig ordning borstar vi tänder och påbörjar läggning runt halv åtta. Såg fram emot en kväll i soffan med kombinerat jobb och Guldbaggegalan på tv. Och sedan.... Tar läggningen två och en halv timme. Två och en halv timme? Det borde inte ens vara möjligt? 

Först sjöng han och spexade cirka 45 minuter. Sedan lade han sig men behövde kränga i en halvtimme till. Trassla in sig i filten och så. Snurra så tröjan hamnar snett och ärmarna åker upp vilket ju, som alla fattar, är katastrof.  Klockan närmade sig nio. Fortfarande ingen katastrofkänsla hos mig. Gott hopp, osv. 

Sedan vred han sig ytterligare sjuttiofem varv. Kommenterade alla ljud (en hund! En helikopter! En granne!) och vred och vände på sig. När jag försökte hålla i honom och vagga skrattade han och trodde det var något slags kittel-lek. När jag försökte vagga honom i famnen började han böla och säga att han ville sova. Sen var han bajsnödig. Sedan prutt-dito. Sen var blöjan helt full av kiss och jag bytte en sådan. Sedan fastna i filten tusen gånger till. Klaga på olika saker. Bita på naglar / händer. 

Sedan var klockan tio, min kväll som jag hade föreställt mig den var förbi, jag hade börjat fantisera om sjukdom (mår han illa? Har han ont i magen? Var det laktosen i fiskbullarna som ställde till det? Varför är han inte trött? Hur ska han orka förskolan imorrn bitti? Hur ska jag hinna allt på jobbet om det blir mer vab nu? Osv osv osv upprepa tusen varv), han slocknade till slut och jag gick upp, borstade tänderna, och gick och lade mig på samma ställe jag ändå spenderat hela kvällen från halv åtta. I sängen. 

Finns få saker som gör mig så UPPRÖRD som långa läggningar alltså. Har ej utrymme för det i livet, banne mig. Om allt går väl och han inte har någon mystisk sjukdom vars första symtom är sömnlöshet, blir det åter till förskolerutinerna imorgon. Jag längtar. Kanske är det så att en dag med farmor till skillnad från en dag med tio jämnåriga kompisar helt enkelt inte tröttar ut så mycket? När det är kallt och han inte springer av sig ens utomhus? Who knows. Nu ska denna sura, slash oroliga, moder ta sitt dåliga samvete (för grinig läggning i slutet) och ta och försöka sova. Hejdå bortkastade dumma potentiellt mysiga måndagkväll. Dig ser vi inte röken av igen. 

17 januari 2016

Tack för lyssningstips!

Lyssnade på det där kropp och själ om förskolan som smitthärd imorse! Så intressant. Jag tolkade läkaren som uttalade sig (från ca 12 min in i programmet, om du inte hinner lyssna på hela) som att jo, virus har en funktion och kropparna får ett minne för försvar mot virus så det är inte helt osant att de "tränar upp ett immunsystem" men inte heller helt sant. Tex återupprepade infektioner som kommer gång på gång på gång gör en varken starkare eller svagare rustad i framtiden. Det är bara onödigt. Samt att om hygienen på förskolorna skulle öka skulle man kunna minska dessa överflödiga onödiga infektioner med ca 20%. Spännande ändå. Pappershanddukar och frekvent handtvätt på barnen, samt minst en gång i veckan städa möbler och skötplats noga (mer noga än den dagliga, med antibakteriella medel), skulle man komma jättelångt med. Very much intressant sånt här. 

Vänder det?

Antingen är Theracough så sjukt mycket bättre mot (just Ivans) hosta än bisolvon, eller så har det vänt nu, eller så fick vi en tillfällig respit inatt, men det sovs ganska bra ändå. Och klagats mer på ont i öra har det inte gjorts, heller. Nu sover han middag och jag fikar. Ensam. Jag tror att många har bilden av att jag har så sjukt stort nätverk och många vänner och just aldrig är ensam, men det är en sanning med modifikation. Jag är ensam rätt mycket. De allra flesta dagar efter jobb och förskola är vi ändå själva. Efter Ivans läggning är vi alltid själva. Det har liksom sakta glidit in i det. 

Många vänner har liksom sina egna liv och planer och allt mer har det blivit så att vill vi ha sällskap får vi maka in oss där, i deras liv och planer, och det är inte alltid det går så bra för oss att göra det. Det är stimulans-känsligt barn hit och sjukdomar dit. Icke-barnvänliga aktiviteter hit och barnvaktslogistik dit. 

Längtar lite tillbaka till specialtiden när vi var offer som alla liksom tog hand om. Kom och sov hos, hängde med, var hemma hos. Eller vad säger jag. Längtar så sjukt mycket INTE tillbaka till den tiden. Men längtar efter sociala sammanhang där det passar med ivan och mig tillsammans. Med allt vad det innebär. Svårt att förklara. Känner mig lite trött och ensam mest. Som är det är ett jäkla kämpande att hålla oss två rullande, och att energin för att göra planer, hitta sällskap, hitta barnvakt, hitta tid, är mer än jag får ihop just nu. Kan eventuellt bero på trötthet efter hostnätterna, detta. Man får se. 

I alla fall. När Ivan vaknar ska jag försöka hänga på till fotografiska museet med Emelie och barnen. Oklar prognos på hur bra det kommer gå med sprallig unge i vagn på fotomuseum, men vi ger det väl ett försök? Ja det gör vi.

16 januari 2016

När vi ändå snackar hälsa, förresten

Kan vi reda ut en grej kring immunförsvar när vi ändå håller på? Fastnade för din kommentar, Erika, pga har tänkt exakt samma grej hundra gånger senaste året med magsjukorna och annat. 

Det här man hör om att många förkylningar, tex, i småbarnsåren ger bättre immunförsvar - sanning eller myt?

Jag tycker ofta man får det som tröst när ens barn varit sjukt mycket, typ "men tänk vilket immunförsvar han jobbar upp nu". Men, stämmer detta? Är det mer en tröst man ger men immunförsvaret blir lika bra utan en jäkla massa förkylningar? Det är lite genernas lotteri, mer, så det spelar inte så stor roll hur ofta en blir sjuk som barn? Vet någon - och då menar jag inte baserat på "jag var alltid / aldrig sjuk och nu är jag si eller så ofta sjuk". Den här går ut till er, ni som jobbade med sjukvård, det var ju ändå ett litet gäng bland läsarna vill jag minnas. 

Det här med förkylning igen

Okej, nu har tillräckligt många sagt det som vedertaget så jag måste fråga: en förkylning smittar alltså i princip bara i början? Jag har alltid tänkt att det är själva snor och nysningar som ÄR smittan och det kan ju flyga runt även femte dagen om förkylningen är en smygare som "bryter ut" som värst i slutet. Men det är oavsett vad i början den smittar värst? Eller är det i akuta snor- och nysfasen oavsett när den inträder i förloppet? Google ger inga bra svar på detta. Orkar inte plöja familjeliv. Dvs ni måste berätta. Ni som vet. 

Idag är Ivan mindre snorig och hostan mindre slemmig men helvete vilken sjuk natt vi hade. Hostade så han väckte sig själv arton tusen gånger mellan 19.30 och 23 ungefär. Grät och höll på att krökas. Fick upp lite slem. Grät mer. Hostade mer. Gick inte att få upp mot kuddar för han slängde sig hela tiden. testade vagnen inomhus. Mer gråt. Osv. I timmar. Till slut fick jag tvångshålla honom sittande i min famn men han hostade vidare även där. Det känns som han hade en hostattack som varade fyra timmar. Stackars plutt. Ikväll var han mycket trött (troligen efter senaste dygnens o-sömn, han hade vaknat av sin hosta även på förskolan efter en kvart och inte somnat om igår) och började klaga på ont i ena örat. Jag som aldrig haft öroninflammation, och inte heller Ivan, hörde med några vänner hur man gör. Alvedon sade de. Så jag gav en shot. Och Ivan blev.... Galet speedad. I två timmar. Sprang runt och sjöng och dansade som aldrig förr. Vad är det i alvedon egentligen? Varför blir han så speedad? 

I alla fall. Nu sover han. Sovit 20 min och inte börjat hosta än. Vågar inte hoppas eller tro. Har redan borstat tänderna och gjort mig redo på ännu en helnattare med detta förkylda barn. Önskar jag inte gjorde allt sånt här ensam jämt men skjuter tanken ifrån mig så gott jag kan.

Over and out. Nu börjar hostet! 

14 januari 2016

Snorigt och jobbigt

Den här veckan alltså. Ett race mot... vab-klockan? Ivan är snorig som få men vid oerhört gott mod, äter och leker och stojar precis som vanligt men herregud, nu är det mycket i näsan om vi säger så. Och många nysningar. Imorse var jag tveksam till om det var okej att lämna honom på förskola, men efter att han nyst ur sig det värsta och var pigg och glad och feberfri tänker jag att nej, jag måste vara den där föräldern som lämnar honom trots förkylning. Det är inte som att alla andra inte verkar göra samma sak, av de andra barnens näsor att döma? Obs skulle aldrig ALDRIG resonera så kring magsjuka men det vet ni ju redan. Då är jag supernoga med 48-timmarsregel (helst 72 om jag fick välja men det säger väl sig självt). Men förkylning? Så svårt tycker jag. Ett piggt och glatt och opåverkat barn med väldigt mycket rinn i näsan, stanna hemma eller gå till förskolan? Hur gör ni?

Oavsett vilket så har jag den här veckan jobbat till åtminstone elva om kvällarna för att hinna ikapp. Det är inte synd om mig och jag är inte stressad, bara lite trött. Men nu känns det som jag börjar närma mig en översikt över det jag har att göra. Alltid något. Nu nyser Ivan i sömnen så jag ska gå in och titta till honom. Hej.

13 januari 2016

Älskade lunk

Åh vad jag älskar att det är vardag igen. Att gå till jobbet, att hamna i fas, att hämta hem en glad och helt harmonisk pys som sitter och bubblar i vagnen och säger "roligt med kompisar" och försöker återberätta sin dag och kräver en smoothie från bagel street café ty det är tradition vid varje hämtning. Att komma hem och se honom leka och strutta runt omkring mina ben när jag gör middag. Att höra honom skratta och bråka och trilskas vid läggningen. Att vakna upp och göra kaffe och att gå tillbaka till jobbet igen. Såhär får det vara ett tag nu. Det är såhär vi har det allra bäst. 

Hashtag vardag. 

Anteckning Ivan, 23 månader


Nu jävlar. Sista månadsanteckningen innan tvåårsdagen. Börjar kännas lite tjatigt detta, så det är välkommet att glesa ut evighetsrapporterna nu. Snart. Men here we go. Lite mer kortfattad idag, känns inte som det finns så många nyheter att berätta om.

Sömn


Långa läggningar, bra nätter. Kort sammanfattat. Vi sover tillsammans och kommer väl fortsätta göra det ett bra tag till om inget otroligt överraskande sker. Läggningarna tar just nu närmare en timme och är inte sällan mycket bråkiga. Vissa nätter blir det en jäkla massa mindre uppvak, men många nätter är rätt stilla. Jag går numera inte och lägger mig och är beredd på vaknätter, de är mer ett undantag än regel. Äntligen. Läggningarna har vi pratat om så många gånger att jag låter det vara för nu. Ivan tycks vara ett barn som har lång sträcka från uppvarvad till nedvarvad, samt tycker att det är alldeles för roligt att vara vaken för att frivilligt gå med på att dagen är över. Plus att han verkar vilja vara vaken till nio om kvällarna?

Mat


Mycket tack vare förskolan tycker jag att det går riktigt bra med Ivans matintag. Förutom när han blir magsjuk i nästan en månad dårå, vilket har varit fallet den senaste månaden. Men annars, han tycker det är gott att äta och smakar inte helt ogärna på nya saker. Han äter inga jätteportioner. Men inte pyttelite heller. Vi har gått över till laktosfritt hemma nu, tänker låta det vara så ett tag till med tanke på att han varit okej i magen i typ fyra dygn sedan monsterlånga magkaoset. Funkar bra.

Lek

Igår satte sig Ivan på golvet i vardagsrummet och spelade gitarr i en halvtimme. Sjöng olika låtar och applåderade åt sig själv. Det var det gulligaste jag har sett. Annars gillar han att leka med lera, att bli buren snabbt och skrika "flyga, flyga", att gunga (också det snabbt), att busa och brottas och kittlas, att bada, och han har börjat leka sådär med bilar som man ser att lite större småbarn gör, liksom lägga sig på golvet bredvid dem och köra dem liggande och granska dem noga från alla vinklar. Det är så sött det också. Han älskar sin iPad och han älskar att titta på Youtubefilmer med tecknade fula bussar till barnsånger typ Wheels on the bus och andra. Han kan titta på dessa "musikvideor" i timmar om han skulle få chansen. Det får han sällan. Ibland när han är sjuk. Han blir allt bättre på att roa sig själv men är ändå otroligt rastlös och behöver fortfarande mycket sällskap där nere på golvet för att upprätthålla intresset för leken. Han är världens gulligaste och smartaste. Kan räkna till tjugo och har börjat snacka lite engelska (okej han sjunger twinkle twinkle little star och räknar one two three four five six åtta nio tio men ÄNDÅ)

Konflikter

Tja, vi kan bli lite osams när han inte vill sova och jag vill att han ska göra det. Åtminstone stanna kvar i sängen och inte rymma hela tiden. I övrigt är vi väldigt sams just nu.

Språk och sång

Jo men det är som vanligt. Det snackas och snackas och snackas och sjungs och sjungs och sjungs. Han är verbal och musikalisk som attan. 


Kroppen

Med anledning av den här månadens alla läkarbesök vet jag nu hur lång han är och vad han väger, nämligen: 90 centimeter lång och väger 12 kilo. Lilla plutt. Magen är bråkig och han har dålig tarmflora tydligen, men det kan barn visst ha när de är små? I övrigt fungerar kroppen precis som den ska, tycker jag det verkar som. 

Tidigare månadsanteckningar:

11 januari 2016

Kan väl lika gärna vänta ett dygn till va

Okej så han fick lite feber igår, jag flippade ur, tog ett tåg till Uppsala och Ivans mormor och moster, landade där för att de kunde hjälpa mig med honom idag så jag kunde jobba på distans vid en dator, märkte framåt läggningen att det här, det är inte ett febrigt barn. Alls. Det här är ett barn med god aptit och bra mage som inte är sjukt. Så vad gör jag i Uppsala nu? Oklart. Men där var vi ju. Och Ivan gnällde förvisso hela natten och som den hobbytolkare av barnljud i nattetimmar jag gått och blivit med åren så tolkade jag det som att han hade ont i halsen. Verkade göra ont att svälja. Men han vaknade på utmärkt humör, feberfri, och har nu umgåtts med sin moster hela dagen då jag jobbat och jobbat och jobbat, något jag även ägnade natten åt inatt, det håller ju inte att vabba en månad i sträck. 

Nu sitter vi på tåget tillbaka och imorgon - vågar man ens tänka tanken - ska jag jobba på riktigt igen. Minns inte hur man gör. 

10 januari 2016

Logistikpanik

Okej, jag tror jag måste hitta fler barnvakter till Ivan. En farmor och farfar en hämtning i veckan, och en barntant en annan hämtning i veckan fungerar någotsånär när allt rullar på och alla är friska - men det spricker när någon blir sjuk. Just nu är alla sjuka. Och jag sitter jag med panik i bröstet över det faktum att Ivan vaknade urgnällig och känns varm. Kommer detta bli en feber? 

Jag har alltså vabbat 4 veckor nu. Fyra veckor. Dör. Iofs med jul och nyår i mitten och två friska dagar förra veckan, men ändå. Har så vansinnigt obegripligt mycket att ta igen på jobbet nu. Blir han sjuk idag funkar det fan inte. Jag får sparken? Nej det får jag inte men en hel del projekt kommer bli lidande. Jag känner mig som en usel anställd. Jag har en stor deadline om några dagar och har ingen aning om hur jag ska lösa det om han blir sjuk nu igen. 

Ja ni hör ju. En panikslagen som talar. Min mamma behöver operera klart sina höfter och jobba ett år till innan hon har råd att gå i pension och flytta hit. Gaaaaah. Behöver fler personer som känner Ivan som vill och kan passa honom. 

Ska jag ta ett varv med förmedlingarna igen? Ska jag leta genom grannar.se fast det gick så jäkla dåligt sist? Finns det nån pensionärsförmedling för sånt här? Har ni några tips? 

9 januari 2016

Så van vid detta att det knappt känns längre

Hej från ett sovrum i Gröndal! Aka: livet blir aldrig som en tänkt sig. Aldrig. 

Ikväll skulle jag egentligen haft barnvakt och fått träffa en vän och ta något glas vin på lokal men för andra gången den här veckan ringde den som skulle vara barnvakt och meddelade att hen var sjuk. I torsdags var det barntanten, idag farmor och farfar. Förkylning och magsjuka. Stackars dem och inget att göra åt men helvete vad jag längtar efter en stund iväg från hemmet på kvällstid nu, det ska erkännas. Nåväl. Ägnade väl sisådär en halvtimme åt att tycka att det var tungt och svårt och OTROLIGT KÄMPIGT att vara ensamstående heltidsförälder men sedan vaknade Ivan från sin vila och livet behövde liksom fortsätta igen. Plus att han var så sjukt gullig. Älskade älskade.  

Försökte reda ut huruvida vännen jag skulle träffa ville träffa mig ändå, med Ivan, men det var oklart och lutade åt inte. Försökte locka mamma att ta en spontan tur till sthlm för att äta middag med oss, men det gick inte, det heller. Så jag fortsatte gårdagens tema vilket ju var mycket lyckat i sig, dvs pyjamasparty med frugan Frida. Igår hos oss, idag hos henne. Med hennes familj och några vänner i Gröndal. Har länge tänkt att vi ska sova över här, jag och Ivan, men det har aldrig blivit av. Förrän idag. A milestone god damnit. 

Så, mig är det verkligen inte synd om. Jag har fått god middag, hänga med fina personer, dricka två glas vin och mitt barn har mått helt bra i magen säkert ett helt dygn nu. Plus att han somnade som en himla stock när vi lade oss för första gången i detta för honom helt nya sovrum. Succé ändå. 

(Drömmer bara pyttelite om att få gå ut och svänga pagen i vinden på lokal)

(Men lokalerna finns väl kvar 2017 också eller när jag nu lyckas styra upp ett socialt liv på kvällstid igen) 



8 januari 2016

Tack

Tack för alla kommentarer, muntra tillrop, små berättelser om vilka ni är och anledningar till att ni är med mig. Älskar att ni finns. Älskar. 

Många av er skrev att ni sällan kommenterar och det tycker jag förstås är totalt okej. Ingen behöver kommentera för att vara snäll eller som kvitto på att ni läser. Jag är så glad att ni finns där i det tysta också. Men ni vet väl om att jag alltid läser varenda en av era kommentarer, tar dem med mig och verkligen, jo men faktiskt: begrundar dem? Och att om det är något ni undrar över, tycker jag ska skriva mer om, är nyfikna på eller vill säga så gör det, skriv, fråga, hojta. Jag har all tid i världen och nästan inga gränser. 

Semesterdag 2: gjorde nåt åt luggen

Inte en dag för sent, om en säger: 



Gråten som ventil

På väg hem från ännu en kass lämning. Inte så underligt med tanke på att han varit ifrån förskolan i nästan en månad, och dessutom förmodligen inte känner sig 100% iom vissa episoder av magknip fortfarande, men likväl pissjobbigt. Tycker jag. Att liksom slingra sig ur greppet och ge den ledsna lilla gråtisen till en pedagog, will I ever learn? Har försökt med längre lämningar också men i vårt fall gör det verkligen ingen skillnad - han vet att jag ska gå och är ledsen tills jag gått och en liten stund av sorg passerat utan mig, med sin pedagog. Där är ju alla barn olika, en del verkar acceptera läget och bli trygga och börja leka om föräldern stannar kvar, men inte mitt. Där är det liksom kört, har han väl gått in i sitt affektläge så stannar han där tills det nya kommit (dvs att jag gått) och han kommer på att det går bra ändå. Men kul för någon av oss är det inte. 

Jag har dock märkt att jag på senare tid liksom kan tänka att tårarna och gråten inte enbart är av ondo, så märkligt ändå, det har ju i princip varit just detta jag tampats med i 22 månader nu. Att acceptera att min unge är ledsen eller arg ibland. Att han inte alltid kan vara glad, hur mycket jag än försöker få det så. Det har varit återkommande exakt samma dilemma sedan han föddes, först var det kvällsgråten under månad 2 och 3, sedan att våga åka bil med honom under månad 3-5, att ha honom i vagn (valde iofs sele hela första året pga kunde inte stå ut med gråten i vagnen) typ hela första året, nattskräcken månad 8-15, sen flygresorna, sjukdomarna, och nu inskolning och lämning. Alltid detta som tar hårdast på mig - när Ivan gråter förtvivlat och jag inte är förmögen att ta bort det snabbt. Jag liksom får panik. 

Men. Det har smugit in en annan känsla också, inte så stark ännu men allt oftare förekommande. Jag har börjat tänka att gröten och tårarna har en funktion också? Att det liksom är "skönt" att gråta av sig ibland, skönt efteråt i alla fall? När man är sådär avslappnad och matt och kanske klämt ut en del stresshormoner under gråten? När man fått tröst och lugnat sig är det rent av pyttelite mysigt? Och man sover så gott efteråt? 

Svårt att förklara. Fick jag välja skulle han alltid vara glad såklart. Men jag uppskattar denna nya smygande lilla känsla av att gråten kanske också för med sig något som är helt okej att leva med. En del av livet liksom. 

7 januari 2016

Laktosfri "smoothie"

Fick ett så bra hemma-smoothie-tips av Ivans dagispolares mamma härom dagen (hej T!) och måste dela pga det var succé och inte mycket är succé enligt min sons smaklökar. Man kan stå där och mixa all världens bär och glass och ungen vägrar smaka. Därför, så underbart när dessa två kunde blandas medelst enkelt sked-grepp, sätt i sugrör, ungen ÄTER:




Semester kind of

Idag var lämningen pissig men det nästan struntade jag i - jag hade SEMESTER och efter snart fyra veckors umgänge med en krasslig gnällis som bara velat vara med mamma och vars förmåga att ta tillvaron med en klackspark lyst med sin frånvaro, var timmarna som väntade mycket värdefulla. Så, vad gjorde jag då? Erkänn att ni verkligen undrar? Okej jag ska stilla er nyfikenhet. Mellan kl 09.15 och 14.30 gjorde jag följande: 

* duschade jättejättelänge 
* målade naglarna (blev fult) 
* svarade på ca 5 jobbmail och ringde 2 jobbsamtal 
* sprang till bion som ligger 2 min bort 
* insåg att mitt kort var borta och att jag kanske inte skulle hinna köpa biljetter pga detta missöde 
* insåg att kortet måste finnas på COOP, bara en minut från bion, sprang dit, fick tillbaka kortet 
* gick på bio, Carol, älskade varenda sekund av den 
* åt en sen och lång lunch i Söderhallarna med min vän Carolina som jobbar där 
* följde med henne till kontoret och lånade toan och blev hängande kvar ett tag till 
* tog emot ett samtal från förskolan som undrade om Ivan får äta ost (ja) och berättade att han var dålig i magen (jag vet, men det smittar ju inte) 

Sen var dagen slut. Åh, det var kul så länge det varade. Imorrn gör vi det igen. Minus bio plus klippning. 

Vem är du?

Ibland undrar jag vilka ni är som läser här. Ni är ändå ett gäng. Inte så ofta som jag borde kanske. Men då och då. Jag har egentligen ingen aning, förutom genom de (underbara, underbara, underbara) av er som kommenterar och peppar mig och Ivan då och då (eller regelbundet). Av dessa kommentarer har jag nog gjort mig en bild av en genomsnittsläsare i mitt huvud. Jag tror att du är:

* kvinna 
* mellan 30 och 45 år 
* i en (troligtvis heterosexuell) parrelation 
* har barn mellan 0 och 10 år 
* varierande utbildning, jobb och geografisk position 

Så. Vågar man fråga, stämmer detta? 

Blev plötsligt så nyfiken på er allihopa. 

6 januari 2016

En jävligt kall och jävligt lång

Hej från BARNBLOGGAREN! Ja men ursäkta att jag inte har något annat liv då? I alla fall. Idag var det snorkallt i Stockholm men jag vågade inte bege mig till muséer eller andra inomhusställen för barn med tanke på hur fullt jag tänkte att det skulle vara, och även fullt av magsjukebakterier. Inte en gång till om jag slipper. Så, återstod att göra var tusen lager kläder och att bege sig ut i parken. Där var ungefär ingen annan och Ivan började klaga på kallt om fingrar och fötter efter en kvart ungefär. Då fikade vi, han sade att han ville sova i vagnen och jag tänkte ja men visst, det här blir en snabb affär. Började promenera i dessa tusen minusgrader (han hade ylle, fleece, overall och åkpåse så honom var det ej synd om, ifall ni satt och oroade er) och så blev det en sån där gång som... Tja vad ska vi säga? En klassisk Carolina-söver-Ivan-och-tror-hon-har-koll-på-läget-gång, en sådan där gång då Ivan ligger men halvöppna ögon men ändå är vaken i EN HEL JÄVLA TIMME. I tio minusgrader. Jag fryser och fryser och svär (inombords) men vet att om vi går upp kommer läggningen börja om och ta en timme till, och tänker hela tiden att snart somnar han, det ser man på ögonen. Well, till slut somnade han faktiskt. Efter en dryg timmes iskall promenad. Då smög jag upp till oss, ställde honom i ett svalt sovrum med halvöppna fönster, slängde ned min stelfrusna lekamen i soffan under två filtar och tänkte att nu, NU, ska jag värma mig och njuta efter "väl utfört arbete".

En kvart senare ropar han från sovrummet. Jag tror inte mina öron. Han sover som en klubbad säl åtminstone första timmen av dagvilan? Alltid? Efter 25 minuter vaknar han ju ALDRIG? Utom idag dårå. Vaknar och pratar och är liksom helt färdig med sin vila? Kvart över tolv på himla MORGONEN. Åååååh om jag vetat detta när jag gick runt i en timme i tio minusgrader. Att jag skulle få tio minuters paus i värmen, ett barn som bara sovit en halvtimme och som sedan skulle vara gnällig resten av dagen pga undersövd. Då hade jag tänkt om, kan vi ju konstatera. Men det fanns det inget utrymme för där vid tolvklippet med vaken unge som ville ha lunch, så det var bara att köra på. Och köra gjorde vi. Resten av den långa, jättelånga, evighetslånga eftermiddagen. Vi fikade hos en dagispolare till Ivan, gick och handlade, kollade en hel del på filmer på YouTube, åt middag, badade, och så till slut var klockan äntligen halv åtta och vi kunde påbörja läggningen. Fem över åtta var den över. Så går även denna iskalla dag till handlingarna.

Imorgon ska det vara fjorton minusgrader i Stockholm. Då får förskolepersonalen ta hand om min unges dagvila. Själv ska jag duscha och ligga under fjorton filtar i soffan. Hela dagen fram till klockan tre.

5 januari 2016

Vanlighetens tid är NU?

Ååååh, hade glömt hur det är att lägga ett friskt barn som lekt sig trött och tillfreds på förskolan (samt även efter förskolan, först med Josef och sen en liten kvällsdejt med en tjej i Ivans förskolegrupp vars mamma jag gillar - OBS alltså barnet också men ni fattar). Typ nästan INGET TJAFS!? Och med inget menar jag iofs ändå att läggningen tog 40 min men han var så uppenbart trött och tillfreds att han inte ens orkade ställa till scener som annars. Ingen gråt, första läggningen på vet inte ens hur länge som inte slutat i någon form av tårar. Bara bla bla bla babbel babbel leta ställning smågnälla en smula över "ingen filt på" och sen "filten på" och sen "tappa strumpan" och sen "på med strumpan" osv - you know the drill (om du har småbarn som hittar på tricks för att slippa somna that is). Aaaaah jag känner det normala livet smyga tillbaka till mig. Gud vad jag saknat det. 

För övrigt vill jag att min mamma flyttar till sthlm när hon blir pensionär i höst. Vill detta så mycket att jag vet inte vad. Jag vill ha en mormor till Ivan i stan. Och hon är inte oäven heller. Måste bara hotta några miljoner först men en får väl jobba på. Så att säga. 

On top of the world eller okej inte helt men nästan, snart?

Igår kom Emelie och sov hos oss igen. Jag älskar, älskar, ÄLSKAR när mina vänner eller släktingar kommer och sover över då och då. Det blir en paus i oron för mig, jag får någon vettig vuxen att prata med, jag blir bara en helt vanlig förälder till ett helt vanligt barn för en kväll och natt. Vet inte varför det fungerar så, men det gör det, så följaktligen var gårdagskvällen så himla härlig och normal. Ivan somnade, efter protester, runt nio och sedan satt vi uppe och pratade och åt choklad någon timme, innan det var dags för läggning.

Imorse lämnade jag honom på förskolan för första gången på 25 dagar. Jag var helt och hållet förberedd på kaos och gråt, men den uteblev. Det var bara tre andra barn på plats och jag stannade kvar tills han sprang runt och lekte, och när jag då vinkade hejdå noterade han knappt att jag gick, var så upptagen med alla roliga leksaker och de (få) kompisar han inte träffat på länge. En sådan bliss! Begav mig därefter till Karlaplan för att lämna tillbaka en lånad bil, tog ett varv i Fältöversten och landade sedan hemma i soffan. Orkade ingenting av allt jag skulle vilja/behöva göra utan blev liggande framför en dokumentär på SVT Play. Fick sms om att Ivan haft en bra förmiddag på förskolan och att han sov gott, vilket innebär att jag hämtar vid halv tre idag. Så himla goda nyheter, allt detta.

4 januari 2016

Känner mig tjatig, men:

Nu har testsvaren kommit till slut och vi kan alla andas ut iom följande info: 

1. Han har inte glutenintolerans, eller allergi, eller vad man ska kalla det. Enligt vår läkare finns inte "dold gluten" hos småbarn utan vuxna, och någon öppen form av gluten har han inte. Entydiga svar. Hurra? Väl? 

2. Han har helt normala värden på exakt allt annat också. En trolig liten inflammerad tarm kanske, men inte något större. 

3. Han smittar inte och har inga konstiga eller elaka bakterier i avföringen. 

4. Han verkar vara ett barn med sjukt instabil tarmflora som blir fucked up efter magsjuka. Detta kan en försöka behandla genom att ta bort laktos (en del utvecklar "tillfällig laktosintolerans" en tid efter magsjuka), tillsätta probiotika och om magen skjutsar igenom maten för fort kan en också ge droppar mot detta. Vilket vi nu fått utskrivet. Vår doktor sade att vi inte är unika och att detta inte är ovanligt. Att hon träffat hundratals barn och föräldrar med samma besvärliga (för alla parter) dilemma. Att han är good to go till förskolan om han pallar, vilket ju förmodligen kan bli lite tufft när han matvägrar vilket för oss in på nästa punkt: 

5. Han ska få äta exakt vad han vill så länge han äter såhär dåligt. Vill ha ha chips så får han chips. Eller glass eller tja, allt han kan tänka sig förutom laktos en tid till. Det innebär att han idag ätit välling (mjölkfri) tre gånger, en prinskorv, två grötpåsar, tre isglassar och en halv banan. Jag försöker att chilla kring hans ringa intag och hans låga vikt. Men lätt är det inte. 

6. Mjölkproteinallergi är det inte heller. 

7. De barn med "dålig tarmflora" - som vi kan tänka oss att Ivan tyvärr har - brukar oftast få ordning på magarna vid ungefär tre års ålder. Låt oss hoppas på detta då? 

8. Om han hade haft en kronisk tarmsjukdom skulle det visat sig på ngt av alla tester (blodkroppar something something) vi tog i lördags. Så var ej fallet. 

9. Jag fick ordination: ta det lugnt, kämpa på, ha tålamod, ge honom allt han vill ha, behandla magen med droppar när den är för lös/hastig, testa med förskola redan imorgon. 

Så, där står vi nu. Om ni undrat! 

3 januari 2016

Hur går det för oss?

Ja, en rimlig fråga. Jag vet faktiskt inte. Igår efter 6 timmar på akuten och allehanda tester piggnade Ivan till och var glad och hade till och med lite aptit på kvällen. Åt lite nudlar och en dl välling (laktosfri). Vaknade vid fem med kramper och gnydde ont i magen i ca en halvtimme. Helt okej humör på dagen, åt inte så mycket, lös i magen igen på kvällen. Inga ytterligare provsvar har kommit. Jag känner mig allt mer övertygad om att virusinfektionen i december kickat igång en glutenintolerans hos ivan. Inte för att det är speciellt smart att göra hemma-diagnoser och jag VET att en absolut inte ska börja utesluta gluten på eget bevåg, men han har ätit laktosfritt i över en vecka och har fortfarande besvär med magen. Läst på lite om symptom vid glutenintolerans och det verkar vara exakt som Ivan mår, plus att det kan aktiveras av en infektion. Ivans farbror och moster är båda glutenallergiker, vilket är dåligt för Ivan eftersom det finns genetisk benägenhet. Nu är han på gott humör men har ont inför varje blöja (de duggar relativt tätt) men i övrigt glad. Han hade bara ökat 100 gram i vikt från sin 18-månadersdag förresten. Nu 22,5 månad. Han är riktigt smal. 

Tja, så alltså. Jag oroar mig och kan inte låta bli att googla. Mina tankar rör sig mellan dödliga magsjukdomar (sena nattimmar) och olika allergier (dagtid, när jag orkar vara någotsånär rationell). Kollar igenom skåpen hemma och banne mg ALLT innehåller ju gluten eller laktos? Beskeden på de första testerna kommer måndag eller tisdag. Det lär bli vidare utredning oavsett vad. Jag vill så gärna få veta vad det är så att vi kan göra något åt det. 

Ungefär så ligger det till med mig. Om någon läsare har gluten-barn och vill dela med sig av hur de upptäckte det hos sitt barn får hen gärna berätta lite här nedanför. Så lovar jag att återkomma när vi fått alla provsvar. 

2 januari 2016

Såhär blev det nu. Mer väntan.

Från ett barnsjukhus

Äsch, vi hamnade på akuten. Jag var inte bara helt överdrivet orolig igår, utan en natt fylld av uppvak och gråt över ont i magen följde. Han mår verkligen inte bra nu, min lilla plutt. Här ligger vi nu, läkarna är mycket snälla och vi (dvs Ivan) jag lämnat bajs och kiss och urin för analyser. Vi väntar på provsvar. Min lillasyster är med. Hittills har vi fått veta att han inte har diabetes i alla fall. Alltid nåt. Någon typ av infektion verkar de ha hittat men jag får inte veta mer förrän alla svaren kommit från lab. Är detta en ny magsjuka? Eller samma som förra? Eller en födoämnesallergi? Oklart. Fattar inte hur han skulle plockat på sig en ny magsjuka, sedan förra har vi levt helt isolerat och han har egentligen inte träffat någon utom några få friska personer. Fattar inte heller hur detta skulle kunna vara en re-take av förra, han blev ju frisk två dagar innan jul. Dvs tio dagar sedan, typ? Eller blev han inte det. 

Jag hatar hatar hatar när han inte när bra. Håll tummarna för mer klarhet inom kort. Han kan liksom inte förlora så mkt mer vikt nu känns det som. Och jag orkar inte mer. 


1 januari 2016

Oroshjärtat fladdrar i natten

Jag jobbar ju inte med nyårslöften men om jag gjorde det och om det var så enkelt som att ge sig själv ett löfte så skulle årets vara: jag ska sluta oroa mig så himla mycket. För Ivan. För oss. För mig. För jag har lagt så himla mycket energi på oro under året som gick. Ibland känns det som att ju mer jag "läker", ju mer jag "hinner ifatt", ju mer jag återgår till ett "vanligt liv", desto mer utrymme lämnas åt att oroa sig. På något märkligt sätt. Det är liksom så sjukt läskigt att hela jävla tiden vara medveten om hur snabbt allt kan vara förlorat. Så fort det har varit bra ett litet tag, och så ruckas det, får jag panik. En feber är aldrig en feber, en magsjuka aldrig en magsjuka, en gnällig och trött unge aldrig en gnällig och trött unge. Nej, i min värld lurar farorna överallt och så fort något är bara lite out of the ordinary, oroar jag mig. Det vore så himla skönt att slippa göra det. Men jag tror tyvärr att även detta är en del av läkningsprocessen. Att landa i det som finns kvar, att hela tiden påminnas om det där gamla ärret en går och bär på. Jag tror min oro är en del av hur jag bearbetar, fortfarande, det som hänt mig, jag tror att min oro är en väsentlig del av vem jag egentligen alltid har varit (men aldrig såhär mycket, när det har handlat om bara mig har jag ändå känt en viss kontroll och egen hypokondri har jag aldrig riktigt upplevt), jag tror att min oro till viss del delas av massor av andra föräldrar och att det till viss del kommer vara såhär nu. Men den är så energikrävande. Det är så jobbigt att oroa sig för magsjuka om han ätit dålig en dag och verkat grinig på kvällen. Eller oroa sig för diabetes (det går i familjen!) när han druckit massor en dag. Eller för kroniska magsjukdomar när magsjukan inte går över på fyra dygn. Eller feberkramper om han får feber. Eller för, ptjaaaa, det allra mesta. Jag är så trött på att känna mig sårbar och ensam och utsatt som förälder. Att alltid kämpa mitt yttersta och att nästan alltid vara så trött att jag inte orkar tillgodose mig själv. Kommer det alltid att kännas såhär? 

Undrar en som åkt från Blidö till Uppsala där hon nu ligger i en säng bredvid sin son som fortfarande inte känns som vanligt efter magsjukan för snart två veckor sedan. Lätt ledsen, lätt otrygg, mycket mammig, dålig aptit, regelbundna klagosånger över ont i magen och märkliga gråtiga utbrott. Men normala blöjor trots sämre aptit än vanligt. Fan också. Önskar jag kunde vara en sån där chillad förälder. Det löööser sig. Osv. I stället ligger jag och tänker på alla utredningar vi måste göra med Ivan snart. Gluten diabetes förstoppning laktos. Allra minst. Och oroar mig för att jag inte heller nästa vecka kommer kunna ta mig tillbaka till jobbet. Så trött på att vara jag idag. God natt.