29 februari 2016

Ok vecka 9, come get me!

Gissar på följande denna vecka: minst ev av mig och mitt barn, men troligen båda, får en rejäl förkylning. Men kommer vi klara oss utan feber? Utan onda öron? Det ska bli riktigt spännande att se! 

Hoppas på följande denna vecka: att ingen av oss ska vara sjuka exakt på torsdag mellan 18 och 21. Pga har en grej jag vill göra då. 

Skrattar åt följande denna vecka: 


Fantiserar om följande denna vecka: att bli inlåst en hel natt i mysig miljö och med otaaaaliga flaskor vin med några jag är så sugen på att skratta med just nu. Sjölund bland annat. Åh så länge sen vi vinskrattade så vi grät. Skulle vara så mysigt. 

Gör detta denna vecka: inleder med bara HALVT pissdålig lämning på förskolan? Ändå hoppfullt! 

Nu kör vi. 

28 februari 2016

Inte flugorna

En annan grej som pågår nu: Ivan har mardrömmar och är rädd för något som har med flugor att göra. Kan vakna och gråta och ropa INTE FLUGORNA och säger det ibland om dagarna eller vid läggningarna. Jag har ingen aning om vad det handlar om. Kan inte komma på något vi gjort eller sett som har med flugor att göra. Frågat förskolan, de vet inte heller. För flugor i sig verkar han inte rädd. Men något är det. 


Surt sa räven

En sån där dag när allt klaffar och man är överens med sin unge exakt hela dagen som jag beskrev igår ni vet? En sån hade vi idag igen. Fast helt tvärtom. Alltså skjut mig vad lång en dag blir när det är tjafs om exakt varenda grej: frukost eller inte frukost, påklädnad eller inte, utbrott när andra ungar rör sig nära i parken (Ivan fattar inte skillnad mellan "min" och din" och börjar vråla DINS DINS när ett barn tex rör sig mot hans hörna av sandlådan där han leker med nån grej, som att han äger allt i parkerna och alla andra barn bara kan ta och dra åt helvete, andra föräldrar fattar inte vad DINS betyder men jag vet exakt pga vi har diverse duster om vems grejerna hemma är egentligen), grinighet innan vila, grinighet efter vila, hos farbrorn med roliga verkstaden där det finns motorcyklar och en Volvo-valp var det utbrott så fort han inte fick härja i verkstaden, hemvägen var gnällig, osv. Alla som är två eller fler föräldrar: FY FAN VAD NI HAR DET GÖTT. Tänker jag sådana här dagar. Tog tempen på barnet som inte är sjuk vad det verkar. Tror dessutom han har något slags tillväxtfas för han äter sådana mängder att jag inte ens förstår hur det ryms i hans lilla mage. Vi snackar en vuxenportion ris från thairestaurangen, ni vet en sån i plastburk man får? Jag fick smaka cirka tre riskorn, resten var Ivans. Och han åt två luncher. Och otaliga antalet bananer. Osv. Och humöret var minst sagt explosivt hela dagen. Hardcore mood management krävdes. 

Oh well ska inte trötts ut er med fler detaljer men låt oss bara konstatera att det är olika. Samt att det var så himla härligt väder idag. 

Inatt kollar jag inte på Oscargalan om vi säger så. I stället ska dessa trötta ben med tillhörande torso (orkar inte ens ta reda på om "torso" betyder överkropp på staty eller överkropp på levande varelser också) sova så mycket det bara hinns med. Stegräknaren visar dryga 20.000 steg varav en del av dem klampades i uppförsbackar i Stuvsta med tung vagn och tungt humör. Pulserar rätt gött i låren nu faktiskt, när jag tänker efter. 

Mellan alla mikro-utbrott var det ändå rätt glatt. Han är så vansinnigt fixerad vid fordon, mitt barn. Tänk om han kunde få leva hela sin barndom i en himla verkstad. Med dygnet-runt-screening av Johans fordon och Stora maskiner och Stadens hjältar på nån vägg. Himmelrike according to Ivan. 


Light, tunnel osv.

Vet ni vilken park som är jätte-jätte-jättebra på Söder? Drakenbergsparken. 

Vet ni vilket väder som är jätte-jätte-jätte-härligt att vara i Drakenbergsparken? Sol. 

Okej det är ännu mer härligt när plusgraderna är fler än tio, kanske, men ändå. Solen värmer nu. Värmer så mycket så att det där konstiga mjuka underlaget som finns i allt fler parker nu för tiden, det som i Drakenbergsparken är ljusgrönt och mörkgrönt, är varmt att sitta på. En kan värma händerna på marken! Är inte det lovande så säg. 




27 februari 2016

Ej kattpiss

Dagar som dessa. Då är det inte svårt, livet. 

Att tvingas upp 5.55 är ju en sak, men när i princip varje minut av de hundratals (tusentals) som följer är härliga så gör det liksom inget. Idag har han varit på strålande humör och allt har klaffat. Aptiten varit god och vi har varit helt överens om hela dagens upplägg. Att stanna i soffan i pyjamas mellan sex och nio, till exempel. Samt att gå ut och leka med Alice från förskolegruppen och hennes mamma vid tio. Skiljas åt för att gå och äta pommes frites till lunch vid halv tolv. Sova i vagnen tolv till ett medan jag fick fika i lugn och ro med min vän från Göteborg på spontanbesök i stan. Promenera mot Skanstull, möta farmor och farfar där. Vara med dem resten av dagen. 

Ivans glädje när han träffade dem första gången efter en veckas uppehåll (ja, de fick också magsjukan förra helgen och deras version blev värst av allas - sängliggande cirka fyra dagar totalt, suck och stånk att det blev så bläää usch) gjorde hela min dag. Jag är så glad att de finns och att han har dem. Att vara utan dem en vecka låter så futtigt, men det har varit länge. Han har frågat efter dem varje dag. Han har varit med dem så mycket under februari, de har vabbat honom frisk för att försöka undvika magsjukorna på förskolan (fungerade uppenbarligen ej) och de har vabbat honom sjuk när febern och öroninflammationen härjade. De är hans personer nu, hans gäng, hans familj, det står så tydligt och det gör mig så glad att det blivit så. Och funkar så. Han stålade och sken resten av dagen. Byggde med lera med farfarn (själv bidrog jag med en stor orange snopp, inte alls olik en dildo, pga totalt talanglös med lera tydligen) och busade med farmorn. Åt TRE korvar till middag och en banan och välling till efterrätt. Somnade på en halvtimme, pratande om hur roligt allt varit idag. 

Själv är jag inne i nån fas då jag inte har så stort behov av egentid verkar det som. Ni vet den där jag brukar tjata om då jag klagar på långa läggningar. Nu vill jag mest bara att han ska somna för att få gå och lägga mig själv. Kanske läsa lite först. Tror att februari tagit lite på mig, det har varit mycket oro för magsjukor och en riktig vända av sådan dessutom. Hos typ alla som nuddade ivan den där fredagen för en dryg vecka sedan. Det har varit sjukdom och mycket på jobbet, och hans tvåårsdag och kalas. Jag vill mest bara slappa nu. Har knappt kontakt med folk utanför vår bubbla. 

På ett sätt vet jag att tiden rinner och att det här kanske inte är att fylla det med det allra mesta möjliga. Jag hade kunnat göra mer, stanna uppe mer, gå ut mer, köpa mer barnvakter, men alltså jag orkar inte. Det här är vad det är just nu. Och det är faktiskt inte kattpiss, det är det inte. 


Typ världens gladaste

En bra grej ni gör, f-kassan!

Ganska mycket är som bekant ganska rörigt med att förstå hur en ska bete sig med tex försäkringskassan. Speciellt i början av ens ärenden där. Eller när en gör saker som inte är formulär 1A. Tex vill låta en närstående till ens barn vabba, om den inte är förälder. Eller att försöka nå dem via telefon (räkna med köer på MINST en timme). 

Men en sak som är jäkligt enkelt är deras app, när en väl är inne i systemet. Att klicka i lite vab till exempel. Eller hålla koll på sin vab-kalender när det är dags att timrapportera på jobbet sen. Mycket enkelt. 

Ja, då vet ni det också. 


Två timmar hit och dit, spela roll

05.55, hallå EJ OKEJ tid att sätta sig i sängen och säga "sovit klart"? Ännu mindre okej att säga "ont i magen" vid den tiden. Skrämma slag på sin gamla moder som kastar ut hela sällskapet i soffan pga massiv rädsla för magsjuka i säng och sovrum (ja magsjukorna är kvar även denna, februaris fjärde vecka, i rad, på förskolan). 

Hälsningar från en timme senare då det blivit ljust utanför och barnet äter gröt och välling med god aptit och leker med iPad och verkar rätt så himla frisk. 

Det är så spännande att vara förälder ibland. Och med spännande menar jag fasansfullt läskigt. Men det visste ni ju redan. 

25 februari 2016

Var är Ivans pappa då?

Det står allt tydligare att vi kommer att behöva prata om döden ganska snart, jag och Ivan. I takt med att han pratar och ställer frågor och gör sig förstådd så växer ju även vår dialog till en där vi båda är sändare och mottagare på ett lite mer... uttalat sätt, än tidigare. Minst sagt. Ivan berättar med ord vad han tänker på nu för tiden, vad han drömmer om och vad de har gjort på förskolan. Vad han är rädd för, vad som gjort ont, vad som hände sen. Vad han vill och vad han inte vill. Han ställer frågor som "var är gröna bilen då" och andra, fortfarande ganska basic frågor som inte sällan handlar om var något eller någon befinner sig.

Men jag märker hur han allt oftare vill prata om pappor. Han vill läsa de sagor som har pappor i sig (dvs jävligt många) och han vill prata om vilka av sina kompisars pappor som har hämtat på förskolan. Han vill sjunga Evert Taubes "Brevet från Lillan" (dvs pappa kom hem, ni vet) och ja, det finns ett visst intresse för det här med pappor. Ofta tar han upp ämnet med lite av en frågande ton. Det kommer handla om veckor innan han ställer frågan rakt ut: var är Ivans pappa då? Jag vet precis hur det kommer låta. Jag vet precis hur han kommer se ut. Men jag vet inte vad jag ska svara.

Att säga att pappa är död är en sak, det går väl an. Men resten då? Det går inte att prata i abstrakta termer med en tvååring. Jag kan inte börja yra om en himmel eller pappa bor i stjärnorna. Jag kan inte säga att pappa var sjuk och dog men att det gör nästan inga andra, så du ska inte vara orolig för mamma eller oss andra som finns kvar. Det är too much information och han kommer inte begripa. Så, hur säger jag att pappa är död utan att lägga en jävla massa värderingar i det, lägger MIN sorg över att HAN inte får växa upp med en pappa på honom? Jag tror han är ganska... osentimental i frågan, eftersom han var åtta månader när hans pappa gick bort. Han minns inte det han inte har kvar, och han vet hittills bara att han inte har en, till skillnad från många av hans vänner.

I mitt bakhuvud har jag gått och marinerat vinkeln att familjer ser ut på alla möjliga sätt och den familjen har till exempel två mammor och den har tre föräldrar och den ser ut si och den ser ut så. Jag har tänkt att vi ska inkludera farbror och farmor och farfar, som han ändå träffar varje vecka, i hans begrepp av "familj" och sedan såklart även prata om de han träffar lite mer sällan men som ändå tillhör familjen: mormor, andra mormor, moster, morbror. Men det är liksom lite för rörigt resonemang för honom redan nu, tror jag, och dessutom besvarar den inte den allra enklaste frågan.

Var är Ivans pappa då?

Jag borde hitta något att läsa på om sånt här. Och jag borde hitta någon som kan förklara för mig hur man pratar med en som fortfarande bara är två år i hjärnan men i mångt och mycket kan prata som en treåring. Det behöver väl inte betyda att den kan FÖRSTÅ lika mycket som ett äldre barn, bara för att den behärskar språket lite i förväg? Så, hur säger jag det.

Pappa är död. Han... tog slut? Ivan fattar att saker tar slut. Glassen till exempel. Eller paketen under granen. Kan man säga att en person tar slut? Är det konkret nog? Jag vill inte säga att pappa var sjuk och sen dog han och sen fanns han inte mer, blir inte det konstigt med tanke på att Ivan (och jag, och farmor och farfar) alltid är sjuka detta helvetes första år på förskolan? Fattar han skillnad mellan "sjuk" och "sjuk" liksom? För honom är "sjuk" att man är snorig eller har feber och inte går till förskolan.

Tips på bra läsning om detta får gärna lämnas i kommentarsfältet. Ska ägna kvällen åt att googla lite på ämnet.


24 februari 2016

Rafflande resultatet

Han somnade 19.50. Vilket betyder att jag - helt otippat - kan få titta på grammis ikväll? Så sjukt. Gav upp om både 20- och 21-programmen på tv för länge sedan. Men ständigt ska en överraskas.

(Fast eftermiddagen var ganska tung att ta sig igenom med enbart fem minuters sömn innanför västen hos den lille. Ständigt på jakt efter något som kunde förarga eller förnärma eller skada honom var han. När inget dök upp fick han lov att fejksubbla ibland så huvudet "dunkade" i marken lite lätt och han därmed fick anledning att bryta ihop en aning och få lite tröst. Så vi väntar nog ett tag till att skippa dagvilan helt tror jag.) 


5-MM

Idag tyckte min unge att fem minuter var lagom längd på dagvilan. Kommer han sova innan åtta ikväll tro? 

23 februari 2016

Puuuh

Ikväll skulle min vän tillika också den som har fullmakt för min fd sambos ärenden gällande bouppteckning och dödsbo och annat praktiskt jox en aldrig trodde en skulle behöva lära sig (samt i mitt fall faktiskt aldrig behövde lära mig pga denna underbara människa) Anna kommit hem till mig på kvällsmöte. Vi siktade på 20.00 men jag varnade för att mina läggningar av Ivan inte sällan pågick till 21.00. Det tycks liksom inte göra någon större skillnad, inte om jag kortar hans dagvila eller väcker honom tidigare än han vill vakna på morgnarna. Han är inte trött 20.00 för det mesta. Men hon skulle smyga in när vi höll på, sade vi, och så skulle vi mötas över papper och pärmar i soffan sen. 

Prick 20.55 smög jag ut och fann min soffa tom. Däremot ett sms hittade jag, som berättade att läggningen av hennes egna två barn var galen, ingen sov ännu. Jag sade att det var lugnt och sedan väntade jag. Till klockan 22.00. 

Hallå sådär var det ingen som varnade mig för att livet med småbarn skulle bli? Man skulle ju få ha LITE egentid i slutet på dagen i alla fall? Nej nej, inte här. 

Hur som helst. Det var så JÄKLA skönt att ta en sittning om allt som rör bouppteckning och skattefrågor och öcerförmyndarnämnd och en hel rad saker jag inte haft så god koll på men som i allra högsta grad berör mig, som dödsboägare. Man hade kunnat tro att 1,5 år senare skulle allt liksom rulla, men så är det inte. Den ena processen hänger ihop med den andra, och det måste den tredje myndigheten svara på. Skatteverket och banker med dödsbon och öcerförmyndarnämnd och ni vill inte ens veta allt. Jag lovar. Men nu vet jag i alla fall lite mer. Som till exempel att den där skatteskulden jag oroat mig för inte kommer att orsaka en privat bankrutt hos mig själv i mars. Det är en mycket skön sak att veta. 

Med detta lugn tar jag nu och går till sängs. Inte så peppad på morgondagens lämning på förskolan, nej. Det har varit katastrof senaste veckorna. Fy. 


22 februari 2016

Prutt och grattis

En annan grej som är jäkligt kul just nu är pruttar. Heliga gamla kiss- och bajshumor, välkommen till vårt hem! Känn dig som hemma de närmaste, ja vad rör det sig om? Tre åren? Planen var att skicka en "gullig" hälsning via iMessage till Josef, som just skickat en film där han sade Ivans namn med perfekt uttal. Men se det gick inte. Pga det var pruttar som stod på menyn: 


Och som sista bonusmaterial denna kväll då jag tydligen laddar upp youtubeklipp från gångna veckan: Ivan sjunger ja må hon leva till sin dagiskompis Alice som fyller två. Eller ok jag sjunger mest. Men det är tanken som räknas. Det man inte vet här är att exakt i denna stund, plus minus några timmar, smittar ungen ned både mig och farmor med kräksjuka. Hade nog inte sjungit så glatt om jag vetat. 

Look who's cleaning up!

Det kom ett mail från förskolan idag och som vanligt nu för tiden högg det till i mitt hjärta / hjärnas ångestcentral och på den sekund det tog att klicka på "öppna" hann jag döden dö inombords pga tanken på nya magsjukor. Men det var ett mail om förberedelse inför utvecklingssamtalet vi ska ha i mars. Det var ett antal frågor att fundera lite kring som vi kommer ta upp varav en var kring ansvar. Vad får barnet ta ansvar för i hemmet, var frågan och jag bara eeeeeeh. Hmm. Ska barnet ta ansvar alltså? 

Kom sedan på att han ju slänger soporna med glädje. Samt hjälper mig att hänga tvätt. Samt fyller tvättmaskinen när jag lagt fram en tvätthög. Samt torkar upp med papper om han spiller på golvet. Inte för att jag har tänkt på det som "ansvar" (förrän nu) men kändes bra att ha något att eh, prata om på den punkten. Som jag fattat det har de börjat träna på ansvar därborta (när de inte har magsjuka). Duka undan och skrapa tallriken och så. 

Testade således att be om hjälp med städningen ikväll och titta, titta vad som skedde: 


PS alla får väl asfånig röst när de berömmer sina barn? Visst? 

Energikicken

Aaaaaah! Effektiviteten som kommer med att ha varit sjuk men blivit frisk? Här har alla textilier tvättats i höga grader, ett badrum är skrubbat från golv till tak, ett kök likaså, en vuxen person befinner sig i karantän till ikväll och jobbar därmed hemifrån i en rasande takt, ett barn är frisk och symptomfri sedan fredag kväll och befinner sig därmed på förskolan, lämnad och hämtad av sin farbror.

Att få leva och ha hälsan ändå, hörni. En sådan gåva?

21 februari 2016

Down

Den tog mig (MIG!) till slut den jävla magsjukan. Kort och explosiv var den. Trodde jag skulle dö, men å andra sidan var det över på tre timmar igår. Så verkar det också ha varit för all personal och förskolevänner till Ivan som fått den nu i februari. Korta slängar. Förmodligen var det väl smittsamt, det där ivan hade i blöjan i fredags, då. Stämmer med tiden för inkubation osv. Jag är okej men så himla uttorkad och trött. Svårt att roa det pigga och friska barnet om en säger. Samt befinner oss i karantän till tisdag morgon. Jorå. Livet. Osv. 

19 februari 2016

Studio 54 och emetofobin

Det har gått 54 timmar sen barnet kräktes på vilan och jag har räknat med varenda timme, varenda halvtimme, varenda kvart sedan dess. Jag skulle vilja beskriva hur otroligt tröttsamt det är att lida av emetofobi men jag tror typ inte det går? Det är som att kroppen går in i panikläge när risken finns. Som att allt den vill är att fly, för livsfara finns. Som att, tja, ens hela inre är i uppror och en kan inte tänka ordentligt för allt som räknas är timmarna tills inkubationstiden passerat. Varje hostning i natten är en potentiell spya och du börjar skaka. Du vågar inte sova ensam med barnet så du ringer in farmor och snälla vänner för att sova över. Du googlar exakt varenda text som hela internet rymmer om inkubationstid och olika varianter av magsjuka. Eftersom du är så stressad och uppe i varv blir alla andra småproblem stora också. Om farfar blir sen med bilen som barnet befinner sig i hinner du tänka att de krockat och dött, båda två, på mindre än fem minuter. Eftersom kroppen är så inställd på fara. 

I alla fall. Nu har det gått över 50 timmar och för mig återstår en natt till av oro. Inte minst eftersom barnet varit lite sådär i blöjan senaste dygnet. Glad och pigg men tja, inte 100% om en säger så. Hjärtklappning vid varje blöjbyte. Enorma mängder tvål och sprit går åt. Och mitt psyke är, eh, ganska trött? Plus att jag inte vågat ha honom på förskolan nu när alla spyr där. Ett till barn hade trillat dit i veckan efter att jag tog hem honom. Detta är så mardrömslikt. 

Alltså jag fattar ju att det här är helt orimligt. Vi kan inte ha det såhär. Jag har försökt gå i kbt för det här men det hjälpte fan inte. Nu har jag köpt den här boken till kindlen och ska plöja inatt när Ivan sover (om han inte kräks då). Wish me luck. 


17 februari 2016

Äsch

Äsch, inget speciellt. Ett barn i Ivans grupp spydde bara lite mitt under vilan. I det ganska trånga vilorummet. Bland kuddar och filtar och gosedjur och sånt. Och tio andra barn. Som låg och sov vidare i en och en halv timme i samma rum.

Äsch, inget speciellt.

Djupandas lite bara.

Hyperventilerar lite bara.

Plockar Mats (Ivan) ur (för)skolan för resten av veckan nu igen då. Beräknad inskolning tillbaka till verkligheten 1 maj 2016. 

Fighting some demons

Lämningarna går fortsatt dåligt. Och magsjukorna fortsätter härja på förskolan. Nu verkar det vara personalen, och inte barnen, som faller dit. Idag en, i fredags en annan, veckan innan det två. Då snackar vi bara på Ivans avdelning. Det är inte lätt för en sådan som jag att lämna honom till det där, både storgråtandes och med potentiell livsfara (okej inte livsfara men för mig känns det typ så) lurandes bakom hörnen. Men jag tvingar fram den rationella delen av mig själv och resonerar såhär:

- För att komma över all separationsångest och hitta tillbaka till hur kul han tycker förskolan är så behöver han faktiskt vara där. Kanske inte så långa dagar nu i början efter sjukdom, men ändå. Han är strålande glad vid hämtningarna och pratar ofta om att det varit roligt med än det ena, än det andra, som skett där. Han HAR det bra där. Men han hatar att bli lämnad. Blir så förkrossad att jag vet inte vad, just nu, tre dagar inpå en vecka som följs av 1,5 med VAB.

- Alla barn blir uppenbarligen inte magsjuka hela tiden. Några av barnen på hans avdelning har inte haft en endaste sjukdom den här hemska månaden. Det är inte givet att bara för att det "går" så kommer också Ivan att få det.

- Det är inte heller givet att även nästa gång, om det blir en sådan nu snart, kommer bli en monstervariant på 3 veckor. Nu vet vi att han ska undvika laktos, till exempel. Och alla virus är väl ändå lite olika, även om barnet i fråga har känsliga tarmar? Det måste inte bli tre veckor av svält och kräks och bajs. Det KAN faktiskt bara bli ett dygn eller två. Det borde vi överleva.

- Jag har backup från farmor och farfar om det skiter sig rejält och vi båda blir sjuka samtidigt. Jag är inte helt ensam i hela världen om det här. Ivan älskar sin farmor och farfar. Förhoppningsvis så kommer vi överlappa om båda blir sjuka, och inte ha det exakt samtidigt.

Ja. Det är väl ungefär så mina tankar spinner just nu. För varje "normal" blöja han lämnar ifrån sig eller för varje normal portion han äter av mat eller välling, drar jag en lättnadens suck, tänker "oh, just nu har han det inte, kanske sen men inte precis just nu".

Kämpar helt enkelt på med mina demoner och med vabruari.

16 februari 2016

En liten (lögn) rant om utseendefixeringen

Nu blir det rätt mkt länkande till hejhejvardag här men hon skrev så bra om kroppsnojor idag så det blir två på samma dag, skitsamma: 


Jag håller så himla mycket med henne här. Och resonerar precis som hon, att vi borde prata mindre kropp och utseende generellt. Till och med när det gäller komplimanger, vilket kan tyckas trist, men jag tror verkligen det fyller ett syfte. Jag pratar inte heller speciellt ofta om min kropp eller det jag tycker är mindre bra med mitt utseende, kan inte ens minnas sist jag gjorde det. Troligen med Emelie någon gång då vi slängde fram våra extremt minimala pattar (ursäkta franskan) för varann och tävlade i hur jäkla... tomma de var. Men det är en grej mellan oss, ett slags fnissande åt kroppen mer än hatande av den? Eller? 

I alla fall. Kroppen. Jag tänker att om jag inte bidrar till att göda mer utseendefixering hos kvinnor framförallt, och om jag inte bidrar till att vare sig minska eller öka kvinnors värde i relation till deras (eller mitt) yttre, så kanske jag bidrar pyttepyttepyttelite till att vi liksom får chilla lite mer kring det där. Sluta lägga så mycket tid och pengar och fokus på något som vi kanske kunde få ägna åt annat. Inte vet jag, skapande? Kreativitet? Annat? 

Jag är där ibland såklart, självklart slinker det ett "åh, fin" eller "snygging" eller andra utseenderelaterade kommentarer även ur min mun (på tex instagram), men faktiskt vanligtvis inte. Hellre ful än fåfäng, myntade Lina (tror jag det var) en gång för länge sedan, och jag älskar det uttrycket. Jag vill våga vara "ful" (läs: sliten finnig dålig hårdag osminkad ojämn vikt eller vad som helst som råkar vara fallet) och ha en maxad personlighet snarare än orolig att inte vara fin på ytan. Jag vill också fake it til I make it. Ska jag någonsin bli älskad av en partner igen (hallå SKA JAG DET?) så kommer det få vara för annat. This person is medelålders och behöver få vara det. 

En sak som jag tror underlättar - även om det låter konstigt och kanske som att jag håvar nu men tro mig, jag menar inte så - är att jag aldrig känt mig snygg. Inte som barn (hallå, fick jag inga utseendekommentarer av vuxna ens då? Jo? Eller?), inte i mellanstadiet, inte i högstadiet, inte i gymnasiet eller sedan jag blev vuxen. Jag har i hela mitt liv förlikat mig med att inte vara "en av de snygga" och har därmed, i olika faser och med olika fokus i olika perioder, fått hitta något annat att vara. Ett tag var jag "estet" eller kanske lite mer "flummig person som spelar gitarr och har långt svart rakt hår". Ett tag identifierade jag mig extremt mycket med britpopen och typ Jarvis och Brett och dom. Det var iofs inte helt befriat från utseendefixering, alla "subkulturer" kommer ju med sina koder såklart. Men att vara snygg, söt eller vacker var liksom aldrig min lott. Jag tror att jag bestämde mig för att det var så baserat på en utebliven bekräftelse från killar när jag var liten. Okej DET är fan sorgligt. Men så var det.  

I mellanstadiet var jag bästis med den snyggaste och roligaste (i min mening - kan inte svara för hur verkligheten såg ut på ett objektivt plan här) tjejen som alla tuffa killar ville hänga med eller vara ihop med. Hej Cissi förresten, om du läser här. Hoppas det är okej att jag använder dig som exempel även om du kanske inte håller med om min bild. I alla fall. Hon var centrum, jag och killarna kretsade runt i något slags omlopp där jag ville vara hon, och killarna vara med henne. Vi var polare allihopa och jag antar att jag drömde och drömde om att få bli den där de ville vara ihop med, men det verkade inte stå i mina stjärnor så att säga. Slutsatsen var att jag inte var snygg, helt rimligt tänkt eller hur? På ett sätt ändå bättre än slutsatsen att jag var tråkig och meningslös som människa. 

Detsamma hände, fast på ett lite annat sätt, i högstadiet. Alla var överens om att Linda var snyggast i klassen, alla jag visste. Det pratades en hel del utseende där i högstadiet. Listor gjordes. Rosor delades ut på alla hjärtans dag (se inlägg nedan, hashtag #bitter). Hon var min bästa vän i så himla många år (hej Linda) och här vet jag att vi troligen inte delar samma bild av hur det var. Men min var att hon var den åtråvärda och jag var kompisen till den åtråvärda. Vi hade så roligt och på fler än ett sätt är mina år mellan 14 och 20, då vi umgicks kanske varje dag, mina finaste. Jag lärde mig mycket om vänskap då. Om systerskap, liksom. Samt alkohol, ehe. Och äldre män. Men ja, en etablerad bild av att vara en snygging skaffade jag mig dock inte. 

Jag tror att det som hände någonstans på vägen var att jag liksom förlikade mig, och bara "okej, nu har vi det här att jobba med, vad kan vi göra av det? Kan jag vara en bra och rolig kompis? Högst troligen. Kan jag bli älskad av en som inte sätter "snygghet" överst på listan av viktiga egenskaper? Jo men det låter rimligt. Kan jag skaffa mig en karaktär och humor och försöka att hanka mig fram på det? Tja, jag kan försöka". 

Och sån tror jag att jag blev. Jag hoppas detta inte framstår som en sorglig historia nu, då har jag berättat fel. Min poäng är att snygghet och utseendebekräftelse liksom inte är något jag saknar för det känns som något jag aldrig haft. Och att jag så himla länge liksom vetat att jag har andra värden och typ... Att det är okej? Eller TYP okej. Allra mest maxat hade naturligtvis varit att vara snygg också. 

Har heller aldrig såvitt jag kan minnas tyckt att det varit något problem om utseendebekräftelse uteblivit i mina kärleksrelationer. Minns noll tillfällen då jag bett om att få höra att jag är fin, eller blivit sur/ledsen för kommentarer som sagts eller uteblivit eller så. Mina partners har såklart sagt det, och säkert haft en del grejer de gått igång på med mitt utseende, men det var aldrig grejen? 

Gud vad jag tappar poängen och spårar iväg någonstans jag inte vet vart jag ska landa i nu. Men okej. Kroppsnojor var det ja. Jo! Jag tycker att det är hemskt och vidrigt och bortkastat och ett lopp vi fan aldrig kan vinna att slåss mot våra utseenden. Alla är äldre nu, sjöng Håkan. Och med åldern kommer, tja, ålderstecken. Och åååååh, jag vill inte behöva bry mig om det mer än jag redan gör? Därför vill jag inte prata om utseenden. Inte om andras och inte om mitt. Inte om jag är snygg och absolut inte det andra alternativet heller. 

OVER AND DONE WITH

Ja men sådärja. Avklarat, klart, gjort. Nu går vi vidare i livet!

Ps alla som tycker att jag borde börja jobba som flygvärdinna räcker upp en hand? 



Prata inför fölk

Sitter på jobbet och klockan är halv åtta. Såhär tidigt har jag inte varit på något jobb på jag vet inte hur länge? Kanske någonsin? Ivan ligger och sover fortfarande, eller så vaknar han precis nu, med sin farbror bredvid sig i sängen i stället för mig. Själv sitter jag och känner de välbekanta darrningarna i knän och händer. Jag ska prata inför ett gäng människor alldeles snart, typ hundra personer. Det är lite oklart varför jag tycker det är så HEMSKT jobbigt att prata inför folk, men det gör jag alltså. Jag ska säga ungefär tre meningar och sedan lämna över ordet till personerna som är den egentliga anledningen att hundra personer sitter i publiken. Presentera dem ska jag, och ställa två frågor om boken de skrivit, och det är ju faktiskt inte så farligt. Ändå är jag helt spattig. Jag vet inte ens vad jag tror ska kunna gå fel, spela roll om jag råkar uttala ett namn lite knasigt? Blackout har jag aldrig haft, så det är inte det heller. Det är bara det där gamla vanliga adrenalinpåslaget.

När jag ska "framträda" på någon typ av scen eller inför en grupp av människor (det händer cirka vid bröllop, någon enstaka gång i jobbet, när jag sjunger karaoke haha) fungerar jag alltid likadant. Tycker att saken känns rå-lugn tills precis innan det ska hända. Alla tankar på förberedelse skjuter jag ifrån mig och tänker att äsch, jag kan väl improvisera lite därframme, det är ju superenkelt? Obs detta gäller inte bröllop, då brukar jag skriva talet men inte palla att läsa igenom det högt för mig själv eller framför en spegel. Alla sådana typer av övningar gör mig för nervös, så jag skippar det. Jag fattar att det inte är det smartaste sättet att möta det hela på, men så gör jag i alla fall. Jag är ju ingen talare, hehe, tänker att man får ha lite överseende. En gång har jag testat betablockerare, tyckte det var ganska nice? Skakningarna i knäna försvann men inuti var jag lika nervös. Och det var lite av en lättnad att se att kroppen höll sig på sin plats. Men betablockerare är ingenting jag går omkring med i bakfickan så den här gången får det fungera ändå på något sätt. Det ska nog gå bra.

Inatt sov Ivan obekymrad och stilla i princip hela natten. Vilket får mig att tänka att öron-ontet har lättat. Igen. Snart kommer han att vakna, mötas av sin farbror i stället för mig. Farbror får ta honom till dagis och jag har förvarnat om att lämningen troligen kommer göra ont i hjärtat pga hysteriskt skrikande barn. Han verkar okej med det. Nu ska jag återgå till att spana på mina knän som börjar skaka lite lätt. Blir kul det här!

Så förutsägbart men...

... Fnissade mkt åt denna: 

15 februari 2016

Anteckning Ivan, två år!

Då var vi där till slut. Min ettåring gick och blev tvååring och är inte så mycket av en bebis längre. Nu är det en viljestark liten figur som pratar och sjunger och har egna åsikter och försöker förmedla dessa medelst alla möjliga metoder. Plötsligt har han en åsikt kring huruvida vi ska gå till förskolan eller inte, vilka strumpor han ska ha på sig för dagen samt vilken färg på smoothien från Bagel Street (det finns en gul, en rosa) han vill ha just den här dagen. We've come a long way, baby Ivan. Inte har det varit lätt (det ska gudarna veta) och inte har det gått snabbt alla gånger. Men jag är så glad att vi är här! Jag älskar att vara förälder till en lite större pys! Även om konflikterna på ett sätt blir större så älskar jag att vi blir mer och mer jämlika på något sätt. Kan diskutera saker, han kan (försöka) förklara vad som tynger honom och var det gör ont. Han håller på att skapa sig ett eget liv, ett eget litet gäng, genom förskolan och han har landat i en oerhört fin relation till sina närmaste personer som i skrivande stund är farmor och farfar, och barnvakten Lena. Och morbror och farbror. Här kommer sista månadsanteckningen, framöver kör vi lite glesare.

Sömn 

Ja, vad ska man säga? Sömn är ju ett område vi ältat otroligt noga i de här uppdateringarna och Ivan är fortfarande inte ett barn som sover hela nätterna. Men det blir lugnare och lugnare. Jag känner mig inte sådär konstant urholkad och outvilad längre. Det jag trodde var nattskräck för några veckor sedan, var nog öroninflammation. Eftersom han var vaken flera timmar och mässade "ingen fara" och inte "vågade lägga sig ned" tolkade jag fel helt enkelt. Jag tror nu att det var smärta, och rädsla för denna smärta, snarare än nattskräck eller mardrömmar. Men drömmer mycket gör han. Inatt grät han och återberättade i sömnen hur hemskt det var hos doktorn. Läggnignarna är omväxlande jättelånga och bara långa. Sällan under 45 minuter. Ibland upprörda och hetsiga, ibland rätt mysiga. Det finns ungefär ingen stund på hela dagen då jag är så avslappnad och trött som när han till slut tystnar, börjar andas djupare, och somnar. Så underbart. Jag skulle vilja avsluta de här månadsanteckningarna med ett hoppfullt note to self and others: det blir så himla mycket bättre och lättare sen.


Mat 

Tror Ivan är rätt genomsnittlig när det kommer till mat. Eller, han äter rätt lite och rätt ogärna mellan varven, men det är inte en issue så ofta. Han äter massor ibland. Mindre ibland. Gillar ganska många rätter ändå.


Lek 

Nu leker Ivan själv allt längre stunder om dagarna. Alltid, i princip, med sina bilar, bussar, tåg och motorcyklar. Lite förvånad att det blev så eftersom jag själv tycker det är så trist och på förskolan har de inga dylika leksaker alls (de skapar allt själva) men jaja. Nu är det så. Han kryper runt på alla fyra och skådar sina fordon ovanifrån, från sidan och underifrån. Pratar mycket om dem. Kan namnge typ alla fordon han någonsin sett, även tex gaffeltruck, bärgningsbil, cementbil, osv. Man kan säga att han har lärt mig om fordon? Ursprungligen eventuellt från farfar, men ändå. Traktor var länge favoriten men just nu är brandbilen och trucken ganska intressant också. Och tågen.

I övrigt älskar han att springa runt, om det nu kan klassas som en lek. Liksom, han GÅR inte? Han bara trippar på tå och springer, lätt framåtlutad. Jag undrar vad en stegräknare skulle landa på efter en dag som Ivan. En miljon, ungefär.


Personlighetsdrag/temperament

Jag och Frida pratade lite om det här kvällen innan han fyllde år. Att Ivans temperament är så specifikt kring de känslor han har ofta, som glädje och oro. Glädje och oro är två drag jag ofta ser hos honom, han blir nervös när det blir "för mycket" omkring honom och då går ibland oron över i ledsenhet. Eller sorg, rent av. Men annars är han så himla glad. Jag tycker mig inte se speciellt mycket ilska i honom (ännu), arg är liksom inte en känsla han förmedlar speciellt ofta. Vi pratade om det eftersom Fridas barn alltid haft så nära till sin ilska, och att det verkligen är olika vad de har för temperament, redan från början. Det märks på förskolan också. En del av barnen (de lite tuffare) kan bli så arga att de får affektutbrott och slutar andas (vilket jag tycker låter ASLÄSKIGT, samtidigt som jag tycker de lite tuffare barnen verkar så trygga och viljestarka och att det kanske vore skönt för Ivan att ha lite mer av det där jävlar anammat och ilskan till hands). Det skulle inte ske med Ivan. Han blir nästan bara upprörd när han blivit för orolig och nervös. Av höga ljud, stimmiga miljöer och för långa pass utan pauser och lite enskild avkoppling. I övrigt är han fan nästan alltid glad. Så nyfiken på livet, på allt som händer, tar hundra år att varva ned (se rubrik sömn) och tycker det mesta som presenteras för honom är roligt.

På kvällarna brukar vi gå igenom allt som varit roligt med dagen. Roligt att åka vagn. Roligt att gunga. Roligt att träffa Katarina. Roligt att äta glass. Roligt att leka med tåget. Osv. Han verkar uppskatta de roliga sakerna i livet just nu.

Men som sagt, mer och mer vilja ser jag. Och mer och mer testande av mina gränser. Vi kommer nog att ha våra duster, vi också. Om detta tvivlar jag ej. De har hittills varit rätt få och små, ändå. Jag har ändå haft fullt upp, med att reglera hans stimulansnivå och närhet till att bli nervös.


Hälsa  

Så svårt att säga ändå? Första året på förskolan, och en lång magsjuka och en mini-influensa med tillhörande öronproblem. Total vab ca 3 veckor uppdelat på två gånger, plus en tredagarsfeber. Är det mycket? Lite? Medel? Jag har ingen aning. Jag tycker han verkar ha en förmåga att hålla sig ganska pigg genom förkylningar, men bli rejält utslagen av magsjukor. Vilket är ödets ironi, och vilket jag inte orkar tänka på just nu. Moving on.


Språk och musik 

Ivans toppgren är väl just språket och musiken. Han är och har alltid varit otroligt kommunikativ med ord, och med sånger. Det verkar ibland räcka för honom att höra en sång två tre gånger, och sedan kan han den. Här till exempel, hade vi tittat på Krakel Spektakel två gånger (jag brukar aldrig sjunga den här sången, kanske gör det de på förskolan, men jag hade aldrig hört den komma ur hans mun tidigare) under dagen och så i badet bara: TADAAAA. Sjunger hela sången, typ? Så gulligt. När Ivan sjunger är jag alltid glad. Det är det allra bästa jag vet. Varje kväll vid läggningarna läser vi en sångbok i stället för en saga. Ivan har lärt sig vilka bilder som hör till vilka sånger och använder mig till en jukebox där han helt enkelt lägger beställningar i 20 minuter innan vi säger god natt. Vet inte om det är perfekt upplägg, med tanke på att han inte alls varvar ned då, men det är faktiskt himla mysigt.



Vad gäller talet går det också bra. Han upprepar allt som en papegoja och jag får allt som oftast höra vad han plockat upp under dagen på kvällen. Idag gick han runt och sade Oopsiedaisy (stavning?) och låtsades snubbla, det var gulligt. Igår stod han framför spegeln och låtsasgrät och sade STACKARS IVAN. Han kan formulera rätt långa meningar, typ "inte gå till förskolan nu, gå till parken och gunga i stället" och jag börjar känna mig rätt lugn i att han får det sagt som han vill ha sagt. Ibland blir det förstås fortfarande otroligt märkligt och det är vissa ord han verkligen inte kan få kläm på. Till exempel glasögon, det heter enligt Ivan "glaskonung" och så är det med det. Svart blir gärna "flart" också. Men ja. Språk är kul. Tycker Ivan och jag.


Sammanfattning 

Nu avslutar jag den här serien med månadsanteckningar. Den kan vara bra att ha när han blir äldre och frågar när han fick sina första tänder, eller om han haft vattkoppor, tänker jag. Den blir ett fint minnesdokument också. Men nu tycker jag det händer för lite och för mycket på samma gång, det blir ingen vits med att keep it up varje månad.

Här sitter han och koncentrerar sig på modellera med farfar. Hälsar till mig genom telefonen på slutet. Det får sätta punkt för den här gången.






Tidigare månadsanteckningar:

Ivan LESSEN

Det var väntat att lämningen skulle bli jobbig efter 1,5 veckas frånvaro från förskolan, plus att lille kiddos humör lämnat en del att önska i samband med hörselgångsinfektion (tack för all info Frida!) och säkert allmän känsla av krasslighet. Varpå mammighet skjutit i hittills ej skådade höjder. Men såhär dålig lämning som vi hade idag, my god. SÅ HYSTERISK lämning. Värre än inskolningen nästan? Så knäckt unge. Stackars.

Att han lärt sig att säga IVAN LESSEN samt STACKARS IVAN samt INTE FÖRSKOLAN i vilt sprutande tårkalas gjorde inte saken bättre. Inte alls. 

Men men. Detta måste ju göras. Mommy needs to work and friskt barn needs to börja lära sig umgås med andra än mommy igen. Ser dock ej fram emot morgondagens lämning. 

Glor på de glada bilderna från i helgen i stället. 


13 februari 2016

Herr gurka

Det gulligaste gulligaste idag: 

Two for the show

Nu verkar det ju lite orimligt att Ivan kommer minnas sin tvåårsdag när han blir stor, och det kanske är lika bra. Tänker jag nu. 

Missförstå mig rätt: vi gjorde så gott vi kunde och när vi lade oss vid 21.30 (ja han är BANANASPIGG om kvällarna efter sjukan) och gick igenom allt som varit roligt med dagen var vi överens om att det varit roligt att gunga, roligt att fika och dricka smoothie, roligt att träffa Bill i parken, roligt att Frida och Frans kom och hälsade på, roligt att mormor kom på besök, roligt att åka vagnen (?), roligt att bada badkar, roligt med ballongerna och paketen, roligt att prata i telefon med mormor och farmor och farfar och Lena. Och morbror. Roligt. Så jo, det var ju en del. 

Men den där biten om att öron-ontet skulle komma tillbaka under natten och att en skulle behöva spendera sin tvåårsdag på närakuten och bli ganska bryskt undersökt i öronen varav det ena konstaterades vara "mycket rött" och troligen också mycket ömt av döma de ÄNDLÖSA skrik som följde på undersökningen, ja men det var väl kanske inte så roligt. Inte heller roligt att få de utskrivna dropparna droppade i öronen av dumma, dumma mamma. "Ivan är LESSEN" ljöd det mellan väggarna, varvat med "GÖR ONT". Troligen så grannarna hörde. Jag kände mig som att jag misshandlade honom pga fick lov att hålla jävligt hårt när han försökte komma ur greppet för att inte riskera att råka sticka honom i öronen med pipen på droppflaskan. HU, detta ska alltså göras 2-3 gånger de närmaste dagarna nu. Hoppas det gör mindre ont snart. Glad att slippa penicillin är jag i alla fall. Och hoppfull om bättring snart. 

I alla fall. Nu är han två! 


11 februari 2016

Tänkte paja stämningen kring alla hjärtans dag innan jag lägger mig, om det är ok med er?

Jag hatar alla hjärtans dag. Jag hatar den i år och förra året och det kanske låter som en helt rimlig reaktion från någon som inte längre har en partner att "fira" dagen med, men sanningen är att jag hatar den varje år. Den är så onödig. Exakt som Brita skriver på Elle idag (men jag skriver som vanligt från mobilen i sängen och orkar inte länka så kolla in det själva om ni känner att min referens behöver en kontroll, heh) är dagen dum av massor av anlednlngar. Den jag stör mig mest på är konsumtion. Den manar till konsumtion och vår värld behöver inte mer onödig konsumtion, den gör faktiskt inte det. Och sen är det det där med par-normen och hur det liksom ska vara en dag då de som lever i relationer tävlar i att blygsamt skryta om hur fantastiska partners just de har ("den här är inte bara X till mitt barn och världens snyggaste och roligaste utan faktiskt min bästa vän också" osv osv osv i all oändlighet på alla sociala medier). Alltså KUL FÖR ALLA som lever i fina relationer men ärligt, vem bryr sig? Vad ska vi andra göra med infon om hur himla rätt just du träffat i din partner? Är det i själva verket dig själv du behöver övertyga? Okej det var lite hårt kanske. Det är ju härligt med kärlek och så. I en mörk värld där så många tycks hata och glömma bort varandra. Men liksom, kom på nåt nytt? Kärleksnormen är så himla öppna dörrar att slå in och de som i slutändan gynnas av alla rosor och nallar och krämer och presenter vi ger varandra är knappast vi själva, våra partners eller någon annan. Utom företagen vars produkter vi köper. 

Minns med förskräckelse de här vidriga momenten i högstadiet när alla skulle få rosor (på LEKTIONSTID!) av hemliga beundrare också. Skräcken i att vara den enda som inte fick någon. Eller den enda i gänget. Att vara den där som ingen var hemligt kär i, tydligen. Att låtsas att man sket i det. Att gå hem och ba jahopp. Thanks for making it official. 

Back in the good old day när jag levde med en som också levde var vi rörande överens om meningslösheten i denna dag. Det var skönt. När jag gick sex dagar över tiden kände jag ett visst mått av panik inför det faktum att Ivan kanske skulle tvingas fira sin födelsedag på Alla hjärtans dag i resten av sitt liv. Nu slipper han det, för han kom den 13:e. Ett mycket ballare datum om ni frågar mig. 

På alla hjärtans dag 2014 ösregnade det precis hela dagen och vi låg på patienthotellet på Sös och jag lärde mig amma och det var fredag och grått som tusan men varmt inuti och på tv visades På spåret på kvällen. Min kille sprang varv efter varv ned till huvudentrén och den Pressbyrå som var öppen hela dagarna. Köpte godis och frukt. Fan, det var en härlig dag ändå. Men inte berodde det på några hjärtans dagar exakt. Det var gott nog att vi fanns och att Ivan mådde bra och att samtliga i gängets hjärtan slog. 


Så hade du helt ont

Efter andra stilla natten i rad skäms jag ännu mer när jag tänker på hans "mardrömmar" och "nattskräck" som höll honom vaken flera timmar under nätterna fre, lör, sön, mån. Alltså det måste ju varit öronen. Och det måste ju gjort svinont. Vafan. Måste träna på ordförrådet kring att verbalisera öronont till nästa varv. 


10 februari 2016

Opp och ned, ned och opp

Nu har jag hört det från både läkare och barnakutpersonal och förskolepedagoger i kretsarna och förskolans egna ditos: det är nån konstig influensa som slår ut kiddosarna precis just nu. Med växelvis låg och hög feber och hosta som gemensamt drag. Feber som kan vara borta en hel dag och så goddag goddag, åter som från ingenstans. Precis som Ivan haft det sedan förra torsdagsnatten. Idag ringde Ivans läkare upp för att höra hur det gått för oss efter öron-natten och eftersom jag haft svårt att få honom att äta eller dricka (i princip inget går ned - inte glass eller saft eller frukt eller hans favoritmat, jo pyttelite pizzasallad och någon klunk välling här och där, kämpar på och erbjuder grejer hela tiden men det har varit på gränsen alltså, vähähäääldigt lätta blöjor om en säger) och hon berättade då att det är så fullt, så fullt hos dem. Och alla barnen har precis samma grej. Jahopp. Influensa alltså? 

Med det sagt - och det här får jag väl äta upp - men det känns som det vände idag? Sjukt risig unge hela förmiddagen, somnar utslagen i vagnen (i ösregn mind you, en information jag delar för att ni ska fatta vilken jävla trooper jag är som går ut och rullar med regnskydd på vagn och gummistövel på fot för att barnet ska få vila där han gör det bäst dagtid - i frisk luft) och jag rullar upp honom till balkongen, slänger mig i soffan och bara aaaah. Nu ska jag ligga här i två timmar minst. Han ska bara sova och sova och sova. 

Han sov i 25 minuter. TJUGOFEM MINUTER? När han vaknar får jag något slags förnekelsepsykos och vägrar inse vad som skett. Rusar ut i regnet igen. Tänker att han är ju så trött, han måste väl somna om? Går och går och går och nu börjar det hagla också. Vågar knappt titta ned i vagnen där han ligger, tyst, tänker att han nog sover igen och att det ska bli himla härligt att komma hem och återvända till soffan igen. 

Så kommer ett ljud där nerifrån. Det kommer först svagt, sedan högre och högre. Når in genom regn och hagel och regnskydd och luva. Gunga, säger han. Ivan gunga. Ivan gunga. Ivan gunga Ivan gunga Ivan gunga Ivan gunga. 

My god, kid! Det haglar? Måste du gunga exakt nu? Svar ja. Han måste gunga. Exakt nu. Så vid tolv idag, då jag trodde att jag skulle få paus i minst 1,5 timme, gjorde vi sånt här: 


Härjade runt ensamma i hagel och regn i en park, alltså. Barnet tyckte att 25 minuter var en lagom lång vila denna sjukdag. Jag hade inget att sätta emot. Som vanligt. 

En timme senare var vi hemma igen. Ytterligare en timme senare kom farmor och farfar på besök och jag pep iväg till jobbet i 2 timmar. Jag hade såklart kunnat vabba hela dagen men i ärlighetens namn behövde jag pausen. Behövde ta några möten, skriva några texter, tänka på något annat. Det var himmelskt, i all sin anspråkslöshet. 

När jag kom hem, vid halv sex, var Ivan otroligt pigg och verkade frisk. Åt chicken Nuggets med god aptit och spexade hela kvällen fram till läggning vid åtta. Visade sig vara inte det minsta trött då heller så vi gick upp. Försökte igen nio, och då gick det. Nu sover han tyst och stilla här bredvid igen. Vi får väl se vad morgondagen bjuder på i tider som dessa. Farmor sover över och om han är okej imorgon sticker jag och jobbar några timmar igen. 

Har - såhär i efterhand - funderat kring de där mycket konstiga nätterna som startade typ förra torsdagen då jag tolkade det som mardrömmar och/eller nattskräck när han inte "vågade" ligga ned och mässade ingen fara tiotusen gånger i jämrande gråt. Hade han kanske ont i öronen då med? Makes sense, nu när jag vet att han hade öroninflammation åtminstone natten till måndag/tisdag. Igår  natt fanns inga tecken alls på smärta dock. Otroligt harmonisk läggning och natt, under rådande omständigheter. Blir inte klok på min unge. Den enda konstanten med honom är att inget är som man tror. Någonsin. 

På lördag fyller han två. Vore ändå härligt om han fick vara frisk då. Åtminstone till söndag då vi har kalas. Kom igen nu, konstiga influensa, vik hädan. 

9 februari 2016

Jag gör det här nu. Tror jag.

Okej, måste ändå erkänna att det infinner sig en viss känsla av "kompetens" och då menar jag egentligen det engelska ordet "competence" mer än svenska, för det låter så söka-jobb-igt, över att rida ut stormar med sitt sjuka barn mol allena. Inte för att jag kände mig så värst kompetent inatt då han skrek i panik vid cirka trettiofem uppvak. Då var jag inte kaxig, nej. Ringde ett par vänner, farmor och farfar och vårdguiden där under timmarna 21-23, då det var som värst. Ville mest att någon skulle säga "vi drar till akuten och jag hämtar upp dig utanför er port om fem minuter med taxi/bil" och liksom ta tag i rodret. Ville inte äga ansvaret själv. Allt var läskigt. 

Men ja, det skedde ju inte. Vilket nog var jävligt tur, eftersom akuten är helt nedlusad av rs-sjuka barn dessa dagar. En vän till mig vars bebis har influensan och fick feberkramper igår morse, rapporterade om att de fått vänta två timmar innan de ens fick registrera sig. Och sen ytterligare fyra. Alltså fatta om jag åkt in med en ylande Ivan vid tolv och allt de gjort var att ge en stark dos alvedon. Fy så onödigt. Gud så bra att det inte blev så. Men åter till känslan av kompetens, låt oss rycka i de halmstrån som finns här i tider av when life hands you lemons. 

Jo! När vi vaknade i morse, jag själv nackspärrig och krokig efter halvsittande ställning i sned mjuk soffa hela natten, och vi fick en tidig läkartid och jag började styra upp dagen med allt vad det innebar (tänk: boka av möten på jobbet, avsluta några prylar som hade deadline med högerhanden när vänsterhanden rullade vagn i snålblåst och duggregn, ta Ivan till läkaren, rulla runt honom ute och hålla koll på alvedon och Ipren och vätskeintag och sömn och allt det där en pillar med när ens barn är sjukt) så smög sig en känsla av att GOD DAMN, jag gör det här nu? Helt själv? Att jag orkar och pallar och fortsätter funka? Är jag en supermänniska eller vad är det här? 

Så jäkla trött. Så utmattad av sömnbrist och rätt dålig kosthållning och alldeles för lite motion och helt jävla obefintlig egentid, bara trampar jag på. Dag efter dag. Och mitt barn mår liksom bra? Alltså inte just nu, nu mår han mer såhär: 


... Men fattar ni hur jag menar? Jag tror att denna lilla sjukdomsperiod är den första jag liksom inte ägnar all energi jag har över åt att vara förbannad på livet så som det blev, eller känna mig livrädd, eller tycka synd om mig själv (eh jo det gör jag iofs men lite mindre intensivt än vanligt) utan att bara köra på. OBS att det säkert också har att göra med att jag vet att jag har vissa närstående människor ett samtal bort, förstås. Jag är inte helt ensam. Inte per definition. Inte om det kniper. Men inatt och idag var en dag då det knep medelmycket och jag valde ändå att våga deala med det själv. Klapp på axeln för detta, visst? 

Nå. I alla fall. Öroninflammation var det ju, kraftig på ena sidan och måttlig på andra. Inga spruckna trumhinnor ännu, men låg feber och hängighet och ingen aptit och trött och irriterat barn. Förskolan mailade två gånger under dagen om att de har personalbrist. Alla är sjuka. Vikarierna också. Bad om förståelse (Gud vad de har min) och att de som kunde skulle hålla sina barn hemma eller hämta tidigt. Jag fick veta att penicillin ger man inte till barn utan risk för komplikationer idag, det har tydligen visat sig att medicinen inte kortar förloppet alls. Och att det är smärtlindring som gör jobbet. Så vi gick hem igen. Jag lugnare iom att det ändå "bara" var en öroninflammation. 

Och sedan kröp dagen fram. Ibland mådde Ivan såhär:


... vilket främst var efter en dos Ipren. Men oftast mådde han sådär. Inte så kul dag för någon av oss. Jag bäddade upp i soffan vid sju och förberedde oss på ännu en sned natt där. Men så läste vi några sagor i sängen och Ivan började krypa runt och leta sovställningar, rätt nöjd. Somnade halv åtta i halvljust rum. Ej sittande (eftersom alla kuddar och täcken var i soffan). Jag fick tänka om och bädda tillbaka allt i sängen. Nu har han snart sovit i två timmar och hittills inga utbrott. En dos Ipren (han fick alvedon kl 17.00 så vid behov och smärta får han Ipren inatt, håller mkt noggrann koll på detta så det inte blir för mycket) ligger redo på sängbordet. Jag har jobbat en timme. Nu ligger jag här. Bredvid den här: 


Och undrar lite när han tänkte ta och bli frisk igen. I hans grupp på förskolan är bara hälften av barnen på plats. De andra är, som Ivan, hemma med feber som kommer och går. Några har också öroninflammation. Jag tar härmed tillbaka allt skeptiskt jag sade om vabruari för en vecka sedan. It exists. Med råge. 

VABLAJF

Gud så icke-unikt att rapportera från vabberiets högborg men är det så, så är det så. Och det är ju så. Ivan hade feber och hosta och konstig sömn fre-lör. Feberfri och glad sön och halva mån. Hängig igen mån em och igår kväll, ja vad faaaaan hände då? Jag vet inte, men vid läggningen blir jag plötsligt ombedd att "blåsa örat". Han kan inte komma till ro och jag ska blåsa på öronen. Han blir ledsen och gråter sig till sömns, men jag hann ge en alvedon först. Ingen effekt på denna. Vaknar varje 15-20 minuter och gråter HELT HEJDLÖST fram till 23.00. Mer än en gång var jag på väg till akuten. Han skakar och vrider sig i panik och vill vare sig ta emot tröst eller slappna av i famnen. Viftar runt hals / öra / nacke så jag misstänker mer och mer öroninflammation. Vid 23 får han en Ipren och vi sätter oss i soffan. Jag slår på nåt barnprogram på tvn. Han sitter och tittar, olycklig men lite lugnare, somnar på tre minuter. Sittande. Antingen så släpper smärtan tillfälligt eller så var det sittställningen som funkade men nu sover han djupt till 03. Vid 04 ny gråt och gnäll. En alvedon. Lyckas somna om halv fem. Sover till halv åtta. Vaknar med feber. 

Den här konstiga sjukan, alltså? Ska till doktorn 09.15 och om någon vill sätta pengar på att det är något annat än "virus" eller "öroninflammation" så går det bra här nedan. 

VABLAJF! 

6 februari 2016

Och på detta: några Bodil-favoriter.

Alla från dikten det här är hjärtat. Rekommenderar den hashtaggen på instagram just ikväll. 


Helg-vabbar

Oh you evil februari, nu tog du oss ändå. Ivan pendlar mellan febergräns och 39 grader och jag blir inte klok på vad han har. Ett virus, skulle en läkare säga och det är väl så. Men ena sekunden helt normalt och andra totalt ynklig och liksom obekväm i sin lilla kropp och springer efter mig om jag så mycket som rör mig i andra ändan av samma rum. Mamma mamma mammaaaaaaaaa låter det. Och så plötsligt pigg en stund. Ingen aptit på hela dagen. Innan läggning hög feber plötsligt igen. Nu ligger han och flåsar snabbt bredvid mig. Flås flås flås flås. 35 i minuten. Har naturligtivs redan googlat kring huruvida detta är oroväckande snabbt. Det var det inte. Har också läst mycket om lunginflammation men inte blivit mycket klokare. Är ju så att säga ingen läkare själv. Bara en orolig morsa som går sönder rakt igenom när ivan är sjuk. Varje gång. Kommer det någonsin bli lättare? 

Ikväll tänker jag på feberkramp och magsjuka som aldrig tar slut. Jag tänker på att imorgon måste vi åka hem från mormor och jag vill inte, vågar inte. Måste man vara ensam med sitt sjuka barn? Är man en tönt annars? Åh, jag vill inte. Jag vill bara att en trygg person tar över rodret och förklarar läget. Att barn blir diffust febersjuka mest hela tiden och det är inget konstigt med det. 

Här var han feberfri ett par timmar. Men ändå mycket ynklig och orolig. Inget var roligt inomhus och allt han ville var att åka bil. Så vi åkte lite bil. Och jag råkade förstöra en backspegel på mormorns bil, helvete. Så onödigt. Försökte parkera väldigt trångt. Hittade inte dragläget när vi skulle backa över en trottoarkant. Resten är historia. 



Allt inställt samt jag och Murphy och Bodil

Okej, Ivan fick feber inatt, har varit fruktansvärt ynklig idag, ingen får komma nära (utom jag) och sammanbrotten duggar tätt, tätt. Är på knäna av trötthet här. Och ingen återresa till sthlm för att gå på fest eller sova kommer att ske och så var det med det. Varför är jag inte förvånad? Frågade hon bittert. 

Men skit i det nu. BODIL MALMSTEN. Jag vill bara säga att det finns ingen, ingen alls, som jag sett upp till så mycket inom det här med text och språk. Inte när det gäller ton, rytm, ordval, melodier i satserna och så hela innehållet, det som sägs och inte sägs men förmedlas ändå genom hennes texter. Hon var så fantastisk. En idol har gått ur tiden. Hennes dikt "det här är hjärtat" är på riktigt det absolut vackraste jag läst. Fan vad du ska saknas, Bodil. 

http://www.svd.se/en-sorg-som-knuffas-pa-bussen

5 februari 2016

Törnrosa hade det rätt lyxigt ändå

Idag jobbade jag och Ivan var med sin farmor i stället för på smitthärden, aka förskolan. Natten, då vi var vakna ca 3-5 och dessförinnan störts av tät hosta, hade verkligen satt sina spår. Hos mig. Kände mig bakis och skakis och trött. Antar att det börjar kännas på riktigt nu, hans sömn har varit opålitlig snart två veckor och det märks. På mig. På honom not so much. Efter jobbet tog vi tåget till Uppsala där planen var att jag skulle mysa i soffan hos min styvmor men vid läggningen som avslutades nio kände jag bara att nej, det här går inte, måste vila. Så här ligger jag nu. 

Imorgon var planen agg lämna Ivan i Uppsala för att sticka hem och gå på en fest men just nu känner jag mest för att dra hem, lägga mig i ett bad, lägga mig i en säng, och sova i ett dygn i sträck. 

Jorå. Februari levererar, som sagt. 

Skrutt heter egentligen något annat

En liten skrutt vaknade klockan tre och var rädd. Samme skrutt mässade ingen fara alls i över en timme. Sittande i sängen. På väg att somna gång på gång men varje gång rädd igen, upp igen. Den lille skrutten bad om att få "sova soffan" och sade "ont i mage". Skruttens mamma tänkte att nu bryter väl magsjukan ut, nu kommer det nog, det måste väl vara det. Skrutten och skrittens mamma flyttade ut i vardagsrummet. Tog tempen på den lille. Ingen feber. Bara rädd. Satte sig i soffan och tittade på julstjärnan, som fortfarande hänger i fönstret. Tittade och tittade och tittade. Klockan blev fyra och halv fem och nästan fem. Skrutten ville, vågade, kunde inte låta sig fångas åter av sömn. Men vid fem gick det inte längre. Båda somnade, mamman i något slags halvsittande ställning och skrutten sov sedan oroligt ända fram till klockan åtta, då han vaknade på helt normalt morgonhumör med helt normal morgonaptit.

Så gick en natt från deras liv och aldrig kommer den åter. 


4 februari 2016

22.36

Här hostas det. Och hostas. Men inget kräks (hittills). Timmarna går. Kommer vi klara oss genom natten? I så fall ska jag jobba imorrn. Sen åka till Uppsala. Sen komma hem igen för att gå på fest på lördag. Men allt det där känns avlägset just nu, här i mörkret bredvid Hostis och possibly smittad Kräkis-to-become. Livet ändå. Så spännande jämt? Never a dull moment. 

Game on, vabruari

Som jag skrev för några dagar sedan: vad är det MED februari egentligen? Är alla immunförsvar nedbrutna efter alla återkommande infektioner och ingen orkar stå emot och alla bara åker dit, som dominobrickor en efter en? Ja men det verkar ju så?

Just nu är hela Facebook och Instagram bombarderat av rapporter från vabberiets underbara (vidriga) värld. Samt vuxna som trillar dit på allehanda influensor. Varje dag när jag hämtar Ivan på förskolan frågar jag nervöst om någon ny fått magsjuka i gruppen och senast igår var beskedet att nej, inte vad de visste, det var förkylningar och halsont som dominerade. Gick hem, lite lugnad, för att på väg till förskolan imorse mötas av detta härliga på mailen:



Jahopp. Hann inte samla tankarna och gick in med Ivan, för att finna hans grupp kraftigt decimerad och nås av beskedet att två av Ivans tre pedagoger (de två han är tryggast med, söker tröst hos som av en händelse) var hemma och kräktes i detta nu. Liksom halva barngruppen, och flera i alla andra grupper. Det var med andra ord en riktig smitthärd just nu, och en sanering av hela förskolan var beställd till ikväll. Jag kunde liksom inte komma på en lösning: vore det helt hysteriskt att plocka hem honom igen? Och man kan väl inte vabba ett barn som är friskt, heller?

Men det gick inte att stanna. Tanken på en ny magsjuka som varar tre veckor ger mig full blown panik och även om jag inte kan garantera att han inte redan bär på en smitta så fick det bli så. Han skulle inte vara kvar där. Vi var helt överens om detta (jag och Ivan, men förskolepersonalen protesterade inte heller med tanke på att de var färre än vanligt och många sjuka), så vi gick ut igen. Ringde farmor och farfar, mina hjältar, på väg till jobbet. Och det blev så att Ivan hängde med mig på jobbet första timmarna idag, tyckte det var svinkul att kolla på alla bilar på Sveavägen och sitta i en fåtölj och titta på Bing och Visor med Doreen på en lånedator. Klockan halv tolv åt vi lunch på McDonalds och halv ett mötte vi farfar vid Slussen, som tog över stafettpinnen. Också han helt enig i detta beslut att plocka hem honom från smittohärden.


Nu är Ivan hemma hos oss med farfar. De bygger grejer i lera, äter mellanmål och har det, enligt rapporter från farfar, mycket mysigt. Humör på topp, aptit likaså. Snart ansluter farmor och vid fem är det jag som kommer hem med middag åt oss alla. Farfar åker hem, farmor sover kvar och imorgon är Ivan hemma med farmor när jag går och jobbar. Själv räknar jag timmar, såklart, från det tillfälle Ivan sist vistades på förskolan (räknar från igår klockan 15.30 eftersom idag hann han inte nudda just något alls innan vi vände i hallen) och  ungefär imorgon kväll kanske jag blir lite lugnare igen. Det är ingen lek det här med magsjukefobi i småbarnstider och februaritider, som ni förstår.

På måndag morgon ringer jag förskolan vid sju på morgonen och kollar om pedagogerna är friska och på plats igen. A och O är att  någon av dem är där, sedan får vi se hur jag ställer mig till riskmomenten som förmodligen kommer fortsätta att finnas under större delen av resten av den här månaden.

Jävla magsjuka. Vad ska du ens finnas för?

3 februari 2016

Sluta vabruara

Men GUD vad alla tjatar om "vabruari" överallt, jag får panik. Om jag förstått saken rätt är februari den månad då vi svenskar tar ut flest VAB-dagar och det beror på att det är vinter och alla barn är inomhus mer och virusen flödar? Alltså, jag fattar inte varför inte detta lika gärna skulle kunna ske i december, om december är kall, eller mars? Eller januari?

Men men. Går väl runt här med den eviga pre-apokalyps-våndan då. Månaden ut.

Hatar VAB. Hatar VAB så intensivt att jag ägnar orimligt mycket tid på att oroa mig för VAB.

Så då vet ni det.

2 februari 2016

30 grader i februari

Hur är det ens MÖJLIGT att göra en så bra serie. Och hur ska jag orka vänta en hel vecka mellan avsnitten från och med nu. Det undrar jag. 

Baby's back

Men HEJ, perfekta lilla skivan att varva ned sitt barn till samt ha påslagen i rummet bredvid barnet lägger sig. Så hemskt perfekt och så otroligt efterlängtad. Detta är exakt mitt barns musiksmak vid läggning - ej läskiga vågljud eller under vatten-feeling eller ute i rymden-läskigt (som många meditations-listor är). Bara... perfekt.

För övrigt, så himla efterlängtat att komma hem till Ivan idag och för första gången på en dryg vecka träffa honom precis som sitt gamla vanliga trygga jag. Det där jagade i blicken var helt borta. Bara ren och skär glädje, trygghet, leklust, kärlek. Så fortsatte hela kvällen och läggningen likaså. Inte en skymt av ett "ingen fara" eller tårar eller oro.

Kommer leva på denna kväll länge nu. Säkert ända tills imorgon bitti.

1 februari 2016

Bio ångest samvetet och det där vanliga

Även om varenda cell i mig skriker att det är fel och att det inte är okej att lämna en liten figur såhär mycket i obalans på förskola eller med barnvakter, så är det ju så det måste vara ibland. Han går igenom något som jag inte kan lösa med all god vilja i världen, mardrömmarna rår jag inte på och inte nattskräcken heller. Inte att han panikar inför att somna och inte riktigt alla de små utbrott av sorg och förskräckelse och ibland panik han går igenom om dagarna. Jag kan bara försöka ge honom lugna miljöer, massor av närhet, uppmärksamhet och tålamod. Avleda och försöka anpassa dagarna ännu mer efter hans ömtåliga läge just nu. När så mycket verkar så läskigt. Det är svårt att beskriva intensiteten i denna tillvaro där pauserna blir extremt få och där nätterna åter består i många uppvak och ibland, som inatt, innebär timslånga vakor där den lille vaknar ur en mardröm och sedan inte kan somna om igen. Maktlösheten alltså. Att inte kunna lösa allt på stört. Tog ett samtal med en pedagog på förskolan idag och ett med BVC. Den tidigare bekräftade att jo, det är mycket oro nu och han påminner om sig själv från inskolningsveckorna. Kanske pga det långa juluppehållet (blev en månad iom sjukdomen innan) eller pga två nya barn börjat i gruppen, som därmed varit lite hetsigare än vanligt. Inskolningar och mycket gråt. Liksom hos Ivan. Gråter och bryter ihop och vågar inte vara utan ett knä att sitta i mest hela tiden. Mässar ingen fara och blir ledsen ändå. Den senare bekräftade att de här faserna har hon hört många berättelser om. Vi är inte ensamma. Det är tålamod och närhet och att fortsätta som vi gör som gäller. 

Så vi gör det. Men jag lämnar just nu en ganska olycklig och rätt orolig kille där på förskolan om morgnarna och det är inte så kul, nej. 

Hur som helst så var jag på bio idag. Under pyramiden, min vän har producerat, det var premiär och nästan alla jag kunde tänka mig och några till var där. Filmen var underhållande och spännande! Som en action från ens tonårstid fast snyggare bilder och spännande med svenska-danska-egyptiska-israeliska miljöer och språk i en salig och härlig blandning. Det var skönt att pausa en kväll. Tänka på något annat. Låta Ivan somna (motvilligt) med sin barnvakt för en enda gångs skull. Har såklart dåligt samvete för detta (egoistiska) beslut men samtidigt: det tycks inte som att det gör någon större skillnad om det är jag eller hans andra trygghetspersoner som är med honom just nu. Åh, minns när jag blev tvungen att dra på det där bröllopet i new york mitt i Ivans värsta inskolningsveckor. Gud, det är nog det värsta beslut jag fattat på länge. Att åka kändes fel. Att stanna kändes fel. Allt var fel där ett tag. Men det vände ju. Och det kommer väl det här också att göra?

Låt det ske snart tack. 

Här sitter jag och tycker att filmen är otroligt spännande. Eller eftertexterna för att vara helt korrekt.