31 mars 2016

Nu! Äntligen!

Nu kan man uppdatera IOS så länkarna börjar funka igen. Om någon mer än jag haft samma problem och missat denna viktiga info alltså. Det var ju en av de två sakerna jag önskade mig härom dagen. Den andra var att kläderna från Otherwild skulle komma och det gjorde de idag. Hurra igen! 


Nu skulle man ju kunna tro att jag fått allt jag önskade och därmed är nöjd, men nej. Nu önskar jag innerligt innerligt innerligt att vi slipper denna vändan av magsjuka som går på förskolan. Tänker ej på annat. Har fått tips att testa hypnos mot min fobi och börjar känna mig benägen. Någon med tips på grym... Ej, hypnositör? Hit me please. 

Tror ni på jinx?

Alltså, jag vill verkligen inte kalla mig skrockfull men det ÄR något magiskt med hur Ivan blivit sjuk exakt varje gång jag planerat för att göra något "kul" det senaste halvåret. Det kanske är rent generellt genom småbarnsåren för alla förresten, att det alltid känns som att allt blir inställt, men i vårt fall vill jag faktiskt hävda att jag har statistiskt underlag för att säga att det skett 100% av gångerna. Det är alltid något i vägen? En magsjuka eller influensa eller akut öroninflammation eller hostnätter som gör att jag inte vågar gå iväg för att jag ändå kommer få ligga vaken hela natten sedan, och de få gånger som Ivan varit frisk har den som skulle varit barnvakt - som aldrig blir sjuk annars - plötsligt insjuknat akut precis timmarna innan jag skulle få gå iväg och göra den där grejen.

Så nu känns det lite spännande, det här med att ett barn kräktes på förskolan i morse. Och att jag både har barnvakt till, och längtat ihjäl mig efter, lördag kväll då jag "ska" på konsert. Det första jag vågat boka och hoppas på sedan november tror jag. ÅH DET SKULLE VARA SÅ UNDERBART att få gå på den där konserten. Men det känns som att jag jinxade det bara genom att boka barnvakten.

Barnsömn

Nä men god morgon! Här sitter jag och klockan är åtta och barnet sover och jag försöker räkna ut när jag ska väcka honom. Han hade en sån där natt inatt. Ni vet. Kanske. När han vrider och vänder sig och ofta är halvvaken och ofta gnäller och ojar sig över... Oklart. Vid fem vaknade han helt. Alldeles tung blöja och bad att få en ny. Fick en ny. Fick lite vatten. Ville inte kliva upp (somnade ju 21.30 så det var alldeles för tidigt) men lyckades inte somna om. Förrän 07.00. Alltså hallå. Det var tiden jag hade tänkt att vi skulle kliva upp? Oh well. Jag gjorde det då. Glåmig och påsig i hela fejset, men fick en dusch i lugn och ro i alla fall. Nu sitter jag alltså här. Lite undersoven, men okej. Dagar som dessa brukar jag "trösta mig" med att ha, eh, mjukiskläder på mig på jobbet? Eller, ni vet, lite pösiga brallor (obligatorisk mjuk långkalsong under OBS) och dr martens och nån lös skjorta. Inget får klämma åt någonstans. Gärna glasögon till. MYSER LOSS i sömnbristen liksom. 

Nu skulle jag vilja fråga detta: 

Ni med barn runt 2, hur sover de? Jag tycker Ivan sover himla bra (jmf mot första 18 månader av SÅ JÄVLA KASS SÖMN) men kanske inte så mycket ändå? Klassisk "bra" natt mellan ca 21-07.30 och en timme på dagen. Klassisk "helt fantastisk natt" typ 20.30-07.30. Klassisk dålig natt 21.30-06.30 och då får jag lite panik och tänker men HUR ska du orka lilla vän. Men jag tycker mig märka att han nästan alltid har en imponerande samling reservenergi i sig. Men tänker ändå att han kanske sover "för lite". Många citattecken eftersom jag ju vet att alla barn är olika med olika sömnbehov och att det inte riktigt finns ett borde eller måste. 

Nu slår klockan (alltså jag äger ingen klocka som "slår" men ni fattar) åtta och jag måste väcka. Jobbet kallar! 

30 mars 2016

Jämt är hon elva. Jämt.

Men HUR kan klockan jämt bli elva när jag är fast besluten att ta en tidig kväll pga trött? Fattar ej. Kanske för att barnet mitt aldrig somnar före 21.00. Idag närmare 21.30. Kanske därför. Lite jobbig övergångsfas detta, när han uppenbart har lite för mycket energi kvar vid halv åtta då jag tycker vi ska gå och lägga oss, men samtidigt verkligen behöver sin vila på förskolan eftersom, ja, det känns som han behöver pausa mitt bland alla intryck och barn och så. Som att hans hjärna behöver återgå till ruta ett i mitten av dagen, för att hänga med i allt som händer, men ändå så finns det lite för mycket pigghet kvar i kroppen framåt kvällen sen. Nåja. Det reder sig med tiden. Kanske börjar bli läge att låta honom gå lite längre än till fyra då jag hämtar på "mina" dagar. Hmm. 

Idag var det i alla fall inte jag som hämtade utan hans fina barnvakt. Själv jobbade jag, bland annat med att fixa en stor kalender på sisådär fyra meter, på en vägg i vårt kontor. Efter att ha sett en bild på mig själv in action tänker jag att oj, är det den där frillan jag sportar i profil alltså. Ganska skröfsig, om jag får säga det själv.


I alla fall. Jobbade och tog sedan ett glad vin med lina och Emelie på Babylon. Hämtade ut en paket från gulliga rara fina bloggläsare Marie som skickat, tadaaaaa:


... Och därmed var problemet med reserv-apis löst. TACK, underbara du. Och tack ni andra som mailat och erbjudit mig (eller ok, Ivan) apor. Nu ska jag ge tillbaka den snodda till förskolan, erbjuda en att ha hemma och en får bo under vagnen, och aldrig mer ska Ivan behöva gå aplös genom sina dagar. Så underbart och perfekt. 

Har blivit förkyld också. Såklart. Den här gången är det ingen influensa som sist, den här typen av förkylning känner jag liksom igen. Näsa-hals-symtomen finns där men inte så brutalt som när det var influensa. Skönt. 

Läste en arg, rolig och träffande text om att göra merparten av jobbet med en kärleksrelation idag. Sök på "ensam mamma röker" och "kärlekskneget" så hittar ni. Min iPhone kan fortfarande inte öppna länkar och det börjar bli mer och mer irriterande. Tex exakt just nu. Hoppas nån orkar googla för den var inte helt dum, det var den inte.

Nu, precis innan klockan slår elva, stänger jag ned allt och jagar lite sömn. Hörs en annan dag, förslagsvis imorgon. 

PS, skrattade nyss högt i sängen åt denna: 


Så pass snål

Okej varning för exponerande av sjukt osoft drag hos mig själv nu men när jag fick veta att sex av fjorton barn i Ivans grupp nu är hemma med feber och hosta tänkte jag typ: MEN SKÖNT. Skönt att det inte alltid bara är Ivan som alltid får allt när alla andra grymma små tvååriga immunförsvar bara valsar vidare genom vintern, det har känts lite så och då börjar jag liksom noja över varför han är så vek till slut. Så nu när halva gruppen trillat dit på samma som han hade förra veckan och den innan det (feber på kvällar och vansinnig hosta) valde jag alltså att reagera med ett tyst men icke desto mindre starkt klingande "YES". 

Mvh, tydligen otroligt skadeglad. Förlåt. 

29 mars 2016

Bra så

En frisk dag och en lämning utan tårar OCH en natt då barnet sov 19.30-07.30, vet inte om jag har så mycket mer att begära av livet just nu? 

Jo, det vore fint om mina tröjor från Otherwild kunde anlända - två veckor sedan de shippades nu och jag är så SUGEN. Och så vore det fint att kunna klicka på länkar i mail på mobilen eller länkar när en tex googlar i mobilen men det var visst något skumt med nya uppdateringen för iPhone. Rätt värdsligt ändå? 

Råkade för övrigt ta en jättefin bild på Nytorget idag och nu ligger den där som en katt bland hermelinerna fast tvärtom (alltså jag tar så MÅNGA fula bilder varje dag, är 100% usel fotograf dessvärre) så nu lägger jag den här så att den hamnar någonstans. 


Och med det - god natt. 

28 mars 2016

Tydligt tecken på att det vabbats en del:

Det har gåtts en del. Steg efter steg efter steg med barn i vagn för att ge barnet vila och sömn i upprätt läge mot hostan. 

Må vecka 13 ge färre steg please tack så mycket snälla gud. 


En vårdag i tio akter

Ursäkta ständigt tjat om solen och våren men kan inte låta bli: GUD så gött det var idag. Ivan körde vakenpass mellan 5.20 och 07.00 och sov därefter till goa 8.45 så jag visste nog redan när dagen började att det skulle bli lite sisådär med schemalagd sömn, men alltså vad gör ens det när det är så otroligt lätt och härligt att hänga utomhus? Svar inget. Så det gjorde vi.

Första passet: Drakenbergsparken, med en annan Ivan och hans mamma och pappa. 

Andra passet: promenad 45 min för att Ivan trots allt verkade trött vid halv tolv och jag var ändå på väg till Nytorget, så jag tänkte what the hell, drog ned suffletten och gick och gick. Men i vagnen somnade minsann ingen unge. Och fram till Nytorget kom jag. 

Tredje passet: snabbfika med lina, Erika, Digge och jasse på Urban deli. Med "snabbfika" menar jag nu "sörpla en Cola jättesnabbt" för Ivan var rastlös och alla skulle gå. Men ändå. Det var fint att se dem igen. Känns som år och dagar sedan jag träffade mina vänner. 


Fjärde passet: lek på Nytorget. Gunga och hänga med jasse, Erika och ayton som är exakt jämngammal med Ivan. Det gick bra. Ivan var, sin personlighet trogen, tjurig och ogin i början mot ayton (och parkens alla andra barn men that goes without saying och vi övar på att inte skrika i högan sky så fort ett okänt barn närmar sig utan att prata "snällt" samt säga "stopp" och sådär) men mjuknade sedan upp. Klockan hade blivit ett och vi tänkte testa en vagnpromenad med barnen för att se om de kunde tänka sig att somna nu då. 


Femte passet: en promenad på ca en timme där barnen gjorde tydligt att de inte alls tänkte somna. De tänkte springa på trottoarer och kolla in diverse fordon. Tex bilar. Lägg märke till att Ivan nu mjuknat upp så mycket att han ville hålla hand med sin polare ayton. 


Sjätte passet: vi gav upp - igen - och köpte korv på Sibylla och gick till bjurholmsplan och lekte med barnen. En person plus bebis till anslöt i solen. Erika handlade kaffe åt alla och livet var allmänt gött. Klockan närmade sig tre och jag hade för en tid sedan bestämt mig dör att nej, nu får Ivan inte sova på dagen idag. Bättre vi passar på att vrida tillbaka dygnet lite, han har börjat vara uppe alldeles för sent på sistone. Men allas humör var på topp och solen sken. 


Sjunde passet: en promenad i årstaviken. Erika tänkte att ayton nog skulle somna ändå. Jag tänkte att Ivan kunde gilla att mata änder. Det slutade med att alla barn var urvakna och vi matade änder. Klockan passerar nu fyra. Jag tänker att vi borde börja röra oss hemåt. Mutar Ivan att hålla humöret uppe med tre av hans favoritsaker i denna värld: åka buss, träffa Oda, äta pizza. Går upp till Skanstull och skiljs åt från Erika och ayton. Tar en buss hemåt via Rosenlundsparken. 

Åttonde passet: en halvtimme i Rosenlundsparken med Oda och odas pappa. Barnen blir mycket glada att återse varann efter typ fyra dagar isär. Ivan kämpar på. 


Nionde passet: klockan är fem, vi plockar upp en pizza och går hem. Äter denna framför Stora maskiner på SVT play. Ivan får en glass till efterrätt, pyjamas på. Han är nu ASTRÖTT och klockan är snart sju men han verkar inte alls hålla med om att det är läggdags (kanske pga glassen, heh) - det är så ljust ute! Barnen leker för fullt i parken nedanför! Ivan går in i search and destroy-mode och river och härjar hejvilt hemma. På gott humör fortfarande men liksom hjärnan har halvt om halvt checkat ut. Jag försöker varva ned med välling och sagor (som han kastar i golvet) och iPad (som han går med på att titta på stundvis). 


Tionde och sista passet: läggning. En dålig sådan. Ivans hjärna snurrar och han vill inte vara i sovrummet, inte släcka lampan, inte titta på iPad, inte höra sagor, inte sjunga sånger, inte inte inte inte. Slår i huvudet när han försöker hoppa ur sängen. Slår i mig (med flit) när han blir arg för jag bär tillbaka till sängen. Gråter förtvivlat och skriker ÄTA MAT ÄTA MAT och börjar - mitt i allt - sjunga en hemsk låt jag inte rekommenderar någon att googla som heter Gummibjörn men byter ut texten så hans gråtiga stämma sjunger ngt om en ledsen godisbjörn. Åh mitt hjärta. Läggning av övertrött kämpe alltså, den är tung. Lyckligtvis höll han bara ut i en dryg kvart för 19.30 somnade han till slut. Dagens sista ord: "det är inget som är bra". Lille vännen. Hoppas han sover gott och vaknar och kan känna att NÅGOT är bra i alla fall. 

Det var den härliga dagen, det. Ger den nio av tio i betyg med enda molnet på himlen den trista läggningen. 

Over and out! 


27 mars 2016

Sommartid förresten?

Alltså, det gick mig helt förbi att detta var på gång? Till skillnad från förra året då jag började lägga ivan typ 19.00 två veckor innan för att "vara förberedd" alltså herregud, varför ens? Minns inte. I år var det plötsligt bara sommartid en morgon och det innebär högst troligen att min unge somnar 22.00 idag men so be it.

Nu kollar han på Lollo och Bernie på sin iPad. Där kan vi snacka smart content marketing. Jag ser på Bingolotto, eh. Det stod på och jag fastnade i soffan. Kan inte låta bli att vrål-älska Siw Malmkvist. Hon är så underbar. Vet att min outsinliga ömhet inför denna kvinna åtminstone till 75% beror på att hon spelade Pippi på nån teater när jag var liten och vi hade denna föreställning på video, vi snackar förmodligen det där lite knubbigare formatet innan de "gamla" videobanden, och jag såg den showen cirka fem miljoner gånger. Tyckte den var roligare än riktiga film-Pippi. Skrattade ihjäl mig åt nån scen där hon snubblar på sche-ljuden, minns ej detaljerna men känner fortfarande mycket varmt för Siwan. Tur att hon fortfarande finns. Ibland känns det som alla som var "gamla" när jag var liten är döda nu. 

Okej nu bildgooglade jag och hon var ju inte alls gammal när jag var liten. Typ lila gammal som jag är nu? Dvs INTE ALLS DET MINSTA GAMMAL alltså. 


Påskdagspeppen

Påskdagen kom och det släppte, tror jag. Så innerligt underbart och härligt att sova en hel natt. Så vansinnigt överskönt att se sin unge, för första gången på en vecka, äta både lunch och middag. Alltså fatta! Två måltider efter en hel veckas fasta och matstrejk (sånär som på välling). Och av dessa, få en sådan mängd energi att det verkar som jag injicierat socker rakt in i hans vener. Sådant solskenshumör. Sådan energi. Så otroligt otroligt glad och gullig med både andra barn i parkerna och mormor som varit på besök över dagen. Jag älskar när mitt barn mår bra. ÄLSKAR.

Ljuva tider. 


Firade alltings vändning genom att köpa en tallrik på Habitat/Room som jag spanat in sedan tidigare. Tänker att den passar både honom (som inte älskar att blanda mat) och mig (som alltid serverar typ två middagar parallellt pga är så desperat efter att han ska äta). 

I övrigt försökte jag bjuda mamma på fika på Himlen därtill idag. Men det gick inte så bra. Hissen gick upp till 25:e våningen men de sista två trapporna behövde man gå upp till själv, och inga barnvagnar var tillåtna däruppe. Och ivan sov. Men vi gick upp och tog lite bilder i alla fall. Otroligt mäktigt ändå, att vara på en sådan höjd. I en av dessa ser man MIT hus. Tyvärr inte i den finare av de två. 
Nu återstår en ledig dag, sedan börjar en arbetsvecka som hittills verkar lovande. Farmor och farfar är fortfarande inte på benen men jag har hjälp med hämtning både onsdag och fredag och vågar ändå hoppas på att kunna hinna ifatt en aning. 

Våren, kom nu, vi är så redo! 

Känslan efter plötslig natt av sömn:

25 mars 2016

Lång fredag: över

Ligger i sängen igen och barnet har inte hostat på typ... En kvart, kanske tjugo hela minuter? Så sjuk känsla. Tänk om det vänt. 

I övrigt har vi spenderat dagen ute hos farmor och farfar. Morgondagen hos min syster med kids. Övermorgon kommer mamma. Högtiderna tuffar liksom på. Jag saknar min bror jättemycket, nu har vi inte setts sedan januari och det känns i hela mig. Fånigt nog tycker jag att kollektiv-trafik-resan till Täby känns sirligt utan honom. Vi brukade alltid åka tillsammans. 

Hörni det här med kvälls-mode på telefon och iPad, har ni testat? Ljuset blir så mysigt! Och o-blått! Som en kindle nästan. Mmmm, ser genast en öppning att låta Ivan padda loss senare på kvällarna. Närå. Eller? Ehe vi får se. 

Ska jag skriva en bok kanske. Om vad i så fall. Var ska den börja och var slutar den? Hjälp mä. 

Att kategoriseras under #tankarinatten

PS: glad påsk! 

När ens hjärta smälter

Idag fick Ivan träffa en av sina favoriter i förskolegruppen. Detta gör mig så glad, att han börjar få egna polare som han uttrycker saknad efter när han är hemma eller blir uppenbart glad när han träffar. I parken sågs vi och detta som aldrig skett tidigare inträffade: Ivan initierade en kram. Sträckte ut armarna och väntade på att barnet skulle kliva in i hans famn, så inte 100% kram men ÄNDÅ:


Sedan tog de varandras händer och gick iväg. Flera hundra meter tror jag, framför oss föräldrar, skulle dra och gunga. 


Kan ej beskriva hur fett och vackert det här var att bevittna men ni som fattar fattar. 

24 mars 2016

Why change a losing concept, tänkte Gud eller nån

Just nu påminner livet om... Vet inte ens vad jag ska likna det vid. Norén känns för peppigt. 

Livet påminner om de där dagarna eller var det veckor, månader, när allt var så helvetes nattsvart strax efter att Aksel dog. När jag hade ångest av att bo där det hände, ångest av att vara ensam och behövde sällskap dygnet runt men omgivningen hade börjat återgå till sitt för det hade ändå gått några månader, ångest för att aldrig kunna sova för ivan antingen ammade och ammade eller fick ibland timslånga anfall av märklig nattskräck, ångest inför att det blev kväll, ångest inför att ta sig igenom ännu en natt nästan helt utan sömn, ångest inför framtiden, ångest inför samtiden, det kändes som att boendesituationen aldrig skulle lösa sig och att jag skulle vandra där som ett spöke i blåsut i resten av mitt liv. Allt var så övermäktigt då, men det ordnade sig och vände precis som alla sade att det skulle. Det kom en vår, jag köpte en lägenhet, flyttade, började om, vardagen gjorde inte lika ont längre, jag började klara av att vara ensam i mitt nya liv utan att vilja gå i spillror exakt hela tiden, jag började jobba, Ivan på förskolan, han började sova om nätterna, det blev faktiskt bättre.  

Men vintern 15-16, du har tagit knäcken på mig. Jag tror det började vid lucia och den där långa magsjukan och sedan dess har det i princip varit sjukt och ansträngt mest hela tiden. Det har kommit - ibland hela veckor - av friskhet och rutiner och aptit hos barnet och nästan helt normal sömn, men de veckorna har varit så få att jag tror det kan handla om två eller tre. Totalt. Annars har vi bara kört sjukdom på sjukdom på sjukdom. Ja ni vet ju själva, om ni läst här ett tag. Gnällfest deluxe, lately. 

Jag har verkligen försökt att bita ihop, hålla ihop, ta mig genom vintern. Men nu, såhär precis innan våren, är jag så trött att jag åter går i ångest och tänker: hur ska det här gå. Jag klarar snart inte mer. 

Den här gången är det Ivans helt fruktansvärda slemhosta så fort han ligger ned som håller honom och mig vakna nästan hela nätterna. Sedan kanske... fyra nätter nu. Innan dess feber om kvällar och nätter. Innan dess friskt en stund men så var det influensan. Ögonen och öronen. Febern. Magsjukan. Mer hosta innan dess. Och så är vi tillbaka kring jul och magsjukan. 

Det är en djupt utmattad person som skriver det här. En som vabbar och vabbar och vandrar mil med vagnen genom diverse väder för att barnet kanske, kanske kan sova sittande om vagnen rullar hela tiden på dagen. Igår lyckades det i 45 minuter. Idag i 15. Hostan väcker och förstör. Hostan som knappt finns när han är vaken men så fort han ska sova bor det tydligen trettio liter tjockt slem i hans bihålor som gör att det nästan inte går att andas. Trots maxdos avsvällande nässpray. Och hostmedicin för barn. Och lök och höjd huvudända och allt allt allt man kan göra. Den här veckan hann jag jobba tre timmar Igår, innan förskolan ringde och ett barn hade kräkts över sin lunchtallrik precis bredvid Ivans dito. Som jag ångrade mitt beslut att låta honom gå då, i onsdags. Som jag nu ligger med ännu mer ångest och räknar timmar (återstår: 14 och sedan har 48 gått) tills det känns något sånär "lugnt" igen. "Sover" med handdukar i sängen. Dels för att hostan är så hemsk så det låter som det ska komma slemkräks. Dels för att jag är så rädd för magsjuka och nu blev han ju nästan spydd rakt på. Igen. 

Ja. Ni hör. Jag är så trött. Och isolerad och liksom ledsen för det känns som att jag fått mitt nu, min beskärda del. Jag har redan en dålig hand här, det är tungt som det är när det funkar men jag försöker hela tiden göra vad jag kan med det jag har. Men det bara fortsätter komma. Sjukor. Brist på sömn. Brist på avlastning. Hur mycket mer ska jag orka? Kommer jag orka? Vad händer om inte? 

Ikväll sover Ivans farbror här och han har varit med honom några timmar på eftermiddagen så jag fått ligga på soffan en stund. Igår kom min vän Elias och sov över för att jag inte skulle behöva sova ensam mitt i allt detta. Det finns alltså en hel del små tillfällen av samhörighet och tröst och hjälp, men allt känns just precis nu som en fis i rymden. Jag är ett enda stort vandrande BEHOV AV HJÄLP TRÖST STÖD PRAKTISK HJÄLP NÄRHET SAMHÖRIGHET ICKE-ENSAMHET osv, och jag hinner inte ifatt.

Så känns det. Och också: om Ivan bara kunde få bli lite frisk nu. Få tillbaka aptiten och därmed energin. Få sova på nätter så han slutade vara så arg och gnällig hela tiden. Så kunde jag få vila lite och få ett bättre tålamod med allt. Och honom. 

Förresten: vad mycket konflikter vi börjat ha hemma? Antingen pga all sjukdom och all trist samvaro vi haft på sistone, eller så är vi på väg in i en ny fas. Jag gissar tyvärr på det senare. Det som sker som är nytt är att Ivan totalt medvetet gör saker för att provocera eller testa gränser eller vad man ska säga. Kan gå fram till en bokhylla och riva ut alla böcker. Snegla på mig redan innan. Flina när han ser min reaktion. Smäller ut grejer över golven exakt hela tiden. I syfte att, ja, förstöra dem eller stöka till. Jag ber honom låta bli, säger att vi ska städa tillsammans, men allt jag städar sliter han upp och ut igen. Jag gömmer och ställer undan. Han kastar saker vårdslöst omkring sig. Slår näven i bord och blir arg. Slår mig ibland och när jag antingen säger att det gör ont och att mamma blir ledsen, man kan "klappa istället" osv, blir han bara mer peppad på att fortsätta slå. Eller rycka i mitt hår. Eller klättra upp på bordet fast han vet att han inte får eller borde. Han är jäkligt motvalls med mig just nu, kort sammanfattat. Härjar och bråkar och är inte speciellt snäll med mig. Och när jag tappar humöret - för jo det händer - och blir arg och kanske lämnar rummet eller slutar läsa en saga när han drar mig i håret samtidigt, verkar han typ tycka att det är... Kul. Så mysig stil. Inte. 

Jag fattar att han behöver ta sig igenom såna här testarfaser och jag fattar att eftersom jag är hans enda förälder kommer jag få stå pall för en hel del. Jag tror att det är sunt det han gör - han behöver liksom separera från mig och kolla vad som funkar och var gränser går. Det är bra att han gör det. Jag måste vara den vuxna här. Men det vore så himla gött att göra det med lite, bara lite, mer sömn i kroppen. Eller möjlighet att komma bort och ifrån och gå och jobba. Komma ifatt lite på jobbet. Kanske någon gång slappna av någon annanstans. 

Men nä. Vi stannar tydligen kvar i vab-och sjuk- och ångestbubblan ett litet tag till. 

Det är dock inte exakt alltid vidrigt. Idag hade vi till exempel en helt sjukt härlig förmiddag i solen. Hur nu det ens var möjligt när han knappt sov fem minuter i sträck på hela natten, men det gick. 


22 mars 2016

Feberfria dagen

Jag vabbar på. Men igår fick jag paus för att gå på utvecklingssamtal med min chef och gratulera en författarvän som skrivit en bok som igår lanserades. Det var skönt med en paus men gjorde ont att gå ifrån en halvsjuk Ivan som grät i vagnen och skrek "mamma, mamma". Utfallet av utvecklingssamtalet var i alla fall fint. Jag tror att min arbetsgivare vill hitta en lösning där jag av jobbet kan få hjälp med barnvaktsfrågan. Inte som att jobbet hittar en barnvakt åt mig, men kanske hjälper mig ekonomiskt med en bit av det så att jag inte hela tiden går så mycket back på att kunna jobba. Det gynnar dem i slutändan, och jag önskar så att jag kunde vara lite mer regelbundet närvarande på jobbet, på dagtid med anledning av vab, på kvällstid med anledning av evenemang då och då som jag sällan lyckas närvara vid pga lägger allt barnvaktskrut på att komma upp i jobbtimmar. Om det går att lösa som vi pratade om så kanske nästa år blir mycket bättre. Jämnare och mer avlastning för mig. Mer frekvens på jobbet och förhoppningsvis en trygg förutsägbarhet i vardagen - sjuk som frisk - för lilla Ivisen. Hoppas, hoppas.

Idag är han mycket piggare och har mer energi än på flera dagar. Hostar dock en hel del i sömnen. Sov tolv timmar i natt och vaknade peppad på livet. Vädret var dock allt annat än peppigt, så vi spenderade förmiddagen i Gallerian och på Kulturhuset där vi först väntade en EVIGHETSLÅNG kvart på att klockan skulle bli elva så att rulltrapporna upp till plan fyra, där Rum för barn ligger, skulle börja rulla. Och så gjorde de det, och vi rullade upp, och Rum för barn öppnade... klockan ett. Alltså jag älskar er, Rum för barn, men helt barnanpassade öppningstider har ni faktiskt inte.

I eftermiddag tar jag mitt feberfria barn till Spårvägsmuséet. Och imorgon hoppas jag innerligt att han återvänder till förskoleverksamheten.

21 mars 2016

Klagosång från femte våningen

Sak jag inte fattat omfattningen av förrän jag satt där själv (punkt trettioåtta på listan, ungefär), mitt i föräldraskapet: hur mycket det vabbas första förskoleåret. Alltså det är INGEN HEJD på denna viruskavalkad? Jag har fattat det som att inte alla har det såhär (så ni som sluppit får gärna undvika att markera i kommentarerna för min förmåga till ärlig och sann generositet och "verkligen kul för er" är lite låg just nu) och jag har också fattat det som att det ändå är ganska vanligt, för i princip vem jag än beklagar mig för i verkligheten kan jag räkna med ett bekymrat huvud på sned hos mottagaren, och en kommentar i stil med "ja gud, jag minns den där första förskolevintern, vi var sjuka ett halvår känns det som" och så följt av något med att det blir bättre med tiden.

Och ja, det måste bli bättre! Ganska snart helst, för sämre kan det nästan inte bli. Efter magsjukan för dryga fyra veckor sedan, och sedan influensan för tre och två veckor sedan, hann Ivan alltså vara frisk och glad i cirka en vecka. Och nu kör vi något virus igen, som sagt. Gnällig men pigg och feberfri om dagarna, för att framåt läggning få feber som snabbt stiger uppemot 39 grader. Tredje kvällen i rad igår.

Trodde verkligen att det var över och förbi igår på dagen med tanke på hans höga energinivå och ändå rätt goda humör, men icke. Inatt fick han en febertopp vid tretiden och det märker man lätt eftersom mitt barn så fort han har feber en bit över 38 börjar andas så himla snabbt. Ligger och flämtar som en hund på en het veranda, typ. Det gjorde han mellan tre och fyra och vid fyra dristade jag mig till att utsätta oss för risken för väckning för att ta reda på vad termometern hade att säga, och den visade över 39 men under 40. Så jag gav en alvedon-shot. Och 45 minuter senare andades han lugnt igen och verkade sova bättre under resten av natten. Men vaknade gråtande och  missnöjd och klart störd redan halv sju och sedan dess har vi haft ett sjudundrande gnällkalas här hemma. Gick till läkaren och kollade öron och lungor lite snabbt men allt ser fint och låter fint ut. Alltid nåt. Men alltså MORR.

Detta i kombination med att jag själv är rätt trött, har URMYCKET jag skulle behöva få klart på jobbet innan påsk, har ett familjenätverk som är stukat pga influensor och onda höfter och jobb på annan ort och ett litet haltande barnvaktsschema med anledning av att inte alla barnvakter älskar att ta hand om barn med virus, gör att jag är på ett helt jävla uselt humör. Så otroligt himla sur är jag! Och Ivan också. Vi är inte jättesura på varandra, lyckligtvis, utan har enats i att sura mot yttre faktorer. Ivan på olika leksaker som inte gör som han vill eller andra barns blotta existens i parkerna. Jag mot omständigheter och jobbet och släkten och barnvaktsdilemmat, typ. Och ekonomin surar jag över också förresten. Att ha barnvakt två hämtningar i veckan i stället för en gör att det landar på runt 4000 spänn i månaden för mig. Att bara jobba lite. Pengar jag liksom... inte riktigt planerat för att lägga ut om vi säger så.

Men äsch! Jag ska snart hitta tillbaka till peppen. Det kommer en vår och jag kommer att bygga ett jättebra schema för de barnvakter som känner för att vara med oss/honom, och släkten kommer att bli frisk och snart ska mamma få operera sin andra höft förresten, och det kommer en sommar och då är det inte lika virustätt, och sen blir Ivan större och kanske, kanske får han lite motståndskraft då, och dessutom ska jag nog vara tacksam för att det ändå är ganska milda varianter av sjukor han fått på sistone faktiskt.

*ändrar approach till livet genast*

*däckar i soffan medan ivan sover på bakongen* 


20 mars 2016

En veckas festligheter är över

Ja men då kör vi! Förkylning och lite växelvis feberfritt med låg feber igen! Segt slem i näsa och tjurigt humör! Hosta på nätterna! LET'S GO. 


PS. Det batikfärgade fejset såg inte ut sådär vid läggning. Jag misstänker snor och tuschpenna på händer. 

18 mars 2016

Ställt min tvååring i skolkö, det kändes... bra

Idag fick jag tips om en skola på söder som kör vidare på den pedagogik som Ivans förskola idag använder sig av. Fick tips om att det var en ganska liten skola och att det gick att ställa sig i kö där redan nu. Så jag ringde dem. Och pratade lite. Och ställde Ivan i kö. Så nu står han i kö för förskoleklass och lågstadiet och det känns liksom så himla rätt.

Efterlysning: reserv-apis

Okej, nu har jag kollat på två Åhléns och ingen har den inne fortfarande. Jag har fått okej att förskolan att köpa en annan och lämna hos dem och därmed adoptera apisen som nu är Ivans allra bästa vän och ständige följeslagare. Igår hade den även bjudits på tomatsoppa (fläckig smiley) och behövde alltså ytterligare en tvätt. Jag söker nu med ljus och lykta efter fler av samma sort för att skaffa mig åtininatone en reserv. Några av er hade kommenterat på mitt förra inlägg och min instagrambild tidigare i veckan. Men säg ärligt, är det någon som ABSOLUT inte skulle sakna sin om jag köper den beggad av er? Betalar naturligtvis för den. Och frakt. 

Skulle ni i så fall palla att maila mig på schmarro at gmail punkt com? Jag och ivan blir er om inte evigt, så för närvarande intensivt, tacksamma. 


17 mars 2016

Utvecklingssamtal på förskolan, 2 år

Wöpps, vårt utvecklingssamtal som skulle ta 45 minuter råkade visst bli en timme och en kvart. Förlåt alla barn i gruppen som fick vara utan en pedagog så länge. Jag märkte faktiskt inte att tiden sprang iväg sådär. Tills en annan pedagog knackade på dörren och kommenterade att vi dragit över med inte mindre än en halvtimme och att hon var på väg till biblioteket med två av barnen i gruppen och skulle behöva gå genast för att hinna tillbaka till lunchen.

Men i alla fall. Så himla bra samtal hade vi, jag och huvudpedagogen, där i våra eeeeeh... 75 minuter. Vi pratade en del av vad de tränar på och jobbar med i gruppen just nu (matematisk och rumslig uppfattning, kontraster mellan snabbt och långsamt, varmt och kallt, hjälpa varandra, empati, ta mer ansvar, kroppen och rörelser och språk och sång samt att bygga sina egna leksaker bland annat) men allra mest pratade vi om det som råkar vara mitt favoritämne: Ivan.

SOM jag älskar att prata om honom med en annan vuxen som också känner honom, det är liksom inte alltför mycket av den varan i vår vardag. Det är en av sakerna jag är absolut mest avundsjuk på hos andra familjer som har två eller fler föräldrar: att få prata om sitt barn i dess frånvaro. Att kunna bolla och dryfta och tänka tillsammans och, när det behövs, lugna varandra, förstärka varandra i respektive föräldraroll och sådant. Nu har jag en mycket involverad farmor och farfar, så jag står inte helt barskrapad, men det var ändå så sjukt härligt att sitta ned med pedagogen idag.

Det här pratade vi om, bland annat:

- Hur Ivan har det om dagarna. Han har det i stort sett, för det mesta, ganska bra. Han är oftast inte alls ledsen när jag väl har gått och roar sig rätt mycket på egen hand. Kan dyka ned i djup koncentration länge och tycker mycket om att vara utomhus, att plantera och att hålla på med växter och undersöka dessa.

- Att Ivan på sistone verkat rätt trött, troligen mycket på grund av alla dessa virus han drabbats av på sistone (om jag tittar på hur JAG mår efter influensan så kan jag verkligen relatera), men också kanske för att 45 minuter inte är nog för honom att sova på dagen ännu. Vi pratade om hur jag försöker varva ned och lägga tidigt men hur han envist är vaken till nio om kvällarna nästan varje dag och vi beslutade tillsammans att vi går upp till i alla fall en timme dagvila igen. Hans motståndskraft mot stimuli och röjiga situationer är mycket bättre när han sovit mer, och det är viktigare att han får det bra även under eftermiddagarna på förskolan än att han är astrött klockan sju på kvällen. Vi provar oss fram, nu provar vi det här ett tag.

- Att språk och musik och matematik är hans grej, även på förskolan. Han pratar sjukt mycket, kan texterna i många sånger, kan upprepa det mesta som alla säger, har plockat upp en del uttryck och kan räkna på engelska och pratar hela tiden om hur han tänker och känner. Det är lätt att förstå när Ivan är otrygg eller när han bearbetar något. Som just nu, att han är väldigt bekymrad när andra barn är ledsna. Den är ledsen, säger han oroligt och om barnet i fråga inte lugnar sig och blir glad fort så smittar det och Ivan blir också ledsen, jätteledsen. Se nedan punkt "filterlöshet". Vi pratade lite om hur han är intresserad av siffror och räkning men verkar mindre intresserad av bokstäver hittills. Samma med böcker. Han vill hellre bläddra i en sångbok och bli sjungen för än läst för.

- Ivans filterlöshet. Evigt tema, detta. Han tar in så jävla mycket hela tiden. Noterar, kollar, iakttar, härmar, tar in, tolkar, hinner ibland inte med. Han blir orolig av höga ljud och en borr, dammsugare eller mixer som gör smoothies får honom att flippa helt, han får panik. Han har svårt att ta in när det blir för livligt i ett rum och han liksom inte får en klar översikt över situationer. Han blir ledsen när andra gråter. Han upprepar det han hör för att bearbeta och sätta ord på sina tankar. Igen fara säger han när det är läskigt. Den är ledsen när någon är ledsen. Ivan jätteledsen, när han själv är ledsen. Mamma jobbar lite, när han funderar på var jag är om dagarna.

Vi pratade om hur Ivan även på förskolan ibland har svårt med just många barn i grupp, speciellt om alla stimmar eller leker eller springer omkring och dansar och typ skriker. Då vill han hålla sig lite bakom. Ibland kanske gå in i ett annat rum och göra något annat. Förskolan möter det genom att låta honom göra det, erbjuda honom alternativa uppgifter när han inte vill vara med i det stimmigaste, han får följa med till källaren och hämta grejer eller titta på när kocken lagar mat ibland, eller sitta med en pedagog och läsa en saga. Eller hjälpa till att duka innan lunchen. Han gillar att få uppgifter och ansvar för tex städning eller dukning.

Det här var min känsligaste punkt och jag känner mig mellan varven oroad över att han liksom inte ska klara av tempot därute i världen, där det är många människor på samma plats samtidigt. Det krockar också ganska mycket med mina egna behov, eftersom jag är ensam så mycket vill jag gärna att vi ska kunna ta del av andra sammanhang och andra barn på fritiden. Ivan är mycket tryggare med vuxna än andra barn, till exempel. De beter sig oftast mer förutsägbart och skriker mindre. Han har svårt för barnkalas och svårt att hantera när andra barn han inte känner närmar sig i en park. Blir otrygg och visar det genom att illskrika rakt ut eller börja gråta. Eller skrika "akta" eller "min". Blir alltså ganska ocharmig. Men jag ser ju att han är otrygg och försöker freda sig, hitta eget space. Och det gör förskolan också.

Min bild efter samtalet är dock att de inte tycker det finns något som jag ska oroa mig för utan att det här helt enkelt är hans stil just nu (de utvecklar ju också en större tålighet inför stimuli eller kaos med tiden, varje dag liksom), han gillar mindre sammanhang mer än större och han tar in så mycket att det blir liksom fullt i skallen för honom mellan varven. Han är ett barn som behöver pauser och lugn och ro för att han hittills inte riktigt har hittat hur han skapar det inom sig. Och förskolan är helt med på noterna i att hjälpa honom med det. Och underströk, vilket jag tyckte var så himla skönt, att han allra oftast hänger med och är glad och har börjat ha några kompisar i gruppen som han ofta leker med och skojar med och kan sitta tillsammans med. Häromdagen hade han till och med accepterat en kram från ett annat barn, något han aldrig skulle gjort för bara några månader sedan. Det hade varit att inkräkta för mycket på hans space.

Vi bestämde också att förskolan ska skicka mig ett schema på de morgnar då samtliga tre huvudpedagoger har möten och barnen är med en annan avdelning, då kanske jag kan lämna lite senare den dagen så slipper han den där situationen när alla är borta av hans tryggaste personer. Och att de ska ringa även om han inte lyckas somna på vilan, då kan jag hämta tidigare den dagen om det går. Och att de ska börja träna på att titta på vad som händer efter att ett barn varit ledsen, att det liksom går över och inte är farligt, kanske testa att hjälpa till att trösta varandra snarare än att bara titta på och bli orolig själv.

Ja, det var väl det ungefär. Det var ett bra samtal som redde ut några av mina frågetecken och orosmoment. På måndag ska vi ha ännu ett samtal, den här gången med förskolechefen, då vi ska prata om ett gemensamt förhållningssätt och språk kring Ivans döda pappa och bild av vad en familj kan vara och i vårt fall är.

16 mars 2016

Snart vår, snart utvecklingssamtal

Gjorde det klassiska misstaget med "vårligt" kläder idag. Satte på mig alldeles för lite kläder och frös således exakt alla av mina vakna timmar inklusive de inomhus på jobbet. För att inte tala om de 2 timmarna vi spenderade ungefär såhär: 


Lyckligtvis tänkte jag inte lika dumt kring mitt barn. Även om idag var första gången vare sig han eller jag hade långkalsonger eller underställ, heh. Frågan är om inte mina egna åker på igen imorgon. Älskar banne mig långkalsonger. 

I övrigt: så trött. Har gått och lagt mig och har för avsikt att somna 21.30 vilket är exakt en halvtimme efter mitt barn, som just somnade. Vi har ju oftast rätt softa nätter numera, han somnar förvisso sent (ca 21) men sover mer eller mindre ostört till runt halv åtta, ibland åtta. Inatt var det dock jobbigt för han verkade drömma om och om igen att någon slog och puttade honom. Grät och skrek "inte slåss" och någon gång vaknade han ur sin dröm och sade "inte slåss, det gör ONT PÅ IVAN". Åh, hjärtat då. Blev tvungen att fråga på förskolan imorse om han varit med om en incident men det hade han inte. Däremot sitter han ofta i pedagogernas knä när de säger till andra barn i gruppen att inte knuffa eller putta på varandra. De har det tydligen lite bråkigt just nu. Barnen tränar på gränsdragningar och på tålamod men det går väl inte spikrakt framåt. Och Ivan är en av de som håller sig ur vägen och gärna är i pedagogernas knä eller famn när det är stökigt, men som plockar upp och härmar allt de säger. Inga nyheter direkt. Han babblar sig igenom alla sina faser. Men ibland är det svårt att fatta om han pratar om något han har sett eller varit med om själv. 

Imorgon bitti har vi utvecklingssamtal på förskolan. Jag känner mig lite nervös. Lämningarna har varit fruktansvärda en längre tid nu och även om jag vet att det släpper fort när jag gått, och även om jag åtminstone ganska ofta får höra att han haft mycket glada dagar, så vet jag också att han är en av dem som tycker det är jobbigt med många saker på förskolan. Han har lite svagt filter för stimulans och ljud fortfarande. Och jag vet att vi kommer prata om det och jag vet att det liksom inte är mitt fel, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig olustig. Som att det är något jag gör fel som inte har världens tryggaste unge, typ. Äsch jag vet inte. Det ska också bli skönt att sätta sig ned och prata om honom i lugn och ro med de som ju faktiskt spenderar mer tid med honom än jag om dagarna. Jag hoppas bara det också kommer innehåll glada och fina saker, vårt samtal. Och att jag inte ska gå därifrån och känna att han är extrem eller inte har det bra. 

Det håller vi tummarna för inatt. Det och ingen magsjuka (standardönskning, varje kväll i veckan). 

15 mars 2016

Gosedjuret i tvättmaskinen

Sak som hänt sista månaden förresten: min unge har fått en anknytningsgrej! Eller ett överföringsobjekt! Eller vad det nu kallas. Okej om jag ska prata klarspråk: han har börjat vandra dagarna igenom med ett gosedjur i sin hand. Det tycker jag är himla fint. Han har ju hittills liksom haft noll saker han känt något extra för, ingen napp och ingen filt och ingen kudde och inget gosedjur. 

Tills han helt plötsligt började synas allt oftare på förskolans bilder (vår förskola är Reggio Emilia och lägger mkt kraft på dokumentation och således får vi ett veckobrev med ganska omfattande bildcollage - tänk ett tjugotal bilder, varje vecka) med en apa under armen. 

När en av barnvakterna hämtade honom för några veckor sedan följde den med hem. Jag påpekade att den inte var hans utan troligen ett annat barns, men det kunde ju inte barnvakten veta. Tog tillbaka den nästa dag men på alla bilder fortsatte det vara Ivan som bar runt på den. Samt sov med den på vilan, enligt personalens utsago. Jag frågade om de visste vilket barn den tillhörde men de kunde inte minnas, den hade liksom blivit "Ivans" med tiden. Så jag började ta mig friheten att ta med den hem när det verkade viktigt för honom. Och den följde med till parker och till sängen. Och till gungan och ibland matbordet. Och han verkar verkligen finna någon slags trygghet i att ha "apisen" med sig överallt. Kör små rollspel med den. Säger att "nu känns det lite bättre" när han tröstat eller kramat den. Ikväll låtsades han att apan slog honom lätt på kinden och då sade han strängt att man inte får "knuffafs" till den. Gav den sedan en kram. Åh, det är så fint att ha hittat denna apa. Men den är så smutsig! Med anledning av att det inte är förrän nu som den börjat hänga med överallt har jag liksom inte haft erfarenhet kring det här med att tvätta gosedjur. Hans andra har aldrig blivit smutsiga. Men idag var det dags. Jag tittade på den efter läggning och bara... Äeh. Den här måste in i maskinen. Ena örat helt brunt. Kan tänka mig från en sandlåda. 


Så nu ligger den där. I maskinen. I ett program på 30 grader och jag hopas innerligt att den håller för det. Annars blir det tråkigt. Har satt på elementet i vardagsrummet för att den ska hinna torka tills han vaknar imorgon också. Känner mig SÅ välplanerad. 

Om någon vänlig själ vet var denna kan tänkas vara inköpt så kommentera gärna. Kanske blir det läge att köpa en ny om den här går sönder eller kommer bort. Eller om barnet som äger den egentligen ger sig tillkänna. 




Våren och fotbollen

Jahopp, sitter nu alltså på en parkbänk och väntar på att 20 minuter ska passera så jag kan gå hem. Varför? För att Ivan är hemma med sin barnvakt och de förmodligen precis just nu serverat middag och han äter så sjukt mycket sämre när 1. Jag är med, samt 2. Det just skett en förändring (läs: jag just kommit hem). Och jag räknade fel på tiden det skulle ta mig att åka från jobbet och handla på vägen. Så då sitter jag här. Det smäller en jävla massa smällare och skriks HAMMARBÖÖÖÖÖ av bröliga fulla män. Det gråts för barn är rädda. Helvete vad jag avskyr supporterkulturen, eller är det den jag hatar? Eller delar av den? Jag hatar delen som gör att barnen gråter och jag själv känner mig otrygg om jag hannar på, säg, samma tunnelbana som dem på väg från en match. Jag hatar att de bara TAR den här platsen. Det smäller så sjukt högt hela tiden. Varför får det vara så? Varför ska polisen lägga så mycket resurser på att krishantera fulla män i grupp som bryr sig om tex HAMMARBÖÖÖÖÖ. Fattar ej. Så otroligt onödigt. Förlåt att jag verkar helt oupplyst och endimensionell men alltså hittills har två barn i varsin barnvagn brutit ihop fullständigt på väg från sina respektive förskolor för de blivit så rädda för de superhöga smällarna och I DONT GET IT. Klockan är fem. Varför måste de smälla så. Varför måste de skrika så. 

För övrigt, så himla trött fortfarande. Influensan har fortfarande något märkligt grepp om mig trots att jag kallat mig "frisk" en vecka nu.

(Avbrott för tre män som skriker gnagarhora åt mitt håll? Alltså...) 

Ivan hade en fantastiskt pigg och glad dag igår, hurra. Åt som en häst och hade inga sammanbrott på förskolan. De, liksom jag, försöker avleda från när han går in i sina "ingen fara-race" dvs när han mässar ingen fara för att lugna sig själv och liksom verkar bli allt mer stressad ju mer han säger det. Nya grejen han säger är "mamma jobbar lite" och även det tycks vara nån strategi han har för att lugna sig själv och sätta ord på sin saknad eller otrygghet. Mitt lilla barn. Att det ska behöva vara så tungt. Han kan börja säga "mamma jobbar lite" även strax innan han ska somna vilket jag tolkar som att även det, att somna, ju är att separera från mig på ett sätt. 

Oh well. Nu har tiden gått ut och jag får gå hem. Laters! PS bjuder på "glad" bild på mig från idag. Man fullkomligen ser hur livet rister och bultar i mig, visst? 


13 mars 2016

Uppläxad inom barnuppfostran av en tant

Nu har det hänt mig också! Tog bara två år. Såhär: 

Går med ivan som är trött men VÄGRAR att somna i vagnen för han vet att vi är på väg till farmor och farfar och eftersom de båda varit däckade i influensa snart två veckor var det länge sedan de setts. Och Ivan har längtat så, och frågat så, och idag var det äntligen dags. Klockan har passerat ett och han sover vanligtvis tolv ungefär. Men inte idag. Vi hade hunnit ut till vägarna runt farmor och farfar och han kände igen sig. Jag gick långa omvägar man från vagnen hördes bara antingen glada sånger, eller tjat om farmor och farfar, eller gnäll. Ibland höga skrik i falsett. Ej gråt. 

En "fräsch"  kvinna i sextioårsåldern var ute på vad jag förmodar var hennes söndagspromenad. Gick raskt och liksom med hakan mot himlen, såg ut att vara i njutartagen. Cirka hundra meter, på en äng så det var ganska tyst omkring, går jag och Ivan. Ständigt pausande eftersom han gnäller och ylar och varje gång jag går fram till vagnen och frågar vad det är förklarar han: "farmor och farfar". Vid det här laget hade jag gett upp om sömnen och var på väg dit, men det var fortfarande cirka tio minuters promenad kvar. Jag ser att kvinnan vänt sig om några gånger och nu stannat, vänt och går mot oss. Själv sitter jag bredvid vagnen på huk och försöker resonera med mitt otåliga barn som enbart vill träffa sin farmor och farfar. 

När det är tjugo meter kvar mellan oss börjar hon ropa. Hon ropar att hon vet vad problemet är med mitt barn. Det är att det sitter i en framåtvänd vagn. Mitt barn är nämligen alldeles för liten för det, det är ju "en liten flicka det där, hon behöver se dig, annars blir hon otrygg". Jag säger "tack för din input, du kan gå vidare nu, hejdå" i mittemellan-vänlig ton. Orkar ej ta en diskussion med denna besserwisser som utan att veta ett dyft om vare sig mig eller min "lilla flicka" berättar varför han gnäller i vagnen. Men hon ger sig inte. Närmar sig. Förklarar att jag måste vända på vagnen. Det är därför "hon" gråter så "förtvivlat". Vid det här laget är Ivan tyst och bara kollar på henne. Jag med. Jag säger tack igen, och sedan "gå vidare nu, du har sagt ditt, hejdå". Också Ivan börjar säga hejdå till henne. Men hon vill inte gå förrän hon försäkrat sig om att jag verkligen insett vidden av mitt ofantliga misstag att ha mitt tvååriga barn i en framåtvänd vagn. Alltså THE NERVE? Jag säger till slut hejdå så många gånger att det blir rent ohyfsat. Hon vänder och går motvilligt. Ser bekymrad ut. Kan hon ringa soc för det här, funderar hon nog. 

Själv funderar jag på hur i hela helvetet den här kvinnan ens kunde KOMMA PÅ TANKEN att komma fram till mig och mitt barn som 1. Inte ens grät utan tjafsade med mig samt 2. Hon inte vet ett endaste skit om, och förklara varför det är upprört. Alltså. TÄNK om hon vetat att vi körde med framåtvänd sele från att han var tre månader och sittvagn från fem månader och framåtvänd vagn från att han var typ åtta månader, för att det SEKUNDEN vi gjorde det gav en garanterat glad och lugn promenad till skillnad mot innan - all tears and frustration? Alltså, jag vill verkligen INTE gå in i diskussion om vad som är "bäst" för barnet nu, men att bara göra en sån sak? Närma sig en främling och berätta för den hur den ska sköta sitt barn? Så inte okej. 

För övrigt blev det ingen dagvila idag. Alls. Vi gick till farmor och farfar och allt var guld och gröna skogar till klockan halv sex då det blev lite såhär. 

 
Lagom till läggning vid halv åtta var han så trött och fast besluten att aldrig mer somna att det krävdes ett utbrott på, skojar ej, 45 intensiva hysteriskt gråtande / bråkande / vrålande / sparkande minuter innan han till slut drog en djup  suck, accepterade att han inte orkade mer, och somnade. 

Av detta har jag lärt mig två saker: 

1. Mitt barn är inte helt redo för att skippa dagvila. Pallar ej denna typ av läggningar. Helst aldrig mer. 

2. Gubbar och gummor som ska lära yngre föräldrar hur de ska ta hand om sina barn borde förbjudas. 

Nog om detta. Här en skogsbild från tidigare idag istället. 


Om barnvakter: tillägg

Kom på en grej till som jag inte fick sagt i förra inlägget: 

Jag tycker att det är även en present till barnet att få chans att anknyta till flera vuxna. Speciellt mitt barn, som bara har en förälder, där tänker jag att det verkligen gör honom och hans världsbild gott att få träffa fler vuxna som alla är lite olika varandra och som han får lita på, ha roligt med, göra olika saker med, och förhoppningsvis bygga en känsla av att världen inte enbart består av mig. Att man kan få vara trygg med fler. Och att alla är lite på sina egna sätt. Några är äldre, några yngre, några högljudda och några lugnare. Några som sjunger och några som busar. Jag tänker på det som att ge honom en present inför framtiden. 

(Men alla kan första hjälpen, obs - ej kompromissbart i mina ögon) 

Jag vill verkligen inte att Ivan ska växa upp och bara ha mig som anknytningsperson. Att jag är och förbli etta är såklart bra, naturligt och fint, men tids nog kommer han fatta att hans pappa är död och vad det betyder, och då vill jag att han ska ha en tydlig känsla av sammanhang med fler än mig. Tror hur vi än gör det här att han kommer vara väldigt tight knuten till mig och liksom vakta på mig hårdare än många andra barn gör på sina föräldrar (vi är redan där, men mer om det vid ett annat tillfälle), men jag tror att jag verkligen underlättar för honom genom att ge honom gåvan av fler vuxna att knyta an till, redan i denna unga ålder. 

Jag blir så glad varje gång han varit med sina barnvakter och ligger och berättar hur roligt de haft om kvällarna. Eller när han frågar efter dem. Eller skiner upp när de kommer. Eller kramar dem när de går. Eller vill titta på bilder på dem i mobilen. Ja, ni fattar. Present. 

Om barnvakter

Nu frågade ju Egon i en kommentar nedan, och jag tycker det är rätt vanligt med frågor på temat även i riktiga livet, så jag tänkte bjuda på en post på tema barnvakter. Eftersom vi ju har en del erfarenhet i frågan. 

För det allra första vill jag säga att det är guld värt och underbart att komma till punkten med en barnvakt att det känns 100% lugnt när den har hand om ens barn. Alltså det är bland det finaste jag har i mitt liv, att veta att mitt barn har det toppen utan mig och då kunna pusta ut och få vara jag utan barn ett tag. Vare sig det gäller jobba senare en dag i veckan (händer ofta), eller om jag vill göra något utanför hemmet en kväll eller helgdag (händer sällan, pga sjukdom och logistik senaste 4 månaderna). Det är helt ovärdeligt och förbättrar mitt liv med 10000000 procent ungefär. Nu är ju jag en ensamstående förälder utan en annan förälder att turas om med, varför vi fått liv att börja med barnvakter lite tidigare än jag upplever att många sk "kärnfamiljer" gör. Förmodligen för att ni får ihop er logistik ändå. Men också, om jag känner er och mig rätt, för att det är en jävla uppförsbacke att ta tag i det där. En främling som ska börja ta hand om ens barn liksom. Något en gärna skjuter framför sig och tänker "vi tar det lite senare, när hen är lite äldre" kring. Jag tror säkert att jag hade resonerar likadant om vi fortfarande vore två föräldrar, tanken känns väldigt lätt att relatera till. Jag har också känt ett himla motstånd varje gång det varit dags att "skola in" en ny person i Ivans liv. Skjutit på det in i det sista och försökt pussla med far- och morföräldrar, men insett att jag har större behov än så. Far- och morföräldrar blir nämligen sjuka ibland. Speciellt om de hänger ofta med ditt barn och dess dagisbaciller. Och far- och morföräldrar bor inte alltid i samma stad. Eller har fullt upp med sina egna liv. Och det kan till slut kännas som att en aldrig får möjlighet att komma iväg eller vara lite flexibel med planer eftersom ja, en inte får tag i barnvakt så enkelt. Och det är jobbigt att börja från ruta ett med en ny. Så här kommer mina fem cent i frågan. 

Jag får ofta frågan om jag kan rekommendera en viss förmedling eller en viss ålder eller ställe att leta på. Det kan jag tyvärr inte. Min erfarenhet är att det är helt och hållet baserat på personkemi, barnet och den vuxne emellan. Jag har alltid resonerat så att så länge mitt barn är såhär liten så vill jag att han ska ha vuxna barnvakter, och de ska också ha utbildning i första hjälpen för små barn. Det har alla i de stora förmedlingarna. I övrigt har jag gått på känsla. 

Jag har haft fyra barnvakter som jag tyckt funkat bra med Ivan. En var en dotter till en kollega som visade sig vara värsta baby-whisperern. Kanske 22 år, underbar med Ivan, hade hand om honom då och då när han var mellan 10 och 17 månader. Det var på den tiden jag var övertygad om att ingen annan kunde lägga honom, och en dag fick jag ett sms vid sju då jag var på väg hem som lörd typ "han var lite trött så jag lade honom, nu sover han, hoppas ok". Blev SÅ överraskad och glad då. Henne hade jag så ofta jag hade möjlighet och Ivan verkligen sken när hon kom. OBS: bra tecken, om barnet börjar tindra när personen kommer. Hon fick tyvärr ett jobb sen som gjorde att hon inte hade tid att ta honom, och därför fick vi bryta och jag saknade henne jättemycket. 

Vi har också en dam i 60-års-åldern som jag hittade via en förmedling. Henne har vi fortfarande tre timmar i veckan. Det var den andra jag träffade genom den förmedlingen, den första kändes lite mer som en dam som hellre satt stilla och läste sagor med barnen = inte Ivans stil. Den vi har nu är en riktig friluftsperson som inte drar sig för att hoppa ned på golvet med Ivan, ta långs utomhusutflykter och "titta på tåg" eller "mata änderna" eller göra annat som de hittar på helt utan min inblandning. Hon är underbar. Ivan tycker jättemycket om henne. Har haft hand om honom sen han var 10 månader och fortfarande, alltså. Problemet med henne är att hon har ett jobb och har vikt en eftermiddag i veckan med Ivan och inte är så flex med andra tider, dvs om det dyker upp en annan dag än vår utsatta då jag behöver hjälp så kan hon sällan ställa upp. Vilket gör henne perfekt för sitt ändamål men vilket också gör att jag behövt flera. Men hon är Ivans "tisdagshämtare" och de har alltid jätteroligt. Ivans stora sång-intresse kommer delvis från henne tror jag, de har i alla tider sjungit väldigt mycket tillsammans. 

Ett tag hade vi en förskolepersonal som jobbade extra på förskolan som vikare och annars var student och hade en del tid över. Det var guld för att hon redan kände Ivan när vi började: hon hade redan sett honom in action, ätit och vilat och lagt honom och sådär. Hon var också toppen, men rätt dyr, och dessutom drog typ alla föräldrar på förskolan i henne. Till slut började hon vara så uppbokad att det kändes som det blev för sällan och för svårt, så där kan man nog säga att vi avslutat. Ivan träffar henne på förskolan ibland men tror inte hon kommer vara barnvakt så mycket mer. Jag kan inte riktigt tävla mot de som har två inkomster i hennes timpenning heller. Men det är annars ett tips: om er förskola har en vikarie som verkar gullig så kanske hen också tar pass vid sidan om. 

Den person vi just skolat in och som känns helt perfekt kontaktade faktiskt mig här, genom bloggen. Ska inte lämna ut några detaljer men känslan är så HIMLA bra, även detta en person som Ivan liksom tindrade med redan från början. 

Med det sagt alltså: gå på känsla. Det är helt okej att träffas två gånger tillsammans innan och liksom fika eller gå ut i en park och titta på hur personen agerar med just ditt barn. Sitter en på en stol och mest tittar på barnet? Står med armarna i kors i parken och gör ingen ansats till att krypa ned på barnets nivå? Ja, det passar i alla fall inte mitt barn så bra. Pratar hen direkt till barnet och får en kommunikation? Det är toppen. Och viktigt. Sen tror jag man ska veta att det inte förrän man kör "skarpt" som det liksom blir tillfälle för barnet och personen att bonda på riktigt, när en förälder är med kommer barnet alltid att välja föräldern i första hand. Så lite mod och lite tålamod rekommenderas, också. 

Jag har alltså testat ett antal personer som vi valt bort också. Damen från förmedlingen berättade jag om, och när jag annonserade på min bostadsrättsförenings hemsida på Facebook träffade jag två grannar som förvisso hade passat utmärkt rent logistiskt, men det klickade inte med Ivan. Genom grannar.se har jag också provat några, samma grej där. Två gånger har jag bestämt träff med folk som sedan inte dykt upp på avtalat ställe. Så ja, det är ett gissel och en uppförsbacke i början. När en håller på och testar och letar. Och det tar tid. 

MEN! När det väl sitter där det ska så är det helt underbart. Jag tror att kontinuitet är bra också, i alla fall för mitt barn, så jag har valt bort personer som sagt att de typ "ska ut och resa om några månader". Har inte känts värt det. Ivan har förlorat tillräckligt många viktiga personer nu och jag är noga med att de vi satsar på ändå har tänkt att bli kvar en stund i hans liv. 

Min laguppställning nu är alltså damen från förmedlingen, tjejen jag träffat härigenom, farmor och farfar som gärna tar en hämtning i veckan när de och Ivan är friska, och det är det. Lagom mycket för den här åldern och hans lynne, tycker jag, men jag har lösa planer på att addera in en kille i hans gäng snart också. En kusin till honom som jobbar på förskola och verkar underbar med barn. Det får bli nästa projekt. 

Har jag glömt att tipsa om nåt nu? Fråga gärna i så fall. Pris kanske förresten? Genom förmedlingar kostar barnvakterna mellan 140 och 190 i timmen efter Rut. Beroende på erfarenhet och ålder. På grannar.se har jag noterat att folk vill ha mellan 90 och 120. För oss blir det en rätt stor kaka av min inkomst, av förklarliga skäl, men det är ju som det är med den saken så jag försöker att inte ynka så mycket över det. 

Barnkalas utan barn

Hörni, på onsdag ska det bli tolv grader och sol i Stockholm? Peppen jag känner inför detta är överjordisk. Funderar på att ta semester? Bara hänga ute? Nä okej det gör jag inte kanske, men typ. Ser så fram emot att få värme. Jag har gått i långkalsonger från oktober och sitter de på även idag? Svar ja. Har liksom blivit beroende av långkalsonger. Tycker det känns så naket och kallt utan. Speciellt med byxor i modell lite "vidare". Men okej idag kanske blir sista dagen med långkalsonger då? 

Igår skedde följande: jag hade barnvakt för att gå på barnkalas själv, utan mitt barn. Att kategoriseras in under "saker jag inte fattade om barn förrän jag fick ett eget". Att inte alla barn gillar kalas, alltså. Och med "inte gillar" menar jag i det här fallet att jag vet att hade mitt barn varit där, i en trerummare med kanske sex andra barn och hög brasiliansk musik och vuxna och barn som trängdes och dansade i ett vardagsrum, så hade jag fått sitta i sovrummet eller badrummet och gömma mig med mitt. Alternativt ha honom slitande i min hand, skrikande "GÅ HEM" och försöka avleda honom från att dra ur i hallen och sticka iväg, eller bara 100% av tiden krishantera hans gråt och oroliga konstateranden att "det låter, det låter".  Alltså, att somliga barn känner så inför "kul sammanhang med fest och andra barn"? Eller "lite högre rumsvolym" ljudmässigt än annars? När en inte får 100% överblick över allt som sker samtidigt liksom. Trodde faktiskt inte det. Trodde det mer var en egenskap hos introverta HSP-vuxna. Vilket såhär när jag skriver ned det, är otroligt naivt. 

I alla fall. I stället för att försöka göra mitt barm till något han inte är (ännu), så fick han äran att leka med sin underbara fantastiska nya barnvakt i en park, och jag gick dit. Drack drinkar, åt god mat, hann prata flera meningar i rad med flera av mina vänner. Titta på de som hade barnen med sig och känna Gud vad skönt att jag slapp detta just denna gång. Det var otroligt härligt. Kom hem vid halv åtta och lade en glad ivan, som somnade klockan 21 och sedan sov till 08.00 imorse. Nu ska vi gå ut i en park och fånga vädret. Laters! 

12 mars 2016

Mums

Min unges gulligaste felsägning: 

Bajssmoothie. Betyder bajsnödig. 

11 mars 2016

Min grammatik

Läste igenom inlägget nedan och kan bara konstatera att jag inte är en stjärna på att författa längre texter på mobilen. Vilket är synd eftersom det är därifrån jag alltid skriver. Men ni kan väl gissa vad jag menar så är ni bussiga? Tex det där med fönstret - att jag SÅG honom gråta genom fönstret när jag gick från förskolan, inte att han grät rakt ut genom ett fönster? Man fattade, visst? 

Ok slut på disclaimer, måste carpa evt sömn! 

Önskar mig en riktigt god natt för det är jag väl värd ändå?

Två glada dagar var det. Men idag hämtade jag ett superdupermegagnällligt barn som redan i förskolans hall (där det för övrigt åter sitter en lapp "magsjuka pågår" - HAT) deklarerade "ivan LESSEN". Och jo, det var han. De följande sex timmarna. Ledsen, arg, olycklig, ynklig. Om vartannat. Hela dagen lång. Totalt personlighetsförändrad, har typ aldrig sett honom så nedstämd, så tyst, så introvert, så... LESSEN. Mina tankar ville analysera varför men när jag frågade honom fanns inga svar att få. Bara gnäll och utbrott. Så jag började spekulera, sådär som man gör efter fyra timmar med missnöjt barn i famnen. 

Har det hänt något på förskolan idag, tänkte jag. Men deg nämnde de inget om vid hämtning - tvärtom hade han haft en ganska bra dag. Lämnade honom dock förtvivlad i famnen hos en av pedagogerna på en annan avdelning eftersom vår avdelnings har möte varje fredag mellan halv nio och halv tio. Reflektionstid kallar de det. Tid för ivan att gråta ögonen ur sig, kallar jag det. Inte. Men typ. Såg att han grät en kvart efter jag lämnat genom fönstret eftersom jag fastnat med en annan förälder i hallen ett tag. Det gjorde ont i hjärtat att se. Då satt han ändå hos en pedagog från grann-avdelningen som varit mycket med Ivans grupp, men nej. Ej lycklig. Kan han vara ledsen för det fortfarande, tänkte jag ett tag men beslutade mig för att det verkade vara något fysiskt. 

Så jag funderade vidare på magsjuka, sådär som man gör. Det går ju på förskolan igen. Är det en märklig typ av magsjuka som ska bryta ut när som helst? Ja kanske? Fast inga symtom syns i vare sig blöjor eller aptit - maken till mycket intag har jag knappt varit med om. Två flaskor välling, en smoothie, två bananer, en rejäl middagsportion med pasta. Under en eftermiddag. 

Öronen då? Rör sig inte hans händer rätt ofta ditåt? Tänkte jag sen. Men väldigt oklart. Han har inte nämnt ett ord om öronen och han vet hur man säger att de gör ont, så nja. 

Feber då? Nix, ingen. 

Vid sju ville han gå och lägga sig men fick panik när vi väl låg i sängen. Ville upp igen. Jag bäddade upp soffan med kuddar och filtar och tänkte fuck it, han får somna här i mitt knä med ipaden i famnen. Men ipaden orsakade också utbrott efter utbrott. Inget funkade som han ville. Han grät och slängde sig hit och dit. Otroligt stressad och liksom störd. Klockan halv åtta gav jag till slut en Ipren. Tänkte att det enda som återstår i min fantasi är att detta är sviter från influensan. Han kanske har ont i hela skallen. Eller nåt. 

Halv nio blev han pigg. Hej Ipren-effekt. Stimmade runt och busade och lekte, sorterade prylar och skämt-kissade på sin potta. 


Var otroligt pigg fram till, tadaaa, tio. Då det var dags för ännu ett rejält sammanbrott, denna gång för att jag tvingade ned honom i sängen och släckte lamporna. Han skrek argsint och ledset och upprört och på gränsen till hysteriskt i tio minuter. Sedan slocknade han. Det var den fredagen, det. 

Har fortfarande ingen aning om vad deg är som stör honom. Men tänker att natten och morgondagen kanske kommer skvallra om det. Vågar inte stanna uppe av denna anledning, och dessutom är ju klockan ändå elva nu, så tja, god natt antar jag. Hoppas innerligt på det. En god natt. 

PS. Längtar till det finns mer rim, reson och formuleringsförmåga hos min kvällsröjande avkomma. Så jobbigt att gissa hela tiden. Ds. 

10 mars 2016

Ljuset, jag ser det

Att komma till sin lilla allé och klockan är efter fem på eftermiddagen och inte för att du vet säkert, för du har fortfarande inget doftsinne efter förra veckans vansinnessjuka, men du TROR att det börjar lukta vår, banne mig. Det är inte så ohärligt, det. 


Idag är allt bättre än igår, och igår var det bättre än i förrgår, och i förrgår var det bättre än dagen innan det. Har inte tagit smärtlindring mot halsen på säkert tre dygn. Bihålorna bultar och huvudvärken tittar fram sådär framåt tre på eftermiddagen, men orken börjar smyga sig tillbaka. Och barnet har aptit igen. Och leker och är glad. Och idag träffade han sin nya underbara barnvaktsperson helt utan min inblandning och det hade fått alldeles strålande. Allt det jag nyss skrev gör mig så himla glad för närvarande. Det är lite som att krypa fram ur ett mörkt gammalt hål där jag vistats länge nu, och därute är det liksom LIV. Jag tar en influensavaccin nästa höst. Påminn mig om jag glömmer, ok? 

9 mars 2016

Praise the osv

Vet ni vad jag nyss var med om för första gången på tio dygn? Äsch, inget speciellt. Ett barn som ville äta middag bara. Som tömde hela sin tallrik, bad om mer och tryckte i sig sallad vid sidan av. Som orkade gå och leka i parken en timme efter hämtning på förskolan också. Som inte hade varit grinig hela dagen på förskolan. 

Åh herregud. Detta var välkommet. 


8 mars 2016

Post-flunsa

Inte för att jag vet om det gör någon skillnad, men det har i alla fall konstaterats att det var influensa vi hade förra veckan. Med ganska stor säkerhet, eftersom en av farmor och farfar, som hjälpte mig att vabba förra veckan och i övrigt inte träffade andra människor, trillade dit så hårt att den ena av dem faktiskt spenderade natten på sjukhus pga hög feber som inte svarade på febernedsättande och lite annat. Och där konstaterades - efter en natt fylld av tester - influensa och lunginflammation. Och det förklarar ju litegrann varför jag, eller vi, men jag kan bara sätta ord på mitt eget mående här så jag kör på jagform trots allt, mådde så FRUKTANSVÄRT JÄVLA URUSELT förra veckan. Alltså, jag fick aldrig feber över 38 grader och inte ivan heller, så i min enfald tänkte jag att det "bara" var en förkylning. Tänkte att influensa = hög feber, förkylning = låg feber. 

Jag kunde på riktigt inte för mitt liv förstå hur en förkylning kunde ta så hårt på mig. Hur en hals kunde göra så ont. Eller en kropp kunde kännas så matt. Ett huvud dunka så hårt. Jag letade feber och när den aldrig slog till (levde iofs på Ipren nästan hela förra veckan pga halsen) tänkte jag att jag nog inbillade mig, att mitt mående var psykiskt mer än fysiskt och att jag var jäkligt vek som kände mig så svag. Inte heller Ivans never ending gnäll- och matt- och surhetsfestival kunde jag koppla ihop med annat än en förkylning. Som släppte typ i söndags - i alla fall om vi snackar snor- och host-symtom. Men nu vet vi alltså att det antagligen var influensa. Vad nu det gör för skillnad. Den av farmorn och farfarn som åkte in till sjukhuset igår ligger för övrigt fortfarande kvar. Influensan slår hårt i år. 

Jag är fortfarande matt och trött. Ivan också. Och även om han är feberfri och har många stunder av energi om dagarna så sitter liksom inte humöret där det ska, fortfarande. Det är många sammanbrott och han vill allra helst spendera kvällarna med mig, ensam och absolut utan sällskap av andra barn, klängandes i mitt knä, med iPad i knät, smågnällandes över olika saker. Inget fysiskt, men att något inte går som han vill på paddan typ. Liksom, himla trött humör och ändå somnar han inte förrän nio om kvällarna efter en läggning som pågått minst en timme. Det är som att en del av honom är helt orkeslös och en annan går på som vanligt. Nu har vi haft det såhär 1,5 vecka och minnet av ett glatt och förnöjt barm som kan roa sig själv åtminstone stundvis börjar blekna bort: har det någonsin hänt eller drömde jag? Är det såhär mitt barns humör ska vara från och med nu? Ska allt alltid vara såhär? Att lämna på förskolan (han går korta dagar nu, jag har ingen avlastning från det vanliga hållet och har tillfälligt gått ned i arbetstid) går inte bra. När jag hämtar vill han dra på fem röda. Personalen säger att han har det bra och äter och leker och så, men är lite känsligare än vanligt. Blir ledsen oftare. För mindre. Vill inte ha andra barn nära inpå. Blir ledsen om hans tryggaste pedagog behöver gå iväg en stund. Och sådär. 

Jag har, mig veterligen, aldrig haft influensa själv och troligen är det här Ivans första. Han är fysiskt symtomfri men verkar ur fas. Jag har - såklart - googlat och det verkar mycket normalt att även när en influensa "gått över" så kan man känna sig trött en tid. Antar att det är det som händer nu? Det, eller så har min unge liksom ballat ur och behöver tas ur förskoleverksamheten och hemmaskolas och aldrig mer leka med någon annan än mig, mig, mig. Vi hoppas på första. 

6 mars 2016

Den kliande känslan av offerkofta

Det nästan sämsta med att hamna i sådana här svackor, som min senaste tid ändå får sägas ha varit, är att jag liksom SER HUR OFFERKOFTAN slinker på och känner igen tankegångarna som EXAKT det jag stör ihjäl mig på rent allmänt i livet - ni vet när en förlägger ansvaret på ens liv och lycka på omvärlden och blir passiv och tycker synd om sig själv och blir bitter och tjurig och inte gör något för att förändra situationen osv. Jag HATAR den inställningen, den får mig att se rött (av orsaker vi inte ska gå in på här men såklart har det med personliga erfarenheter och med närstående att göra) och jag är generellt så himla anti den inställningen och synsättet på livet att mitt ex en gång (okej fler än en) sade att jag hade "förakt för svaghet". Det vill jag inte alls hålla med om, men jo ett visst förakt för passivitet och offermentalitet har jag väl kanske då. Vilket gör det dubbelt jobbigt att hamna där själv. För jag SER vad det är som håller på att hänga, jag kan verkligen se hur mina tankar går åt ett håll som jag på ett rationellt plan inte alls är överens med dem om, men det bara händer. När det blivit för mycket, liksom. 

Till exempel jag jag identifiera en ilska gentemot mina familjemedlemmar som av olika orsaker inte riktigt kan ställa upp just nu. De bor på andra orter, har annat för sig eller är sjuka själva. Eller orkar/prioriterar inte just det här, just nu. Jag har slagits mellan två känslor där den ena är ilska och nästan RASERI (men för i helvete, varför avbryter ni inte exakt allt i era liv och bara kommer och HJÄLPER mig, det är KRIS här), och den andra är det jag rationellt egentligen tänker (det här är inte deras problem, de måste leva sina liv, de gör så gott de kan, det är ingen idé att lägga energi på att vara sur och ledsen, man kan inte skälla på rönnbär för att de är sura osv) vilket är lite mer, tja, att vara tacksam för den hjälp jag får och försöka att styra upp resten på egen hand. 

Jag märker hur jag i tider av extrem påfrestning (jo men jag vill nästan kalla senaste månaden för det, vet inte om det går att fatta intensiteten i att ta hand om barn själv när barnet är sjukt mest hela tiden, man själv är sjuk mellan varven, alltså det är så sjuuuuukt vansinnigt och ingen rast ingen paus ingen vila osv, alltså det stängs aldrig av ens för en stund, det bara pågår och pågår och pågår) slutar vara rationell och börjar tycka att allt är alla andras fel. Blir skitsur på folk på instagram som har det så jävla kul och bra. OCH ÄR TVÅ föräldrar till CHILLADE barn hallå! Dumma er. Dumma alla. Dumma den som inte gjorde si eller dumma den som inte gjorde så. Och nu gick telefonen sönder också - SÅ TYPISKT, allt händer mig. Ser mönster av negativa saker och känner mig så jävla utsatt. 

Samtidigt som jag SER vad det här är för ocharmigt, depressivt, irrationellt tjafs och FÖRAKTAR varenda liten en av de där konspiratoriska tankarna. Hallå, ingen är ute efter mig? Telefoner går sönder? Folk får vara ihop och ha det bra? Vänner får ha roligt utan ens närvaro? De måste inte tänka på en varje dag? Man blir dubbelsjuka ibland? Folk har tagit hand om barn ensamstående i alla tider? Osv. 

Ja. Vet inte exakt vart jag ville komma med det här. Kanske säga att jag har en viss självdistans också, eller försöker att ha, även nu när allt suger ganska hårt. 

Och när jag och Ivan är friska igen ska jag försöka ta och plocka av mig den här gamla koftan ganska så snabbt. Den är så obekväm. 

Oklart

Glass och pommes frites från McDonalds. Jag tror att det, förutom mjölkfri välling, är ungefär det som bygger denna halvsjuka kropp just nu. Det mesta ratas. Jag lagar och erbjuder grej efter grej efter grej, men allt hamnar förr eller senare i soporna.


Idag var det i alla fall bättre. Humöret var faktiskt mer eller mindre på topp hela förmiddagen. Vi lekte i en park. På eftermiddagen var det också helt okej men det här med att han får SPELET på typ alla andra barn? Hoppas att det kommer gå över snart. Det är som att vuxna är okej, och att vara ensam med mig, men om Josef ens närmar sig samma sida av lägenheten som Ivan befinner sig i, får han psykbryt, skriker "akta" och "gå iväg" och liksom, blir ledsen och panikslagen på riktigt. Så icke-kompatibel med andra barn när han känner sig krasslig, denna.


Det är lite bättre med mig också idag. Jag låter sämre än igår, för nu är jag hesare och rossligare än tidigare i veckan, men det skär bara som hundra och inte tusen knivar i halsen idag. Imorgon kanske vi är nedre på tio?

5 mars 2016

21.37: checkar ut

Yay, den är över. Dagen. 

Och andra halvan var faktiskt inte alls lika hemsk som första halvan. Två timmars dagvila gjorde i alla fall lite gott för humöret och vi fick dessutom gå över och leka lite hos Emelie och Ante och Josef. Är egentligen ganska så säker på att de hellre haft en kväll i soffan utan att dubblera antalet toddlers i lägenheten, eftersom de båda var på den där konserten jag nämnde att jag inte var på, igår, och beskrev läget innan de fattade hur kasst mitt var som "ganska bakis". Och var nog rätt slitna. Men Emelie var och är, som alltid, så otroligt mycket DÄR när det gäller. Inte kände väl hon för att banga möjligheten att träffa två halvsjuka personer där den ene dessutom sålt in sig själv som sjukt deppig och vek, och den andre som världshistoriens gnälligaste barn. Hon skrev till och med ett sms om att hon skulle tycka det var mysigt att få hänga med just den gnällisen. Så vi gick dit och det gick helt sjukt mycket över förväntan. När Josef, 20 månader, var bjussig och ville låna ut saker så var Ivan, 24 månader, ogin och snål och tjurig. När Josef ville leka och dansa tillsammans ville Ivan mest knuffa bort, röja undan och gå någonstans där han fick leka ifred. Trots det så gick det liksom bra. De enades om att de kunde röra sig i samma sfär utan att kollidera och sen fick jag sitta säkert en halvtimme i sträck i en soffa och prata med mina (vuxna!) vänner. Med hes och rosslig och öm hals. Gjorde dagen. Rullade hem i snöregn vid halv åtta, lekte lite hemma, Ivans humör fortfarande rätt gott. Ett tag ville han leka inne på toan själv och försvann rätt länge. Jag fattade att något höll på att hända men orkade inte kolla efter. Han småpratade för sig själv och verkade ha det bra. Jag kom sedan efter läggning ut till detta och jo, det var så värt det. 


Läggningen var för övrigt sjukt trevlig. En gång sade ivan, och det har aldrig hänt ty han skyr vanligtvis sömnen som pesten, "ivan trött, nu sova lite". Jag blev så förvånad att jag väntade på hans sedvanliga "inte" som ibland markerar hans (rätt basala) humor. Men det kom inte. Och han somnade 21. 

Nu har jag proppat mig själv full med hostmedicin, halstabletter och Ipren och lagt Ivan utan något av ovanstående i sig. Tänkte testa vad det blir utan. Hör på hans andning att det rosslar där på vanliga stället (typ bakom näsan, högt upp) och snart kommer det börja hostas. Påminner mig om att vi hela tiden rör oss en liten liten bit framåt i denna sjukdomens tid. Snart, eller mindre snart, kommer den att vara förbi. Det är ju så. 

Nu är klockan snart tio. Jag säger "tack" för idag och ger upp. Puh. 

Nivån nu

Vet inte om jag någonsin tyckt att det varit såhär kämpigt och svårt och ensamt, den här ensam-förälder-prylen jag kör, som precis just nu? Alltså jag känner mig så SJUK. Helt matt i kropp och ont i hals och det trycker runt bihålor och benen vill inte bära. En som vill bli buren är dock Ivan, som är på extremkasst humör, inte har feber men heller ej aptit, livslust, humor eller ork. Han vill bara sitta med iPaden och sura, tjura, få utbrott och gnälla. Allt är fel. Exakt allt. Jag tycker han verkar mycket friskare på alla fysiska sätt - läs snor och host och ögon och sånt - men något är verkligen inte bra för honom heller just nu. Kanske trycker det över hans bihålor också. Kanske har han huvudvärk. För äta eller dricka vill han inte. Eller leka, träffa andra, röra sig eller tja, något alls. Det enda jag kan göra är att gå, gå och gå med vagnen. Och jag är så trött. Och har ingen att ringa som jag kan komma på. Och så pajade min mobil igår och det kostade härliga 1900 att laga skärm och ljussensor som tydligen också gett upp? Och jag vet inte vad jag ska hitta på under resten av dagen eller kvällen eller morgondagen. Faaaan, hur KAN en förkylning ta såhär hårt? Vi är liksom feberfria? Känner mig som världens vekaste som är såhär trött. Det måste passera nu, det MÅSTE PASSERA NU, jag har liksom inte så mycket reserver kvar. Känner mig som världens sämsta som gett så mycket Alvedon och Ipren sista veckan också. Ipren för att han ska sova bättre och Alvedon för att få upp aptit och livslust för ett par timmar. Och iPad orkar jag inte ens tänka på. Den liksom BOR i hans händer nu. Ibland även i vagnen. Och så många glassar jag låtit honom äta när han vägrat allt annat? Eller de gånger jag snäser åt honom när han bara gnäller gnäller gnäller. Som att det är någon idé att säga åt en halvsjuk tvååring att prata med trevligare ton? Men jag orkar typ inte. Jag är så himla trött nu.

4 mars 2016

Stackars Carolina

Kämpar RÄTT SÅ hårt med att inte vara bitter ikväll. Men misslyckas. 

Ivan har varit varannan-dag-sjuk i veckan och helt vansinnigt krävande. Själv har jag gått med tusen små knivar-känsla i halsen och rejält sänkt allmäntillstånd. Gick till läkaren själv igår för att kolla att det inte var halsfluss och det var det inte. Väntar med andra ord ut det. Ivans och mitt. Idag var ivan på förskolan igen, feberfri och relativt snorfri men inte helt hundra i humöret. Samt har en irriterande hosta som förstör hans sömn. Vi har förbrukat alla barnvakter vi har genom dessa veckor och jag minns inte ens när jag liksom kom loss på något eget. Det känns knappt värt att försöka planera längre. Allt ställs ändå bara in. Det är svårt med barnvakterna - farmor och farfar ställer upp massor och det räcker till att jag lyckas ta mig till jobbet alls i sjuktider, eller jobba någon dag längre för att hinna ifatt i frisktider (minns knappt frisktider). Sen har vi inte så många fler just nu. Och att "skola in" nya personer i hans liv känns som något vi hellre gör när han är frisk och pigg (igen: minns knappt när det var senast, oktober?). Och han smittar de få jag har så de slås ut gång efter annan. Mina vänner, alltså vi hörs så sällan nu. Knappt alls. Det känns som alla slutat att ens tänka på mig som en möjlighet till sällskap. Ikväll är alla, ja men nästan alla, mina kompisar på konsert i Hornstull. Jag ville också gå dit men det fanns ingen bra lösning. Så ja. Själv har jag hämtat en ganska trött och gnällig person, försökt roa denna person hemma mellan 15.30 och 21, blivit osams med samma person precis innan han somnade eftersom han inte ville sova och i stället låg och skrek och sparkade på mig. Ja, det var kul och mysigt. Inte. Han är så trött på att leka hemma nu efter allt vabberi. Och har varit för krasslig för alltför mycket äventyr och utflykter. Tiden har krupit fram. Nu fredag igen. 

Har exakt noll planer för helgen och det verkar som att alla jag hört av mig till är uppbokade på en hel massa annat. Eller bortresta. Vad f-n ska vi hitta på, själva i två dygn (till)? Oklart. 

Jag vet att det här bara är en kort period av mitt liv men just nu känns det fan som det skulle kunna få gå lite snabbare. Vet inte ens vad jag längtar efter men nåt annat än det här är det i alla fall. Våren kanske. Sommaren? Mindre sjukdomar. Mer flexibilitet för oss och mig. Att Ivan ska bli lite större. Att jag ska hinna ifatt, bara lite hade räckt, med det där jag en gång hade, typ möjlighet till socialt liv.

Nu är det trist och ensamt här hemma. Stackars ivan, det var inget roligt, skulle han formulerat det om det gällt honom. Och det är väl ungefär så det känns. Ungefär exakt så. Stackars Carolina, det här var inget roligt.