30 april 2016

En miljard tecken mitt i natten

Jo men nu känns det jäkligt mycket lättare igen, alltet, livet, ja men ni vet. Pratade med förskolan morgonen efter föräldramötet och de tyckte inte alls mina iakttagelser stämde med deras upplevelse. Berättade anekdot efter anekdot kring hur han visst hänger med gänget och liksom bidrar och får sin plats. Sjunger och pratar. Leker. Får vara udda, får vara själv, får vara barn osv. I förskolans blogg plöjde jag ett gäng filmer på barnen då de åt, målade och dansade och såg att de ju hade rätt. Att se gänget sitta och äta lunch tillsammans i en film var för övrigt så roligt. De satt där och pratade med varann och så började en sjunga blinka lilla stjärna. Snart sjöng alla samtidigt som de satt och åt. Sen slutade alla, samtidigt, och fortsatte äta och babbla med varann igen. DÖR på att de har det där med varann. Så gulligt. 

Sen gick vi till läkaren och utan att tråka ut någon med detaljer så är han fine, väger lite väl lite kanske, och har fått läkarintyg på att han ska fyllas med lite extra välling om dagarna på förskolan. För att ge vikt och ork en extra skjuts nu när han hamnat lite efter och alla infektioner och det de gjort med hans aptit tagit ut sin rätt. Redan första dagen märktes det så himla stor skillnad redan vid hämtningen. Så pigg! Inte grinig trött sur ledsen osv. Glad och mätt och härlig. Vet såklart inte om det har med extra välling att göra men nog är det en garanti att han får i sig något, till skillnad från måltiderna då han är rätt selektiv och ointresserad fortfarande.  Så ja. Det känns bra. 

Idag var dessutom tredje fredagen i rad som jag gick hem från en komplett jobbvecka, helt fri från vab. Och vi hade en mysig kväll med vänner på middag. Ivan lekte helt obekymrat med deras tvååring. Sjöng och busade sig hela vägen in i läggning, som drog ut på tiden och inte förrän tio var det tyst här hemma. Och jag klämde i mig en hel chokladkaka för att ja, den fanns där och det kändes festligt. Ehe. 

Jobbet känns bra och faktiskt resten också. Min nya terapeut är så grym. Det händer så mycket på den fronten nu. Jag drömmer drömmar som är helt sjukt verkliga, om pappa och Aksel och konfrontationer med nära och kära och Gud vad det bearbetas. Vaknar helt stärkt och rödgråten om vartannat, typ varannan dag. Men känner mig så himla närvarande. På ett bra sätt. 

Kan och vågar och vill inte dyka alltför djupt i det, men hon - terapeuten - får mig att konkretisera och formulera massor av saker som jag nog gått med ett tag utan att riktigt kunna sätta ord på. Saker kring förluster, förluster genom död och förluster genom liv. Jag har gått med en del sorg och besvikelse och liksom inte kunnat formulera eller ens för mig själv stå upp för att jag varit och är det. Att sörja en som dör är en sak, att sörja folk som lever eller våga vara besviken är en helt annan sak. Mycket läskigare. Betyder ju att man menar sig förtjäna mer eller bättre någonstans. Vilket är otacksamt och fel i min rationella hjärna. 

När Aksel dog hörde jag - men kunde inte relatera till - många andra som gått igenom liknande erfarenheter tala om att första tiden finns "alla" där, och sedan en dag försvinner nästan allt ungefär samtidigt och en förväntas vara fine och klara sig själv. Och att kontrasten mellan "på och av" är ganska brutal. Och att en är sårbar och i behov av extra care så långt mycket längre än det där första året. Relaterar till det nu. Mycket. Men har försökt att kväva de tankarna med att jag måste vara tacksam och att jag ju redan har fått så mycket. Tagit så mycket. Inte kan begära mer. Varit till besvär med mitt liv och allt som blev o-kul. Jag har gått med en svårdefinierad känslomix av att inte vilja vara till besvär, inte vilja behöva be, inte tycka det verkar rimligt att behöva det, inte veta vem jag - om jag ens vågade formulera en önskan - skulle önska kunna dela lite av det där ändå ganska tunga lasset jag bär genom dagarna och veckorna (fortfarande) med, inte tycka att jag förtjänar mer än jag redan fått. Typ.

Och mitt i allt det där har en sorts ilska funnits. Och finns. Eller besvikelse. Eller förklädd sorg. Eller jag vet inte. Någon typ av känsla. Inte så angenäm. Är inte färdig med den ännu, långt ifrån, men vi jobbar med det. Jag och den här stencoola, luttrade, erfarna och svårmanipulerade terapeuten jag lyckats haffa. Det rör sig just nu mycket kring tematiserade förluster och egna val och prioriteringar av relationer som inte ser ut som jag egentligen vill ha dem. En egen historisk oförmåga att välja bort och öppna upp för annat. Det verkar vara upp till mig, hör och häpna, att definiera vilken typ av relationer jag vill ha. Snarare än att gå och önska att de jag har skulle se ut på andra sätt. Det kanske låter rörigt och det är det också. Men spännande. Jag tror att nu är en bra tid att, med hjälp av ett proffs, öppna lite på den här komplexa lilla pandoras ask som bor i mig och se vem som hänger därinne. Eh, förlåt för megaflum. Det är mitt i natten nu. 

Men sammanfattningsvis: älskar att gå i min nya terapi och det är massor av saker som jag är ganska peppad på att städa i. En början är nog att börja rådda lite i vad jag har för önskemål och sedan röra mig ditåt i stället för att skälla på rönnbär för att de är sura. Och ett annat mål är att landa lite mer i mitt föräldraskap. Våga lita på att jag gör det bra och att jag vet vad som är bäst för min unge. Ingen känner honom som jag - trots allt - och han har inte så få drag av mig i sin personlighet. Vill börja våga lita på den känslan dygnet runt och inte bara när allt går "som det ska" om ni fattar? 

Oh well det var en avstickare. I övrigt har jag i veckan klämt Född 2010, börjat läsa Neapeltrilogin, skickat in både min och Ivans deklaration, surfat på hus i södra Spanien för en liten dröm jag när om att vara borta en månad i början av nästa år,  eventuellt ställt in en jobbresa jag inte får ihop med barnvakter, tagit emot en helt sjukt fin gåva från en helt sjukt fin främling, och ptja... Inte så mycket mer. 

Imorrn fyller Emelie år eller nej det gör hon inte men imorrn ska jag fira henne med dunder och brak. Längtar. Gonatt! 


PS. Han vägde inte riktigt såhär lite men nästan. Hej välling. Ds. 

26 april 2016

Ett litet aber

Angående inlägget nedan så tror jag också att jag blandar ihop saker och ting i min skalle nu, mer än de är verkliga liksom. Jag oroar mig för att han inte äter och att han säger att han har ont i magen med jämna mellanrum (dock bara till mig, aldrig på förskolan eller till barnvakter och går alltid att distrahera och göra glad så ontet verkar liksom inte så stort, vilket får mig att tänka att det kanske är stress, vilket får mig att stressa upp mig å hans vägnar och allt blir bara rörigt inuti). Är lite ledsen för att vi har så tuffa lämningar jämt. Lite ledsen för att jag - i rådande situation - liksom måste köra på med jobb och barnvakter och att han kanske skulle önska mer konsekvens, mer lugn och ro, inte fan vet JAG men ändå gnager det något. Fast han känner sina barnvakter väl och alltid har så roligt med dem. Saknar dem när det går några dagar utan dem och så. Och jag oroar mig för pengar och jag sörjer väl litegrann alla vänner och vissa familjemedlemmar som har försvunnit eller vad man ska säga. Inte är så närvarande i vårt liv längre i alla fall. Och jag tänker på hans mage igen och på varför han äter så dåligt. Och på alla våra läggningar då vi blir osams för han vill inte, vill inte, somna ifrån mig. Och så tänker jag på alla sätt jag kanske skulle kunna vara en bättre förälder på. 

Och ja. Det kommer en så himla hetsig jobbmånad för mig nu och jag för scheman och bygger och pusslar för att få ihop allt. Och är väl kanske inte så snäll mot mig själv som jag borde. I tanken. Fan, jag gör verkligen så gott jag kan. Men just nu härjar en liten oro och ett litet självtvivel i mig som spiller över på än det ena, än det andra området. 

Plus att luggen bråkar med mig också. Som att inte resten vore nog. 


Sentimental post föräldramötet

Ikväll hade vi föräldramöte på förskolan. Såååå himla underbara pedagoger har Ivan, och sååååå fina andra föräldrar i gruppen också. Med anledning av pedagogiken och att de dokumenterar så mycket så hade de delat in informationen på olika teman, tex "sång och dans" och "bussprojektet" och "naturvetenskap" och "hållbar utveckling" och till varje del talade en pedagog lite, varpå vi fick se bildspel och filmer som illustrerade det de gör, med våra barn som stjärnor i filmerna. Det kallas för "svep" inom pedagogiken (Reggio Emilia) tror jag. 

I alla fall. Det var så himla fint och spännande att se bitar av deras dagar då vi föräldrar inte är där. Våra tvååringar börjar bli så stora. Så egna personligheter, så mycket vilja och lust och egenheter och spex vi fick se. Men jag fick ett styng av oro/sorgsenhet i hjärtat eftersom jag inte kunde undgå att notera var min egen unge befann sig i alla filmer och bilder. Aldrig i mitten av gruppen om vi säger så. Sällan ens i utkanten. Nästan alltid i en bit därifrån, i periferin, ofta liksom på tå och spejandes lite ängsligt in mot händelsernas centrum. Där de andra kanske dansade i ring och höll varandras händer och skrattade ihop eller kramades eller lekte eller skojade. Eller trängde ihop sig i en låtsasbuss de byggt själva. Eller ja, liksom tillsammans med varann. Mitt barn, alltid en bit därifrån, alltid med apisen hårt hårt i famnen. I en av filmerna syntes han i rummet bredvid där alla dansade, och när alla gjorde ett synkroniserat hopp (till champagnegaloppen) gjorde han ett litet eget, därute i rummet bredvid. Inte så att han såg ledsen ut men fan vad jag anar en försmak nu av vad som komma skall inom detta med föräldraskap: oron för hur de har det socialt därute i stora vida världen. Jag såg honom där och ba MITT LILLA BARN! Där står du i dörren och vågar inte delta. Eller vill inte? Där bildar de andra gäng och kompispar och du är vid sidan om. Har du det bra? Är du okej? Är du jättestressad inuti av det här sammanhanget? Är det för stimmigt för dig? Är du trygg? Får du plats? 

Alltså. Om det är otydligt nu: mitt barn får vara exakt så social eller introvert eller liksom avvaktande som han vill och behöver vara. Det är inte en popularitetsönskan jag dryftar här. Jag vill bara så förtvivlat gärna att han liksom ska rymmas i gruppen, i verksamheten, att han ska få vara som han är och ändå... Få ha sin plats. Där vid sidan av.


Bild ovan: från parken idag. Apa i famn, femtio meter från där de flesta andra valde att leka och härja. Gaaaah mitt hjärta just nu alltså. Kärleken. Allt det där. 

Varför skaffar en barn?

Det här var kanske det roligaste svar jag någonsin läst på frågan varför i helv en väljer att skaffa barn egentligen. Skrattade gott både en och två och tre gånger under läsningen. Fick dock lite panik av hennes motivering till varför hon skaffat tvåan (av fyra) då hon beskrev det såhär:

I had my second kid because my husband and I were worried our first kid would think she was the center of the universe and didn’t trust our parenting skills enough to teach her otherwise, so we created a built-in sharing requirement.

Det här är en tanke jag har då och då. Alltså inte lika roligt formulerat som "built in sharing requirement" men alltså, jag kommer väl högst troligen inte ha fler barn än Ivan tänker jag. Dels på grund av att jag inte är sugen på en till. Dels på grund av att jag absolut aldrig någonsin i hela mitt liv kommer välja att gå igenom den här ensamförälderprylen en gång till. Och för att jag cirka aldrig någonsin tidigare varit så långt ifrån babymaking-activities som just nu. Och för att jag fyller 40 om två år. Så ja, ur ett verklighetsorienterat perspektiv kan vi drista oss till gissningen att Ivan förblir ett ensambarn. Den tanken är jag ganska bekväm med.

Men så började jag kolla på Född 2010 igår på SVT Play (TIPS TIPS TIPS!) och där följer de ju ett antal familjer som inte har så mycket mer gemensamt än att de föder ett barn var år 2010 (en del är ensamstående, en del är hippies som föder i vardagsrummet och har fem barn, en del är tonåringar som blev gravida i gymnasiet, osv) och jag kollar nu på andra säsongen där barnen är två år, alltså precis som Ivan. Och en tanke gnager lite i mig: de där barnen som växer upp med andra barn i familjen (även kallade SYSKON ehe, hej afasi) verkar vara mycket mindre sköra än Ivan i sina interaktioner? Eller så är det slump. Eller egna tolkningar. Jag tänker ju ganska ofta på Ivan och hans känslighet och hur han har problem med större grupper av barn och okända andra barn och sådär. Och så tänker jag att han kanske skulle ha gynnats, personlighetsmässigt, av att få ett syskon. Vilket jag ju nu inte kan ge honom och aldrig egentligen skulle välja att ge honom bara av den orsaken, så jag borde nog sluta fundera här. Och börja jobba på att låta honom fortsätta umgås med massor av andra barn till exempel genom förskoleverksamheten eller på fritiden.

Tycker ändå det är spännande att höra hur andra resonerar kring tanken på syskon. Jag har en hel del vänner som bestämt sig för att ett får vara nog, så jag känner mig inte SUPERAPART i denna konstellation (förutom att jag ensam förälder, det är inte så många andra som är i mina kretsar), men de flesta verkar nog ändå tycka att två är bra. Eller tre. Hänvisar ofta till sin egen relation med sina syskon när de pratar om sina val i den frågan. Att barnet alltid kommer att "ha någon", även när en själv försvunnit från jordens yta. Jag köper det argumentet helt klart. Jag är lite ledsen för att Ivan inte kommer ha det, i alla fall inte bundet av "blod". Än en gång, får jobba på andra lösningar för honom. Vänner, kusiner, släktingar, nätverk nätverk och mera nätverk.

Ps. Varför skaffade jag själv barn? Har verkligen inget tydligt svar på den frågan heller. Troligen för att jag var färdig med allt jag visste och kände till och ville ha något mer, något nytt, utmanas i grunden och liksom gå in i level 2. Tror det bästa (och mest fantasilösa) jag kunde komma på var att bli gravid då. Kan på intet vis säga att jag ångrar det valet men baserat på någon särskild bebislängtan var det nog faktiskt inte om vi ska vara helt krassa. Men det blev ju bra ändå. Ds. 

25 april 2016

Rutiner och sånt

Inte livsviktigt tycker vi. Hälsningar från soffan kl 20.20 där ingen har planer på att lägga sig ännu. Tydligen. 


24 april 2016

Hagel och bio

Resultat biodebut: först var han orolig pga full salong och mycket barn och mörker. Sen började filmen och han satt stilla som ett ljus. I exakt en alfonsfilm, vad är de, typ tio minuter? Vid andra började han vrida på sig. Efter fem minuter kräfva "VI SKA GÅ UT". Vid utgången såg han en polare, de började springa runt i trappan bredvid stolsraderna några minuter. Sen ville båda gå. Tror vi var i salongen ca 25 minuter totalt vilket ändå var mer än jag trodde. Vi testar definitivt igen, men troligen inte med Alfons. Slut på rapport. 

För övrigt är det något ganska slitet över min unge nu. Det går som i skov på något sätt, igår hade han en jättegnällig, trött och aptitlös förmiddag och tidig eftermiddag. Jag hann givetvis hetsa upp mig i tanken på att hjälp, är det magsjuka. Han har klagat på ont i magen till och från sedan i torsdags kväll. Inga speciella tecken i blöjor, möjligen lite aptitlös. Eller jo, definitivt sämre aptit sista dagarna. Är för övrigt eventuellt inne i en fas då han testar att säga att han har ont lite här och där. Häromdagen när jag hämtade ba "ont i örat" och sen var det "ont i benet" och sen plötsligt "ont i traktorn" och man ba BUSTED! Närå. Men ja. Kanske har han lite ont i magen, kanske inte? Så svårt att veta. 

Men iaf, superhängig dag igår. Till runt fem, så vände allt och han var urpigg och matglad och sprallig till han somnade, strax före tio (jo jag försökte alltså lägga tidigare men den nyfunna energin var too much). Idag hängig vid lunch och halva eftermiddagen igen. Trodde han skulle somna sju, låg och slögrejade håglöst med ipaden i soffan. Men så vände det igen. Runt vällingen på kvällen, vilket får mig att undra om allt egentligen bara är energilöshet pga nästan inget matintag? Men varför vill han då inte äta. Hmm. Så halv åtta blev det tydligen partykänsla här hemma igen. Härjade och sprallade till halv tio varav sista 1,5 timmarna var ett enda långt sång-medley i sängen. Var hungrig och bad om frukt och välling och macka. Fattar inte vad som pågår i honom. Men han har iofs varit förkyld en vecka. Den kanske är tung inuti även om jag utanpå tycker jag den är av det mildare slaget. Aaaaah, alla dessa virus. Virus virus virus. Mage näsa hals hosta mage näsa hals hosta. Endless circle. Så trött på den här vintersäsongen nu. Måtte 2016/2017 bli ett mildare åt mot oss. 

Och på tal om "trött på" förresten. Vädret just nu. Två dagar i rad har jag lyckats vara ute och vagn-söva mitt barn i SÅ PASS MYCKET HAGEL? Herregud alltså. Studsade små isbollar över hela vagnen (som var inbakad i regnskydd). Svor inuti då. 


Biodebut

Idag är det tydligen "barnens biodag". Det tyckte jag var en bra anledning att introducera detta underbara för ivan. Själv älskar jag bio mer än nästan allt annat. Hoppas såklart på pepp även från hans håll. Känns ändå lite som vi har oddsen emot oss iom att 1. Han inte ena gillar Alfons när vi ser det hemma samt 2. Aldrig har jag sett honom sitta på samma stol i 40 minuter förut, speciellt inte på nya platser samt 3. Han blir lite stressad av massa andra okända barn. 

Men vafan nu kör vi! Det ska böjas i tid osv. 


22 april 2016

Bra fredag

Ivan hade minsann sovit idag på vilan igen. Hurra tyckte jag. Trött verkade han ändå. Men jag fick igång honom en sväng i Björns trädgård på hemvägen. 


Var så hemskt sugen på ett glas vin när bilden ovan togs. Babylon låg bara några meter bort men där satt ingen jag kände. Så vid fem gick vi hem. Jag hade precis börjat koka pasta när Lovisa messade och frågade om hon fick komma förbi på ett glas. Om hon fick? Det var väl cirka mysigaste fredagsöverraskningen på jag vet inte hur länge. Hon kom, vi åt, vi slängde oss alla tre i soffan lagom till klockan sju. Och där förblev vi, alla tre på synnerligen gott humör, till halv tio. Ivan verkade inte tro sina ögon av allt mys - vi hade tagit ut filtar och kuddar och han ömsom lekte med sin iPad, ömsom snackade med oss. Sjöng lite. Snackade. Lekte. CHILLADE. Vid halv tio tog han mig i handen, gick in i sovrummet, stängde dörren dit och ropade "hejdå Lovisa". Sedan lade vi oss. Han somnade helt fridfullt på kanske en kvart. Inga konstigheter. Jag önskar att alla kvällar kunde vara såhär. 

Nu är klockan tolv och Lovisa har just gått hem och denne lilla tröttis ska ansluta till stället där Ivan hänger. Dvs sängen/sömnen. Herrå. 

Nailed it!

Postade den här på instagram idag och konstaterade att en del ändrats sen dess. Två vagnar har vi förbrukat, jag har klippt mig (tack och lov!) och återgått till jobb, har bytt stadsdel, gått igenom livets hittills största kris, slutat amma aka har ej tillstymmelse till ens en a-kupa längre, är numera singel slash änka, och "lite annat" som skett. Ni vet det mesta. Men Ivan är sig lik: 


I alla fall! Vi har pratat ALLDELES för lite, inser jag när jag ser denna bild, om att jag slutat bita på naglarna. Tog bara 36 år av ihärdigt bitande. Trodde aldrig jag skulle sluta. Men så en dag förra våren berättade någon att en visst kan ha akrylnaglar under en övergångsperiod och så vips hade jag det. Kanske ett halvår? Plockade bort all typ av förstärkning i november och nu gör jag det inte längre! Biter alltså. De är svaga och inte så fina, men de finns. Jag är fortfarande usel på att måla högerhanden. Men men. Jag har nästan slutat gömma händerna på ren reflex så snart en kamera är i närheten alternativt det är jobbmöten etc. Tänk va. Applåd till mig för det. 


21 april 2016

Och på den nionde dagen somnade han

Fick just besked om att han somnat idag på vilan. En timme efter de första somnat. Efter 1,5 veckas paus från detta. Känns ändå skönt. Tänker att han behöver det. HOPPAS NI ANTECKNAT detta extrem-intressanta nu. 

Good old bakisperson

Igår presenterade jag en grej på en scen inför sisådär hundra personer. Mitt uppdrag var egentligen väldigt simpelt: att hälsa välkomna, säga några inledande ord, promota ett erbjudande, visa en casefilm, lämna över ordet till den första av ett gäng föreläsare som sedan tog vid och som också var orsaken att de där hundra hade samlats. Ändå tyckte jag att det var så extremt jobbigt. Alltså, jag VET att jag kan prata inför folk och jag VET att det ser helt okej ut, låter bra och att det kommer gå bra. Ändå vill jag helst inte. Men gör det ändå eftersom det i viss mån är en (liten) del av mitt jobb. Det var skönt när det var gjort. Då drack vi några öl, jag och några kollegor, och sedan anslöt min vän Monkan som var på snabbvisit från Skåne i jobbärenden. Kom hem strax före elva. Ivan hade somnat sju. SJU! Åh alla barnvakter och hur mycket bättre ni är på att lägga mitt barn än jag själv. Vad bra att ni finns. Inatt var det mindre hosta och idag var det mindre snor så nu kanske det vänt inom förkylningen. Hoppas. På förskolan sovs det fortfarande inte och läget är fortfarande ganska trött och obalanserat. På morgnarna vill han absolut inte gå dit. Tårar redan från påklädningen i hallen. Han är pigg på plats fram till runt tre, då han däckar ihop humörmässigt. Åh, jag hoppas så att den här omställningen som pågår snart är över så han får lite ork och pepp igen. Skulle för övrigt jag också behöva idag, ehe. Så ovan vid att dricka öl these days alltså. 

Nu lunch och sen lite good old hypnosterapi. Kan tänkas att det fälla en tår eller två, vi får se. Sen tidig hämtning på fsk (15.00) och en tur till årstaviken för att mata änder med en av Ivans fsk-polare och hennes mamma. 

19 april 2016

Kärleksdetoxen

Ok nu ska vi se om jag hinner formulera tankarna kring det här jag funderat på ett tag eller om Ivans hosta kräfva handpåläggning av det slaget att jag tappar tråden. Vi gör ett försök. 

Ganska ofta när jag pratar med vänner, främst sådana jag inte pratar med så ofta (vilket, tyvärr, dessa dagar är typ 95% av mina vänner) eller de jag inte känner så bra, så frågar de lite "med glimten i ögat" typ hur det går med kärleken då. Eller på tinder. Eller gällande flirtar, att leta ny partner, att ha nån slags romans, att ligga. Ni fattar. Frågan kommer upp lite på skämt, lite på allvar. Man undrar. Eller vill slentrianfråga tillbaka när man själv pratat om ämnet i x antal minuter/timmar.  

Jag har inget emot frågan alls - blir inte ledsen eller stressad eller så, men den får mig att notera en grej jag inte tänkt på förrän nu, då jag sedan en lång tid liksom levt helt i avsaknad av allt det där och nästan glömt bort att det existerar. Grejen är: hur viktigt och normativt det här med relationer och kärlek är för typ... alla. Man frågar för att man bryr sig om mig och man tänker sig att nu då jag inte längre är i en aktivt sörjande fas, så är det väl dags. Dags för mig att bege mig "ut på marknaden" eller att få lite good old love. Eller sex åtminstone. Eller bekräftelse. Eller något. Något bara! Något som vi kan prata om! Något som gör mig till en av alla andra - för alla andra har väl ändå NÅGON eller NÅGOT i de där områdena att prata kring? Är du inte nykär så kanske du har en stabil relation? Eller kanske sörjer en förlorad relation. Eller tvekar kring din relation. Eller saknar någon. Eller något. Eller trånar. Eller bearbetar någon. Eller kämpar för någon. Eller tjaaaa, ja men i fattar: det är som att jag skalat bort en bit, ett lager i mitt liv, som liksom verkar skava lite i andra att jag inte har. Eller kanske främst: inte är så sugen att skaffa. 

Själv ägnar jag otroligt lite tid eller energi just nu, åt att tänka på relationer. Eller kärleksobjekt. Jag tror aldrig i mitt vuxna liv att jag gått såhär obrydd kring det faktum att det inte finns någon där. Inte i sin frånvaro, inte i sin närvaro. Jag tror att jag varit olyckligt eller lyckligt "kär" i någon typ ALLTID, sen jag var... Typ tio? Men ej nu alltså. Tänker inte ens på't förutom när frågorna dyker upp. 

Visst kan man tänka att "men hon sörjer ju fortfarande, det är helt naturligt, hon är inte där ännu, det kommer". Och visst. I viss mån stämmer det säkert. Men helt ärligt så vet jag inte om jag sörjer min avsaknad av kärleksrelation så himla hårt just nu? Jag sörjer fortfarande att det blev som det blev. Att jag blev lämnad kvar med allt det här. Att jag tvingas leva det här livet ensam med Ivan. Men när jag tänker på vem eller vad jag skulle vilja fylla det med, förutom oss två, fylls jag inte av en konkret saknad. Det känns inte halvt, det här. Det känns snarare nästintill överfullt. 

Det kanske har med tid att göra. Jag har inte, på länge nu, riktigt haft tid eller råd att gå och längta efter en relation. Har haft fullt upp med allt som är och allt som varit. Att bygga bo, att hitta hem, att välja riktning, att vara förälder. Och någonstans har jag litegrann glömt bort den där gamla känslan av längtan jag alltid kände när jag var singel förr. Gud vad jag längtade då. Efter en relation. Något som var på riktigt. Någon att dela dagar och nätter med. Men inte nu. 

Eller jo,jag ska inte ljuga. Jag tycker det är ensamt att alltid bara vara jag och Ivan i vardagen. Att behöva göra planer hela tiden för att ha sällskap. Jag kan absolut avundas er som har sällskap i vardagen gratis, så att säga. Jag gillar ju också sällskap. Och samtal och skratt och att dela med mig och av mig. Men den saknaden är mer efter ett socialt sammanhang. När jag sitter i en bar med en vän eller flera så vandrar liksom inte ens min blick runt längre. Jag har så fullt upp med att ta igen saknad tid med dem, vännerna, vill inte störas av nån himla ny person jag inte ens känner. 

Jag lyssnar på andra och hör hur de lever i sina relationer. En del lyckliga och fyllda av det där jag en gång till vill uppleva, en del rätt... Kämpiga. Uttalat eller mellan raderna. Jag kan fortfarande läsa mellan dem, raderna. 

Men nästan aldrig känner jag längre en avund. Mycket oftare en suck av lättnad inombords, att jag inte har det också att deala med. Kompromissa. Gå halva vägen var. Jobba på en relation. Kämpa. Dela upp. Allt det där som i alla fall enligt min mening oftast ingår i en relation, dvs kämpandet och att "göra kärlek", jag blir trött bara jag tänker på det. Fy fan vad härligt att - helt ofrivilligt till att börja med - ha en paus från det där? 

Jag tror jag har landat i ett mellanläge där jag inser att det finns vissa fördelar med att styra sitt liv helt själv. Eller, om vi ska vara krassa så styr ju Ivan mitt liv rätt hårt just nu. Men ändå. Jag bestämmer allt ifrån ambitionsnivån på middagen (so what om vi käkar både pizza och halvfabrikat - vem bryr sig? Inte vi, vi råkar älska båda delarna) till vad vi ska göra i sommar och vart vi ska bo. Framtiden och nutiden är MIN. Ingen annans. Jag har förvisso ingen att vardagsdwella föräldrafrågor med (jo er, tack för det!) men inte heller någon som sitter därute när en läggning drar ut på tiden och vill ha saker av mig. Som tid, ehe. 

Jag tänker att jag nog vill ha en relation någon gång igen. Men att den gången inte är nu. Inte alls nu. Och så tänker jag ibland att jag kanske framstår som världens tråkigaste i och med detta. Jag är den där som gärna blir kvar på förfesten till tre på natten eftersom jag tycker man pratar mycket bättre i köket än på en klubb. Eller den där som aldrig feedar in samtalen kring det ämnet de flesta verkar gå igång på mest att prata om: relationer. Det är eventuellt ett problem. Men bara sett ur perspektivet "vem vill jag vara i sociala sammanhang" och inte ur perspektivet "går här med en förtvivlad saknad efter en ny partner". 

Jag tycker det finns en hel del fördelar med den här pausen. För mig personligen om inte annat. Det har varit bra att uppleva att det där gamla fokuset som ändå tog så mycket tid och energi fått flyttas till en annan plats långt bort. Det finns ett lugn i mig när jag inte ständigt behöver fundera på eller jobba på eller utvärdera eller analysera en relation. Kanske är allt så enkelt som att det inte funnits tid. Och nu har jag glömt bort vad det är som är så magiskt med att vara ihop? Kanske är det bara en vecka tills jag kommer på det och börjar längta igen? Ingen vet. 

Men jag tror att det här är och har varit riktigt jäkla nyttigt för åtminstone mig. Även om jag aldrig har några ens remotely spännande svar på frågor som "hur går det med dejtandet då" eller "vad händer på tinder" eller "när ska du bli ihop igen" etc, så gillar jag ganska många aspekter av avsaknaden av en relation och vad det gör med en efter sisådär ett och ett halvt år. Jag tänker ganska ofta på det lite som när en har detoxat konsumtion under en längre tid (alla som inte provat - gör det! Det är magiskt på riktigt när allt habegär släpper) och ba aaaaaaaah, lättnaden när en inser att en lagt så jäkla mycket energi tidigare och att det frigörs så himla mycket ANNAT ur det. 

Jag hade aldrig valt den här serien själv tror jag. Men nu fanns den i den hand jag blev tilldelad här i livet och jävlar om jag inte ska ta och lära mig något på kuppen. 

Blödig morsa till trött unge har ordet

Äeh men alltså HUR blödig kan man bli över att umgås med ett trött barn som inte fattar någonting kring varför allt plötsligt är så motigt och jobbigt och deppigt och upprörande och bara uäääääääh dagarna i ända men trots detta ej dagsover?

 Idag har det gått en vecka sedan sist. Och gud vad han är trött. Han är snorig, oglad, har kort stubin, ser helt mosig ut i ansiktet och det enda han orkar gnälla om är iPad iPad iPad. Försöker lägga redan 18.30 men han somnar inte förrän 19.30. Olycklig och efter x antal utbrott. 

Som alltid gör det helt ont i mig när han inte är sitt vanliga sprudlade jag. Den där skrattande busiga typen var det några dagar sedan jag träffade sist och jag saknar honom. Imorse när vi gick upp sa han "sova mer" men kunde liksom inte sova mer. Jag bad dem att verkligen göra ett rejält försök att få honom att vila på förskolan och det hade nästan, men bara nästan lyckats. Han har liksom låst sig, bestämt sig, det ska inte sovas där. 

Nu stånkar han, hostar (att få ett tio minuter långt gråtutbrott gör ej underverk för hostan som ju är 100% slem i näsgångarna-relaterad) och snarkar här bredvid. Mitt lilla knyte. Längtar till att åtminstone förkylningen är över så orken kommer åter. Och jo, han är feberfri och äter. Glad på fm och halva em. Men sen så trött. Så trött så trött. Lilla vän. 


18 april 2016

Reminder till sen

Note to self: skriv det där inlägget som handlar om att detoxa på kärleksrelationer (tänk konsumtionsfritt år men byt ut konsumtion mot relation och år mot plural) och vad det gör med en - good and bad. Funderar mkt på detta just nu. Men måste sova. Hepp! 

Maj och juni. Så händelserika.

Sitter med the never ending logistik kring barnvakter för maj och juni. Och inser att herreguuuuud vad det kommer bli mycket i maj och juni. En hel del jobbrelaterat på kvälls- och nattid där övernattning krävs, av mig och barnvakter. Och så några rena nöjesgrejer tex min bästa väns 40-årsfest (att vi blir 40 nu/snart, sån grej!) och en.... RESA TILL GBG FÖR ATT GÅ PÅ HÅKAN PÅ ULLEVI bara helt vanligt. Herregud. Ska bo på hotell! Med en kär och saknad vän! Och åka tåg helt ensam i förstaklasvagn! Och se på Håkan! Och kanske gå ut lite! Och troligen sakna min unge så det skriker i varje cell framåt småtimmarna men det är väl dags att börja träna lite på sånt här också tänker jag. Hitta tillbaka till självet och det där. 

Vågar inte ens räkna på summorna dessa timmar från Ivan kommer kosta mig. Gissar på mellan 5000 och 6000, hjälp. Men ändå. Livet måste levas, jobbat måste jobbas, en annan gång får jag ha pengar kvar i plånboken eller på sparkontot. Tänker lite så. 

Hallå hörde ni det där om Håkan i Gbg? Ska jag ta det en gång till? Inte? 

Tolv timmar försmäktar han.

Den lille kämpen alltså. Har börjat få gå ut med treåringarna när hans polare i tvåårsgruppen sover sött mitt på dagen. Idag när jag hämtade var han rosig om kinderna och simmig i blicken redan klockan fyra. Klockan sju var han definitivt redo för sömn. Halv åtta sov han. Nu ligger han här och rosslar bredvid mig. Tänker att jag måste prata med förskolan imorgon, höra om de ändå inte ska liksom ge honom en chans att lägga sig åtminstone ett tag innan de avfärdar hans sömnbehov mitt på dagen. Eller så hade de försökt även idag och han hade inte velat, oklart. Det kanske är helt normalt att ett barn är trött efter förskolan och redo att lägga sig redan sju förresten. Jag kanske bara borde embracea den här förändringen och se det som ett gyllene tillfälle att få tillbaka lite egentid. Men han var så trött idag. Och jag blir typ lite rörd/ledsen när jag tänker på honom där i sina för stora regnbrallor ute på gården med de större barnen som han inte känner så bra ännu. Har han det bra? Kan jag göra något för honom? Är det här okej? 

PS jag har pms. Så lätt-rörd då. 

17 april 2016

Skrattade rakt ut nu


Terrible twos och så lite hosta på det

Oh NAJ det verkar som att natthostan är tillbaka. En frisk vecka men i fredags kom misstänkt många nysningar och igår var rinnsnuvan ett faktum. Idag mer av en fontän. Men glad och feberfri med god aptit så jag reflekterade inte ens över att han ju har en tendens att börja hosta om natten när han är slemmig i näsa/hals. Efter en OTROLIGT lyckad läggning som pågick mellan 19.15 och 19.45 började så hostan cirka 19.50. Dvs för en kvart sedan. Nu pågår gissningslek här hemma: ska det vara av typen "den där man tar sig igenom första timmen när kroppen byter position från stående/sittande till liggande" eller av typen "pågår hela natten och skrämmer slag på modern ty det låter nästan som kräks". Imorgon har vi svaret. OH THE NEVER ENDING EXCITEMENT OF PARENTHOOD hörni!
 
¯\_(ツ)_/¯

PS. Hade ni hört uttrycket terrible twos tidigare? Inte jag men Ruben berättade det idag när vi pratade om skiftet mellan att tillgodose barnets alla önskningar och behov till att börja försöka sätta gränser för barnet har lärt sig manipulerandets ädla konst utan att samvetet tyckts ligga etta på priolistan över egenskaper att utveckla tidigt i livet. Iaf. Nu ska jag googla denna term och se om jag känner igen oss. Ds. 





 

Så göttigt ändå

Okej glöm det där om umä. Verkar som att broren kommer hit istället (HURRA!). En annan gång kommer jag dock behöva tips på rum/lgh att hyra så spara denna ödmjuka förfrågan till juni plz. 

Idag har jag och ivan haft en helt underbar dag. Jo, underbar. Jag är ju inte den som drar mig för att berätta när det är jobbigt (ni ba no shit sherlock) så för att variera temat lite vill jag ändå nämna att vi haft det LÖVLY. När det regnade åkte vi olika färdmedel på spår (pendel, spårvagn, tunnelbana) tillsammans med Ruben och Bill. När Bill skulle gå hem och sova drog vi till Bergsgruvan och lekte ett tag. Att sova var inte heller idag på Ivans agenda tydligen. Spontant anslöt Frida och inez. Sedan hängde vi runt resten av dagen. Fikade lite här, lekte lite där, satt i nån park, gick lite, så himla härligt. Ivan var på strålande humör mest hela dagen och tja, sånt påverkar ju rätt mycket? Vid fem gick vi hem, lagade mat och nu känns allt sådär perfekt harmoniskt som det gissningsvis kommer att vara i exakt 45 minuter till. Då kommer Ivan börja hetsa upp sig över att han inte vill sova osv. Men det tänker vi inte på nu. 

Här har vi köpt kakor och bulle och saft av några scouter. 
Här lekte Ivan jättelänge. 
Här gungade vi ett tag. 
Hör är vi på väg hem och stannar en sista gång, denna gång i Bofills Båge. 
Här slog sig Ivan ned och sjöng några sånger en god stund. 

Ja, det var väl det. Over and out. 

Umä i pingst?

Bra grej med osömn på dagen: en behöver inte tänka på att väcka barnet på morgonen för att passa in trötthet till en viss tid, det är ju faktiskt en win. Så idag gick vi upp klockan nio. Var iofs vakna och jag var mitt allra sämsta förbannade jag mellan 05 och 06.30 men det kan vi ju prata lite tystare om. 

Nu ösregnar det. Ivan ska få åka lite pendeltåg. Bra med fordonsfixeringen: det är en upplevelse i sig att få ta ett tåg några stationer hit eller dit. 

Hörni, visst är någon eller några av er från Umeå? Vi skissar på en helg där den ca 13-16:e. Pingst va? Söker eventuellt en lgh att låna/hyra för att komma ned lite i kostnad för resan. Om ni vet nån som ska bort eller så, maila gärna! Schmarro och gmail och så. Tack! 

16 april 2016

Landettäcken

Tömmer just nu skåpen på all form av "snacks" jag kunde hitta, dvs pepparkakor. Behövde något slags sockerkick efter kvällens läggning och en tager vad en haver, right? Fick mig genast att skriva en post-it till mig själv på kylskåpsdörren: du skall alltid hava god ost i ditt kylskåp. Jag fattar inte varför jag inte alltid har god ost i mitt kylskåp. Jag älskar ju god ost.

För övrigt så funderar jag mycket på var man köper sådana där "landet-täcken". Alltså täcken som ej är i dun (har hundra varianter av sådana, tjocka och tunna, men tycker de prasslar för mycket och är för lite substans - typ mellan knäna - samtidigt som det blir för varmt) men inte heller är i syntet. Helt vanliga bomullstäcken alltså. Sådana som gammeldags sovsäckar var, om ni fattar? Minus dragkedja då förstås. Men ja, landet-täcken. Behöver ett till nu när Ivan snor mitt om nätterna och jag alltid blir på dåligt humör av att behöva ta det näst bästa. Tips emottages tacksamt. Eh, nu kom jag på att jag inte ens googlat "bomullstäcke". Kanske skulle börja med det.

Edit: svaret verkar vara Jysk! 

Can't get no. Sleep.

Lätt etta på min lista över saker som kan göra mig helt utomjordiskt ursinnig: att försöka planera för / styra upp sömn för en trött unge som enbart somnar i vagn på dagtid. Och så klaffar inget. Ni vet, det blir plötsligt storm, eller börjar hällregna, och en har inget regnskydd till vagnen, eller en får skavsår, eller en råkar passera hundra byggarbetsplatser som är "intressantare än sömn", eller det flyger helikoptrar över hela himlen, och så vankar man och vankar och vankar och tiden går och barnet somnar inte. Jag kan bli så SJUKT förbannad på väder när det kommer till att söva barn. Idag var en sån dag. Ivan har ju skippat dagvila nästan hela veckan men imorse när vi vaknade hos farmor och farfar efter en extremt dålig natt...

(vid tillfälle ska vi prata om det här med uppblåsbara madrasser och hur man måste komma ihåg att ordna typ en bäddmadrass eller åtminstone täcke mellan madrass och lakan för om det är lite svalt eller kanske rent av kallt i rummet man ska sova så blir det en helt surrealistisk upplevelse där inga filtar ovanpå i världen hjälper för kylan biter nedifrån och det känns som att sova på en kall asfalt, okej nu behöver vi inte prata mer om det för jag har redan sagt allt men så var vår natt iaf och ingen sov speciellt mycket alls)

... Så var det helt uppenbart att han var trött redan en timme efter att vi stigit upp. Och han behövde dagvila. Och eftersom jag åkt ut till farmor och farfar helt spontant efter jobbet igår och varken hade varma kläder eller regnskydd till vagnen med mig var det lite av en chansning att gå ut på promenad där vid 11.30, när himlarna var grå och det liksom tryckte ett regn i luften. Men vad hade vi för val? Barnet behövde sova. Och jag tänkte att hellre blir jag lite blöt så kan jag torka medan Ivan i vagnen vilar under ett regnskydd utomhus, typ i farfars utomhusgarage. Och det kanske skulle gå fort. Det kanske inte skulle börja ösa ned. Det fanns så många halvbra lösningar, ändå. 

Men, som typ alltid nu för tiden, så var det ju inte enkelt att lösa och jo det började ösregna och nej han somnade inte och 45 minuter senare kände jag mig som en dyblöt och vansinnigt flrbannad idiot som traskat runt där över åkrar och ängar för att söva i ösregn och allt som hände därnere i vagnen var att min unge satt i en blöt vagn och inte sov. Han var tydligen inte så trött då? Eller så var hans nya (okej inte nya) aversion mot sömn starkare än tröttheten. Inte vet jag. Men återvände hem alldeles genomfrusen och blöt och bara graasaaaaagghhhj. Så flrbannad. På regnet. 

Minns tusen likadana situationer från mina 18 månader som föräldraledig. Herregud alltså. Inget kunde få mig så arg som när sömnen inte klaffade och JAG KÄMPADE PÅ I VÄDER OCH VIND för att lösa det. Den maktlösheten. Må låta som en petitess i det stora hela men den som fattar fattar. 

I alla fall. Han sov inte sen. På hela dagen. Och var ömsom glad ömsom oregerlig, så som han är när han är övertrött. Jag antar att vi är inne i en så kallad fas nu. En där han verkar valt bort dagvila men fortfarande är lite för trött på eftermiddagen för att helt och hållet hålla ihop sig, så att säga. I bussen hem till oss, vid fem, ville han plötsligt sova. Sade det till och med rakt ut, vilket på riktigt aldrig hänt förr. Jag började babbla om saker han gillar för att hålla honom vaken åtminstone en dryg timme till. Vilket fungerade. Lite för bra, eftersom han sedan gick in i något slags mayhem-stadium och läggningen tog hysteriska 1,5 timmar och han somnade 20.40 efter ett oräkneligt antal utbrott (tex: slå i huvudet i väggen när letar efter sovställning och provat 19562959 olika och dänger skalle i vägg av misstag). Alltså, ändå imponerande att vara vaken till nio för en som visade första trötthetstecken tolv timmar tidigare samma dag och ej fått vila? 

Nåväl. This too shall pass antar jag? Det måste det. För jag vill nämligen ha tillbaka mina kvällar. Och sluta leta sömn-tillfälle om dagarna när han ändå bestämt sig för att sömn är djävulens påfund. Jag HOPPAS så innerligt att detta typ är fasen mellan dagvila och inte dagvila, och att snart har han ställt om sig och vi hittar till en lagom läggningstid och aldrig mer ska jag gå där timme ut och timme in för att lura i honom lite sömn - som han ändå inte tänker ta. 

Nä fy. Den här typen av dagar kommer jag inte sakna när det är över. 

Men! Förutom det har nog ivan haft cirka sin bästa dag ever. Så många FORDON han suttit i alltså. Vrak och renoveringsobjekt och fina Volvo-valpar och motorcyklar till exempel. 

Nedan exempel på fordon. Den som känner mitt barn väl kan se hur trött han egentligen är på bilderna, men peppen på fordonen håller honom vaken. I nittion timmar till efter att bilderna tagits tydligen. 





15 april 2016

That girl needs therapy

Okej, nu testar jag ännu en terapiform. Har väl snart betat av hela kartan därute. HUR KAN JAG VARA SÅ STÖÖÖÖRD? Obs skoja. Jag tycker inte alls att jag är störd, jag tycker att jag är en ganska sund människa som inser mina begränsningar och har ett grundläggande driv att få lösa problem och anser att jag är värd att få må bra. Bättre. Må okej, om inte annat.

Och det var ju det här med min kräkfobi och vad det senaste året med Ivans åtta magsjukor har gjort med den. (Ej underverk). I kombination med att förlora en partner lite plötsligt över natten, att stå ensam med allt ansvar för sig själv och sin unge, och att försöka få ihop sin tillvaro med allt vad det innebär. It aint easy, man. Självklart fattar jag att mina issues kring kräks handlar om en rad olika saker som projiceras in i just det här området. Det handlar om kontrollförlust, oro, att möta demoner, att inte känna sig vuxen nog att ta hand om någon annan i vissa situationer, om sorg troligen, och kanske om att ens strategier en lagt sig till med under X decennier plötsligt krackelerar och så finner en sig där, ständigt orolig för en så basal sak som att barnet ska kräkas, och plötsligt tar den där oron över så pass stora delar av ens vardag att det liksom inte är okej längre.

Dit nådde jag för kanske en månad sedan. Strax innan Ivans senaste magsjuka, faktiskt. En tid eskalerande oro med mycket magsjukor på förskolan exploderade runt påsk och jag bara ORKADE inte ha det så längre. Insåg att det här kostar för mycket - inte för Ivan men för mig. Och jag måste få vara lite lugn ibland. Måste få slappna av och lära mig att leva med riskmomentet och att inte alltid, alltid oroa mig om kvällarna och nätterna. För det kommer komma fler vintrar, fler smittor, fler lappar på förskolans dörr om "magsjuka pågår". Och framförallt: fler perioder då magsjuka INTE går och då jag faktiskt förtjänar och skulle behöva att få slappna av och fucking njuta lite av en ganska härlig och fungerande tillvaro.

Hade provat KBT och inte lyckats den vägen. Handlingar före känsla var helt omöjligt för mig. Att tvinga sig att sluta med sina säkerhetsbeteenden tog inte bort oron. Oron handlade ju i mångt och mycket om kontrollförlusten. Att det inte går att närma sig magsjuka under "kontrollerade former". Om Ivan eller jag till exempel hade tvingats att kräkas i en kontrollerad situation då jag visste att det inte smittade hade jag inte varit lika orolig. Någon tipsade om hypnos. Jag frågade i en status på Facebook om mina vänner och bekanta hade provat och hade tips. Fick ett tips på en person. Ringde den personen, pratade in på telefonsvararen. Den personen ringde upp. Hade ordnat en tid hos en annan person. Jag gick dit.

Nu har jag gått två gånger. Och jag vet inte exakt vad jag ska säga om saken. Förutom att hypnos kanske inte var som jag hade tänkt mig - typ att en går en eller två gånger, försätts i ett magiskt tillstånd där någon annan förklarar för ens undermedvetna att det inte är farligt med kräks, och så går man därifrån, botad och klar att möta framtiden som lugn och harmonisk.

(utrymme för alla som är insatta i hypnosterapi att skratta rakt ut)

Det var inte så, nej. Det var inte trolleri. Det var inte heller som på tv. Det var en metod inom något som kallas regressionsterapi och som jag för några år sedan hade avfärdat som extremt flummigt, ni vet gå tillbaka till barnet inom en och trösta det och göra sig av med gammalt shit som hänt innan en var stor nog att ta hand om det och liksom göra sig av med bagage för att sedan kunna bli lite mer fri. Typ. Ja men ni hör ju: är så ovan och ny inom detta att jag inte ens kan formulera mig kring det. Det jag vet är att jag grät mig igenom hela första sessionen. Varenda övning, inklusive att "andas" och att "ta det lugnt" och att "hitta en skön plats" gjorde mig så extremledsen att bara det, i sig, kändes helt sjukt värt att vara där. Jag insåg att jag nog inte gråtit 40 minuter i sträck sedan Aksel dog. Jag har inte haft tid. Har varit tvungen att anpassa mig efter när Ivan sovit eller varit hos barnvakter och det har inte alltid varit läge, helt enkelt. Har varit enklare att bli rationell och jobba på med det praktiska.

Nu har jag gått två gånger och kommer gå våren ut. Jag tycker själv inte att jag en enda gång lyckats komma till det där läget som vissa kallar under hypnos och andra trans, men det är tydligen en träningssak. Och något så otroligt frånkopplat hela det där rationella intellektualiserande som jag ägnat typ hela mitt liv åt. Jag vet inte ens vem den där lilla Carolina är eller vad hon behöver. Jag vet inte vilken färg på filt jag skulle välja att svepa in henne i om jag skulle göra det i en övning. Halva första gången ägnade jag åt att ångra att jag valde en rosa filt för jag vill fan inte sitta där med en rosa gammal fleecefilt, ens i min fantasi. Och att jag tänker så är ju liksom intressant i sig, kan jag tycka. Det ständiga behovet att vara i kontroll, att välja rätt, att inte gå på känsla och låta saker hända och flöda inom mig.

Jag rapporterar väl vidare om det händer något med mitt mående och mina issues under våren, om ni vill? Klart ni vill? Ni älskar att läsa om andras terapier och lidanden, visst? Skoja.


Bajs

Ja, jag är helt immun mot evt äckel kring ämnet bajs nu för tiden så ni som har den helt normala spärren kvar, läs ej detta inlägg. Det blir typ så när en omger sig med barn? Diskuteras bajs hejvilt.


En sak jag funderar på nu är dock detta: ivan träffar ju barnvakter minst två gånger i veckan. Som ofta - säkert på mitt initiativ inledningsvis - rapporterar kring hans bajs. Igår var det stora trumman hemma för ivan hade tydligen bajsat två gånger på förskolan. TVÅ GÅNGER. 

Jag ba jaha och? Barnvakten lät som att det var något alldeles otroligt märkligt över det. Lät aningens bekymrad över konstistensen också. Jag ba va, det lät ju helt normalt? Och så, när jag lämnade idag, berättade förskolepersonalen samma sak. Typ "hörde du att Ivan bajsade två gånger igår"? Ännu en gång tyckte jag att detta var en ickefråga. Mitt barn har alltid gjort det två gånger om dagen. En på morgonen (oftast direkt efter välling men inte igår vilket ju förklarar första) och en på em eller kväll. Jag har alltid tänkt att det där varierar mellan barn och att allt från en gång var femte dag till tre gånger om dagen är normalt så länge barnet är pigg och frisk liksom. Vilket jag nog tänker fortsätta tro, tills någon annan säger något annat. Kanske skulle höra med läkaren nästa gång vi ska dit. 

14 april 2016

Slutar han dagvila nu?

Jahopp, han skippade dagvilan idag igen. Och ikväll märktes det tydligt på energin. Han var som packad när jag kom hem från jobbet: otroligt hetsig men vinglade runt och växlade mellan olika "starka" känslor inför saker. Hann i princip bara hälsa och äta lite och sedan var det bums i säng. Och det väntade utbrottet infann sig exakt klockan 19.20. Idag höll han ut länge ändå, tror han grät till kvart i åtta? Med små pauser för att kasta sig lite hit och dit och säga något i normal samtalston och sen hoppsan - slår huvudet lite mot väggen i ett kast och så bröööööl igen. En av nackdelarna med o-gosigt barn som jag kommit på på sistone: så svåra att trösta ibland. Det blir som att man bara gör det värre. Han måste få ha klart sitt utbrott och sen är det över. Men ikväll tänkte jag på grannarna. Och på hur jag själv hör när de till exempel hostar eller nyser där en trappa upp eller ned. Och så skämdes jag lite. Önskade att jag kunde snabba på processen för deras skull. Hallå, hur knäppt. Förhoppningsvis störs de inte så ofta av oss ändå. Hans ljudnivå är för det mesta rimlig.

I alla fall. Han kanske slutar sova på dagarna nu då? Eller vi får se. Idag kändes det lite som att det var tungt för honom. Igår höll han ändå ut till vanliga 21.00. Well well ingen vet. 

13 april 2016

Men serri

Klockan är 20.05 och idag fick jag sms från förskolan om att Ivan skippat dagvilan pga inte intresserad. Det är nog i snitt två dagar i veckan han gör det nu för tiden. Anar att ett skifte står för dörren. Anar att efter sommaren kommer han inte längre sova på dagen. Vi får väl se. Just nu stimmar han som en galning och är övertrött och jag måste ta tag i det här nuuuuuuu. Hej. 

180 centimeter över marken

Idag var jag på Sophiahemmet, vi har företagshälsovård hos dem och var tredje år blir vi kallade på allmänna undersökningar av det lite mer detaljerade slaget. Ni vet, EKG och lungkapacitet och längd och vikt och hörsel och syn och blodvärden och you name it. För er som inte känner till Sophiahemmet kan jag väl sammanfatta det med att det är ett privat sjukhus /privat vårdgivare på Östermalm i Stockholm och att komma dit är lite av en surrealistisk upplevelse eftersom det är så... tjusigt. Och stillsamt. Och de som jobbar där har vanliga kläder och sjuksystrarna ser ut som de gjorde för länge sedan, med små sjaletter typ? Det är oerhört lyxigt, helt enkelt, och inte så lätt för gemene man att få plats på exempelvis deras vårdcentral eller hos läkarna, långa köer och sådär. Ganska stor kontrast mot korridorerna på Sös, alltså. Vsg för vacker fasad och massor av gula blommor:


I alla fall. Eftersom även min förra arbetsgivare hade företagshälsovård genom Sophiahemmet har det fallit sig så att jag har träffat samma doktor var tredje år sedan snart tio år nu. Han är underbar och jag älskar honom. Kanske enbart av orsaken att han en gång sade att han ville rama in mitt EKG och sätta upp på väggen för det var så exemplariskt? Kanske därför ja. I alla fall. Av samma anledning kan vi titta tillbaka på alla mina detaljerade provsvar och jämföra och konstatera om något särskilt har förändrats.

Kort sammanfattat och utan att tråka ut någon med detaljer kan vi konstatera att inom det man ser på en gång, dvs allt utom blodprover och urinditos, så är jag precis samma person som för tre och sex och nio år sedan. Hörsel och syn är densamma. Lungkapacitet likaså. Den inte så imponerande konditionen likaså. Vikten är det väl lite sisådär med och jag hade tydligen lovat min läkare att inte gå ned i vikt från förra besöket för tre år sedan, vilket jag tyvärr inte lyckats hålla, hashtag härjigt liv, men detta var ändå den stora nyheten från idag: jag har vuxit två centimeter! Alltså, så sjukt? Jag har alltid, alltid, alltid varit 174 centimeter lång. Hos dem, hos polisen, hos alla. Från att jag vuxit klart på längden alltså, jag föddes naturligtvis inte som en 174 centimeter lång bebis. Men idag var jag 176 centimeter. Vi kontrollmätte två gånger och bytte rum för att se, men jo: jag var 175,5 centimeter även där. I strumplästen. Är inte detta märkligt så säg? Kanske har några av mina ryggkotor sträckt ut sig genom till exempel förlossningen? Kanske har något ändrats i min hållning de sista tre åren? Ingen vet säkert, men jag tänker från och med nu beskriva mig som närmare 1,80 än 1,70. Känns fint!

12 april 2016

PREACH

Men GUD I HIMLEN vilket viktigt och bra inlägg: 


Speciellt det där om flaskmatning. Så sant. Varför MÅSTE nån ALLTID sticka in med att det ändå är bäst att amma? Blir tokig på det. 

Mvh, om jag mot förmodan någonsin får barn igen kommer det bli flaska pga SKIT I DET DU ungefär. 

Nytt hår och lite annat oviktigt

Min kollega fortsätter att ta bilder på mig i jobbmiljö och jag kan inte låta bli att tycka det är mysigt. Hallå nu finns VÄLDIGT få skäl att nånsin ha en partner igen: det finns en som tar regelbundna bilder på mig samt jag har redan en unge, vad var det nu man skulle ha en partner till förutom det? Visst ja: magsjukor! Vsg anmäl intresse för detta lockande uppdrag i kommentarsfältet eller via mail.

(Passus: känner ni till termen pansexuell? Jag gjorde det inte förrän i helgen. Det var världens aha-upplevelse. Beskriver på pricken varför jag tycker det är en orimlig uppgift att svara på frågor om hur jag definierar mig sexualpolitiskt så att säga. Slut på passus.) 

I alla fall, bilden: 


Här ser vi alltså återigen vilken jävla skröfsig frilla jag har gått runt med lately. Och den var en bra påminnelse om att något måste göras. Vilket var toppen, för jag hade klipptid idag. 

"Ta bort det, nästan alltihop", var min enkla beställning och så satte hon igång, min UNDERBARA nya frisör som har vett att låta tystnaden tala under klippningarna. Det är så jobbigt att småprata jämt tycker jag. Frisörer och taxichaufförer tillhör yrkeskategorier som jag älskar extra mycket om det kan få vara tyst ibland. Iaf. Hon gjorde sitt jobb med bravur och en timme senare kom jag ut med det här. Känns så himla skönt. 


Angående läggningar och separationer i inlägget nedan: tack för smarta kommentarer och sms och mail jag fått på temat. Läggningarna har faktiskt gått bra sista kvällarna. Igår helt fridfullt och idag inte så fridfullt, men han fick sitt utbrott i sin egen halva av sängen och när han gråtit hysteriskt och slängt sig hit och dit fem minuter eller så, så var det klart och han började babbla om något och vi somnade sams och nära. Det var så fint. En annan grej som är fin är att han har börjat pussas. Sent ska syndaren vakna, right, men lagom till dryga två år tyckte Ivan att det var dags. Jag, farmor och farfar tackar och tar emot. 


11 april 2016

Eventuellt klimakteriet?

Alltså, jag har blivit en sån där som nästan inte kan sova om det är över 17 grader i sovrummet. Inser jag nu. I Umeå på hotellet bytte vi rum två gånger i vintras, jag var helt SÄKER på att det var fel på temostaterna och när de sa nej, det är 19 grader vilket är det kallaste vi erbjuder pga miljön (det gick inte att öppna fönster där) trodde jag knappt mina öron. Nu i helgen när jag sov över hos mina vänner var det samma sak - så vaaaaaarmt! Omöjligt att sova! Ingen luft! Här hemma har vi sovit med lite öppet sovrumsfönster hela vintern. Och nu kommer våren. Och jag antar att det snart kommer en period då jag börjar tycka det är olidligt varmt om nätterna igen, kanske redan i... Maj? 

Jag är nog också den enda jag vet som på riktigt vill ha en lägenhet i norrläge. Strunt samma om det är lite mörkare på vintern, om det är svalare på sommaren är det lätt värt det. 

Ja, nu vet ni det också. Antecknat, hoppas jag. 

Separationer och läggningar

Just nu funderar jag mycket på framförallt två frågor som jag hade velat bolla med Ivans andra förälder, om han haft en. Den ena handlar om lämningar och separationer, den andra om läggningar. Jag sammanfattar dem kort nedan och kanske, kanske har någon av er som läser här gått igenom liknande dilemman eller faser och har lite tips på hur ni förhållit er och vad som funkat och inte funkat osv. Okej? Let's go.

1. Separationer. Min unge hatar att skiljas från mig. I alla lägen. Han hatar att bli lämnad på förskolan, han hatar att bli lämnad när jag går och han är kvar med en barnvakt. Det spelar ingen roll om han ÄLSKAR att vara med barnvakterna, farmor och farfar, eller om han efter att jag gått får en toppendag på förskolan, det är ändå gråt och förtvivlan kring separationerna. Jag har testat att dra ut på dem och det har inte fungerat bra, det är som att det är själva insikten att vi kommer skiljas som sätter honom i förtvivlan och därmed kommer han inte till ro förrän jag gått och det är över. Då brukar det ta några minuter och sedan gillar han läget och har roligt igen, och berättar nästan alltid efteråt för mig hur roligt det varit med den eller den barnvakten, eller med kompisarna på förskolan. Med andra ord är jag inte alls otrygg i att han skulle ha det dåligt utan mig, det är mer hur jag ska förhålla mig till separationerna. Jag har funderat kring om jag liksom låtit bli att förvarna eftersom han blir så ledsen, ofta har det blivit så att en barnvakt dykt upp plötsligt eller att vi gått till förskolan när han kanske tänkt att vi skulle gå och gunga i en park. Och jag har tänkt att förberedelser kanske underlättar för honom. Men på senaste tiden när jag provat det så tycker jag att det liksom bara förlängt hans sorg. Om jag till exempel säger "om en stund kommer det att ringa på dörren och då är det XX som kommer och ska leka med dig en stund när jag ska jobba lite" så har gråten och förtvivlan bara börjat tidigare och ändå pågått tills jag gått. Detsamma med förskolan. Om jag säger "idag ska du gå och leka med kompisarna och sen kommer jag och då ska vi gå och XX" blir reaktionen bara tårar, sorg, "inte kompisarna" och liksom... en förlängd process av olycka. Trots detta inbillar jag mig att förberedelser ändå är bra. Så han inte behöver känna sig så överrumplad över förändringarna. Men står i valet och kvalet för en morgon där gråten börjar redan innan vi lämnat hallen är jobbigare än en då den startar på förskolans gård, trots att jag då känner mig som en som lurat honom. Jag vill ju att han ska vara trygg i att få vara med i planeringen liksom, även om den inte går i hans riktning alla gånger. Så, alltså: har någon av er varit med om det här? Hur har ni tänkt? Är förberedelse bättre trots att det genererar längre stunder av sorg och maktlöshet och förtvivlan? Eller köra på med lite snabbare överraskningar och veta att så fort jag gått kommer han snabbt över det?

2. Läggningar. Kärt ämne, detta. Vi har hamnat i ett läge där Ivan liksom tvångsmässigt MÅSTE göra sig osams med mig innan han ska sova. Han vill till inget pris gå och lägga sig, någonsin, och förhalar och vill "sitta soffan" och "dricka vatten" eller "har bajsat" och allt möjligt annat han kommer på. Men det är inte allt. Han har också börjat bråka en del med mig. Medvetet. Igår kväll bet han mig i axeln. Jag blev så förvånad att jag ropade AJJE högt vilket genererade ett stort förtjust skratt och direkt efter var han på mig igen för att ta en ny tugga. Jag förklarar att man INTE får bita på mamma eller kompisar, att man får krama och pussas och klappa, men inte bita. Men han kör på, skrattande och liksom "busig", som att det plötsligt uppstått en möjlighet att få vara vaken lite längre, allt är bättre än att sova liksom? Det har också varit en tradition att han när jag släcker och säger att nu är det god natt får ett galet ilskeutbrott i sängen, kastar sig runt och till slut börjar hans vevande fötter och ben att sparka på mig. Varpå samma procedur sker. Jag säger ifrån på skarpen och sedan är både han och jag sura och ledsna en stund. Det är som att han måste igenom en process av bråk innan han "ger upp" och börjar leta sovställning och efter ytterligare kanske en halvtimmes stök till slut somna. Och det är så tråkigt att vara osams i slutet av dagen. Eftersom vi sover i samma säng fortfarande och inte har planer på att skaffa en ny spjälsäng kan jag liksom inte "lämna rummet" (för då springer han direkt efter) eller gå därifrån. Jag kan inte heller tvinga honom att ligga stilla eftersom han låser sig och är väldigt upprörd. Han går inte riktigt att resonera med när han är sådär arg heller. Har testat att låta honom ligga i soffan men då börjar han genast leka runt, hoppa, klättra, springa omkring. Varpå vi börjar om i sovrummet, där det är mörkare än i vardagsrummet. Som det är nu somnar Ivan oftast efter en stunds utbrott i vilda protester som har föregåtts av "bus" som blir lite för våldsamt mot mig för att vara okej. Så gör han inte mot några barnvakter, då är han bara allmänt stökig och hittar inte sovställningar och stökar runt med kuddarna en god stund. Men med mig: konflikter. Testa gränser. Osv. Har någon ett tips på hur en får läggningarna att bli lite mer harmoniska? Eller på hur en ska möta det här testande lite oregerliga på gränsen till våldsamma han kör mot mig, vägrar bli den där morsan som ungen får slå på liksom. Men vill helst inte heller behöva skrika eller hålla hårt i mitt barn. Gaaaaah. Förnuftet hos en tvååring, var ÄR det?

Ps. Har testat att lägga tidigare (då har läggningarna tagit två timmar eller mer) och att vänta ut (som sagt) tills han är så trött att han inte orkar längre, men dåligt resultat med båda. Han har något slags outsinlig källa till överskottsenergi och har aldrig någonsin somnat i ett annat sammanhang än mörkt sovrum eller rullande vagn.

Japp, det var mina två dilemman just nu. I övrigt tycker jag att Ivan går igenom en helt underbar period nu, så mycket tal och språk och sång och babbel. Skämt och skratt och HÄRLIGHETER. Förutom när det kommer till läggningar och separationer.

10 april 2016

Fem av fem

Åh, denna helg alltså. Fem stjärnor av fem möjliga. Igår struttade vi runt på stan och lekte på biblioteket, vilade middag, stannade i någon park här och någon där, och lagom tills Ivan ätit upp sin middag (med god aptit) anslöt hans barnvakt och jag pep iväg. På FEST. Trodde knappt det var sant, andra helgen i rad jag lyckats kryssa mellan vabb för att göra något socialt på egen hand? Den här kvällen var det extra mycket frihet för barnvakten skulle sova över hos oss, med ivan, och jag skulle sova hos två vänner tio minuter bort till fots. Kvällen igår var härlig och pågick mellan 18.30 och 02.30 och bestod av hemmafest och många samtal och många glas vin. Jag är så svältfödd på sånt här nu, förutom att festen VAR underbar så känns det också som att det inte spelat någon roll alls om den varit halvdan - jag hade njutit ändå. Vänner och prata till punkt och dricka goda viner och gaaaaah, så härligt alltså. Gick hem och sov hos vännerna vid halv tre och sov som vanligt på bortaplan dvs uselt. Klockan sju gav jag upp och klev upp. Lätt ångestfylld inför att ta mig igenom en lång dag med Ivan på sådär lite sömn och efter sådär mänga glas vin dagen innan. Men så - kors i taket - blev även denna dag råhärlig. Vi tog bussen till vendelsö och hängde med Ivans farfar större delen av dagen. Ivan skippade dagvilan men var på ett fantastiskt humör mest hela tiden. Vi åkte hem vid fem, åt ännu en middag (även denna med god aptit, ÄLSKAR när han har god aptit) och klockan åtta sov ivan. Jag gjorde det jag antar att varje förälder viker sina söndagskvällar åt, dvs klistra på "ploppar" under halkiga sockor (Ivans) och åt mackor och kollade på Edit på SVT play. Och nu, 21.20, ligger jag i sängen. Så peppad på ett natt bredvid ivan igen. Man kan säga vad man vill om hans oroliga sömn, men jag har vant mig och utan honom i närheten sover jag tydligen inte längre bra.

Vsg för random bilder från helgen. 

8 april 2016

Go fredag då!

Idag lämnade jag en storgråtande ivan till förskolan för första gången på en vecka. Hade lite värk i, tja, hjärtat när jag gick men hann inte fundera så mycket mer för sedan var det jobb. Och det var ju tur, för tydligen hade han prickat in cirka sin bästa dag på förskolan hittills enligt personalen. Glad hela dagen, spexat och skojat och gått och klappat på sina kompisar. Ätit och pratat och mått fint. Åh, önskar han kunde få vara frisk lite oftare så att han mer kunde befinna sig i det här lite harmoniska moodet. Men men. Det kommer väl. Kanske. 

På jobbet skrattade en kollega åt att jag smet in i ett befintligt möte och ursäktade mig med "hej, får jag bara bolla en grej jättesnabbt med er, en halv minut bara" och tio minuter senare hittades bekvämt sittande mitt på mötesbordet babblandes om min "pyttelilla" fråga. Det var kul. Så kul att jag initierade en fredagsöl klockan cirka 14.45, carpe diem innan förskolehämtning osv. 



Och sen hämtade jag min glada pys. Tog den "långa" vägen hem, läs: via bofils båge, där det finns en sandlåda där inga barn någonsin leker. Förutom Ivan. Viker passar honom utmärkt pga inte så förtjust i okända barn ehe. 


Och sedan kom vi hem. Och pysslade. Ivans förskolegrupp är rätt insnöad på siffror just nu, ritar upp siffror både inne och ute och lär sig räkna och sådär. Så jag tänkte vi skulle måla lite siffror. Vilket vi gjorde. Är det normalt att en typ blir sur på sitt barn när den målar "fult" när en själv liksom kommit igång? Det blev jag i alla fall. Inte sur så han märkte men typ lite besviken när siffrorna blev så kladdiga och inte enhetliga. Hej OCD. 


Nu sitter vi och hänger i soffan. Båda rätt sega. Ivan skrattar ihjäl sig åt en film på youtube som jag inte rekommenderar att visa era barn, nämligen en konstig version av "rosa helikopter" där nån idiot bytt ut varje "dig" mot "din mamma". Varje gång de säger "din mamma" blir det skrattfest här i soffan. Själv drar jag mig för läggningen om en timme, guuuuud vad vi har blivit osams sista kvällarna, Ivan har förhandlat och förhalat och fått utbrott och lurat mig att han är "rädd" eller "ska bajsa" och liksom vunnit lite för många segrar i avbrutna läggningar, vilket inte gynnar lugnet inför nästa om en säger. Gud vad det ska tjafsas. Och skrikas. Så himla tråkigt att avsluta bra dagar på det sättet men what to do. Kämpar på. 

Trevlig fredag på er, ni som hänger här! 

7 april 2016

Det som är bra

Åh, så fint att träffa mamma på sjukhuset idag. Med typ ett dygn gammal (ung) ny höft och operationssår under gigantiskt plåster bjöd hon upp ivan i sängen och så hängde de runt en halvtimme och mitt i all smärta fick han henne att skratta gott när han tog kontrollen över kontrollen - alltså den som styr sängen - och de hoppade upp och ned och fotändan flög fram och tillbaka. Så glad för deras anknytning. Att de tycker så mycket om varann. Så glad för hennes nya höft. Måtte det bli bättre nu. 


På hemvägen hände plötsligt följande: Ivan, som varit helt ointresserad av att hoppa ur vagnen i parkerna senaste fem dygnen, tyckte att det var dags. Flög som ett skott ur vagnen vid parken hemma och roade sig länge i både vattenpölar och vid gungorna. Nu jäklar friskförklarar jag honom för den här gången. Han åt till och med middag. Och orkade bråka med mig en dryg timme om huruvida det skulle sovas eller ej. 


En annan gång ska jag prata om övergången mellan att tillfredsställa exakt alla Ivans behov och önskemål, vilket jag typ ägnat hans första två år åt, till att börja sätta gränser. Dels för att det inte GÅR att tillfredsställa honom längre, dels för att han behöver lite gränser, dels för att han börjat köra ganska hårt med ett slags manipulativt testande om vad som funkar. Men vi tar det en annan gång. 

Nu fortsätta glädjas åt det som är bra. Ivan frisk, mamma snart frisk, osv. Och! Jag bokade resa till Gotland idag, jag och Ivan ska dit en vecka i juli. Hyrde egen bil åt oss, med barnstol, som väntar på flygplatsen när vi landar. Ska dela hus med eeeeeeh fyra vänner plus två barn till så det lär bli både mysigt och intensivt. Skönt att ha en (1) sommarplan. 

Två höfter senare

I eftermiddag ska jag hälsa på min mamma, som nu ÄNTLIGEN har fått även sin andra trasiga höft opererad och utbytt. Hon har gått i smärtor från helvetet i snart två år. Det tog ett halvår att få hennes ordinarie läkare att gå med på andra typer av kontroller än de som resulterade i ett "gå på lite sjukgymnastik så blir det säkert bättre" och till slut lyckas tjata sig till de typer av experter som kunde konstatera GROV artros i båda höfterna. Sedan tog det ytterligare ett år att fatta beslut kring huruvida hon var berättigad till operation av höfterna. Sedan tog det tre månader att komma fram till att hon inte fick plats i Uppsala, där hon hör hemma, eftersom köerna var så långa där. Så hon remitterades till Stockholm. Och fick vänta tre månader till på sin första operation. Och sedan sex månader till på sin andra. Nu är båda gjorda till slut, och förhoppningsvis kan hon snart börja leva utan helvetessmärtor och kanske - kors i taket - kunna  böja sig ned för att leka med Ivan och plocka upp något tappat på golvet eller sova en hel natt utan att vakna pga ont. Kanske.

I samma vända börjar en annan anhörig att göra undersökningar för sin onda höft som gör att hen inte kan röra sig som den vill. Jag känner precis igen det som sker. Lite rekommenderad sjukgymnastik. Lite kortison i nån höft. Lite än det ena än det andra men allra mest, väntetider och bollandet mellan olika instanser.

Okej att det kanske är svårt att diagnosticera vissa typer av sjukdomar men är det ändå inte så att kvinnor i yngre pensionsåldern har en tendens att inte bli HELT och håller tagna på allvar när de söker för smärtor? Eller är jag orättvis?

Tjusningen med upprepningen

Ni vet den här papegoja-fasen barnen går igenom runt två. Då de härmar allt och fastnar i fraser osv. Alltså det är så coolt, tex detta: 

Han tar en nalle och går till soffan, säger "kom ska vi läsa en saga. Inte vara ensam" till nallen. Läser sedan sagan och pekar ut det som vi brukar peka ut. Säger "inte vara ledsen" och klappar på nallen som att den vill ha tröst. http://youtu.be/6yK6Y9xWHhc 

Eller detta: 

Han har lekt med farfars iPad och i söndags ljudande farfar sin kod när han tryckte in den, typ en gång eller två. Idag försöker Ivan låsa upp min iPhone och säger farfars kod samtidigt som han knappar hejvilt på knappsatsen. Blev tvungen att smsa farfar och fråga om det var hans kod och jo, det var det. 

Eller detta: 

Hos farmor och farfar pysslar grannen i landet. Ivan tittar och säger "det är Åsa". Jag har ingen aning om vad grannen heter och frågar farmor och farfar, och jo hon heter visst Åsa. Men henne har de såvitt de minns inte pratat alls om, så att han snappat upp detta är mycket märkligt. 

Så mycket som fastnar därinne just nu alltså. Får eventuellt börja vakta tungan snart. 

50/50

Nepp, det blev en dag till hemma för lillen. Så hinner vi jobba lite med mer aptit (igår deklarerade han kl 21, efter 45 min av misslyckad läggning pga URPIGG, att han ville ha "picknick i soffan" och vem var jag att neka honom detta liksom, så vi satt där och han åt ca en massa kex och majskrokar och drack nyponsoppa på en filt i mörkret och skrek "picknick! picknick!" ända fram till läggning 21.45 så det blev även galet sent) och energi under dagen. Bäst för ivan. Mindre bäst för jobbet. Mindre bäst för plånbok också men har fått loss barnvakt fyra timmar så åker in och racer-jobbar lite i alla fall. Känns ändå rätt i MAGEN ehehehe. 

Vsg för urgullig film på Ivan när han "skämtar": 

6 april 2016

Vabvåndan

Oooookej, inatt/imorrn bitti är 48-timmarsregeln avklarad men jag fattar inte hur jag ska tänka. Det var det här med allmäntillstånd. Och att han i princip vägrat all mat, glass, saft, frukt (okej, orkar inte räkna upp allt jag testat pga skulle spränga hela blogger och inga tips behövs heller pga jo, har testat banne mig allt) sedan i lördags. Och vad det gör med stubin och ork hos den lille. 

En slurk välling då och då, eller nyponsoppa, eller en halv banan, eller ett smörgåsrån. Vällingen går bäst men den håller jag i på kvällen eftersom jag av erfarenhet vet att hans mage är känslig efter infektioner och att hans fullkornsvälling, om än mjölkfri, sätter fart på en tarm man vill lugna (innan ni tipsar om majsvälling: han gillar inte det). Alla kräksnätter har föregåtts av vällingintag innan läggning. Så vi kör sparsamt en tid nu. 

Så nja, alltså han har ju varit mer harmonisk om en säger så? Rätt trött och tjurig och hetsig och arg. Varvat med aspeppad och glad. Ingen feber. Men orkar han förskola på tom mage sedan nästan fyra dygn? Det känns typ tveksamt. Ivan är ju lite av en mat-vägrare till vardags och runt magsjukor kan det hålla i sig en tid. Och det känns konstigt att slänga in honom på förskolan. Men också konstigt att hålla hemma. Gaaaah. Dessa beslut. I tider som dessa då magsjukorna gått runt och runt vet jag att förskolan gärna skulle se att han fick en extra dag i hemmamiljö innan återgång så det vore nog att göra både dem och honom en tjänst. Samtidigt som... Han är rätt frisk? Och äter alltid mycket bättre på förskolan än hemma. Det är lite infekterat mellan honom och mig, det här med mat. Och ett ganska effektivt sätt att hålla mig på tårna, att säga nej till allt. 

Oh well jag får bestämma mig imorrn bitti antar jag. Ett alternativ är en kort dag mellan typ 10 och 15. Ett annat är att stanna hemma en dag till. Lutar åt det senare. Men har sån jäkla ångest över jobbet alltså. Och alla knipor jag ALLTID sätter alla kollegor i. Jag har varit som ett exotiskt inslag på kontoret den sista tiden. Folk har typ sagt hej i förvånade toner och lagt till, men vad kul, är DU här. Fast jag jobbar mer eller mindre heltid. Egentligen. Vet att detta inte borde vara en fråga och att arbetsgivaren "måste" stötta en i sådana här lägen, och det gör min arbetsgivare verkligen. Men jag vet att jag belastar mina närmaste kollegor rätt rejält denna period. Och de projekt jag själv äger och driver blir pausade och försenade. Går inte att komma ifrån. 

Jaja. Inte mycket att göra åt trots allt. 

Senare ska jag berätta om hypnosterapin som visade sig heta regressionsterapi och för mig vara lite av en smocka i magen pga guuuuuud vad starkt det var? Alltså på ett bra sätt tror jag! Men ändå.  En gråtfest utan dess like. Men det får bli en annan gång. Ska samla tankarna lite först. 

5 april 2016

Andras ungar mitt (matvägrande) barn

Sak jag tycker är jättelätt i teorin men jättesvårt i praktiken: att chilla när ens barn inte äter. Till vilken annan förälder som helst i vår situation* skulle jag sagt men du, det är lugnt, hen äter när hen blir hungrig och barn klarar sig jättelänge på vätska, huvudsaken är att hen dricker. Men så handlar det om mitt barn och jag springer där som en jäkla galning med lite ris, nähä, lite pasta, nähä, lite det ena och lite det andra, lite pepparkaka lite glass lite kakor lite macka lite banan lite äpple lite allt jag kommer på, och barnet tackar nej alternativt tar en liten tugga och spottar ut, och så står jag där och bara... Lagar/serverar nåt nytt. Hallå jag vet ju att det är högst normalt att en inte är sugen på mat när en är magsjuk. Nu får jag skärpa mig. Genast. 

I övrigt är det mesta rätt ynkligt. Han vill inte göra så värst mycket. Leka med nån bil liggande, gå ut på promenad men aldrig hoppa ur vagnen. Det som får honom att skina allra mest är att klappa på motorcyklar, moppar och vespor. Så det gör vi en del. 


När han sov middag promenerade jag Långholmen runt med Frans, och inez som är sju månader. Det var härligt. Och fullt av backar. 


Nu närmar sig klockan sex och det känns inte som någon idé att ge sig på middagslagning så jag funderar på en sista liten promenad med vagnen för att fördriva timmarna fram till halv åtta. 

Man kan säga mycket om vab men särskilt roligt är det då inte. 

* situation: barnet äter inte, sedan typ 3 dygn nu, men dricker nyponsoppa och vatten och saft mellan varven. 

Spola stammar

Nämnde jag att min fastighet stamspolas och att vi inte får vara hemma tre timmar idag och tre timmar igår? Samt att det ösregnar och ivan är magsjuk? Lite utmanande kombination får erkännas. Idag låste jag in honom under vagnens regnskydd och tog pendeln till mall of Scandinavia. Gick fyra varv runt därinne. Tyckte det var ashärligt? Nu på väg hem igen. Till spolade stammar och hemmamiljö. Wiiii! 

I en hjärna som är min

Jag har ett dokument bland mina anteckningar i telefonen, som den sanna fobiker jag är, där jag fört logg över Ivans magsjukor. Vet inte riktigt varför men det har väl med kontroll att göra. Såhär lång tid tog det förra gången, såhär många gånger kräktes han, såhär länge hade han knip efteråt, bla bla bla. Pga förekommen anledning var det dags igen igår, fyllde plikttroget i exakt hur det börjat (ingen aptit och rasande humör ett dygn innan symtomen kom i blöjan) och hur det utvecklade sig när det började. Jag vet alltså mycket väl att den här typen av beteende "feeds the beast" och att det är att släppa kontrollen jag borde, men jag kan faktiskt inte just nu. Har förresten fått tid hos en grym hypnosterapeut imorgon redan, HURRA! Men i alla fall. Just nu pågår det alltså och hans vana trogen (vet jag pga ovan nämnda dokument) verkade allt som det gick över igår på dagen, liksom pigg och glad och nästan normala blöjor och knaprade majskrokar och välling hela dagen och deklarerade gång på gång "Ivan glad!", men så vände det igen framåt kvällen. Knip och en bullrande mage hela natten som lät allt annat än harmonisk. Och imorse var det litegrann tillbaka, med tillägg vansinnigt ledset och argt humör. Jag gjorde som vanligt - jobbade med vätskeersättning och lite näring och lugn och ro och sedan var humöret och peppen snart åter. Men frisk är han inte. Tyvärr. 

Det jag skulle berätta var egentligen att den här magsjukan är Ivans åttonde. Åtta magsjukor på 2 år och en månad. Samtliga efter att hans pappa gått bort. 

Man kan ändå säga att jag haft otur i just det lotteriet, visst? 

Vsg för inblick i fobisk persons anteckningar. Har blurrat lite av ehhhh vet inte ens orsak. 




4 april 2016

Lever life

Jo förresten! Har ju missat att berätta att jag minsann visst fick gå på konsert. OCH en aw i fredags med vänner. Så här har det tankats socialt kan jag meddela. Och på ett sätt är det typ en lättnad att magsjukan är här. All denna förväntansångest och oro jag går med är liksom rätt så ("rätt så") tärande, och nu kan vi skippa den för det har redan hänt. Nu rider vi ut detta, avvaktar och ser om jag blir sjuk, och till nästa helg ungefär kommer jag vara på ett väldigt livsbejakande och glatt och yäh-igt ställe. Hoppas jag. Nu ska jag ta ut Ivan som är feberfri och pigg i vagnen en stund. Han vill "titta på tåg" så kanske vågar vi oss till en perrong nu när det är folk-glest och han sitter avskärmad i vagnen. Önskar vi kunde vara hemma men snart kommer rör-gubbarna. Och det gick inte att ställa in. 

Here we go again

Han höll sig ändå 1,5 vecka i förskoleverksamheten trots pågående magsjukor hela denna tid. Men inatt var tiden kommen och Ivan åkte dit. Hittills gott humör men har inte ätit på ett dygn (så jag anade oråd redan igår) och blöjorna är så att säga täta och giftiga. Då sätter vi igång, #vablajf är en livsstil! Idag adderar vi moment "måste ut ur lägenheten mellan 12-14 pga stamspolning av fastighet" också. Blir spännande! Kanske kan gå ut och mata änder vid vattnet i årstaviken om vädret skärper sig. Och blöjsituationen. Tänker att den är värst första timmarna (som startade vid sex i morse) för sen är det ju mer eller mindre tomt. 

Man kan säga vad man vill om hypnos och kbt och sånt men när det kommer så kommer det ju alldeles oavsett hur rädd eller fobisk föräldern är. Och någon typ av träning blir det ju varje vända. Och jag är mycket förnuftigare och lugnare dagtid än nattetid. Nu har vi nästan tolv timmar på oss att se vart detta bär av innan det är mörker och oro för kräks i säng igen. 

Wish us luck!